Jorden runt med Caminante (I). Del 4: Uruguay, flodsegling i Argentina och bussresa till Anderna

 

Innehåll

Del 1: Från Göteborg  till Portugal  via Skottland, Irland och Spanien.

Del 2: Över Atlanten från Portugal till Brasilien via Madeira, Kanarieöarna och Kap Verde.

Del 3: Brasilien och seglingen till Uruguay

 

 

Innehåll del 4

La Paloma, Uruguay den 30 april 2001

Puerto Madero, Buenos Aires den 16 maj

Uppför Paranáfloden den 23 maj

Rosario, Argentina den 3 juni

Mot Anderna med buss den 15 juni

Tillbaka i Rosario den 5 juli. Reseberättelse från Anderna

Vidare på Paraná den 6 juli

Tina och Gustaf till Göteborg i slutet av juli, tillbaka 1 september

Tillbaka i båten
Från Rosario till Rio de la Plata den 16 september

Buenos Aires den 7 oktober

Sällskapsliv på landsbygden

Båtliv i Buenos Aires igen

 

 

30 april. Vidarebefordrat från WL2K över Internet av K6IXA i Californien, den 1 maj kl. 00:45 GMT
"La Paloma, Uruguay, den 30/4-01 kl. 22.00 GMT (19.00 lokal tid). Position 34 39 S, 54 09 V. Vind: 8-10 m/s O. Vattentemp: 17 C.

"We have a serious disease here.
It is a catastrophe. The mouth- and foot disease", var inklareringsmyndigheternas första ord till oss här i La Paloma, den första hamnen i Uruguay.

Som alltid efter att ha varit till havs länge, började det pirra långt i förväg, vid tanken på att angöra land , säkert 15 sjömil ut.
Lägga till med fören in mot kaj och en aktertamp till en boj, stod det i pilotboken. Och vi gjorde en härligt klantig entré, en långkölad 17 tonnare på drift bland ett tiotal bojar i sidvind, och med ett fribord som kräver "gummimannen" Gustaf för att nå ner till bojöglan. Gubbarna på bryggan hejade tålmodigt på, beredda att ta tampar i land.
Nu ligger vi här, enda segelbåten i hamnen, granne med flottans båtar, samt ett tiotal större fiskebåtar. Myndigheterna har gett oss order att inte ta några sopor iland p.g.a. mul- och klövsjukan, ej heller matvaror. Carlos har varit på inspektion ombord, förhört sig om vårt köttlager, samt godkänt vår sopförbränningsspann..

På eftermiddagen packade vi fram de hopfällbara cyklarna, som tycks vara ett idealiskt färdmedel i detta platta land.
Det är höst här, mulet och lite halvruggigt i luften. La Paloma är så här års en något avdomnad semesterort. Samhället för tankarna lite till Läsö eller Skagen, med många små hus, och med områden med höga tallar, och så havet från tre håll, med sjö som bryter mot sandstränderna.
Men här finns många åretruntboende också. Alla yngre liknar vår gode vän Amadeo hemma i Sverige, med kolsvart hår. De flabbar gott åt våra mystiska cyklar...
Vi köpte frukt i en liten affär, och damen i kassan kunde inte växla vår stora sedel. Kom tillbaks i morgon med pengarna, tyckte hon. Avspänd stämning, minsann.
Så i kväll firar vi vår ankomst efter denna långa seglats, 20 dagar till havs, den längsta någonsin för oss. 20 dagars rullande. Säkert hundra segelbyten, suckar Gustaf.
Tina"

1 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 2 maj  kl. 00:10 GMT
"La Paloma, 1 maj
Har unnat oss en myspys-innedag och gömt oss för regn och rusk.
Barometernålen har gjort en lång kälkbacke, från 1031 ner till 1008 nu, och fortsätter att rutcha.
Har lagt ut några säkerhetslinor av grov kaliber och gläds åt små sysslor i båten, såsom att fylla vatten i batterierna, småplocka med diverse, läsa och göra god mat.
Har hela dagen sagt till varandra att vi skulle ut, men regnet och blåsten har föreslagit andra aktiviteter.
Gustaf."

 

2-3 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 4 maj kl. 03:38 GMT
"La Paloma (jodå, det betyder duvan.) den 3 maj kl 23.50 GMT

Vindsnurran tjuter som vanligt uppe i mesanen, men i morgon skulle vinden mojna var det sagt. Det är kväll och hemtrevligt här. Den stora gjutjärnsspisen "Mr. Dickinson" ger ifrån sig en tyst och mjuk värme. Från dess orange-färgade öga sprider sig ett fladdrande ljus, som faktiskt konkurrerar med fotogenlampans. Stugsittarmysigheten är total.
Det är väldigt skyddat för vågor innanför piren, så båten ligger stilla, lutar sig bara försiktigt åt sidan ibland när vinden trycker på. Då kan det hända, att diskstället, som vi bara använder i hamn, rutchar ner i vasken.
Vi har bakat bröd, pizza och rulltårta i Dickinsons stora ugn nu på kvällen, så här är det är riktigt varmt och skönt.

I går och i dag har vi gjort cykelutflykter runt omkring i byn och ut på landsbygden. Cyklat genom tall- och eukalyptusskogar, kilometer efter kilometer.
Det är skönt med skogen och dess dofter, där det är lä och solen värmer. Skogarna här växer på vit fin havssand - ett dynlanskap med (troligen) planterad skog. Träden kan vara 20-30 år, men är redan så grova, att man precis kan famna om dem. Visst känns det ibland att man är gammal trädkramare!
Tallarna har väldigt långa barr och jättestora kottar. En avsågad stam visar att varje årsring är en centimeter. När man räknar tillbaka kommer man underfund med att skogen måste ha planterats, eller möjligen självsåtts, ungefär samtidigt som de brutala militärjuntorna slog till i flera länder här i södra Sydamerika.
Vi slog oss i slang med hamnkaptenen, en jättetrevlig gammal gubbe. Han började sitt nuvarande jobb i hamnen för 22 år sedan. Han berättade, att han slutar fyra på eftermiddagen, går hem och äter. Klockan fem öppnar han sedan sin Carnicería, sin charkaffär, som har de finaste biffarna i Uruguay.
Den stora, vackra sandudden tillhör Armadan - flottan. Udden är någon kilometer lång, och längst ut ligger hamnen. Flottisterna är jättetrevliga killar, som alltid hejar och vill prata med oss.
Kraftigt byggda militärfordon kör ut hit då och då. Detaljer i flödet av intryck får oss ibland att stanna till, tystna och tänka efter, hur det måste ha varit här i skräckens tid på sjuttiotalet. Men vi är inne i andra tider nu, och uruguayaren är verkligen jättego, så vi får hoppas att de gamla militärskuggorna har blåst ut i havet med Pamperon.

Det är ett litet samhälle vi har kommit till. De flesta hälsar när vi cyklar förbi, och vi känner nu de flesta gatorna och skogsvägarna. Det vilar en ton av höst över såväl naturen som själva samhället.
På sommaren är det nog väldigt mycket liv och rörelse här. Kanske är hälften av husen sommarstugor. På många kan man läsa lappar, att de hyrs ut eller att de är till salu. Det finns många restauranger, men om de inte är stängda, så är de ändå närmast folktomma. Detta skapar en djupt fridfull känsla hos oss - ingen orsak att stressa förrän nästa säsong börjar!
Kommer ihåg när vi seglade i Nova Scotia i Kanada, och kom till orten Goldsborough, som såg så bra ut på sjökortet, skyddad vik och "ångbåtsbrygga". Men när vi väl var förtöjda och traskade runt i byn förstod vi, att vi kommit för sent, nästan 100 år. En bortglömd, övergiven guldgrävarby. Ångbåtsbryggan var byggd av grova stockar, nu nästan helt bortruttnad. Endast två befolkade hus i dalen. Nästan inga bilar passerade på den smala landsvägen. Skogen tyst och dyster. Det var verkligen ett fridfullt ställe.
Här är det mera liv. Det finns säkert femton små matbutiker, med sortiment av grönsaker, fisk eller kött. Ingen affär är speciellt stor. Man hittar sig en kyl eller en frysbox, några hyllor med basvaror och ett tiotal lådor med grönsaker. Så brukar de alltid ha ett sortiment lokala viner som står på golvet i trelitersflaskor. Har sett fyra små järnaffärer i det området vi utforskat med cykeln (en radie av 5-6 km från hamnen). Jämfört med gamla Goldsborough är detta en högst levande by, men den hyser något av samma stilla frid...

Vår nyfikenhet driver oss som vanligt att försöka lista ut hur den tekniska infrastrukturen är uppbyggd i samhällen vi kommer till. Här finner vi små inhägnade pumpstationer för dricksvatten med ungefär en kilometers mellanrum. Som vanligt distribuerar högspända luftledningar ut elen (15 kV fick vi veta) till transformatorer som hänger på stolparna (30 eller 100 kW), och därifrån får hushållen en-fas 220V elektricitet.
Många hem tycks värmas med ved. Vedbuntar ligger i alla mataffärer, och en jättestor vedupphuggningsfirma tronar nästan mitt i byn. Somliga eldar nog med kottar, för vi ser ofta häst-och-vagn-transporter med kott-säckar. Särskilt en kott-distribuerande farbror med sin lilla son har vi stött på ett antal gånger.
Sophanteringen tycks gå till på så sätt, att man lägger sina sopkassar i en låda eller i halvt oljefat, som står litet här och var. Ingen påskrift på behållaren meddelar främlingen att det handlar om en soptunna. Antagligen samlas innehållet in av ett sopuppsamlingsfordon ibland, för det stinker inte brända sopor här som det gjorde i Brasilien.

