Jorden runt med Caminante (I), del 1 från Göteborg till Portugal. Årtalet var 2000.

 

Summering av del 1

Färdigställandet av Caminante

Avresa från Göteborg 9 augusti

Skottland den 15 augusti

Irland den 19 augusti

Mot Spanien den 26 augusti

Spanien den 31 augusti

Portugal den 22 september

 

Inledning

Segelbåten Caminantes färd tur och retur Göteborg, jorden runt, fullbordades den 30/8 2003. Då lade hon till i Långedrag efter tre års långresa. Under färden skrev de båda seglarna Tina och Gustaf många hälsningar,”Caminantenytt”, som per radio sändes direkt eller via ett nät av sändareamatörer till Gustafs pappa Peter. Texterna landade så småningom på Caminantes hemsida på internet, där parets vänner och bekanta kunde följa med på resan.
Ombord på båten fanns också en digitalkamera som gav upphov till ett rikt bildmaterial, som illustrerar de stundom rätt spännande episoderna.
”Loggboken” är en levande text, som vuxit fram allt eftersom Caminante seglat fram. Författarna har aldrig vetat vad som skulle stå i nästa avsnitt då de sänt texten över radion, och detta är en del av charmen i denna seglarbok.

 

Tina och Gustaf gjorde sin första längre resa 1991-92 med egenhändigt inredda Pecten Maximus. Den gången gick man till Venezuela, Karibien och till USA. Tina tyckte sedan att hon ville jobba ett tag, så Gustaf tog hem båten tillsammans med några vänner via Kanada och Island. Bara denna första resa vore nog värd en egen bok, som dessvärre aldrig blev skriven, det var litet för kaotiskt för att det skulle hinnas med då, och nu har väl detaljerna börjat mattas av för mycket. På den turen lärde de sig mycket om livet, om segling och om sig själva, som kan vara gott att veta, om man vill segla riktigt långt.
De visste redan då gamla Pecten låg och guppade i Långedrag efter den första resan, att de skulle ge sig iväg igen. Ett problem var att de först ville bli färdiga med sina studier. På somrarna 93-99 gjorde de ibland riktigt långa semesterfärder, där idéer och materiel prövades (som längst rundades Irland en sommar). Ganska snart förstod de att de skulle behöva en bekvämare båt än den första, som var en 39 fots enmastare i stål.

 

Både Gustaf och Tina är högskolekemister. Först ut med doktorsexamen blev Gustaf 1999, och när Tina blev klar året därpå fanns inte längre några hinder i deras planering. Sedan hemkomsten från den första resan hade de hunnit sälja båten, köpa en ny, bygga om den och spara ihop till en ny reskassa. En viktig ekonomisk faktor i sammanhanget var att de sålde insatslägenheten de bodde i, på Guldheden i Göteborg, där priserna hade stigit rejält. Båten gick bra att bo i under utrustningsfasen, trots vissa miljöstörningar från målning, slipning och svets.

Jordenruntfärden var en nöjesresa såväl som en sportprestation. Den blev en examen i företagsamhet, planering, förmågan att slita och släpa och mycket, mycket mera. Kommunikationen från havet av de olika delarna av denna historia har nästan helt utförts med amatörradio, en prestation i sig, som säkert krävde mycket envishet och känsla.

Miljömedvetande går en grön tråd genom hela denna skildring. Redan på 80-talet, hos Göteborgs Fältbiologer, där Tina och Gustaf vistades mycket, lärde de sig att vi bara är en del av den stora natur som omger oss. Fyra femtedelar av världen är hav, hav är natur och naturen är god. Låt oss upptäcka naturen, leva i den, njuta av den, brukade Gustaf säga. Möjligen speglar denna tanke en av de viktigare drivkrafterna bakom världsomseglingen.
 
 

Färdigställandet av Caminante

Nu till Gustafs berättelse, som börjar i den goda staden Göteborg, i juni 2000.

Färdigställandet av båten skedde med stor frenesi och med relativt stora framsteg, genom hårt arbete varje dag under sommaren 2000. Vi slutade våra arbeten runt första juni, och kunde sedan satsa all vår tid på detta stora slit.
Arbetet började redan på våren i GKSS gästhamn i Långedrag, där båten hade legat under vintern. Den 19 juni gick vi emellertid upp till Holmströms kaj, Marieholmshamnen i Göteborg, vid järnvägsbron, och lyfte upp båten på land med en av de väldiga kranar som finns där.
Förpiken framför det vattentäta skottet gjordes stålren och tjockleksmättes. Två plåtar byttes. Ursprungligen är båten byggd i 4 mm plåt under vattenlinjen och 3 mm en fot upp. Bitarna vi bytte hade korroderat till c:a 0.8 mm.
Förnyade undersökningar av skrovet gjordes tillsammans med Tinas far, Olle, som en gång fungerat som fartygsinspektör. Ännu en bit fick bytas vid det vattentäta skottet i fören. Allt korroderat plåtmaterial fanns av någon anledning på babords sida.
Vi hade tidigare varit missnöjda med att självstyrningen inte orkade med vid farter under 2.5 knop, så vi tyckte det var dags att ändra på detta. Styrwirarna vid kvadranten drogs om och brytblock (180 mm) sattes in på var sida om den. Pendelåran förlängdes 250 mm och brytblocken för styrlinorna på däck byttes till 70 mm. Resultatet blev mycket gott, och båten styr sig nu på halvvind (svåraste bogen) ner till under 1.5 knop.
Andra saker som fick åtgärdas på varvet var, att vi satte fast röstjärn för fyra undervant till storen, byggde riggdelar för ett kutterstag och reglade upp en bottenplåt längst akterut på babords sida, som haft en tendens att bukta sig i grov sjö.
Fästen för vaterstaget under peket, liksom för en badplattform i aktern svetsades också fast.
Så installerade vi det nya ankarspelet, som vi svarvat och svetsat själva. Undre rodertappen byttes från 20 till 30 mm, och ett nytt roderlager svarvades till.
Den ursprungligen vita Caminante (som förut hette Almathea) målades nu grön med Jotun Hardtop "signalgrön", som vi försökte bryta ner med 0.75 liter svart polyuretanfärg av märke International, i en 20-litersspann. Färgerna tycktes inte blanda sig med varandra, då färgtonen inte ändrades särskilt mycket, men resultatet blev ändå hyggligt.
Vi bytte ett par dåliga anoder och bottenmålade henne sedan med tre strykningar (c:a 30 liter) Jotun Seaconomy. Vid den tredje strykningen uppkom små bubblor, som gick ända in till stålet. Kanske gick det för kort tid mellan strykningarna. Suck ! Av denna anledning blev aldrig tredje strykningen komplett.
Dagarna vid varvet var långa. Vi började kl. 8 på morgonen och gick till sängs vid tolvsnåret. Varje morgon vaknade vi med träningsvärk i händer och rygg. Vi var nog helt enkelt inte vana vid så mycket fysiskt arbete. Välförtjänta raster förgylldes av besökande föräldrar och syskon samt många kompisar, som kunde åka på att ge oss ett handtag emellanåt.
Den 10 juli 2000 sjösattes Caminante åter, men nu i en betydligt vackrare skepnad. Vi låg och gjorde färdigt de sista svetsarbetena vid varvskajen fram till den 12:te juli.
Efter varvperioden gick vi tillbaka till GKSS och arbetade med riggen ett par dagar. Här dök plötsligt en båtgranne upp, med rostfläckar på däck, och menade att det var minnen från vår vinkelslipning tidigare. För husfridens skull skurade jag hans båt med fosforsyra (kan ibland vara bra att ha!) och polishade den, så att den sedan såg ut som ny. Han berättade då, att det aldrig blivit av att polisha den i våras.

Mest är det Gustaf som skriver. Han gör det därför att han behöver minnesanteckningar över vad de har gjort med båten. I gamla loggböcker kan man läsa om kölhalning och målning och om kostnader för det ena och det andra. Ofta är det litet torrt skrivet, men ganska intressant, när man för sitt inre målar upp synen av kajer, av fartyg och folk och flaggor och fladdrande segel. Så är det delvis också i denna bok. Bilden klarnar så småningom, och tanken är väl, att läsaren skall fylla i det som saknas.

Den 15 juli gick vi för motor upp till Orust, där föräldrarnas sommarresidens är beläget. Vi lät henne gå på grund i lera utanför bryggan, med en lina i land.
Här byggde vi inredning i fören - stuvfack för segel, linor och verktyg, samt fack för 12 sorteringslådor. Vi åt körsbär och blev luxuöst omhändertagna av mamma Hulthe, som dessutom blev båtsnickare under ett par dagar.
Pappa Peter experimenterade och byggde under tiden ivrigt på en antennavstämningsenhet till det isolerade häckstaget för tjugometersbandet. Detta visade sig dock inte så lätt. Det var tydligen hög impedans i matningspunkten på den c:a 10 m långa wiren (en halv våglängd på tjugometersbandet), och gång efter annan brann utgångskondensatorn i pi-filtret. Till slut verkade dock avstämmaren fungera som avsett, med flera fina kontakter i sydeuropa som resultat.
Tina satsade helhjärtat på att förverkliga goda sjöstuvningsidéer. Hon snickrade praktiska hyllor och stuvfack, som om hon aldrig gjort annat. Jag hade tidigare, under varvsbesöket, svetsat en vinschkant på sittbrunnen och nu kläddes denna med teak, varefter vinschar, avlastare m.m. kunde monteras.
Peket fick trä och Tina byggde en datorgarderob för printer och scanner, lade durk i badrummet samt snickrade en sista sittbrunnsbänk.

Så skrev Gustaf efter Orustvistelsen. Om resan från Orust till Göteborg var nog mera att säga än vad Gustaf hastigt plitar ner här, men hans korta version får väl duga. Båten var en byggarbetsplats och såg också ut som en sådan. På däck låg en hoper ankare, som Gustaf hade tillverkat av stålplåt, låtit galvanisera och sedan fyllt med bly. Här och var låg träbitar av alla de slag och båten kryllade av ovana seglare, förutom de genom åren välrullade Tina och Gustaf.

