15 jun 2017 2017-06-15 23:44 2017-06-15 23:44

Hej då Azorerna!

Vi blev liggande närmare tre veckor i Horta. Marinan organiserade en kajplats i innerhamnen, och så snart vi smitit in, möblerades det om omkring oss, så den dag vi skulle ut igen fick sju segelbåtar flytta på sig. Men roligt var det. På Gustafs födelsedag, den 8 juni, hade vi akterruffen full med folk, Lovisa, Matilda från Annalisa. Jag hade bakat tårtor hela dagen.

Vi gjorde en nattsegling till Punta Delgada, huvudorten på São Miguel, den största av Azorernas öar. Maria och Erik från Göteborg var med ombord på vägen dit. Maria hade seglat med svenska HavAnna från Bahamas till Azorerna, där hennes pojkvän Erik mött upp. Erik hade seglat till Västindien några år tidigare. Numera får han mest hålla tillgodo med att designa kopphållare till bilar i Göteborg och nöja sig med att segla på semesterdagarna. Vi fick många skratt med dessa två ombord. Lite romantik också faktiskt. Erik friade till Maria på toppen av vulkanön Pico några dagar innan vi träffades! Erik stod för underhållningen ombord, både på gitarren och synten. Samma morgon de mönstrade av, spelade Erik en visa han skrivit själv, “Nykär”, som han skrivit just när de var nykära (vilket de fortfarande verkade vara). Låten fick hela Sverige höra i TV-programmet Idol för några år sen. Det kan man kalla kärlek!

Nu har vi lämnat Azorerna bakom oss. Vi har med oss en extra gast, Johan Sundell, från Gustafs gamla jobb på Astra Zeneca. Han mönstrade på i Punta Delgada. Väderprognosen spår att vinden ska bli svag framöver. Hoppas bara att den räcker att förflytta oss de 1200 sjömilen till sydvästra Irland, dit vi är på väg. En mjukstart för Johan, som inte vet hur det är att bo i en tvättmaskin.

Tina, den 15 juni 2017

12 jun 2017 2017-06-12 02:31 2017-06-12 02:31

Mot Azorerna

12 jun 2017 2017-06-12 02:24 2017-06-12 02:24

Ascension

12 jun 2017 2017-06-12 02:21 2017-06-12 02:21

St Helena

12 jun 2017 2017-06-12 02:16 2017-06-12 02:16

Mot St Helena

3 jun 2017 2017-06-03 13:30 2017-06-03 13:30

Horta.

Efter en vecka i hamn känns det som om man aldrig gjort annat, den långa resan på 34 dygn från Ascension bleknar långsamt bort. Varje dag får vi gå en sväng för motionens skull, muskler har tynat bort under resan.
Vi ligger längs en stenkaj i en överfull marina i Horta. Hamnen är spektakulär, kaj och stenmurar är täckta av målade konstverk av förbipasserande segelbåtar. Vi borde också lämna ett avtryck! Här är så mycket segelbåtar att det alltid ligger några på kö ute för ankar i hamnbassängen. Majoriteten är på väg hem från Västindien, massor av skandinaviska båtar. Dark and Stormy från Jönköping och Shaddock från Stockholm mötte vi 2013 i Västindien. I ytterhamnen ligger ett stort skolsegelfartyg från Öckerö med 45 tonåringar ombord. Den svenska flaggan vajar högst i Horta! Fransmännen står för underhållningen. Här finns ett imponerande franskt ungdomsgäng på sex stålbåtar som försörjer sig med att spela jazz på de lokala pubbarna. Trombon, trumpet och tuba ingår i utrustningen och ger grundsoundet. Ibland spelar de på båtarna, klättrar upp i spridarna med dragspelet, och jag är avundsjuk att vi inte kan trycka in vår båt i innerhamnen lite närmare för att få kvällsmusik.
Min syster Mia med barnen Sanna och Nina är på besök, och tillsammans med barnen på svenska Annalisa från Skanör, röjer de runt. Gustaf har lappat på våra skörade segel, men jag är väldigt skeptiskt till att de håller ända hem. Tur har vi har några stycken att välja på…

Tina, 3 juni 2017, Horta, Faial, Azorerna

17 may 2017 2017-05-17 20:18 2017-05-17 20:18

Goda vindar!

Vi har haft en hel dag när vi kunnat styra rakt mot målet och gjort god fart! Fantastiskt! Sedan sex i morse vred vinden 45 grader, så vi har kunnat styra mellan 10 och 20 grader “true” med knappa fem knop över grund, trots strömmen och beväxningen under båten. Nu när det mojnat lite, har jag satt mesanstagseglet och tajtat åt det hårt för bidevindsegling, som tillägg till våra vanliga fyra segel i krysstället. Eftersom detta segel är ganska bukigt, måste vi falla av lite för att få fint luftflöde mellan storen och mesanstagseglet, men det ger god balans åt båten när vinden minskar och drar bra med sin bukighet, om man bara inte försöker pinkryssa. Gränsen är runt 13 knops vind “apparent”, då tar vi vanligen ner den. Uppåt 15 är jag rädd att risken är påfallande att den skörar.