Vi slås av husens fantasifulla arkitektur! De är verkligen jättefina. Ofta är de murade i sten eller tegel, med spännande vinklar och kraftigt sluttande tak, trädetaljer i mustiga färger. Många hus har faktiskt halmtak. Det är vanligt med en fristående, murad eldstad i den ofta rymliga trädgården. Här lagas nationalrätten Parrilla, oxkött grillat på låg värme.

Mötte en hoper med skolbarn i affären idag. Det såg väldigt roliga ut, för alla de små tioåringarna hade vit labb-rock på sig. Flickorna hade dekorerat sina med ett himmelsblått band runt halsen. Strax innan hade vi mött en karl, som cyklade genom skogen, till vår stora förvåning också iklädd labb-rock. Kanske var det läraren, på väg till sin lunch?

Som vanligt lockas vi av - och fastnar i - de billiga fruktaffärerna. Varje gång vi ämnar passera en dylik går vi in och köper stora kassar med klementiner. De kostar 3 kr/kg och är jättegoda, utan kärnor. Vi har nu frossat sedan vi kom hit, och är uppe i c:a sex kilo per dag.
Vi har också köpt en Uruguay-specialitet: Dulce de leche. Det är en ljusbrun smet, som vi trodde skulle smaka messmör, men den påminner mera om sådan kolasås som man har till glass där uppe i Sverige. Kalasgott för oss sockersnaskare! Den första användningen vi fick av vår nyinköpta kiloburk blev som "gegg" i en smaskig rulltårta. Mmmm...
Tina och Gustaf"

4 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 5 maj kl. 02:03 GMT
"La Paloma 4 maj 23:50 GMT (20:50 lokal tid).

Var på väg att lämna hamnen i eftermiddags efter utklarering och hela faderuttan, men blev hejdade av killarna på Prefecturan, som visade den senast inkomna väderprognosen, med ny kulingvarning och prognosticerad våghöjd på 3-5 meter. Vi vet att myndigheterna har befogenhet att hindra segelbåtar att lämna hamnen i dylika fall, så vi fann oss.
Jaja. Vi väntar till i morgon. Det blåser ändå motvind nu, så det var lika gott att vänta, det skall sedan vrida på syd-sydost är det sagt.
Vi har sjöstuvat, samt sköljt och fyllt vattentankarna. I eftermiddags gjorde vi en tur in till stan och köpte lite biffar. Den rediga damen bakom disken hade bara en halv vänsterarm. I brist på hand hade hon försett armen med en stadig metallklo, en riktig Madame Krok. Kanske hade hon varit med om en olycka i charkuteriet?
Vi letade förgäves efter ett fik, där vi ville prova den uruguayanska specialitén "maté", en sorts starkt örtte, som dricks ur en liten kalebass (syns överallt här, på myndigheternas skrivbord, i cyklistens hand...).
Istället fick det bli Experiment Maté i båten. Kokande vatten på en tredjedels mugg örteblad, vätskan filtrerades "online" genom ett sugrör i metall. Smakade beskt och förbannat nyttigt... Brrr!#¤%!!
Gustaf"

5-6 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 6 maj kl. 08:43 GMT
" Klockan 06.30 GMT (halv fyra på morgonen) den 6 maj

Vi ankrade just upp norr om marinan i Punta del Este, 45 sjömil VSV om La Paloma, som vi seglade ut från vid 17-tiden GMT (15 lokal tid) i går. Punta del Este ligger precis där Rio de la Plata börjar, inte långt från Montevideo i Uruguay. Rio de la Plata är förresten en 300 km lång havsvik. Vid mynningen, på norra sidan där vi ligger, är det 250 km över till andra sidan, där förresten Evert Taubes Samboronbon finns (i Argentina). Hela denna väldiga vik är väldigt grund, bara 15-25 meter.
I början av vår segeltur mötte vi en skvättig och krabb sjö, men den lade sig efterhand. Eftersom vattnet i Rio de la Plata sjunker undan nu när vädret förbättras, har vi fått streta emot en 1.5 knops motström hela vägen.
Första halvan av seglingen var bidevind så högt det gick, tätt längs den långa sandstranden, med sanddyner för babords halsar. Just som vi trodde att vi skulle bli tvungna att slå ut från land, började vinden vrida på ost, och så småningom förvandlades motvinden till medvind. Tyvärr dog den ut för några timmar sedan. För att slippa driva tillbaka med strömmen fick vi ta till motorn.

Medan vi slörade på i den svaga vinden i mörkret, hörde vi flåsanden tätt i vårt kölvatten. Har aldrig hört något liknande förut. Efter en del spanande såg jag svarta huvuden komma upp och andas då och då. Ibland kom huvudena upp tätt intill båten, tvärs, men aldrig i bogvågen. Det var också tydligt att djuren andades med munnen och inte med ett andningshål. När vi höll 3-4 knop lät de lite andfådda, nere på två knop lite tystare. Vi tror att vi har haft sällskap av ett par sjölejon i natt. Det skall finnas sådana här i La Plata.
Gusta
f"

 

Ett nytt mail, vidarebefordrat från WL2K över Internet den 7 maj kl. 04:49 GMT anlände samtidigt med det förra.
"02 10 GMT den 7/5 (kl. 23.10 den 6/5 lokal tid), Punta del Este, Uruguay

Efter en lång roddtur in från ankarplatsen och avklarad inklarering, traskade vi runt i staden.
Om La Paloma är ett turistställe kan vi nog påstå attdenna stad är en riktig turistfälla. Nu på vintern ser man egentligen bara själva ramarna till pompan och ståten: De monumentala fasaderna och de likaledes skyhöga priserna på allt, inklusive hamnavgifter och resturangnotor. Ligger man för ankar och lagar mat själv, behöver dock inte denna Whitbread-hamn kosta mer än någon annan.
I marinan, där gubbarna står och rensar fisk samlas ett gäng riktigt biffiga sjölejon som slåss om godbitarna. Vi tror bestarna väger runt 400 kg. Jättestora brun-gula betar och morrhår åt alla håll. Deras ögon liknar gottsugna hundars, när de betraktar fiskrensarna, medan de otåligt väntar på nästa matbit. Mycket frustanden och gurglanden får man höra. Det kan nog varit sådana vi hade sällskap med i natt.
Det finns fler sjölejon härute där vi ankrar. Vi ser också en del strandskator och tofsvipor här, men de ser inte riktigt ut som våra gör där hemma, litet annan färgsättning. Även havstrutarna och skrattmåsarna är bara nästan som hemma, litet skillnader, litet annorlunda.

Det är verkligen ödsligt i hamnen. Här skulle rymmas hundratals jättestora båtar, men förutom några lokala små segelbåtar och en argentinsk seglare är vi ensamma i denna jättehamn, liksom vi också var i La Paloma. När vi ror in mot bryggorna passerar vi ett hundratal tomma bojar som kostar 250 kronor natten att förtöja vid. Vad det skulle kosta vid någon av alla de tomma bryggplatserna vill jag inte tänka på...

Nu på vinten när seglarna flytt fältet används hamnen istället flitigt av sportfiskare. Det verkar vara folknöjet här att stå och ryckfiska småsillar med ett metspö och en massa pyttesmå krokar.
I la Paloma var de bara ett gäng av gamla gubbar, men här är det lika mycket av tjejer, gummor och barn. Överallt viftar metspöna upp och ner...
Det finns också en grupp av små röda, spetsgattade trä-fiskebåtar med utombordare, där man ser liv och rörelse.
På de lyxiga bryggorna sitter gubbarna och agnar långrevar, den ena efter den andra. Har sett många tusen agnade krokar här idag! Så egentligen är det inte en turisthåla på riktigt nu, när turisterna inte är här...
Gustaf"

7 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 8 maj kl. 00:31 GMT
"35 00S 55 22V, 22.30 GMT den 7/5 (halv åtta på kvällen lokal tid). Vind: Ostlig, 6m/s. Ström: 0.3 knop medström.

Efter en lång myspysfrukost rodde vi in till land för att besöka posten och in/utklareringsmyndigheterna. En ny CD-skiva med de senaste bilderna är nu postad och på väg mot gamla Sverige.
Tanken är att genast fortsätta till Buceo, en liten hamn strax öster om Montevideo. Här gäller att passa på och ta vara på den fina ostliga/nordliga vind som skall råda ett par dagar, innan nästa kallfront slår till. Vi har följt med i rapporterna hur den rullat upp längs Argentinas kust med kyla och hårda vindar - skönt att ligga i hamn när den kommer.
Så alltså dags att klarera ut igen.