Den första augusti gick vi tillbaka till GKSS-hamnen i Göteborg. Systern Ingrid med sin Magnus och barnen Tova och Freja, samt yngre brodern Eric och hans Camilla följde med. Det var litet gropigt utanför Tjörn och Ingrid vart sjösjuk.
I jäktet och hasten hade vi inte sjösurrat särskilt mycket. Detta gjordes under gång, allt medan två tunga ankare, som låg lösa på däck, gjorde hotfulla försök att flyga i. Allt avlöpte dock väl.

Det var sista gången på tre år som Tina och Gustaf besökte sommarhemmet på Orust, där Gustaf en gång gjort sin första segelfärd i en optimistjolle. Att det var mycket stress i luften kunde vi förstå, för avresedatum, ”i början av augusti” ryckte allt närmare. Släkt och vänner pressade på för att vara med i förberedelserna av den fantastiska resan, som vi väl innerst inne inte riktigt trodde på. Men Tina och Gustaf visste:

Nu var vi ganska jagade av att försöka få klart så mycket som möjligt inför avresan, som allt mera närmade sig. Ankarspelet visade sig fungera sedan vi bytt ut 230V-kontaktorerna mot Elfas 25A/2-poliga 12 volts kraftreläer (skall såna små rackare verkligen kunna hålla i framtiden?).
Så här på slutet byggdes främst nödvändiga och akuta saker, som skot- rev- och förtöjningsarrangemang. Rullgenuan fick sys om, så att den passade på rullen. Jollefästen och elektriska länspumpar för kättingboxen och de två förpikarna färdigställdes. Frivilliga arbetskamrater och andra vänner kom i strida strömmar och hälsade på, och arbetet var ständigt avbrutet av ärenden som skulle göras. Denna kombination av avbrutna plikter samt knapphändig och orolig nattsömn skapade en smula stress, som ibland kunde vara en smula tärande på harmonin.
Det planerade uppbrottet, den 5:e augusti, närmade sig nu snabbt. Men vädergudarna på SMHI med flera hade bestämt sig för att ge oss litet respit och bjöd på rejäl västlig kuling, som varade i tre dagar. Detta var en välkommen ursäkt i vår allt för optimistiska tidsplanering!
Vi kunde nu bygga färdigt det sista utan att förlora ansiktet, för vem ger sig av på långsegling i motvind, som dessutom är både byig och stark?

Avresa från Göteborg den 9 augusti. Iväg!
Den 9 augusti kl. 12 var vädret åter fint, och vi hade i viss mån tack vare våra många goda vänners hjälp hunnit få ihop båten tillräckligt för att kunna kasta loss. Föräldrar och vänner vinkade av oss på bryggan, den svenska flaggan vajade från häckstaget och det nymålade vita däcket gnistrade i solen. Tina grät så hon skakade när vi för motor styrde ut ur GKSS’ hamninlopp, och en riktigt tung farväl-känsla hängde hotfull i luften. Med oss hade vi även vännen Mia, som skulle följa med till Irland. Hon såg fram mot att hennes vän Lars skulle möta upp i Inverness i Skottland.

På vägen genom Göteborgs skärgård höll vi kontakt med Pappa Peter, som också är radioamatör, på tvåmeters-radion. Han är vår kontaktman i hemlandet via kortvågsradio och vad vi nu kan hitta på, då avståndet växer.
Vinden var svag västlig, och vi valde att gå ut via Trubaduren för att kunna börja segla så snart som möjligt.
Så äntligen kom seglen upp! Vi lät Caminante ligga på samma bog för fulla segel (babords halsar) tills vi var nere i höjd med Läsö. Här slog vi, och med fortsatta västliga vindar seglade vi mot nordväst och var i höjd med Väderöarna, när vinden så började vrida på syd, så vi kunde följa sydöstra norska kusten till Kristiansand, innan vinden kantrade tillbaka för mycket på väst för att hålla ut från kusten. Vinden ökade nu i styrka och nådde c:a 12 m/s ren väst, vilket skulle hålla i sig medan vi kryssade längs den notoriskt svårflörtade sydnorska kusten. Som vanligt blev sjön krabb runt Lindesnes och Lista.
En bräda ur det så mödosamt hopsnickrade peket slets bort i sjögången, trots flera genomgående rostfria M6-skruvar. Vi skänkte den en nostalgisk tanke då den försvann i vågorna.
När vi så småningom lämnat Norge bakom oss fick vi först NV-vind följt av SV-vind och slutligen sydlig vind och därav god fart, och kunde på så sätt utan allt för mycket kämpande komma fram till Fraserburgh-udden i SO-hörnet av Moray Firth.
Nu ville Pohlmans skotska kusin (den sparsamme vädermannen Mc Pohlman?) inte bjuda på mer finväderssegling, och vi fick väst 2 m/s, med resultatet att Mia höll på att krypa ur skinnet. Lars borde nämligen just vara på väg att anlända till Inverness. Vi fick ta till motorn och puttrade på med sex knop i 12 timmar, under natten understödda av en litet starkare västvind.

Framme vid Skottland, den 15 augusti
I gryningen den 15:e kunde vi slutligen styra in i Inverness, och hade turen att komma precis i lägsta lågvatten och slapp därigenom tidvattenströmmarna vid de litet klurigare passagerna vid grundbankarna och under bron, som kan uppgå till 5 knop. Vi var nu ganska trötta, men gick ändå direkt till sealocken, den första slussen i Kaledoniska Kanalen.
Marinan i Inverness bjuder inte på mycken komfort, pontonbryggorna är alldeles för klena för Caminante och det är långt att gå in till stan.
Eftersom det var lägsta lågvatten och fullmåne fick vi vänta två timmar innan vi kunde slussas in i sealocken. Under tiden fick vi en välförtjänad slummer efter sex dagar till sjöss.
När vi gått uppför den första slussen dök plötsligt Lars upp och Mia lyste som en sol. Vi gick direkt uppför slusstrappan i Inverness och tillbringade c:a ett dygn här med middagslur, dusch, matinköp och en pint på ett lokalt ställe. Mia och Lars tog en liten shoppingtur på morgonkvisten och köpte bl.a. en val- och delfinbok till båtens bestämningsbibliotek.
Vid elvatiden puttrade vi vidare och slussade upp i Loch Ness. Vi höll god fart över sjön och var framme i Ft. Augustus kl 15.30, men - tji. Sista slussningen uppåt hade gått för en halvtimme sedan. Ett klockspel spelade sin litet retsamma melodi var femtonde minut, för att glädja oss ytterligare. Vi lagade en stadig middag på en gödkyckling och korkade upp två flaskor vin och återvann därmed livsandarna.

På morgonen den 17:e augusti startade vi kl. 08.00 och gick uppför slussarna i Ft. Augustus, tillsammans med en brittisk och en Isle of Man-flaggad segelbåt, samt fem stora hyrmotorbåtar som vi fick följe med hela dagen.
Ack dessa motorbåtar! Tror knappt jag såg någon av dem använda en fender vid något tillfälle. De generar sig inte över att bumpa i än den ena än den andre. Ofta rör de sig mycket sakta, med ungefär 3 knop, men så ger de plötsligt full gas eller lägger omotiverat i backen - oftast i en sluss...
Motorn har hela tiden uppfört sig väl. Vi hade litet sjövattenläckage till kylarens färskvattensystem förut, men det har äntligen upphört efter att slangklämmorna på värmeväxlaren blivit dragna för femtielfte gången...
Men propelleraxeloljan har gått åt litet fortare än väntat, c:a 7 dl på 50 timmars motorgång. Är detta månne mer än tolerabelt? Laddningen har skött sig väl, men det är alltid litet slir i remmen till 120 A-generatorn. Spinbommen har gått sönder i mastfästet vid det enda tillfället den användes. En ny konstruktion måste uttestas.
Medan vi seglat med Lars (en fågelkännare) har fågelskådarivern ökat en smula. Den har väl alltid funnits där, allt sedan Fältbiolog-eran någon gång i forntiden, men det har varit litet väl sällan man fått med sig kikaren ut. Kul med en uppryckning! Grå flugsnappare, dubbeltrast, backsvala etc. All kryssning sker förvisso inte till sjöss (konstaterar jag, trots planerat medlemsskap i Svenska Kryssarklubben). Härligt med dessa bevingade krabater!
Som vanligt är det skotska vädret litet ostadigt, med ett par små skurar varje dag. Däremellan klar, kylig, hög luft. Det känns att det är höst här nu.
Vi kom fram vid fyratiden till slussarna i Ft. Williams, men eftersom det är 8 slussar på raken hade de stängt för dagen. Vädret var ganska regnigt och surt. Jag höll på och hackade på datorn för att få igång väderfax-programmet JVFAX till sent på kvällen. Trots mycket pyssel och satsade krafter dock bara med begränsad framgång.

På morgonen den 18:e augusti fortsatte vi utför de sista slussarna och var ute i havet vid tiotiden. Högsta högvatten var kl. 9, så det passade bra att glida med strömmen.
Dessvärre var det uselt med vind och vi fick gå för motor fram till kl. två. Då hade vi kommit till en bukt alldeles norr om Oban, där det fanns ett segelmakeri. Vi hade kapat om ett par lattor till storen eftersom de var för korta och gjorde hål i duken under Nordsjö-seglingen. Därför passade det utmärkt att stanna här och ro in och köpa en ny latta.
Vi ankrade i bukten - första gången vi använde ankarspelet på riktigt. Det var 12 m djupt, så vi lade 40 m. Det surrade så fint i maskineriet. Härligt att höra sin hemkonstruerade teknik fungera!
Tina föreslog att Mia och Lars skulle ro in, så kunde vi städa båten under tiden. Det bar sig emellertid inte bättre, än att lillejollen vurpade under Lars’ nedklivning i densamma.
Lars med kläder på och telefon i fickan kunde efter en bråkdel av en sekund ses simmande i det kalla vattnet, en armlängd från båten.
Tina och jag rodde in i stället, fick tag på lattan och köpte cigaretter till Mia en mile inåt land.
När vi kommit tillbaka hade det kommit fin seglarvind från NV, så det gick utmärkt att fortsätta under segel med c:a 5 knops fart. Vi seglade med allt mera dukar. Först satte vi upp en lättvindsgenua på kutterstaget, förutom stor, mesan och rullgenua. Sen satte vi även mesanstagseglet, en total segelyta på över 150 kvadratmeter.
Jag hade tidigare börjat sortera sjökorten, som nu låg utspridda i båten, och plötsligt blev det brått att bli klar med det. Båten fräste fram allt fortare, och snart skulle vår framfart äga rum utanför vår kontroll. Under högarna av alla nordsjö- och engelska-kanalkort hittade vi till slut våra irlandskort. Pust!

