Jorden runt med Caminante (I), del 3, Brasilien.

Del 1: Från Göteborg till Portugal via Skottland, Irland och Spanien.
Del 2: Över Atlanten, från Portugal till Brasilien via Madeira, Kanarieöarna och Kap Verde.

Innehåll del 3

Fernando de Noronha, Brasilien den 1 februari 2001
Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien, den 7 februari
Från Jacaré den 22 mars
Tamandaré, Brasilien den 24 mars
Från Tamandaré den 28 mars
Salvador den 30 mars
Flodsegling på Rio Paraguacu den 1 april
Itaparica i närheten av Salvador den 4 april
Från Salvador i Brasilien till La Paloma, Uruguay 11 till 29 april

 

Brasilianskt territorium: Fernando de Noronha
Kl 1734 GMT den 1 februari 2001
Direktkontakt per kortvåg (PSK31). Motstation: Pappa Peter i Göteborg:
"Caminantes position är Fernando de Noronha.
Vi kom in mot ön i totalt kolmörker på natten. Ingen måne, svarta moln och och så hade elverket på ön gått sönder, så vi fick ta det försiktigt. Det enda vi upplevde var fantastiska dofter ifrån land; tång, guano och den tjocka söta doften av djungelblommor.
Och så hörde vi bränningarnas dån från alla de förrädiska grynnorna och stränderna, och ett våldsamt tjutande från några grottor där vågor pressades in. Vi såg bara lite av konturerna från vulkanen tills vi plötsligt befann oss bland ankrade båtar, såg ut som grå kolosser...
Vi ligger mellan några småskär och ön Fernando de Noronha. Har varit här i drygt två dygn. Vi ankrar vid Baia de S. Antonio, där det nu finns en liten pir bakom vilken man kan dra upp gummibåten. Det är c:a två meter höga dyningar som rullar in från både söder och norr, väldigt långa, så det är inte obekvämt ute på ankarstället...
...såå, det är så ruggit där hemma. Här har vi omvänt problem. Vi har gjort allt vi kunnat för att sätta upp soltak över båten så vi ser nog ut som ett cirkustält. Luckor och fönster är öppna och här sitter jag med bar överkropp och svetten rinner efter magen. Har bara hunnit bada c:a 7 gånger i dag. Vi traskade några hundra meter i morse när det var högvatten och snorklade på ett korallrev. Lagom varmt i vattnet, c:a 27 så det svalkar lite. Några grader varmare närmast stranden, men här ute på 13 meter där vi ankrar nu är det 27 på 1.5 meters djup. Vi såg langustrar, 2 meters haj, stingrocka, tusentals revfiskar av alla sorter inklusive några riktigt stora barracudor, huu...
...i dag har jag haft isär radion och dammtorkat den noga samt satt på en extra fläkt. Så har jag mekat en del med loopantennen, så den är som lägst på 5 meters höjd, symmetrisk och sluttande uppåt. Den hålls utspänd med en 6 meter lång bom...
I går var vi på Baie de Sancho på mitten av nordkusten. Fantastisk liten bukt med nästan vit sand, palmer och ett 100 meters stup åt alla håll, med en lång stege fäst i berget för att man skall kunna komma ner.
...vi har börjat lära oss surfa lite grann, stora fina vågor med vit sand. Man kan rutcha på magen ganska många meter... Fast med en bräda är det kanske lite proffsigare...
Vi mekar och pysslar nu på eftermiddagen. Tidigare har vi varit ute till långt sedan mörkret fallit och har dråsat i säng...
Vi höres via psk31 på måndag samma tid. Kanske har vi kastat loss då, vi får se..."

Via WL2K dunsade detta in i den elektroniska brevlådan i ett vintrigt Sverige:
"Fernando de Noronha kl. 21.56z den 2 februari
Vi sänder numera med prefixet PY0, vilket inte torde vara så vanligt. Här finns minst en bofast radioamatör på ön som omnämns i lotsboken, och vars enastående antennpark vi beskådar var gång vi tar oss ut mot öns sydvästra ände.
Ön är ju framför allt ett dyk- och snorkelparadis. Det finns många dykbåtar som går ut varje dag med turister, men hittills har vi klarat oss bra med bara snorkling och sett nya saker varje dag.
Idag har vi liftat till en från havet ganska skyddad strand på öns sydsida, som heter Praia do Sueste. Återigen såg vi flera sköldpaddor under vattnet, men inga från ytan. De måste kunna dyka länge och andas diskret som attackdykare. Några är så små som en halvmeter, medan de största är över en meter långa över skölden. Under vattnet simmar de bara med frambenen och verkar ha enastående god koll på en utan att vara direkt skygga. Man kan komma 1.5 meter ifrån, men sikten på våra snorkelställen har hittills varit över tio meter, så det går enkelt att studera dem. Nattetid är de uppe på stränderna här och lägger ägg under denna årstid, varför det är förbud att vistas på de flesta stränderna nattetid.
Har berättat förut att vi sett två stora hajar, en på dryga två meter och en på c:a 1.5. Massiva djur. Barracudor ser vi flera varje dag och ibland är de säkert på över 10 kg och inte alls rädda. Snarast tvärt om. Vi tycker nog alla de är lite otäcka med sina stora tänder!
Tina och jag såg en åttaarmad bläckfisk åla sig runt på botten, och så har vi alla sett många stora fina langustrar på två meters djup och neråt, även såna som varit ute och sprungit på botten. Nam-nam, se men inte röra, det är ju ett reservat...
Det är vanligt med stora klippblock på vit sandbotten där det bildas grottor och håligheter. Här samlas massor av allehanda färgglada fiskar. På andra ställen växer stora förgrenade koraller som det går att delvis snorkla in under. I kanten av nästan alla stränder ligger ett korallrev som en vall över vilken vågorna bryter. Bakom bildas då en lagun där vattnet står lite högre och är ganska stilla. Härifrån strömmar vattnet vidare ut på vissa ställen med någon knops ström. När man snorklar längs revet märker man att temperaturen stiger och sjunker med de olika strömmarna. Det är väldigt tacksamt att snorkla längs dessa kanter. Här patrullerar hajar och här passerar stora stim med små tonfisklika filurer. Och så massor av vackra revfiskar förstås.
Peter och Camila var lite skärrade på sin senaste utfärd av en meterlång svart-vit muräna. De trodde länge att det var en havsorm tills de tittade i böckerna.
Det är lätt att lifta här på ön, men de flesta bilar är öppna, byggda i glasfiber på ett folkabubblachassi och låter som gokartar när de körs på "rätt sätt". Alla bilar utom taxibilarna tar upp liftare om de har plats. Några franska seglare vi träffade första dagen hade inte fattat detta utan hyrde en sådan bil för 700 kronor/dag...
Samtidigt med oss har det legat 1-3 andra långfärdsbåtar vid ön. De flesta verkar inte stanna mer än två-tre dagar, måhända för att ankarplatsen är lite rullig och för att det inte finns några "faciliteter". Å andra sidan har det hittills varit gratis och inga byråkrater har klagat på oss. Enligt all info vi fått skall det kosta 10 US-dollar per dag, men de kanske inte bryr sig om seglare längre."

"WL2K, Fernando de Noronha kl. 22.55 GMT den 3 februari
Vi liftade till Lions beach, som ligger på öns sydvästsida idag. På vägen såg vi åter några av dessa jätteödlor som bor här. De är svarta och vita och väger c:a 2-3 kg och är 1.2 meter. Vid ett tillfälle när vi var ute och gick fick en för sig att rusa tvärs över vägen i en otrolig fart mitt mellan våra fötter. Gissa om vi blev förskräckta...
Camila och Peter såg en stingrocka, stor som ett lastbilshjul med en svans som var betydligt längre. Enligt boken kan de bli två meter mellan vingspetsarna, med en svans på 2.6 - 3 gånger så lång som kroppen! Hu vilka monster! Om man blir stucken är receptet att sänka ner den förgiftade kroppsdelen i mycket hett vatten för att mildra effekten av det proteinbaserade giftet. Först förgiftad, sedan kokt. Den goda nyheten: De är inte agressiva...
Tina och jag såg en knorrhane (samma som på kortet vi tog på Kap Verde, en röd, drakliknande fisk).

De anpassar ju sin färg väldigt effektivt till underlaget. Så såg vi alla de gamla välkända revfiskarna i tusental, sköldpaddor och langustrar.
Vi har visserligen inte sett allt här och hade nog gärna stannat ett tag till och lärt oss surfa (det skall vara någon stor tävling på nordkusten snart), men vi fortsätter ändå mot fastlandet i morgon tidigt för att inte få problem med myndigheterna. Tyvärr har vi inte dykt med apparat här eftersom det inte är tillåtet (och det är bara Gustaf som har cert). Man skulle kanske åkt med ut på någon utfärd, men eftersom snorklingen varit så bra har det inte blivit av. Dessutom är alla aktiviteter här hutlöst dyra...
Nästa Caminantenytt kommer från havet...
Mot Cebedelo!"

"WL2K, 18.30 GMT den 4 februari
Pos: 4 21S 32 51W
Vi tog upp ankaret och satte segel vid 10-tiden GMT (8 lokal tid) i morse efter en god frukost och lite sjöstuvning. Solen skiner, himlen är blå och vi gör c:a 5 knop i snitt för genua och mesan på halvvind. Vår plan är att komma fram till Cabedelo på morgonen den 6:e feb (tisdag) och då får vi inte segla de 235 sjömilen för fort.
Ankarplatsen vi är på väg till är en flod med en visserligen bojad, men lite kinkig kanal, så vi tänkte denna gång komma fram i dagsljus..."

Direktkontakt den 5 februari kl. 17.30 GMT
"Position 5 54S 33 58W
Vi är ute och seglar nu igen och har 80 nm kvar till Cabedelo på brasilianska fastlandet. Vädret är varmt som vanligt, c:a 27 grader i vattnet och 28 i luften. Sjön är tillräckligt lugn, så vi kan ha alla däcksluckorna på vid gavel för att hålla några grader svalare i båten. Vi har satt upp ett stort soltält över sittbrunnen (er gamla markis, numera omsydd). Vi har fortfarade en stabil halvvind från syd på 5-8 m/s
Vi har inte haft någon fiskelycka sedan Fernando de Noronha, så har måst förlita oss på vårt stora lager av biffar i frysen, inhandlade på Cap Verde.
Skall bli spännande att komma till Sydamerika! Det är mangosäsong sägs det..."
Allra sist säger Gustaf: 
"OK tackar för en trevlig pratstund... Vi höres via mail... Detta blir den mest avlägsna hamnen i sydatlanten under resan skulle jag tro och den mest sydliga antennriktningen."
- Det skulle visa sig senare, att detta var ett felaktigt antagande (Peter).
"Min bäring till dig har på senaste tiden varit 22 grader!! Det är nästan rakt söderut...
Vi hörs, 73 SM6KFY DE SM6UAS"

Mejl via WL2000, skickat litet senare: "5 februari kl 19 GMT, pos. 5 59S 34 00W
Nu har vi bara 75 sjömil kvar till Brasilianska fastlandet, Cabedelo, och vi har en jämn och fin halvvind, sydostpassaden.
Vi ägnar oss mest åt att läsa goda böcker och skåda fågel, samt laga god mat, så som man ska på en fin översegling."

Två WinLink-mejl (först från Gustaf, sedan Tina) kom till pappa Peter på morgonen (den 7). Genom att kombinera dem uppstod följande resebrev:
"Den 6/2 09:52
Det är gryning här på Atlanten, fastän klockan är halv tio i Sverige. Vi har 15 sjömil kvar till land (Cabedelo) och man kan börja skönja en liten svart linje mellan himmel och hav på ett ställe. Under slutet av natten har vi sett ljuset på molnen från de olika byarna längs kusten. Det är ett låglänt land och en långgrund kust. Att vi närmar oss land kan man se på att stora vackra fåglar, masksulor, åter börjar synas nu. De ser ut som "vanliga" havssulor, men ger ett mera grafiskt intryck, inget gult huvud, däremot svarta armpennor.
Det är ju en flod vi skall upp i där framme. Tidvattnet går in där och skillnaden mellan ebb och flod är c:a 2.5 meter. Strömmen in i floden uppges till c:a tre knop. För att komma ungefär när strömmen vänder, har vi det senaste dygnet seglat med mindre segel än vanligt, mesan och revad genua, fast det bara blåser 5-6 m/s. Vi använder ett dataprogram för att hålla reda på tidvattnet, och det har visat sig vara mycket användbart.
I går kväll vi fick förklaringen till varför vi inte fått någon fisk på kroken det senaste dygnet. Kroken var helt uträtad. Så helt utan napp hade det inte varit! Återstår att se om de sista timmarna vid kusten kan ge oss någon god guldmakrill."
Fortsättning klockan 22:24:
"I c:a en timme gick vi för motor upp längs floden, omgiven av grundbankar och bara 1-3 meter vatten under kölen. Hade det varit hemma hade leden varit sjömärkt - så inte här! Man får hela tiden försöka avgöra hur långt man är från stränderna. Att gå på grund i lera är ju inte så farligt, men det kan ju verka litet onödigt.
Nu ligger vi ankrade utanför Jacaré. Närmsta större ort är Cabedelo, och därnäst i storlek kommer Joao Pessoa (borde synas i atlasen, norr om Recife, på Brasilens östligaste udde).
Vi har två sydafrikanska segelbåtar som grannar. Den ene erbjöd sig genast att följa med in till Cabedelo i morgon och guida oss till de tre olika myndigheter som skall klarera in oss. Verkligen hjälpsamt!
I land finns engelsmannen Brian Stevens varv. Hans verksamhet är mycket seglarvänlig. Han gav oss omedelbums en noggrann och bra karta över omgivningarna. Till honom kan man vända sig och fråga om allt! Skönt att veta nu, när vår gasol nästan är slut. Vi kan skicka iväg dynöverdragen till tvätt, köpa oss en ny spinnakerbom (vår har varit trasig sen Nordsjön) och dessutom köpa en bit plywood till en av luckorna i sittbrunnen, som länge varit rena fällan...
Skall bli spännande att börja utforska omgivningarna."

WL2K igen:
"Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien, den 7 februari
Denna dag har vi tillbringat på bussar och tåg och på olika myndighetskontor och banker mellan nio på morgonen och nio på kvällen. Vi har gjort den stora inklarerings- och penninguttagsdagen.
Vi blev nästan klara, bara att ta ut pengar sket sig på alla fem bankerna, så vi fortsätter i morgon...
Det är ett jättefint ställe här uppe i floden där vi ligger, med kokospalmer och mangoträd lite varstans och trevliga grannar.
En sydafrikansk seglare, Ron, var hygglig nog att följa med oss hela dagen för att visa hur han gjorde. Han lånade oss även lite pengar (de heter Real) så vi inte led nöd.
Vi har ännu inte sett någon direkt fattigdom här, men att det nog finns problem får man ett intryck av när man ser att tåget vi åker med har tre väl beväpnade vakter ombord, som hela tiden verkar mycket uppmärksamma.
Vi ser många fina fåglar när vi traskar runt här. Bl.a. kryllar det av svartgam och kalkongam samt fregattfåglar.
Det är saltvatten i floden där vi ligger, eftersom tidvattnet går upp här med c:a 3 knop.

WL2K-mejl igen:
"Denna dag, den 8 februari, har ägnats åt städandets helgon, den helige Svabben.
Peter och Camila for in till staden med tåget för att göra nya försök att få pengar från sina Visa-kort, medan Tina och G stannat i båten. Vi skall ha gäster i kväll. De två paren från de båda sydafrikanska båtarna är inbjudna på grillsupé, på Braii, som det heter på sydafrikansk engelska...
Båda dessa båtar är c:a 10 meter och de kommer båda via St Helena och Ascension. Den här hamnen är deras första på denna sidan Atlanten. Vi pratade en hel del med Ron igår, han som hjälpte oss med inklareringen hela dagen. De hade seglat från Pretoria i juni och varit tvungna att kämpa med ett krånglande backslag i flera månader i Kapstaden. Därefter hade de fått halv storm och fått länsa undan för bara riggen in mot afrikanska kusten. Vågorna kan bli över 20 meter höga när Agullasströmmen på 4-6 knop forsar ut rakt mot en rykande storm från södra oceanen.
Både jag och Tina tyckte kanske det var lite dumdristigt att segla runt hela Sydafrika på vintern, när vädret är så mycket sämre än sommartid..."

Det kom ett "Caminantenytt" igen, avsänt lördag den 10 februari kl. 23:50, med signaturen Tina:
"Solen har precis gått ner. Gustaf ligger i soffan och läser Intet nytt på västfronten. Därav är han är helt uppslukad.
I går besökte vi storvaruhuset Hyper Bomprecu, och i vanlig ordning förköpte vi oss och fick lov att lägga tillbaks varor på hyllorna när pengarna tagit slut. Jag blev utan mina nya shorts och t-shirts, men Gustaf däremot lyckades kränga med en 13-14 kg-ost (de hade ett imponerande sortiment). Han glömmer lätt att vi nu bara är två ombord ett tag framöver...
I går och i dag har Camila och Peter tvättat kläder iland. Enligt sydafrikanerna var det dyrt att lämna ifrån sig tvätten till den lokala tvättdamen. Vi har fått lov att använda en vattenkran inne på varvsområdet, där man kan stå och skölja sin tvätt. Vi har så mycket tvätt nu, med alla dynor, kuddar och sängkläder, att denna verksamhet får fördelas ut över resten av denna månad.
I dag packade så Camila och Peter sina ryggsäckar och drog åstad mot Salvador. Känns lite tyst och tomt här nu, när vi bara är två igen.
Kvar efter alla gäster som kommit och gått ser jag nu en ståtlig samling av kvarglömda/skänkta solkrämstuber, galonregnkläder och C-vitaminbrustabletter.
Tina"

Den 12 februari, via WL2K igen:
"Vi har haft fullt upp här de senaste dagarna. Vi har tvättat och mekat samt varit inne i stan och handlat. De senaste två dagarna har vi gått igenom vår navigationsinformation, sjökort och pilots, för att göra en strategi för kommande månader. Vi saknar fortfarande en del info och skall åka till Recife på onsdag för att köpa en packe sjökort. Omgivningarna ser emellertid mycket lockande ut inför Olofs och Gunnars kommande besök i början av april, med många möjliga flodmynningar att gå in i.
Camila och Peter lyckades aldrig komma iväg till Salvador i förrgår som de hade tänkt. De kom tillbaka sent på natten efter att ha fått vända tillbaks från Joã Pessoa, varifrån deras buss skulle gått. Orsaken var att veckodagarna heter annorlunda på portugisiska än på spanska, varför Camila fick för sig att "segunda feira" betydde lördag, men det betyder måndag... Sålunda for de nu ikväll efter en sista gemensam måltid. Vi har haft väldigt trevligt tillsammans, men det är säkert roligt att även resa lite i inlandet på egen hand.
Vi har c:a tre knops tidvattenström som går upp och ner i floden där vi ligger. Detta fick Peter erfara när han skulle paddla ut till båten på natten efter missad buss. Det var nära han sugits iväg av strömmen trots att han paddlade för livet. Tina väckte mig och sade att någon hojtade ute i mörkret. Det var vid närmare undersökning Peter som långsamt avlägsnade sig bort mot flodmynningen i den strida strömmen i en lånad, mycket rank liten jolle. Jag fick i all hast starta motorn i gummibåten och komma till undsättning, något konfunderad över varför han paddlade på floden och inte satt på bussen till Salvador...
Mera i morgon, G."

Direktkontakt per radio mellan Gustaf och Mac vid sjutiden på kvällen den 13 februari (sammandrag):
Mac: Läget?
Gustaf: Vi ligger fortfarande för ankar i floden, c:a 100 meter från land. Det är tre knops ström varje gång tidvattnet rinner upp och ner. Solen gassar här...
Igår for våra sista matroser iväg och Tina och jag är nu åter ensamma. Detta har vi firat med att gå igenom en tjock bunt med sjökort och läsa en god bok.
Mac: Okey hur är det med väderrapporter när ni ligger i BRASSE-land ?.... och när kommer ni att kasta loss härnäst ??
Gustaf: Vi tar emot väderprognos från SM6USU i Sverige, en Brasiliana NavTex tjänst som finns i hans bulletinlista. Vi har också rotat lite i den sydafrikanska WL2K-brevlådans bulletinsamling.
Detta ett mycket lugnt och bekvämt ställe, så vi stannar nog här ett par veckor till och försöker göra lite skrivjobb och meka lite med båten.
Det finns inga ställen här där man kan ligga vid brygga, så vill vi ta ombord vatten får vi göra det med jollen eller köra watermakern. El kan vi ju producera själva, så ska det svetsas eller borras får vi köra motorn.
Vad gäller temperaturen är vattnet 29 grader och luften drygt 30 i skuggan. Det är lite i mesta laget, men vi har alla fönster öppna och det blåser en del här så vinden strömmar svalkande genom båten.
I morgon åker vi kanske till Recife för att köpa sjökort för våra fortsatta färder norrut. Vi har faxat och frågat om de har korten i lager (17 st) men ännu inte fått svar, så måhända blir vår Recife-färd uppskjuten.
Förutom vi ligger här fem andra långseglare: Två sydafrikaner, en brasilianare, en argentinare och en fransman. Båtarna är mest i stål, men en är av plast och en ferrocement = armerad betong.
Mac: ...tur att inte du behöver blanda cement när du ska fixa rosthålen i däcket...

Den 14 februari på kvällen, via WL2K, från Jacaré, Brasilien.
"Har tillbringat dagen i João Pessoa med sjökortskopiering och med att beställa nya glasögon till Tina. Har fått tag på en hel del intressant material, men vi blir ändå tvungna att ta oss till Recife och komplettera.
Vi har umgåtts litet med en fransk båt-barnfamilj som är ute och seglar ett par år. De håller på att adoptera en liten flicka från Amazonasdjungeln och blir snart fem ombord. Hugo, fadern i båten har jobbat 15-20 år som trädkonsult(!) och bl.a. deltagit i s.k. regnskogsrestaurering högt uppe i Amazonas. Det var då de såg 10-åriga havande småtjejer som de kom på att ta ett adoptivbarn. Sedan har byråkratin tagit två år.
Tina har litet bekymmer med svullnade fötter och bulnader i värmen. Fransoserna har haft liknande problem. Svetten och värmen verkar vara dåliga omständigheter för infektioner. Myggor har vi det inte så farligt med, endast ett par bett per natt. Vi har massor av fladdermöss här som nog håller myggen i schack. Andra djur man lägger märke till här i floden är delfinerna om natten och de många gamar som cirklar i luften (svartgam ooch kalkongam). Så finns det förstås mycket fregattfågel. G+T"

Den 15 februari, direktkontakt per radio (PSK31) mellan Gustaf/Mac:
"Du kommer in stark och fin här vid Jacaré, Mac. Vi har som vanligt sol och gassande hetta. Vi har ägnat dagen åt att tvätta och att gå igenom en jättetjock bunt med sjökort för att kunna planlägga den framtida seglingen. Vi har bjudit in en fransk familj på grillmiddag, så vi får god övning i vår icke-existerande franska... Ni får ha en mysig TV-kväll tillsammans där i kylan..."