Tina, som brukar ha så mycket tålamod med översittaraktiga myndigheter, surnade faktiskt till i Prefekturan (polismyndigheten), när det frågades efter något meningslöst papper vi inte hade, och som plötsligt betydde jättemycket.
Det är bra att vara två i livets skiften. Fick sätta in en charmattack mot den myndiga damen, så löste sig även detta. Det var rullan som saknades, en besättningslista således.
Det räcker inte med att de själva har skrivit ut en lista på besättningen. Vi skall lämna en egen också...
Alla andra detaljer (antal flytvästar, hur många personer tar roddbåten, vilket bränsle har utombordaren etc. etc.) skall också stämplas in med 4-6 stämplar (en för varje ansvarig tjänsteman/myndighetsperson eller ansvarsområde).
De har fått sina kopior på alla våra båtpapper (lämnas i varje hamn). Prefekturan har fått ett skriftligt dokument från hamnmyndigheten (överlämnas av oss) att vi inte är skyldiga något i hamnavgift. De har synat ens skepparexamensbevis (vilket vi egentligen inte har något) och dessutom senaste inspektionshandlingar för båten (bra med dator, scanner och färgskrivare ombord faktiskt).
En speciell byråkrati just nu gäller mul- och klövsjukan. Dokument rörande vår sophantering skall ha sina stämplar. Slutligen har de har kollat passen...
Kafka hjälper en att behålla ett roat småleende timme efter timme i dessa seriösa kontor. Ett bra skeppsbibliotek kan vara den sista räddningen i många svåra stunder.

Den värdefulla proceduren genomförs både när man just anlöpt eller skall till att lämna en Uruguayisk hamn. För att Storebror inte skall missa en med sitt vakande öga, är det lag på att man skall anropa Control de Puerto på radion en timme innan man kommer eller går. Underlåter man att ropa är det böter att vänta.
När man så får kontakt på VHF:en, drar man ånyo alla siffror och annat blaj över radion. Det är bra sedan att komma ihåg vem man pratade med.
Nu när vi seglar på fritt vatten tror ni kanske man får vara ifred? Fniss. Blev just anropade av ett av Armadans krigsskepp att anmäla alla våra uppgifter och data muntligt igen. De hade sett oss på radarn...
Tro't eller ej, men i Brasilien var byråkratien faktiskt ännu värre, så man skall väl inte klaga här.
Inte visste vi att det var för detta vi gick på vår spanskakurs innan vi gav oss av. Bra var det i alla fall, och svårt hade vi haft det utan den!
Tänk om det skulle vara likadant hemma, varje gång en fritidsbåt skulle ut på böljan den blå!

Pratade lite med gubbarna som stod och rensade fisk i hamnen innan vi stack. De stora pälssälarna som uppehåller sig där kallas Lobo de mar, havsvarg. Tyvärr stämmer inte namnet riktigt med något av de två, som står i vår sydamerikanska däggdjursbok, så vi får klura vidare på vad bestarna heter på "fint språk"...
Gustaf."

7 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 9  maj kl. 01:42 GMT
"Puerto del Buceo, 40 km öster om Montevideo, den 8 maj kl 22.00 GMT (kl. 19 lokal tid).

Strax före soluppgången i morse tog vi ner seglen efter en fin nattsegling med slör och bara lite sjö, och puttrade sedan in i Buceos hamn.
Litet trixigt hamninlopp. Ledljusen syntes knappt mot alla övriga landbaserade lampor runt om i staden, och det är attans grunt överallt. Den här hamnen, som är största marinan i närheten av Montevideo, är endast 1.8 - 3 meter djup.
Väl i hamn visar "El Patrón" alla symptom på influensa med magsjuka, och har under dagen legat till sängs med feber.
Dagen har mestadels fördrivits med högläsning ur deckaren "Farlig kust", ackompanjerat av ett svagt smatter, orsakat av ett stilla duggregn mot rufftaket.
Hamnmyndigheterna höll till godo med att endast få träffa La Matrona. De visade sig vara mycket bussigt folk. De talade om att de kan hjälpa till dygnet runt ifall "den sjuke svenske mannen" ombord skulle bli riktigt dålig. Tråkigt för Tina att dra lasset ensam, så hoppas att han är litet piggare i morgon.
Gustaf."

8-10 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 11 maj kl. 02:39 GMT
"Puerto del Buceo, den 10 maj kl 23.15 GMT (kl. 20.15 lokal tid).

Vi ligger kvar i Buceo, den lilla båthamnen någon mil öster om gamla stan i Montevideo. Har varit magsjuk i två dar, men är nu åter bra, sedan i morse, skönt!
I går var Antonio och hälsade på med sin mate-kalebass och termos på äkta uruguayskt manér. Han är Uruguay-svensk och har pluggat konst sedan nyår här i Montevideo, trevlig grabb!
Han hade blivit tipsad av vår Buenos-Aires-bekant Sebastian att vi låg för ankar här. Det visade sig att han bodde så nära som på promenadavstånd från oss!
Tina hade just haft den stora datorn igång och dragit kopior på några blanketter, som myndigheterna krävde. Hon rodde iland för att lämna dessa papper, samt ta en liten promenad. Gissa om hon blir förvånad, när hon i detta främmande land plötsligt får höra någon ropa "Tina!" på klingande göteborgska!
Jag låg på sofflocket och vilade min mage, då de dök upp i båten.
Antonio berättade att han nu bor hos sin krutgumma till farmor, som lagar så himla goda empanadas, som han i upphetsningen lovade hon skulle bjuda på om vi ville hälsa på. Detta tackade vi naturligtvis snabbt ja till...
Han förklarade att empanados är piroger av smördeg med en ganska fast fyllning.
Vi pratade lite om hur det är att vara student i Uruguay. I Sverige har vi så bra studiemedel, så man kan kosta på sig att läsa vad man är intresserad av, och man har till och med råd att ändra sig. I Uruguay måste de flesta knäcka extra för att ha råd att plugga, det blir på så vis mycket tuffare. Ändå är det förvånansvärt många som har en gedigen utbildning här. Vi fick veta att många av hans vänner och bekanta läser på universitetet. De flesta utbildningarna, såsom till läkare, psykolog, konstnär m.m. är sexåriga. Dessvärre var det inte lika lätt att få jobb efteråt, så många fick steka hamburgare efter sina sex universitetsår. Deppigt! Dessutom är genomsnittslönen ca 3000 kr/månad här, men maten i affärerna bara ca 30% billigare än i Sverige. Enligt Antonio är det många unga som emigrerar härifrån, till USA eller till Europa...

Området här runt marinan hör till de litet "finare", med ett trevligt villakvarter och några lyxbetonade hotellkomplex. Antonio berättade, att hela Montevideo ser inte ut på det här viset. Det finns stadsdelar med väldigt olika stil, som t.ex. Barrio del Sur, ett svart distrikt bredvid gamla stan, med en utpräglad musik (candombe) och intensiv karnevalskultur. Vad vi menar med "normala" bostadsområden finns det förstås också massor av, men dessutom breder de "obligatoriska" kåkstadskvarteren ut sig på andra håll.
Karnevalen i Montevideo är världens längsta, över en månad, med höjdpunkten i slutet av februari. I motsats till Brasilien använder man här inte elektriska förstärkare. Stämningen byggs istället upp med hjälp av afrikanska trummor, stora och många, samt av en härlig dansglädje. Det är också trummornas trolska kraft som är grunden i candomben, Uruguays egen musik.

Vi har gjort upp med Sebastian, en Argentina-svensk vi känner, att han skall komma över med bussen från Buenos Aires i kväll, så vi kan umgås lite här i helgen, och sedan segla tillsammans till Buenos Aires i början av veckan, om vädret tillåter.
Vi har bara träffats en gång förut, i GKSS, en snöig och stormig natt i februari förra året. Vi har däremot haft en del email-kontakt på sistone, så det skall bli roligt att lära känna varandra lite bättre.

Gustaf."

11-12 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 13 maj kl. 04:31 GMT
"Montevideo, Puerto del Buceo, den 13 maj 01.00 GMT

Vinden har nu legat på syd-sydväst den senaste tiden, så vi har flyttat oss till en av få lediga bojarna i hamnen, för 150 kr natten.
I går och i dag har vi ägnat mycken tid åt att strosa runt i Montevideo centrum. Här bor c:a hälften av landets befolkning, c:a 1.5 miljoner, i en miljö som påminner om Europa, med vackra husfasader och gjutjärnsbalkonger, längs gator prydda med stora lövträd.
Lördagslunchen intog vi i "Mercado del Puerto", ett hus som påminner om saluhallen i Göteborg, men dessutom fullt av barer och restauranger. Överallt har de stora, öppna vedeldade grillar, där det grillas "asados" och "chorizos". Dessa dofter, röken och sorlet från folk som sitter och äter eller bara dricker något vid disken, skapar en speciell, skönt avspänd atmosfär.
Vi åt "parillada", ett stort fat med smakprover av allt grillat som finns på gallret. I staden försiggick många aktiviteter, ungdomar som sjöng och uppträdde, en loppmarknad för antikviteter, gatuförsäljare, musik, sång och skratt.
I går kväll var vi hembjudna på middag till vår bekant Antonio, tillsammans med en vän till hans familj, Arturo. Arturo berättade lite om Uruguays köttindustri, som han tydligen har något att göra med. Det finns omkring 12 miljoner kor i landet. Man kan föreställa sig, att mul-och klövsjukan kan bli ett stort problem här. Ekonomin kan få en ordentlig knäck, om de inte kan exportera sitt kött hädanefter. Samtidigt slås man av tanken, att det måste vara både sundare och mer etiskt riktigt, att som här i Uruguay och Argentina, ha korna gående ute på stora grässlätter, jämfört med Europa, där djuren får vara inne mycket, matade med slakteriavfall och hormoner (Ha!).
Nu har det blåst syd-sydvästliga vindar länge, vi börjar bli redo att segla mot Buenos Aires, och vill då ha lite ostligt i ryggen. I kväll fick vi låna några sjökort av en lokal båt, för att uppdatera våra lite äldre kort.
I går sjönk en segelbåt utanför piren. De såg inte ljuset på styrbords hamnpir i kvällsmörkret, missade hamninloppet och körde på ett grund här utanför. I kväll stod vi och stirrade på riggen som stack upp ur vågorna, som en påminnelse till oss om vad som händer, när man tar alltför lättvindigt på det här med att angöra hamnar...
Gustaf."

