Jorden runt med Caminante (I), del 2, över Atlanten.

I del 1 fick vi följa Tina och Gustaf från förberedelserna inför avfärden från Göteborg fram till avfärden från Portugal. Seglatsen dit gick via Skottland, Irland och Spanien.

Summering av del 2
 

Från Portugal till Madeira den 7 oktober 2000
Madeira 9 oktober
Mot Kanarieöarna den 20 oktober
Gran Canaria 22 oktober
Teneriffa och La Gomera
Mot Kap Verdeöarna den 4 december
Kap Verde den 12 december
Från Kap Verde den 17 januari


Mot Madeira! Lördag 7:e oktober.

Vi har tagit emot ett lass med väderkartor på kortvågen från Hamburg och London som lovade fint väder de kommande 3 dygnen, möjligen med en frontpassage. Vi har bestämt att avsegla, men finner att det är vindstilla liksom det var dagen innan. Gustaf tycker det är ett bra tillfälle att sätta upp ett fall så man kan segla med dubbla genuor på samma förstagsprofil. Väl uppe i masten med båten för ankar i den trånga hamnen och med fullt utrullad genua börjar det så blåsa en del samtidigt som en ganska stor fiskebåt kör förbi på fem meters håll i full fart. Båten slingrar sig och han kan se från masttoppen hur kättingen sträcks än hit, än dit och får väldig brått att bli klar. Så fort han kommit ner på däck kommer en mycket tät dimma in så vi bara ser 25 m.

Nu när det blåser, ost-nord ostligt, fanns inga skäl att stanna varför vi lyfter ankare och smyger oss ut i dimman, nästan utan att se piren, vi stryker så nära vi vågar. Med radar, ekolod och GPS är vi snart till havs där dimman är borta på en timme. Det var väl frånlandsvinden som gav uppwelling, vattentempen var bara 16 grader och steg till 21 och senare 22 en bit ut. Vinden står sig dock illa och snart rör vi oss inte mer än 1.5 knop, varför vi tvingas ta till motorn då vi befinner oss i en ganska hårt trafikerad led. Efter 1-2 timmar stänger vi av motorn och fortsätter segla i mellan 2 och 3 knop. På natten får vi på nytt dimma.

På eftermiddagen den 8:e kommer så vinden lite kraftigare och vi har slör i fin fart, 6-8 knop. Havet har nu fått tropikens turkosblå färg, som av ljus långt nerifrån. Vinden gör sjön gropig och landkrabbornas magar uppskattar inte detta. Vi äter bara lite, mest frukt, och bröd, kokta ägg. Gustaf slukar dock glupskt oliver, den begärda kvantiteten 300g blev "av misstag" 1 kg när vi skulle handla vid marknaden i Aveiro. Han börjar, hör och häpna, nog få lite, små små valkar på magen efter vår vistelse på Ibiriska halvön, och uttrycket "oliver byggde denna vackra kropp" borde pryda hans T-shirt.

På natten till den 9:e ökar vinden så vi får bärga storen och slörar så lågt det går för full mesan och genua. Dagen därpå sätts storen med ett rev. När vi väl lämnat fartygsrutten observeras fyra båtar (ett kryssningsfartyg, en containerbåt och två med stora kranar på däck som nog mest tog containers). Det är sålunda frestande att slöa med utkiken, men varje kvart lyckades vi nog klara (nästan alltid...). I gryningen nöts på nytt en lina till vindrodret av och får bytas. Istället för att bjuda på den obligatoriska flygfisken som brukar hamna på däck nattetid i dessa farvatten, kastar Neptun oss en stackars calamares, som ligger där platt och torr intill stormasten. Vi slappar mestadels i salongen på varsin brits, och läser högt ur Gunnar Stenelids "Under främmande stjärnor", om äventyr och kärlek i 1700-talets Frankrike och Indien. Högläsning är ett idealiskt sätt attt fördriva de händelselösa timmarna på sjön, men vårt bibliotek kommer att vara utläst inom några månader med detta tempo, suck..Vi fortsätter med samma stadiga vind, 6-8 knop och gropig sjö, på natten till den 10:e bärgas storen igen. I gryningen vid Gustafs radiopass med Peter lovar båten plötsligt tjurigt upp i vind, den krökta brytpinnen har brutits av och den rostfria paddelåran hänger släpande i sin säkerhetslina bakom båten. Nej, måste vi handstyra de sista 100 sjömilen till Madeira, vad tröttsamt. Man blir ganska slö av att segla med ojämn sömn och lite mat.. Men lycka är att ha den lilla badbryggan på akterspegeln. Trots båtens häftiga rörelser i sjön klarar hjälten Gustaf av att byta den trasiga rörstumpen, och högläsningen kan fortsätta som förut, med ett nytt fruktfat. Vi frossar i apelsiner och melon.
En minimal flygfisk på imponerande 4 cm hittar upp på däck. Enstaka gånger bryter vågorna hotande nära och skvätter någon liter upp i sittbrunnen och ibland lite i nergångsluckan så vi tar för vana att dra för skjutluckan. Maten ombord har varit enkel. Middagarna de senaste dagarna har hittills bestått av allt från två kokta ägg till grönsaksomelett med vita bönor eller en burk chili con carne med majs. -Ingen lyx, men gott. Vid en överhalning försvinner den stora stekpannan ner bakom gasolspisen och tömmer sin laddning på grönsaksförrådet, varvid Gustaf blir KINKIG... Men, den 10:de har sjön lugnat sig något, och tillsammans, Tina styrkt av timslånga matfantasier, bereds en gudomlig middag av hemmagjort potatismos med mat-Mamma Birgittas goda köttfärslimpa, gräddsås och lingonsylt.

Den 11 oktober: Madeira.
I soluppgången ankrade vi så upp i en liten klåva på Madeiras östudde (32 44.6N 16 41.7W) på 12 m djup. Ankarbotten är klappersten så det rasslar i kättingen lite ibland när fallvindarna från de höga bergen runt om oss tjuter i riggen och vrider runt båten. Det är en öde och lite kuslig ankarplats med randiga rödbruna bergsväggar som reser sig mot norr. Här var inte ett liv förutom en liten eka med en gubbe som fiskar en bit ut. Vi ser en höklikknande fågel som börjar cirkla över klipporna när ljuset tillåter. Gräset på branterna är brunbränt och ger bergen en lingul hjässa. Båten rullar lite grann i dyningen som svänger in runt öns östudde. Klipporna därborta är hårt tärda av det aldrig vilande havet och djupa grottor och hål tvärsigenom udden ger ett vindpinat intryck.

Nya upplevelser på gammal vulkanö.
Jippee! Alltid ett äventyr att komma till en ny plats! Här, lite för oss själva tänkte vi passa på att bada (även om det i skrivande stund fortfarande viner i riggen, just nu lockar de 21 graderna föga), göra lite utflykter, städa i båten och på däck. Båtliv kräver tyvärr betydligt mer städning och organisation än vad vi två slarvrar är vana vid, och en översegling genererar  mera stök, samt en känsla av klibbighet på alla ytor (saltet). Eftersom färskvatten alltid är bristvara får man dock sänka sina renlighetskrav.
Badet var skönare än det förväntades när solen började gassa framåt 10-tiden. En snorkling runt båten avslöjade att vi haft en ordentlig repstump i propellern. Den gick emellertid att lirka loss. Undrar hur länge den hängt med? Det har vibrerat en del i båten om man kört över 1500 varv per minut på motorn den sista månaden, så länge har det nog varit. Det avslöjade sig också en rostig fläck i fören, där vi hade hackat rost på insidan och bucklat plåten med släggan. Det blev nog aldrig riktigt primrat där efter att den gamla färgen spruckit. Skall försöka smeta in plåten med något fett där för att sakta ner korrosionen. Anoderna går åt synes det, men inte oroande fort.

Vi tog en långpromenad ut över de taggiga bergen till Madeiras östudde. Fantastiska stup med randig sandsten genombruten av svarta lava-skorstenar som har trängt tvärs igenom de 400 metrarna och ofta bildar en hätta på toppen som bildar ett taggigt överhäng mot havet. Därnere på västsidan dundrar havet och har lämnat höga raukar som reser sig majestätiskt ur havet, och man hör väsandet när sjöarna slår in i grottor i vattenlinjen och stora kaskader av spray slår upp. På den yttre udden växer en vacker tistel med stora gula torra blommor, samt en oerhört taggig buske, nästan vit av torkan, som präglar landskapet. Längs de ringlande stigarna som klättrar längs stupsidorna traskar en handfull turister. Ett tyskt par vi träffade tog sig ner till vår ankarvik för att snorkla. Tyskarna, som tillbringat snart en vecka här, lovtalar denna lilla udde vi befinner oss på. De sökte avskildhet, vilket de tycktes svårt att finna på Madeira. Många turister och bofasta (250 000 personer) gör kanske att man måste leta utanför de "annonserade" vägarna.

Att komma iland var ett eget äventyr genom kastvindarna och sedan vågorna som bryter mot de grova klapperstenarna. Gustaf slungades ur jollen och hamnade på rygg bland stenarna (och har fortfarande dagen efter ont i rumpan) medan Tina räddar kameralådan ur den vattenfyllda jollen. På vägen tillbaka hade en front kommit in. Barometern föll tio mbar och vindkårarna ökade i styrka för varje minut. Vågorna bryter nu desto flitigare och vi bär vår lilla äggskalsjolle hundra meter längs stranden för att försöka komma ut i sjölä av ett par lavaklippor som sticker upp ur havet. Här har samlats en liten sandstand, men det är knappt så mycket plats så man kan hantera årorna, och vi får ro i zig-zag mellan brotten och sedan så fort vi kan, för att inte missa Caminante och slungas till havs av de häftiga vindarna.

Barometern har sjunkit snabbt under dagen. En titt på väderfax visar att lågtryckscentrum för frontsystemet ligger så fjärran som Bretagne, men vi ligger mellan ett högtryck i väst och ett svagare lågtryck i närheten av Gibraltar. 24 timmarsprognosen indikerar att vi har en varmfront som passerar över oss. Då vi ligger utan skydd för sydliga vindar, överväger vi möjligheten att flytta oss till Funchals hamn, men då den ligger 10 sjömil bort, och det håller på att skymma, och eftersom vindbyarna mojnat något, beslutar vi att stanna kvar.

Under natten svänger vinden på väst och sedan åter på nord och når tidvis över 20m/s i vår ankarvik så vi lutar ner kraftigt och snor än hit, än dit och svänger fram och åter i vår över 70 meter långa kätting, med ankare över 350 kg, vilket hindrar oss att dragga på den usla ankarbotten med klappersten. Sömnen är orolig. Det känns lite som om man fortfarande är ute till havs, bäst att titta ut! På morgonen kommer så ösregnet någon timme, och den byiga vinden ökar i styrka. I vår ankarvik går stråk av spray, där vinden drar upp vatten i moln som jagar fram på ett par meters höjd i varierande riktningar, tydligen fallvindar som tar sig ner längs olika stupsluttningar. Det syns några mindre fiskebåtar längre ut, och vi misstänker, något frustrerande, att de byiga fallvindarna är det obehag man få utstå när man söker sjölä bakom dessa berg .
Vi får senare höra att detta blåsväder kom från en ökenstorm i Sahara och att en båt på passage Madeira. Kanarieöarna rapporterade 24m/s nordlig vind.

Vi ligger kvar ytterligare ett dygn. Tina syr kuddöverdrag. Vi köpte en tunn sorts galonplast (plast utan tyg) i Sverige, och hon klipper ut och börjar sy ett överdrag till livflotten, som skall skydda den från saltvatten. Vårt kylskåp, som består av en djup låda (c:a 1 m) som öppnas uppifrån har tidvis varit svårstuvad med mat i plastpåsar, vilka nu byts ut mot kraftigare påsar.

Följande dag slörar vi för bara rullgenuan de 10 sjömilen ner till Funchals hamn på Madeiras sydsida, och ankrar bland ett tiotal andra segelbåtar strax utanför den lilla knökfulla marinan. Det är attans trångt, och vi får ankra om efter några timmar, då en vindvridning vrider båten runt, och vi kommer för nära en annan segelbåt. Trots att nordliga vindar är vanligast i dessa farvatten, tycks det blåsa från alla håll, och med varierande styrka lokalt runt Madeira. Söder om vår ankringsplats skyddas vi av en stor pir, och här anländer varje dygn ett flertal kryssningsfartyg av imponerande storlek, som alla backar in.