Ut till Orust kom det här WinLink-brevet. Tack vare den privatfinansierade amatörradion kunde pappa P. (och sedermera du, käre läsare) ta del av våra seglares vedermödor:
"Den 17 februari.
Vi sitter här i båten på kvällen efter en god middag. Vi klurar på den fortsatta seglingen. Här ligger många sjökort som vi bläddrar bland, närmare ett hundratal. Detta gör vi för att luska ut vad vi egentligen är intresserade av och för att se vilka möjligheter som finns.
Amazonfloden tycks vara den enda flod i Brasilien norr om oss, som vi kan segla upp någon längre sträcka i.
Annars finns det ett par floder man kan komma in i för att ankra, men inte mycket mer. I amiralitetets pilotbok över området står det "local knowledge required" för alla intressanta ankarplatser. Mest är det "moving sandbanks" och fem knops ström. På många ställen är det bara knädjupt vid lågvatten där floden börjar, den vanliga tröskeln, och då gäller det att komma in vid högvatten. Sedan kan man hitta ett djupare ankarställe längre in. Litet besvärligt.
Vi är inte så jättepigga på att gå in i Amazonas. Det är ett sådant hästprojekt att kasta sig in i innan man kan finna de små efterlängtade ankarställena. Tamandaré sägs vara ett fint ställe 120 sjömil söder om oss. Där ligger ett marint forskningslab som folk varmt rekommenderar oss att besöka. Eftersom det inte ligger i en flod utan bakom ett korallrev kanske man för en gångs skull skulle få en temperatur under 30 grader i skuggan...
I går tog vi tåget och fyllde på våra svenska gasoltuber. Mycket kånkande, men det var billigt (7 kr/kg butan) och gick på tio minuter. På vägen hem ville de inte ta med oss på tåget, Tina med sin P6:a och jag med min 11 kg:s tub. Med bussen gick det bra. På eftermiddagen tog vi tåget åt andra hållet och hämtade en tjock bunt nykopierade sjökort samt Tinas nya snajsiga glasögon med magnetiska solskydd.
Vi har umgåtts mycket med våra tre grannbåtar, de två sydafrikanska och den franska. Den franska familjen, Hugo, Anne Cristina samt barnen Robert och Marina var över hos oss i förrgår och vi grillade kyckling och talade om livet.
De hade varit så förväntansfulla över den lilla flickan de skulle adoptera om en vecka. De har slitit med fransk och brasiliansk byråkrati i två år och skulle nu få lön för mödan.
Men ack! Stor blev deras förtvivlan. Förra veckan dödade en (helt annan) brasiliansk mor sitt bortadopterade lilla barn och det blev plötsligt mycket upprörda känslor i landet mot gringos och adoption, så allt sådant är tills vidare stoppat här.
Vi var med dem och badade på stranden nu på eftermiddagen, tillsammans med alla de lokala ungarna som familjen umgås med, och det var lite tryckt stämning. Suck. Synd att detta mord kommer att hindra den lilla 1 1/2-åriga flickan från att bli upptagen i en så kärleksfull familj!
I morgon skall vi upp i gryningen (vid halv femtiden!). Vi har stämt möte med sydafrikanerna för att göra en jolle-expedition uppför en liten ringlande flod in i landet. Skall bli spännande.
Gustaf och Tina"

Den 18 februari, Jacaré, Brasilien, WL2K:
"Här är det tidig kväll. Gustaf sover tungt. Vi steg upp 04.30 i morse och for iväg på en längre jolleutflykt med våra sydafrikanska vänner. Vi drev bitvis med tidvattnet uppför en liten flod, Guira, under ett par timmar.
Här växer tätt med mangrove, som nyttjas av miljontals krabbor som klätterställning. De har ofta en mycket förstorad klo som de vinkar flitigt med (det lokala namnet, som jag inte minns, betyder att de "vinkar efter tidvattnet").
Det var inte så inbjudande till några längre promenader, men desto skönare att paddla fram i maklig takt, i gott sällskap. Vi utgör en brokig samling människor: Runda blonda ölälskande Debbie, uppväxt på en gård i Zambia, hennes vältrimmade engelske make Bob i vit skjorta ("well, we´ve got to keep up the class") med en torr Monty Python-humor och samma förkärlek för laster (öl och cigaretter). Sydafrikanske gentlemannen och nykteristen Ron har jobbat hårt på ett tryckeri hela sitt liv för att spara pengar och bygga båt för denna resa. Nu saknar han ändå jobbet. Hans späda, bleka engelska hustru Georgina är mycket pratsam, rädd för så mycket, med ätstörningar som anorexi och bulemi i kölvattnet.
Och i dag låg våra vänner där i sina små vingliga jollar, med benen på släp i det svalkande vattnet, spanande med kikarna efter fåglar. På vägen tillbaka passerade vi en sandstrand där säkert ett tjugotal motorbåtar parkerat rakt in med nosen på sanden. Folk stod i vattnet och drack öl, några hade danskalas på en öppen diskobåt, ja, detta såg ut att vara ett väldigt brasilianskt sätt att roa sig på. Detta land är fullt av kontraster. Man ser en äldre dam i en ny fin bil, en sekund efteråt ser man tre personer till som till utseendet påminner om den förste, men dessa letar igenom soptunnorna efter mat.
I går satte vi en söt deg på jäsning, men jag råkade tyvärr skålla den stackars jästen. I eftermiddags hade degen faktiskt jäst fint, så det blev två långpannor med kanel/marsipanbullar. Trixigt med gasugn, men de små bullarna blev fina med max ugnsvärme, med 8 resp 5 minuters gräddning på vardera sidan. Fransmännen Hugo och Anna kom förbi med mango. De fick några bullar till sig själva och barnen. De hade i princip bestämt sig för att försöka glömma den stoppade adoptionen nu ett tag framöver, och segla till Franska Martinique i Västindien för att möta franska vänner (med fem barn i en 11 meters båt!).
Av fransmännen fick vi en påse borsyra mot kackerlackor. Knepet är blanda denna med Nestle´s koncentrerade mjölk- och sockerpasta. Usch, hoppas det aldrig blir ett problem...
Tina"

Jacaré, Brasilien (WL2K), kvällen den 19 februari.
Under de c:a två veckor vi legat här i floden har det vuxit oerhört fort under oss, på båtbottnen. Gummibåten, som vi alltid skurar ren före överseglingar, har redan 5 mm stora havstulpaner som täcker nästan hela botten, samt ett grönt sjögräs-slem, som inte ens gårdagens heldagsutflykt lyckades avlägsna.
Denna förmiddag ägnades åt miljöförbättrande åtgärder. Först såg vi till att få jollen i "shipshape". Vattenlinjen på Caminante, som gradvis upphört att vara en linje, skurades därefter fram. Att det växer så enormt här är nog för att det är 30 grader varmt i vattnet (solen står i zenit mitt på dagen) samt att det är 2-3 knops ström. Näringsämnen från en halvmiljonstad 6 sjömil upp gödslar förstås växterna effektivt och den kraftiga tidvattenströmmen håller vattnet relativt salt även vid lågvatten.
Karnevalen har kommit igång här i Brasilien. Den började igår (40 dagar före påsk) och pågår en vecka. Varje dag är tillägnad en speciell grupp innevånare. I går var det transvestiternas (drag-queens') dag och idag var det djurens. På torsdag är det kvinnornas dansdag. Då kanske man skall ta bussen in till João Pessoa och delta i denna latinamerikanernas största högtid. Det är många band som övar samba, och man ser en hel del dansande människor på barerna.
Vi har börjat skissa på en sprayhood över nedgångsluckan för att skydda oss mot sol, skvätt, regn och vind. Vi tillhör nog en minoritet som aldrig haft tak över huvudet vid "ytterdörren". Det är förståss tuffare så, men inte särskilt praktiskt.
I morgon skall vi försöka få tag på 12 meter rostfritt rör och en skiva plexiglas (det verkar hopplöst att få tag i polykarbonat här). Tanken är att det skall bli en vindruta med ett tak i glasfiberplast. Det hela skall "gå" c:a 70 cm akterut och alltså bara täcka själva nedgångsluckan. Vad gäller höjden dividerade vi länge, men kom fram till att vi inte skulle ha ståhöjd under, utan kunna se över när det ösregnar och fönstren blir ogenomskinliga. Det är svårt att få en sådan stor konstruktion lätt men ändå stadig. Det är ju inte så roligt om det hela flyger i sjön när VÅGEN kommer...
Ett annat litet projekt vi börjat med är att laga trävirket i sittbrunnen på styrbords sida (fixade babords på Kap Verde). När vi försökte krångla ner vår nyköpta brasilianska 13 kg:s gasoltub, monterades denna sittbänk ner, och vi blev påminda om problemet. Gasflaskan var dessvärre för fet, så den får stå surrad bredvid ratten, där vi hittills haft en stor spann med våra fiskegrejor.
G+T"

20 februari, WL2K. Ändrade planer.
"I dag gick vi upp i gryningen igen (vid femtiden) och jobbade med reparationen av sittbrunnen.
Efter en rejäl frukost tog vi tåget in till staden och inköpte 15 meter 33 mm rostfritt rör för vår nya sprayhood-konstruktion. Vi lyckades komma tillbaka till elva, men då var det redan så varmt att man brände sig både på rören vi bar på och på jollen, när vi tog ut den till vårt ankarställe.
Innan vi körde ut till båten passade vi på att duscha på bryggan med kläderna på. Det gäller sannerligen att komma igång tidigt innan man blir utslagen av värmen.
På vägen tillbaka till båten köpte vi två fina avocados, fyra tomater och sex frallor för 7.50 kr. Matpriserna är det sannerligen inget att klaga på!
Vi har förresten sett att nästan alla här har flip-flop-sandaler. Alla karlar har shorts (i motsats till vad som står i alla böcker). Nästan alla tjejer och damer går klädda i påfallande tighta kläder - svettigt!?
Vi har nu efter veckor av funderingar bestämt oss för att ändra tillbaka vår rutt till den ursprungligen tänkta, nämligen via Magellans sund och Patagonien. Detta innebär att vi gissningsvis är i Rio-området i maj, och i Uruguay i juli. Då har vi för avsikt att göra en flyg-visit till hemlandet, om det passar med div. världsliga ting vi har omkring oss där...
G+T"

Via WL2K den 21 februari.
"I dag har Tina varit inne i staden tillsammans med ett nyinkommet svensk-engelskt par från Australien, båten Pelikan. Tina visade dem runt till de olika inklareringsmyndigheterna.
Hon kom hem med 12 mangos, 2 kilo bananer, 1 kg vindruvor, nya sandaler och shorts, borsyra mot kackerlackor, gult tyg till Svenska Fanan, och - tji pengar.
En snäll portugisisk dam bjöd henne på glass på järnvägsstationen. Jag har under tiden snickrat i sittbrunnen och är nu nästan färdig där. Morgondagens projekt blir den nya sprayhooden.
Hela dagen har det varit mycket prat och planering på den marina VHF:en, kanal 71. Där ligger alla segelbåtar standby här.
I kväll skall vi alla på karneval och dansa samba för allt vad vi kan...
T+G"

Karnevals-brev via WL2K, den 23 februari.
"I dag har vi varit lite slöa efter att ha dansat hela natten i karnevalsyran.
Vi tog bussen in till stan vid åttatiden och promenerade de sista 2-3 kilometrarna tills vi kom till downtown (Tambao i João Pessoa). Där slog vi oss ner på en uteservering och drack några pilsner och väntade på att karnevalen skulle komma igång. Så småningom tröttnade vi på det och traskade vidare tills vi kom till ett gathörn där det samlades folk runt en liten skruttig personbil med en jätteljudanläggning i bagaget. Här lyssnade vi någon timme till brasiliansk musik och tittade på folk, och när en Pink Floyd-låt smög sig in började även vi utlänningar att dansa. Var tionde minut stannade musiken när batteriet var tomt och de fick putta igång bilen för att så gasa på en minut, och sedan spela vidare. Det var hundratals personer som samlades och allt fler dök upp.
Nästan alla kvinnor var klädda i tajta korta shorts och ett linne eller top (T-shirt är för ofeminint..) och dansade mycket förföriskt, särskilt med rumpan. Killarna hade en något mer tillbakadragen dansstil, med betoning på just STIL.
Vid halv ett-tiden kom så de första karnevalsvagnarna. Det var stora lastbilar med en orkester på taket och en enorm ljudanläggning. Alla lastbilssidorna var helt täckta av högtalare - måste vara många kilowatts ljudanläggning.
Några få små grupper var utklädda, men framför allt var det vanliga människor som var ute och dansade på gatorna. Gamla och unga, 150 kilos damer och flörtiga transvestiter... Det fanns massor av små vagnar där det såldes läsk, öl, grillspett och popcorn. Även stackare som släpade runt på 20 liters kittlar med kokande vatten för att sälja färskkokade majskolvar tog sig sig fram i myllret.
Stämningen var väldigt uppsluppen. Vi såg inga andra typiska turister som vi själva, inte heller några kameror (inte precis läge att släpa runt på en väska...).
Framåt halv fyra-tiden på natten, när fötterna ömmade, tog vi en taxi hemåt. Då var det fortfarande full rulle. Det var 25 grader i luften.
I detta klimat kan man förstå att livet levs bäst nattetid.
Tina och Gustaf"

Efter helgen kom detta via WL2K, daterat av WL2K-servern den 26 februari kl. 00.00:
"I går och i dag har vi våndats med de svåra besluten kring vår sprayhood-konstruktion. Efter mycken diskussion och till sist konsultation av Ron, har vi beslutat bygga sprayhooden högre och flytta upp storbommen 20 cm.
Till sist har vi också kommit fram till att vi inte kan bygga en fast kontruktion över hela sittbrunnen till skydd för sol och regn. Vi skulle då få åla oss in under taket...
I stället blir det ett glasfibertak som täcker halva sittbrunnen. Ut från denna får vi göra ett tak i tyg, som kan rullas akteröver när så önskas. Vi har nu svetsat ihop konturerna av rörställningen. Man börjar ana hur det kommer att se ut. Inte så illa...
Solen står tydligen som högst dessa dagar. Det är svårt att få energi att tänka konstruktivt. Värmen gör att man frestas att bara ta tag i närmaste bok och sjunka in i en bekvämare drömvärld.
I går var det 33 grader i skuggan, där man kunde finna en sådan - solen står i zenit mitt på dagen. Solpanelerna laddar med 11-13 ampere. Rören vi jobbar med blir 70 grader varma på en kort stund, så det inte går att ta i dem. Enda lösningen på sol- och värmeproblemet är att gå upp i gryningen kl. 5 och sedan, på dagen, jobba inne i båten under de fem varmaste timmarna.
T+G"

WL2K, daterat den 27 februari kl. 01.22:
"En stilig sprayhood-stomme av rostfria rör pryder nu Caminantes sittbrunn. Ännu är det dock mycket som återstår. Vi var litet bekymrade över en viss likhet med en busskur.
Sydafrikanske Ron hävdar att den inte alls ser ut som en busskur (vi sade att vi funderade på att sätta upp en tidtabell i "buren"). Engelska Gena fattade inte liknelsen: "but a bus-stop is just a sign on a pole..."
Svenska busskurer är nog rätt avancerade, internationellt sett. Kan möjligen vara klimatbetingat?
Vi handlade kvällsmat i den lokala kiosken. Denna ligger på "mysiga gatan", c:a fem minuters promenad från hamnen. Gatan är kantad av låga hus. Många familjer har alla dörrar och fönster öppna. Ut strömmar TV-ljud, musik, prat och skratt. Vissa har helt sonika flyttat ut bord och stolar på trottoaren. Några spelar kort, andra gosar med sina ungar eller tränar småttingarna i de grundläggande dansstegen som gör att rumporna ska rotera på det där typiska sättet som de aldrig gör i Sverige... G."

Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Daterat den 1 mars kl. 01.12:
"De senaste dagarna har varit fyllda av frenetiskt svetsande, vinkelslipande, borrande och gängande. Symaskinens gälla surrande hörs ofta i pauserna. Vi har fått köra motorn nästan hela dagarna för att få ström till vårt mekande ute på floden. Nu är rörställningen färdigsvetsad till den nya sprayhooden och redo för plywoodtak och plexiglasrutor. 12 meter rostfritt rör gick åt, så vi fick några meter över...
Vi har även svetsat fem nya block till storskotets dragning (rostfritt). Det trasiga aluminiumbeslaget på spin-bommen har också svetsats ihop. Idag blev också flyttningen av storbommen klar - den åkte upp 25 cm. Beslaget satt med 22 popnitar, vilka jag ersatte med lika många M6-bultar, direkt gängade i masten. Även nytt intag för travare fick fräsas i masten och beslagen för skotpunkterna på storbommen flyttas några centimeter.
Parallellt med arbetet på däck har Tina kört symaskinen för fullt, för att passa på när det finns obegränsat med starkström ombord. Nya myggnät har blivit till, så att alla fönster och luckor kan täckas (sammanlagt 12 st). Ett antal galondynor till sittbrunnen och massor av förvaringspåsar i kapellväv har också sett dagens ljus. Nu kan allt, från M 12-öglorna (för de öppningsbara fönstren) till de ovärderliga dassrullarna finna sina platser ombord.
Under tiden har vädrets makter hånat oss. Det var 36.5 grader i skuggan idag. Just skugga är något vi saknar på däck - men vänta bara! När natten kommer och tempen till sist sjunker neråt 29 grader kommer myggen. Vi har varit tvungna att sova med ett lakan över huvudet för att slippa bli nattamat åt de små krypen. Ändå vaknar man med massor av myggbett...
Det skall bli spännande att sova med myggnät i natt! På bryggan utanför en bar inte långt härifrån finns en vattenkran. Där tar vi oss titt som oftast en dusch och tvättar en spann tvätt. Lakan ganska ofta.
Nästa projekt vi pratat om, är att såga bort dubbelskrovet på vår hårda jolle, så att den slutar upp med att vara så förtvivlat tung. Förstår inte varför man bygger småbåtar med dubbelskrov! Särskilt besvärligt är det med sådana som man lyfter upp på däck varje kväll för att de inte skall bli stulna i skumma hamnstäder. Den väger 50 kg, men eftersom den läcker och mellanrummet mellan skroven fylls med vatten, blir det över 100 kg att få upp på däck, ofta i blåst och sjögång. Hade den haft enkelskrov hade den inte behövt väga mer än 30 kg för jämnan!
Fördelen med att ligga här i floden och meka, jämfört med andra ankarställen, är att det inte rullar in någon dyning. Detta är mycket bra, särskilt vid svetsarbete.
Vi har också ett rikt socialt liv tillsammans med innevånarna i den mång-nationella samlingen grannbåtar. Vi har haft en brasiliansk, en argentinsk, två sydafrikanska, en fransk och en australiensisk familj ombord . Och så har vi Brian, britten som öppnade ett litet varv på flodstranden för tjugo år sedan.
I kväll tog vi gummibåten och förtöjde utanför en resturang/pub och drack en pilsner tillsammans med australiensarna.
Nackdelen med floden är myggen och den fuktiga värmen, men man vänjer sig vid det mesta.
På helgerna (liksom under karnevalsveckan, just nu) cirkulerar en del motorbåtsmonster i 20-40 knop med dubbla 225 hkr utombordare. Dessa bensinslukande vidunder kontrasterar på ett löjeväckande sätt mot yrkesfiskarnas båtar.Visserligen är det 4 knops fartbegränsning på floden, men en latino kan ha ganska högt ställda krav på att få exponera sin manlighet.
Ofta paddlar fiskare förbi med sina nät upplagda i en prydlig hög i mitten av kanoten, ibland glider de ljudlöst ut mot havet med det stora latinseglet uppe.
Gustaf"

1-2 mars. Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Daterat den 3 mars kl. 04.08 av WL2K-servern:
"Vi har fortsatt arbeta på båten, men har även ägnat en del tid till att förbättra vår glasfiberjolle. Nu har vi lättat den med tio kilo, så det kommer att kännas enklare att få upp den på däck framöver. Det dammade väldigt mycket när vi skar bort allt onödigt med vinkelslipen. Vi passade på när vi hade vinden akterifrån, då tidvattnet var på väg in i floden. Därför blåste det mesta dammet ut över floden, men själv var jag vit som ett spöke innan jag var färdig...
De båda sydafrikanska båtarna klarerade ut i går för att fortsätta norrut, så vi gjorde ett farväl-kalas för dem på Caminante, tillsammans med Peter och Elisabeth i Pelikan. Grillning, ris, goda såser, oliver och Don Simons förträffliga rödvin stod på menyn, som så många gånger tidigare. Nu var den dessutom förstärkt med tomatsallad och en rejäl skål med frukt till efterrätt (inte minst tack vare de fina brasilianska priserna). För en svensk krona får man 1-2 mangofrukter. Tomater kostar 2.50 - 5 kr/kg. Det är ett nöje att proviantera här! Dagen till ära inköptes även ett mack-järn till båten för 20 kr. Kan vara bra vid överseglingar när kok-konsten går mot ebb.
I morgon skall vi sätta tak på vår sprayhood - nu är både polyesterplast och plywood anskaffat. Återstår bara att få tag på akryl (plexiglas), eller ännu hellre polykarbonat (Lexan) till rutorna.
Gustaf"

3-4 mars WL2K, Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Sänt den 5 mars Kl 00:27z
"I går började vi dagen med att fylla vatten. Dunk för dunk transporterades med jollen till vårt ankarställe. 500 liter orkade vi med innan solen blev för het.
När vi fyllt i det sista för dagen, tog vi farväl av våra sydafrikanska vänner. Bob och Deb i den lilla stålbåten Anne M, och Ron och Gina i Auspicious (ferrocement) skulle tillsammans segla norrut.
En anmärkningsvärd sak kan sägas om Ron och Gina och det gäller även delvis för Bob och Deb: De flyr sitt hemland, snarare än att de reser ut i världen av nyfikenhet.
Det senaste året innan de åkte hade fyra människor blivit skjutna inom 100 meter från Auspicious förtöjningsplats i Durban. "Nästan alla" i Sydafrika. är beväpnade och man vågar inte köra med nedvevade rutor, eftersom väpnat rån vid trafikljus är vardagsmat. Den ena vita farmaren efter den andra dödas, så lantegendomar blir nu allt billigare. Ibland skjuts hela familjer ihjäl, den ena medlemmen efter den andra, under ett par års lopp. Detta är, enligt vad de ansåg, ett slags underjordisk jordreform. (Liknande saker förekommer också i grannländerna).
Ett annat bekymmer för dessa vita sydafrikaner är, att det nu är mycket svårt att få arbete i Sydafrika. Dels är arbetslösheten 25%, dels kvoteras antalet vita, färgade och svarta till alla statliga anställningar, vilket gör det hopplöst, eftersom de vita bara utgör 10% av befolkningen. Tidigare har de haft 100% av alla "bra" jobb. Skall man därtill snabbt skapa balans mellan könen och de etniska grupperna har de flesta vita män inte mycket att hämta i sitt land.
Ett bekymmer för dem är att de inte är särskilt välkomna som invandrare i den övriga världen. Sydafrikaner har svårt att få arbetstillstånd vart de kommer. Återstår då bara svartjobb, och att leva i utkanten av samhället...
- - -
Nu är vi allt otåligare att bli färdiga med sprayhooden, varför vi raskt sågade ut plywooden till taket och målade den ett par strykningar under. I går och i dag har vi gängat M6 i rörkonstruktionen och skruvat fast taket med massor av skruv. Sedan byggde vi upp en 2.5 cm hög kant av lister vi sågade ut av det kap-verdiska trät som var över. Även denna kant skruvades fast i rören genom plywooden. Därefter hyvlade vi allt så runt och snyggt vi kunde. Till sist spacklade vi med 1/2 kg glasfiberspackel för att ytterligare runda av hörnen och täppa igen skruvhålen. Nu i kväll satte vi ut arbetsbelysning och plastade upp taket med plast och matta på ovansidan så det blir lite mer slitstarkt. Innan vi går på puben skall det slipas, så inga elaka glasfiberpiggar sticker ut. Så med lite tur kan vi se fram emot att måla taket i morgon och sedan återstår bara rutorna!
Gustaf"