13-14 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 15 maj kl. 09:10 GMT
"15/5 kl.06.20 GMT. Pos: 34 44 S  57 35 V.  Vind: 8 m/s ONO. Sjö: 1-1.5 m, vattentemp: 13-14 C

Vi har en härlig slör i god fart. Hela södra stjärnhimlen tindrar över oss och runt horisonten glimmar massor av lysbojar med olika karaktärer.
Vi seglar allt längre in i Rio de la Plata på väg mot Buenos Aires. Denna breda flodmynning har under alla år varit seglarnas skräck. Under tiden för den spanska erövringen anlände 2400 stora segelfartyg hit, endast 400 återvände, resten blev vrak på någon av de otaliga lerbankarna i området.
När vi nu seglar här får vi köra zig-zag mellan en oerhörd massa vrak, som ligger överallt. Det är inte rådligt att försöka gena över ett vrak. Somliga sticker upp över vattenytan, andra inte, men de flesta är utmärkta med lysbojar. Därav den vackra, blinkande horisontlinjen i den klara, svarta natten.
Buenos Aires med sina 13 miljoner invånare lyser upp natthimlen i väster, vi har väl c:a 50 sjömil kvar nu. Ju längre in i la Plata man kommer, desto grundare blir det. Sebastian, som bor i Buenos Aires, och som är med och seglar i natt, säger att man får vara glad om man har en hel meter under kölen. Det går aldrig att se botten här. Vattnet ser ut som te med mjölk eller ibland rentav som mjölkchoklad. Det är humus och mineralkorn från de stora floderna Parana, Rio Negro, Rio Uruguay etc, som avvattnar en stor del av Sydamerika...

I går morse kom Sebastian med nattbussen från Buenos Aires för att mönstra på Caminante. Sebastian är en riktig kappseglarräv från Argentina, som inte kan hålla sig från vatten, stora som små. Han har haft en IF-båt ett tag, när han bodde i Göteborg, men nu pluggar han psykologi i Buenos Aires. Med Sebastian knatade vi runt i Montevideo i går igen, och tittade bl.a. på den enastående, jättelika loppmarknaden, som är igång alla söndagar ute på gatorna i gamla stan. Den täcker säkert tio kvarter, och där kan man köpa allt från frukt till blåslampor. Naturligtvis är mate-prylar ett av de viktigaste inslagen i handeln.
Det är så lustigt här att se alla dessa par som vandrar runt hand i hand, nästan alla med en termos varmvatten i den andra handen, där också den lilla tekoppen i form av en kalebass dinglar. Det här med mate tycks vara ett viktigt nationellt särdrag.

För att förbereda oss mentalt inför den 140 sjömil långa seglingen till Buenos Aires, gick vi på stan på natten, tillsammans med några av Sebastians kompisar. De beklagade sig över att det bara var folk ute mellan onsdag och lördag i Montevideo, så nu var det helt dött när vi var ute. Men det fanns faktiskt ändå en hel del folk på stan tyckte vi.
På pubbarna här dricks whisky, som verkar vara den trygga standard de flesta återvänder till, eller kanske aldrig lämnar. Det finns till och med några lokala varianter av denna spritdryck, som åtnjuter såväl värdighet som status, med vackra flaskor och pampiga etiketter.
Annars dricker man söt vermut blandat med lika delar rom, eller också tar man in en tillbringare med sangria, vin eller rentav juice. Snacket just nu handlar mest om den nationella katastrofen mul- och klövsjuka, och som vanligt, fotboll och politik. Och så om tjejer och killar förstås...

Uruguays 3.5 milj. innevånare lever huvudsakligen av inkomsterna från sina 12 miljoner kor, och spridningen av sjukdomen är en riktig mardröm. När vi i dag klarerade ut på Prefecturan, var de först osäkra på om de skulle släppa ut oss från hamnen. De diskuterade problemet över radion med en annan myndighet. Det visade sig, att om vi skulle gå till Argentina var det inga problem, men förflyttningar inom Uruguay kommer nog att bli svårare för seglare framöver. Vissa floder är redan stängda. Hade vi sagt att vi skulle segla till Colonia, en fin liten stad mittemot Buenos Aires, hade det troligen blivit avslag...
Gustaf."

15 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 16 maj kl. 04:22 GMT
"Puerto Madero, Buenos Aires den 16/5-01 kl. 01 30 GMT (22.30 lokal tid).

Vi seglade in i Buenos Aires stadskärna halv elva i förmiddags, lokal tid, efter en 20-timmars härlig slör från Montevideo, med över sex knops snittfart. Marinan vi ligger i är centralt belägen, är snygg och prydlig och har fullt av anställda som passar upp, t.o.m. en "lancha" (båt) som tar medlemmarna fram och tillbaka över hamnbassängen, för att man inte skall behöva gå så långt.
Att vara medlem i båtklubben är nog inte billigt, men många marinor i Argentina har det generösa erbjudandet, att gästande båtar får ligga gratis en tid, mellan en vecka och en månad. Det är få främlingar här på klubbarna, och som gäst tas man emot med mycken värme och stort tillmötesgående.
Sedan vi kom hit, har vi blivit skickade fram och tillbaka mellan ett antal olika myndigheter för att klara av alla formaliteterna, och nu har vi bara tullen kvar.
Alla de olika myndigheterna har sin egen uppfattning om i vilken ordning proceduren skall utföras, och det är ingen som kunnat peka ut var den rätta avdelningen i de andra myndigheterna finns, och hur man skall ta sig dit. Därför har vi fått se en mängd kontor och pratat med många trevliga människor, som försökt hjälpa oss tillrätta och ringt och frågat sina kollegor. Nu vet vi att rätt ordning bör vara:
1) Skaffa ett landstigningsdokument hos marinans kansli (vid tredje försöket gav de oss rätt papper).
2) Besök immigrationsmyndigheten (i desperation råkade jag berätta om våra vandringar bland kontoren för en dam, som just skickat iväg oss till en ny (tredje) avdelning. Hon visade sig vara just den rätta!).
3) Besök Prefecturan (vi lyckades vid andra besöket).
4) Klarera med Aduanas (två tullkontor har prövats, som var fel, i det tredje hoppas vi de skall behandla vårt ärende).

Buenos Aires är en otroligt stor stad med 12-14 miljoner innevånare. I down-town, där vi ligger, domineras arkitekturen av ett myller av skyskrapor i glas och betong. Många myndighetsbyggnader är monumentala, med enorma entréer och vakthus som skall passeras, och där man först måste förklara sitt ärende på "låg" nivå.
Marinhögkvarteret har vi t.ex. traskat förbi flera gånger. Det har en 150 meter bred entré med en trappa som påminner om en bunker med skyttegluggar, spanande ut mot besökande mellan gigantiska stenblock. Andra myndigheter kan vara inklämda i ett oanseenligt litet rum, nästan utan någon skylt mot gatan alls.
Vad som är slående när man knallar omkring här, är vägarnas trafikvolym och deras hart när otroliga bredd. Där vi varit och gått hittills, har gatorna 6-8 filer i vardera riktningen, fyllda av bussar och långtradare och massor av motorcyklar och bilar. Dock tycks personbilarna faktiskt utgöra den relativt minsta andelen av den enorma trafiken.
Har aldrig upplevt en sådan massiv busstrafik. De oräkneliga bussarna kryllar uppenbarligen iväg åt olika håll (och det lär finnas många här), i denna jättelika myrstack. Deras nummerskyltar är så långa att de är svårlästa, och antalet ändstationer tycks vara astronomiskt.

Vecklar man ut en stadskarta får man svindel...
Gustaf."

16 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 17 maj kl. 02:03 GMT
"Puerto Madero, Buenos Aires, den 16 maj på kvällen.