Vi råkade ut för att jollen lånades av stadens småbarn förra gången vi var här (för nio år sedan). Trots att dessa småbarn nu antagligen är förståndigare använder vi inte vår gummibåt, utan håller till godo med den lilla, något osäkrare hårda jollen.

Första kvällen (fredag) bevittnar vi valkampanjen. Det är val i Portugal på söndag. Bilar kör runt runt och gastar i högtalare och sossepartiet (PSD) hade köpt ett coverband som stod på ett torg och körde dansmusik på maxvolym. Efter ett litet tag började ett gäng påstrukna karlar att dansa (en kjolprydd), men de blev tagna av polisen, medan de dansande tjejerna däremot lämnades ifred. Pridefestival är ännu inte inne här...
Tina och Gustaf utrustades med kampanjflaggor och ingick efter ett tag i den dansande och tjoande väljarfansen. Vi besökte också saluhallen "Mercado des Lavradores", där vi köpte så mycket frukt och grönt som vi orkade bära.

På lördagen traskade vi mot utkanten av byn för att försöka lifta mot "Bergen", med häftet "Naturguide till Madeira" i näven. Tina blev på lite purket humör när det visade sig ta en stund att få lift. Slutligen kom en hotell-PR-man och gav oss lift längs kusten till Camara de Lobos, en pittoresk fiskeby en mil väster om Funchal, känd för att Churchill vilade ut här på sin tid.

Vi hamnade på en gammal bar och drack vår första Punch, en fruktig och sockerklibbig romhaltig dryck som höjde stämningen. Vi liftade sedan vidare med ett antal bilar, bl.a. på flaket av en lastbil som körde ut valbord (Tina darrade), och kom till sist till Boca de Corrida, (fast vi fick gå i stark uppförslutning några timmar mellan lifterna...). Aldrig mer lifta, sa Tina, missnöjd över att ha fullt utvecklad skoskav innan vi ens inträtt på den efterlängtade bergsvandringen.

Härifrån traskade vi så längs en liten bergsstig 14 km till Encumeada, blickandes ner på den lilla isolerade byn i Nunnornas dal, dit enligt vår skrift bilar och el kom 1960, och TV först 1986! Vad härligt att vara ute och knata i bushen! Madeiraduvor, rödhönor, doften av allt det gröna, tystnaden, allt underbart! Men den sista timmen gick (eller snarare famlade) vi oss fram i totalt mörker på den smala bergsstigen med ett par hundra meters stup på ena sidan... När vi kom ut på stora vägen visade den sig vara ett litet vägskäl i nowhere utan bilar... Vi traskade neråt, neråt och kom till en bar där vi drack en punch igen, denna gången mycket surare än den första, men god. De två andra gästerna gick ganska snart, varför Gustaf kastade sig över dem, och kanske med punchens hjälp var de så bussiga att de skjutsade oss ända hem till hamnen. Efter att ha parkerat på busshållplatsen bjöd vi dem på en pilsner på en uteservering och de berättade att de var ungkarlar och lastbilschaffisar.

Dagen därpå hade vi en återhämtningsdag för trötta fötter och pysslade med radiogrejor, samt plockade ner durkarna under akterkojen för att inspektera styrvajrarna. Gustaf satt länge på kvällen och lödde på invertern för att störa av den, så det skulle gå lite lättare med 20-metersbandet.
På måndagen packade vi ihop tält och sovsäckar samt en anselig mängd fotoprylar och tog en buss till Portela på nordöstra sidan. Härifrån gick vi hela dagen i den frodiga, fuktiga grönskan längs levador, och tältade slutligen vid vår stigs ände i Ribero Frio. Natten var kall uppe i bergen och marken stenig. Vi hade struntat i liggunderlagen. Det är alltid härligt att vakna upp efter en tältnatt, tidigt i ottan.
Vi gick ut på vägen och hade turen att få en lift precis dit vi tänkt oss, till Pico do Ariero. Här börjar en mycket vacker stig till Pico Ruivo, Madeiras högsta berg (1862 m). Här traskade vi fram, längs stup och genom åtskilliga korta tunnlar. Efter en utkikspaus på den högsta toppen gick vi ner till Achado do Teixeira. Ånyo svårt att få lift, så vi fick traska en bit innan det kom en pick-up som vi kunde hänga på till Machico. Det var lite trångt för Gustaf fick sitta i knät på Tina och plågsamt att taktfast slå huvudet i taket på de slingriga vägarna. Det var inte så lätt med kommunikationen då vår gode chaufför inte förstod varken spanska eller engelska.

När vi slutligen skulle paddla tillbaka till Caminante i vår lilla ranka jolle visade det sig att det varit stark sydöstlig vind under dagen och stora vågor rullade in i hamnen. Det skulle innebära katastrof att försöka ro med allt vårt bagage inklusive oss två tjockisar. Gustaf fick det tvivelaktiga nöjet att först ro ut bagaget. Efter en burgare på Mc.D. rodde vi slutligen ut tillsammans.

Större delen av onsdagen tillbringades i Funchal, särskilt på postkontoret i en liten svettig glasbur där vi krigade med en ständigt krachande internetkontakt. För 1100 escudos fick vi surfa i fem timmar, vilket var ett öppningserbjudande. Började nu så smått förstå att det var skillnad mellan WinLink och WinLink2000, vilket visade sig ha betydelse för hur man skall göra inställningarna i AirMail för att sända e-post.
Ägnade mycket ström och tålamod åt att klura ut hur man skall ta emot mail med AirMail. Dagen därpå lyckades detta slutligen via SM6USU norr om Göteborg! Saken var slutligen den att en styrfil skulle sändas för att man skulle bli accepterad, och den måste sändas till rätt BBS, annars lagrades mailen upp i ett bibliotek på hårddisken för att så småningom, vid kontakt med rätt BBS sändas buntvis med hjälp av dessa styrfiler. Krångligt att förstå!

Vi har haft spännande roddövningar i hamnen här de sista dagarna med den lilla jollen. Förra gången vi var på Madeira snoddes vår jolle flera gånger så vi har inte velat använda den dyra gummibåten. Alltså har vi rott med puttejollen, och det går ju bra i fint väder. Nu har emellertid vinden skiftat över på sydväst (i förrgår) och ost (litet senare) och sydväst (i går), vilket givit en frisk och skvättig sjögång i hamnen. Alla båtarna rullar därför ganska mycket här och när man ror över med ett par matkassar, tält, sovsäckar etc. med bara ett par centimeters fribord, gäller det artt koncentrera sig väl. Särskilt när man skall gå ombord på Caminante som pumpar nästan en meter upp och ner med aktern. En annan komplikation har varit att Shell gjort ett stort oljeutsläpp i Funchals hamn, så de fått ta upp många båtar för rengörning, och ett antal gummibåtar har måst kasseras p.g.a. smetig,  svart oljebeläggning. Därför täpper de nattetid till inloppet till marinan där vi lägger jollen, med en kraftig oljeskyddande gardin, som man inte kan ro förbi. Vi har därför varit tvungna att i den guppiga sjön göra balanskonsten att klänga oss över på diverse föremål och släpa jollen över oljehindret. I nattmörkret har vi sedan kunnat fortsätta rodden på andra sidan.

Mot Kanarieöarna
Den 20 oktober gör vi en sista tur på stan. Tina ringer hem till Mormor Iwa och vi köper lite bröd och kyckling för våra sista escudos. Efter en stadig middag och en hel del sjöstuvande samt ett besök på hamnkontoret (utklareringen) firar vi så upp ankaret och puttrar söderut. Det är vid 8-tiden på kvällen och börjar snart skymma på. Efter en halv timmes motorgång kan vi sätta segel. Några sjömil söder om hamnen uppstår en förvirrad situation med en ankrad fiskebåt som jag beslutar att segla förbi i lä. Då börjar den plötsligt att blinka anmärkningsvärt mycket med vitt ljus. Jag ser deras ankarboj ganska nära på min lovartsida och får för mig att det skulle kunna vara änden på ett flytgarn, varför jag kraftigt girar upp i lovart med smattrande segel. Vi går klar för boj och båt med viss marginal på deras lovartsida och då ser jag att de inte alls blinkat avsiktligt utan att det var deras arbetsbelysning som gav det intrycket i den ordentligt rullande båten.

Kursen från Funchal till Gran Canaria är 150 grader och vinden var nordost som vanligt, så vi hade en snabb halvvind på c:a 10-12 m/s. På kvällen i skymningen den 21:e passerar vi tätt intill Salvage-öarna som ligger mitt på vår väg mot Gran Canaria. Vi har ibland talat om att gå iland där, men denna kväll skulle det dels vara helt mörkt (nymåne) när vi kunde komma i läge att ankra, och dels vara ganska blåsigt. Under sen-natten får vi ett antal squall-väder med ösregn och vindskifte. Därefter vrider vinden på NNV så vi slörar så lågt vi kan den 22:e, och får gippa två timmar innan vi så når Puerta de la Luz vid fyratiden på eftermiddagen. Vädret är riktigt ruggigt när vi letar efter en ankarplats och vi känner inte igen oss, eftersom de just byggt en ny pir som skiljer den gamla ankarhamnen på mitten och lämnar en ren pontonbrygge-baserad marina på insidan. Den 19:e november startar det årliga ARC-racet som går till santa Lucia i Västindien, så marinan är nu nästan full och det är inte att tänka på att få plats där inne. För varje dag som går medan vi ligger i Las Palmas fylls ankarområdet snabbt med båtar, ARC-båtarna har förbetalt för att ligga i marinan.
De två första dagarna på vår ankarplats går vi inte iland, det är så mycket vi skjutit upp att göra tills vi får tid, och det är skönt att nu kunna ta itu med små byggprojekt som länge fått ligga nere. Vi syr, bygger antenner och ändrar längden på det isolerade häckstaget så det skall gå att köra 20 meter på direkten, utan avstämmare.


Gran Canaria 22 oktober
, sällskapsliv i Las Palmas.
Det första intrycket av Las Palmas är att det är alldeles för mycket bilar och omysig stadsplanering. Det är bättre när man kommer en bit bort från hamnen, men ändå känner man en storstadsatmosfär som lämnar en del att önska. Några dagar senare fick vi höra att det fanns en gammal stadsdel, som skulle vara trevligare.

Det är ganska långt att ta sig från ankarplatsen, så vi använder gummibåten med motor. På så sätt kan man enkelt ta sig längst in i hamnen varifrån det är ganska nära till en stor mataffär, SuperDino. Vi har bestämt oss för att passa på att förbättra vår sjökortssamling och pilotbibliotek, och tar oss runt till flera olika båtar och lånar kort, böcker och CD skivor. Det finns ett flertal kopieinrättningar i staden, och det blir flera turer för sjökortskopiering. Vi kopierar somliga böcker och skannar andra, och vi lyckas alltid hitta någonting som vi kan erbjuda oss att kopiera från vårt bibliotek i gengäld, så det blir ömsesidig vinning. På detta vis kommer vi också i kontakt med många andra trevliga långseglare, och det blir tillfälle till utbyte av skrönor, och ventilering av resplaner.

En liten dansk segelbåt har det väldigt dåligt ställt med jolle, de ror runt i en minimal uppblåsbar båt för barn och de har spanat in vår lilla hårda båt som alltid ligger på fördäck. Då vi själva finner den för rank, och är smått trötta på att bli blöta i rumpan, lyckas vi arrangera så att vi köper en 8-fotsjolle för 3500 kr av ett amerikanskt par, och danskarna övertar vår 7-fots för 2000 kr. Men då behåller vi våra åror och skickar med de små årorna från den nya jollen.

Den 28:e okt. kommer Tinas faster Gunilla och grillar med oss i båten. Hon bor två veckor på sydsidan på Volvos bekostnad för att kurera sin dåliga mage. Med sig har hon en rejäl stapel med tidningar, böcker och brev hemifrån. Vi har väldigt trevligt och Gunilla berättar om sina upplevelser från terrorväldet i Uruguay 1978, om pansarvagnen och militärerna i trädgården och hur nära det var hon fått serious problems.