5 mars. Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Sänt den 6 mars kl. 01:09 från WL2K.
"Nu har vi förstärkt vår ombyggda jolle med 1.5 kvm glasfibermatta och tre liter polyesterplast. Vi har målat den grön invändigt och försett den med en liten mastfot för framtida riggaktiviteter.
Vi har också slipat och målat sprayhoodens tak, samt satt tillbaka bommen i dess nya, högre placering. Ett modifierat storskotsystem har också färdigställts.
Ännu ett antal lister har kommit på plats i den alltmer färdigbyggda sittbrunnen.
Vi har spånat över att sätta upp fasta preventorgajar för storbommen, dragna till sittbrunnens babordsida.
En liten notering från staden (gäller även den lilla bygatan vid stranden):
Här är det vanligt med kärror, dragna av mulåsnor. Standardmodellen är liten, gjord av trä, ofta framförd av ett par tolvåriga killar, som kör två säckar lök och lite småsaker.
Ibland kommer någon ridande på något som ser ut som en jätteliten häst (kan vara en mula?). Eller i full galopp med häst mitt på gatan! Ofta är vägarna inte är asfalterade. Är de lite finare är de stensatta, annars består de helt enkelt av jord.
Många hus har en stensatt veranda, stor som en tredjedel av huset, placerad i nära anslutning till bygatan. Där hänger ofta en stor hängmatta. På denna uteplats leker småbarnen på dagen och här sitter de äldre och språkar i skymningen. Dörren mellan husets inre och verandan står vanligen på glänt, så man kan se in i huset. Längst in finns sovrummet. Ett draperi tjänar som sköld för den privata sfären.
Det finns inga hus längs bygatorna, som har mer än en våning. Däremot är det stora delar av staden som är uppbyggda av 10 - 14-våningshus, antagligen ett försök att komma tillrätta med slumproblemet. Kanske något i stil med vårt miljonprogram? Ändå ser man stora områden med kåkstäder. Det känns ändå som om det är ganska mysigt i dessa, mycket tegeltak och plottrigt. Kanske som det var i Sverige för 150 år sedan?
Gustaf"

6 mars. Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Sänt den 7 mars kl. 02:00 (WL2K)
"Vi sitter och har en mysig kväll med Evert Taubes visor i bakgrunden. Tina läser en deckare och jag har plockat ner rotorn till vindsnurran för översyn. Den har vibrerat mycket på senaste tiden vid vissa varvtal, så jag har misstänkt: 1) skit som förorsakat obalans (typ ökensand), 2) någon lös skruv (det har man väl själv annars) eller 3) ett kullager som givit upp...
Eftersom den snurrar c:a 1000 RPM och är 1.17 m i diameter, så räcker det med bara lite obalans för att det skall låta.
Tyckte att ett av bladen var slaget snett (kanske av en fågel som hamnat i vägen?), så måhända var det därifrån obalansen kom, får se i morgon. Annars sägs Air 403, som snurran heter, vara den bästa, om än också den mest bullersamma.
Vi har fortsatt att laga på jollen. Den läckte, tyvärr. Idag har vi plastat igen c:a 15 mer eller mindre stora läckor i botten, samt flyttat årtullarna, så att de inte skall skava hål på färgen på Caminante då den är förtöjd längsskepps.
Tina har slipat luckorna i sittbrunnen hon klädde med teaklister igår, och jag har tagit upp och ner storen ett antal gånger för att mäta ut hur reven skall dras. Vi har aldrig varit riktigt nöjda med den ursprungliga lösningen, eftersom den nästan alltid kärvar, och man måste ha en person som hjälper revlinorna in i bommen.
Vi får berömma vår vita och gröna 2-komponents polyuretanfärg vi köpte av Jotun till däck och skrovsidor (Hardtop). Det är ett nöje att måla med den, jämfört med Internationals motsvarande (Perfection 709), som rinner väldigt lätt, täcker mycket sämre och är oerhört fuktkänslig innan den härdat. Hardtopen klarar sig i princip med en strykning, rinner sällan och klarar regn bara en liten stund efter strykningen. Dessutom kostar den 100-140 kr/liter istället för 360-440 kr/liter!!! Och detta är listpris med moms och allt, inget prut.
I morse följde jag med blicken ett av de många fiskstim med 1/2-kg makrill-liknande fiskar, som brukar rusa fram på floden. Det är alltid action när man ser dem, för de hoppar synkroniserat gång på gång och man undrar vad det är som jagar på dessa hundratals snabbsimmare så. Men denna gång hade de otur.
Minst tio av fiskarna hamnade i jollen till vår nyinkomna franska grannbåt. Det blev ett jäkla smattrande, buller och brak, och de nyvakna grannarna flög upp genom ruffluckan och gned sömnen ur ögonen.
Gustaf"

7 mars. Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Sänt den 8 mars kl. 00:16 via WL2K.

"Mötte våra nya franska grannar i kväll när vi var på väg in till bryggan för att tvätta.
De berättade att de seglat i många år, och tänkte göra det många år än. De är båda lärare och försörjer sig genom att stanna ett par år på någon av alla franska kolonier och undervisa. Senast hade de jobbat på Komorerna i Indiska Oceanen (där de köpt sin senaste båt, Asoke, i aluminium, på c:a 10 m. Arbetsperioden före var i Franska Guyana mellan Brasilien och Venezuela. Nu skulle de till Azorerna och vidare "hem" till Bretagne för en arbetsperiod.
Har köpt 300m 5mm lina i dag till bl.a. revsejsingar för alla segel, vilket saknats, samt zig-zag-linor mellan alla fotsteg och övervanten. Tina var inte så förtjust i att använda våra oranga kontainerfynds-stumpar till detta... Estetiska hänsyn... (Men de oranga snörena går åt ändå!)
Häromdagen var det någon fattig fiskare som lade sig till med en av våra åror till jollen vi just lagat på i en knapp vecka.
Mycket retligt, kunde de åtminstone ha stulit bägge? Men de ror inte sina långa kanadensare. De paddlas av två pers eller seglas. Nåja. Vi hade en 8x8cm regel på 3.5 meter kvar från snickerierna på Kap Verde som legat och skräpat på däck bland all annan bråte. Nu får den bli en åra.
Började bearbeta den med vår gamla fogsvans nu i kväll. Aldrig är man utan sysselsättning!
Föresten, vindsnurran jag plockade ner i går kväll och satte upp i morse spinner nu åter som en katt.

Trots den ganska höga ljudvolymen börjar jag uppskatta det där rena, fina vinandet riktigt mycket, när man hört den skramliga obalansen som fått hela masten att ljuda förut, inte minst radarn med den ömtåliga magnetronen - hu!
Gustaf"

8 mars. Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Sänt den 9 mars kl. 04:43 via WL2K.
"Denna dag lovade vackert väder. Satt i sängen tidigt på morgonen och tittade ut på floden genom ett akterfönster och kunde se lekfulla fiskar, som oupphörligt gjorde ringar och kaskader i en blank vattenyta. Eftersom det varit en vindstilla natt, och kanske också därför att det varit springflod har det varit mer liv på dem än vanligt.
Har vaknat ett tiotal gånger under natten av bonkar, smällar och krafsanden på skrovet, ett jäkla liv enkelt uttryckt, när de har betat på Caminantes snabbt växande algodling. Det låter som om de tar sats och smaskar i skrovet med full fart, nästan värre än när svanarna betar på båten när man ligger i GKSS gästhamn på vintern...
Nåväl. Där sitter jag och funderar på denna fiskrikedom när plötsligt en floddelfin simmar förbi utanför mitt fönster!
Så här tidigt på morgonen blir det liknande optiska effekter på floden vid horisonten, som över havet i Sverige på vårvintern - det ser ut som om båtar hänger i luften, och somliga saker försvinner, andra ser man dubbelt. Vattnet är väl kanske fem grader varmare än luften då, så man får väl en brytning i luftlagret närmast vattnet som har lägre brytningsindex än ovanliggande luft.
Efter frukost tog vi bussen in till João Pessoa för att försöka köpa plexiglas till sprayhooden. Förra gången vi försökte var det lunchstängt, men nu var det öppet. Men, Hualigen! Förbaskat dyrt, 3500 kr, och det fanns bara 10 mm, lite onödigt starkt och tungt. Det visade sig att skivorna alltid ligger på 1.0 x 2.0 meter, varför de var tvungna att offra två skivor till våra fönster.
Vi stod där länge och tvekade, men kom fram till att en sprayhood utan hood är en dålig investering. Det slutade med att vi tog oss till en bank och tog ut en faslig massa pengar, varefter vi åkte tillbaka till båten och mallade upp alla delarna för att så återvända efter lunch. Killen som vi pratat med förtod att vi tyckte det var mycket pengar och erbjöd sig då att kapa upp materialet under helgen.  Om vi gav oss till tåls kunde han dessutom skaffa fram 8 mm tjocklek!
Han berättade att han aldrig träffat någon utlänning förut och aldrig satt sin fot i en båt, så vi bjöd honom och familjen på middag i båten på söndag. Han kunde ett fåtal engelska ord, så den mesta av konversationen fick som vanligt gå på portugisiska (välbehövlig träning för oss).
Gustaf"

9 mars. Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Sänt den 9 mars kl. 23:44 via WL2K.
"Nu är den nya åran prydligt sandpapprad och grönmålad och tillsammans med den andra är de ett riktigt  vackert par.
Efter denna snickarinsats blev det dagsregn hela dagen, så vi har haft en välbehövlig städsession...
Tina har gjort ett nytt försök att hämta post inne på huvudpostkontoret, men som vanligt bara post till andra båtar...
Tina har också blivit en riktig pactorentusiast och connectar nog nästan lika ofta som jag. Dock är det inte mycket till amatör-qso:n numera, även om jag försökt nå SM6DA ett par gånger i veckan utan resultat...
Gustaf"

10-11 mars. Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Sänt den 12 mars kl. 00:01 via WL2K.
"Har haft besök av Wargner och hans familj idag, mannen som hjälpte oss köpa plexiglas till sprayhooden.
Vi har pratat om ditt och datt på "engelsk-portugisiska" och kan nu lite mer om Brasilien och folket här. De berättade att minimilönen här är 150 Real/månad (= 750 kr/mån), vilket är en väldigt vanlig lön i denna del av landet.
Wargner själv arbetar med datorer, är designer av skyltar och reklam, så han anser sig bra avlönad med 3000 kr/månad. Hans fru Marcia arbetar med bokföring på kontor och har hyfsad lön, 1500 kr/månad. Då får man betänka att det inte finns någon sjukförsäkring här, så man bör inte bli sjuk. Det kostar multum att studera på universitet, de flesta slutar studera efter sjunde(?) klass.
Ingen i familjen har rest mer än 150 km från platsen där de var födda, de kan inte simma och de hade aldrig suttit i en båt. De tycker vårt liv är mycket konstigt. De kunde inte föreställa sig att man kunde bo i en båt (fick berätta det fem ggr, men de trodde inte förrän de såg vår säng) och hade aldrig förut träffat en utlänning!
Det verkar vara långt från turiststråket här. Det finns inga vykort till salu, men heller inga brevlådor att lägga några i (man får gå till postkontoret).
Många läser engelska i skolan, men få eller inga kan tala språket bra. De har vanligtvis heller inte haft många tillfällen att praktisera det (på TV är t.ex. alla filmer på portugisiska). När vi åkt buss har vi vid ett par tillfällen vänligen "antastats" av ungdomar som varit utomlands och ville passa på att använda sin engelska och prata med en utlänning!
Det är få som har bil, men mobiltelefoner ser man ofta i staden (Wargner har två, vilka kommer till flitig användning). Fastän Wargner jobbar med datorer i reklam- och skyltfirman, har han aldrig kommit i kontakt med Internet (inte ens e-mail). Video i hemmet verkar dock inte vara så ovanligt i denna trakt.
Wargner frågade hur det kom sig att han sett oss gå sida vid sida utan att hålla handen. Det är tydligen obligatoriskt här för par, att demonstrera relationen. Att framhäva sexualiteten i dansen och klädstilen är också en självklarhet, som vi märkte på karnevalen! Dansar gör man främst med underlivet och rumpan. Det är framför allt tjejerna som dansar (Tina påpekade för Wargner och Marcia att i Sverige dansar man i princip med hela kroppen utom just med underlivet).
Kläderna är snarare till för att framhäva kroppsformen än att dölja något här, något som vi kanske kommenterat tidigare.
När det sitter en grupp människor på en servering (kallas för Bar här) kan man genast se vilka som har en par-relation. De som inte har någon att vänslas med måste känna sig ganska ensamma...
Detta är ett totalt, ohämmat, reklamsammhälle utan normer!
Öl-reklamen är kanske den vanligaste. Den finns att beskåda från gigantiska skyltar längs vägarna och överallt i staden. Den innefattar alltid en mycket lättklätt kvinna, ofta ganska förförisk, tillsammans med en kall öl. Reklam för rom syns också mycket, men då företrädd av en sannolikt viril grabb. Wiskyreklamen rymmer en något berusad och till synes lättförförd ung kvinna. Den enda hotellreklam jag sett framhäver deras erotiska shower av tänkbart intresse för både män och kvinnor...
Vi frågade vart samban hade tagit vägen i karnevalen, och Wargner berättade att den spelas och dansas främst i Rio. Karnevalen i Joao Pessoa var ju snarare en gigantisk, mobil, glad dansfest, till modern brasiliansk dunka-dunka-musik.
Nu har vi fått vårt plexiglas och kan börja montera det i morgon. Återstår att se hur lätt det blir att borra och slipa till delarna, så de passar utan att det spricker...
Gustaf"

12 mars. Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Sänt den 13 mars kl. 01:23 via WL2K.

"Håller som bäst på att skruva upp rutorna nu. Det blir riktigt bra, men får kapa om alla bitarna igen för att de skall passa. Har muttrat en del fula ord om våra leverantörers oförmåga att såga ut bitar efter mall (det blev mycket vågigt, med stora marginaler). De verkar inte vara för små i alla fall, som tur är!
Eftersom mallarna var utklippta i tjockt, brunt omslagspapper, tyckte jag nog att missförstånd borde vara uteslutna, men tydligen skiljer sig den brasilianska precisionen någon dm från den svenska.
Rutornas sammanlagda area var 2.2 kvm, så vi var tvungna att köpa 4 kvm (två 1 x 2 m skivor). Vi  kom överens om att vi även skulle få resterna, att ha till reparationer och för framtida behov. De här proffsen gör nu så finurligt att de först grov-sågar ut alla bitar med 25 cm marginal för att få ner dem i bilen. De tycker sedan inte att vi kan ha så stor nytta av alla snuttarna, förutom möjligen en lång, smal remsa, som också packats ner. Men vi får gärna komma och hämta resten ur skrotbingen...
Tror inte att det här var ett sätt att lura oss utan bara ofattbar, infantil oproffsighet. För denna tillkapning av fyra rutor betalade vi 500 kr. Uj uj uj...
I morgon kväll är vi bjudna hem till Wargners. Han höll faktiskt med om att sågningen inte var helt genomtänkt. Eftersom han är en väldigt hygglig prick skall dock ingen skugga falla över honom och hans kompis. De lade nog ner en hel dag på att såga och såga om, vissa bitar fick de tydligen göra ett par stycken av innan de var nöjda...
Tina spelar piano i bakgrunden och vi har det mysigt i kajutan, medan batteriborrmaskinen laddar upp sig för jag vet inte vilken gång i ordningen.
Gustaf"

13-14 mars. Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Sänt den 15 mars kl. 02:00 via WL2K.
"Vi har återkommit till båten efter en övernattning i Joao Pessoa, hos våra nya brasilianska vänner Wargner och hans fru Marcia och deras son Douglas.
De bjöd på en spännande middag i går - två olika sorters saltat kött ("Carne do sol" och "Carne do Charce"), couscous, majspudding ("Palmoira") och kokta grönsaker. Det lokala favoritvinet var sött och lättdrucket, "Vinho Suave", som dracks kylt med is, och som köptes i kvartersbutiken för 15 kr litern.
De bodde i en trea i ett fyravåningshus, med galler för dörrarna. Även Marcias syster bodde i lägenheten. Hon brukade passa Douglas under dagarna, när föräldrarna jobbade.
Vi insåg så småningom att Wargners främsta lärare i engelska var Madonna, Michael Jackson och Roxette. Spanskan kommer nog mest från Julio Iglesias.
Utländsk musik tycks relativt svår att få tag på, men han nämnde två favoriter som verkade vara sanna dyrgripar för honom, nämligen Jean-Michel Jarre och Kraftwerk.
Det var en minnesvärd afton, som gav vår tid här nere det särskilda slags skimmer av gemenskap som plötsligt kan uppstå, men som aldrig kan förutsägas.
Tina"

15 mars WL2K, Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Sänt den 16 mars kl. 01:40
"Nu äntligen är sprayhooden färdig. Vi har satt upp sista plexiglasskivorna, samt skruvat och svetsat upp fyra block för linor att justera vangen från sittbrunnen med.
Vi var som vanligt och handlade bröd och grönsaker i den lilla handelsboden 500 meter från vår ankarplats nu sent på kvällen.
Jag reflekterade över att den skiljer sig en hel del från en vanlig seven-eleven-butik. De säljer visserligen fast-food, men "fooden" består av äggröra med små salta köttbitar i en liten tunna på golvet. Och en liten "charkdisk" finns. Den är enkel. Mitt bland grönsakerna i den trettiogradiga värmen ligger ett tiokilos, saltat köttben man kan skära sig en skiva av. Det finns en ganska omfattande samling tvätt-, disk- och skurmedel, men nästan allt är tappat på begagnade tvåliters PET-flaskor med en handgjord ettikett, alldeles utan några varumärken. Vi passade på att köpa två liter diskmedel (sju kronor) och två liter kokos-såpa för golvstädning, också det sju kronor.
Vad som främst skiljer sortimentet från en seven-eleven är sprithyllan, som här innefattar tre märken, alla bestående av aguardente de cana, ett sockerrörs-brännvin, mycket påminnande om den Kap Verdiska nationaldrycken groghe. Den stora flaskan kostade, i likhet med tvättmedlen, även den sju kronor. Räknar man "på procenten" var det däremot billigare med en halv liter 96% sprit. Även den hade en viss rom-lukt, pris 4.50 kr.
Det är av sockerrörsbrännvinet nationaldrycken caipirinha tillreds, som består av lime, socker, is och sprit.
Det viktigaste i vår butik är grönsaksavdelningen som har c:a femton sorters frukt och grönt, till priser som skulle få en svensk grönsakshandlare att se rött.
Under de senaste två dagarna måste det ha varit en religiös högtid här (som vi borde ha känt till!).
I går samlades massor av folk på en av utomhusbarerna vid stranden innanför ankarplatsen. Förstärkt av en stor ljudanläggning avhölls sedan en välbesökt friluftsgudstjänst där.
I dag såg vi på håll två andra religiösa sammankomster. Den ena var halvvägs ute på bygatan utanför ett hus, där man hade snickrat ihop en liten scen. Den andra var vid den lilla bykyrkan, där dörrarna stod på vid gavel och en ström av liturgisk portugisiska blandad med vacker psalmsång trängde långt ut i omgivningarna.
Att många här är troende kan man gissa om man tittar i folks bilar. Flertalet har krucifix som dinglar i stället för wunderbaum, medan andra har en jättedekal på bakrutan med budskapet  JESUS !
Man måste tydligen ha något att hålla sig till, här som i den svala Norden. Kanske är det bara temperamentet som skiljer?
Gustaf"

18 mars. Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Sänt den 19 mars kl. 02:48 via WL2K.
"Vi har varit sysselsatta med att förbättra revsystemet till storen. Vi har också satt upp upp anti-trassel-linor längs alla fotstegen på storen samt knutit upp lazy-jacks, linor som hindrar storseglet attl trilla ner på däck, när man tar ner det. Det hela fungerar rätt bra nu.
För att göra ett autentiskt prov kryssade vi lite kors och tvärs på Paraiba-floden och tog in och slog ut rev och lekte lite med de nya kontrollinorna för vangen, skotskenan för storen, som aldrig har fungerat något vidare förut.
I går var vi och traskade i Joa Pessoa-bornas motsvarighet till Slottskogen i Göteborg. Skillnader är förstås att de har lite fräsigare fåglar i fågelhusen, ett stort ap-träd, ganska många krokodiler och en hel del stora kattdjur. Något Barnens Zoo såg vi förstås inte till. Roligt att se puma och diverse andra katter som bor här omkring i skogarna, men kanske lite fånigt att stänga in en lejonfamilj, leoparder m. fl. i ett antal trånga burar, när de ändå inte finns att se i Amerika...
Vi börjar bli redo att segla söderut nu. Hade egentligen tänkt klarera ut på måndag och segla på tisdag, men det har nog växt lite för mycket i botten på båten de senaste fem-sex veckorna, så det är nog bäst att lägga litet tid på skura rent innan vi ger oss av. Det är bidevind den första biten när man seglar söderöver härifrån. Har som sagt aldrig sett ett ställe där det växer så illa fort på båten som här. Gummibåten är redan kraftigt beväxt (ett par cm) fastän vi gjorde rent den för två-tre veckor sedan och fastän vi går upp och planar med den nästan varje dag.
Den som hittar en miljövänlig bottenfärg som håller båten ren här lär kunna tjäna en hacka!
Gustaf"