Framme vid Irland, den 19 augusti
Ett drygt dygn och 140 sjömil senare började vi närma oss Bloody Foreland på nordvästra Irland. Där ligger Tory island längst ut, som ett fort. En civilisationens sista utpost mot havet.
Där, på denna torftiga ö, med hundra meter höga klippstup på nästan alla sidor, bor ett hundratal personer, som mest livnär sig på bidrag, torv och sprit. EU bygger där en ny hamn, som en glesbygdssatsning för att få igång turismen.
Vid sjutiden på kvällen den 19:e ropade jag på Malin Head coastguard och fick en väderprognos. Det skulle bli 2-4 (Beaufort) NV och sedan "varying 3 or less with showers". Vi bedömde det som så bra väder, att vi beslöt oss för att segla vidare mot nästa stora udde - den verkliga NV-udden av Irland, med fyrön Eagle island längst ut.
Vi fick tyvärr snart stiltje och tvingades köra motor större delen av vägen.
Så kom vi till slut fram till Inishkea, den 20:e augusti, mitt på dagen.

Inishkea är en öde ö, med många spår av 1800-talets fårskötsel och många senare krampaktiga försök att skapa framgångsrika jordbruk.
Här kryllar av gamla husruiner - en känsla av bortglömd fattigdom slår emot besökaren.
Så här på sommaren kommer det någon fiskebåt då och då och lägger garn, och ibland skjutsar de ut några turister dit.
Inishkea är en mycket vacker ö, med stup och klappersten i väst och böljande hedar i ost. Här grillade vi litet medhavda lammrevben på kvällen, efter en rejäl promenad bland stormfåglar och klippduvor. Detta var Tinas och mitt andra besök på Inishkea, en plats på jorden vi gärna besöker igen.
Vinden hade hela morgonen varit stadigt nordostlig. Vi seglade vidare vid elvatiden den 20 augusti.

När vi varit på väg i en dryg timme vände vinden emot och dog ut, varefter det började ösregna. Regn och stiltje blev sedan dagens väder. Då turades vi om att sitta och köra motor större delen av dagen ner till Inishbofin, en historisk och vacker ö, där irländska munkar och engelsmän i förgången tid spillde sitt blod i kampen om makten över denna ensliga ö.
Vi kom fram till ön längs dess ostkust i lågvatten, med mycket storspov och strandskata, samt ett par gråsälar som lotsade oss in runt sydkusten, och nådde slutligen ankarplatsen. Den fick bli i den ganska trånga naturhamnen med den gamla klosterruinen vid Gun Rock.
Vi hade haft gummibåten på släp under dagsseglingen, och rodde nu in med bägge båtarna för att besöka puben. Bredvid oss hade en svensk långseglingsbåt från Luleå ankrat, en ung familj med två pojkar i 11-13 års åldern. De tipsade om att bra seglingsvind var på väg, en frisk ostlig bris.

Dagen därpå, den 22:e augusti hade vi sovmorgon och åt vår frukost kl. 11, varefter vi utforskade ön. Enligt Lars' fågelbok skulle här finnas kornknarr och kornsparv, men på puben hade vi sett ett anslag om att alla kornknarrs-observationer skulle rapporteras, så förhoppningarna var inte så stora.
Vi traskade runt större delen av dagen, och gick sedan till puben och tog en lager. Några kornknarrar hade vi inte sett, men väl ett par alpkråkor med sina röda fina näbbar och klor. Men dagens höjdpunkt var att se en utter simma tvärs över en sjö och sedan kliva upp på andra stranden med en stor ål krumbuktandes i munnen.
Inishbofin är en populär hamn för segelbåtar, och här låg tre andra båtar, förutom luleanerna en fransman och en stor fin holländsk båt.
När vi kom tillbaks från promenaden hade svenskarna seglat, och vi började diskutera om vi skulle följa deras exempel. Eftersom vi alla var litet trötta och hungriga blev tonen en smula gnällig. Vi beslutade att låta vädret avgöra. Skulle vi segla i kväll, ville vi emellertid ha en riktigt bra prognos.
Och väderprognosen kom. Ost till nordost, 5-6 max 7 (7-13 m/s max 16), långsamt avtagande. Rapporterade vindstyrkor låg på mellan 9 och 15 m/s. Litet blåsigt kanske, men efter en vecka med alldeles för svaga vindar var till och med Tina misstänksam och trodde inte att det skulle blåsa tillräckligt. Utsikterna för dagen därpå var 2-4 NE-N och slack or varying. Vi förberedde oss således på att segla vidare söderut. Vi hade en stor kyckling i ugnen och gjorde i ordning den med ris och en god gräddsås samt gelé och grönsaker. Det är alltid bra att kalasa litet innan man sticker till havs...
Lillejollen surrade vi på däck i sina fästen, och sedan gummibåten ovanpå. De visade sig passa ihop riktigt bra utan att ta alltför mycket sikt.


Klockan var halv tio - tio och det skymde snabbt, när vi startade motorn och hissade upp ankaret. Eftersom ankarviken på Inishbofin ligger på sydsidan, kunde vi sätta segel nästan omedelbart och gå ut via ensen av de vita tornen, alldeles tätt inpå Gun Rock, som nu tittade svart och skumt på oss i mörkret. Det visade sig snart att det inte gick att slöra på rätt kurs - man måste hålla ut för en del stenar och hålla c:a 210 grader de första sjömilen. Med vår alltför korta och nu ganska trasiga spirbom var det inte så frestande att saxa seglen i mörkret utan vi valde att slöra västerut någon sjömil innan vi gippade och lade oss på vår önskade kurs, 188 grader mot Dingle 95 sjömil söderut.
Då tvärar man utanför den stora bukten där Aranöarna och Cliffs of Moher ligger. Vi var inställda på att sträcka förbi så gott det gick när vinden var gynnsam.
Vindrodret sattes, och Lars och Mia tog första vakten. De var litet misslynta med att vi bara gjorde fyra knop. Vinden skulle säkert dö ut snart, som vanligt, och natten skulle behöva tillbringas med handstyrning och motorgång. Tina och jag gick och knöt oss, ganska trötta efter dagens knatande.
Drygt två timmar senare vaknade jag av den omisskännliga känslan av att båten lovar upp okontrollerbart. Jaha, nu kommer vinden tänkte jag, fumlade ur den mörka kojen, hittade en ylletröja och ett par byxor och gick och stängde kranen till vasken, en liten säkerhetsåtgärd. Sedan gick jag upp och hjälpte Mia bärga mesanen. Hon var litet ledsen där i mörkret, och Lars såg tyst och sammanbiten ut. Båten fräste fram, nu på rätt kurs, och efter att ha släppt ut storen gick det åter att få vindrodret att balansera båten. Tänkte som så, att Lars och Mia, som är våra kära gäster, inte verkade tycka detta var så himla kul, så jag erbjöd mig ta över.
Vinden fortsatte att öka och jag rullade så småningom in en tredjedel av rullgenuan, men sedan stabiliserade den sig på c:a 12-13 m/s halvvind. 30 kvadrat stor och 30 kvadrat genua gav fram till gryningen drygt 7 knop med långa sträckor på 8. Sedan mojnade det sakta, och för att hålla 6.5 - 7 knop rullade jag ut genuan och satte slutligen mesanen.
Vid elvatiden när det var dags för radiotiden, var vi på väg in genom ett smalt sund mellan en del skär utanför den stadiga Dingle-halvön, som sticker ut som ett drygt 800 meter högt monumentalt finger i Atlanten. När vi började komma närmare ökade vinden åter och jag fick handstyra, nu i drygt 8 knop. Det forsade och väste och båten hävde sig och surfade nerför de unga men ganska branta dyningarna.
Fastän det var blå himmel och sol, syntes inte de branta bergväggarna förrän vi var alldeles inpå dem - ett mjölkigt, kallt dis svepte in hela massivet. Tack vare GPS:en och Mias arbete med way-points kändes det ändå ganska tryggt att fräsa på in i tjockan med brott och kokande grynnor...
Så kom vi i lä av de höga bergen, och det blev med ens plattläns på fyra m/s. Caminante rullade kraftigt i dyningen utan stöd av storen som vi blev tvungna att bärga, för att hålla genuan fylld. Vi hittade vår ens, som skulle ledsaga oss genom sundet, och sjön lade sig sakta. Så vände vinden och det blev bidevind, och storen kunde åter sättas. Jag gick och lade mig, ganska seg efter nattens roliga segling, och hörde i sömnen att de andra fick köra motor sista biten över fjorden in till Valencia.