På måndagen går vi in och tankar vatten, diesel och bensin till jollen. Det tar flera timmar att fylla våra tomma vattentankar, men tyvärr är inte vattnet speciellt gott, en lite kväljande simhalls-smak. En kombination av att vattnet är hårt och innehåller kloraminer tror jag. För första gången köper vi dricksvatten på dunk för att inte avskräcka våra vänner, familjen Hall som är på väg. Medan vi tankar smiter Gustaf iväg och klarerar in, en vecka sen med detta bestyr, men bättre sent än aldrig. I inklareringskontorets väntrum stiftas bekantskap med Miguel, en mycket erfaren långseglare som är på väg mot Patagonien, men ligger här och skall byta rigg från en klassisk skonarrigg till en sloprigg med ostagad mast. Hans båt är en vacker 50 fots stålbåt målad i svenska flaggans färger.

Den 31:e, på allahelgonsdagen spreds en inbjudan till ett Haloween party i hamnen. Alla var välkomna till en stor träskuta, Miguelle Pierre.
Gustaf dressar upp i svart påslakan och svart turban och målar sig svart i ansiktet, medan Tina nöjer sig med att måla sig svart och ha hela schackelsamlingen av 12 och 14 mm schackel runt halsen. Vi har riktigt roligt och stiftar några nya bekantskaper, bla med en kille som är på väg till Casablanka för andra gången. Han var fascinerad av slummiga hamnstäder där mutor och "rätt" uppträdande var nödvändigt för att båten skulle ligga kvar när man kom tillbaks på kvällen. Miguel berättade om turismens förödande inflytande på Kap Verde, där på vissa öar nu prostitution, droger, cannabisodlingar och sexturism grasserar. När vi var där 1991 hade de just påbörjat hotellbyggnationen på Sal, men där fanns ännu inte mycket turister. Känns lite trist att höra sådant om en plats dit man är på väg, vi får väl se med egna ögon.

Första november dyker så familjen Hall upp, Per, Kristina, Otto och Hugo. Pojkarna går i tredje respektive nionde klass. En veckas semester har de, och dagen efter deras ankomst sätter vi så segel med rak ostlig kurs mot Fuerteventura.
Men så snart vi kommer utanför de trygga pirarna i Las Palmas möts vi av havsvågor, större än vad Otto är van vid, och han kräks i salongen. Vi bestämmer oss för att istället segla runt Gran Canaria, och får en finfin slör ner till sydsidan av ön. Här tillbringar vi ett par dagar med bad och snorkling. Hela familjen utmärker sig för att vara riktiga baddare på matlagning. Tomatsallad med goda dressingar baserad på vinäger är nog deras signum!

Sista två dagarna blir ett riktigt kraftprov för oss alla. Längs många av Kanarieöarnas nord-sydliga kuster bildas så kallade accelerations-zoner, där den så vanligt förhärskande nordostan blir väldigt stark. Caminantes motor får visa vad den kan, när vi får gå för motor mot sjön. Så mycket vatten har vi inte fått in över sittbrunnen på hela resan - första gången man riktigt saknat en sprayhood.
Så for hela familjen hem efter en tämligen aktiv semester, och vi var väl själva ganska utslagna, ovana vid detta höga tempo!

Så börjar kundvagnsrallyt, i syfte att bunkra mat för de följande månaderna, för i snitt 5-6 personer. 30-40 kg ris och pasta, lika mycket linser och bönor, tomatkross och andra grönsakskonserver, ja, allt som håller sig länge införskaffas. Vi köper få köttkonserver, då dessa sällan är speciellt goda. Det sägs att det brasilianska vinet är uselt, så vi lyckas nog trycka ner en 70 tetrapack Don Simon i alla tänkbara stuvfack. Frysen fylls med kyckling och kotletter, och ovanför Dickensonspisen hänger Gustaf en 8 kilos Serrano-skinka. Undrar om han inte förköpt sig ändå den här gången!

Vi har hört att det skall vara svårt att få tag på bra vatten på Kap Verde, och oroar oss för detta, då vi skall tillbringa ganska mycket tid där, och vara många ombord. Det finns två begagnade Watermakers till salu i Las Palmas, och vi bestämmer oss för att titta på dessa. Den ena finns på en fast adress i staden. Det visar sig vara ett tyskt par, som gett upp sitt långseglingsprojekt och köpt en stor lägenhet som de renoverade. De hade varit med om en läskig seglingsupplevelse - vindrodret hade ryckts loss och tagit med sig en bit av akterspegeln. Hon sa att de hade kysst marken när de kom till Las Palmas.
Deras watermaker var tyvärr såld, så vi tog oss då en titt på watermaker nummer två, som drog betydligt mer ström (40A), men samtidigt producerade den mycket vatten, 50 liter vatten i timmen. Denne såldes av en båt i hamnen. Han hade haft problem med att få den att fungera enligt specifikationerna, och hade redan köpt en ny. Då han inte ville sälja de styrenheter som satt monterade i ett skott i salongen, var det en hel del mek med denna apparat, såsom att dels köpa saknande delar, dels att få den att fungera igen. Efter några dagars övervägande köpte vi watermakern för en tjugondel av nypriset, och fick tillbringa två dagar med att leta reservdelar i Las Palmas.

Vi fick vår nya jolle "Poffertje" (= Lilla Pannkakan, på holländska) ombord, och våra vänner på Petit Fleur arrangerade ett litet hej-då kalas, för de hade för avsikt att segla iväg till St Lucia i Västindien. Jag tog med en födelsedagstårta, bakad på svenskt maner, som gjorde stor succé, men det var ett mindre helvete att transportera den, då den badade i vaniljsås. Men skall det vara, så skall det. Sa sockergrisen.
I sällskapet fanns Dick och Beverly, ett amerikanskt par. De jobbade på andra segelbåtar för att försörja sig. Nu skulle de tillbaks till USA för Dicks föräldrar började bli gamla, och han ville gärna vara tillsammans med dem. De hade seglat via Röda Havet till Kanarieöarna, och till skillnad från många andra seglare som seglar snabbast möjligt förbi detta område, kantat av ett flertal krigiska länder, hade de tillbringat 2.5 månad här, och mindes det som en trivsam bit där de träffat vänliga människor. Tänk så olika seglare kan uppfatta ett område.

Teneriffa till La Gomera.
En nattsegling, en av de behagligaste på länge, tog oss till Los Christianos på Teneriffa , där Herr och Fru Hulthe (Barbro och Peter) mötte upp vid kajen, med paket och brev och mycken kärlek från Sverige. Tillsammans seglade vi de 20 sjömilen över till San Sebastian på östra Gomera. Strax utanför Los Christianos fanns massor av val. Utanför San Sebastian ökade vind och sjö snabbt, antagligen en accelerations-zon som den på Gran Canaria, och vi slörade in i hamn. Det bygger antagligen ofta upp rätt bra där, för senare fick vi höra en segelbåt hade doppat spridarna i vattnet på väg in. Marinan och det lilla samhället var mysigt utan några större turisthotell. Här tillbringade vi fyra nätter, och Peter och Gustaf fick hämningslöst ägna sig åt radio- och datorprat, varvat med bad och boulespel tillsammans med damerna. Peter och Ramses (hans förströelselitteratur) hade morgonpasset vid fem, medan Gustaf ofta tog ett kvälls-mek med vattenmakaren, som monterades bit för bit inne på dass.

Seglingen tillbaks till Los Christianos gick smidigt, och Barbro tämjde sin sjösjuka med en liten nubbe. Det var ett sorgligt avsked. Men de lämnade oss med vår nya besättning, tre bilburna grabbar som turistat på Teneriffa och försökt leva ekonomiskt, dvs på tonfisk och rödvin, Peter (en ny, med samma namn), Mattias och Marinko.

Peter medgav dystert att enda gången de ätit ute hade han med avsmak råkat peka ut tonfiskpizzan i menyn för sina vänner, vilket tyvärr hade observerats av servitrisen, så han hade fått käka fiskpizza medan kompisarna frossade i baconpizza...

Så tillbringades fem dagar i Los Christianos under arbete med watermakern, nya jollefästen på fördäck, förbättringar av stuvutrymmena, samt inköp av grönsaker (bl. a. 50 kg potatis och 50 kg lök).
Så dök Camila upp och vi var en fulltalig besättning. Marinko och Talja gjorde fiskeutflykter, dock med klent utbyte. Det fanns ett fint ställe för snorkling c:a en kilometer söder om ankringsplatsen.
Rätt vad det var fick Gustaf igång watermakern, och vi fick smaka på det första hemmagjorda vattnet. Wow! Vi klockade flödet till 53 liter/min. Den tycktes fungera bättre, t.o.m. än vad den förre ägaren lyckats med! Men vattentankarna var alltför tomma för att fyllas upp med "hembränt", så vi beslöt segla till marinan på La Gomera igen, och klarera ut därifrån.

En storm svepte förbi över Madeira, så vi blev liggande i marinan i två nätter. Vi umgicks lite med familjen i båten Sjöa, de som vi träffade på Irland. De hade en svensk trumspelare ombord, så ungarna hade musiklektioner på schemat. Det blev grillkväll med mycket trummor, för Mattias är också en hejare på trummor. Fadern i Sjöafamiljen var fotograf sen 20 år tillbaks, och kunde fortfarande försörja familjen resandes, genom att skicka hem bilder till Sverige. Han fotograferade allt möjligt, sa han.

De hade råkat se hur sophanteringen sköttes på La Gomera. Lastbil efter lastbil med sopor kördes upp till ett stup, tändes på, och sen skovlades allt ner i havet. De var upprörda och tänkte nu skicka bilder och brev till politiker hemma i Sverige. Bra! Kanarieöarna tycks få en hel del EU-pengar, och då tycker man att även sophanteringen borde ingå i budgeten.

Väderkartorna visade att vi befann oss mitt i en högtrycksrygg som förband det Azoriska högtrycket med Saharas, en inte ovanlig situation. Detta innebär att stiltje bildas. Det azoriska högtrycket är ganska svagt. "Garys morgonandakt", ett möte på kortvåg kl. 07.45 z, 8101 kHz USB (mikrofon), har varit en bra mötesplats för långseglare en längre tid. Många båtar rapporterade här svaga vindar eller stiltje i området. Vi tyckte emellertid vi sett tillräckligt av marinan, så vi gick för motor några sjömil ner längs La Gomeras kust och ankrade vid en liten strand i solnedgången den 30 november.
På morgonen såg vi en getaherde valla sina åtta djur upp i den vackra dalen. Vi snorklar och får tre barracudor, två trumpetfiskar och en fin åttaarmad bläckfisk. Bläckfisken var väldigt sprattlig, så Marinko överraskade oss genom att på kroatiskt vis bita antagonisten mellan ögonen. Alltid får man lära sig nått nytt...
Det blir middag två dagar på fångsten. På kvällen ordnar Mattias med musik på däck och vi skumpar runt till reggae, afro och gammal Ebba grön. Peter dricker lite för mycket rödvin så han mår dåligt, och under nattens uppbyggliga samtal beslutar vi att torrlägga båten till Kap Verde, något som den medelhavsuppfödde Marinko tycker är en sorglig sak.

Den andre december gör vi ett nytt avseglingsförsök, men finner inte ringaste vind, däremot en mycket kraftig dyning från stormen som pågår en bit norr om Kanarieöarna. Vi går tillbaka för motor till nästan samma strand som vi låg vid natten innan. Här är också en vacker dal, men den är uppodlad, och det lyser grönt från dadelpalmer, mango, avocado, papaya, bananer etc. etc. Här är en liten tysk konstnärskoloni, resterna av någon slags "Kommun" vars ledare nu suttit åtta år i fängelse för pedofil-snuskeri.

Dalen är en riktig idyll. De flesta gäster stannar där två veckor och målar, varvar ner och badar. Hit går ingen väg. Man kommer med båt till den lilla oskyddade kajen om man inte vill gå de fyra kilometrarna från San Sebastian. Vi träffar en fransk kvinna från en segelbåt i San Sebastian. Hon är ute och vandrar, lite otålig. De har legat och väntat på bra vind för att segla till Kap Verde i två veckor. Nu säger hon att nordostan börjat blåsa igen, men att det fortfarande är för mycket dyning därute, 4-5 meter. Vi beslutar att försöka komma iväg dagen därpå.

