I hamn på Faial.
"Horta på ön Faial, Azorerna, position 38
31 N 28 37 W, kl. 03.00 GMT, den 24/7 -03.
Strålande tider! Här ligger vi för ankar mitt i hamnen i Horta. Vi hann
precis komma in innan det blev mörkt!
Öarna syntes redan vid solens första strålar i morse, när det ännu var 75
sjömil kvar, men först bara Pico, som är 2500 meter hög. Faial som
"endast" är 1000 meter, lät vänta på sig några timmar till.
Det blev ännu en strålande dag och barometern visade att vi just passerat
mitten av nordatlantens stora högtryck. Det toppade på 1032 mbar och började
sedan åter dala en smula. Samtidigt vred det lilla unset av vind från ostlig
till västlig. En pedagogisk demo av ett av meteorologiens elementa.
Hela dagen har vi haft sällskap av ett jättestim tonfiskar på 1-5 kg i solgasset,
men de har varit så vackra och sällskapliga, så vi har inte haft hjärta att
försöka fånga någon. Kanske är man blödig, kanske rörs våra hjärtan av att
fiskarna följer oss i vad vi gör uppe på däck. Går man fram i fören kommer
det med ett par stycken, men rör man sig ryckigt och hotfullt skrämmer man
bort dem för en tid. Ah, de är så vackra, så blåskimrande och fantastiskt
graciösa. De behöver knappt röra sig för att hålla våra 6 knop. Här kan de
följa oss som glada hundar i 12 timmar, men man kan nog inte ta med dem hem
och ha dem i stan. Skulle vara om man kunde åka gummibåt till jobbet och
lämna in den på tonfiskdagis.
På kvällen, när vi kom närmare land, kunde vi se hur gröna öarna är. Mesta
ytan verkar vara små kraftigt lutande åkerlappar i olika gröna förger. Staden
Horta ser typiskt spansk eller portugisisk ut, med vackra vita stenhus,
barockkyrkor och en aura av forntida romantik och skönhet. Eftersom det inte
var ett moln på himlen kunde man länge se Picos höga vulkankägla glöda allt
rödare fastän solen för länge sedan gått ner för oss som är här nere vid
havsytan.
Vi blev välkomnade av ett femtiotal spralliga delfiner, som skvätte och
plaskade runt oss, då vi var helt nära hamnen. Man ser också hundratals
gulnäbbade liror glida omkring på sina kupade vingar eller ligga i
svartaktiga band på vattnet. Är det ett oljebälte eller fåglar?
-Nej, det är faktiskt liror, när man tittat med kikaren. Jag tänker på
sköldpaddorna vi såg här om dagen. De som låg och blänkte i solen. Jag tycker
mig minnas hur många fler vi såg när vi var ute 1991. Har de minskat, undrar
varför?
Nu har vi fått oss ett glas vin och tittat på "Livvakterna" på
datorn. Lite rå och osminkad, men bra!
I morgon skall det bli spännande att gå iland och träffa folk, klarera in och
se sig om!
Nu ska det bli gott att grypa till kojs och överlåta vakthållningen åt
ankarlanternan, för första gången sedan St. Helena för 4000 sjömil och en
månad sedan.
Vi blir nog kvar här bland öarna en vecka-tio dagar ungefär. Får väl passa in
avfärden med vädret, det är ju långt ifrån alltid som det är så lämpligt att
segla vidare, så när det kommer en omgång bra väder får man fånga dagen, som
det sades.
Till dess ska det bli jäkligt kul att få utlopp för allt spring i bena vi
samlat på oss, här uppe i backarna!
Gustaf."
Horta på Faial, en reseskildring.
"Horta, kl. 23.30 GMT, den 25/7 -03.
I går hade vi de många upplevelsernas dag.