I morse väcktes vi av regnet. Trygga i hamn, i en varm båt, skapar detta hos oss en extra dimension av mysighet. Nog känner vi oss dessutom litet stolta över att korsat Rio de la Plata, samt att ha seglat ända till BUENOS AIRES!
Centralt belägna i marinan, mitt i centrum, kan vi genom fönstret iaktta enorma, glassiga skyskrapor, som bl.a. för tankarna till New York. På sjökortet ser man en stor bukt söder om Buenos Aires, Bahia de Samborombom. Nånstans där ute finner vi kanske Carmencita's estancia...
Vår vän Sebastian dök nyss upp med något vi uppfattar som typisk argentinsk frukost, nämligen en stor påse smaskiga wienerbröd. Argentinare och uruguayaner har helt klart samma uppfattning som vi skandinaver vad beträffar kakor och bakelser. Bakverken blev den goda grund vi behövde för att sedan framgångsrikt kunna hantera inklareringens sista pusselbit, nämligen tullen.
Vi gick till det centrala tullkontoret, som f.ö. visade sig vara en enormt hus, vi skickades runt mellan de olika avdelningarna i denna imposanta byggnad, vi fick höra "Ni är på fel tullkontor, señor", och fick till slut ta bussen till stadsdelen La Boca, där den vänlige Señor Romero på hamnens egen tullmyndighet försåg oss med de sista, nödvändiga papperen.
Som vanligt en happening, som kunde gjort sig bra på en scen, skildrande en parodi på sydamerikansk byråkrati, om den inte varit fullt så utdragen.
Undrar hur lång tid denna inklareringsprocedur hade tagit, om vi inte hade kunnat lite spanska? Lustigt nog träffade vi inte på en enda tjänsteman som kunde tala engelska, av det tjugotal vi kommunicerade med.

Efter byråkratin sken åter solen, och vi promenerade hand i hand genom några fina Buenos Aires-kvarter. Vi strövade genom ett gammalt hamnkvarter, Caminito, med vackra husfasader i starka färger. Detta område är nu hemvist för ett stort antal ateljéer för konst och konsthantverk. Massor av skulpturer och originellt designade plank, murar och entréer gav oss många nästan osannolika upplevelser.
På vägen hem köpte vi ett par rejäla biffar. I vår kära båt satte vi på en nyköpt, eldig argentinsk tangoskiva och njöt av våra intryck.
Gustaf."

17-20 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 21 maj kl. 06:05 GMT
"Puerto Madero, Buenos Aires, den 20 maj.

Det är lustigt hur man snabbt finner vänner, så fort man kommer i hamn. En nackdel är att dagarna försvinner alltför fort i detta trevliga sällskap, oftast bestående av andra seglare.
Svenske Jan har bott i land här i Argentina i tio år. Nu har han tillsammans med sin nyfunna argentiska flickvän Teresa flyttat in i en 51 fots segelbåt här i hamnen, och tänker så småningom bedriva charter.
Jan är alltid elegant klädd i skjorta och kavaj, också i båten. Han är en mycket generös människa som gärna bjuder till fest och har den där härliga begåvningen att ständigt skapa en trevlig stämning.
Häromdagen introducerade han oss för ett annat långseglande par i hamnen, österrikiska Alexandra och Karl, 25 respektive 44 år. De seglande en före detta tävlingskatamaran GRYLLOS III med dimensionerna 12 x 18 meter, 6 ton, varav storseglet vägde 100 kg!
Boytan i mitten var inte mycket större än vad man finner i en 6-7 meters segelbåt, men i pontonerna finns det möjlighet att stuva saker, samt ordna extra sängplatser.
De köpte båten som ett vrak för 100 kkr, och har byggt den färdigt i Galicien under sammanlagt två år. Alexandra berättade att det var läskigt ibland när vinden kom och farten kunde öka från nästan ingenting till 17 knop. De seglar därför ofta med tre rev i storen.
Vädret har varit fint de senaste dagarna, och vi har gjort många promenader i stan, som är imponerande. Affärer som specialiserar sig på samma sorts varor tenderar att dominera vissa gator, och vi har jobbat oss igenom bl.a. tygdistriktet (min lycka).
Sebastian bjöd oss på middag häromdagen på en riktigt bra, lokal parrillada med grillat kött, och smarrig grillad ost till förrätt. Efterrätten, vanilj-brödpudding med dulce de leche och grädde var också mycket god.
Hamnavgiften i Puerto Madero ligger på 30 dollar per natt. Vi har nu legat här fem dagar gratis, så kallad "amarra de cortesia", men i morgon kanske vi får flytta oss, om vi inte lyckas tigga till oss extra dagar.
Gustaf."

"Söndag förmiddag i Sant Elmo, Buenos Aires tangobars-distrikt.

Det är marknadsdag, och långa rader med antikvitetsaffärer i form av loppmarknadsstånd breder ut sig.
Det ligger en doft av tjugo/trettio-tal i luften. Det var Argentinas storhetstid, då de ansågs som världens rikaste land. Från vevgrammofonerna bland stånden strömmar fragment av raspig tango. I telefonståndet prunkar Edisons lyxmodeller i kapp med varandra. Från andra glänser rustik köksutrustning i nyputsad koppar bredvid bord, där solen glittrar genom rader av sodavatten-sifoner i färgat glas.
Man kan köpa dagstidningar från krigsutbrottet 1914 eller från spanska inbördeskriget. Vapen och seldon från gaucholivet, argentinas traditionella cowboys, lockar med sin mörka charm.
Mellan stånden uppträder musiker, tangodansare och Buenos Aires klassiska guld- eller vitmålade staty-"gubbar".
Charlie Chaplin struttar förbi, och en gentleman med tangorabatt och smoking dansar med en docka, och lurar alla på gatan att skratta åt hans dråpliga påhitt. På en liten dansbana mitt på gatan kan man ta en tangosvängom till ett litet band, och där dansar ett åttioårigt par, som efter en stund avlöses av ett par tjugoåringar.
Detta är tangon huvudstad i dess sanna hemland. Kanske är detta rentav dess centrum (trodde ni det låg i Helsingfors?).
De mest passionerade entusiasterna verkar vara de riktigt gamla och de riktigt unga.
Tina."

21 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 22 maj  kl. 06:33 GMT
"Buenos Aires, Puerto Madero, den 22/5 klockan 01:00 (04.00 GMT).

Efter ett par riktigt fina klara höstdagar här i Buenos Aires, slog vädret om. I dag har det regnat, och våra grannar skyskraporna har kortats av i dimman. Puerto Madero har vänligen skänkt oss ett par gratisdagar till här i stadscentrum. Vi gottar oss åt detta lata liv, nära till varma duschar och det myllrande stadslivet.
Svenske Jan och spanska Teresa var här ombord på kvällsmat. En argentinsk seglare, José, som dök upp till efterrätten. Jan uppskattade till fullo den svenska snapsen igen, men det var länge sen det sjöngs snapsvisor på Caminante. Vi fick litet fler tips kring segling här i dessa farvatten.
Albert Einstein måste vara släkt med argentinarna, för i allt vad detta folk gör och säger skymtar man ett tydligt relativistiskt inslag, tyckte Jan, fast han syftade nog mest på sjökorten. I Canal Norte kan man gå utanför huvudleden, men i kanal Emilio Mitre, nej, där slänger de skrot strax utanför, så där bör ni hålla er innanför. Sånt märks inte ut på sjökorten, men alla lokala seglare tycks känna till det.
Tidigare i dag försökte vi köpa sjökort över Chile, men sådana gick inte att få tag på här, det får bli i Punta Arenas. Däremot fanns båtsportkort över Rio Uruguay att köpa, gränsfloden mellan Uruguay och Argentina. Det såg ut att vara farbart med segelbåt c:a 180 sjömil, upp till Salto.
För närvarande har vi planer att gå uppför Rio Paraná c:a 120 sjömil, till Rosario, dit vi har fått sjökort av en annan segelbåt. Där finns en marina där vi skulle kunna få gästplats upp till två månader, och då kunde vi lämna båten där för att t. ex. besöka Bolivia. Ja, det finns många möjligheter!
Vintern här varar i princip mellan maj och september, men uruguayanerna och argentinarna tar inte upp sina segelbåtar på land över vintersäsongen, och många seglar året om.
Tina."

23 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 24 maj  kl. 02:44 GMT
"34 16S, 58 40 V  den 23/5 klockan 20:00 (23.00 GMT).

Full styrbord! Genom dimman skymtar ett ögonblick en tandrad av stenar i en låg lerbank ungefär trettio meter framför oss, när strömvågorna tillfälligt tar en annan riktning.

När det blev ljust i morse lämnade vi den trygga Puerto Madero, för att bege oss upp i den vilda Paraná, som äventyraren Tristan Jones beskrev den.
Farvattnen utanför Buenos Aires är grunda och så fulla av vrak, att vi fick snirkla oss ut till den muddrade kanalen med hjälp av både GPS och sjökort. Sikten var dålig, men vi tänkte, att det lättar nog snart.
Icke sade Nicke. Efter en stund befann vi oss i total tjocka med en halv kabellängds sikt, d.v.s. 100 meter. Med radarns hjälp tar vi oss från boj till boj och håller undan för yrkestrafiken i den hundra meter breda fåran, utanför vilken det är mindre än en meter djupt.
Vid middagstid gjorde vi så den första kontakten med land. På sjökortet ser det ut som två parallella pirar man skall in mellan, men på radarn syns bara en bred, suddig linje.
Det är väl strömvirvlarna från floden som ger eko, kan tro, tänkte jag.
Vi hade ett stort fartyg en halv sjömil bakom, som närmade sig med bra fart, så det gick inte att tveka. Dessutom gurglar strömmen på med dryga två knop.
De kunde väl kostat på sig ett par bojar med radarreflektor i inloppet, tänker jag, och skuttar upp och ner mellan radarn, halvvägs ner i båten, och sittbrunnen, för att få vägledning i styrandet.
Då får Tina syn på banken som sticker upp ett par centimeter över ytan, och vi tvingas gira ut i dimman och otryggheten. Snart dyker den andra sidan av flodbanken upp på radarskärmen och vi kan prydligt lägga oss i läge, innan containerbåten kommer upp bredvid oss.