Mot Kap-Verde-öarna 4 december
Den fjärde december vid lunchtid tar vi upp ankaret efter ett par timmars sjösurrning och jolle-ihop-packning. Det är ingen vind, så vi går för motor ett par timmar. Sedan kommer en svag sydvind så vi börjar segla med ett par knop nästan rakt väster ut. Så småningom vrider vinden till sydväst och vi slår.
Framåt kvällen kan vi hålla rak sydlig kurs med två till fyra knops fart. Peter steker goda biffar och kokar potatis i tryckkokaren. Vi äter där nere under segel med bordet utfällt. Havet är alldeles slätt, så när som på en lång dyning med flera hundra meter långa vågor som är ett par meter höga. Under natten vrider vinden vidare mot väst och slutligen nordväst och håller sig på 2-3 m/s. Det är helt tyst, och första vakten ser delfiner.

Den femte december på förmiddagen har vi 690 sjömil kvar. Vi har total bleke. Marinko har sett sin första dvärglira och och sin första oceanlöpare, och spanar nu efter val och delfin. Mattias sitter vid rodret. Han har hållit jam session på allt som kan trummas med på en arms avstånd från ratten. Fördelen med de stora rattarna på segelbåtarna måste vara att man faktiskt kan styra med fötterna...
Nu blir det kaffe och hembakad kaka! Vi kör motor nästan hela dagen, men är överens om att det inte är en bra lösning att köra med den för länge. På kvällen kommer en svag västvind och under natten håller vi en till två knop, men tvingas handstyra bitvis p.g.a. för låg fart. Trots ett flertal försök att undvika slitage av seglen i rullningarna ser vi på morgonen att spridaren rivit ett 1 meters hål i rullgenuan. Vi tar ner seglet och sätter lättvindsgenuan och kan hålla en sydvästlig - västlig kurs med tre-fem knop under dagen, medan vinden vrider från SSO till SSV. På eftermiddagen har Gustaf sytt färdigt på genuan som nu kan ersätta lättvindsgenuan.
Vi sätter även kutterfocken för att få bättre fart och för att vara redo om bidevinden ökar mer. Vi slår och kan hålla SSO kurs, som fortsätter att förbättras under nattens gång, för att i gryningen den sjunde december vara nästan rakt mot Sal, 207 grader.
Trots att vi går så högt vi kan, är seglingen mycket bekväm med konstant lutning på 10-15 grader. Under dagen fortsätter vinden att vrida med, men är halva tiden väldigt svag, c:a 2-3 m/s, och efter lunch sätter vi mesanstagseglet. Vi har då halvvind och det är precis tillräckligt med vind för att hålla seglen fyllda i den långa sugande dyningen som kommer uppifrån Madeira, där det ånyo varit styv kuling.

På eftermiddagen och fram till skymningen ser vi flera flockar delfiner. Först ett tjugotal Rissos dolphin, som vi först tycker är så stora så det borde vara någon sorts val. De har rejäla sprut och en torpedformad nos, samt har en underlig blandning av väldigt ljusa och mörka färger. Vi ser dem aldrig närmare än c:a två-tre hundra meter, men i boken framgår att det vita är ärr på mörk botten.
Vi ser senare några grupper mindre delfiner, varav några hoppar fantastiskt högt, säkert fem meter. Två kan bestämmas till striped dolphin, medan huvuddelen av flockarna förblir obestämda, troligen vanlig delfin, spinner dolphin eller möjligen atlantisk vitsiding. Kan det tänkas att det var helt blandade flockar av olika arter?? I vilket fall som helst är det härliga djur. Genom att följa vår båt en bit sprider de glädje, och de får oss att känna oss smickrade, när de hedrar oss med sin närvaro.
Fast nog kan det även kännas lite läskigt när man sitter ensam på sin nattvakt i näst intill stiltje, det är kolmörkt, och man plötsligt hör "plask"! Man ser mareldsmönstrena kring båten, logiskt sett - visst måste det vara delfiner, men tänk om det är en jättebläckfisk på väg att klättra upp i sittbrunnen...?
Vi ser mycket större lira, gulnäbbad lira och oceanlöpare, men då och då en havslöpare eller dvärglira och en gång en spetsstjärtpetrell.

Vid fyratiden tror vi det är läge att göra en bakinsats. Brödet är nästan slut och vi har till och med ätit upp sista kakbitarna. Dickinson (vår kära spis) tändes sålunda, men ryker in som ur en steambåtskorsten. Usch! Det visar sig blåsa för mycket, och det nysatta mesanstagseglet hjälper till att trycka ner röken genom skorstenen, så den får plockas ner och en "luftnerkastare" sättas upp i form av ett bomkapell över skylighten i salongen. Med dessa åtgärder brinner nu spisen bra och vi lagar middag och bakar som bara den; två satser sockerkaka om vardera sex ägg samt en brödsats på 2.5 liter degspad. Tyvärr råkar Peter, som hade första vakten, stänga av spisen när han bakar det sista brödet (så det blir väldigt saftigt) och sedan sätta på den på max sedan den slocknat. Det är därför lite diesel
på morgonen i stekpannorna, som är stuvade under spisen.

Vi anmäler vår närvaro på Garys morgonpass den åttonde december och kan meddela att vi har 2.5 m/s nordlig vind och seglar på så sakterliga. Gary själv skall snart avsegla mot Brasilien från Gambia där han hållit till, och blir hjärtligt avtackad av alla radioseglare. Under dagen sätter vi dubbla genuor, den ena spirad via sitt skot till en glasfiberbom, den andra via storbommen som surras ut tvärs. Vinden ökar, och i skymningen får vi rulla in några varv för att hålla nere farten, vilken sedan ligger på mellan sex och sju knop hela natten, medan den akterliga sjögången långsamt bygger på.
Camila har sitt otursförföljda dygn då hon först råkar hälla ut degen på durken, sedan kissar på däck, varvid Marinko menar att salladen också fick en dusch, varefter hon så som el grand finale tappar ut hela sin matportion på däck!

Vinden vrider alltmer på ostlig och på förmiddagen den nionde tar vi åter ner den andra genuan och slörar på full genua med god fart, men med lite våldsammare rörelser än vanligt. På Garys morgonpass hör vi om en seglare nära Barbados som skadat ryggen och har mycket ont i benen. En annan seglare har riggproblem och tvingas gå för motor.

Vi ser tre klumpfiskar och en stor sköldpadda på nära håll. På kvällen mojnar det något och vi sätter mesanseglet.
Vi har konstant tre fiskelinor ute, men i gryningen den 10:e får vi sitta och reda ut ett magnifikt trassel p.g.a. att en plastpåse fastnat på en av linornas krokar. Det är mycket ofta man ser hushållssopor flyta förbi, ett tiotal per timme kanske.
Vad fan är det den usla mänskligheten håller på med, kan man vara hur slapp och egoistisk som helst? Det minsta i miljöväg man kan begära av en nation är väl att man åtminstone inte vräker sina sopor i havet!

Denna morgon har en av Garys morgonpratare oturen att epirben löser ut av sig själv (epirben är en satellit-nödsändare). Den var sex år gammal och behövde nya batterier, och började rätt som det var att sända på egen hand. Undrar hur det gick?

Vi lagar mycket uppskattade knaperstekta kycklingklubbor med ris och persiljesås, och efter denna goda middag gör en flock öresvin oss sällskap en timme innan det blir mörkt. Vi seglar då också förbi en ganska stor portugisisk örlogsman. I skymningen vrider den ostliga vinden tillbaka till nordost och vi kan så småningom återta slören. Vi fortsätter att slöra med god fart, men vinden mojnar ytterligare något och vi sätter en första-revad stor för att hålla farten strax över sex knop.

På morgonen den 11:e har vi bara 100 sjömil kvar till Sal. Vattentemperaturen stiger och vindarna från Sahara blir allt varmare och torrare. Mattias ljublar, det har varit ovanligt kyligt på nätterna hittills, men nu börjar det likna den segling han drömt om...

Vi lagar en rejäl ägg- och bacon frukost med vita bönor och massor av rostat bröd. Efteråt kommer en stor flock spotted dolphin och rider i bogvågen en halvtimme. Hela dagen skrämmer vi upp stora flockar flygfisk som svävar iväg som trollsländor snett med vinden. Två landar på däck. För att slippa ägna tid iland åt tvätt körs watermakern fyra timmar och vi tvättar upp den mest akuta tvätten och toppar upp tankarna för framtida behov.

På eftermiddagen kan vi le åt båtens nya utseende, Taikon II, med tvättlinor mellan alla tänkbara upphängningsställen rusande fram i full slör på ett överhettat hav.

På kvällen får vi så till slut lön för all vår fiskemöda; en tvåkilos guldmakrill som nappar på en 100 meters fiskelina som slutar med en bläckfiskimitation och en stor trekrok. Jättegod, smörstekt med potatismos till middag. Mycket vackert förvandlingsnummer, först illgul, sedan blå och efter en kvart vitsilvrig, men då redan puttrande i stekpannan. Efter middagen spelar vi trummor till gamla goa raggietoner i sittbrunnen och poppar en omgång popcorn.

Detta blir första natten utan seriös nattvaktshållning. Humöret är på topp, Sal närmar sig alltmer och mungiporna tycks parkerade uppe vid öronen. I skymningen visar termometern på ekolodet 25 grader i vattnet 20 sjömil i lovart om ögruppen; fyra grader mer än på Kanarieöarna.
Senare på kvällen får vi en yellow-fine tuna på c:a 5 kg som räcker till middag i två dagar. Även denna högg på den långa linan med bläckfiskimitation och trekrok.

Sal, Kap Verde-gruppen den 12 december
Kl 5 z den 12 december har vi ankrat upp i Santa Maria . Det är oerhört rulligt på ankarplatsen, men som tur är även ganska blåsigt, så större delen av sjön kommer från fören. Här ligger ytterligare c:a åtta båtar, varav ett par kölbåtar, ett par katamaraner och någon klassisk flermastad träbåt. Eftersom vi inte sovit på ett tag vaknar vi först vid tiotiden och ror in för att klarera in och hämta Gunnar som skall mönstra på. Han kom redan den nionde i gryningen, och har strosat runt i Santa Maria tre dar. Det var verkligen kul att ses igen.

Förra gången vi var här på Sal var det oerhört torrt och fattigt. De flesta bodde i plåtskjul ute i öknen. Man hade just börjat bygga hotell på den sydvästra udden. Nu kändes det ganska annorlunda. Nästan alla plåtskjul var bortstädade och det byggdes många nya stenhus i byn. Här finns nu ett tiotal tämligen smakfulla turisthotell nära stranden och några matställen för turister. De kontrasterade både i fråga om pris och stämning mot de små pubarna som den manliga delen av lokalbefolkningen besökte.

Inklareringen gick ganska smidigt, men vi var först tvungna att åka till andra änden av ön (Palmeira) och besöka Deligaciaõ Maritima och sedan till flygplatsen för att få visum och stämpel i passen. Resosna kostade c:a 80 kr för Tina och Gustaf och inklareringen gick på 45 kr för oss sex.
På kvällen går vi ut och dricker två öl och delar på en portion ketchuba, den lokala majspyttipannan. Vi pratar och skojar en del med den lokala befolkningen och har riktigt trevligt. Vi hade hört om prostitution innan vi kom, men det var inget vi märkte av. Vi blev varnade för att lämna båten i Mindelo eller på Praya, då stölder ansågs vanliga där.

På förmiddagen dagen därpå seglar vi vidare söderut mot Boavista och ankrar på 6-7 meters djup innanför English Reef vid Salrei. På vägen fångar vi en tvåkilos bonita, denna gången på ett öringdrag som hälls nere av en paravan.
På Boavista bygger en nordvästlig lång dyning ganska högt och bryter på nästan alla sidor om oss. Snart efter ankomsten simmar Marinko, Peter och Camilla iland till en kilometerstor holme som ligger något norr om vårt ankarställe. Vi övriga ror över med jollen efter en stund och traskar runt på ön. Den är täckt av taggiga torra buskar och rankor av något som ser ut som squasch eller pumpa. Här bor en hel del stora spindlar som spänner sina nät mellan buskarna. Köttiga citrongula blommor (orkidéer ?) spirar lite varstans och ett fiskgjusepar jagar längs stränderna.

På sydvästudden ligger ett gammalt fort med rostiga kanoner, som portugiserna lämnat efter sig sedan slavtiden. Mellan ön och byn Sal Rei bryter havet i våldsamma skumkaskader och tvingar in vattnet innanför ön, varför det är ganska strömt och inte så simvänligt.

Den 14:e december tar vi båda jollarna in till Sal Rei och gör en långpromenad. Även denna by är under snabb uppbyggnad. Man håller just på att stensätta ett stort torg. Här finns nu ett modernt dricksvattenverk och en pir, där man vid fint väder kan lossa containers. Söderut löper en fin stenlagd tvåfilig väg, byggd under slavtiden.

