I Colon

Nu har vi legat nästan en vecka i Portobelo och provianterat. Jag köpte en lokal 12 kg aluminium-gasolflaska (Pan-Gas, samma snabbkoppling som H11 hemma = vanligaste kopplingen hittills på resan), som jag nu fyllt fem av våra och tre av Litorinas flaskor med. Men det var många turer att åka och byta den där flaskan i de fem olika små kinesaffärerna. De räcker för oss en månad ungefär, de där 11-kilosflaskorna, så nu har vi gasol till jul, så att vi inte behöver stressa med att hitta något ställe att fylla.

I går tog vi bussen (ca 50 min) till Sabanitas, vägkorsningen där vägen från Portobelo ansluter den stora Panama City – Colon-vägen. Där ligger ett tiotal affärer. Bl.a. fick vi tag på ett dussin vattenfilter till watermakern och allehanda andra små men viktiga saker till båten, samt avslutade med ett matlass för 5000 kronor. Då bjöd den stora mataffären Rey på skjuts med lastbil tillbaka. Senila som vi är glömde vi en stor väska med grejer bakom disken i affären, så lastbilen måste vända och till slut fick med oss även den hem. När man ställer upp så mycket mat på akterdäck, ser det ut som man har öppnat en lokal mataffär, men större delen av Stilla Havet är alldeles fritt från affärer, så detta behöver vi. Vad vi har skaffat här kommer att bli vad vi får leva på. En hel del proviant hade vi redan skaffat i Portobelo, såsom  mjöl, socker, ris och konserver, men fortfarande återstår några lass, samt alla frys- och färskvaror. Det blir något ton.

Ett problem med att lagra mat så länge är att om man får med några småkryp från början, så blir det till slut riktigt äckligt, om man har otur. Patrik på Litorina beskrev i går en säck med havregryn från England, som de haft i 18 månader. Efter ett okänt antal generationer kryp var innehållet förvandlat till en smet som såg ut som bajs… Kanske mer intressant som en medryckande anekdot än lockande att ta en närmare kik på. Vi försöker därför vara systematiska med att packa allt i lufttäta flaskor, dunkar och burkar med skruvlock och stoppar oftast i lite lagerblad. Misstänkta varor (t.ex. kikärtor som vi haft problem med från Trinidad) rostar vi lite i ugnen innan vi packar ner dem lufttätt, medan mjöldunkarna får ligga i frysen två dygn på full effekt. I en risdunk hittade jag för tre-fyra månader sedan ett litet djur och slog då glatt på en halv deciliter 96% sprit och satte sedan på locket noga. -Man vill ju inte dricka utan sällskap. -Eller kanske inte i just detta fall föresten. Hur som helst… Häromdagen när vi började använda den där dunken fann jag den lilla malen död (men glad före det tragiska slutet?) och inga ättlingar i sikte. Lär av detta varnande exempel! För mycket sprit slår gärna ut hela ätten!

Lite fånig känner man sig när man lägger sådan möda på att hålla undan små kryp, men lite läbbiga tycker man ju de är även om jag aldrig skulle erkänna det. Häromdagen kom två jättestora kackelackor flygande från land ett par hundra meter upp i lovart, de tänkte väl bosätta sig i vår sittbrunn. Långa som handen är bred och med de hjälplöst sprattlande benen, vingarna och antennerna i den knutna handen där jag fångat dem. Den första höll jag under vatten en minut och hoppades den skulle sjunka när jag öppnade handen, men den drev bara sprattlande akteröver. Den nästa dränkte jag in i T-sprit innan jag sjösatte den och då tyckte jag den sjönk lättare. Marinerat är gott tänkte väl fisken som hittade den.

Nyss trodde jag vi hade fått ombord ytterligare en, och denna gång, hemska tanke, nere i båten dessutom! Det var något som surrade till och från, och jäg tänkte på vingar som slog mot träpanelen och alla de äckliga sprattlande benen. Jag funderade på om det var psykosen som äntligen kommit till mig och som skulle frigöra mig från allt ansvar, för det lät inte riktigt som en kackelacka för det kom lite för taktfast på något sätt. Det lät lite i takt med båtens rullningar, tänkte jag, och jag bestämde mig för att den måste ha fastnat i Tinas stuvficka i vår dubbelkoj där hon somnat och nu låg väl odjuret i kläm och försökte ta sig loss men var hårt pressad och sprattlade fruktlöst. Med ficklampan tänd i vänster hand smök jag mig på den i mörkret. -Slå hårt så den inte kommer undan, sa jag för mig själv! Jag rotade försiktigt i fickorna med ena handen, beredd att kasta mig över odjuret… Plattan! Attans!, Tur jag inte slog sönder den… Och Tinas glasögon, hupp! Vågar man klämma ihjäl den jäkeln
nu när den gömmer sig i stuvfickan? Då känner jag mig plötsligt väldigt dum, generad och lättad. Det var ju Tina som snarkade och låg alldeles bredvid med nosen. Hade varit pinsamt att förklara varför jag slog sönder hennes läsplatta och glasögon.

I måndags morse mailade jag in formuläret för att beställa kanalfärden till Stillahavssidan. Efter några telefonsamtal har vi nu ett halvt löfte att de ska hinna med att mäta in oss i morgon (torsdag) på ankarstället i Colon. Således seglade vi hit efter lunch i dag och ligger nu ankrade här på “the Flats” tillsammans med ett par små fraktbåtar. Såvitt vi sett är vi de enda seglarna som ankrar här i Colon, de andra ligger i marinan en sjömil bort, men vi skulle betalat över 100 dollar per natt där så vi “hänger ut” med de tyngre grabbarna och tjejerna. Omgivningen är lite rufflig här och myndigheterna gillar inte att man blir kvar på “the flats” flera dagar, så oavsett om vi blir uppmätta eller ej i morgon flyttar vi på oss till ett mysigare ställe där vi också kan plocka upp Kjell som mönstrar på ombord på fredag. Det är ändå inga mät-gubbar som jobbar förrän tidigast tisdag. Tina lobbar för att vi går tillbaka till Portobelo, som ju var ett himla trivsamt ställe, och då kan vi fortsätta med provianteringen och göra lite utflykter bland alla vackra fortruinerna där!

/Gustaf 05.40Z 27e feb 2014, “the flats”, Colon, Panama