Vi fortsätter ett par timmar till för motor i tjockan, och bara anar sidorna på kanalen. Så kommer lite nordlig vind som sakta börjar svepa undan dimman. Gula höstfärger och grönska lyser plötsligt mot oss, och så värmer solen och torkar upp den drypande sittbrunnen.
En oerhörd kantrast mot den mjölkfärgade, osannolika värld vi nyss befann oss i. Enstaka tallar och bladlösa popplar sticker upp ur ett platt busklandskap. Här och var kan man se en enkel träbrygga eller ett hus, annars är enda livstecknet de oerhört djupt lastade gamla pråmarna som tuffar förbi, och ett och annat modernare fartyg med containrar på däck.
Senare på dagen lockar solen och värmen oss att ta av tröjorna. Några fritidsbåtar, ett par planande ekor och även ett par större motorbåtar kommer så småningom fram i solskenet.

När vinden kom, satte vi segel och kunde stänga av motorn, men första halvtimmen gjorde vi precis samma fart som strömmen, så en stor röd boj femtio meter framför oss gav oss en lång, retsam påminnelse om vad som är seglarens största dygd, nämligen tålamodet.
Vinden ökar dock så sakta, och vi börjar ta in på bojen, som det forsar runt. Efter någon timme dristar vi oss till att segla närmare flodbanken, där strömmen är svagare, och vi kan hålla ett par knop över grunden.
Vi seglar på resten av dagen, tills vi så fäller ankar vid flodkanten och tar ner seglen. Tyst, vackert och fridfullt.
Förutom att se upp för alla vraken, som sannerligen är ett bekymmer, påpekar Admirality Pilot en annan sak, som gäller denna flod. Man måste stänga kättingklyset när man ankrar.
Det flyter nämligen hela tiden förbi öar av växtlighet, och giftormarna som följer med dessa, har den otrevliga vanan att slingra sig uppför kättingen, när de flytande öarna trycks mot båten av strömmen.
Gustaf."

24 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 25 maj  kl. 01:48 GMT
"Zaraté, Rio Paraná, kl. 21.10 (00.10 GMT, 25 maj GMT).

Rio Paraná är Argentinas mest trafikerade flod, och den ständiga strömmen av fartyg pågår dygnet runt.
Förra natten låg vi för ankar ungefär 35 meter från stranden. Så småningom bäddade dimman in oss i ett fuktigt täcke, och vi hörde hur de stora fartygen körde förbi, men kunde knappt ana deras ljus. Bäst att tända extra ankarlanternor...
Under dagen har vi omväxlande gått för motor och seglat c:a 25 sjömil upp längs floden. Vissa sträckor är vi alldeles ensamma, av och till möter vi mindre lastpråmar, en del så djupt lastade med timmer eller sand, att deras egna svallvågor letar sig in på mittdäck. Pirrigast är det att snirkla sig förbi de stora fartygen, som ibland ligger alldeles stilla, eller snurrar på sina ankare mitt i strömfåran. De får inte passera varandra på vissa sträckor, utan måste tålmodigt vänta tills ett eller flera mötande fartyg passerat.
Vi kan komma mycket nära stränderna med Caminante, upptäcka små bryggor, se något hus, titta in i smala kanaler och ibland få syn på en och annan fågel.
Här finns många olika trädsorter. Det växer palmer, tallar, något som liknar pilar och en sorts höga, raka träd, cedrar eller popplar.
Överallt inslag av höstskrud med röda och gula blad. En del träd har alldeles tappat bladen, grafiskt strikta mot bildskön bakgrund. Lokalbefolkningen tycks dock mest fänglas av fisket i floden. Många fritidsfiskare är ute, en del har sina tält uppspända, och på eftermiddagen ryker deras grillar. Fiskelyckan tycks ha varierat. Är det inte en firre på halstret, så skvallrar ibland dofterna om argentinsk biff.
Strax före solnedgången plöjde vi en egen ränna i kanalarmen in till Club Nautico Zaraté, och har nu symboliskt förtöjt oss intill gästbryggan. Egentligen står vi på botten en halvmeter ut...
Min oroliga själ bävar lite för morgondagen. Att backa ut 40 meter längs en 10 meter bred, grund kanal, rakt ut i strömfåran, verkar inte så kul, men det ingår väl i konceptet flodsegling.
Tina"

25 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 26 maj kl. 04:40 GMT
"Rio Paraná,  kl. 23.30 den 25/5 (02.30 GMT, 26/5).

I natt mönstrade Sebastian ombord på Caminante för en helgsegling. Med sig hade han psykologiböckerna, som han tror han skall hinna studera inför nästa veckas tentor. Dessutom medförde han en av sina många dambekanta (Sebastian är kvinnornas vän). Hon heter Soledad, vilket betyder ensamhet på spanska. Hon kallas Sol, är liten och späd och har spansk och ukrainsk härstamning (nästan alla argentinare sägs ha antingen spanskt eller italienskt blod i ådrorna).
I morse bunkrade vi mat i Zárate, varefter Caminante med mycket besvär plöjde en ny väg ut ur hamnen och kunde fortsätta norrut, omväxlande för segel och motor. Sol styrde båten och Sebastian trimmade, vi sörplade mate och käkade wienerbröd. Vid solnedgången ankrade vi i Rio Baradero, en liten biflod till Rio Paraná, som vi tänker följa i morgon. Det aktuella vattendjupet här på minst fyra meter konfirmerades med hjälp av Prefectura Naval, som nås på kanal 72 på VHF:en, med kodordet L5T. Vi får hoppas att deras info är aktuell. Vattendjupet växlar tydligen mycket med årstiderna.

Sol har stått för kvällens underhållning. Hon är proffsmusiker, spelar piano och sjunger soul, jazz och klassisk musik. Härligt med levande musik ombord, vi blir alla snälla och romantiska! Nu har hon somnat, efter en stadig grillfest med gott lokalt vin.
Det är helt vindstilla ute. En och annan liten båt har passerar förbi i mörkret.
Argentinsk vinter känns onekligen fridfull jämfört med den vi brukar ha därhemma.
Tina"

26-27 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 28 maj kl. 04:09 GMT
"San Pedro,  kl. 22.40 den 27/5 (01.40 GMT 28/5 -01).

Har de två senaste dagarna omväxlande seglat och gått för motor i en smal å, Baradero, som rinner parallellt med Paraná.
Vi har varit omgivna av Pampas, med fritt betande kor, grisar och hästar så långt ögat når. Vi har då och då passerat hus, ofta inte större än vedbodar. De ligger nära strandkanten och är byggda på två meter höga pålar och är stagade med wirar för att stå emot elementen och faunan.
Ibland ser man en gaucho komma ridande på sin häst. Dessa Argentinas fattiga cowboys är väl de som bor i de små pålhusen.
Vi har också sett många campare, hela familjer eller ibland något gäng "gubbar", som firar långhelgen med fiske, grillning och båtturer.

Nu har vi haft kalasväder de senaste fyra dagarna. Det är nog 25 grader i skuggan, och vi har badat varje dag i det ogenomskinliga, 17-gradiga flodvattnet. Känns skönt och uppfriskande och skall vara fritt från farligheter vad det sägs, även om Tina och jag såg en orm som simmade förbi i går. De glupska piranafiskarna håller tydligen till lite längre upp i floden?
Här är ett fantastiskt fågelliv! Vi ser varje dag hundratals hägrar, ibisar, massor av rovfåglar, hackspettar m.m. m.m. som vi tyvärr inte kan artbestämma ännu.
Fågelböckerna vi hittills har fått tag på täcker bara småfåglarna. Naturintresset här verkar inskränka sig till jakt och fiske, så bokhandlarna har väldigt litet av sådana böcker.
Varje kväll stiger ur träsklandet en myriadstämmig grodkonsert, som framkallar en trolsk stämning, som hålls samman av alla de döda träd, som bildar silhuett mot himlen.
Tyvärr får man stänga ute denna sköna musik för att inte falla offer för det som skall vara grodernas mat, nämligen myggorna, som är än fler än grodorna.
Gustaf"

28 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 29 maj kl. 06:20 GMT
"San Pedro,  kl. 00.40 den 29/5 (03.40 GMT 29/5 -01).

Efter en del (faktiskt nödvändig) båtstädning gjorde vi en cykelutflykt genom byn och ut på landsbygden.
Landet ligger ett tjugotal meter ovanför flodbädden, och däruppifrån har man en fin utsikt över det vidsträckta deltatalandet. Vi cyklade längs långa och hårt tillplattade jordvägar mellan nyplöjda åkrar, mogna sädesfält, beteshagar och apelsinodlingar. Allt kändes först som om det vore hemma (man har väl vant sig), men i en slags parallell värld. Buskarna och gräset är lite annorlunda och fåglarna får en att haja till genom sina lite felaktiga färger och tokiga läten.
Bilarna är nästan genomgående nordamerikanska och från femtio- till sjuttiotalet, och när man låter blicken vila på vildäppleträden i dikesrenen bär de inte röda äpplen nu på hösten utan lysande klementiner! Till råga på allt står solen lågt i norr mitt på ljusa dagen.