19 mars. Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Sänt den 20 mars kl. 01:12 via WL2K.
"I går under vår testsegling hade vi några jobbiga minuter när propellern gick runt men motorn började spy ut kraftiga rökplymer. I dag tog Gustaf på sig dykarutrustningen och skrapade bort ett tjockt lager beväxtning på propeller och roder. Förhoppningsvis var det detta som gjorde att motorn hade svårt att varva upp till normala 2200 varv.
Vi mötte paret Paul och Andrea i engelska Decanter idag. Vi krokade ihop jollarna och hade ett långt samtal medan vi sakta gled ut mot våra båtar på redden.
De är i 40-50 års åldern, avskyr England: "we will never go back!", och tycks älska att resa. Att segla tyckte de var mest ett praktiskt sätt att färdas, livsstilen låg i resandet. De har tillbringat ett år på Azorerna och tänker nu ta tre år på sig i Sydamerika. Tycker om att lämna båten och resa med ryggsäck i inlandet.
Både Paul och Andrea, samt ett annat gäng i en nyanländ holländsk segelbåt har gjort mycket reklam för att segla i Gambia (bara ett par hundra sjömil från Kap Verde). De berömmer den fina naturen och säger att det är bra villkor för segelbåtar där. Bra tips för andra resenärer.
Då vi själva bara har ett par vattendunkar ombord, fick vi låna extra av den engelska segelbåten, och har nu under dagen fyllt på våra vattentankar med 400-500 liter vatten från land. Sen när vi kommer ut till havs kan vi göra eget vatten igen, då är havsvattnet OK för watermakern.
De lokala ungarna var vilda idag, gjorde vådliga skutt från bryggan ner i vattnet bredvid jollen. De hjälpte till att bära vattendunkarna, och fick köra gummibåt. Femtonårige Tony tog med oss till sitt hem efteråt, han bodde på "Lyckliga Gatan" dit vi skulle gå och handla.
Tony bor tillsammans med sin lillebror och mamma och pappa i ett pyttelitet hus med ett enda rum, på en bakgata. Hela huset är knappt 4x4 meter, har bara två sängar, en liten S/V TV, stereo och en gasolspis. På väggarna, som består av omålade brädlappar, hänger lite affischer på kända skådespelare. Den gemensamma förvaringsplatsen för tandborstarna var en uppskuren PET-flaska (PET-flaskor tycks ha högt bruksvärde i dessa fattigare områden, just i deras egenskap av allt-i-allo-fixare). Eftersom det var knappt med plats förvarades till vår stora förvåning alla specerierna i ugnen.
Tonis mamma, som bl.a. jobbade som tvätterska, menade att man bakar bättre ovanpå gasspisen i vad vi känner igen som en typisk "seglar-ugn".
Mamman var glad över besöket, och bjöd på nybakad sockerkaka. Som folk här brukar fråga, undrade hon om vi var gifta och hade barn. Hon häpnade när hon hörde att vi hade hållit ihop 10 år utan att vara gifta! Själv hade hon minsann hunnit med fyra äktenskap redan...
Som svensk känns det definitivt annorlunda att komma till ett sådant här hem. Våra villkor är sannerligen olika, men det märkliga är att lycka och glädje kan rymmas också i ett litet hus på en bakgata i ett av Brasiliens fattigare kvarter.
Tina"

21 mars WL2K, Jacaré, nära Cabedelo, Brasilien. Sänt den 22 mars kl. 03:23
"Vi var och gjorde den obligatoriska utklareringen i de tre myndighetskontoren i Cabedelo och João Pessoa i dag. Vi tänker avsegla mot Tamandaré i morgon bitti med det utgående tidvattnet. Vi och båten är nu i toppform för fortsatta äventyr söderut, även om just denna dag varit lång och ganska jobbig. Slitsamt att kånka på all mat, klämma in sig i tågen mellan de olika kontoren, sjöstuva och slutligen byta olja och serva motorn.
Som vanligt ser man många spännande människor i staden och på tåget. Och så ständigt alla dessa tungt beväpnade vakter med sina stora revolvrar, handklovar, batonger m.m. Häromdagen hade en av dem med sig sin lille son, som han kelade och lekte med. De hade synbarligen väldigt roligt. Patronbälte och gulli-gull, märklig kontrast. Plötsligt tappar han sin vapensele med alla pinaler på golvet i den trånga bussen. Ingen verkar tycka det är något konstigt med det. Det är bara att leta reda på ammunitionen som rullar iväg åt alla håll och busa vidare med den lille...
Vid ett köpcentrum kunde jag inte låta bli att haja till när jag insåg att vi var bevakade av vakter med k-pist. En uttråkad vakt blev väldigt glad när vi hejade, men tycktes inte tycka att det var pinsamt att stå i folkmassan med patronband och sådant. Våld skall med våld fördrivas...
Vi har ännu inte sett något bråk, inte någonstans. Antingen är detta ett mycket fredligt folk, eller också är det inte roligt att knuffas på bussen när det ALLTID finns en tveklöst seriös ordningsmakt närvarande, som sätter stopp för allt turbulent flöde.
Kan inte låta bli att tänka på hur saker fungerar i detta exotiska land. En sista fundering över vad vi fick höra då vi hälsade på hos vännerna här:
Wargner och hans fru tog en sjukvårdsförsäkring för mamman och barnet när hon var gravid. Det kostade 400 kr/månad att jämföra med de 800 kr/månad, som är en vanlig lön för många i detta land. Den statliga sjukvården är tydligen mycket dålig, så vill man ha bra vård får man betala. Förlossningsvård finns förresten i en massa olika prislägen, beroende på om man vill ha tillgång till engångsartiklar, mat o.s.v.
Nåväl, nu ville det sig inte bättre än att försäkringsbolaget kursade två månader innan hon skulle föda, och då var det omöjligt att teckna en ny försäkring i något annat bolag. För sent, fick de veta. De fick lita till den statliga sjukvården, men som tur var blev det varken problem med förlossningen eller med lille Douglas.
Snart drar vi vidare med våra funderingar över hur allting funkar här i världen, och seglar igen vår skuta i havet utanför detta annorlunda land.
Gustaf"

22 mars. Under segel. Sänt den 22 mars kl. 23:19 via WL2K.
"07 12S 34 40 V 22.00 GMT 22/3
Nu är vi ute på havet igen. Natten är kolsvart, ljusen glimmar från Cabo Branco, himlen är molnfri och sikten således god. Någon nymåne synes icke till, skäran borde förresten vara väldigt tunn.
Det är som vanligt 26-27 grader varmt på natten. Havet håller ju 29, så tempen kan inte variera så mycket. Vi har kryss, men kan segla betydligt längre på det sydliga slaget än på det ostliga. Vinden är nu runt fem m/s och sjön är lugn. Typisk tropisk sydatlant...
Enligt väder- och strömstatistiken skall vi ha SO-SSO, som vrider alltmer på ost när man kommer söderut och då får vi även hjälp av en sydgående ström. Lite senare sluttar även kusten västerut, så kommer vi bara förbi Recife 80 sjömil förut, skall vi nog inte behöva kryssa mer.
Som vanligt när man inte seglat på ett tag gjorde vi några små orutinerade tabbar. Vasken rann över för vi glömde kranen under ett babordsslag, ett fönster var inte riktigt åtskruvat, så det kom in en liten skvätt där med. Ingen fara, men lite onödigt...
Även seglingen gav två små problem. En gjuten och uppenbarligen underdimensionerad skotvagn i aluminium gick sönder då jag stulle plana ut mesanen. Den var med på den aldrig sinande "att göra-listan", men nu kom den upp ett par snäpp alldeles av sig själv.
När vi bräckte med genuan (så kallas det då man inte släpper på försegel-skotet med en gång när man slår, så att det skall gå lättare komma runt) gick en bit av lagningen på seglet upp (som tidigare hade orsakats av nötningen från spridaren). Det kommer att ta oss någon timme att sy ihop det, och ytterligare någon timme att linda spridarna bättre, så det inte händer alltför snart igen.
Vi seglar vidare. Det går inte så fort, tyvärr. Har skjutit upp att skura undersidan av skrovet till Tamandaré dit vi nu är på väg. Det är c:a 100 sjömil kvar, så antingen kommer vi fram sent i morgon, eller tidigt i övermorgon.
Gustaf"

23 mars. Under segel. Sänt den 23 mars kl. 22:43 via WL2K.
"Pos: 8 09 S, 34 44 V, kl. 21.20 GMT den 23/3.
Vi har kunnat segla bidevind hela dagen rakt mot målet, Tamandaré, och har nu 43 sjömil kvar. Vinden har varit väldigt svag och vi har långa perioder bara gjort två knop. Nu går det bättre, c:a fem knop.
Mörkret har fallit och från den brasilianska kusten ser vi ljusen från Recife. Vi har fyra segel uppe. Bara mesanstagseglet ligger kvar i garderoben, redo att plockas fram om vi skulle kunna falla av en smula till. Vi har sett en hel del fartygstrafik här längs kusten, och även en del små fiskebåtar, så det gäller att hålla god utkik.
I gryningen lekte ett par tumlare i bogvågen. Vi har också sett en hel del små liror (audubon?).
Vi kalasar på tropiska frukter, pressar juice av gröna apelsiner och lagar goda små rätter av carne del sol, det salta brasilianska oxköttet, på denna bekväma seglats. För att inte stekas av den obarmhärtiga solen har vi undan för undan knutit upp och flyttat solskydd och vindstrutar åt däcksluckorna och den del av sittbrunnen som inte täcks av den nybyggda sprayhooden.
Vi har haft två små sqaulls senaste dygnet, med ösregn och vind på c:a 10 m/s som varat en kvart. Kusten är ganska långgrund, så i går kväll, innan vi slog, kunde jag se botten på 13 meters djup sakta glida förbi i det turkosblå vattnet. Nu när vi är 15 sjömil ut är det ändå bara 27 meter djupt.
Recife betyder (korall-)rev på portugisiska, och sådana är det fullt av om man kommer nära kusten. I den brittiska pilotboken nämns att lokala kustfartyg kan röra sig på insidan av den långa linjen rev i skyddat vatten, ungefär som längs intercoastal waterways längs USA:s ostkust. Eftersom sjökorten är ganska grovskaliga (1:300 000) krävs det dock "local knowledge" för detta, vilket i allmänhat också är fallet om man skall komma in i någon av flodmynningarna. Brasilien är inte utforskat och dokumenterat av fritidsseglarna ännu, så ganska lite sådan info finns ännu tillgänglig.
Gustaf"

24 mars. Under segel. Sänt den 24 mars kl. 08:57 via WL2K.
"Pos: 08 45 S, 34 56 V, kl. 07.00 GMT
Vi har nu c:a 10 sjömil kvar till Tamandaré, sikten är god och man ser ljusen glimma mot oss inne från land. Den sydostliga vinden som bitvis gav oss sex knop under natten har nu mojnat betydligt och vridit över på ostnordost, så vi slörar nu så lågt det går i två-tre knop.
Solen går upp 08.22 GMT, så det passar bra att slinka in mellan korallreven i Tamandaré med solens första strålar, vilket också är en timme efter högvatten.
Vi har passerat många små fiskebåtar med stark belysning under natten. De är troligen byggda i trä, för de syns inte på radarn förrän man är en sjömil ifrån.
Sjön är lugn, seglingen är prima, men vi är inne på vår sista mango och vår sista melon så det är dags att göra ett strandhugg!
Gustaf"

Forts. samma dag. Ankrad nära forskningsstationen Teleo, Tamandaré. Sänt den 25 mars kl. 00:55 via WL2K.
"Framme i Tamandaré!
En timme efter gryningen tog vi ner seglen, startade motorn och puttrade in, tätt intill ett antal vitskummande korallrev. Tyvärr har vi inget sjökort som visar hur man skall gå här, bara en gammal beskrivning i en bok, skriven av ett par, som en gång seglade denna väg. Sedan de skrev boken har fyren bytt karaktär, och kanske har det hänt andra saker också.
Vi ser inga andra segelbåtar och försöker hålla oss på en angiven ens mellan fyren och en brygga. Är det månne rätt brygga?
När vi kommit in halvvägs mellan reven kommer det ut en röd liten speedboat från forskningsstationen och hjälper oss tillrätta att ankra på sex meters djup. Vi befinner oss nu i en två kilometer bred bukt med oavbruten vit sandstrand, kantad av kokospalmer så långt man kan se. Vattnet är turkosgrönt, men inte riktigt lika klart här innanför reven, kanske bara sex meters sikt.
Killen från den lilla forskningsstationen, Teleo, berättar stolt att det var tre båtar som ankrade här för bara en månad sedan. Jo, det var just av den franska båten Atalante som nyss varit här, som vi fått tipset om Teleo.
Vid lågvatten är ankarstället väl skyddat av reven, som syns som långa sjok av vita brott över svart korall som sticker upp. Vid högvatten däremot letar sig en del dyning över och det blir lite rulligt.
Efter ett litet städröj snorklar vi en timme och skrapar båten i det hyfsat klara vattnet. Mycket havstulpaner. Efter en siesta tar vi ännu ett undervattenspass och har nu skrapat 3/4 av båten.
Därefter tar vi ner rullgenuan som fått ett skavhål, och Tina slår sig ner på däck och syr iordning skadan. Måhända skulle man även sy på en skyddslapp för framtida slitage. Det är spridarspetsarna som nött. Jag rotar reda på en 65 mm armerad slang som jag snittar upp, stansar en massa hål i och syr fast med rejält snöre över babords spridarspets. Det är lite vingligt att sitta ute på spridarspetsen och sy i den grova slangen eftersom dyningen letar sig över revet och båten pumpar upp och ner.
Det passerar folk från den oceanografiska stationen som skall ut på sina provtagningsrundor och dykövningar och det gör ju det hela än mer guppigt, för de är ganska nyfikna på oss "estrangeros".
Svårt att vara riktigt social tio meter över vattenytan med en virknål i munnen, hålstans och gaslödkolv i händerna och ben och armar slingrandes runt toppvantet för att parera sjöhävningen...
Får samspråka med dem mer i morgon.
Resultatet av sömnaden ser i alla fall riktigt proffsigt ut tyckte Tina (tack ska du ha!).
I morgon fixar vi andra sidan, men först en liten utflykt i land.
Gustaf"

26 mars. Ankrad nära forskningsstationen Teleo, Tamandaré. Sänt den 27 mars kl. 02:00 via WL2K.
"Sitter och dricker kaffe med två nyanlända gäster, Gunnar och Olof, lätt igenkännliga på sin kontrastrika klädsel och sina illröda ben. I går stod de där, ännu bleka, efter 40 timmars färd från Sverige, på stranden och såg mycket lyckliga ut över att ha nått ända fram till båten.
Först åkte de flyg, sedan bekväm distansbuss, så lokalbuss och den sista biten med en liten Volkswagen-buss med en handikappad brasilianska. Världens ände kunde knappast ligga längre bort. Efter lite sömn och förplägnad var de återställda och redo för snorkling bland skimrande fiskar i azurblått vatten.
I kväll har vi handlat mat och förberett avfärd mot Salvador (Bahía), några dygn åt söder.
Gustaf."

27 mars. Under gång, söder om Tamandaré. Sänt den 28 mars kl. 01:58 via WL2K.
"Åter är Caminante under fullt segelställ och glider i dryga 6 knop lugnt och bekvämt söderut, mot Salvador.
Vi har en ljum passadvind från ost och en svag medström. Det är stjärnklart och i båten har vi det mysigt. Startade i förmiddags från Tamandaré och kunde nästan genast börja segla på en bibevind, som sedan sakta övergått i halvvind.
Dagen har ägnats åt att trimma skotpunkter, justera uthal för den perfekta buken i seglen och gaja ner stor och mesan för att få den optimala twisten i alla segel. Olof är nämligen en riktig segelentusiast och då skall ju allt göras på bästa sätt...
Ack vad det är vackert, när alla segel står perfekt och det lutar precis lagom! Till lunch plockade vi fram den välputsade oxfilén (á 45 kr/kg) och gorgonzolan och en stor hög färska grönsaker och framställde en orgie av kulinarisk vällust.
Gunnar trivs bra med att greja med alla navigationsinstrument, lägga kurser, jämföra sin fick-GPS med båtens och ta ut bäringar och avstånd till de båtar som dyker upp på radarn. Vi har satt upp en mängd små soltak över däck av olikfärgade canvas-stycken, så från ovan ser vi nog rätt lustiga ut.
Den investering i 60 bananer vi gjorde i går kväll (15 kr) har smält ihop markant. Vi har det hur som helst himla bra och pratar och skojar. Tänk att vuxet folk i stadiga jobb får smita från sina plikter iland och leva loppan så här! Kan det möjligen vara omoraliskt?
Gustaf."

28 mars. Under gång, söder om Tamandaré. Sänt den 29 mars kl. 00:21 via WL2K.
"10 57S, 36 44 V, kl.21 52 GMT, den 28/3.
Det skymmer och vi seglar på för halvvind, tidvis i över åtta knop, mot sydväst. Sjön är bekväm och stämningen på topp.
Vi har haft en lugn natt, den första till havs med vår nya besättning, Gunnar och Olof. Vi har den gångna natten kunnat följa ett stort orange sken i fjärran, en skogs- eller gräsbrand, som spridit ett ljus som en levande varelse, som ändrar form och styrka, krönt av en upplyst rök, som en kungakrona snett stående där ovanför.
Passerade många små fiskebåtar under natten, de påminde om irrande eldflugor. De här gör man klokast att hålla sig undan för. Under dagen har vi åter sett många av dem.
I denna delen av världen ser fiskebåtar ut som stora kanoter med en eller två master. Riggarna ger intryck av att vara ostagade spristakesegel, typ optimistriggar, men här även skotade i spristakens topp. En man sitter i aktern med en styråra och en står mitt i båten och lutar sig ut. Han håller sig i en lina från masten för att inte trilla i sjön samtidigt som han håller båten på rätt köl.
De seglar snabbt i dessa ganska lugna, men helt oskyddade kustvatten, med hela Atlanten öppen åt öster.
Efter sig släpar de en lina, och hoppas nog på att få någon guldmakrill eller tonfisk att sälja på marknaden.
Vi hade åter en mycket fin måltid med resterna av oxfilén från i går med trattkantarellsås och gul brasiliansk couscous, samt en färggrann tomat- och olivsallad...
Vi har ägnat dagen åt att prata evolution, miljöfrågor och politik, samt diskuterat en bok som Olof hade med sig, av Milo Dahlmann som seglade runt Sydamerika härom året.
En del liror passerar i flockar och även en och annan tropikfågel. Några flockar med flygfisk har vi jagat upp i vår framfart, men annars är det inte så mycket liv.
Det är fortfarande långgrunt och mestadels seglar vi med tjugo meter vatten under kölen. Utseendet på vattnet varierar mycket beroende på hur det ser ut inåt land, om det är korallrev eller sandstränder eller om någon stor flod strömmar ut där.
För några timmar sedan seglade vi förbi en kust som helt utmärkte sig med gyllengula sanddyner som prydde många sjömil av landremsan, liknande den portugisiska kusten.
Om några timmar når vi fram till en samling oljeborrplattformar, vilket leder tankarna till katastrofen utanför Rio häromveckan.
Gustaf."

29 mars. Under gång, norr om Salvador. Sänt den 30 mars kl. 00:35 via WL2K.
"Vi har nu c:a 40 sjömil kvar till Salvador. Vi seglar bidevind med 5 m/s SSO och gör ungefär sex knop. Vi har endast en meter sjögång från NO. Det lutar 12 grader åt styrbord, precis så vasken klarar sig från att fyllas med vatten när bottenkranen är öppen. Båten går tyst, torrt och fint. Däcksluckorna har faktiskt kunnat vara öppna ända sedan vi lämnade Kanarieöarna (med ett fåtal undantag). Vi stänger till dem när det regnar förstås.
Olof gör lite kvällsmackor och te. Han och Gunnar skall ha de två första nattpassen.
Även ute råder friden. Den för varje dygn tillväxande påsk-månen (fullmåne den 8 april) står nu en bit över sanddynerna längs den brasilianska kusten. Den ser inte ut som ett kommatecken här, när den kommer (som i Sverige), utan mera som en alltmer svällande, flytande båt. Den går ner några timmar efter solen i väst. Den speglas med ett sprött silversken i den vågkrusiga havsytan i lä. Över oss välver sig redan en magnifik stjärnhimmel, dominerad av Orion som vakar stark och mäktig i full rustning över oss. Södra korset gick upp ungefär när det mörknade och lyser nu starkt, som en lite skev pappersdrake rakt i vindögat.
Under dagen har vi seglat längs en kust, som mestadels haft långa, oavbrutna sträckor av höga sanddyner, hela tiden öde och obebyggd. Knappt några fiskebåtar har visat sig och havet har varit djupblått, trots att det inte varit mer än 40 meter djupt.
Vi har skojat om att det kanske bara är vi som existerar i världen och att kontinenten är obebodd. Vi har lockats att bada efter båten, hängande i änden av mesanskotet. Ack så skönt, vattnet håller 28 grader.
Det är inte lika brännande hett på dagarna längre. Förutom att vattentemperaturen sjunkit en grad sedan Tamandaré, står nu solen 13 grader nedanför zenit mitt på dagen. Den ständiga svalkan från SO-passaden är en annan orsak till att det känns behagligare ombord här, utanför detta märkliga land.
Gustaf."

30 mars, Salvador, Brasilien (WL2K).
När gryningsljuset började breda ut sig i morse var det stiltje. Vi startade motorn och gick de sista tio sjömilen in i Bahía de Todos os Santos.
Salvador ligger i norra hörnan av inloppet till bukten. Vi kunde på långt håll se ljusen från staden. På vägen in passerade vi den lyxiga båtklubben, där man kan ligga vid pontonbrygga om man så önskar, och därtill har gott om pengar. Vi ligger hellre i den gamla hamnen (Centro nautico) bredvid Fort Saõ Marcelo, en alldeles rund befästningsö mitt i den lilla hamnen.
Vi ankrar här tillsammans med 4-5 andra långseglare och ett tiotal lokala båtar med "skonar-look". Längre in i hamnen ligger fiskarnas ekor och kanoter.
Frid råder här, 200 meter från stadens pulserande liv.
Vi har under dagen fullgjort inklareringsproceduren, vilken i denna landsända nyligen förenklats till att man endast behöver besöka Capitanía dos Portos, när man anländer till eller avreser från Bahía. Tidigare var man alltid tvungen att också besöka Policia Federal samt Receita Federal (motsv. "immigrations" och "customs"). Detta behöver man nu endast göra när man klarerar in till eller ut från Brasilien (samt om man håller på att överskrida sitt 90-dagarsvisum, vilket kan förlängas med 90 dagar EN gång).
Resten av dagen har vi traskat runt och insupit stadens atmosfär, vilken är mycket stark. Olof och Gunnar är ganska tagna. De har ju inte känt den brasilianska pulsen förut.
Här i Salvador finns en myckenhet svart kultur, vilket bl.a. har sin grund i att detta förr var själva porten för inskeppningen av slavar från Afrika. Brasilien behöll slaveriet ända till 1888, som ett av de två sista slavländerna i Amerika (det andra var Kuba).
Den svarta kulturen tar sig bl.a. uttryck i en sorts woodo, den katolskinfluerade varianten candomblé, ett religions- och trossystem med i-trans-sättande dans och tillbedjan av vissa högre väsen (påminnande om katolska helgon).
En annan kulturyttring är capuera, från början en gammal kampsport, som numera utövas på torgen till musik från rytminstrument och kör. Capueran har sin tradition från Afrika och slavtiden, då utövarna bar kedjor och bojor och endast kunde praktisera den med begränsad rörlighet. Syftet var att visa att man var livskraftig och därmed värdefull.
Nu älskas sporten av barn, ungdomar och en del vuxna och kan ges en mycket atletisk och akrobatisk framtoning utan den starka underton av aggessivitet som gällde ursprungligen. Ofta ser man sjuåringar med ett par "dagisfröknar" spela, och då ser det kanske lite fjolligt (och möjligen svårförståeligt) ut i utomstående betraktares ögon.
Staden pulserar av sensualism. Människor, särskilt kvinnorna, är påfallande vackra och vet att klä sig och agera  för att uppväcka begären.
Staden har, enligt traditionen, 365 kyrkor, men den katolska kulturen här känner tydligen ingen motsättning till det sexiga och utmanande. Fast kyrkorna är faktiskt påfallande förfallna...
Nu på kvällen bjöd Olof och Gunnar oss på restaurang ,och vi beställde in Bahía-specialiteten caruru, en fisk- eller hönsrätt, lagad med mycket palmolja och ockra (!). Till detta en bönröra, ris och det traditionella brasilianska gula sågspånet (en rostad riven rot) som de tre tillbehören. Väldigt gott och aromatiskt utan att vara direkt starkt. Tina föredrog en sallad med räkor, och hon såg ut att vara nöjd med sitt val.
Tina har gått och strålat i en "kroppsnära" brasiliansk, vackert blå "overall-dress" som Gunnar och Olof köpte till henne medan vi klarerade in, och hon är såå glad åt sin hittills framgångsfulla bantning.