Det blev fisk och ris med curry idag, och päronhalvor med chokladkaka, grädde och chokladsdsås till efterrätt. Gott men inte riktigt perfekt, eftersom allt vårt currypulver tappat sugen. Våra reservpåsar med curry visade sig ha brutits ner till en goja som luktade ammoniak. Det har nog följt med någon spännande livsform i påsarna, som har sitt ursprung på Fiji, ett i övrigt bra curry-land, med sin indiska befolkning. Jag saknar mina kära burkar currypasta av olika slag, de som ger det rätta stinget åt såserna. Men, vi närmar oss civilisationen nu, och ny proviantering på Azorerna! 565 sjömil kvar…

Gustaf 18.00 17/5

17 may 2017 2017-05-17 13:51 2017-05-17 13:51

På kryss efter den vind som flyr.

Det är nu fyra veckor sedan vi lättade ankar på Ascension. Klockan är fem på morgonen, det är lite kyligt, på gränsen till ruggigt för oss som vant oss vid 28 grader. Vi har motvind som vanligt och seglar 330 grader, Flores på Azorerna ligger mot 19 grader, dvs 49 grader om styrbord, vinden är 4-5 m/s, motströmmen en knapp knop och vi gör 3.5 knops fart över grund. Prognosen låter göra gällande att det ska vrida 15 grader till vår fördel under dagen, men mojna i kväll, för att om ett dygn vara nere i 3 m/s. Kanske vår lilla krabba motsjö lägger sig då i alla fall, den som stoppar farten så försmädligt.

Radionätet, med alla våra vänner som var på väg mot Västindien, är över sedan några dagar. De ligger nu alla på sydvästra Martinique och njuter av mat och dryck, ett och annat bad och fulla nätters sömn. Vi pratar fortfarande varje kväll på radion med Kerstin och Helmut på den tyska båten “Lop to” som startade från St. Helena för 39 dar sedan. De var 200 sjömil framför oss, när vi passerade ekvatorn och de är nu ungefär 200 sjömil bakom oss. Före deras vecka på St. Helena hade de en non-stop-segling från Mar del Plata i Argentina på ytterligare 43 dagar, så vi ska väl inte beklaga oss. Häromdagen hade de en pumpa kvar, som de njöt av, stekt i små bitar i ugnen.

De har inte lyckats baka några lyckade kakor på länge, för äggen de kom över på st Helena var alla ruttna, så igår skickade jag dem Peregrines utmärkta recept på en chokladkaka utan ägg. Den är den väl anpassad för seglare, eftersom förutom avsaknaden av ägg, smöret är ersatt med olja och bakpulvret som lätt tappar sugen efter månader i fukt, är ersatt med bikarbonat. På de flesta håll i världen är kakaopulver utspätt med hälften socker och rent kakaopulver kan vara häpnadsväckande dyrt i jämförelse, därav påpekandet med “unsweetened”…
Här kommer Peregrines recept:

Pre heat oven to 375F (190C). Grease and flour a round 20cm diameter baking pan.

Whisk together in large bowl until well blended:
375 ml flour (1 1/2 cups)
280 ml sugar (1cup + 2 table spoons)
100 ml unsweetened cacao powder (1/3 cup + 1 table spoon)
5 ml baking soda (1 teaspoon) (=sodium bicarbonate =bicarboate of soda, NaHCO3)
2.5 ml salt (1/2 teaspoon)

Add:
250m cold water or coffe or orange juice (1 cup)
60 ml vegetable oil (1/4 cup)
15 ml distilled white vinegar (1 tablespoon)
10 ml vanilla or orange extract (2 teaspoons)

Bake for 30 min until cake tester inserted in cake comes out clean,

Serve plain, dusted with icing sugar or glazed with apricot jam.