Vi lade oss på en gästboj i Valencia med påskriften "max 15 ton". Pilotboken varnade för usel "holdingground" men det skulle ju bli lugnt väder och det fanns gott om lediga bojar. Förra gången vi besökte Valencia hade ortsbefolkningen rått oss ta upp vårt ankare och förtöja i en boj... Det kan bli flera knops ström i sundet och antagligen är det grus eller klappersten, inte så lätt att få ett bra fäste i.
Efter ett stadigt mål med hamburgare rodde Mia och Lars iland med gummibåten för att rekognoscera, medan Tina och jag städade litet och pysslade med sånt som skulle göras.
När Mia och Lars kommit tillbaks kom så småningom "harbourmaster"- en gammal man som paddlade mycket sakta i en liten jolle. Han infordrade 5 irländska pund för förtöjning i båtklubbens boj. Han sade att det inte alls var dålig ankarbotten och lät litet föraktfull vad gällde pilotboken. Vi låg emellertid kvar vid bojen över natten och hade litet myspys resten av kvällen och gick och lade oss ganska tidigt. Nästa dag vid halvtolvtiden tog vi gummibåten och körde med snurran ett par sjömil in i bukten till ett annat samhälle som heter Cahersiveen. Det var därifrån bussen skulle gå som Lars och Mia skulle ta för att komma till Dublin. Vi tog ut litet pengar där, köpte bensin till jollen, åt varsin donuts och tog en pilsner på puben. Solen gassade och det var nästan för varmt i solen. Byn hade två EU-sponsrade satsningar. Dels hade de ställt dit ett tåg som kunde beskådas, tror att det engång i tiden gått en järnväg hit. Dels den andra satsningen, som var en slipway för de lokala ekorna. Det är ganska mycket tidvatten och utan slipway måste det varit svårt med att komma ombord. Där fanns dock den gamla hamnen, en liten kova som torkade ut i lågvatten så det såg ut som om båtarna var uppdragna på land. Vi köpte laxkotletter och åkte tillbaks till båten. Ett jäkla kånkande på bensinen, macken låg inte direkt vid vattnet...Efter att ha slappat lite, kastade vi loss från våran boj och puttrade tvärs över sundet och ankrade på 5m (lågvatten) på sydsidan av Beginish, en sandö med fina stränder. Där tog vi oss iland och badade, dvs tvagning med saltvattenstvål i det 16 gradiga vattnet, tittade på hämplingar och samlade snäckor. Senare på kvällen åkte Tina och jag iland igen med det röda canvastyget vi köpt i Göteborg samt de båda bomkapellen. Tina hade i förväg tagit in del mått och med dessa modifieringar klippte vi nu till tyget för att sy nya bomkapell. Dessvärre saknades ungefär en kvadratmeter, så akterkanten på mesanen får kanske en litet annan nyans vad det lider... Under tiden gjorde Mia och Lars maten, stekt lax, kokt potatis med hollandässås. Megasmaskens. Tina skördade litet av den båtodlade basilikan till, och så drack vi cider. Mia och Lars hade packat och var nästan klara, och medan de gjorde det sista tankade jag över dagens bilder till datorn och brände två CD skivor med bilder, loggbok (den här), samt artlistan (djuren vi skådat), för att tas med till Sverige. På morgonen den 25:e agusti gick vi upp vid sextiden, åt ett stadigt mål baked beans samt ägg och bacon och körde Lars och Mia med jollen till bussen.
Tina och jag strosade runt och kände oss litet konstiga till mods efteråt. Nu skulle det bara vara vi två i två månader!
Det var svinkallt och började regna så vår planerade tur uppåt floden kancellerades och vi åkte hem för att baka bröd och städa lite. Vad tyst det är att bli ensamma... Och ingen rök som tar sig ner från Mias cigaretter. Känns underligt. Resten av denna dag tog vi igen oss ordentligt. På kvällen jobbade vi med datorn för att få igång väderfaxmottagningen. Programmet vi satsat på heter WFAX och är inte så enkelt att förstå sig på, men vi tror vi lyckades till slut. Den slutliga stötestenen var att få tag på listorna med sändningstider. I en hjälpfil till ett annat program, HFAX, fanns sådana listor, som en oansenlig hjälpfil. Heureka! Lördagen den 26:e gick vi upp riktigt tidigt för att få ner klockan-8 väderfaxen från Bracknell och Hamburg. De sade samma sak. Inga agressiva lågtryck i sikte och vårat lågtryck vi haft drog sakta söderut. Detta gav NV vind som skulle stå sig minst ett dygn till. Lockande att dra söderöver. Vi började städa och plocka och sjösurra. Det är mycket man skall ha ordning på för enn 520 sjömil översegling där man kan räkna med kuling... Vi tog in ytterligare väderprognoser och ropade slutligen upp Valencia coastguard för att höra deras åsikt. Gummibåten och motorn packade vi i fören, motorn var så himla våt av att bo i förpikshålan.

 

Mot Spanien den 26 augusti

Kl. 17.15 den 26:e drog vi upp ankaret och vinkade farväl till våra vänner från Cornwall med den gamla 50-tals träbåten som ankrat i samma bukt. Vädret såg inte särskilt inbjudande ut. Grått och blåsigt och inte särskilt varmt. 15 grader i vattnit och västlig 8m/s. För att komma ut ur valenciahamnen måste man gå västerut 5 sjömil innan man kan falla av och här var sjön krabb och vi var tvungna att köra motorn på ganska högt varv för att stampa oss förbi vågorna. Efter en dryg timma och vid ganska dämpat humör gick Tina ner efter sin rorstörn. Bidragande till irritationen var att när jag skulle sätta storen knöt skotet upp sig och åkte ut ur blocken... Fladder fladder... Vid sjutiden var så vindrodret satt och vi började vår seglats söderut. Vi seglade snabbt, full genua, kutterfock, full stor. Mesanen satte jag senare på natten när det mojnat något. Vi seglade rakt söderut väst om den härjade och ihåliga fyrön Bull.

 

Detta första dygn gjorde vi 150 dygnsdistans och könde oss lätta om hjärtat. Spänningen för överseglingen började lätta. Den 27: på kvällen hörde vi på BBC:s radio 4 att det låg ett lågtryck 1008 (vi hade då 1031) 150sjömil väst om Sole, dvs i den väderzon som utgjör området i VSV riktning om oss. Skit också. Vår vind avtog undan för undan och till sist tvingades vi ta till motorn. Tina passerade en fiskebåt nära på nattvakten och tvingades väja. Vi såg delfiner komma och gå hela dagen, vitsidingar. Vid en tur på däck upptäckte vi en riggbult till främre styrbords undervant hade lossnat och hängde på trekvarten. Ett möjligt rigghaveri undveks genom att slå och sätta den på plats.

 

Lågtrycket närmade sig och så kom vinden. Först svag, men sedan allt starkare syd till sydvästlig vind. Vi tog ner segel undan för undan och seglade så småningom på en liten flik av rullgenuan, kutterfock på c:a 13 kvadratmeter, och ett rev i storen. På Tinas vakt 00-3.30 den 29:e har det ökat till kulingstyrka och blivit ren motvind med allt grövre sjö. Kursen är tyvärr ganska dålig, c:a 130 grader. Vinden växlar ständigt och det är svårt att hålla en optimal kurs, så fort vinden mojnar faller vi av ganska mycket eftersom vi då har för litet storsegel för den vinden. Vi är ganska trötta och engagemanget lågt, det lutar 30 grader, och kursen är c:a 50 grader fel. Vi beslutar att dreja bi 03.30 med kutterfock och ett rev i storen. Storen var gajjad något i lovart så bommen var midskepps och gick inte få ner, så det fick vara så. Köksfönstret befinner sig mestadels under vattenytan, men båtens rörelser är betydligt lugnare nu. Under resten av natten fram till 12 på dagen drejade vi bi och drev mot NV med knappt två knop. Efter att ha bytt ett avnött snöre till vindrodret började vi segla på en mycket svag och snart utdöende västvind. Sjön var hela dagen den 29:e krabb och vi gick för motor i stiltje med hög musik i sittbrunnen för att överrösta motorljudet. Vi hade mycket större lira och en och annan stormsvala och idag var första dagen vi såg gulnäbbad lira. De kom i flockar på c:a fem fåglar och kunde ha en tendens att följa båten. Vi så en lustig fisk, kanske en klumpfisk, som hoppade en bit över vattenytan ett par gånger. Vi såg också en segelmanet, kanske den som kallas "portugisisk örlogsman" som låg och flöt i vattnet likt en grönskimrande uppblåst kondom.


På kvällen lagade vi curry med couscous, jordnötter och ananas. Kl 12 kom så äntligen den efterlängtade vinden. Det är påfrestande att sitta och handstyra i 12 timmar i krabb sjö. Det hade varit en väldigt fin kväll med klar luft och sol, med några roliga små moln på himlen. Långt i öster hade det blixtrat oavbrutet medan det skymde, och sedan ett par timmar till. Vår nya bekantskap, fin segelvind, var av NNE beskaffenhet och började med 4m/s och ökade sedan under natten till c:a 8m/s. Vi satte alla segel och kunde njuta av att det blev tyst och att båten styrde sig själv på en slör på 160 grader. Ute på havet döljs inte stjärnornas ljus av störande landljus, och man kan se vintergatan över hela himlen, från horisont till horisont. Bland ett och annat stjärnfall såg Gustaf en meteor som splittrades som ett fyrverkeri över himlen.

Den 30:e vred sig vinden till NE och vi kunde hålla rakt på målet i 6 knop. Härligt. På morgonen den 30:e äter vi frukost i solen i sittbrunnen i shorts! Det har nu blivit 20 grader i vattnet och luften känns inte så irländskt rå längre. Efter frukosten (resten av bacon-curry-med coscos och jordnötter) var det dags för radiotid, och sedan någon timme framför datorn. Under dagen mojnar vinden mer och mer, och lämnar en tung dyning som gör att båten rullar och det smäller i riggen.
Vi börjar läsa första delen av Tolkiens berättelse om Bilbo, som visar sig vara en idealisk högläsningsbok, gräsligt spännande, och vi glömmer allt oljud men tittar ut på horisonten varje kvart för att se att vi inte kör på någon båt. Vid niotiden på kvällen startar vi motorn och turas om att köra i pass på ett par timmar under natten. Vi korsar nu fartygsleden för nordsydgående båtar. Det känns alltid litet pirrigt att följa punkterna av vita, röda och gröna ljus som rör sig i mörkret runt oss. De stora fartygen gör säkert mos av en liten pluttig segelbåt som råkar komma i deras väg. Vinden lyser med sin frånvaro även följande dag, men nu är vi upprymda -  i gryningen har vi bara 80 sjömil kvar. Det tycks finnas mycket fisk i vattnet nära la Coruña, för denna dag passerar vi mycket fågel, också små fiskebåtar. Stora flockar delfiner på allt från 5 till kanske 20 djur syns på långt håll nu på den platta sjön. Även närvaron av människa kännetecknas som regelbundna observationer av plast- och glasflaskor, en kvast, diverse tunnor, rep som flyter förbi.