Vi ser bl.a. fregattfågel, massor av roskarlar och härfågellärka. Vi badar någon kilometer söder om byn i de höga dyningarna som sveper in och obevekligt sköljer upp badaren på stranden. Närmare byn är sjön lugnare, men här är spår av korallrev med en hel del svarta, delvis avnötta sjöborrar som spolas iland. De lokala badar på samma strand som båtarna dras upp på, men först i skymningen.
Marinko traskar på egen hand till en lagun som ligger längre bort, en bit söder om byn, och när han inte har kommit tillbaks före skymningen beslutar vi övriga att lämna kvar den lilla roddbåten åt honom,  medan vi övriga åker ut med den stora gummibåten. Mörkret faller fort, och för en gångs skull får vi inte igång motorn. Det är ganska långt ut till båten, c:a 2 km, med stora brytande vågor halvvägs. För en gångs skull kan vi tacka vårt slarv med att ha glömt ankarlanternan på sen natten innan. I kraftig medvind lyckas vi snirkla oss runt området med stora vågor ut till båten. Ett par timmar senare dyker Marinko upp.

På morgonen såg Gustaf omedelbart att motorn inte startat p.g.a. att det röda "dödmans-snöret" trillat bort. Korkat att inte komma på det med detsamma...

Vid ett-tiden den 15 december seglar vi vidare med destination Raso, en liten obefolkad ö strax öster om Mindelo. Vi är nu inspirerade av tidigare fiskeframgångar mellan öarna och har från början tre liner ute, men får bara en halvkilos taggmakrill på paravanen.
Det är fin slör och så småningom tar Mattias och Gunnar fram trumma och gitarr och spelar smäktande visor för bättre fiskelycka.
Natten bjuder på 10 - 12 m/s halvvind medan vi seglar på mot Raso. Vi stryker mesanen och seglar på bara genua för att inte komma fram före gryningen. Under natten har vi två stadiga trassel på fiskerevarna, som nog berodde på att vi struntar i lekande på en lina.
Eftersom vi seglar på sydsidan av de norra öarna är inte passadvinden konstant, varför vi får tämligen skiftande vindar mot slutet, med omväxlande bleke och hårda vindar. De två sista timmarna stöttar vi med motor och passar på att brygga lite vatten.

Raso , som vi når en halvtimma efter gryningen är en obebodd, stenig ö med en låg slätt på läsidan, med ett rikt fågelliv och ett 200 meter högt berg i nordost. På den korta sträcka som det är någorlunda sjölä (dyningen pumpar bara drygt en meter) är det tyvärr för djupt för att ankra så vi får förtöja med en 110 meters lina till land. Det är även för brant för att bruka jolle, så landstigning sker medelst simning. Marinko som är den store fågelentusiasten simmar lyckligt iland med sin fotoutrustning (Nikon 801 + original 300mm / 1:4, värde c:a 20 000 svenska Kr...). Han lyckas dokumentera den endemiska Rasolärkan som vi ser spelflyga på strandängen. Det är svindlande att arten bara lever på denna trekilometers ö i hela världen...
Under tiden bottenmetar Mattias och får bla upp ett fasansfullt vidunder. Ser ut som en riktig eldsprutande illröd sagodrake med stora klarblå prickiga vingar och massor av säkert urgiftiga, hemska taggar överallt! Kan den vara en drakfisk?

Efter två timmar seglar vi vidare mot Mindelo , ögruppens andra största stad, som ligger 38 sjömil bort och når dit en timme före skymningen. Sista biten är rakt mot vinden, som nu kommit upp i c:a 15 m/s och sprutar vatten över oss i två timmar, så saltet svider i ögonen och allt är pissevått som befinner sig i vår sittbrunn.
Vi ankrar längst in i hamnen och steker upp dagens fiskefångst. En firre ser ut som kungsfisk och en är som en mycket tjock makril på 3/4 kg.
Det är lördagkväll och de flesta går ut på staden medan Tina och Gustaf vaktar båten, som vi blivit rekommenderade att göra här.

Vi stannar i Mindelo till tisdag morgon. Här ligger ett trettiotal andra segelbåtar ankrade, samt ett tiotal förtöjda intill en gammal färja, som fungerar som marina. Camila, Marinko och Peter är envisa festprissar, de går på disko alla kvällar. Tillsammans med Gunnar och Mattias hittar de även ett bra jazzfik.
Tina är förkyld som i värsta svenska vintern, men ingen annan tycks drabbas av bacillen. Vi (Tina och Gustaf) gör ett kvällsbesök en afton, men känner oss trötta och lite utanför. Då vi är enda klart utskiljbara utlänningarna kommer tiggande barn fram till oss hela tiden.
Vi är inte vana vid tiggeri, även om vi logiskt vet att fattigdom finns det mycket av, och nog kan vi vänta mycket mer av det i Brasilien. Folk ser annars ganska välmående ut, har snygga kläder o.s.v. Men det finns barn som är sjukligt smala, kanske har de varit undernärda redan i sina tidigare år.
Söndagen fördrivs med en utflykt till en lokal fotbollsmatch. På måndagen köper vi lite extra ägg, frukt och grönsaker (dyrt, 15 - 25 kr kilot).

Vi beslutar att klarera ut från Kap Verde på hamnkontoret, men skolkar från att gå till immigrationskontoret, då vi skall plocka upp Max på Fogo vid årskiftet, och det är kanske lämpligt att våra pass har samma stämplar och att inte hans namn saknas på en eventuell besättningslista. Känns jobbigt att fuska, kan ge problem i Brasilien. Men man kan bara klarera ut på vissa öar, alla dessa ligger i lovart för de öar som vi vill besöka innan Max kommer. Och det blåser bra här.
Tisdag morgon tunnlar vinden ner i Mindelo med säkert 20 m/s i byarna. Men folk säger – "det här är normalt väder i december".

Före avfärd besöker vi Bengt i Albertina från Hudviksvall. Hans jolle har ett fint namn, "Lill-Albert"! Han är en tuff ensamseglare, som tycks njuta av livet! Vi köper ett gäng med kopierade sjökort och guideböcker över Brasilien av honom.

Vi slörar med god fart de 20 sjömilen till Tarrafal på sydvästra Sao Antau, den nordvästligaste ön i Kap Verde. Samma by vi besökte för 9 år sedan! Ön är hög, och byn klättrar som en grön klängväxt ner i dalgången. Vi ankrar c:a 30 meter från land på 12 meters djup. Här är verkligen lä från den envetna nordostvinden. En svag havsbris blåser in mot land, och dyningen gör att vi rullar något.
Ganska snart kommer en fiskebåt och ger oss några småfirrar. Vi lagar till dessa tillsammans med egenhändigt fångad taggmakrill, tillsammans med potatismos och pulver-hollandaise-sås från Sverige. Mums.

Den hårda jollen sjösätts och vi ror iland första omgången folk. Dyningen var betydligt större än vad som syntes från båten, och vi är nära att kapsejsa. På stranden står en tämligen ung, och glad välkomstkommitté på ett tiotal ungar, och de hjälper oss med jollen och väskorna.
Snart är vi i färd med att lära oss varandras namn. På vägen in till byn pekar ungarna på ett fint stenhus med en halvhög mur omkring, "allemanja" säger de. Vi hejar på tysken som sitter där, han ger ett trevligt intryck. Han berättar att det är hans brors hus, en f.d. långseglare, som slagit sig till ro här.
I byn blir jag, Tina, indragen i lilla Naikitas hus. På hederplatsen i vardagsrummet står alla prydnadssaker, såna små porslinssaker som man själv tycker är så tråkiga hemma i Sverige. Här är de skatter. I köket hälsar jag på Mamma och Storasyster som lagar mat.
Det bor tio personer på en yta av c:a 50 kvadratmeter. Sedan fem månader tillbaka har de haft elektricitet i byn. Klockan tolv varje natt stängs strömmen av. I Naikitas hem hade de både en liten TV och en liten video, så nu kunde de se alla idolerna de har på sina T-shirts på film, Leonardo de Caprio i Titanic o.s.v.

I den lokala baren köper vi den lokala "groggen" på sockerrör, 3 kr glaset. Peter råkar bjuda hela puben på öl. Mycket glädje.

Dagen efter är vi alla i båten ganska trötta, men alla utom Tina gör en fiskeutflykt och ett tappert försök att snorkla languster.
Efter fiskelunchen gör vi en eftermiddagstur i land.
Camila, Gunnar och Talja ror iland, men kapsejsar i de stora vågorna på stranden. Vi andra beslutar att simma in med kläderna i en vattentät packsäck. Alla våra nyfunna vänner möter oss på stranden, är på väg att mata grisarna, "porchos", en bit bort längs stranden. Grisarna bor i de gamla stenhusen som folk övergivit sen de börjat bygga finare betonghus. En gris hade ett tiotal kultingar, elva dagar gamla. Den unga kvinnliga grisskötaren, välklädd i en kort mörkblå balklänning (!), försöker fånga några kultingar för att vi skall få klappa dem, men det är inte lätt, big mama blir mycket arg när de små piper till.
Flickorna vill gärna hålla i handen. De sätter igång och kammar Camilas fina hår, och knyter hårbandet på ett prydligt sätt. De tre små pojkarna i femårsåldern vill alla hålla Gustaf i handen, men eftersom han bara har två händer får de dela på fingrarna i stället.
Så vankar vi tillbaks till byn, och byborna skrattar åt Gustaf. Småpojkarna ser så allvarliga ut, där de tultar fram.
Hemma hos Naikita blir Gustaf och jag inbjudna i vardagsrummet med ett glas grogg i handen, och tillsammans med hela familjen tittar vi på TV. Synd att det skall vara så svårt att förstå deras språk, kreolskan, men vi försöker konversera så gott det går.

När skymningen fallit träffas hela Caminante-besättningen vid jollen. Vi strippar alla kläder och kastar oss så ut i det mörka vattnet för att i full fart simma ut till båten. Det är våldsamt mycket mareld, och fiskarna tycks nafsa i folk, nån får en flygfisk på ryggen...
I båten har Peter kokat två langustrar vi köpt för c:a 80 kr, och det blir en kanon-måltid med nyrostat ljust bröd och majonnäs. Därefter blir det att simma iland igen. Vi har blivit inbjudna på spelning med ett litet band från ön som spelar lokal musik.
Det är skolläraren som håller ihop bandet, som består av gitarr, ukulele, en aluminiumtrumma (derboka) samt komp på en fantaflaska. Två killar sjöng högt upp i diskanten med stor inlevelse. Efteråt kontrade vi med ett par svenska Bellmans- och Cornelislåtar samt lite Bob Marley, som många kände igen.
Marinko och jag (Tina) som egentligen hade tänkte stanna kvar i båten hamnar också på spelningen till slut. Vi var instruerade att passa motorn för att ladda batterierna, men för första gången på resan kokade denna. Jag fick muta Marinko med en chokladkaka för att han skulle simma in och hämta Gustaf, orolig att det var något allvarligt. Men det var bara generatorremmen som gått av (varför kom jag inte på att krypa in och kolla själv, suck ?).

Klockan sex följande morgon var aktiviteten ombord hög, trots mörkret. Peter, Mattias, Marinko, Camila och Gunnar hade gjort upp dagen med byns bilburne om att följa med de tre timmarnas bilfärd till ostsidan av ön. Flakbilen avgår de flesta dagarna kl. sex, och det kostar en femtiolapp att åka med. De tänkte vara ute två nätter och hade packat för att vandra och sova över ute på öns norra sida, där det sägs vara två väldigt frodiga och vackra dalar, samt en krater med tropisk vegetation. Emellertid sprack företaget på att dyningen som vi har in från havet i nordväst senaste dygnet, vuxit till i storlek och nu på morgonen skulle gjort packningen dyngsur. Tidigare har vi de flesta gångerna lyckats hålla jollen på rätt köl, dock ibland vattenfylld, men nu var det ett ganska säkert fiaskoprojekt. Förtruppen som simmade in i mörkret för att ta emot jollen med packningen blev därför tvungen att lämna återbud till föraren. Flaket på bilen var ändå ganska fullt, så de kände sig inte så skurkaktiga för återbudet...
Den 21:ste december blev det istället en lugn dag i båten, med barnkalas. Det var så mycket dyning att alla vågade inte simma ut, några skrikande stackare blev kvar på stranden. Fem tappra fick dela vår lunch, pastasallad med skinka. Det hade de inte ätit förut. Efteråt kokade Gustaf varm choklad, en succe! Och godis är ju internationellt...
Ungarna klättrade i våra sängar, läste i svenska tidningar, skrev i gästboken, fiskade från jollen, klädda i våra kläder. Efter några timmar blev de inkallade av föräldrarna, och de tjoade hejdå!, hejdå!.