31 mars,Salvador, Brasilien (WL2K).
I dag tog vi bussen till stadsdelen Barra i Salvador, den udde som vetter mot söder. Man seglar förbi den när man är på väg in i Bahía de Todos os Santos.
Det är lördag och fullt med folk ute på de fina sandstränderna. Vi gjorde en liten rundvandring i det marina muséet som är inhyst i fyrhuset. Här finns modeller av många av de segelfartyg som höll till här i området under gångna sekler allt sedan 1400-talet och också åtskilliga fina gamla sjökort.
Salvador var ett av de första områden som koloniserades av portugiserna, och Bahía de Todos os Santos utgjorde en naturlig, skyddad hamn. Hit har månget skepp anlöpt, fullastat med slavar från Afrika, för att förse sockerplantagerna med arbetskraft.
På vägen tillbaka till hamnen passerade vi många gamla vackra hus från kolonialtiden, en del i fint skick, men en del ganska så nedgångna.
I stadsmiljön smyger det sig ofta in en lummig grönska med blommor och klängväxter. Vissa träd i planteringarna måste vara mycket gamla, säkert från en tid då livet var mycket annorlunda här.
Lunchen på McDonald fick väcka upp oss till vår egen tidsepok och påminna oss om hur det kan se ut där hemma...
För några veckor sedan rasade vår omvandlare 12/230 V (den s.k. invertern). Det var då vi försökte driva en s.k. UPS som den dog (UPS = aggregatet för avbrottsfri kraft till vår stora dator). Våra nya passagerare hade med sig reservdelar till invertern när de anlände, och nu hade stunden kommit, då vi skulle se om det fanns någon räddning för den.
Sent på kvällen plockade vi fram den trasiga invertern och de nya transistorerna Clas Ohlson skickat oss alldeles utan kostnad (Tack Clas!). Efter lite pillande fungerade allt som det skulle igen. Nu vet vi att den lilla 300 W-omvandlaren inte gillar att lastas med ett 1500 W switchat aggregat (UPSen), inte ens obelastat (det var förstås startbelastningen som knäckte den). Värme, fukt och överbelastning är inte så bra för elektronikprylar.
Vi har många intressanta "prat" tillsammans med Gunnar och Olof. Det är svårt att undvika att fundera över u-landsfrågorna, när man t.ex. ser tiggande gatubarn. Vad finns det för möjligheter att lindra, att minska trycket av olycka?
Vi tycker väl egentligen inte om att älta politik och religion jämt och ständigt, men det är svårt att hålla sig ifrån det här. Snart sitter vi mitt i smeten, där både den viktiga feminismen och den helt nödvändiga resurshushållningen finns med.
Vi gjorde väl resan för att se världen, inte för att förbättra den, men det finns sannerligen en hel del att göra...

1 april. I närheten av Salvador, Brasilien. Sänt från WL2K-stationen den 2 april kl. 04:11
"Vi lämnade vårt ankarställe i Salvador i morse och slörade tvärs över Bahía de Todos os Santos för att gå upp i en flod på buktens västsida, Rio Paraguacu.
Floden är djup i inloppet, över 25 meter och dominerad av tidvattnet, som gör den mer till en havsvik än en sötvattensflod. Vattnet är klart, c:a 30 grader varmt och de branta stränderna är kantade av en kritvit, finkornig sand. Här är ganska folktomt, men i horisonten anar man nattetid ljusen från storstaden Salvador.
Just nu ser jag flera vackra båtar av skiftande typer. Bl.a. två kanoter av typen "urholkad jätteträdstam", riggade med dubbla spristakesegel.
Under seglingen längs kusten här har favoritriggen varierat mellan latinsegel, bermudasrigg med väldigt lång och krökt bom och kort, bakåtlutad mast, samt här, dubbla "optimistsegel".
Tydligen är det i olika farvatten eller till olika fiskeaktiviteter optimalt med olika riggar på dessa kanoter (eller kan det vara  traditioner av annat slag?). På en sträcka av kusten var de inte byggda av plank som bordläggning som i Rio Paraiba (där vi låg först), utan de såg ur som slädar, helt i frigolit, med några trälister som skydd för uppdragningen på stranden. Gemensamt är att alla styrs med en stor paddelåra när de seglas eller paddlas. För det mesta är vinden svag i dessa trakter, därav antagligen den kanotlika formen.
Det finns också en sorts fiskebåt som avänds c:a tio sjömil utanför kusten, som är av typen stor träeka med inombordsmotor. De har en pytteliten hytt i aktern med ett utskjutande tak, under vilket de hänger upp en gasollampa. Med detta starka ljus lockar de till sig fisk. Fördelar är väl också att de har bra arbetsbelysning och att de syns väl för andra (båtarna verkar bara användas nattetid och lampan är deras enda lanterna).
Efter den vackra seglingen till denna paradisiska plats och inspirerad av besöket i sjöfartsmuseet i går, har nu Olof blivit inspirerad att bygga färdigt riggen till vår hårda jolle. De lokala fiskebåtarnas varierande riggar är också en fin idébank vid konstruerandet.
Vi har därför suttit länge i kväll och funderat över om det är möjligt att göra en latinriggad jolle man enkelt kan kryssa  med. Några uppslag har vi, men vi är inte säkra på om de skull fungera i praktiken. Eftersom vi inte sett någon av de latinriggade kanoterna på nära håll har vi inte riktigt sett hur det går till. Är det någon som vet? Att bara gå över stag gör ju att seglet trycker mot masten. Är detta månne meningen?
I morgon tänkte vi fortsätta ännu en bit upp i floden, måhända pysslandes med segeljollen...
Här är härligt att bada och det finns många vackra fåglar att titta på!
Gustaf."

2 april. I närheten av Salvador, Brasilien. Sänt från WL2K-stationen den 3 april kl. 02:43
"Efter ett morgondopp lättade vi ankar och förflyttade oss, först per motor, och senare per segel, 15 sjömil upp längs floden Paraguacu.
Gustaf och Olof pudrade under tiden hela fördäcket med bruna små slipspån. De passade nämligen på att under gång slipa på den nya jolleriggen (latinsegel, optmistrigg, eller, eller... Vad blev det egentligen?).
Vi ankrade utanför en liten kyrka med namnet São Francisco, omgiven av palmer och grön frodig skog. Denna idylliska fridens boning ligger vid en lång och öde flodstrand kunde vi se från båten.
Vi tillbringade eftermiddagen med att läsa, prata och skriva brev.
Så småningom rodde vi iland, klafsade över en lerig strand, för att bege oss iväg på jakt efter färska tomater och bröd. En lerig, bitvis sandig stig ledde oss längs stranden förbi ett ganska ungt mangrovebuskage någon kilometer och vidare in till en liten by, med små färggranna hus och glada, nyfikna ungar.
Tonåringarna spelade fotboll, en och annan karl till häst red förbi, på väg hem i kvällningen. Ett tydligen ganska fattigt samhälle, men till synes fridfullt. Ungarna ville prata och bli fotograferade.
I de små affärerna kom Olof över den lokala chorizokorven, och små goda, kryddade, hårda kakor.
Med tomater och paum frances (=bröd) rusade vi tillbaks mot båten.
Det blev allt mörkare och ljuden från nattaktiva bestar i skogen allt intensivare. Gunnar, hästflugornas favorit, tog det långa benet före...
Nu är det kvällssnack (latinsegel, eller optimistrigg, men latin är snyggare...?) och kvällssnacks, te, mackor och godis.
Rachmaninov håller låda i bakgrunden.
Tina."

3 april. I närheten av Salvador, Brasilien. Sänt den 4 april kl. 00:45 GMT
"Det kommer en stadig regnskur nästan varje natt här. Det innebär att Olof, som valt att sova ute i sittbrunnen mycket hastigt måste förflytta sig ner i salongen. I farten får han stänga alla däcksluckor. Men vad gör man inte för att få somna in till till djungelljud och kören av surrande cikador. Här låter verkligen som sound-tracket till en Tarzanfilm om nätterna.
I morse, en särskilt vindstilla och varm morgon  lämnade vi vår flod för att göra ett strandhugg i norra Bahía de Todos os Santos, en dagstur på ca 15 sjömil.
Hej då till palmklädda flodstränder, gröna kullar och gamla pittoreska fort, och så ligger vi på kryss ut ur vår bukt.
Vi är omgivna av stora, grunda sandbankar. Det krävs en tät plottning av positionen på sjökortet för att undvika dessa osynliga faror. Svårt hinna med, jag överlämnar navigationen åt manfolket (de är ju trots allt tre).
Vi ankrar nära ett mangroveträsk innanför några rev och njuter av en vacker kväll. Trots frånvaron av hus omkring oss är här en jämn trafik av små båtar, paddlande fiskare, en sjungande karl i sin segelkanot i mörkret, och små knattrande, långsamma motorbåtar.
En sista hand läggs nu vid jolleriggen, vårt senaste båtpyssel. Gustaf snickrar och Olof syr segel.
Gunnar och jag, forna kolleger, skvallrar under tiden smått och stort om vår gamla arbetsplats Medkem i den avlägsna staden Göteborg.
Tina"

5 april. I närheten av Salvador, Brasilien. Sänt den 6 april kl. 04:12
"Itaparica 6/4 kl. 01 15GMT
Den femte april (i går morse) lättade vi ankar från Ilha de San Antonio. Det var en liten ö med ett par rev utanför, där vi låg tryggt och med fin utsikt över farleden som passerar norr om Ilha de Frade.
Morgonen var mycket vacker. Den ena fraktbåten efter den andra körde förbi oss på mycket nära håll. De är låga och breda dessa träbåtar, med en hög mast, stagad endast med ett litet förstag halvvägs upp till masttoppen, försedda med en liten fock. Storseglet är enormt, lösfotat (utan storbom) och gaffelriggat; väl anpassat för den svaga vinden som ofta råder på floderna och i den stora lugna bukten här innanför Salvador, Bahía de Todos os Santos.
Från ön gick vi för motor en stund, öster ut genom de smala sunden vid Ihla de Bom Jesus och förbi oljeterminalen vid Ilha Madre de Deus, och kunde sedan sätta segel och slöra söderut till Itaparica, som kanske förtjänar namnet Bahías Marstrand.
Vi hade en fin segling och såg delfiner och en del havsfågel på vägen och när vi på eftermiddagen kom in till ankarstället blev vi förtjusta över att få se Amadon Light ligga för ankar där bland några franska långfärdsbåtar.
Gary (KE6SD) på Amadon Light är en skicklig och mycket flitig radioamatör och hobbymeteorolog. Han har startat upp och ansvarat för radio-vädernät vart han kommit i världen under de senaste tio åren. Detta går till på så sätt, att han går upp någon timme innan det ljusnar på morgonen och tar ner all tillgänglig väderinfo via radio. Sedan funderar han en stund över den information han fått, varefter han sedan distribuerar den (med adress seglare) under en halvtimme på morgonen, vanligen på 8101 kHz upper sideband. Eftersom de flesta seglare har en kortvågsmottagare ombord, kan de få en seglaranpassad väderprognos till morgonkaffet.
I samband med väderbriefingen kan seglare rapportera in sina positioner och egna väderobservationer, vilket ofta kan ge en mer detaljerad bild av vädret och fördelningen av vindar etc., när man själv ligger ute på havet.
Gary har tidigare byggt sina väderprognoser på navtex och väderfax, men på allra senaste tid använder han i princip bara den info som går att ladda ner från de radiobrevlåder (MBO), som vi radioamatörer har tillgång till. Denna börjar få allt högre kvalitet. Här finns många hundra olika väderprognoser, satellitbilder, iskartor, navtex, väderkartor och även landprognoser för nästan alla världens hörn, ofta uppdaterade flera gånger per dag. Denna fantastiska tjänst, plus möjligheten att skicka e-mail är gratis, snabb och pålitlig, men kräver att man är licensierad radioamatör. Man bör också ha ett visst intresse för teknik för att få det hela att fungera.
Utrustningen är en kortvågsradio (SSB-radio) med antennavstämningsenhet, ett pactormodem samt en laptop med Windows-9X. För att bli delaktig denna kommunikationens välsignelse krävs en insats någonstans mellan 12-40 tusen kronor, beroende av om man vill ha nytt eller begagnat.
Mera info kan hämtas från http://winlink.org/wl2k/ eller vår hemsida, som har en länk dit (den heter WinLink-2000).
I eftermiddags var så stunden kommen när vi var tvungna att ta farväl av våra gäster vi haft så mycket roligt tillsammans med.
Inte nog med att vi har upplevt många djupa och viktiga samtal och diskussioner tillsammans, och därtill njutit mycket av varandras sällskap, vi har haft nytta av våra vänner också. Olof har de senaste dagarna varit ivrigt sysselsatt med att sy segel och planera riggen till vår lilla jolle, medan Gunnar tagit tag i en del små reparationer som varit eftersatta, som t.ex. den trasiga kompassbelysningen.
Gunnar har lovat att hälsa på oss igen i Stilla havet. Olof funderar på att kasta loss själv någon gång och segla iväg. Hoppas att hans dröm blir verklighet.
Gustaf"

6 april. Itaparica, Brasilien. Sänt från WL2K-stationen över Internet den 7 april kl. 08:47 GMT
"Eftersom vi började få lite tunt i proviantförråden ombord begav vi oss i förmiddags till den enda större mataffären på Itaparica, Bompreco.
Den ligger på ostsidan, bredvid färjeläget, som heter Bom Despacho. Eftersom det är för långt att gå, tog vi en av de små bussarna dit.
Kollektivtrafiken, som fungerar mycket bra här, bygger på privata folka-bussar med en chaufför och en konduktör (inkastare) och kostar c:a 7 kr, oberoende av vart man skall.
Bussarna är ganska fallfärdiga. Vi fick vända en gång, för att vi tappade ett dörrhandtag. Vid ett annat tillfälle for min dörr upp i framsätet när jag skulle stänga fönstret för en störtskur. Den hade aldrig gått att stänga, visade det sig.
Bristande teknikstandard kompenseras fullt ut av att omgivningarna är mycket vackra, och att folk är trevliga och hjälpsamma. De flesta vägarna är stensatta, och förresten pågår vägarbeten nästan överallt. Flera gånger var vi tvungna att köra smala och kringliga omvägar nere i diket. Snittfarten blir inte mycket högre än gångtakt p.g.a. att vägarna är fulla av hål och att chauffören och inkastaren ständigt satsar tiden på yviga övertalningsförsök med tänkbara nya passagerar-objekt längs vägen. Men människorna här har gott om tid och bekymrar sig inte över det.

Som vanligt tog vi med för lite pengar och fick lämna tillbaka en tredjedel av vad vi plockat ihop i den överfulla kundvagnen. Och som vanligt fick vi bara med oss de billiga basvarorna och ingen sprit eller annan lyx. Kött ingår emellertid inte i kategorin lyx här. Riktigt fin biff kostar 25 kr/kg, medan whiskyn är så dyr som 50 kr/liter, fy...

När vi träffade Gary och Bill på Amadon Light i går, bjöd vi in dem på middag.
Efter en längre roddtur nådde vi åter tillbaka till vår kära båt. Vi insåg då snabbt att vi måste packa ur alla våra matkassar ordentligt och kanske också städa en smula. I Amadon Light råder nämligen en närmast perfektionistisk ordning.
Båten är en 40 fots möbel av högsta klass, detta trots att de under 20 år seglat runt jorden med henne.
Gary och Bill är två före detta arbetskollegor i 50-60-års åldern. De har delat upp ansvarsområdena ombord på ett sätt, som de verkar trivas utmärkt med. Gary lagar maten, Bill diskar. Gary går upp klockan tre på morgonen och sköter vädertjänsten och SSB-nätet på 8101 kHz. Bill går upp nio och sköter snacket på amatörbandet (14303 kHz) på kvällarna. Gary är datorentusiasten medan Bill har det bättre handlaget med mekanik.
Ingen av dem är särskilt förtjust i överseglingar. Båda kommer i dålig stämning varje gång de måste påbörja en. Gary blir inte sjösjuk, men får dricka några öl innan han lämnar hamn. Bill gillar inte alkohol, men blir sjösjuk, och knaprar därför ofta sjösjuketabletter.

Bill blev sjösjuk en gång på en restaurang i Californien. Den hade formen av en båt, som stod på land. Han är övertygad om att det finns en psykologisk komponent i sin sjösjuka, något som Tina också upplever i samband med sin.
Bill hävdar att amerikanska marinen har bevisat, att alla kan bli sjösjuka. Det är bara en fråga om att utsättas för tillräckligt med rörelser av visst slag.
De berättade att de en gång var på ett seminarium om sjösjuka. Man visade där, att det inte finns något överlägset sjösjukepiller som passar alla, men att sättet man tog medicinen på var viktig. Tabletterna skulle i allmänhet intas under sex dagar, med början tre dagar före avfärd.
Ett av de två mest effektiva medlen påstods vara Neurosedyn (Astrazeneca), vilket ju knappt säljs längre p.g.a. sina fosterskadande egenskaper. Det andra skulle erhållas genom en kombination av två läkemedel. Det ena skulle vara något i gruppen sederande sjösjukemedel (t.ex. någon äldre typ av antihistamin) och det andra efedrin.
När vi seglade i Kanada 1992 hörde vi också talas om efedrinkombinationen. Den skulle vara den helt överlägsna medicineringen, ofta använd av fiskare, även förskriven inom marinen.
Olof, som besökte oss nyligen, kunde bli sjösjuk ibland i dåligt väder, och sade sig då bota sig med just efedrinkombinationen (var han nu hade snappat upp det).
Medlet Marziné, som vi har ombord, ansåg Bill vara ganska dåligt, fast det av många klassas som det bästa man kan köpa i Sverige. Lustigt nog hade han själv fastnat för en ganska svag (och receptfri) typ för normalt bruk (namn kommer tmw).
Eftersom så många lider av sjösjuka under de första dagarna de seglar, är det konstigt att inte mer resurser läggs på att studera och bekämpa detta problem.
Särskilt vid stark motvind blir vi båda ibland ganska vissna. Tina tar då och då ett sjösjukepiller, medan jag hittills inte kommit mig för att mumsa tabletter när jag känner mig urkig.

Gary hade flera hårresande historier från upplevelser under hans långa tid som vädernätsansvarig.
En av dem var mycket ordrik, högst intressant, helt sannolik men inte alldeles förutsägbar. En kort resumé av hans berättelse följer:
Ett äldre seglarpar hade en Volvo-Pentamotor som de fått lyfta ut 13 gånger och totalrenovera åtta(!) under sin segling från Californien till Australien.
Sista gången kollade hennes man oljan, och när han såg att de åter hade fått vatten i den blev han galen och måste bindas och föras till mentalsjukhus i USA, där han hölls isolerad i tre år.
Den redan då ganska gamla kvinnan riggade om båten, så hon kunde segla den själv (hon bytte ut motorn...). Hon fortsatte med detta på egen hand i ytterligare många år.
För ett par år sedan, då hon var 75, och checkade in på Garys nät som vanligt, meddelade hon att hon sedan sex timmar blödde kraftigt i stjärten, och hade förlorat uppskattningsvis 1.5 liter blod. Hon seglade då ensam mitt på Indiska Oceanen.
Gary dirigerade den allt svagare damen till en liten ö, där hon till sist lyckades ankra och komma under läkarvård.
Tyvärr svängde vinden, så hennes båt totalförliste på sin ankarplats, där den låg övergiven utan hennes normala omsorg och vakande öga.
När hon omsider åter tillfrisknat, köpte hon en ny båt och seglade vidare med den till början av mars -01, då hon fyllde 80 år. Hon är nu president i den amerikanska långseglarföreningen Seven Seas Cruising Association.
Om denna berättelse är sann eller har komponerats av Volvoföretagets ovänner vet vi inte, men kan intyga att Bill och Gary ingjuter ett starkt förtroende.

Bill och Gary har under alla sina år aldrig varit ute i storm. Detta tack vare deras noggranna väderundersökningar och tålmodiga väntan i hamn, på att det rätta tillfället att segla till havs till slut skall inträffa.
De berättade om när de en gång skulle fortsätta norrut från östra Sydafrika. Detta är ett mycket farligt ställe, eftersom den sydgående Agulhasströmmen här sätter fyra knop, och sydliga stormar är vanliga, framkallande en fasansfull sjögång.
Strömfåran är bara 100 sjömil bred, så seglar man först rakt österut har man snart satt sig i säkerhet. Därför väntade de gladeligen två veckor på ett tre dagar brett hål mellan de vandrande lågtrycken på Sydatlanten, och var sålunda redo för avfärd när det var dags.
I närheten låg en annan långfärdsbåt med ett medelålders par, även de rutinerade seglare och goda vänner till Bill och Gary.
De skulle samma väg. Gary, med sitt stora meteorologiska kunnande, talade om, att det vore lämpligt att segla i tillräckligt god tid, innan hålet hann passera.
Dessvärre kom en rik affärsbekant till paret på besök med sitt privatplan. Detta fördröjde vännerna, och trots Garys varningar gav de sig ut för sent, för att kunna dra nytta av det gynnsamma tillfället.
De hade byggt sin båt själva och just klarat av de första provturerna. Till historien hör att de vid de båda testtillfällen de haft med båten, blivit bogserade tillbaka till hamnen på grund av olika fel.
Gary förtalte om den hemska morgon några dagar efter att de lämnat hamnen, då kvinnan personligen rapporterade in på radiomorgonpasset. Hennes make hade försvunnit överbord under natten. Hon drev ensam utanför Sydafrika med ett söndertrasat rullförsegel och med såväl motor som styrning ur funktion.
Motorn och styrningen hade båda hydraulisk kraftöverföring, som slutade fungera i den upprörda sjön. Seglet hade inte gått att ta ner sedan rullen strejkade.
Mannen hade fäst rullförseglets svirvel i masttoppen för att ha fallet till spinnaker, och när han ålade sig runt på fördäck för att reparera skadan spolades han överbord och blev hängande i selen. Han var helt sönderslagen av segelresterna och blodet strömmade ur ansiktet, när hon förgäves försökte dra upp honom över mantåget.
Till sist var han så utmattad och plågad, när det inte gick att ta sig upp på grund av de våldsamt brytande vågorna, att han gav upp, sträckte upp armarna och lät sig glida ur selen, medan han uppgivet såg sin hustru i ögonen en sista gång.
Kvinnan och båten räddades genom en fantastisk insats av den frivilliga sydafrikanska sjöräddningen, som körde 100 mil genom öken och bushland med en trailer lastad med en gummibåt, sjösatte den från en öde strand i den fortfarande vidriga sjögången, och nådde till sist den nödställda.
Allt detta skedde under Garys operativa nätverk, som under de sista timmarna emellertid blev utkonkurrerat av en fullständigt dåraktig radioamatör, som med myndig röst länge och envist försökte övertyga den hårt ansatta kvinnan att gå i livflotten och överge sin ostyrbara, men trygga båt.
Hade hon följt det dåraktiga rådet hade antagligen sjöräddningsinsatsen misslyckats och denna historia fått ett än mer tragiskt slut.
Vi amatörer har definitivt ett stort ansvar att ge rätt råd eller hålla tyst!