 

 

Spanien, den 31 augusti

C:a 20 sjömil från land syns äntligen konturerna av en bergig kust i diset. Vilken känsla, där vi möts av välkomstkommittén, bestående av två grindvalar. Ett par sjömil utanför hamnen hejdar vi farten, och hoppar i plurret. Bäst att passa på innan vattnet blir riktigt skitigt. La Coruña ser imponerande stor ut med ett högt monument samt ett glasat torn vid hamnen, konturerna dämpas något i det disiga ljuset. Där ligger ett tiotal riktiga långseglare för ankar och lika många vid boj och c:a två dussin vid pontonbryggorna. Vår vana trogen ankrar vi en bit ifrån, men ändå innanför den c:a 1 kilometer långa och säkert 10 meter höga piren. Det kostar 130 kr/natt vid bryggan, 100 kr vid boj och 50kr/natt för ankare längst in, men i hela hamnen oavsett statusplacering råder ett kraftigt svall var gång en fiskebåt passerar, vilket är ganska ofta. De vid pontonbryggan har dessutom ständigt problem med att åka in i bryggan eftersom man inte får ligga långskepps och det inte finns några vettiga möjligheter att hålla ut båten akteröver eftersom båtar måste kunna passera på 3 meters avstånd och det inte finns bojar eller akterstolpar. Lyckligen för ankar med 40 meter kätting sjösätter vi vingeljollen och ror kvickt iland, Gustaf redigt blöt i ändan efter roddturen. Lärde oss senare slippa det mesta av blötheten genom att sitta på en träskiva...

Vid radiotiden kl. 11 (12 i Sverige) fick vi en fin kontakt med Fader P. i Göteborg på PSK31 (vårt digitala sändningsmode), 30 meter. Tyvärr bröts förbindelsen mer eller mindre oväntat två gånger. Omvandlaren som ger 230V till datorn stänger av sig rätt vad det är. Senare har vi förstått att den inte gillar den höga spänningen som följer på ett laddningspass med motorkörning. Den ger dessutom en hel del radiostörningar, något som vi skall ta itu med senare.
Det var en härlig känsla att vara i Spanien. Vi kommer att ligga kvar här åtminstone en vecka. Tina gläder sig över värmen: 15 grader i vattnet utanför Irland, 20 grader här. Coruña en torsdagskväll - går man längs strandpromenaden möter man flanerande par och så småningom kommer man till de allra mysigaste gågator. Ett jättetorg dyker sedan upp, där det kryllar av spanska familjer med gamla och unga, som är ute för att få sig en tapas, en öl, eller litet kvällsmat.
Vi strosar, något rusiga av trötthet, och känner stor glädje över att vara här, äntligen är vi framme i Spanien, vi har korsat Biscaya, sluppit undan stormar, från och med nu kan vi ta det lugnt. Vi har trots allt seglat nästan varenda dag sedan vi lämnat Sverige. Vi ringer hem till fader Olle, som eventuellt kommer och hälsar på om två veckor - skoj! Han vill nog titta på den berömda pilgrimsleden till Santiago de Compostela.


I restaurangerna och barerna står bläckfiskar och köttbitar på rad i skyltfönstren och i taket hänger rökta korvar och skinkor. Här kommer vi att trivas! Vi delar på en portion friterade bläckfiskringar till kvällsmat och konstaterar dystert att förmågan att proppa i sig faktiskt har sjunkit under överfarten...
I La Coruña hamstrar vi Don Simon, som är det mest prisvärda rödvinet, kostar 165 pesetas litern. Det billigaste ligger på 90 men är inte så kul. Här finns också mycket goda oliver i små plastförpackningar av skilda märken, men tyvärr bara gröna! Salt skinka, typ Parmaskinka är ett bra tilltugg till brödet. Snart återkommer de gamla takterna och vi börjar sätta i oss av denna goda skinka. Mycket bra massäcksmat och inte så hemskt dyrt, 70-100 kr/kg torkat rent kött. Himla gott och sägs hålla hur länge som helst! Det verkar bli dyrare ju äldre det är...


Vi blir kvar i Coruña i litet mer än en vecka. Vi letar förgäves efter en bit röd kapellväv till det sista bomkapellet som skall sys. Mer framgång hade vi med en ny rem till generatorn. Den gamla var litet för lång och smal efter många timmars slirande, så batterierna fick blev inte helt fulladdade. "Más anchos, por favor", litet bredare, tack.
Klädtvätt, badutflykter, matutflykter (!) förgyller vår ledighet. Vid pontonbryggan i den lokala marinan umgås vi med Rolf och hans sambo i Ariell från Norge. Efter tre timmars motorgång gick vevstaken av i deras 2 år gamla motor utanför Coruña, varpå motorblocket slogs sönder. Garantin gällde endast ett år, och Volvo Penta vägrade sälja nya delar, så nu fick de köpa en helt ny motor.


Så kom då dagen då vi beslöt att segla vidare, efter att fyllt upp tankarna med det lokala vattnet i marinan. Detta var så hårdklorerat så de andra seglarna köpte dricksvatten på flaska, men eftersom vi har stora tankar, hinner vattnet lufta sig och bli gott (efter en till två dagar) långt innan det tar slut. Efter att ha tankat i så mycket vi kunde hinna med blev vi dock hastigt bortkörda från "vattenhålet" med kommentaren "cinco minutos". Tydligen fick man inte ligga långskepps längs bryggan, utan borde akterankra som alla andra.
Två unga belgare försökte lifta med oss, men innan vi hann svara fick de istället napp hos en engelskman seglandes en svensk Vega. Denna lilla plastbåt var en vittberest "model" enligt honom. Han hade hört talas om ett tiotal som seglat jorden runt, samt en som nyligen rundat Kap Horn i år.
När vi kom utanför hamnen visade det sig att det var en svag motvind, så det blev motorgång större delen av de 22 sjömilen till Malpica, där vi ankrade i en vik med lång sandstrand väster om samhället. Sista sjömilen seglar man in mot en bergig udde där vi på vägen in fick ganska kraftiga fallvindar från höjderna och tvingades raskt ta ner seglen. En tung dyning rullade in från norr medan vinden var

västlig - alltså rullade Caminante stundtals ganska kraftigt när vi var i resonans med sjön. Damen i skutan började förefalla allt mer slapp och slö, och nästa dag flydde besättningen (damen) till playan med bok, vin och skinka.
Då vinet tagit slut, öppnade hon påpassligt frisérsalongen Gurra på stranden, med specialitet hårklippning. Kaptenen friserades härefter med utmärkt resultat. Den hårklippande påstår att det är mycket lättare att klippa med saltvatten i håret, "det står ut av sig själv då". Är det månne tur att vi inte förvarar någon nackspegel i skutan??
Färden ut igen till båten blev blöt, först språng med gummibåt till lårhöjd, sen skuttta i och PADDLLA FOORT, nej nu kommer det en JÄTTEVÅÅÅG... men ingen volt denna gång. Ganska snart föll en tung tjocka omkring oss och vinden mojnade. Vi kunde bara se ett svart klibbigt töcken omkring oss, samt en massa vitt skum på vattenytan. Eftersom vattentankarna var nyfyllda och påfyllningskranarna mellan dem var lämnade öppna, blev det c:a tio liter luft i var och en av de 1.5 meter breda tankarna, som i rullningen gav ifrån sig ett otroligt gurglande. Natten var spåöklik och vi sov nog inte så bra. Vi har fått för vana att försöka uträtta våra behov utomhus så mycket som möjligt för att spara på toaletten (vem vill meka med den när den går sönder ?!), men en natt som denna blev det riktigt kusligt att gå ut.


Iväg från La Coruña. Den 9:e september.

Följande dag tog vi upp ankaret och lämnade detta, i och för sig fina, men denna gång väl gungiga ankarställe. Vinden var fortfarande mest mot oss så det blev motorgång 25 sjömil till Ria de Camariñas. En Ria är en galicisk / portugisisk fjord några sjömil in i landet omgiven av några hundra meter höga berg och med en eller ett par floder som rinner ut i dess inre.
Här ankrade vi i skymningen längst in i den norra grenen av fjorden, vilket är en sjömil norr om Camariñas hamn, där det förutom fiskebåtskajer också finns två pontonbryggor för fritidsbåtar med tillhörande båtklubb (läs pub). Detta ankarställe kontrasterade kraftigt mot vårt exponerade ställe förra natten. Här var absolut stilla. Fullständigt knäpptyst. I Malpica hade vi haft ständigt dundrande dyningsbrott både från stranden innanför oss och klipporna på sidorna, blandat med alla ljuden från den rullande båten. På morgonen efter radioförbindelsen med Fader P. + en snabb frukost lyfte vi ner jollemotorn och gav oss av söderut och in i flodmynningen.
Det var fortfarande ebb, så det var inte mer än en meter djupt, med skalgrus och sand på bottnen, som glimmade i morgonsolen. Vattnet var på väg in, så vi formligen forsade fram med tidvattnet och vågade bara stundtals köra motorn för risken att köra in i stenar på botten. Floden var bred i inloppet, en halv kilometer eller så.
En tredjedel ut från var sida av stranden var det uppsatt stolpar Detta tolkade vi som en utmärkning av den djupare mittenfåran. Mellan dessa stolpar forsade vi in, något missnöjda över att det egentligen inte alls var i mittfåran. Från stolparna, som vi passerade mellan utgick egendomliga undervattens-gärdesgårdar, övervuxna med musslor. Så småningom upptäckte vi att dessa gärdesgårdar gick samman längre fram och nådde upp till vattenytan.
En lång, svart tandrad syntes plötsligt runt omkring oss, vilken vi forsade fram emot med det framrusande vattnet. Vi startade genast motorn och försökte, så gott vi kunde, kryssa tillbaka ut mot friheten, undvikande förrädiska stenar på botten. När vi kommit tillräckligt högt mot strömmen vek vi av mot norra stranden och gled nu fram på andra sidan av gärdesgården. Hör var det betydligt djupare. Antagligen var gärdesgårdarnas syfte att bibehålla strömmens fart i deltat för att skapa en djupränna för trafiken upp i floden.