Vår besättning beslöt göra ett nytt expeditionsförsök. Denna gång la de gummibåten nära stranden och simmade fram och tillbaks med sovsäckar och kläder stuvade i de två vattentäta packsäckarna. Följande morgon kom de så iväg på sin utflykt.
Vi själva är inte så aktiva. På eftermiddagen väcks vi ur vår dvala av tre småkillar, som kommer simmandes. Gustaf visar dem fiskeboken, och får bekräftat vad vi misstänkte, att det fortfarande finns hajar här.
En eftermiddagstur iland, och vi sitter och diskuterar haj med tyskarna. "Ja, har ni inte märkt att byborna inte simmar nattetid, det är då hajarna kommer in till stranden...". Det blir nog ingen mer nattsimning här inte...
Vi försöker också få reda på mer om våra tyska vänner. Det visar sig att f.d. långseglaren, brodern till vår vän, är i Mindelo och tittar till sin segelbåt. Tydligen är det sämsta vädret här i februari. Den månaden bor de i Mindelo. Då är det även karneval där, tydligen en riktig fest.
Tysken pratar dystert om sin hemstad, Berlin. Han berättar om att husen där rustas upp, så sämre bemedlade (d.v.s. bland andra han själv) inte har råd att bo där längre. Han berättar också att nynazisterna blir allt fler och allt starkare. Han trivs nog inte längre i sitt gamla hemland förstår vi.

Våra tripulantes (lokalt uttryck för besättning) återkommer nästa dag från sin utflykt till norra sidan av ön. De är nöjda, har sett mycket fint, men hade lite väl många incidenter med folk som försökte kränga saker till dem. Vår ankringsby Tarrafal står därmed fortfarande högst i kurs!

Julafton avseglar vi mot Fogo i södra arkipelagen. Dit är det 120 sjömil. Först en fin, lugn nattsegling i halvvind, c:a 3-5 knop. Peter förmedlar lite julkänsla genom att läsa högt ur Karl-Bertil Jonssons Jul för oss. Gustaf och jag slår ihop våra nattvakter, kokar glögg och pussas.
På morgonen vrider vinden motsols och vi får slör och seglar med 8 knop längs västra Fogo. Risgrynsgröt till frukost. Vi har hört att det skall finnas en liten pir här och finner den c:a 2 sjömil norr om huvudstaden São Filipe.
Här ligger redan en tysk stålbåt för ankar.
Vi lägger oss bredvid. Det är rätt så trångt, så vi lägger ut ankaret mot sydväst. Det är den enda riktning som inte har något skydd mot vind och vågor. Sedan två linor, den ena in till en stor sten på stranden, den andre till en sten norr om oss, mot piren och den lilla lokala fiskehamnen. Eftersom nordost är den vanligaste vindriktningen kommer vi mest att hänga på dessa linor.

Dags för julkalas!
På med gamle Dickinson för nu skall det lagas gott-gott. Det blir kanske inte precis traditionell julmat, men kanelbullar och toscakaka, kola och knäck är heller inte att förakta. Huvudrätten smyger sig fram i form av grillad kyckling, kotletter och ugnsbakad potatis. Den stora femliterskaggen med vin från Portugal öppnas dagen till ära. Alla får varsin julklappsbok från Peter, till och med Caminante får några trevliga julklappsspel.

På juldagen är det så dags för Gunnar att flyga hem till Sverige. Tillsammans följer vi honom in till staden. Det går en liten stenlagd väg från fiskeläget där vi ligger ankrade, in till själva byn São Filipe. Den är, liksom på de andra öarna, byggd av svarta vulkaniska stenar med vita streck i mitten, kantad av ljusa stenar. Det finns handbyggda stenbroar här och var, som går över små uttorkade bäckraviner. De handhuggna små stenblocken vittnar om den billiga arbetskraften under kolonialtiden/slavtiden.

Det tycks ha varit en mycket fuktig julfest i São Filipe, och alla verkar bakfulla. Tystlåtna sitter karlarna med en halvdrucken pilsner och stirrar in i väggen...
Staden är ganska liten och andas förfall.
Detta var det allra första portugisiska fästet och arkitekturen är sydeuropeisk och klassiskt vacker. Många valvbågar och vackra balkonger i sekelskiftsstil. Dessvärre vågar ingen gå ut på balkongerna. då de delvis håller på att falla ner av ålder. Det är många av de mest förfallna husen man kan läsa den gamla vittrade texten VENDE SE på, TILL SALU. Detta förfall förklaras nog dels av att staden tappat intresse till förmån för huvudstaden Praia på grannön, dels på att Fogo är vulkanisk och man inte vågar satsa för mycket nu när det var utbrott för fem år sedan.

Nästa dag får vi besök av den lokala polisen. -Aj aj, så ni har klarerat ut, men ni är ändå här, så får man inte göra...
Han tar vårt utklareringspapper från Mindelo, som Gustaf inte lyckas dölja när polisen spänner ögonen i honom. Han klarerar in oss igen, suck...
Med hjälp av Camilas goda spanska, och supportade av de lokala fiskarna och deras damer som bjuder på jordnötter och öl vid denna intressanta, offentliga happening, försöker vi reda ut hur jobbigt det är att segla Praia och göra allting enligt regelboken.
Till sist studsar Camila upp och ner, viftar med armarna, ja använder hela kroppen på det där sättet som varje sann latinamerikan skulle göra för att illustrera hur jobbigt det är att kryssa med en segelbåt alla de 60 sjömilen.
Polismannen försvinner med våra båtpapper, och lovar att försöka göra sitt bästa. Han antyder just då han försvinner att oddsen dessvärre är dåliga.

På eftermiddagen upptäcker vi att ett cyklop har försvunnit. Det låg i en av jollarna, kvarlämnat av våra tripulantes.
De lokala ungarna som hållit till hos oss under dagen antas vara bovarna. Det blir en litet dyster kväll. Gustaf och jag är sura för att det bara är vi själva som är så petiga med att stuva undan stöldbegärliga leksaker.
Detta är en typisk anledning till konflikt, när man bor så här. Vi förväntar oss att våra gäster skall vara lika ansvarsfulla och rädda om alla grejor ombord som vi själva är, men vi har inte lyckats få över informationen till de andra.

Den 28 december lämnar Marinko så båten, för att flyga till Santiago och göra de sista fågelkryssen, viktigt för en sann fågelskådare. Camila, Peter och Mattias åker på en två dagars övernattning på ön. Gustaf och jag simmar iland och slappar några timmar på stranden.

Det kommer in mer dyning i hamnen i dag än tidigare, vattnet är grumligt så det går inte att snorkla. Caminante rullar en hel del och rycker i linorna. Framåt eftermiddagen slinkar några riktiga bjässevågor in runt pirspetsen. De är 3-4 meter höga,några enstaka bryter och vi inser att vi måste göra något åt vår ankringsplats. Men fort, innan solen går ner.

Dagen innan, den 27, hade vi flyttat ut ankaret en bit, så att vi nu hade 70 meter kätting ute, med ankaret på c:a 8 meters djup på sand. Fiskarna iland hojtar till oss att flytta längre ut från stranden, så vi börjar med att dra in 10 m kätting och släppa ut motsvarande på linorna i land.
Vi beslutar att lägga ut ytterligare ett ankare, vårt 30 kg:s Bruceankare, med 15 meter 3/8" kätting och 100 m lina. Vi ror ut allt med gummibåten och hystar ankaret överbord, men inser plötsligt att samtliga medhavda linor är flytlinor. Mycket dumt, då hamnen är starkt trafikerad. Någon skulle snart få vår lina i propellern.
Vi bojar då vårt ankare genom att knyta ihop en truls av den första 10 meters flytlinan, och ror sedan till stranden för att byta mot polyesterlinan, som är en "sjunklina". Landfästena kan gott vara flytlina. Vågorna som dundrar in mot stranden är lite väl stora och vi hamnar på sniskan. Den tungt lastade gummibåten kantrar och vi tumlar iland, genomblöta. Ojoj, snabbt rädda årorna från att försvinna ut till havs igen. Alla flytlinor skarvas ihop och sedan lämnas Gustaf iland för att lossa den gamla linan så snart jag rott ut till Caminante för att fästa flytlinan i båten. Jisses vilket slit, och så ut med polyesterlinan till ankaret innan det är helt mörkt. Vi har verkligen försett grannbåten och fiskarna iland med mycket att titta på denna kväll. Ingen idé att slösa på sötvatten med att skölja upp shorts och T-shirts längre. Det känns som om man hamnar i plurret med kläderna på litet väl ofta. Tur att det är så härligt varmt i vattnet.
Nej, varken fiskarna eller grannbåten, som legat för ankar här två veckor redan, var speciellt oroliga för att det skulle bli ännu mer sjö inne i hamnen, och det visade sig mycket riktigt att det inte blev så på natten som kom. Vi kunde lugnt sova den flitiges sömn.

Även den 29 december blev en lugn hemmadag. Gustaf såg över ankarspelets delar som är på däck och gav dem en omgång smörj. Vindsnurran skurades ren från salt och ökensand liksom även solpanelen.
Wirarna ser bedrövliga ut av allt brunrött stoft. Hoppas att det någon gång kan komma en regnskur.
Vi har tidigare kört watermakern varje eller varannan dag, men eftersom det varit så mycket stoft i vattnet har den fått stå stilla tre dagar nu. Under dessa dagar hade det hunnit bli svavelväte i första filtret (25 µm). Det var nu  ganska svart och behövde en renkörning. Passade också på att fylla i lite olja i watermakerns högtryckspump. Kardanen till propelleraxeln fick också sin smörja påfylld, något vi gör ungefär var tredje vecka. Filtren till kyl och frys har vi varit tvungna att rensa mer än en gång i veckan. Nu var det själva inloppsslangens 1/2" koppling som satt igen sig med någon vit trasa eller kanske en fisk(bit). I kylens tilloppsslang var det redan svavelväte, berättade en omisskännlig lukt av gamla ägg.

Dagen därpå blir vi anropade från en eka med några personer. De räcker över våra båtpapper som polisen tydligen lämnat i deras händer. Som väntat fick vi inte tillbaka vårt kära utklareringspapper med destination Brasilien. Nu måste vi alltså segla till Praia och skaffa ett nytt. Suck.
Tina tar sig iland för att sy och jag kommer såsmåningom efter, och vi har en mysig nyårsafton på stranden.
När de andra kommer tillbaka från sin utflykt ordnar vi grillkalas på vår aktergrill (en omgjord rostfri spann).
Det blir både kyckling och gris och en del rödvin. Frampå småtimmarna dansar vi salsa nere i båten och stämningen är på topp. Då får Peter för sig att skicka en nyårshälsning med datorn och gör det ödesdigra misstaget att förväxla polerna till 12V-omvandlaren för laptopen. Ve och fasa! Omvandlaren lägger av (som tur var inte datorn!)och en 32 A säkring i proppskåpet går. En lycklig omständighet är att vi har en stor dator också, med annan strömförsörjning.
Vi tyckte väl att det var en lite sorglig avslutning på nyårsfirandet, men man får inte glömma att en brunnen manick trots allt är en världslig sak, även om det sker på årets sista, skälvande minut.

På nyårsdagen anländer Max, vår femte besättningsman för atlantöverfarten. Han är väldigt nere, för hans bagage har försnillats på vägen till Sal. Hade han väntat på packningen där någon timme och skickat oss ett mail om sin belägenhet hade han hunnit få det, men nu har han flugit vidare via Praia till Fogo. Till råga på allt har en fiskebåt dragit av atlant-telefonkabeln, och all kommunikation mellan de norra och södra brutits.

Den andra januari på eftermiddagen samlar vi ihop alla ankardoningar och kommer i kvällningen iväg från San Sebastian på väg mot Praia.
Vi seglar med kutterfock, en bit av genuan, samt mesanen. Vinden går inte emot så mycket som befarat, och någon timme före gryningen kommer vi in i lä bakom ön och går de två sista timmarna för motor, samtidigt som vi toppar vattentankarna med watermakern.