Det slog oss, att vår förmåga att se och reflektera var högre än eljest. Vi
har väl sannolikt ackumulerat ett uppdämt intresse för världen omkring oss
genom vår avhållsamhet från intryck där ute i stillheten. Detta visade sig
gälla inte bara de unga och mörka, fullkomligt bedövande skönheterna som
gungar förbi, och som får Peter att bli tyst och inta en lite autistisk
hållning, för att inte nämna den glasartade blicken och den ofullständiga
satsbyggnaden han drabbas av. Nej, faktum är, att vi nästan varje minut slås
av hur oerhört vacker byn är. Citadellen, de praktfulla kyrkorna, de trånga
artonhundratalsgränderna, de branta backarna och den lummiga grönskan går
rakt in i själen.
Alldeles lyckliga vandrade vi runt där och njöt av allt skönt, i denna den
bästa av världar, för att citera gamle Voltaire.
Efter en längre visit i land kom vi så åter in i långseglarnas offerlund. Det
är över 1000 segelbåtar som klarerar in här på Horta varje år. De är nästan
de enda turister som alls hittar hit. Och de har skapat de uppfyllda
drömmarnas maosoleum. Många, eller kanske de flesta seglarna, målar en liten
målning på en ledig bit av piren eller annan cementyta i dess närhet. Den
består kanske av en svensk flagga, ett par årtal, ett par namn och så -
båtnamnet.
Ibland är utsmyckningarna fantastiskt konstnärliga, som med Kung Neptun
omgiven av vindarnas gudinnor, bilder av båten i storm med sjöjungfrur,
karikatyrer av medresenärerna och allehanda nautiska symboler. Här finns
tusentals mer eller mindre konstnärliga uppslag och idéer. Bland många andra,
har hundratals svenska besättningar här skrivit sina båtnamn och målat sina
flaggor. Detta var i sanning gigantiskt!
När Peter och jag gått och tittat ett par timmar och känt igen ganska många
"bekanta" båtar, blev vi till slut riktigt melankoliska till
sinnet. Varje plakett är så full av livsglädje, skaparlust och stolthet över
att "Vi lyckades genomföra vår dröm". Men, när man läser att det
gällde åren 1995-2002 med ett båtnamn samt namnet på en hon och en han, och
kanske något barn-namn, så undrar man vad dessa flygande holländare gör nu.
De är förstås hemma igen och deras dröm har tagit slut. Här på kajen blir
kvar en tystnad efter skratten, och den tystnaden skrämmer oss.
Alla dessa färgglada, förstenade glädjeyttringar ingav hos oss till slut en
stor vemodighet, och vi ville så gärna veta, vad som hände sen.
Om de aldrig kommer tillbaka till sin skylt, ger oss denna utställning en
slående känsla av kyrkogård.
Emellertid är det faktiskt många skyltar som är påbättrade så där sex år
senare, ännu ett eller ett par årtal har lagts till, kanske i en ny färg, och
kanske ytterligare något namn har blivit ditmålat. Ibland står det ett
mansnamn i mitten och ett kvinnonanm med var sitt årtal på hans sidor. Eller
så är han och hon samma, men med en ny båt eller med fler barn.
Bland namnen vi kände igen får vi nämna Isis, vår gamla båt
"Pectens" nya identitet, och där stod Elisabet, Johan och Smulan,
2000, Timrå med Smulans tassavtryck i gult.
Där såg vi också vännerna Finnrose med sina glada delfiner och där fanns
Albertina med både rödvin, cigarrer och skorpioner för att inte tala om en
berusad mask! På målningen fanns två tjejnamn, kompletterade med danska och
svenska vimplar. Vi mötte Berndt i Mindelo för tre år sedan, då hans lycka
tycktes i nedan. Kristi, som gjort denna fantastiska tavla förra månaden med
alla fantasifulla djur, kastade en härlig reflex av stor konstnärlighet och
lycka över hela Albertina, vilket gladde oss mycket.
Våra gamla båtgrannar från GKSS, Jonas och Eva, målade sin tavla från deras
resa med Stormfågel-91, och den var fortfarande som ny. Jag vet att de
minsann inte slarvar med ett målarjobb, men att deras skylt ännu var perfekt
efter 12 år, var unikt här. En vacker stormfågel svävar mot en blå-gul sol
och skall så göra i många år till.