Vi gled vidare 5-7 kilometer upp längs floden, ibland ganska snabbt med motorn, när vi tyckte det var djupt nog. Så kom vi fram till en liten by, där vi köpte bröd och skinka som vi sedan festade på när vi passerat byn. Då var vi framme vid den segelbara flodens slut. Små forsar började nu dyka upp. Här badade vi, och kunde se vattnet fortsätta att stiga ytterligare en meter, men lustigt nog i etapper med 15 minuter emellan efter vilket det sjönk något.
Längs floden låg en hel del träbåtar i vackra färger på svaj, och här och där låg övervuxna gamla vrak. Där fanns enorma mängder av gräsänder och en påfallande stor mängd enkilosfiskar som gick och snappade luft i vattenytan.
På kvällen gjorde vi en ny utflykt in till Camariñas, vilket är en liten by med grönsakstäppa vid nästan alla hus. Byn slingrar sig pittoreskt upp längs bergssidan. Vi köpte litet bröd och gick och trivdes åt det vackra Galicien.


På morgonen (den 12:e september) känner vi att vi för en gångs skull verkar ha fin segelvind, NV 5-6 m/s, så vi seglar vidare med slör i början, och sedan med saxade segel med genuan spirad med en av de gamla vindsurfingmasterna vi hittat en gång och tagit med på resan. Vi kan hålla mellan fyra och sex knop (en del motström de första timmarna) och seglar på kvällen in i Ria de Muros.
Vi har lagat god mat under vägen, liksom dagen därpå och frossar i högläsning och välbefinnande medan det rullar fram dimbankar ute.


Onsdag den 13 september, på kvällen.
Vi kom just hem från en jolletur till byn Muros, och det håller på att bli nermörkt. Det har varit dålig sikt hela dagen, och under eftermiddagen har tjockabankar långsamt rullat förbi i fjorden, och ofta har man inte kunnat se iland från vårt ankarställe. Till Muros är det ungefär två sjömil tvärs över den stora bukten, och vi styrde på kompassen. Mitt i bukten ligger ett tjugotal stora flottar, kanske 25 meter i diameter, byggda av trävirke. Här odlas musslor för konservindustrin, vilket alltjämt är den viktigaste näringen, tillsammans med fisket, som bedrivs med de litet större fiskebåtarna. Det är alltid lika glädjande att se silhuetten av båten som flyter där i ingenstans, med en liten flämtande låga i ankarlanternan.
Byn var ålderdomlig, med smala trappor och gränder mellan de gamla stenhusen, som hänger på bergssluttningen. Där finns oerhört många träekor med fyrahästars-snurror, målade i grälla, mustiga färger, och försedda med höga vind- och skvättskydd i plåt eller tunna bräder. Eftersom det är ett gammalt fiskeläge, är hamnen medelpunkt och själva själen i byn. I halvcirklar utgående från denna finns några små serveringar och barer och ett tiotal pyttesmå affärer. Litet upp i backen ligger marknadsplatsen, där folk köper fisk, kött, grönt och andra förnödenheter bland de små stånden.
Man slås av den vänlighet man möts av från gemene man, många hälsar och en del vill prata en stund. Många är nyfikna och undrar varifrån man kommer.
Typiska öppetider för de små affärerna är 8 - 13 och 17 - 21, med en butiksföreståndarinna har ofta två affärer igång samtidigt, så man får ibland vänta en liten stund innan hon (oftast hon) kommer springande från en tredje affär där hennes vännina står och pratar med en granne... En gemytlig och hederlig atmosfär på det hela taget!

På kvällen, torsdagen den 14:e September.
I morse körde vi med jollen till Muros, varifrån vi tog bussen till Santiago de Compostela, den gamla medeltida pilgrimsorten med en jättestor och mycket rikt ornamenterad katolsk katedral, som utgör centrum av den lilla staden. Den började byggas på 1000-talet, och det tog 700 år att få den färdig! Där finns en oerhörd mängd statyer av diverse mer eller mindre heliga snubbar, kanske tusen! Hela staden är full av pilgrimsprylar; campingaffärer, turistaffärer till tusen och en otrolig massa resturanger och små hotell. Detta är en härlig blandning av dåtid och nutid, av andligt och världsligt, likt Människan själv i en katolsk tappning. Man upplever en förlåtande känsla till månglarna i templet, när man känner dofterna och upplever stämningen.
Kammusslan, Pecten Maximus (namnet på vår förra båt) tycktes finnas med på allt. Den verkade t. o. m. vara stadens pilgrims-symbol tyckte vi, ända tills vi insåg att vi förväxlat gamla Maximus med Jacobaeus, som på svenska heter Pilgrimsmussla. Visserligen en smärre fadäs, men nu ännu ett djur att föra in i artlistan!
Ofta ser man curos, de svartklädda katolska prästerna, som vandrar runt i staden med sina prästkragar och ser mycket upphöjda men något bekymrade ut.
Människorna man möter i down-town (dvs i kyrko-distriktet) är i princip uppdelade i två läger. Dels är det de unga som åker rullskriskor och klär sig modernt. En del dristar sig till och med att ta med mountain-biken tvärs igenom katedralen. Så har vi pensionärsligan, mycket välklädda, verkar stämningsfulla. Har uppenbarligen kommit till kyrkan med de rätta avsikterna, nämligen för att bikta sig och kanske uppnå själens fullkomning och ro. Det känns som en stark kontrast mellan synsätt - det balla och det andliga.
Staden har ett universitet, och jag kunde inte låta bli att titta igenom akademibokhandelns kemi-läroböcker en halvtimme eller så. Först fängslades man av att alla böcker var på spanska.
Det fanns en del av dem vi kemister känner hemifrån, men här är alla översatta: Attkins, Skoog - Leary, Mc Murry, men där fanns också en del orginalspanska.
Läste en del av deras fortsättningskurs i analytisk kemi, vilken var ett fullständigt fiasko, trots diger tjocklek, minst sex centimeter. Fast den var skriven 1991, var innehållet så totalt uråldrigt, att jag länge trodde att det var fråga om ett skämt. Alla figurer var handritade, inga "nyheter" var modernare än från 1970. Mycket tekniska detaljbeskrivningar såsom kopplingsscheman med flertalet radiorör. Transformatorer var noggrant utritade, liksom motorer drivande remmar etc. En avdelning handlade om titreringar, men Granutvärdering nämndes t. ex. ej. Hoppas ingen köper den boken de på de närmaste 50 åren...
I denna del av Galicien har en majoritet av gårdarna på landsbygden en sorts vackra bodar, ibland flera, 2.5 gånger 6 meter och ofta med full ståhöjd. Mest är de helt i sten och står på sex runda stenpelare, som är ganska höga. Man går upprätt under, och undrar vad väl detta månde vara. Väggarna har en mängd springor, taket är tegelklätt och stengavlarna är åt alla håll utsmyckade med en hög stenobelisk eller ett kors, ibland båda delarna. Vi trodde först att detta var familjegravar. De används emellertid bara att torka majs eller andra grödor i. Annars är arkitekturen inte så vacker. Husen kan se ut litet hur som helst, men oftast är de putsade, uppförda i lättbetong. De saknar mycket av den charm som finns söderut.

Den 16 september, ut från Ria de Muros.
Denna dag puttrade vi ut ur Ria de Muros för motor, och gjorde ännu en etapp söderöver.
Vinden var svag, sydlig, och vi valde att följa ganska nära kustlinjen. Här finns inga bojar eller sjömärken utsatta på grund, samt få landmärken förutom fyrar belägna på uddar. Man får navigera genom att identifiera de naturliga märkena på land och i havet. Färgskiftningar eller rentav brytande sjöar är pålitliga märken över havets små snubbeltrösklar. GPS är till god hjälp för att spika båtens exakta kurs, och i dag blev den till ännu mer nytta, tillsammans med radarn, när diset omkring oss plötsligt förvandlades till tät dimma.
På eftermiddagen ankrade vi så småningom upp mot en härlig sandstrand, omgiven av musselodlingar i Ria de Aldan, skyddade från väst. Vi hann inte mycket mer än byta till badkläder och paddla in till stranden - Gustaf hann precis putta damen i sjön och följa efter - förrän kustbevakningen dök upp.
Vi rodde tillbaks igen, molokna, alltid jobbigt med byråkrati, och hela stranden stod väl och stirrade på oss, ketchen, aduanas i sitt jättevrålåk som spydde ut avgaser, och två blöta badare paddlandes i sin gummibåt.
Men, gubbarna var bussiga, de godtog utan vidare förklaring att vi "kollats upp" i La Coruna och körde iväg. Det här med papperexercisen är något av ett problem. Svenska båtar är ju inte registrerade hos någon myndighet. Vi har ju inget ovedersägligt bevis på att vi verkligen äger båten. Det enda vi kan visa upp är ett papper från försäkringsbolaget, samt ett från Post och Telestyrelsen, som anger att vi har en VHF-licens samt en nödsändare, registrerad på en båt vid namn Caminante.
 
Den 18 september, bra mottagning på kortvågsradion igen:
Vi fortsatte i går ytterligare en liten bit och ligger nu ankrade i Bayona, i Ria de Vigos sydvästända. Tror det är sista spanska hamnen innan man är framme i Portugal, i alla fall är det den sista Rian. Nu ser det litet annorlunda ut. Här är fortfarande åldriga bergsmassiv som reser sig, sen blir det väl bara sand. Det passerade ett oväder i går kväll med sydvästvind och ösregn precis som vi rodde tillbaka från vår stadstur. Vi var och hittade ett internetcafé innan vi gick och tog ett glas vin på en pub. Det var fint ni fått hemsidan, den blir ständigt fylligare och mer innehållsrik! Fint ordnat med avdelningen Planning...