Medan vi äter frukost för ankar i Praias hamn , hinner vi bli anropade av tre olika båtar med besked att inklareringsmyndigheterna står på bryggan och väntar på oss. Den första av båtarna är en stor röd jolle med Witte Banks ägare Mathias. Ingen panik. Vi avslutar vår frukost, sjösätter jollen och Camila och jag ror iland och ägnar förmiddagen åt pappersexercisen.

Vi kom att ligga i Praia i två veckor i väntan på en ny omvandlare till datorn som Peters pappa skickat oss där hemifrån. Under tiden svetsar vi nya brytblock till vindroderlinorna, byter en del virke i sittbrunnen som hastigt ruttnar bort och lagar peket som vågorna envist hamrar sönder. Tina syr en hel del båttillbehör, däribland en sittbrunnsdyna, bomkapell till storen samt en stuv-ficka för livselarna.
Den åttonde mönstrar Mattias Talja av och skall tillbringa ett par veckor på öarna med sin Maria, som beslutat att resa ner till honom.

Den tolfte ordnar vi ett litet kalas i vår båt. Tina och jag hade varit i staden hela dagen och försökt göra ärenden men inte fått något uträttat, så vi köper en massa gott som tröst.
Sent på kvällen berättar Max att han nog måste mönstra av och åka hem, fast han egentligen hade lovat att följa med oss över Atlanten. Han slits mellan lusten att uppleva spännande äventyr och att vara trogen sina plikter på hemmafronten. Det är tråkigt, för vi hade sett fram mot att lära känna varandra mera under den happening som en långsegling utgör.
Natten blev fylld av funderingar. På morgonen därpå har vi kommit fram till att Max säkert gör rätt i att ägna sig åt följa vad han menar är hans öde.
Han önskar oss lycka till på atlantöverfarten och mönstrar av dagen därpå, söndagen den 14 januari.

Ett annat bekymmer dyker snart upp. Det är att Peter har fått symptom på ljumskbråck. Han berättar att detta är något som dykt upp förut i hans familj, kanske är det ett ärftligt betingat problem. Han besöker två läkare i staden, varav den sista får för sig att det måste vara en könssjukdom. Camila, som är med som tolk känner sig obehagligt utpekad som smittspridare.
Eftersom risken för komplikationer i samband med ljumskbråck inte anses särskilt stora, beslutar sig Peter ändå för att fara med över Atlanten, men lovar att vara försiktig.

På tisdagen kommer till slut paketet med 12V-aggregatet till datorn, och senare samma dag klarerar vi ut.
Dagen därpå, onsdagen den 17 januari jobbar vi hela dagen för att komma iväg. Det är mycket att sjöstuva, men dessutom ville vi byta ut några ganska nötta revlinor till mesanen. När de så slutligen testades brast mesanfallet vid långsplitsen. Att byta till en ny lina tog ett par timmar. Har egentligen aldrig gillat wirefall, så det kändes ganska skönt med nya linan. Vi har 50 -100 meter av alla vanliga skotdimensioner i beredskap ombord, så det var inget problem att få vad vi ville ha. Passade på att byta dirken också, när vi ändå drog linorna genom masten.
Till slut skurade vi lanternorna, eftersom de var bruna av saharalort.
Efter allt slit kan vi så äntligen segla ut från hamnen.

Den 17 januari: Atlantsegling från Kap Verde
Klockan 20.45 GMT drar vi upp ankaret, rullar ut genuan och seglar ut i den svarta natten.
Vinden är 6 - 8 m/s NO och sjön ganska lugn, kanske två meters dyning. Inga båtar syns till. Vår kompis Witte Bank, dykbåten, ligger för ankar i Praia hamn och tutade sitt hej-då till oss när de ser oss sätta segel i ljuset från däcksbelysningen. Innan solen går ner cirklar två bruna sulor runt oss för att säga sitt farväl från Afrika.

Skall bli spännande att vara till havs igen, och att uppleva det mytomspunna "intertropical convergency zone", stiltjebältet med ösregn och åskväder, för att sedan komma in i ett nytt passadvindsbälte med en annan luftmassa än den dammiga Saharaluft vi nu andats i två månader...
De två första dagarna ser vi massor av flygfisk, flera hundra i varje flock.
På dagen kan man inte ha mer än kalsingarna på, men nätterna är fortfarande ganska svala, och skall man sitta ute då är det skönt med långärmat och gärna ett par träningsoverallbyxor. Redan en timme innan det blir mörkt börjar daggen falla, och det blir till slut riktigt blött av kondens i sittbrunnen.
När vi tredje natten passerar 10:e breddgraden är det sista gången polstjärnan syns, väldigt svag genom saharadiset. Solen försvinner varje kväll några grader över horisonten i dis och dyker upp på samma sätt på morgonen en bit över horisonten. Att sikten inte är längre än två sjömil inser man, när man för en gångs skull ser ett fartyg dyka upp på ganska nära håll.

Den 18 januari 2001 kl.18.30 GMT

Position 12 53N 24 03W.
Vädret är lugnt och solen skiner. En mild passadvind på 8 m/s från NO låter oss slöra mot vår waypoint med drygt sex knop.
Vi är på väg mot 2 grader nord 27 grader väst, där vi kommer att möta stiltjebältet och slutligen den sydostliga vinden, som sedan härskar på andra sidan ekvatorn. Vårt nästa mål blir 3 50S 32 24W, en ankarbukt på Fernando de Noronha.
Seglingen har förflutit relativt bekvämt under senaste dygnet om än de flesta av oss var lite sömniga på våra nattvakter nu, innan vi kommit in i rutinerna.

Peter lagade en böngryta åt oss till lunch och i kväll blir det stekt guldmakrill som Camila drog upp för någon timme sedan. Stor gul och livlig, makrillen alltså. Tina menar att äggsås och kokt potatis bör prövas. Guldmakrill heter Dorado på de flesta språk, och anses som en delikatess.

Vi slörar (sned medvind) med mesan och full genua, men ingen stor. På det sättet skyms inte genuan och seglingen blir tyst och stabil utan att genuan faller ihop. Mesanen är ordentligt utslagen och hårt nergajad, vilket stabiliserar kursen om båten skulle lova upp.
På lovartsidan av fördäck sitter som vanligt den gröna glasfiberbommen på 4.65 meter. Den är fixerad att peka ut tvärs båten med ena änden fäst i brösthöjd på stormasten. Vid dess yttre spets har vi satt matningspunkten på en 21.4 meter deltaloop-antenn, en trekant med övre hörnet upphissat till 10 meters höjd. Beroende på hur vi spänner ut det andra nedre hörnet kan vi rikta antennens öppna sida mot den radioamatör/radiobrevlåda vi sänder till. Det kan tex vara Halifax, Sverige eller Florida, beroende på vilken tid på dygnet det är. Vid olika tider på dygnet riktas kortvågskommunikationens strålkastare mot nya platser på jorden, och det gäller att vara alert vid rätt tidpunkt, med antennen riktad åt rätt håll.

Den 19 januari 2001 och några dagar framåt. Radiokontakt.
Position  11 10 N 24 21 W.
Vi slörar vidare mot 195 grader. Vädret är nu betydligt varmare än när vi kastade loss från Kap Verde, c:a 30 grader i skuggan. Vattentempen var 23 grader när vi seglade ut från Praia, nu är den 26 grader. Vi har tagit oss ett dopp efter båten (vissa har spolat sig med slangen) för att få lite svalka.
Inte ett moln syns på himlen, men soluppgångar och -nedgångar är smutsbruna av ökenstoft. Enorma flockar med flygfisk skräms upp i vår närhet och vi ser oceanlöpare då och då. I går fick vi en 1.5 kg guldmakrill och i dag i gryningen en 1 kg wahoo, en makrill som är väldigt lång och smal, som en näbbgädda, och med stora otäcka tänder. Den är ämnad till lunch om en liten stund.
Vi läser böcker. Camila ligger på fördäck och studerar sitt spansk-svenska lexikon, Peter sitter i sittbrunnen och G+T i akterruffen. För att stå ut där har vi numera akterluckan på vid gavel.
Vinden mojnar på natten till 4-5 m/s och ökar på dagen till 8-10 m/s Vågorna är rätt så snälla akterifrån och endast några gånger per dag kommer ett litet skvätt in i sittbrunnen.
Den 20 kl. 13 fick vi direktkontakt med pappa Peter via PSK31 på 20 meter. Förbindelsen var dålig, troligen eftersom conds inte hade hunnit byggas upp ordentligt. Antenner på båda sidor var deltaloopar. Caminantes position utlästes till 09 20 N och 24 44 V. Vi bestämde att försöka en timma senare nästa dag.

Följande dag är det litet besvärligt med direkt radiokontakt, eftersom det har kommit litet snö på taket hemma hos pappa Peter. Det är litet för halt där för att han skall våga gå upp och justera sin loop-antenn litet mer åt söder, som skulle behövas.
Med PSK31 på 20 meter kunde vi emellertid hjälpligt "chatta" med varandra, och följande sändes över till de frusna landkrabborna:
"Position 09 50N 24 49W. Svag vind, farten bara 3 knop Det är 27 grader i vattnet och vi badade nyss. Vi fick en guldmakrill på 2-3 kg och skall ha fiskgratäng till middag. Här läser vi böcker och har det bra..."

På kvällen den 22 januari kunde en betydligt bättre direktförbindelse erhållas. Knepet är att lägga kontakten på kvällen, strax innan 20-metersbandet stänger.
Det här kom fram till den rimfrostbelagda trådantennen i ett allt mörkare Sverige (sammandrag):

"Position: 06 49 N, 25 51 V.
Vi slörar alltjämt med genua och mesan, men sedan igår med vinden in från styrbord. Vi försöker därigenom så gott det går att undvika stiltjebältet. Helst vill vi nå 27 grader V innan vi korsar ekvatorn. Vinden är sedan i går 3-5 m/s och än så länge väldigt stabil.
I natt hade vi några kornblixtar, som tyst och spöklikt lyste upp himlen och antydde att ekvatorn närmar sig. Vinden var då så svag, så genuan ständigt föll ihop, tills vi spirade ut den med storbommen. Vi är mycket nöjda med självstyrningen nu. Den har inte krävt någon korrigering fastän vinden varit nere i två meter per sekund. Det har vi de nysvetsade stora brytblocken  att tacka för, och inte minst att jag svetsade på 25 cm extra blad på styrpaddeln (och därigenom lät tillverkaren Monitors garanti förfalla).

Det blev en mycket god gräddig fiskgryta av gårdagens guldmakrill, som kryddades med citron och persilja och serverades med krämigt, hemgjort potatismos. Eftersom vi trots förenade ansträngningar inte lyckades besegra grytan helt i går, njuter vi nu av resterna till lunch. För en timma sedan hade vi sällskap av en liten tandval med ryggfena, som följde båten. Den var nyfiken och lekfull. En "falsk späckhuggare" tror vi det var, då den var mindre än de grindvalar vi sett på sistone och dessutom hade en ryggfena som inte var så utsträckt vid basen. Det var så vackert att se den simma i det blåa, kristallklara vattnet, och så märkligt att få kontakt med de små plirande ögonen. Kanske har de skådat hemligheter den ville berätta för främlingen som högdraget, tystlåten och med stor brådska drog förbi...
Idag får vi göra en insats med att ännu en gång sålla ut rötägg och ruttna lökar ur våra stora proviantförråd. Om detta har vi börjat påminnas när vi passerar akterut i gången längs motorrumet, där säckarna med potatis, lök och kål hålls i mörker, och där äggskåpet allt mera börjar röja sin fördolda närvaro."

E-mejl från Caminante den 24 januari:
Detta sändes från Caminante till hemmet (pappa Peter) klockan 15.20 GMT den 24/1 2001 som e-mail via WinLink2000 över den svenska Pactorstationen SM6USU (operatör Svante), ett par mil norr om Göteborg:
"Position: 3 07N   27 01W
Nu känns det med full tydlighet att vi kommit till tropikerna. Det är 28-30 grader varmt, det regnar och är fuktigt som i ett växthus. Vi har haft god vind senaste dygnet och hållit över sex knop, men nu börjar det mojna. Bara den akterliga sjön påminner oss om den goda vinden vi hade.
Vi har ännu inte upplevt något riktigt ösregn, bara små stänk, sedan vi var i Spanien i september, men nu börjar det bli åtminstone som ett stilla svenskt sommarregn. Det känns befriande att leravlagringarna i riggen kanske äntligen regnar ner.