Hamnavgiften för vår båtstorlek är 115 kr/natt, vilket vi tyckte var en
onödig utgift i ett land alldeles utan blåst, så vi valde att ankra gratis
utanför piren. Alldeles tillräckligt skyddat, och med en egen liten
sandstrand att kliva iland på. Vi har rent och friskt badvatten omkring oss
och ingen risk för kackerlackor, men det är tre minuter att ro och sju
minuter att gå, eftersom det finns så mycket att titta på på vägen. Men det
är lite ensamt på vårt fina ankarställe, för här är ju bara vi, och i hamnen
ligger det hundra långfärdsbåter.
Eller så är det som Peter säger, att det är vi, som är de enda riktiga
långseglarna...
När vi klarerat in och sedan gått och flanerat och njutit av att vara i land
ett par timmar, började det skymma. Alla vi känner (!) har sagt att det finns
en pub man inte får missa här, Peter's Sport Café. Så en visit där borde vara
på sin plats. Puben var dock inte så lätt att finna. Efter att gått i cirklar
en liten stund utan att stöta på den, slog vi oss ner på en något förfallen
arbetarpub och tog oss en opretentiös pilsner. Där satt vi i ett hörn och
tittade på karlarna och kvinnorna. Alla röker cigaretter, många dricker
likörer i läskiga färger och några köper ett par flaskor öl för att ta med
därifrån i en papperspåse. Peter tyckte gubbarna såg lite övervintrade ut, med
sina ganska långa hår och "obligatoriska" mustascher. Ute på gatan
är folk väldigt välklädda, så där är det nog vi, som bättre faller under
tomte-stämpeln.
Så småningom hittade vi Sport-caféet vi letade efter, men där fick man bara
en liten i stället för en stor flaska öl för en euro. Vi lät oss dock inte
skrämmas av detta, utan bänkade oss och insöp den kanske 100 år gamla
atmosfären från seglarnas bar. Massor av flaggor och vimplar från världens
alla hörn, och stämningen var hög!
Många seglare i alla åldrar satt där och myste, men där var även många
lokala, unga, vackra och snofsiga tjejer, som satt i klungor vid några av
borden och hotade att ge Peter nackspärr. Själv är jag är ju helt immun mot
alla lockelser...
Det spelades god och dansant popmusik från 80-talet och alla syntes vara på
ett strålande humör. Vi dansade dock inte.
Det har slagit oss, att det är ovanligt multikulturellt i denna by. Seglarna
utgör en viktig del av det sociala livet. Mest sprider de västindiska toner
och nyanser, men de tillhör ändå alla slags nationaliteter. Många solbrända
ryggar som ger skandinaviska associationer skymtar i mängden. I en
kroppsbyggarhelgedom med öppen dörr låg ett 10-tal svarta killar och pumpade
blyskrot. De var stora och trimmat muskulösa, som bara de kan bli. I ett café
intill spelades irländsk musik.
Flera människor vi mötte ville gärna tala franska med oss. Vi behärskar ju
inte detta ädla tungomål, så vi hankade oss hjälpligt fram på spanska en
stund, innan vi märkte att de pratade präktig engelska, av födsel och
sannolikt ohejdad vana.
Det är ganska lätt att läsa och förstå portugisiskan (som är landets språk)
om man kan lite skolspanska, men när jag råkar höra ett samtal i folkhavet
påminner jag mig strax att det ju faktiskt låter ganska olikt den spanska vi
lärde en gång.
Själen i byn är latinsk. De stora, tunga, katolska kyrkorna är imponerande,
och Maria-statyer och mosaik i husfasaderna är inte ovanliga. På bergstoppen
över staden blickar Jesus ner på oss, men inte den stora vita statyn med de utsträckta
armarna som vi ofta mött. Här är han mindre och inte fullt så teatralisk.
Ute bland gränderna, hopklämda mellan vitputsat murverk och krönta av gammalt
enkupigt tegel, där klädsträck anas på innergårdarna invid de stensatta
utegrillarna, letar sig ofta de spröda och smäktande tonerna av spanska
gitarrer eller vemodigt långsama portugisiska toner.
Ibland möter vi gamla kvinnor med flera lager kjolar och mörk schalett, så
som en latinsk mormor bör se ut, enligt min romantiska uppfattning.
Gustaf."