Vi kom att prata en del om segling i Indiska Oceanen. De hade själva kommit därifrån för ungefär två år sedan.
Chagos-öarna är fantastiskt fina! Man har många ankarställen att välja på, men på det populäraste (Salaman) ligger ett tiotal båtar. Under den tid de stannar (kan vara flera månader) deltar de tillsammans i en typ av samhälle med "oskrivna" regler.
Ögruppen som spänner över 800 sjömil är obebodd, sånär som på en brittisk och en amerikansk militärbas. Under ett femtital år bodde där c:a 100 personer, inhyrda från en närliggande ö. För ganska länge sedan skickades de åter hem av britterna. För ungefär två veckor sedan beslutade FN, med stöd från den brittiska regeringen, att denna lilla befolkningsgrupp, omfattande två, maximalt tre generationer, nu skall räknas som "ursprungsbefolkning". Därför kommer de sannolikt åter att kunna flytta hem till Chagos, varför detta paradis för seglare kanske på sikt kommer att förändras.

De hade legat ett halvår i Singapore, detta fenomen bland platser och stater, med sin renlighetsmani, sin rikedom och sin avsaknad av fattigdom. Allt detta har tillkommit under en generation, och under en "god" diktator.
Normalt kan man bara ligga sex veckor i Singapore och måste "klarera in" varannan vecka. Eftersom Bill vid detta tillfälle var sjuk (och hade läkarintyg) fick de stanna längre.
De beskrev hur de varit tvungna att proviantera för över ett halvår, när de lämnade Thailand. Varken på Maldiverna eller Chagos fanns särskilt mycket proviant. Och värst var, att ingen diesel att köpa.
De hade aldrig stannat i Indien, men väl på Sri Lanka. Indien var, eller åtminstone hade varit en mardröm av byråkrati för seglare. Som exempel på denna galenskap måste man överlämna en komplett förteckning över ALLT man har ombord. Att framställa en sådan innebär är ett digert arbete!
Jag frågade om de någonsin hört om någon båt som gått till de indiska Nikobar-öarna. Det har varit landstigningsförbud där i alla tider, med förklaringen att det är ett kannibalreservat. Särskilt på några av öarna har infödingarna varit extremt aggressiva och endast en antropolog har överlevt ett kort möte (på sextiotalet).
Detta landstigningsförbud har tydligen upphört på senare tid, och Bill har haft kontakt med besättningen på en båt som just varit där. Emellertid är man tvungen att först göra inklareringen i Indien, vilket Gary såg som ett större problem än kannibalerna...

Från Chagos hade Bill och Gary seglat till Östafrika, som visade sig innebära en mycket angenäm överraskning. Landskapet är mycket vackrare och mera kuperat på östkusten än i Gambia, där de legat det senaste halvåret.
I Gambia florerar tiggeriet betydligt mera allmänt än i Kenya och Tanzania.
Vi diskuterade upprinnelsen till de fördomar som finns bland så många vita afrikaner om de svarta, en mycket känslig fråga.
Det verkar ovedersägligen som om de stora kulturskillnaderna som finns mellan t.ex. Zulus från småbyar och den rike, vite mannen på sin båt i en marina, lätt leder till svårigheter.
I marinorna i Tanzania och Kenya tillfrågas man ständigt om man inte kan ge ett tillfälligt arbete till än den ene än den andre. Det samma upplevde vi själva på Kap-Verde-öarna.
De arbetssökande kräver inte mycket i lön, kanske fem dollar per dag, så Bill och Gary betalade ofta någon kille för att se efter deras båt och tvätta och vaxa den. De berättade att de ofta häpnade över det extremt långsamma tempo arbetet utfördes i.
Från våra samtal med rörelseidkare på Kap Verde fick vi mycket varierande berättelser om erfarenheter av detta slag. Den ganska enkla slutsatsen man kan dra är att det krävs väldigt mycket psykologi här, och att det inte fungerar med att bara ge instruktioner om hur arbete skall utföras.
För att arbetet skall fortsätta på ett vettigt sätt också sedan man själv har försvunnit ur synfältet, krävs att man fått ihop en liten grupp för jobbet (här gäller inte att ensam är stark). Den rätta arbetsatmosfären måste också ha etablerats, d.v.s. en god trivsel skall ha slagit rot i gruppen. Som arbetsgivare måste man bjuda till och t.ex. spela rätt musik, som kan hålla arbetet flytande.
Det som krävs är faktiskt bara att jobbarna hålls på gott humör. Egentligen är väl detta en ganska universell förutsättning för att bra jobb skall uppstå, fast här är underhållningskravet ovanligt stort.

I stark kontrast till detta för oss kanske litet svårgripbara kulturproblem, beskrev de hur imponerade de blev av folket i Eritrea. Både Bill och Gary fann många där, som var mycket framåt och mycket proffsiga i sitt sätt att tjäna pengar, genom att hjälpa seglare med olika saker.
I denna del av Afrika har det ju pågått ett utdraget, tragiskt inbördeskrig, som ödelagt det mesta  av civilisationens landvinningar. När fred äntligen slöts, bestämde sig landet för att tacka nej till utländsk hjälp för återuppbyggnaden. Innevånarna tog istället själva initiativet till återuppbyggnaden av sitt samhälle.
De började med att smida ihop den totalt förstörda järnvägen mellan huvudstaden och hamnen.
Bill berättade att han gått med sin brända generator från båtmotorn för att få den omlindad i en liten elverkstad hos "italienaren" i huvudstaden. Där hade han förundrats över hur "italienaren", med den trasiga generatorn som undervisningsobjekt, blixtsnabbt satte igång med att lära upp en hop unga lärlingar i konsten att åter få generatorn "på fötter".
Bill påpekade att han efter denna händelse hade läst en artikel i Times Magazine som beskrev Afrikas hopplösa situation och Eritrea som det enda lysande hoppet och undantaget.
(FAST ÄR DET INTE KRIG DÄR IGEN NU ELLER ?????)

Vi var naturligtvis tvungna att fråga dem om deras intryck från seglingen i Röda Havet, där de också varit. Många seglare har skrivit de mest förfärliga skildringar därifrån. Sådana beskrivningar har fått många att ta omvägen runt Sydafrika i stället.
Genom andra berättelser vi tidigare lyssnat till, var vi alla överens om att Röda havet var ett fantastiskt ställe att segla på.
-Visst blåser en hård, nordlig vind året runt, särskilt i norra delen, men konsten är att hålla sig innanför reven på den afrikanska sidan, samt att vänta in dagar med mindre vind. Detta har ju inte varit möjligt tidigare p.g.a. krig och pirater, men nu verkar det inte vara så besvärligt längre.
Gary och Bill, liksom några från en annan amerikansk segelbåt vi mött, tog god tid på sig, ett par månader. Innanför reven är sjön lugn och man gör dagsturer för motor och kommer sakta norrut i en fantastisk natur. Försöker man sig på att gå utanför revet är det väldigt svårt att åter komma in, för det är mycket glest med inlopp. Man tvingas då att dag som natt pressa sig fram mot vinden i den otäcka sjön.
Vad som fortfarande gör Röda Havet litet obehagligt är en skräckstämning som sprids från båt till båt över radio. Ingen vill komma sist in i detta ökända farvatten, och alla bevakar de andras rapporterade rörelser. Gary kallade Röda havet för "a mental sea".
Man är tvungen att stålsätta sig mot dessa de obekräftade ryktenas magiska påverkan och glömma radions inflytande. Eftersom han själv ledde radionätet var det inte så lätt att bara stänga av...
Den svåraste passagen för Gary och Bill var de sista 130 sjömilen före Suezkanalen, där man inte kan undvika att gå för motor mot 15-17 m/s. Den biten tog dem två dygn. Då hade de legat stilla i över två veckor för att försöka smita förbi i stiltje. De hade t.o.m. haft vakter för att timma för timma registrera vindstyrka och riktning. Det lägsta de noterade var 12 m/s vid tretiden en morgon.
Innan Gary blev alltför sömnig, beskrev de vilken idealisk plats Barcelona är att övervintra på.
Där ligger man, vid Medelhavet, mitt i den kulturella stadskärnan.
Av oss radioamatörer kan man få höra mycket...
Gustaf"

Den 7 april, Itaparica, Brasilien. Sänt från WL2K-stationen över Internet den 8 april kl. 03:58 GMT
"Efter mötet med väderexperterna Gary och Bill har vi ägnat en viss del av våra tankar till att fundera över hur vi skall kunna komma fram till La Plata-området innan den stormfyllda vintern bryter ut där. Detta brukar ske i maj (motsvarar våra novemberstormar).
Från oss till Buenos Aires är det c:a 1850 - 1900 sjömil, så det har börjat bränna litet under fotsulorna.
Vi hade just bestämt oss för att segla iväg på måndag eller tisdag, när vi träffade på en tysk båt, som lade sig för ankar i viken här i morse. De hade minsann sjökort över den brasilianska kusten söderut och dessutom litet av varje annat kul i sina böcker och mappar. Eftersom vi bara har spridda kort över vissa partier av detta stora område, blev lockelsen att stanna kvar litet till en smula för stor.
Vi skall försöka göra en sjökorts-kopieringsdag i Salvador på måndag innan vi klarerar ut.
Vi övervägde att hoppa över ett planerat besök i Rio de Janeiro på vägen, för att i stället sträcksegla till Uruguay. Det tyckte emellertid tyskarna var "wahnsinnig", där finns ju så mycket vackert...
Vi får väl se. Vi tänker nog klarera ut från Brasilien innan vi sticker från Bahía, det går ju alltid att klarera in igen om vädret vill och turistentusiasmen så kräver.

Vi gjorde ännu en omfattande proviantering idag, och inhandlade ytterligare ett trettiotal fullproppade matkassar. Så nu har vi reserver för några månader till havs om det skulle behövas.
När man handlar i omgångar så här, och koncentrerar sig på bara vissa typer av varor, kan kundvagnen te sig lite underlig för en icke-båtentusiast. Vad sägs om femtio kvartskilos kaffepaket tillsammans med sex kilo kex och fyra tubar tandkräm...?
Vi har alltid haft en stark förkärlek för lagrade ostar. Sådan ost är omöjlig att få tag i här. Därför har vi för vana att ligga c:a 12 kg före i inköp vad gäller ost. Metoden innebär att vi alltid kan få njuta av den betydligt fylligare, mogna smaken. Konsten är att ostarna måste vara lufttätt förpackade och att de förvaras under 25 graders temperatur. Har man dem vid bara 10 grader, kommer ett halvår att vara perfekt.
Några enstaka gånger har det hänt, att osten får för sig att producera gas. Då blåser plastförpackningen upp sig som en ballong. Detta är dock inget att oroa sig för. Brukar dryfta dylika spörsmål med osthandlare, om de verkar vara på det rätta humöret. Detta inträffar inte så sällan när man inhandlar några hela ostar...

Dristade mig till att göra ren samt giftmåla logg-givaren, som sitter alldeles för om kölen. Har monterat den så, att man kan frigöra en säkring och enkelt ta loss givaren inåt i båten. Detta resulterar naturligtvis i en kraftig, 4 X 4 centimeters vattenstråle in i båten, tills man fått dit blindpluggen. Nu är givaren skurad och målad, så vi kan förhoppningsvis åter få litet precision när vi räknar död räkning, vilket de senaste månaderna skett mest på en höft.
Det vore inte fel att skrubba skrovets undersida innan vi kastar loss. Man ser tydligt hur det växer från dag till dag.
Gustaf"

8 april. Itaparica, Brasilien. Sänt från WL2K-stationen över Internet den 9 april kl. 02:31 GMT
"Vi har nu förberett oss för att bryta upp från Bahía idag. Skrubbat båtbottnen och stuvat färdigt all proviant, vilket var en hel del, samt städat och fejat.
Vi var på väg för att fylla vatten i några dunkar när vi träffade på den stora spanska motoryachten "Ferrara", som ligger vid en pontonbrygga här.
Vi hade hört att de också var på väg söderut, så vi ville gärna intervjuva dem om deras planer och se om de hade några sjökort vi kunde kopiera. Vi skulle ju ändå in till Salvador och "koppa" innan vi sticker från Bahía.
Jo då, vi fick låna några stycken. Vi lovade att ordna lite kopior åt dem i gengäld.
Hos spanjorerna träffade vi på Jörgen, en tysk långseglare som bott många år i Poerto Seguro.
Han berättade om vädersituationen vi kunde förvänta oss på vägen ner till La Plata-området. Han menade att vi var lite sena. Vintervädret börjar så smått gälla redan i april. Det utmärker sig genom att leverera kallfronter med påföljande sydostlig vind, som följer kusten norrut med ca 10 knop. Det tar c:a tre dagar för en front att passera en, om man seglar i södra Brasilien. Vindstyrkorna kan ligga på uppåt 25-30 m/s i maj. Ju senare på säsongen, desto längre norrut når de. Till sist kommer de ända upp till Fernando de Noronha. Ännu en påminnelse om det är dags att raska på söderut!

I morgon bitti lättar vi ankar, men går först tillbaka till vårt "gamla" ankarställe i Salvador. Sedan dags att kopiera sjökorten, klarera ut och sedan: Segla vidare.
Den tyska båten som också skulle till Patagonien samt Bill och Gary gör likadant, så vi blir en liten armada som går ut tidigt på morgonen.
Gustaf"

11 april. Sänt från WL2K över Internet den 12 april 01:09 GMT
"Position 13 08 S, 38 32 W, den 11/4 kl. 21.15 GMT
Kurs: 175 grader, fulla segel, dikt bidevind
Vind: 4-5 m/s OSO Sjö: 1 m swell från ost
Vattentemp: 28 C
Vi har de senaste dagarna kopierat sjökort för seglingen längs ostkusten. De skall förhoppningsvis användas fram till december i år.
Nu har vi kastat loss och hoppas kunna non-stop-segla till Uruguay. Det är förstås möjligt att vi kommer att tvingas göra något stopp på vägen. Väder och vind lär ju inte vara så mycket att lita på vid denna årstiden.

Vi har just beskådat en mycket vacker mörkröd solnedgång över Itaparica i väster.
Vi kom iväg från Salvador kl. 18.20 GMT efter en trivsam dag med pyssel och sjöstuvning (som inte är en lågkalori-maträtt, om nu någon trodde det).
Vi ordnade alla sjökort för vår segling söderut. De viktigaste fram till Magellans sund är ungefär 60 st, och då har vi ändå hoppat över många kort över brasilianska skärgården och nöjt oss med bara de allra viktigaste. Det är ju sammanlagt drygt 3000 sjömil, så inte så konstigt att det blir en tjock bunt.
Litet söderöver möter man ofta kallfronter med starka motvindar, och då känns det gott att ha kort med användbar skala för att kunna ta sig in. Ibland känns det lite fånigt när man samlar på sig all den här informationen, när man vet att det mesta aldrig kommer att användas...

I förrgår åkte vi till en kopieringsfirma, fyrtio minuter med buss från hamnen. Där lämnade vi in sjökort och böcker för kopiering för oss själva och fyra andra båtar. Vissa av oss skall söderut, andra skall åt norr. Eftersom det tog mer än en dag att få beställningen utförd, gjorde Tina och jag ett sista stort inköp i ett köpcenter bredvid kopieringsbyrån i Iguatemi.
Tina shoppade kläder medan jag fyllde kundvagnen. Resultatet blev som vanligt, att när man betalat, så har man så många kassar, att man knappt kan släpa dem med sig.
Vi var ganska utpumpade där vi stod på parkeringen i mörkret och undrade hur vi skulle komma hem till båten. Tina var inte helt tillfreds med min köpiver som exponerats en stund tidigare (som hon tyckte hade gått till överdrift). Till sist lyckades vi trots allt släpa alltsammans till en buss, som gick åt rätt håll.
Det var rusningstrafik och bussen blev totalt fullpackad. Till slut stod vi inklämda i ett hörn, oförmögna att röra oss i vårt berg av tunga kassar...
Som tur var lättade trycket efter hand, och innan vi klev av var bussen tom och vi hade blivit goda vänner med konduktören och chauffören. De var väldigt nyfikna på vårt konstiga sätt att leva och skjutsade oss slutligen ända till jollen, där de hjälpte oss av med vårt lass. Hyggliga människor de där brasilianarna!

I går klarerade vi ut ur Brasilien. Först till Receita Federal, sedan Policia Federal och slutligen Capitania dos Portos.
På Policia Federal blev vi blev utskällda efter noter, för att vi inte hade besökt dem när vi kom till Bahía. Vårt misstag hade bestått i att vi hade gått till myndighetens huvudkontor och där hört (och trott) att vi bara behövde besöka Receita Federal.
På Receita Federal hade vi blivit instruerade att vi nu bara skulle besöka Capitania dos Portos. Denna gång när Receita Federal visat oss Policia Federal-kontoret som låg vägg i vägg med dem, förstod vi vårt misstag...
Efter att ha utan uppehåll skällt på oss i tio minuter tröttnade myndighetspersonerna på detta och blev väldigt trevliga och privata och visade sin favorit-rockvideo med ABBA och förklarade hur sexig Agneta var. Kan det vara för att vi var svenskar som vi blev förlåtna?
Eftersom jag nyligen läst Slottet av Kafka kunde jag inte låta bli att dra igenkännande på munnen...

När vi hämtat alla sjökortsrullar och pilotböcker från copy-affären, hamnade vi i den spanska långfärdsbåten Kivianas sittbrunn några timmar på kvällen.
Det blev mycket tal om segling i Magellan och Patagonien. Spanjorerna hade tänkt ta samma väg tills för en vecka sedan, men ångrat sig. Deras skäl var att de tyckte de var för sent ute för att ta sig ur Brasilien innan deras sexmånadersvisum gick ut. Dessutom hade de inte någon ordentlig värmare för att övervintra i La Plata området.
Men det viktigaste skälet var att de inte ansåg sig ha en lämplig båt. Kiviana är en 47 fots hightech-jolle med två centerbord efter varandra, med propellern placerad däremellan och med spad-rodret långt bak. När de gick för full gas (60 hkr) för motor mot 20-25 m/s snett från fören kunde de inte styra. I det läget föll bara båten av trots fullt roderutslag upp i vind. De var då tvungna att stötta med bogpropellern hela tiden. Efter långt övervägande insåg de att detta var alltför uselt, eftersom de väl visste att stormvindar var standardväder till och från i fjordarna i Patagonien.

Tyskarna från ketchen Comodo, som också skall tillbringa nästa sommar i Patagonien, tyckte att detta lät lite fånigt. Varför gå för motor när det är så dåligt väder? De skulle dessutom själva aldrig kommit på tanken att försöka gå för motor mot sådant väder!
Och själva kan vi väl hålla med om att en lite tyngre båt med stark motor nog är lämpligare än en jättestor, lätt jolle (som Kiviana). Frågan är förstås om det är nödvändigt att ha den perfekta båten för varje situation. Många gånger kan nog modern teknologi och design bli ett hinder snarare än en hjälp. Antingen har man inte det senaste, och då tror man ju att man inte kan komma fram, eller så har man det senaste, men av fel sort och då kan man ändå inte ta sig fram, tror man.
Gammalmodig och pålitlig low-tech är nog inte så dumt i långseglingsbranchen. Litet långsamt ibland, men billigare, lättare att laga och mera allround.

I dag på förmiddagen hjälpte vi den svenska långfärdsbåten "Concreta" med litet svetsning av en motordel på vårt fördäck. Det visade sig att vi mötts förut, för fyra år sedan, när vi försökte sälja vår förra långfärdsbåt, Pecten Maximus.
Då hade de en ettårig dotter som kröp runt bland smutsen på durkarna, något som Tina och jag tyckte verkade ovanligt sunt. Anders sa skrattande, att det gör hon fortfarande, men nu här i Brasilien.
De håller på att bli alltmer rotade här och försöker köpa ett hus och en liten ö.
Så kan också en långsegling ta slut, eller permanentas, hur man nu vill se det. Anders har seglat mycket förut, och hans fru är brasilianska, så de trivs fantastiskt bra med att rota sig här i Bahía, så nära paradiset man kan komma.
Gustaf"

12 april. Sänt från WL2K över Internet fredagen den 13 april 02:30 GMT
"Den 12/4-01 kl, 23.35 GMT. Position 14 42S, 38 30W. Kurs: 205 grader, fulla segel, dikt bidevind. Vind: 2-3 m/s SSO Sjö: 0.5-1 m swell från ost. Vattentemp: 30 C.

Vi hade fortsatt svag bidevind under natten, men kunde hålla 2-4 knop och få båten att balansera med vindrodret fram till 11 GMT i morse, då det blev fullständigt bleke, vilket det förblev till 19 GMT. Därefter kom vinden tillbaka, men nu med endast 2-3 m/s och i det närmaste exakt från det håll åt vilket vi skall.
Det känns väldigt skönt att åter kunna segla och få båten att styra sig själv, så det går framåt utan besvär.
Under dagen har vi kört motorn sex timmar på låg fart (1200 rpm), så vi fått ström till watermakern. På så sätt har vi kunnat tvätta upp hela den stora högen med smutstvätt som samlat sig under den senaste tiden. Det är också skönt att kunna fylla på i vattentankarna. Det har ju inte funnits någonstans där man haft tillgång till vatten där vi varit sedan vi lämnade Jacaré för en månad sedan, så det var på tiden.
I Itaparica fanns det källvatten som vi hämtade några dunkar av för att dricka, men man fick inte stå där och tvätta.
Här är idealiskt torkväder. Sista omgången tvätt hängde vi upp i skymningen, och tre timmar senare var den torr, och ändå är det ju nästan vindstilla. Dock blir kläder genast snabbt svett-våta i värmen, om man nu skulle bry sig om att ta dem på sig.

En timme efter gryningen i morse hände något spännande. Jag hörde flåsande och vinande ljud från sittbrunnen och tittade ut. Trettio meter tvärs båten simmar en 15 meters kaskelot-val, som sänder upp det ena sprutet efter det andra i lugn takt. Tina far upp på mitt rop och gnuggar sig sömnigt i ögonen, och då visar sig en kaskelot till, bredvid den första.
Vi seglar med två knops fart och de simmar ungefär lika fort i motsatt riktning. Eftersom det nästan är spegelblankt vatten i den svaga vinden, ser vi tydligt hur de rör sig. De tar det väldigt lugnt och verkar inte ta notis om oss. Vi ser dem länge medan de sakta försvinner med sina sneda sprut, makligt framlevande sina liv, påtagligt fria från alla bekymmer.
Dessa valar var antagligen båda honor eller möjligen en hona med unge, för de var inte så stora som de kaskeloter vi sett tidigare. De var ungefär så långa som båten eller kanske en liten aning längre.
Det var mindre än tio år sedan man slutade jaga val i Brasilien, så ännu är det sällan man ser några här. Någon sjömil norr om mynningen av Paraibafloden, där vi låg i februari, fanns det fortfarande kvar en valstyckningsindustri i malpåse, förberedd, om världens oponion skulle svänga tillbaka.
2000 sjömil åt nordnordväst, på Bequia, i Grenadinerna i Västindien, jagades också mycket val fram till för så där 10-15 år sedan. Minns vi såg högar av skelettdelar på stränderna när vi var där -92. Mattias, som var med på den resan också ett tag, tog med sig en kota hem, som han gjorde en rolig trebent pall av.