På vägen hem stannade vi i en liten lanthandel som förestods av en gammal gentleman som sockersjukan hade satt i rullstol. Han hade gott om tid att berätta om livet för oss, och vi satt länge utanför hans lilla handelsbod i solen med en öl i handen och lyssnade till hans berättelser.
Han beklagade sig över att alla hade det så knackigt nu för tiden och att han inte sålde så mycket. Arbetslöshet och dåligt betalt för grödorna var temat.
Argentina tycks verkligen vara i ekonomisk depression. Alla suckar över detta. Vi köpte i alla fall en utmärkt colombiansk machete, bra när man tar upp kättingen och måste hugga undan stora mängder vattenväxter som följer med upp. Camelote heter den här i floden och Kelp i Patagonien.
Gustaf"

29-30 maj. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 31 maj kl. 05:53 GMT
"33.30 S, 59 58 V,  kl. 00.30 den 31/5 (03.30 GMT 31/5 -01).

Innan vi kastade loss från San Pedro i går, gjorde vi raid på stan och fick tag i en rejäl argentinsk fågelbok, som täcker alla de 976 arter som man kan se i detta väldiga land.
Vi har det nu väldigt trevligt, när vi seglar vidare (något långsammare) uppför floden, för varje ny fågel skall slås upp och undersökas minitiöst, så att vi skall kunna säkerställa dess art.
Det är ett riktigt fågelparadis längs floderna här. Hundratals rovfåglar, ibisar, rallar, kungsfiskare m.m. m.m.

Den gode vetenskapsmannen (Claes Olrog) som lagt ner sin själ i boken, med alla utbredningskartor o.s.v., har även illustrerat varje fågel i färg, vilket fick oss att gapskratta redan i affären. De ser nästan alla ut som grälla fantasifåglar, ritade av en sjuåring utrustad med nya vattenfärger!
När man tittar närmare på kartorna, upptäcker man att Argentina anser sig äga samma öar som Storbritannien (Sydgeorgien, South Sandwich, South Orkney och Falklandsöarna = Islas Malvinas). Dessutom stoltserar man med att större delen av Antarktiska halvön inklusive Weddellhavet är deras, fastän det finns internationellt beslut att Antarktis inte kan ägas. Än mer komiskt är att Chile också gör anspråk på samma bit av Antarktis...

Vi seglar nu i riktigt Gaucholand och ser boskapshjordar på håll, ofta pådrivna av några karlar till häst. Känns märkligt att segla runt i världens största kohage, men vi har börjat vänja oss vid att lukten av salt hav ersatts av häst, ko och gödsel.
Gustaf."

1 juni. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 2 juni kl. 04:58 GMT
"33.11 S, 60 22 V,  kl. 23.30 den 1/6 (02.30 GMT 2/6 -01).

Nu när vi kommit högre upp i Paraná, har nästan alla bifloder som grenar ut sig i det vidsträckta deltat samlats till en flodfåra, så det mesta vattnet rusar fram i samma mäktiga älv. Floden är c:a en kilometer bred och ibland över trettio meter djup och vattnet håller 2.5-3 knop i huvudfåran.
Den snirklar sig fram och åter i dalen, och grenar upp sig mellan öar och sandbankar, som ständigt flyttar sig i det lermättade vattnet. Trots att våra sjökort bara är två år gamla har de flesta öar ändrat form. En del har blivit genomskurna av en ny flodarm, en del har försvunnit och många nya har kommit till. Det är en fröjd att se denna levande process av meandring och bildning av "korvsjöar" i ett plastiskt landskap av sand och lera.
Eftersom det går mycket yrkestrafik här, finns en bojad farled, vars läge ofta inte överensstämmer med korten, och när bojarna är rätt i förhållande till landmärkena, ser man ibland att GPS-positionen avviker någon sjömil från vad som framgår av kortet.

För att kunna segla mot en så pass stark ström, försöker vi gå nära land eller skära i innerkurvorna, där strömmen sjunker till 1.5-2 knop. Där strömhastigheten är låg ansamlas också sanden och så minskar tyvärr djupet.
Därför har vi de tre senaste dagarna fastnat på sandbankar. I går var det riktigt besvärligt, trots att vi med marginal var innanför den bojade leden. Ekolod är ett måste, liksom en stark motor för att komma loss igen...

I går och i dag har vi haft kraftiga sydliga vindar istället för de svaga nordliga, som vi haft länge nu. Detta gjorde att tempen sjönk till 14 grader och att vi fått lite dimma.
I natt fick blev vi översköljda av ett kraftigt hällregn, när kallfronten passerade. Då blåste det c:a 15 m/s rakt mot strömmen där vi låg för ankar på floden.
Båten snurrade runt och krängde envist från sida till sida, när ström och vind tävlade med varandra.
Vattnat steg nog lite i floden, för en hel massa "camelote" har tagit sig loss och driver nu ner mot havet. De stora, flytande öarna består mest av olika vattenväxter. Flera av dem vi mött idag var över tio meter i diameter. Stora gröna blad och hög vass sticker upp, och hela "ön" böljar i den korta, krabba sjön i blåsten.
Gustaf"

2-3 juni. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 4 juni kl. 03:37 GMT
"Rosario  den 3/6 -01.

Den envisa sydostvindan, "Sudestadan", med kallt väder, blåst och regn, har hållit i sig ännu i två dagar och skickat oss uppför floden till Rosario, Argentinas andra största stad.
Här fanns många marinor att välja mellan, men eftersom man rekommenderat oss YCR, irrade vi oss fram till ett litet hål i flodbanken, där vi till sist vågade oss in. Under vårt velande blev vi iaktagna av folk från klubben, som hjälpte oss tillrätta och röjde en plats åt oss genom att flytta ett gäng småbåtar.
Argentinarna är ett fantastiskt gästfritt och vänligt släkte! Här i klubben har vi fått en månad "amarra de cortesia", gratis gästplats. De tyckte det var ofattbart, när vi antydde, att så fint skulle de nog inte ha blivit mottagna i någon marina i Europa.

Familjen som tog emot oss består av Christina, kvinnan som driver företaget (hon är förresten jur. dr. från Frankrike), hennes man Michel samt femåriga dottern Solenn, som är ett riktigt litet charmtroll.
De tillbringar sina helger i båten året om och deltar i många regattor. Egentligen är det bara Christina som är verkligt entusiastisk för seglingen, resten av familjen brukar lida sjösjukans alla kval. "Kvinnans makt har man sagt går igenom tiderna" sjunger gamle revykungen Ernst Rolf i en gammal schlager...
Christina bjöd oss på kaffe i sin båt, där hennes föräldrar och så småningom även den seglande brodern med fru och dotter deltog. Fransk pastis, pasta och resterna av helgens "parillada" dukades fram, och alla blev allt pratsammare av det goda vinet, varvid språkbarriärerna smalt bort som glass i solsken.

De senast dagarna har vi haft runt tre knops motström, och i brist på "local knowledge" har vi varit tvungna att hålla oss i flodens huvudfåra, trots att det funnits alternativa, mindre och naturskönare vägar med svagare ström.
Våra nya vänner brukade använda nyare, kopierade kort i A4 med många handritade ändringar. Som jämförelse visade de sina mer än tio år gamla originalkort i färg. Efter den tid som gått ser allt helt annorlunda ut.
Börjar förstå varför det inte är någon idé att skriva en pilotbok över floden. Den är säkert omodern redan innan den blivit tryckt...
Gustaf"

4 juni. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 5 juni kl. 02:37 GMT
"Yacht Club Rosario, den 4/6, 22.30 lokal tid (00.30 GMT  5/6).

I går kryssade vi mellan lerbankarna, idag mellan bankerna..

Flodseglingen i Paraná den senaste veckan har varit ganska så full av överraskningsmoment och har krävt 100% engagemang hela tiden, något definitivt annat än havsegling. De blixtsnabba bytena mellan "en lugn stund" och närkontakt med en tanker, en dybank eller dimma, kan faktiskt kännas tärande. Men tji fick man, när man trodde vi skulle få vila upp oss i hamn.
I våra planer ingår att vi skall besöka Sverige i augusti, och nu börjar förberedelserna. Först skulle flygbiljetterna betalas, sedan var ett möte med marinans styrelse inplanerat.

Vi cyklade till downtown Rosario efter frukost för att betala vår resa, som vi bokat i Buenos Aires. Det visade sig så småningom, att resebyråns bank inte fanns i Rosario. I dag (den 4/6) var vår deadline, i morgon skulle bokningen annulleras! Endast business class skulle då återstå, med en betydande prisskillnad (juli-augusti är högsäsong, ont om platser).
Till slut fann vi en bank, som skulle kunna föra över pengarna till rätt bank, MEN, vi var tvungna att betala med sedlar, inte VISA. Dessvärre: Vi skulle helt enkelt inte hinna ta ut tillräckligt med pengar på VISA-kortet innan bankerna stängde! De olika bankerna har satt en maxgräns för hur mycket man får ta ut med VISA i just deras bank, och dessutom tycktes VISA själv ha en maxbeloppsgräns per timme.
På Air France kontor löste sig dock alla våra problem. I Argentina säljer nämligen även flygbolagen själva flygstolbiljetter. Vi fick våra reserverade biljetter, och lyckades betala det sista med VISA. I och med att vi köpte resan härifrån, betalar de den lokala resan till och från flygplatsen (4 fyra timmar härifrån med buss). Puh!