Som komplettering kom senare ett mejl från ett internetcafé:
Väderprognosen på VHFen, som sänds var fjärde timma på både spanska och engelska, spådde väderskifte, och detta skedde också. Fyra nätter tillbringade vi här, och ett lågtryck passerade förbi med sydliga vindar, med det första regnet vi fått i Spanien. Kallt ! Burr, vi hade en dag med så mycket regn och blåst att vi inte ens lämnade båten, tände istället dieselspisen och bakade kanel- och chokladkakor, samt ugnstekt kyckling och pommes frites, och läste högt ut Tolkiens böcker. Äntligen börjar vi närma oss slutet i denna berättelse, den är alltför spännande, en riktig tidstjuv.
Bayona var ett pittoreskt samhälle, men ganska turistiskt, dels p.g.a. en forntida borg som besöktes av busslaster med folk, och dels p.g.a. att den är en känd seglarort. Det kappseglas titt som tätt här. Förutom många segelbåtar fanns säkert hundra mindre fiskebåtar, små ekor och litet större träbåtar. Ofta har vi sett att de små ekorna har med sig långa håvar, kanske tre-fyra gånger så långa som själva båten. I Bayona låg ofta ett par tre ekor nära pirnocken och stötte sina långa håvar i botten, och fick väl upp musslor och snäckor, som de sedan sålde, kanske till de lokala restaurangerna.

Portugal, den 22 september
Äntligen kom så bättre väder, och vi tog oss för motor söderut en dagsetapp till Portugal, till Viana do Castelo.
I vår pilotbok står det att i de portugisiska hamnar, där man inte muddrat i hamninloppet, kan det bli ganska kraftigt svall när tidvattnet möter vågor. Vi hade tydligen tur, för nu gungades vi bara av en kraftig dyning på väg in. Vi hade en ganska futtig hamnbeskrivning, och visste att här inte fanns någon ankringplats, så vi följde en engelsk segelbåt, och hamnade slutligen förtöjda med fören in mot en pontonbrygga. Strax efter oss kom en dansk stålbåt "Elise", som blev den sista som fick plats. Han fick faktiskt klämmas in med mannakraft, och sedan bjöds alla medhjälpare på förtöjningsöl!
Portugiser håller, trots sitt medlemsskap i EU, hårt på inklareringsproceduren, men tullmannen, som till en början såg riktigt bister ut, visade sig både ha humor och vara effektiv, så proceduren tog inte lång tid.
Följande dag passerade en kallfront. Vi blev liggande kvar och passade på att fylla vatten, tvätta lite kläder och skura däcket. Gustaf sträckte upp några vant, samt satte en säkerhetslina på vaterstaget, då ett av schacklen som håller det på plats såg ut att ha krökts lite. Vi tog ut escudos i staden med visakortet, och gjorde ett besök i en mataffär.
 

Portugisiskan låter väldigt annorlunda, jämfört med spanskan, och vi upplevde det som om de inte förstod vår spanska heller. De föredrog faktiskt att tilltala oss på engelska, vilket de verkade vara bättre på än spanjorerna.
 

Här fanns liksom i Galicien massor av billig frukt, och vi fann här även mango för 15 kr/kilot . Vi hittade apelsiner, ganska fula i skalet, men mycket sötare än dem man köper i Sverige, för 2.40 kr/kilot, och en grön melon för 3 kr/kilot. Mumsfilibabba, dieselspisen har blivit fruktbord nu.
På kvällen tog vi med hembakta kakor och nyköpta öl till våra nyfunna vänner Erik och Elisabeth i "Elise", en stor vit stålbåt. Och så blev vi bjudna på kvällsmat av dessa mycket glada och vänliga danskar! Erik har varit lärare, men hade sitt hjärta i ett showartat jazzband hemma i Danmark. Han och Elisabeth tänkte övervintra i Lissabon eller Sevilla, och hoppades kunna hitta ett nytt gäng gycklare och musiker att skapa ett band tillsammans med. För dem var det försörjningsbiten som var kärnfrågan, huruvida de kunde långsegla eller ej. I Danmark kunde de lätt försörja sig, men de hade max ett år ledigt från sina jobb.
Vi pratade också lite med ett gäng unga grabbar i den svenska båten Josefin. De var alla doktorander från institutionen för värmeteknik i Lund. De skolkade från forskningen någon månad, för att vara hemma i höst till nyår och sedan segla vidare mot Västindien. De föreföll lite stressade av att snabbt vilja komma vidare, men de fick vända och komma tillbaka till hamnen igen p.g.a. dåligt väder. Det passerade en kallfront med 10-14 m/s sydvind och ösregn, vilken vi avstod att kriga med.

Söndagen den 24 september.
Dags igen att gå vidare.
Vi samlade ihop vårt spindelnät av långa förtöjningstampar som hållt oss på plats under den gångna dagen, och Tina navigerar ståndsmässigt ut ur hamnen, medan morgondimman långsamt lättar.
De första timmarna är det ingen vind, men på eftermiddagen får vi en jämn och bekväm, men inte särskilt varm, NV vind på 4 m/s, så vi går för motor halva och seglar c:a halva sträckan, till Porto de Lexoies.


Solen gassar, och vi vilar och läser mestadels behagfullt utsträckta på en madrass på däck, medan vindrodret gör jobbet. Dock krävs ganska mycken uppsikt för alla fiskeflöten, som det vimlar av.
Vi kommer innanför pirarna en liten stund efter att den röda solen sänkt sig i böljorna, och möts av en ganska stor industrihamn, där vi ankrar mellan oljepiren och reningsverket. Mycket pittoreskt...
Där låg en annan långfärdsbåt och ytterligare en kom någon timme senare. Under segelturen hade vi haft fiskelinor på släp, och när vi tog upp dem strax före hamninloppet hittade Tina en fin, men trött och bortglömd makrill. Undrar om det är en sällsynt delikatess här, vi har inte sett mycket till den fisken i fiskehallarna! Vi som ju ville ha nåt mer exotiskt, som en "dorado" = guldmakrill. Vi tar den till kvällsmat med kvarblivet potatismos. Vi går och lägger oss ganska tidigt.


I gryningen seglar vi vidare efter en redig kamp med att få kättingen ren från den kolsvarta gyttjan i hamnen. Tina tar på nytt rodret. Eftersom skedet (uttalas med hörbart "s" och "k"-ljud = den fasta sändningstiden med Sverige = kl. 8 portugisisk tid) börjar så fort vi kommit utanför pirarna, grejar jag med radion ett tag medan solen går upp. Det blir åter vindstilla. Inte förrän på eftermiddagen kommer samma västvind tillbaka, vridande till NNV framåt kvällen. Lagom en halvtimma före högvatten seglar vi in mellan pirarna i Aveiro (kl. halv fyra).


I dåligt väder är det mycket viktigt att man anlöper Aveiro vid detta tidvattenskede, då strömmen i inloppet kan bli upp till 14 knop! Så fort vi fått ner seglen möter en grå gummibåt upp med två trevliga kustbevakningskillar, som tar uppgifter på båten och visar oss var man kan ankra och hur man undviker grundbankarna. Vi ankrar innanför ett par pirar och undviker på så sätt den hemska tidvattenströmmen som gör det svårt att få ett ankare att hålla. Med gummibåten gör vi ett strandhugg och köper grönt av en dam med ett grönsaksstånd, samt hittar en liten järnaffär som säljer bensin i från två hundraliterbehållare på trottoaren.


Vi fortsätter med gummibåten och gör en rekognosceringstur norrut i det otroligt stora innanhavet som utbreder sig i alla riktningar. Nu forsar det redan friskt ut ur kanalerna och miljoner liter vatten med hoppande fiskar vräks ut mot havet. På vägen tillbaka fascineras vi av att driva med strömmen i flera knop upp mot vinden genom vindlande kanaler. Man är så van att se hur båten rör sig i vattnet, och ser nu hur vinden driver gummibåten med bra fart, men ändå forsar man fram i motsatt riktning...
På kvällen provar vi bläckfiskdragen och lyser på vattnet med en stark lampa för att locka till oss fisk. Genast syns småfisk och ganska snart "rovfiskarna", dvs calamares (tioarmade bläckfiskar) i stim. Eter en timme har vi dragit upp tio stycken och går ner och friterar hälften - toppengott. Dricker portugisisk Vino Verde till, ett vitt, syrligt och friskt vin som inte är särskilt starkt.


Dagen därpå skriver vi ut en namnskylt till Caminante på datorn, och efter mycket funderingar bestämmer vi oss för att sätta namnet ganska långt ner på mitten av akterspegeln. Vi friterar de sista bläckisarna och ger oss ut på en långfärd med jollen hela dagen. Målningsjobbet får dock vänta.
Vi tar med tubkikare och all möjlig annan optik och skådar fågel i detta våtmarksparadis. Vi såg kungsfiskare femton gånger, hundratals silkeshägrar och vi satt länge och tittade på småvadare med tuben, uppflugna på en gräsbevuxen mur mitt i ett underligt och vidsträckt land av forsande strömmar och dybankar med enstaka grästuvor som sticker upp här och var. Vi följde två åar som slingrade sig in i landet tills de dog ut eller slutade med en slussport som hindrar tidvattnet att översvämma åkrar med majs längre bort. Vid ett tillfälle fastnade vi i en återvändsgränd i labyrinterna ovh fick släpa jollen ett litet stycke. Nu, sent på kvällen sitter vi i kajutan och myspyser efter att ha mumsat på en välpallad fodermajskolv och en portion soppa, som enligt Tina var i starkaste laget.

Den 27:e september.
Digitalkameran havererade häromdagen. Ett felmeddelande, ett till och med för bruksanvisningen obekant "Error" var det enda livstecknet. Alla försök att få den att göra Reset var lönlösa.
Via vår förträffliga kortvågsradio diskuterade vi detta med Fader P (även kallad SM6KFY), som åtog sig att höra sig för hos fotofirman. Efter en del forskande pekade misstankarna mot ett borttappat program i kamerans dunkla inre. Vad som skulle göras vore att ladda in programmet igen. Detta fanns att tanka ner från Kodaks hemsida, vilket den gode Fadren hade gjort, samt skickat det till oss på vår HotMail-adress, som ett attachment till ett e-mail.

Namn i aktern!
På morgonen började vi med att måla båtnamnet på akterspegeln. Ett våldsamt pilligt jobb att fylla i de i förväg mallade bokstäverna på akterspegeln liggandes under vindrodret! Gustaf visslade åt förbipasserande båtar att hålla undan för att slippa svallet, varav en kom för nära piren och fick en fiskelina i propellern. Pinsamt!