Vi har seglat förbi många portugisiska örlogsmän idag (de vackra men luriga maneterna ni kanske minns från tidigare resebrev). Vid ett tillfälle såg vi tre samtidigt. De ger på håll en känsla av halvfyllda, uppblåsta påsar av någon illskär plast, som flyter på vattnet.
Det lär vara säkrast att hålla tassarna borta från dessa seglande kolleger, trots att deras färg och framfart inbjuder till närmare bekantskap.
Gustaf"

13 april. Sänt från WL2K över Internet långfredagen den 13 april 23:07 GMT
"Den 13/4-01 kl. 20.40 GMT. Position 15 59 S, 38 33 W. Kurs: 205 grader, fulla segel, dikt bidevind. Vind: 5-6 m/s S-SSO. Sjö: 1 - 1.5 m swell från SO. Vattentemp: 29 C.
Sedan i går kväll har vi haft fortsatt motvind. Vi har slagit ett par gånger för att ta vara på små vindskiften.
I morse passerade en serie squalls. Det starkaste var på c:a 17 m/s och gav ett formidabelt ösregn. Dessa starka vindar varar bara omkring tio minuter, så vi nöjde oss med att ta ner mesanen och rulla in halva genuan, samt falla av till slör.
Så vitt vi hört är vi den enda långfärdsbåten i år som valt att segla söderut från Brasilien för att övervintra. Vi har träffat flera båtar som haft detta i tankarna, men som nu väljer att segla norr ut av olika skäl.
Vi hoppas att kunna träffa på lite likasinnade, som är tidigare ute där nere.
Hade vi haft bättre koll från början att det var maximerat till sex månaders vistelse i Brasilien, kanske vi skulle valt att stanna någon månad i Gambia på vägen, som vi nu hört så mycket fint om. Då hade det blivit lagom timing att sakta segla till Rio-trakten och sedan fortsätta färden i oktober, när våren kommer. Å andra sidan skulle vi ha skjutit upp mycket transportsegling till november då...
Vi har börjat läsa lite i våra två nya pilot-böcker om Patagonien, och det låter som om det blir ett spännande äventyr!
Gustaf"

Påskafton. Vidarebefordrat från WL2K av KN6KB i Florida över Internet den 14 april kl. 23:49 GMT
"Den 14/4 kl. 19.50 GMT.

Position 17 03 S, 38 19 W. Kurs: 145 grader, stor + halv genua, bidevind. Vind: 10 m/s SSV. Sjö: 1 - 1.5 m swell från SO. Vattentemp: 28 C.
Vi har haft fortsatt motvind, omväxlande med stiltje och ett kontinuerligt flöde med squalls varje nästan timme. De kräver ständiga segelskiften och slag. Det går inte så fort, men vi arbetar oss sakta söderut.
Enligt väderstatistiken skulle vi ha halvvind och två knops medström. När vi seglat närmare land än 30 sjömil, har vi haft c:a en knops motström, medan det längre ut inte är någon märkbar ström alls.
Oturligt nog har det parkerat ett högtryck här utanför kusten, som spärrar vägen för passaden och genererar en faslig massa squalls. Däremellan är det svag S-SO vind. Särskilt en rackabajsare i morse var riktigt saftig, så vindsnurran började skydda sig genom att bromsa ner och yla under några minuter, vilket den gör över 17 m/s. Samtidigt försvann en bräda i peket. Den splittrades och slet ut två skruvar, gängade i stålet.
Squallen ser ut som svarta ovädersmoln, ofta med åska. Ungefär tre sjömil närmast dem vrider vinden rejält, så man kan ofta hålla nästan rakt mot målet några sjömil. Mitt under själva molnet är det svagare vind igen, och ett massivt ösregn. Man ser tydligt regnet på radarn som ett stort svart fält, som helt gömmer båtar och annat "skräp" inuti. När man plötsligt påverkas av squallvinden måste man reducera segelytan till kanske halva, trimma om vindrodret för den nya balansen och falla av en bit för att inte luta för mycket.
Vi har just passerat en oljeborrplattform på nära håll. Den såg ut som en kraftigt ombyggd tanker med ett högt borrtorn på mitten och en mängd andra, omkring femtio meter höga ställningar. Den drogs av två bogserbåtar från var sitt håll, eller om det var så den höll sig i position?
De borde vara lite skamsna över sin hantering efter den förolyckade plattformen för två månader sedan.
I natt under en av de oräkneliga squallarna satt jag och hade riktigt myspys under den nya sprayhooden, medan regnet strilade ner. Då får jag plötsligt sällskap i ovädret av en brun fågel, som under en timmes tid trevande, försiktigt försöker landa än här än där, ibland på bara någon armlängds avstånd. I det svaga skenet från lanternan ser jag att min nyfunna vän är en vitpannad noddy. Eftersom vädret inte riktigt tillät en närmare bekantskap, nöjde jag mig med att tänka på noddytärnan som lät sig fångas från bommen på vår förra båt utanför Florida en liknande mörk natt under ett busväder. De är verkligen väldigt vackra fåglar, färger som chokladpudding med vispgrädde...
En annan oväntad fågelobservation som Tina och jag hade för någon timme sedan var en bredstjärtad labb som gjorde några girar över båten i full praktdräkt. Enligt Peter Harrisons utmärkta bok borde de ha flugit norrut redan. På utbredningskartan markeras området här med ett frågetecken. En raritet här kanske?
Vi körde motor fem timmar mitt på dagen när vinden dog ut helt. Då hade vi sällskap av en flock delfiner av litet blandade sorter, som lekte runt oss.
I natt - förmiddags passerade vi en grundbank som sticker ut, och nu i natt kommer vi att segla förbi en väldigt stor bank av korallrev som sträcker sig fyrtio sjömil ut från land. Den heter Abrolhos, som betydet öppna ögon. Man kan faktiskt snirkla sig tvärs genom banken på ett par ställen, men då måste man hålla ögonen öppna för korallhuvuden. Förekomsten av dessa stora grundflak, strömmen, och det faktum att vi nu rundar en udde på Brasilien gör säkert, att det finns mycket fisk i vattnet. Ett tecken på detta är att vi har sett en del hoppande småfisk. Vi har inte börjat fiska ännu, för vi hade förberett avfärden väl med en indisk-kryddad kyckling och ett rejält lass pannbiffar. Vi vill ju bara fiska när vi behöver, annars blir ju den andra maten dålig.
Vi har stängt av frysen sedan två månader tillbaka, då vattnet började bli allt varmare. Den stackaren får gå så tungt annars.
Idag har vi faktiskt sett en annan segelbåt på väg söderut! Det var en stor fransk colinarcher som hann ifatt oss (för motor?). Den försvann sedan bland regnskurarna, för att efter några timmar åter synas som en prick långt in mot land, på andra sidan oljeriggen.
Gustaf"

Vidarebefordrat från WL2K av VE1YZ över Internet, annandagen den 16 april kl. 01:23 GMT
"Den 15/4-01 kl. 22.40 GMT. Position 18 13 S, 38 23 W. Kurs: 225 grader, fulla segel, bidevind. Vind: 2 m/s SSO. Sjö: 1  m swell från S. Vattentemp: 28 C.

Vi har haft svaga sydvindar det gångna dygnet, när inte tillvaron kryddats av en squall. På senare tid har de dock varit av ganska mild natur och utsträckta i långa strängar, så de har ibland gett oss fördelaktig vind i ett par timmar.
Liksom igår dog vinden ut helt mitt på dagen, så vi tvingades köra motor i fem timmar. Eftersom vi mestadels haft vindar runt 1-3 m/s de senaste fyra dygnen, är jag glad att jag förlängde paddeln till vindrodret, så att det kan styra båten något sånär, trots svag vind. Det har varit många timmar med 1.5-2.5 knop, och då är det inte roligt att handstyra. Vi har aldrig haft autopilot, men vi har hört att de inte är särskilt bra i svaga vindar heller.

Eftersom vi idag passerat det stora korallrevet som sticker ut vid Caravelas, har vi pressats samman med all annan fartygstrafik, så vi har nog kunnat se en fraktbåt passera varje timme. Det stora containerfartyget Clipper låg för ankar långt utanför revet, ca 60 sjömil från land. Bredvid den observerade vi en liten fiskebåt, den enda vi sett de senaste dagarna. Ganska skumt!

Vi ser en del fisk och fågel, sulor och noddytärnor. Det mest påtagliga havslivet idag har varit stora flockar av ett illrött kräftdjur som är c:a 6 mm. Dessa stimm kontrasterar mycket vackert mot det ultramarinblå vattnet. När vi seglar ca en knop hinner de ifatt oss och följer båten i en jättesvärm. Varje ny flock vi sedan når fram till, ansluter sig. När sedan vinden ökar litet tappar vi svärmen igen, och så kan det hela börja om från början. Ibland har vi sett dessa kräftdjur i så täta klungor att vattnet varit helt jordgubbsrött. Djuren hoppar ofta, och då uppstår ett fräsande ljud Ibland simmar de i form av en 100 meter lång linje.
Vi tror att växtplankton här bildar små aggregat, för i det kristallklara blå vattnet syns ofta något som liknar gryn, någon millimeter stora, svävande fritt i vattnet. Det är väl dessa de små kräftdjuren livnär sig på. Sedan blir de väl i sin tur själva föda åt noddytärnorna och småfiskar, som i sin tur är mat åt sulorna...
Har fångat några av kräftdjuren. De ser ut som små klumpar, bara något längre än de är breda med ett antal små armar på ena sidan, som de håller ihop som en koalabjörn. Inga antenner eller spröt syns till. Märkligt att de kan ta sig fram med minst en knops fart!

Tina har lagt in en ny omgång gurkor idag. Vi är väldigt förtjusta i leverpastej med gurka på smörgåsen. Leverpastej köpte vi säkert 100 burkar på Kanarieöarna. Inlagd gurka får vi inte tag på för en rimlig peng någon annan stans än hemma...
Jag bakade små bröd i gasolugnen, och så har vi börjat på en ny högläsningsbok.
Det är så lugnt och harmoniskt att fira påsken till havs.
Gustaf"

16 april. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 17 april kl. 00:15 GMT
"Den 16/4-01 kl. 21.20 GMT. Position 19 02 S, 39 12 W. Kurs: 210-250 grader, fulla segel, bidevind. Vind: 2-5 m/s SSO. Sjö: 1  m swell från S. Vattentemp: 27 C.

Vi har haft fortsatt svaga till måttliga motvindar och har legat för babords halsar sedan igår. Då var vi 60 sjömil ut från kusten, nu bara 25. Har väl inte kunnat göra någon särskilt imponerande dygnsdistans, men båten balanserar i alla fall med lite trimning då och då, och stretar emot en liten motström, som dyker upp här närmare land. Och vi har sluppit motorgång, även om det ibland har gått ganska sakta.

Det har mestadels varit mulet, så vi har för första dagen på länge sluppit svettas, fast man behöver ju inte ta på sig mer än ett par shorts förstås.

På mornarna kl. 9 (12 GMT) har vi radiokontakt på 8101 kHz med de andra seglarna som vanligt. Gary drar först vädret. Alla som vill checkar sedan in och berättar var de är och vad de har gjort för väderobservationer. Ofta följer sedan lite snick-snack, liknande vad man kan höra i samband med bulletinläsningen på tvåmetersbandet hemma i Sverige.
Eftersom Gary också är "riktig" radioamatör och har Pactor ombord, så vidarebefordrar han väderuppgifter och andra intressanta nyheter till andra seglare som har den utrustningen.
I dag pratade jag förresten igen med seglaren Anders i Concreta. Han och hans fru (hon är brasilianska) känner en del folk i Bahía, som de har kontakt med. De hade umgåtts med bekanta under påsken och varit med och provflugit ett ultralätt flygplan, en prototyp, som en av vännerna byggt själv. Vi pratade också över radion om hans och fruns varv/marina i Ljungskile. Det lät väldigt mysigt! Anders längtade visst tillbaka dit en hel del, så de stod i begrepp att segla hem igen.

Gjorde stuvad vitkål med churizo till lunch. Mycket gott! Bättre än gårdagens mat som blev för salt.
Den senaste omgången saltat kött vi köpte, var betydligt saltare än den förra, och behöver visst kokas ur först! Ibland blir inte carne del sol riktigt samma som den carne del sol man gjort förut...
Här finns i sanning ingen EU-standard (men saknar vi den?).
Gustaf"

17 april. Vidarebefordrat från WL2K med K7AAE (i Seattle, nordvästra USA) över Internet den 18 april kl. 05:05 GMT
"Den 18/4 -01 kl. 02.05 GMT (lokal tid kl. 23.05). Position 20 22 S, 39 21 W. Kurs: 205 grader, fulla segel, bidevind. Vind: 8 m/s SSO. Sjö: 1  m swell från S. Ström 0.8 knop mot N. Vattentemp: 27 C.

Vi har kryssat med stora slag. Var femte till tionde timma har vi slagit, för att hela tiden försöka göra bästa kurs mot mål i den eviga motvinden.
Squallen har varit orsaken till slagen, och de har verkligen hållit oss sysselsatta! Det gäller att vara snabb och falla av när man träffas av vinden. Man får inte tid att reva i takt med vindökningen, så fort går det. Vid ett tillfälle under den gångna dagen gjorde vi 9.8 knop under några minuter för revad stor och lillefocken, rätt norrut...
För att ändå komma fram mot den envisa motströmmen gäller det att snabbt sätta segel igen när det mojnar, och därför blir det många byten. Förändringarna i segelförningen har varit så många, att det är svårt att minnas alla gånger man rusat omkring och bytt och justerat. Bland annat har vi. i två omgångar haft rev i storen, haft mesanen helt nere två gånger och andrarevad en gång samt rullgenuan ut och in ett flertal gånger det senaste dygnet. Lillefocken har vi oftast satt. Den hjälper till gott när det blåser på bra och nästan hela rullgenuan är invirad. Med genuan 1/3 - 1/2 full får den inte så bra form om man inte följer med genom att flytta fram skotpunkterna, vilket vi inte har något bra system för. Med stagsegelfocken uppe, kan man i stället nöja sig med att lämna 5 kvm rullgenua och därigenom få ett mycket bättre driv.
Har experimenterat en del med revad mesan, som jag försökt få lite buk i när vinden går upp mot 10-12 m/s. Det känns som om det ger bättre balans att lämna kvar litet mesan och i stället även ta ett rev i storen. Man blir en ivrig trimmare, när man misstänker att det kanske är ytterligare två veckors kryss kvar till Uruguay. Just nu seglar vi i alla fall på som ett skott. Vi har faktiskt en rätt lång stund kunnat hålla sex knop, nästan rakt mot målet!

Annars händer inte så mycket. Busvädren kommer och går, och någon timme per dygn är det stiltje.
Såg ännu en bredstjärtad labb i praktdräkt, samt en petrell av något slag.
I natt var det mycket fartygsaktivitet. Vi passerade genom stora farleden och fick vara fullt engagerade i att hålla koll på alla fartyg. Nu är vi öster om leden, men kommer nog att skära den i natt igen (klockan är elva här, lokal tid). Det är mycket lättare att få syn på båtarna i tid när det är mörkt, så det känns bra.
Gustaf"

18 april. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 19 april kl. 03:24 GMT
"Den 19/4 -01 kl. 01.16 GMT. Position 21 29 S, 39 39 W. Kurs under dagen: 80-270. Fulla segel, bidevind. Vind: 8 m/s SSO. Sjö: 1  m swell från S. Ström 1 knop mot N. Vattentemp: 27 C.

Frid råder ombord, seglingen går utmärkt och med bra kurs, och doften från kvällens bullbak sitter fortfarande kvar här i kajutan.
Vi har som vanligt slagit fram och tillbaka och tagit in och slagit ut rev i en jämn takt under det gångna dygnet. Denna dag, liksom de senaste dagarna, ger vädrets makter dispens för lite avkoppling på kvällen och kan tom bjuda på en konstant sträckbog, när man nästan kan sikta direkt på målet några timmar!
Periodvis är det dock litet segt att kryssa mot strömmen när vinden är svag, så kurslinjerna som plottas på GPS:en kommer på topp av varandra, fram och tillbaka.
Men vi är ståndaktiga och kör bara motorn om det är alldeles vindstilla. Strax vrider ju vinden eller ökar på, så man gör fart framåt igen!

Kvällarna här ute är fantastiskt vackra, och då når man faktiskt den optimala temperaturen, svalka, men inte kallare än att man kan sitta halvnaken.
Den nedgående solen färgar alla moln på himlen i olika apelsingula, rosa, blågröna, svartgrå, gråskära och naturligtvis tomatorange till blodröda färger.
Det är nästan alltid någonstans man ser att det ösregnar, men bara en kvart per dag drabbar det en själv. Bara vindarna från ovädren brukar nå fram.
Vi ser ofta regnbågar i många varianter, och på nätterna är det nästan alltid i något hörn av himlen som det blixtrar utan knallar, för det mesta högt upp i molnen. Ibland ser man också långa fina blixtar som går från flera tusen(?) meters höjd ner i havet.
Det är så god sikt och så klar luft här på södra halvklotet, att man verkligen förvånas.
Vi europeer, asiater och nordamerikaner spyr ut så mycket luftburna partiklar (rök och damm) att det delvis förmörkar himlen och sänker temperaturen någon grad, vilket spefullt nog kompenserar för växthuseffekten i dessa områden. Och till detta kommer Saharasanden, som så smutsade ner vår båt...
Här ute till havs vänjer man sig vid att andas frisk luft, blir nog lite bortskämd.

Ett par gånger den senaste veckan har Tina rusat runt och undrat om det brinner ombord. Då har vi seglat c:a 25 sjömil från land så man bara ser vatten, men vinden har kommit ut från land, och genast känner man lukten av bränd plast och andra sopor. Då säger vi "Det luktar Joa Pessoa" och gör ett slag ut mot havet igen.
I Joa Pessoa eldade man soporna i tunnor överallt. Det var pyrande soptippar längs nästan hela järnvägen. Brinnande förpackningar av alla de slag. Dessvärre drabbas inte de som producerar soporna (det borde de faktiskt!). Det gör i stället de fattiga familjerna som bor på soptippen. De köper inte de påkostade förpackningarna, men blir i stället offer för andras problem, att bli av med dem...
Gustaf"

19 april. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 20 april kl. 03:34 GMT
"Den 20/4-01 kl. 01.30 GMT (22.30 lokal tid). Position 22 49 S, 40 11 W. Kurs 200 grader, fulla segel halvvind!!! Vind: 4 m/s ONO. Sjö: 1.5  m swell från SSV. Ström 0 knop!! Vattentemp: 28 C.

Den gångna natten var som vanligt fin i början, men squallig efter midnatt. Det blev sålunda inte så mycket sömn förrän rätt sent.
Efter radiotiden med Gary 12 GMT (15 här) bredde så en oljig stiltje ut sig, och vi beslutade att gå för motor, för att inte driva in bland oljeriggarna vi var på väg mot. Sent på dagen kom vinden tillbaka, men nu från ost-nordost! Fantastiskt! Vi kan för första gången på denna sträcka släppa på skoten och segla halvvind.

Oljefältet är i form av en rektangel från Cabo Frio till San Tomé, ett område på på 70 x 40 sjömil, som vi nu tvingas segla utanför. Nästan 70 sjömil från land måste man gå!
Sedan fältet blev utsatt på kortet, har det tydligen växt till med ytterligare 20 sjömil ut i havet, så vi bestämde oss för att snedda innanför ett par glest placerade riggar. Detta höll dock på att stå oss dyrt!
Som vi seglar på där, det var väl för c:a två timmar sedan, ser jag i beckmörkret plötsligt en svart kontur framför båten. Eftersom den nästan var i linje med en flammande oljerigg bakom, blev jag osäker på om det mörka var en del av oljeriggen fem sjömil längre fram, eller om det var någon båt utan lanternor.
Letade upp kikaren och... FY! Där, bara 300 meter längre fram flyter en 5-10 meter stor förtöjningsboj i stål! Och där, en till, och där... Överallt dyker de upp i kolmörkret, medan båten stävar på med nästan fulla segel i fem knop. Girar raskt upp i vind och hojtar på Tina, som har frivakt, att hon får stå på peket och hålla utkik.
Inte så kul. Det var sammanlagt minst fem oupplysta bojar, lite mer än en sjömil från närmaste oljerigg. Troligen är de utlagda för tankers att lägga till vid.
Eftersom det är nymåne nu, är det väldigt mörkt på nätterna. Radarn är ett bra hjälpmedel för det mesta, men eftersom det ligger många hundra riggar här, som alla ger väldigt starka ekon (varje rigg blir en halv ring runt båten) är det lite trixigt att få ut den entydiga information ur radarbilden, som man skulle vilja ha. Man får då pilla med en del inställningar manuellt, för att få ett tillräckligt bra signal/brus-förhållande för bilden.
En komplikation just nu är att det rullar in en lång, mjuk, men allt högre dyning söderifrån, och denna ger ochså radarekon. Tror dyningen kommer från en analkande kallfront som rapporteras på väg upp mot norr. Den är nu i Rio Grande, sydligaste Brasilien.

Nåväl. Seglar inte gärna mer bland brasseplattformar på natten. Nu är vi utanför oljefältet och kan glädja oss åt vår fina vind, som ger oss sex knop mot Argentina!
Den gigantiska hopen av rökspyende oljeriggar löses upp i dimmor akteröver...

Vi har sett ett par flygfiskar vid båten och några enstaka havsfåglar långt borta, annars verkar havet alldeles livlöst här. Verkligen en stor skillnad mot Kap Verde, på ungefär samma latitud. Vi har heller inte sett mycket fiskebåtar, fast vi har ju seglat väldigt långt ut från kusten förstås.

Har loggat in på ett nytt seglar-radionät i går och i dag. Det är italienaren Alfredo, IK6IJF som sänder hemifrån, och läser upp individuella väder för de båtar som loggar in. Han erbjuder sig också att förmedla telegram. Båtarna i nätet (5-8 st) är spridda över hela Atlanten härifrån och till Azorerna. Vill man vara med, måste man vara licensierad radioamatör. Mötena hålls kl. 19 GMT på 14297 kHz USB.
För den som inte är lic. amatör håller Rafael Castilliano på Gran Canaria ett liknande marint nät på 14370 kHz kl. 22 GMT dagligen. Har inte loggat in där (piratfrekvens), men Rafael sägs vara en pensionerad sjökapten som har bra ordning på sitt nät. Han sägs dock ha ett ganska skiftande humör. Hans långtidsprognoser är utmärkta och bygger på meteorologisk information från USA.
Vi har hört att det ska finnas ännu fler radionät. Dessa nät verkar vara ett mycket utbrett, rent av populärt sätt för långseglare att hålla kontakten med varandra.
Dagliga radiotider båt-till-båt kan kännas lite bindande, men att hoppa in i ett nät av och till och utbyta kunskaper om ankarställen och väderförhållanden, samt prata med seglarbekanta, kan säkert förhöja livskänslan under långa överseglingar.
För en del kan detta utvecklas till att bli seglingens huvudnöje. När vi var ute -91 träffade vi en fransman på Madeira som hade sex olika radiotider att passa varje dag. Han kunde sällan gå i land för alla passningstider, trots att de låg vid kaj i inre hamnen . Han trivdes uppenbarligen utmärkt med detta arrangemang, medan hans lagvigda förnöjde sig genom att besöka sevärdheter i land. Då en ankarplats utforskats av frun bar det av till nästa ställe...
Gustaf"

20 april. Vidarebefordrat från WL2K över Internet av SM6USU (tack Svante!) den 21 april kl. 01:14 GMT
"Den 20/4 -01 kl. 22.55 GMT (19.55 lokal tid). Position 24 24 S, 41 22 W. Kurs 230 grader, fulla segel halvvind!!! Vind: 7 m/s NV. Sjö: 1.5  m swell från olika håll. Ström 0.2 knop åt SW!! Vattentemp: 28 C.

