Medmänniskor i sikte!

Vi har hittills seglat på insidan av “Jardines de la Reina” Drottningens trädgårdar. Det är en nästan hundra sjömil lång kedja öar och rev som endast på ett fåtal ställen har seglingsbara kanaler ut mot havet. Just nu ankrar vi i en av dem, Canal de Caballones. När vi kom in mot kanalen steg nervositeten lite, den är grund, endast mellan en och tre meter vatten under kölen och eftersom vi är i korallvatten kan det såklart sticka upp ett korallhuvud som kan sätta stopp för framfarten helt plötsligt.

Vi seglade vidare för bara genuan, Tina i sittbrunnen redo att kasta om rodret och jag stod framme på pulpit med spänd utkik föröver. Vattnet var kristallklart, tidvattnet på väg in mot oss. Man såg varenda korall under oss. Här gällde det att bara hojta för koraller som stack upp så mycket att grundstötning hotade. Helt plötsligt var här många flöten. Hummerburar kan jag tro och det blev till att hastigt sicksacka mellan flötena Tina fick ta emot styrinstruktioner. Det var nästan plattläns och strömmen satte en knop emot och det var en märklig känsla att ta sig över korallskogarna, den ena efter den andra. Sjögången och strömmen fick det att kännas som att segla uppför en fors med stora klippblock i. Förut låg det öppna havet. Åt sidorna korallrev och långa vita sandstränder. Ett hus några kilometer bort på vänstersidan, det första vi sett på flera dar. Tina hade läst om det i en av guideböckerna, ett hotell eller resort.

Till slut hade vi kommit förbi en sandudde och gick rakt söderut och började få skydd för den förhärskande vindriktningen, nordostan. Vi rullade in genuan och gick sista kabellängderna för motor. När det var bara 30 cm under kölen fällde vi ankar och tog oss en välförtjänt snorklingstur. När vi kommit i skydd från vinden hade vi hamnat på en liten fläck “gräsmatta”. Kortsnaggad ålgräsäng. Simmar man in något mot land finner man korallbotten med tusentals fiskar. Många i lagom storlek för stekpannan. Skulle man ta fram harpunen? Simmar man ut några tiotal meter mot kanalen är där oräknerliga conchar, såna där jättesnäckor man äter här i västindien. Jag plockade ett dussin till middagen under näsvis uppmärksamhet av en stor och sällskaplig barracuda. Nästan under båten ligger något som ser ut som en uppochnervänd byrålåda i stål, överväxt med korall. I den bor en muräna, grönsvart till färgen och tjock som mitt lår. Den har ett riktigt fort till hem, men den kan inte bli så mycket större
nu. Jag hade nästan fått in foten i dess ständigt öppna gap. Lovisa och jag tittade på detta monster en stund.

Sen tog vi gummibåten iland. Karin ville se krokodilerna som Tina läst att förra båten här fått se. De var 3-4 meter långa och matades från det där resortet för att roa turisterna. Karin blev besviken när inga syntes till på vår sandsträcka, men gott om ödlespår och lortar i vanlig leguan-storlek, men inga bandvagnsspår som på förra stället. Försökte förklara för henne att krokodilerna nog är på insidan av ön. Den är som en ring av sandstrand som når en meter över havet och därinnanför är det kvadratkilometrar av mangrovelabylinter, öppet vatten, små öar etc. Hade vi redan klarerat in hade vi nog kört runt med gummibåten för att hitta öppningen och kollat lite närmare. Men det känns inte så bra att lämna båten obevakad innan man har papprena i ordning. Mer grundgående segelbåtar kan tydligen ta sig in till öns insida, även om vårt sjökort inte visar sådana möjligheter.

När jag stod och gjorde iordning concharna kom först en och sen ytterligare en liten färja, stora som skärgårdsfärjorna där hemma. Det var inte mycket folk på dem, men jag tror det var “live-aboard”, dyk och sportfiskebåtar. Där var några turistklädda människor som tog kort på oss, inte bara vituniformerade sjömän. De ankrade ett par hundra meter från oss och har en hel hoper gummibåtar. Jag tror det här sundet är ett eldorado för dykning och sportfiske om man kan ställena. De tog inte kontakt med oss trots att vi vinkade glatt.

Gustaf 05.56 24 nov 2013 20-48.92’N 78-56.93’W