På Caminante har vi det bättre beställt med ingredienser. Vi fick tag i rejält med färska ägg och frukt i den nyöppnade affären på Ascension, och vi har både några apelsiner och några ägg kvar, och en stor säck pumpor och lök från Sydafrika resp. Namibia. Men mina 48 torkade fiskfiléer från Ascenson är nu alla uppknaprade, sånär som på två fina bitar som jag sparat för högtidliga tillfällen. Häromdagen gjorde jag äpplepaj och vaniljsås på de fantastiska konserverade äpplen vi köpte ett par kartonger av på Nya Zeeland, och igår blev det en saftig chokladkaka (med ägg!). Vi har haft en hel del kött i frysen från bl.a. Sydafrika, som vi sakta äter oss igenom, Azorerna tillåter inte införsel av produkter som riskerar att smitta landet med mul- och klövsjuka, vilket är förståndigt och samtidigt piggar det upp vår matsedel. Gris och lamm, fina grejer! Den gamla vattenbuffeln från Madagaskar jag lagade i söndags var minst sagt seg. Man hänger ju inte köttet för att möra det där, det slaktas, styckas ner på gata och säljs samma dag, allt under en svärm flugor. Sedan har det så klart frystorkats ett halvår i vår frys. Smaken av den feta buffeln var fantastiskt bra enligt båtens enhälliga omdöme, och segheten till trots fanns inte en molekyl kvar i grytorna vid måltidens slut. Sjön suger som sagt var.
Dags att väcka Tina nu och lämna över vakten, sängen i fören lockar.

Gustaf, tidig morgon 17 Maj (heja Norge) 29-43’N 35-27’W

11 may 2017 2017-05-11 22:13 2017-05-11 22:13

Bidevind

Idag är det precis två veckor och 1400 sjömil sedan vi nådde in i nordostpassaden, frisk i början och undan för undan allt svagare, medan vi närmar oss paraden av högtryck (och ibland lågtryck) vid hästlatituderna och kräftans vändkrets. Senaste veckan har vi vant oss vid tre knops fart över grund och växlande lätta vindar emot, vilket betyder mycket segeltrimning för att få bästa fart och balans på båten. I gengäld är sjön ofta lugn och vi har inte sett några squallar på länge, vilket ger frid och harmoni ombord. Motströmmen på 0.5 till 1 knop under dessa två veckor har vi också vant oss vid och innebär såklart att vi egentligen seglat ytterligare runt 300 sjömil utan att se det.

Vi har njutit av ostörd läsning, utsvävningar i köket och en eller ett par filmer var kväll. Barnens skolarbete fungerar bra och även de njuter av att kunna försjunka i sina små hobbyprojekt. Vi kan lämna bordsgenomföringarna för vask, handfat och toa öppna, eftersom vinden sällan överstiger fem m/s. Vi har valt att inte köra motor eftersom avstånden är alltför stora för att vårt bränsleförråd ska kunna ha någon större inverkan. Vi sparar motordygnen till att ta oss förbi den centrala delen av högtrycken vi har framför oss.

Senaste dygnet har vinden vridit rakt emot, och igår seglade vi större delen av dagen på babords bog som omväxling, d.v.s. vi styrde in mot Afrika igen, efter att siktat mot Kanada i två veckor. Nu, när vi åter kan styra mot nordväst, finns det kvar en krabb och tråkig motsjö, som gärna slår den svaga vinden ur seglen och får oss att tappa farten.

Vårt kryssställ, d.v.s. rullgenuan, kryssfocken på inre förstaget, storseglet och mesanseglet, som vi alla köpte nya innan vi lämnade Sverige för fem år sedan, har ställts på hårda prov under vår resa. De har plågats under månader av svaga vindar runt Nya Guinnea och Indonesien och i andra stiltjebälten världen över, eftersom vi sällan startar motorn, utan försöker segla, även om dygnsdistansen bara blir 50 sjömil/dag. Där flippar de fram och tillbaks i varje våg, smäller och skaver mot vant, spridare och lattor, dygn efter dygn, vecka efter vecka. Varje ojämnhet på riggen ger spår efter en sån tid, t.ex. mesanens däcksbelysning, som sticker fram bara en aning, nöter snart hål i duken. Storens tredjerev har ett block på bommen, som obönhörligen skaver hål, och mesanens revpunkter, som består av en skena med travare, har så småningom gjort sina hål i seglet. Alla skadorna är undan för undan prydligt lappade och spridartoppar m.m. är inpackade i mjuka paket för att undvika nya skador.

Seglen får utstå månader in och månader ut i brännande tropiksol, där UV-ljuset bryter ner alla material. Vi har tagit oss igenom runt tio uppsättningar plasthinkar som alla har smulats sönder under tropiksolen, men segelduken tvingas stå uppe och överleva. De har prövats av oräknerliga squallar med okontrollerbara vindstyrkor med fulla segel, ibland med slänggippar som följd, och de får stå emot styvheten i vår breda 50-tons stålbåt, som lägger krafter på ton på sömmar och infästningar, där lattor slits av när vi revar i stormbyar akterifrån, travare smulas sönder och seglen ibland piskar ursinnigt i vinden under desperata försök att få ner dem i hällande regn.