Med tillförsikt tog vi jollen till staden (efter att ha kört fel ett antal gånger på vägen). Eftersom det var högvatten var slussen stängd och vi fick förtöja jollen en kilometer från Aveiros centrum, och gå in. Där vi förtöjde låg en liten segelbåt med några portugisiska ungdomar som vi gjorde sällskap med in till byn. De kunde tyvärr meddela att det inte fanns något internetcafé, men att det fanns datorer i det mycket fina biblioteket. Segelbåtsägarn anförtrodde oss han ville ut och långsegla precis som vi, när han blev äldre. Efter mycket dividerande med sin flickvän bredvid klämde han slutligen ur sig något de funderat mycket på - hur gjorde folk med barn?? Vi refererade till massor med människor och till en del böcker vi läst, alla exempel på familjer med barn på långsegling, där det definitivt inte var något hinder.


Vi tog avsked och klev innanför dörrarna till Municipal-biblioteket, där vi hörde oss för i receptionen hos en mycket kort dam, otroligt söt och glad, trots sina 100 cm. - Jodå, en våning upp. Vi hittade ett TV-rum med en dator som var upptagen av tre tonårstjejer varvid vi irrade runt och försökte starta en dator som nog inte var till för oss... Till sist hamnade vi i kö för tjejernas dator. En halvtimme per grupp!
Hotmail gick inte att starta, men vi hittade FILEN på Kodaks hemsida och skulle höra oss för om det var OK att ta bort tejpen som satt för disketthålet för att ladda ner den på en diskett. Föreståndaren blev mycket nervös - det var strängeligen förbjudet med "downloading"! Han tipsade om ett annat ställe, en annan kommunal lokal med datorer, där vi på en noga klockad halvtimme fick ned filen samt hann läsa resterande mail från vänner och bekanta.
Även detta internetställe var en gratis, välordnad service för stadens invånare. Det skulle senare visa sig att den nedladdade filen löste problemet med kameran

På vägen hem stod vi och tittade på en 10 meters illa medfaren tyskflaggad stålbåt. Ägaren dök upp och visade sig vara en portugis, som köpt båten för 50 000 kr. Den f.d ägaren och byggaren hade varit en bekant till honom, 72 årige Mr Bruce, som dessvärre trillat i sjön och avlidit. Stålbåten befann sig på varv vid tillfället, och portugisen, som stått bredvid den i själva dödsögonblicket hävdade, att han hade märkt hur båten hade darrat till just då.
Båten var enkel men ändamålsenlig, men han höll på att "bygga en Bruce Roberts 38:a" på sitt företag, d.v.s. han lät anställda i den egna elektrikerfirman bygga på den några timmar varje dag. Han var en trevlig och mycket ödmjuk man. Vi hade en trivsam och riktigt minnesvärd timme i båten. Ute hade det hunnit bli  kolmörkt. Efter besöket fick vi snirkla oss fram i de forsande kanalerna med hjälp av lysbojar och med bara fragmentariska minnen av hur vägen tillbaka borde se ut.

Vi hade tänkt avsegla dagen därpå, men då det visade det sig bli regn och rusk fick vi skjuta upp avfärden med en extra dag. Vi planerade då att ge oss av när strömmen vände vid lågvatten tidigt på morgonen. Det var nymåne den dagen, och vi hade ganska svårt att komma ut från vårt ankarställe.
Vi gick på grund i lerbankarna ett flertal gånger men hittade sedan ut genom en djup kanal, som var på andra sidan öppningen mot vad tullarna sagt...

Vi var lite tidiga, och strömmen var fortfarande tre knop ut i inloppet när vi skulle ut. Men vid piröppningen bestämde vi oss för att vända. Det gick hög sjö utanför som hela tiden bröt kraftigt tvärs över inloppet. Till och med den kraftiga piren, som var 10 meter hög vid lågvatten, bröt bränningarna över...


På eftermiddagen strax före högvatten drog vi upp ankaret igen, och spolade ånyo den leriga kättingen med vår nyinstallerade spolslang. Vi gick bredvid en dansk lastbåt som var i sällskap med en lotsbåt. De var mycket snabbare än oss, så det hann komma ett fartyg till innan vi var vid piröppningen. Nu såg det mycket bättre ut. Inga brott vad vi såg, även om dyningen gick hög. Fyra meters våghöjd sades det oss senare. Men när vi nästan var ute blev vi upphunna av en lotsbåt med sirenerna på, som nästan förbjöd oss att lämna hamnen. "Very dangerous, you may loose your ship!" menade de, och vi fick för andra gången den dagen lomma tillbaka till vår ankarplats.

Måndagen den 2 oktober: Utbrytning!
Två dagar efter vårt förra försök startade vi i mörker, tidigt på morgonen, och passerade ut mellan pirarna i det första svaga morgonljuset. Denna stund önskade Tina starkt att hon vore hemma på chefen Gunnars trygga måndagsmöte i gamla goa Göteborg, istället för att kastas omkring bland de hemska vågorna i denna plåtburk.
Men dyningen hade sjunkit till två-tre meter, och det var inte så illa vid "the bar" som vi befarat, även om det rullade ganska mycket. Vi mötte två fraktbåtar som var på väg in, men nu syntes inte lotsen till. Vi hade hela dagen innan, och även denna morgon ropat ett otal gånger på VHF:en. Vi hade även försökt ringa två gånger, men de verkade inte så lätta att kommunicera med. Under helgen hade det varit fest i den lilla byn som låg vid vårt ankarställe och det hade skjutits fyrverkeri med jämna mellanrum mitt i regnrusket. Vi var så insnöade på problemet med att det inte gick att lämna hamnen, så Gustaf trodde det var varningsskott till fiskarna då vi hört att högsjöfiskeflottan inte vågat sig ut...
De "instängda dagarna" hade fördrivits med utflykter och shopping. I samband med byfesten med sitt tivoli och andra attraktioner fanns det också mängder av marknadsstånd, där det såldes billiga mjuka klädesplagg, perfekta för det slappa båtlivet. Ett lysande tillfälle att ersätta Gustafs av olja batikmönstrade pressvecksbyxor!


Vilken lycka att vara ute till havs igen! En finfin slör förde oss nu söderöver, och i upprymdheten över att ha en så bekväm vind och sjö beslöt vi att segla en litet längre sträcka. Natten gick, och följande dag fortsatte den nordliga vinden att blåsa med ökad styrka och växande sjö under dagen. Nu länsade vi med bommat försegel och storen på vardera sidan.
Vi passerade Lissabon. Det kändes lite tråkigt att inte ha tid att besöka denna stad, men det får bli en annan gång...


De friska vindarna förde oss ända runt Portugals sydvästligaste udde, och på morgonen på tredje dagen, efter ännu en händelselös natt, då vi turats om med att kämpa för att hålla oss vakna, gled vi på de massiva atlantdyningarna förbi de höga stupen, fyrvaktarhuset vid stupranden och ett gammalt fort, för att slutligen ankra innanför piren i den gamla fiskehamnen i Sagres.


Det blåser ruggigt här eftermiddagar och kvällar, vindsnurran ylar, och nattetid är det kyligt. På dagen steker solen oss och övriga turister i land, de låga vita husen, de små gatorna, och de dussintals restaurangerna. Säkert är det ett myller av turister här på sommaren, men nu känns det ganska öde.
Här liksom i Aveiro är sportfiske en nationalhobby, eller är det kanske de arbetslösas försörjning som ger detta skenbart glamorösa intryck. I Aveiro var alla pirar översållade av män och enstaka kvinnor som metade eller kastade med långa haspelspön.


Förutom de vanliga fiskeentusiasterna finns här ett tjog fanatiker som klättrar på avgrunderna på de hundra meter höga stupen vid uddarna. Det synes vara ett svårt företag att få draget att landa i vattnet långt där nere, och inte fastna på stupsidan i den envisa vinden. Några fiskare vågar livet genom att ta sig ner ett tjugotal meter, för att fortfarande, på en svindlande höjd fortsätta fisket på en kanske bara 20 cm bred avsats. Vad driver dessa människor att utföra denna märkliga sport, när det ligger massor, säkert 40 utmärkta ekor, många med utombordare, i hamnen?


Fiskehamnen är liten. Piren är inte mer än 70 meter lång och det får inte plats många ankrade båtar här. Två kraftiga betongpirar gör det möjligt för en turbåt och fyra små fiskebåtar för trålning, garn- och burfiske att lasta och lossa samtidigt. Bara ekorna ligger vid kaj med akterankare. De större båtarna och ett par segelbåtar ligger för boj, medan vi och två andra långseglare ankrar.
Dykning måste vara en populär sport här. I byn finns två små dyk-butiker och därtill två dykcentra. Då och då ser man en gummibåt gå ut med ett par dykare, antagligen på väg till de höga öarna en sjömil norr om hamnen, skyddade från den förhärskande nordan.


Medan vi ligger i Sagres sköter vi en del underhåll på båten. Vi byter olja, sköter om batterierna. Tina jobbar vidare med storsegelkapellet, vars röda canvas blev tillskuret på en irländsk hed i solnedgången. Kapellet till mesanen pryder numera sin plats och krigar om uppmärksamheten med lazyjacksen vi på prov satt upp på detta segel.
Gustaf noterar oroligt att en del av roderaxeln ("brytpinnen", 38 x 1.6 mm, 51.3 cm lång) har krökts något, c:a 15 grader åt babord. Antagligen har paddelåran slagits i babords bottenläge för ofta, vår tunga båt tycks vara en svår påfrestning.


Eftersom nästa etapp går mot Madeira provianterar vi för en lite längre segling i en av de två mataffärerna. Dessvärre har byns turistprägel färgat prisbilden, så det är nästan dubbelt så dyrt som i tex Aveiro, och eftersom det är lågsäsong är utbudet litet och färskheten på grönt och frukt sisådär. Vi har blivit väldigt förtjusta i en sorts grön melon, Melon Verde, som är frisk och fast i det ganska vita köttet med kärnorna samlade i mitten. Den verkar ha bra hållbarhet också.


Vi passar även på att göra en kallvattentvätt i land av en kasse med kläder. Våra kraftiga polarbyxor skuras rejält i sötvatten, nu redo att stuvas undan för kallare breddgrader.