Det var en härlig segling natten till i dag, liksom dagens, med slör/halvvind på 7-12 m/s!
På natten och fram till lunch seglade vi med genua och mesan och dansade fram som på rena berg-och-dal banan. Sedan dess har vinden mojnat efterhand, så vi har satt storen, först revad, nu full. Slutligen satte vi även stagsegelfocken.
Det går undan med fin fart, och motströmmen har vi lämnat kvar inne vid land.
Vi seglar utomskärs nu, skulle man kunna säga, 100-250 sjömil från land. Vi tvärar över en stor bukt söder om Rio, som lätt känns igen även på fickalmanackskartor.
Det har idag känts som att segla i passadvind med mycket flygfisk, en guldmakrill på kroken (tappade den tyvärr) och och det konstanta forsandet av vatten runt båten.

Det är bara det att vinden är från nordväst, den ovanligaste vindriktningen enligt pilotkortet, så denna lycka blir kanske inte så långvarig. De har lovat motvind i morgon på väderprognosen, en kallfront nerifrån södern har tagit sig upp hit.
Vi är dock fortfarande så långt norrut, så kallfronterna, som står för det dåliga vädret här, så här års tappar det mesta av sin kraft häruppe (peppar, peppar).
Upp längs kusten kommer c:a en kallfront per vecka, med kraftig S-SV vind i två dygn. Vi har redan spanat in nästa, som är på väg till oss nerifrån Argentina. På vintern är de kraftigare och når högre upp. Ibland kommer de i grupper och avlöser varandra, så man kan få dreja bi och vänta ut stormen en vecka i värsta fall sägs det! Då gäller det att ha laddat med bra högläsningsböcker, glögg och gärna en bunt kasettband med spännande sagor på, för att trösta sig...
Om man vill ta sig norrut, är rekommendationen att lämna hamn dagen innan fronten dyker upp, och sedan följa med den hårda sydliga vinden upp.
Vi får väl se vilken soppa brasse-Polman kokat ihop, för att överraska med i morgon...

Orsaken till att vi inte följer kusten närmare, så man kan smita in när det kommer en front, är att vi då hela tiden skulle få streta mot strömmen. Det är otrevligt att fastna vid en lä-kust om det ovanliga skulle ske, att vi får S-SO busväder. Dessutom är det mycket glesare här ute med allsköns otyg som fiskebåtar, drivgarn, fartygstrafik m.m.
Utomskärs är tryggt att vara. Väderprognoserna är så usla här, så man hade nog ändå missat att ta sig in när fronten kommer.
Faktum är att prognoserna hittills på detta ben (tio dagar) har varit helt fel varje dag, trots att de bara sträcker sig en dag fram, så vi har börjat ta dem med en nypa salt.

Idag blev det stuvad vitkål, potatis och vår nya favorit, chorizokorven, som vi köpt ett helt lass av - himla god!
Vi gör vanligen bara ett lagat mål per dag, men till det blir det också lite mackor. Vi pressar apelsin och citron, dricker juice, och så mumsar vi lite frukt naturell och tar en bit avocado då och då.
Numera har vi blivit kräsna med dricksvattnet, sedan vi börjat använda sprayhoodstaket som regnvattenssamlare. Toppengott, jämfört med gammalt mineralvatten, det aningen salta watermakervattnet, eller det klorerade tappvattnet från hamnarna. Flertalet långseglare vi mött på senaste tiden har regnvattensamlare och behöver därför inte krångla med watermakers eller dunksläpande.
Även i Västindien använde de mest rutinerade seglarna biminin eller sprayhooden för att samla vatten. Eller kanske ändå vanligare: De satte upp ett soltält över fördäck för att slippa sol i de vidöppna skylighten och använde detta tak som vattensamlare. En slanganslutning på mitten bara!
Det är klart, att på Kap Verde eller i Röda havet hade det väl inte funkat, men på de flesta ställen räcker det nog till. Somliga har en slang, som går direkt ner i tanken, medan andra först samlar upp vattnet i en dunk, för att inte riskera för mycket lort i tankarna.
Gustaf"

21 april. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 22 april kl. 05:52 GMT
"Den 22/4 -01 kl. 03.45 GMT (00.45 lokal tid). Position 26 00 S, 43 18 V. Kurs -, inga segel bleke. Sjö: 2-2.5 m swell från olika håll. Ström 0. Vattentemp: 27 C.

Har haft fin segling till mitt på dagen, då vinden blev allt svagare, samtidigt som sjögången blev allt högre. Med sådant rull är det svårt att segla lättvind, så på eftermiddagen och fram till nu har vi kört motorn på lågt varv med hopp om litet vind, men ack...

Idag såg vi vår första albatross på resan, en svartbrynt. Den gjorde ett par majestätiska girar runt båten - enastående tjusigt! Någon lira och några småfåglar på flytt har siktats. Massor av nattfjärilar har nyfiket besökt oss, 150 sjömil från land.

Nu går vi och kojar, ingen mer aktivitet förrän det kommer vind.
Gustaf"

22 april. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 23 april kl. 00:43 GMT
"Den 22/4 -01 kl. 22.45 GMT (19.45 lokal tid). Position 26 43 S, 44 08 V. Kurs 227, fulla segel, 6 m/s O. Sjö: 1-1.5  m swell från olika håll. Ström 0.2 mot SSV. Vattentemp: 26 C.

Väckt i dag av ett våldsamt rullande och en mycket öm rygg. Det kostar på att beslå segel och sedan bara gå och lägga sig.
Men ingen vind mötte oss denna morgon, så med en knäckebrödsmacka i näven blev det motorkörning ett antal timmar, medan Gustaf låg och snarkade i kojen, trött efter förra nattens strapatser.
Framåt eftermiddagen kom så en ostlig vind och vi kunde hissa våra segel. Med vinden anlände också en mental energi att omsätta i brödbak och pannkaksstekning.
Vid sjutiden pratade vi som vanligt med Alfredo i Italien, som gav oss en fin väderprognos med ett dygn med 8-10 m/s NO!
Sitter nu och myser med lite MP3-musik. Vi turas om att kompa på våra nyköpta små trummor från Salvador, medan båten forsar fram i den becksvarta natten. Nyss såg vi glödande spår som slingrade sig runt skrovet, följt av ljudliga flåsanden. En liten flock delfiner har slagit följe med oss och simmar lekfullt kors och tvärs, trots det är kolmörkt. Nymånsskärvan kommer att gå upp precis före solen, och himlen är täckt av moln. Det enda som lyser upp vår värld är lanternan i stormasttoppen och den lilla röda lysdioden på vindsnurran i mesantoppen.
Det börjar bli lite mer fågel som patrullerar nu. Vi har sett större lira fem-tio gånger och gulnäbbad lira ett par gånger under dagen. Det är nog ett tecken på att vi kommer närmare kallare vatten med mera näring. Vi har också sett att marelden, som varit borta sedan ekvatorn, kommit tillbaka På ekolodet kan vi nu se ett tydligt språngskikt i vattnet på c:a 42 meter.
Enligt pilotkortet skall vi nu segla längs med konvergensen, så det kalla antarktisvattnet strömmar upp längs land, medan det varma ytvattnet från tropikerna flyter söderut med Brasilströmmen, som vi ju håller oss i mitten av.
De har börjat rapportera om dimma närmare land om morgnarna, mellan oss och kusten. Det är något vi inte upplevt sedan Portugal i september, men dimman kommer nog tillbaka nu, när kallare vatten stundar.
Konvergensen utgör en naturlig gräns för många fågelarter, så det skall bli spännande att se vad som händer. Då sjunker ytvattnet från 20 till 14 grader på ett par hundra sjömil. Minns tydligt konvergensen utanför östra Kanada, med det enormt rika djurliv, som höll sig i det kalla vattnet utanför Fundy bay. Då såg vi hundratals grindvalar flera dagar långt ut till havs, medan dimmor och duggregn avlöste varandra. Stora flockar simsnäppor och hoppande fiskar livade sinnena. Så minns vi konvergensen i norra Atlanten.
Nu lockar Sydatlanten, snart är vi där.
Tina, Gustaf."

23 april. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 24 april kl. 02:02 GMT
"Den 23/4-01 kl. 23.50 GMT (20.50 lokal tid). Position 27 46 S, 45 30 V. Kurs 240, fulla segel. Vind 5 m/s N. Sjö: 1.5  m skuttsjö från olika håll. Motström 0.5 knop mot N. Vattentemp: 25 C, kraftigt språngskikt på 40 m,

Seglingen har varit hyfsad senaste dygnet, men vinden har växlat styrka och riktning väldigt mycket, så man har inte kunnat ligga på latsidan. Vi har haft duggregn hela dagen, så vi har sluppit svettas och det känns skönt.

Det har varit stora mängder fågel i rörelse. Vi har sett ungefär 400 havslöpare, 30 större lira, varav några i rugg-dräkt, en grå lira, 5-10 gulnäbbade liror och en bredstjärtad labb i speldräkt.
Vid ett tillfälle passerade vi ett väldigt fiskrikt område, där det sprätte och levde och plötsligt hoppar en 200? kg tonfisk högt upp i luften, 80 meter från båten. Tänk om den behagat landa i vår sittbrunn! En riktig sensation! Fast den hade nog krossat en hel del...
Det är lite retsamt, att varje gång jag kollar fiskekroken så har den fångat en sopa. Plastpåsar, trålnät och gamla säckar. Ingen fisk, bara bränsle till hinken i aktern. Det kan vara för att vi haft svaga vindar och seglat lite för långsamt för fisken kanske.

Vi har haft en otäck lukt i närheten av motorrummet i några dagar, och i eftermiddags fann jag källan. Hade trott att det var några förrymda grönsaker, hukande i något skrymsle. Lök eller kål kan ju lukta en del, har man märkt. Det visade sig emellertid vara tre krossade ägg i en av kartongerna, som hade mognat fram en dittills oanad arom. Det blev sanering och diskning av alla omgivande, nedsölade ägg, samt en sopförbränningsoperation i akterhinken.

Det rapporteras om ett nytt busväder på väg söderifrån. Det befinner sig i Punta del Este nu. Kulingen finns två grader söder om oss, varning för 3-4 meter sjö. Vi har känt av sjön sedan ett dygn nu. Litet besvärligt att få seglen att stå bra i lättvind och krabb skvättsjö, de brötar, flaxar och slår...
Gustaf"

24-25 april. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 25 april 2001 kl. 23:47 GMT
"Den 25/4-01 kl. 21.43 GMT (18.43 lokal tid). Position 30 30 S, 48 51 V. Kurs 210. Segel: Genua + dubbelrevad mesan. Vind: 12 m/s O. Sjö: 2.5  m, främst från O. Medström 1 knop mot SV. Vattentemp: 24 C.

Vi har haft besök av en "frente fria", en sydamerikansk kallfront. Det var en intressant och spännande upplevelse.
Det började i går vid lunch med att vinden, som någon dag legat på nordost, plötsligt började vrida mot sydost och friska. Den vred och ökade och vi revade, så att vi hela tiden hade lagom med segel.
Till slut var vinden rent sydlig och runt 12 m/s, varvid vi slår. Efter ytterligare vindvridning, med t.o.m. litet slack i skoten en kort stund, kan vi så småningom åter hålla vår kurs på 225 grader. Malliga som vi är, tror vi nu att fronten har passerat och slår ut alla rev igen. Dagen ägnas sedan mest åt att skåda fågel. Det är mycket havsfågel som syns, ständigt flera svartbrynta albatrosser och mycket liror. Under tiden börjar också barometern att klättra snabbt. Fint!

Fram på senkvällen, när Tina har vakten, börjar det regna och vinden ökar snabbt. Den vrider samtidigt litet, så det går att falla av något.
Där står vi med nästan fulla segel i kuling. Nu gäller det att vara snabb. När vi tänder däcksbelysningen sprutar regnet och sjöarna dunkar horisontellt över båten. Det känns inte jättefrestande att gå ut i infernot och jobba med smattrande segelduk i sprutet och den 40-gradiga lutningen, men det måste göras.
Så börjar revandet, In med lite genua, in med två rev i mesan, in med mer genua och ännu mer, ner med resten av mesan och resten av genuan, in med två rev i storen...
Det blåser fortfarande lite för mycket, men vi avvaktar med att ta tredje revet i storen. Loggen pendlar mellan 7.5 och 9 knop. Vi seglar 70 grader från vindögat med en 10 kvm fock och c:a 15 kvm i storen. Bra fart på den 20 tons järnklump vi framlever våra liv på!
Regnet sprutar, och eftersom vi kunnat falla av något kan vi fylla drygt10 liter dricksvatten från sprayhooden. Hon går fantastiskt torrt, endast fördäcket spolas över av sjöarna. Det är bara några liter som tar sig in i det 21 cm öppna kättingklyset, men det dundrar ordentligt när peket och skrovet gör magplask ibland.
Natten går, och de 20 sekundmetrarna mojnar till c:a 14 på morgonen. Vinden har då vridit till halvvind/slör, d.v.s. ostlig vind. På morgonen når barometern ett maximum på 1022 millibar och börjar sedan åter falla, medan vinden vrider vidare, fortfarande med 12-14 m/s. Dagen har givit grått väder med duggregn och mycket fågel.

Vi har fortsatt att fiska till i morse, då vi i snabb följd fångade två större liror på kroken, vilka dessvärre inte klarade den brutala behandling det innebär att släpas i näbben i 7-9 knop, även om det var för en kort tid. Efter den andra, som jag lade på akterdäck att förhoppningsvis friskna till, upphörde vi med fiskandet.

Förutom att vi haft sällskap av delfiner och albatrosser i ovädret, har vi börjat se två nya fågelarter, som blir allt vanligare; vithakad petrell och vitbukpetrell. Dessa två personligheter vi aldrig mött förut.

Vi har nu 2.5 meter sjö, som rullar in snett bakifrån och får båten att kränga fram och åter. Det knakar litet i träinredningen och klirrar hemtrevligt från porslinet i köket.
En litet patetisk klang vi hör, som låter som ett kallelse från gudarna, kommer varje gång båten kränger ner till c:a 35 grader. Då klämtar nämligen Caminantes stora, fina bronsklocka, som vi haft så mycket glädje av då vi samlats till måltiderna.
Klämtet brukar också vara en påminnelse om att reva, men nu med undanvind är det mera som en hälsning från gamla kära AMK, som ligger så långt bakom oss!!
Tack ska ni ha!!

Krängningarna och den höga farten har även gjort sig påminda på så sätt, att paddelåran till vindrodret åter brutits av, retsamt nog mitt under Alfredos radiotid. Så den här gången får vi skaffa fram vädret själva...
Har fått rutin att stå i kallingarna på badbryggan och byta ut de avbrutna 38 mm rören, ett utmärkt tillfälle att bli duschad. Men vi har fortfarande tre hela rör i lager.
Gustaf"

26 april. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 27 april kl. 03:38 GMT
"Den 27/4-01 kl. 01.30 GMT (21.30 lokal tid). Position 32 12 S, 50 00 V. Kurs -. Segel: Inga. Vind: 1 m/s V. Sjö: 1.5  m, främst från SV. Ingen ström. Vattentemp: 24 C.

Vinden vred så småningom mot väst och sydväst. Vi har seglat bidevind mellan syd och sydväst

senaste dygnet, med allt svagare vind. Nu är det helt stiltje och seglen är beslagna. Här ligger vi och rullar i dyningen och väntar på att en ny, bra vind skall dyka upp.

Under den första delen av dagen seglade vi närmare land, och kom då in i den nordgående strömmen på 1-1.5 knop, med vatten som är ett par grader kallare.
Vitbukpetrellen blir nu allt vanligare, även om större lira fortfarande är dominerande fågel (det syns ungefär 5 såna omkring oss hela tiden).

När kommer vinden måntro?
Gustaf"

27 april. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 28 april kl. 05:44 GMT
"Den 28/4-01 kl. 03.41 GMT (00.41 lokal tid). Position 32 51 S, 51 17 V. Kurs 320. Segel: Fullt ställ. Vind: 1 m/s NV. Sjö: 0.5  m.  Ström 1-1.5 knop mot NO. Vattentemp: 20 C.

Körde motor en timme sent i går kväll, när jag tröttnat på att ligga och driva, och fick så till sist lite vind, tillräckligt för två-tre knop.
Vinden höll i sig till framåt 8 tiden i morse (11 GMT), och sedan har det varit totalt bleke fram till nu, då jag åter försöker mig på att segla. Loggen säger 1.5 knop och kompassen lyser lyckligt med sitt röda öga, som säger att kursen är rätt, men strömmen för oss tyvärr ändå bakåt så sakterliga.
Vi har kört motor till och från under dagen och har tillryggalagt ett fyrtiotal sjömil på det sättet. Väderprognosen säger som vanligt att det skall blåsa 10-14 m/s här. Det har den sagt de senaste dagarna, men vinden förstår antagligen inte portugisiska lika bra som vi. Här verkar vädersystemen vara ganska lokala, men om det finns en front eller ett lågtryck i hörnet på det 500 x 300 sjömil stora väderområdet Alfa som vi nu är i, anses hela arean ha den vind detta teoretiskt borde medföra.

Annars har vi det väldigt bra, även om de långa nattvakterna nog gör oss litet sömniga på dagarna. Särskilt om man skall sitta och handstyra med motorgång under natten, är det svårt att ta en smyglur...

Vi diskuterade över radion med George på den spanska båten Kiviana varför vi har så dålig fiskelycka, trots den fiskrikedom som verkar råda här. Han trodde att det var för att vår krok var lite rostig, det var jättedåligt sa han. Vidare skulle man sätta en liten bit ljusrött tyg på kroken, just i böjen, en 1-2 cm stor bit. Vad gällde färgen på tacklet menade han att det nog har betydelse, men det är svårt att förutse vad som är bäst för dagen. Antingen blått-grönt eller rött-vitt. Somliga säger att det beror på ljuset, man vill ha så stor kontrast som möjligt.
Det är bra med dessa goda råd man kan få av vänner, man får fördjupade kunskaper i många ämnen...

Det känns nu tydligt att vi är inne i den sydliga hösten. Man får ha ylletröja och långbyxor på sig, och det duggregnar stora delar av dagen. Havsvattnet är nästan tio grader kallare än när vi seglade från Salvador, och eftersom vattnet i våra vattentankar håller ungefär samma temperatur som utanför, märks det tydligt att det blivit svalare, när man blaskar i kranvattnet.

Vi har bestämt vart vi är på väg nu: Till La Paloma, första hamnen i Uruguay. Det är 182 sjömil dit, en lång väg med denna låga fart...
Gustaf"

28-29 april. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 29 april kl. 23:36 GMT
"Den 29/4-01 kl. 21.30 GMT (18.30 lokal tid). Position 33 58 S, 52 43 V. Kurs 235, fart 5.5 knop. Segel: Nästan fullt ställ. Vind: 8-10 m/s S. Sjö: 2  m.   Ström 1-2 knop mot NO. Vattentemp: 20 C.
77 sjömil kvar till La Paloma.

Den ett dygn långa stiltjen varade till klockan 11 GMT (8 lokal tid) i går, när vi med stor glädjeiver hissade segel och i det helt platta vattnet forsade fram allt snabbare.
Vinden var sydlig, med ett stänk av väst, så det gick inte riktigt att hålla mot målet, 230 grader. Allt eftersom ökade vinden, men låg runt 12 m/s under gårdagen. På kvällen fick den mera kraft, ökade, och det blev till att på nytt kräla upp på däck och ta in rev.
Så har vi seglat sedan skymningen i går, med två rev i storen plus lillefocken, båtens gamla stormfock. Vi stängde av vindsnurran, för den skrek som en gris, som den börjar göra över 17-20 m/s (enl. bruksanvisningen).
Eftersom det är ganska grunt här, blir vågorna korta och krabba, och det sprutar över båten ideligen, men bakom sprayhooden håller man sig torr. Det är bara när man måste göra något utanför denna lilla skyddade värld som man blir genomvåt av det nu riktigt kalla vattnet.
Vid 21.30 GMT (18.30 lokal tid) var vi så nära kusten (20 sjömil) att vi slog, och seglade sedan utåt igen, c:a 40 sjömil. Prognosen sade nämligen, att vinden skulle backa till sydost, och då är det inte så kul att allt mera pressas mot läkusten.
Sedan tre på natten har vi åter legat på sydvästlig kurs, vinden har mojnat så vi har kunnat slå ut det ena revet efter det andra. Nu har vi åter fullt segelställ ibland. Genuan åker in och ut alltsom vinden varierar i styrka, men är oftast till hälften inrullad. Den tappar snabbt formen på hård bidevind.
Under natten har vi haft en kraftig motström (2 knop) mot nordost, som hindrat oss från att komma någon särskild vart framåt i vår kryssarmöda, men nu gör vi åter fin fart.
Vädersystemet som skänkt oss den starka vinden kallas cavado på brasilianska, trof på engelska. Det är ett långsmalt lågtryck, som kommit ut från land och dykt upp här som gubben i lådan. De brasilianska väderprognoserna har inte med vädersystemen över land i sin "synopsis", och därifrån kommer därför ibland små översakningar...

Livet ombord under såna här dygn är inte så glamoröst. Mest ligger vi och degar i våra sjökojer och turas om att tittar ut och trimma. Det blir bara ett enkelt mål lagad mat, men mycket småätande av godis. Det skall bli väldigt skönt att komma fram till hamn och göra något annat än att kryssa och ständigt höra braken då skrovet kraschlandar in i stora vågor. Livet här är enahanda. De enda händelserna för dagen är att man äter och gör toalettbesök, och båda delarna kräver faktiskt en viss akrobatisk förmåga.

Innan busvädret kom, medan vi puttrade för motor i stiltjen, hälsade vi på en jättefin sköldpadda som låg där och drev. Den var rödbrun med gammalt, gammalt tjockt skal, som det växte alger och havsdjur på. Den var stor som ett köksbord, och lät oss komma ända till tre meter ifrån med båten, innan den simmade ner i det kristallklara, blågröna vattnet.
Den tittade på oss med sina fina ögon ur det stora kloka huvudet. Gav på något sätt intryck av att ha varit med från början, på ett Tolkienskt sätt. I skymningen i går kväll, när vinden tjöt, hade vi sällskap av tio trötta och vilsekomna små vita hägrar. De hängde och flaxade bakom båten och såg ut att vilja ha lä och ro, men det gick ju inte, så de fick flyga vidare ut över det vida och för hägrar ogästvänliga havet.
Gustaf."