Och nu, efter alla dessa vedermödor ställer vi höga krav på segelformen när vi seglar långa streckor i motvind. Jag sträcker ut dem tight för att få dem platta och ta bra höjd. Är vi då fortfarande vänner och nöjda med dessa segel, gör de vad vi hoppades på? Svaret är ett odelat ja! Vi är mycket intima vänner, vi som har haft så många nätter och upplevelser tillsammans, och de presterar fortfarande utmärkt med fin form, även om jag nu ofta behöver ta fram nål och tråd och bitar av segelduk och lappa på förslitningsskador. På varje ankarplats vi stannat sedan Madagaskar, har det kommit in båtar med seglen i trasor, ofta mer en en båt med havererade segel var gång. Så varför har då våra segel hållit så väl ännu, fastän vi nästan alltid bär fullt ställ uppe, även i hård vind för att driva på vår tunga båt, så vi vanligen håller jämn takt med moderna, lätta plastbåtar och många katamaraner? Jag tror det beror på flera saker. Dels valde vi ganska grov duk från början (11.8 ounce/kvft), dels ser jag till att genast reparera småskador när jag ser dem, så de inte löper iväg. Dessutom valde vi en riktigt bra duk (Marbel head) som är en ovanligt tätvävd duk, som töjer sig så lite som möjligt, så seglen behåller formen bättre. Men framför allt tror jag att det beror på att segelsömmarna, som gjorde seglen från början, Appolo Sails, gjorde ett väldigt bra jobb. Man har lagt stor möda på förstärkningar och detaljer, kanske mer så än på många andra segel från andra leverantörer jag haft genom åren. Uppenbarligen har de erfarenhet att konstruera segel för bruksbåtar, tall ships och liknande, som förväntas fungera under konstant professionell användning, inte bara för regattor och sommarseglingar. Om segelsömmaren läser detta ber jag att få skicka ett varmt tack för ett väl utfört jobb.

Gustaf 11 maj, 22-17N 35-26W

1 may 2017 2017-05-01 09:47 2017-05-01 09:47

Sargassotång och saltspray.

Passadvinden som kom för två dygn sedan, har hållit i sig. Inga mer squallar, klar himmel och lite svalare väder. Men vinden är frisk, runt 10 m/s snett emot. Ganska snart fick vi stryka genuan, det gick lite för våldsamt till. Vi har periodvis också fått reva mesanseglet. Fören dyker ner i de största vågorna och ibland sprayar det över däck. Det lutar en del, brakar i sjöarna, men milen tickar på och båten klarar sig ganska bra på egen hand. Mellan dag och natt vrider vindan lite fram och tillbaka och vi vill såklart vara med och trimma kursen för att ta så bra höjd som möjligt utan att förlora fart. Caminante sköter sig fint på bidevind, så länge vi inte försöker tvinga henne till pinkryss. Håller vi minst fem knop går hon jättefint, men över sex knop mot havsvågorna blir det lite halsbrytande. Det är knop över grund vi tittar på, farten man ser i GPS:en. Här får vi oftast stå ut med lite motström också. Vi seglar ju ändå mot passaden och den drar med sig havsströmmar från Europa, längs Afrika och över till Västindien.

Innan vi kunde känna motströmmens grepp, d.v.s. från 2-7 grader nord, hade vi enorma bälten flytande tång, som låg som långa, grönbruna strimmor av höstlöv över havet. Förgrenade plantor på en eller två decimeter med små flytpärlor, sargassotång, som bildade täta mattor. När man ser denna rikedom är det förvånande att den inte skördas kommersiellt av någon driftig näringsidkare. Algerna borde vara relativt fria från miljögifter så här långt till havs. I Norge skördas kelpen som växer på grunda bottnar med skrapor och trålar, och man förstör troligen ekologin där en del, men här, där arean är så mycket större, borde naturen bättre tåla tångfiske. Norrmännen utvinner agar, en sorts förtjockningsmedel, av tången, vilket borde kunna processas direkt i fångstfartyget här ute.

I dessa vatten var det också som vi såg lite flytande plastsopor för första gången, ända sedan vi seglade i Indonesiens plasthav. Men ännu är det bara enstaka PET-flaskor och påsar m.m. Kanske är vi för långt ut till havs för att kunna iaktta civilisationens lämningar riktigt klart. Vi är 600 sjömil från Guinea-Bissaus kust nu. När vi år 2000 seglade Kanarieöarna-Kap Verdeöarna (d.v.s. lite närmare Väst-Afrika), noterade vi att man alltid kunde se flytande sopor någonstans, överallt runt båten, utan uppehåll, i alla riktningar. Min uppfattning är att det har blivit lite bättre sedan dess (utan att vara alltför säker). Kanske jämför jag olika vatten (om än nära varandra). Man vill gärna se hur världen ständigt går mot det bättre!

Gustaf, midnatt 30 april 2017 09-06’N 26-20’W