Idag är det åter brödbakardag, så Peter är just i färd med att tända i den stora gjutjärns-dieselspisen, Mr. Dickinson. Med stängda luckor för regnet och spisen på kommer vi nog att bli sugna på ett dopp före maten.
Camila hade en stor fisk på kroken i morse igen, men denna gång slet den sig dessvärre när Camila spjärnade sig fast. Hon tappade kontakten med den när båten krängde till i en grov sjö. Det blir därför stekt kyckling med råstekt potatis till middag idag, med någon kall sås till."

Radiokontakt (PSK31) klockan 1730 GMT med Mac SM6KIN bekräftade mailet ovan:
"Position: 02 58N 27 03W.
Vi har precis blivit klara med maten och skall äta, så vi kan ta det lite kvickt idag. Vi har lagat kyckling och potatis.
Det är oerhört varmt härnere för vi har eldat på hög värme i dieselspisen någon timme, bakar bröd och så. Vi sprutar av svett, det är säkert 45 grader varmt,
Vädret har förändrats här, vi är på väg in i stiltjebältet. Vinden mojnar och det är mulet och regnar lite ibland.
Skickade ett Caminantenytt tidigare idag." - - - (kan läsas här ovan).

Flera utdrag ur radiokommunikationen:
Den 25 januari kl. 17.35 GMT . Positionen är 01 19N, 27 15W
Vi har nu nått konvergensen. Vinden har vridit till sydost men är ännu inte stabil, så vi får ibland hjälpa till lite med motorn. Vi går för motor just nu.
Det regnar kraftiga skyfall ett par gånger om dagen och då rinner lervatten ner ur riggen och bildar bruna pölar och ränder på däck. När det regnar är havet fullt av oceanlöpare. Regn just nu.
Vi har nu slagit om vår kurs till 220 grader och siktar därmed direkt på Fernandes de Noronha. Det ger en halvvindsbog. Vi skall ha kaffe och chokladpudding nu..."

Den 26 januari 02.30 GMT. Mejl via Winlink igen:
"Pos 01 06N 27 20 W.
Vi ligger och rullar i stiltjebältet. På radarn ser man de olika regnskurarna som svarta band, spökekon utan lanternor i natten. Kornblixtar lyser upp himlen då och då, regnen kommer och går, ibland riktigt våldsamt, ibland ljumt och stilla.
Vi gör bara 1.5 knop och ofta får vi rulla in en bit av den våta genuan för att den inte skall slå mot riggen och bli hålnött. Mesanen kan däremot fixeras så den nästan inte rör sig i skvalpsjön. Storen skulle smälla för mycket för att ha uppe tycker vi.
Vinden växlar ständigt styrka och riktning med skyfallen, men har ständigt en ostlig komponent. Strömmen har nu vänt och sätter oss väster ut med en halv till en knop. Det bör vara den sydliga ekvatorialströmmen (med 28-gradigt ytvatten).
I går natt, när vi fortfarande låg i ekvatoriella motströmmen (som sätter mot ost), föll yttemperaturen till ynka 26 grader. Två väldigt tydliga språngskikt sågs på ekolodet, ett på 40 m och ett på 250 m. Det var nog kallare vatten som sögs upp underifrån. Den nya vattenmassan vi kommit till idag har fört med sig åtminstone en ny karaktärsart, spetsstjärtspetrellen, som nu konkurrerar med de så vanliga oceanlöparna. Det tycks lustigt nog som om dessa svarta fåglar dras till regnvädren. Också enstaka gulnäbbade liror glider förbi på sina långa kupade vingar.
Vi gick över vår vitkålssamling idag. Den börjar se minst sagt skabbig ut. Camila visade inte den rätta entusiasmen för kålsoppan som serverades till middag i dag, efter att ha gått igenom vårt kållager...
Vi har såväl hört som sett en stor svart val vältra sig runt oss idag, vilken fått oss att bada närmare båten än vi brukade göra förut.
Vattnet skänker ingen riktig svalka, men känns ändå uppfriskande när svetten klibbar. För första gången på flera månader verkar inte allting längre så förtvivlat salt och smutsigt, tack vare de många regnen. Befriande.
Peter tvättade en del kläder för några dagar sedan, men fick inte upp dem på tork innan vi kom till konvergensen. Nu är det så fuktigt och regnigt så de ser ut att aldrig torka, utan börjar hota med nya livsformer, ser ut som mögel..."

Radiokontakt med SM6KIN, Mac i Göteborg kl.18 GMT, också den 26:te:
"Vi såg c:a 200 delfiner leka runt båten i morse under en timmes tid. En fantastisk gryning. Luften är nu åter klar...
...OK Mac Vi har inte så mycket mer härifån. Vi har stoppat några öl i kylen för att fira när vi går över ekvatorn. Vi har haft mycket regn till och från, riktiga skurar i natt med mycket kornblixtar."

Ny radiokontakt den 27 januari kl. 17.30 GMT mellan Gustaf och Mac:
"Vi har nu lämnat stiltjebältet och styr för fulla segel mot målet Fernandes de Noronha med 5 m/s från sydost.
Positionen är 0 42S 28 24W. Vi är nu på södra halvklotet!
I stiltjen gick vi för motor 10 timmar i sträck. I natt såg vi en väldigt konstig mareld. Vi körde förbi stora lysande klumpar som låg och flöt på vattnet. Vi stannade och tände en strålkastare och det visar sig vara stora (15cm) vita sjögurkor (?) som simmar runt överallt i vattnet. Miljarder och åter miljarder likadana "gurkor".
Någon timme senare kom vinden."

Senare inkommet mejl via WinLink2000 (WL2K):
"18.20 den 27/1-01. Pos 0 42S! 28 24W
Vi har nu lämnat stiltjebältet bakom oss  fångats upp av sydostpassaden. Vi har därför halvvind på 5 m/s med fulla segel.
Under natten körde vi motor fram till kl 2 då vinden kom. De första 15 timmarna dominerades sedan vädret av squalls (störtskurar) som förvandlar havet till silverfärgat sammet med en sikt på högst 100 meter. I samband med squallarna vrider vinden ständigt mellan bidevind och slör och vindstyrkan mellan 3 och 15 m/s. Ett hårt segelarbete!
Innan vi fick vinden beundrade vi alla de väldiga mängder starkt grönlysande "blobbar" vi seglade förbi. Efter ett tag av stigande nyfikenhet tände vi ljuset och såg att det var enorma mängder sjögurkor (eller möjligen maneter) som var vita/halvgenomskinliga och c:a 15 cm långa och 4 cm tjocka. De fanns överallt och syntes ner till 10 meters djup i det klara vattnet med en meters mellanrum. HU! sade Peter, tänk om man fallit i havet, det är en monstruös snoppinvasion..."

Den 28 januari skötte Mac, SM6KIN kommunikationen igen: (PSK31, 17 meter kl. 17.30 GMT). Ett sammandrag:
"Vi seglar med god fart för fulla segel, halvvind och är nu på pos: 02 01S 29 59W. Vi har fortsatt skapligt väder med värme och sol varvat med regn, blåst och och mera värme. När det kommer en regnby vrider vinden och båten kränger en del, så man tvingas ut i regnet för att korrigera kursen. Just nu, 12 m/s, så vi gör nog sju knop.
Vår distans kvar till Fernando de Noronha, ögruppen utanför Brasilien är nu 178 sjömil. Jag har haft väldigt svårt att få bra förbindelse med SM6USU de senaste dagarna. I går lyckades jag bara ta emot mailen innan min halvtimme tog slut, men hann aldrig sända iväg något. Därför kom aldrig några nyheter per mail ut...
Man får bara en halvtimme om dagen och det är mycket post som skall skickas. I går hade vi 9 mail in och ungefär lika många som skulle ut. Då måste man ha en bra förbindelse för att hinna med. Har inte lyckats öppna den finska WL2K-servern sedan Kanarieöarna. De i Hallifax och Main är också svåra. Jag har dessvärre riggen i vägen för att köra Florida.
Det är lättare att rikta antennen när vi kastat ankar. Nu lutar det ju upp till 30 grader, så svårt att rikta om loopen. Just nu hålls den ut av en 6 meters skarvad glasfiberbom. Vid sjögång, som nu, är det ju ett trassligt arbete att ändra bommen..."
Mac: "Jag läser dig fint fortfarande...OK hur är det med bränsle och matförråd ombord??"
G: "OK MAC du dundrar in fint här oxo. Vi har nog mat kvar för c:a en månad. Vi har c:a 15 kg kött i frysen, 100 kg konserver, 15 kg spagetti, 15 kg ris. Vi har däremot gjort slut på det mesta av våra 30 kg mjöl vi köpte. C:a 5 kg mjöl kvar bara. Vi gick igenom lök-, kål- och potatisförråden igår och idag. Lök OK, c:a 15 kg kvar, medan kål och potatis håller c:a en vecka till. En del spill. Vad gäller ägg så köpte vi 120 ägg för en månad sedan. C:a 1/3 är dåliga och har nu kastats. De sista går denna vecka. Vi hade matjessill och kokt potatis med en yoghurtsås till middag idag samt pannkakor med hackade apelsiner och socker som dessert.
Vad gäller bränsle har vi c:a 700 liter kvar. Gasolen däremot börjar nog snart ta slut, så vi lagar därför en del av maten på dieselspisen i samband med brödbak.
Vi drog två fiskar igår. Den ena åts bums och den andra hamnade filéad i frysen.
M: tack för långt QSO. Om Du inte har något mer kanske vi ska sluta??"
G: "OK Mac, du skall ha tack för trevligt QSO. Jag ligger på i morgon samma tid igen."

Senare inkommet mejl via WL2K:
"18.40 den 28 jan -01 pos: 02 05S 30 04W
Vi går på en stadig halvvind mot sydväst och gör ständigt över 6 knop för fulla segel. Sikten är nu mycket god. Just nu ingen regnskur, squall, som annars ofta drar över oss. Det är 174 sjömil kvar och vi planerar att komma fram i gryningen i övermorgon. Det är alltjämt mycket varmt, men vi har nu vant oss ganska bra. Nudistiska vanor härskar."

Direktkontakt den 29 januari på PSK31, 17 meter kl. 17.47 GMT.
Ett sammandrag av Gustafs sändning, texten "lagad" litet här och där:
"Caminantes pos. 03 24S 31 50 V
Vi har nu 41 sjömil kvar till ankarplatsen och gör mellan 5 och 6 knop.
Vi kommer nog fram i natt med denna fart. Får se om vi måste dreja bi eller kan gå in i mörkret.
Vi vet inte säkert om det är tillåtet att stanna på Fernando de Noronha. Enligt en gammal skrift är det OK, enligt nyare rykten får man bara stanna där i nödfall, varför vi kanske bara blir där en dag. Får se.
Vädret har förändrats kraftigt sedan vi passerade ekvatorn. Stabilt, klart, molnfritt och fortfarande väldigt varmt.
Idag har vi börjat se sulor som dyker efter fisk runt båten, ser ut som vanliga havssulor nästan, men vid närmare granskning är det masksulor, svarta i ansiktet och inte gula på huvudet.
Vi har under natten haft ett besök på solpanelen. Besökaren lämnade efter sig en större mängd fågelskit där. Camila tror det var gulnäbbad lira. Det var just en gulnäbbad lira vi räddade från svältdöden när vi var på Kap Verde 1991. Måhända är det samma fågel som då bodde i Pectens handskfack, som nu lämnade sitt visitkort (dock utan e-mailadress).
Vi fick en riktigt ful fisk på vår lina i morse. Den var platt och hög och hade en stor mun som såg elak ut, med jättestora tänder. Camila och Peter vågade inte ta i den förrän jag skulle fotografera den och retade dem med att den nog varit död ett bra tag, för ögonen syntes inte till. Man kunde se tvärs genom fisken där de suttit. Men det blev ett kort i alla fall."

Senare inkommet e-mejl via WL2K, samma dag:
"19.30 den 29 januari. Pos 3 30S  31 56W
Camila drog just upp ännu en guldmakrill som hon genast satte igång att filéa. Den blir nog till att frysa ner, för vi är redan proppmätta sedan middagen. Nu kaffe och choklad...
Vi har nu bara 33 sjömil kvar till vårt ankarställe. Skall bli spännande med nya intryck på denna sida Atlanten."