Sena att hinna till mötet i hamnen med El Commodore och styrelsen fick vi cykla med full fart tillbaks i duggregn och rusningstrafik.
Mötet kändes ganska formellt. Vår bekant Christina presenterade oss för fyra äldre herrar, sedan berättade vi en del om oss själva och vår resa. Allt förstås på spanska. Vi var välkomna att ha båten här i klubben i juni, och om det finns plats skulle vi kunna lämna den här även i augusti, när vi är i Sverige. Bussigt!
Tina"

5-6 juni. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 7 juni kl. 06:09 GMT
"Rosario den 7:e juni kl. 01.30 lokal tid (03.30 GMT).

De senaste dagarna har vi tvättat och jobbat med skrivgöra, samt pratat en del med Christina, som tillbringar sin mesta fritid här i hamnen.
Hon berättade hur lönerna rasat ner här, särskilt under Argentinas riktigt dåliga år i början på nittitalet, då inflationen var 5000% per år. Både hon och hennes man är höginkomsttagare, ekonomiansvarig resp. advokat, och tillsammans tjänade de 45 000 kr/mån förra året.
Det låter ju inte så illa tyckte vi, men då menade hon att allt i samhället kostar väldigt mycket. Skolgången för barnet kostar 2-3000 kr/mån, sjukförsäkringen 3000, etc. etc. Hon menar faktiskt att deras inkomst inte räcker till att bo i villa. Ett hyfsat hus kostar här (omräknat) omkring 4 milj. kronor. Räntan på huslånen är hög, 15-20%. De som har råd har ofta också kapitalinkomster från utlandet. Få väljer att investera något i Argentina, och därför går också industrin som den gör (mindre bra), och så får staten dåligt med inkomster.
Hon säger, att vad som gör saken än värre, är att politikerna mest tänker på sin privata vinning under den begränsade tid de sitter, och att de då för en väldigt kortsiktig politik med ständiga, tvära kast som i längden vidmakthåller en kaotisk social situation och ett dåligt företagarklimat.

Resultatet av den dåliga ekonomin är lätt att se när man rör sig i Rosario. Putsen faller av väggarna på många byggnader, mammor går och tigger med sina bebisar och stadsplaneringen tycks ha styrts av slumpen.
I Buenos Aires var bara en och annan gata genomfartsled för tung trafik. Här är varje korsning i vartenda kvarter ett kaos. Trefiliga enkelriktade leder korsas i samma plan, köer, livsfara och osannolikt mycket avgaser! Skall man ta sig in till stan härifrån är det trettio dylika korsningar på liv och död...

Det är ganska många som cyklar här, och Tina och jag har försiktigt följt de övriga hojarna på våra hopfällbara De Blasi-cyklar, som vi kan få plats med under kojen i akterruffen.
Vart vi än kommer möts vi av en svärm av åskådare (beundrare trodde vi först).
I själva verket är det många som gapskrattar åt oss, med de löjligt små hjulen och den fjantigt höga styrstången. Barnen slår sig för knäna och vuxna vänder sig frustande åt annat håll.
Vi är pajasförklarade i trafiken och bidrar sannolikt till en boom i antal barnvagnar, krossade under långtradarna, för att inte tala om ökningen av avgasutsläppen från alla chaffisarna som saktar in för att kunna spana på oss, för att sedan under fullgas släppa ut all sin komprimerade munterhet.
Gustaf."

9-10 juni. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 11 juni kl. 02:23 GMT
"Yacht Club Rosario den 10 juni kl. 21.20 lokal tid (11/6 00.20 GMT).

Agua, agua!!" ljöd det i dimman i morse, när ett sextiotal segelbåtar startade i regattan från Puerto Gaboto till Rosario. "Agua!", d.v.s. "jag har företräde!" (egentligen "vatten") är fältropet, då Christina styr sin "El Sossiego", en 36 fots plastbåt, skrämmande nära ett par andra båtar medan besättningen, Gustaf, jag, Christinas bror och far, Delfin den yngre och Delfin den äldre, jobbar med att hissa storsegel och rulla ut genuan.

Vi blev inbjudna att följa med i "El Sossiego" under helgens regatta, som organiseras av Yacht Club Rosario. I går började så "snigeltåget" norrut till platsen där tävlingen skulle äga rum. Segelbåtar från klubbarna i Rosario gick för motor mot 2-3 knops ström de c:a 30 sjömilen upp till Puerto Gaboto, som ligger i en biflod till Rio Paraná. Alla följer stränderna så nära som möjligt, för där är strömmen som svagast. Puerto
Gaboto har en gammal historia. Någonstans i byn kanske man kan hitta resterna av det fort, som byggdes av conquistadorerna här för flera hundra år sedan.
Numera finns det inte ens en hamn. Alla segelbåtar fick ankra med fören intill land och med ett ankare akterut - precis som på svenska västkusten. Femtiotalet argentinska segelbåtar tycktes inte skapa ens bråkdelen av det fyllekalas, som skulle ha uppstått hemma i Sverige med en så stor samling båtar. På kvällen rådde en glad och förväntansfull stämning inför morgondagens tävling.
El Sossiegos besättning var bjudnen hem till Christinas bekanta i Puerto Gaboto. Det visade sig vara en stor familj, där fadern i huset arbetade som gaucho på en hacienda utanför staden. Hans fru och fruns faster dukade upp stora fat med tärnad ost, med korv, även en mera kryddig korv "mortadella", skinka,  oliver, paj, nötter m.m., och till detta en sorts cider som vi drack utspädd med bubbligt sodavatten. Så småningom åkte gitarren fram och det sjöngs argentinska och t.o.m.svenska visor. En av de unga sönerna i huset hade en ovanligt vacker sångröst, som han med stor inlevelse sjöng romantiska argentinska visor för oss med.

Regattan följande dag förlöpte i huvudsak väl. Vi fick ganska svaga vindar från ost, och seglade med spinnaker en bit av vägen. Christina berättade att sist de deltog i en regatta, i november, fick de en pampero på sig. Detta innebär sydvästliga vindar, c:a 20 m/s, och korta, ungefär två meter höga vågor. Pamperos är vanligast under sommarmånaderna här (decemember-april). Förutom pamperos, så blåser det i snitt mycket mindre under sommaren, och då organiseras inga regattor.
Halvvägs mellan Puerto Gaboto och Rosario gick styrvajern mellan ratten och rodret av, så reservrorkulten åkte fram, "Timón Fortuna". Ett riktigt "tur roder"..räddaren i nöden.
I hamn blev det långlunch i El Sossiego, sen kaffe och vin i vår båt. Argentinarna är sannerligen ett sällskapligt folk. Dessutom verkar Christina  fungera som en magnet till att dra ihop folk till kalas. Liksom i torsdags, när vi bjöd på svensk kvällsmat ombord på Caminante, fylldes även denna kväll våra soffor av seglare, Christinas nyfikna släktningar, klubbstyrelsemedlemmar, bekantas bekanta...
Till och med Rosarios lokal-TV har varit här och filmat och intervjuat under kvällen.
Gustaf njuter ohejdat av att plocka fram olika flaskor med dryckesvaror ur våra gömmor. Den stackars fotografen Alexandro hade faktiskt svårt att hålla kameran stilla efter såväl snaps- som punschprovningen.
Tina."

11-14 juni. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 15 juni kl. 04:27 GMT
"Yacht Club Rosario den 14 juni kl. 23.00 lokal tid (15/6 02.00 GMT).

Vi har haft kalasväder här nu i flera veckor med långt över tjugo grader och sol, fast det är mitt i vintern. Litet exceptionellt säger de som förstår. Men nu håller det på och slår om, barometern faller snabbt och det regnar ute. Det varma vädret har lockat fram myggen, som annars inte brukar finnas här vintertid. I somras var de en riktig landsplåga suckar våra Rosario-seglare.

I går var vi bjudna på fransk supé hos våra seglarvänner Christina och Michel. Avnjöt Argentinas delikata biffar, denna gång i form av fondue, med en flaska Haute Medoc -93. Behövde inte hjälpa till att diska, sånt gör ju hushållerskan här.

Vi har haft litet problem med att det kan ryka in från dieselspisen när vi kryssar i hård vind eller ankrar och har stark vind från fören och samtidigt har nergångsluckan öppen.
Då kan det bildas ett vacuum i båten genom suget från nergångsluckan. Detta undertryck kan vara starkare än suget i skorstenen, som bildas genom värmen i avgaserna från dieselspisen. Elden slocknar då, och det ryker och stinker otäckt av oförbränd diesel.
Vi har genom tiderna undersökt olika lösningar på detta problem. De handlar alla om att välja rätt skorsten. Vi har provat den snygga, diskreta skorstenen, den som som vi har nu. På den gamla båten (Pecten) hade vi H-skorstenen, den som alla fiskebåtar har. När den gått över bord på Nordsjön testade vi ett tag också ett enkelt, högt, rakt rör, som stack upp en meter över däck.
Av de tre modellerna gav det höga röret tillräckligt drag på vår förra båt, men det fick tas ner varje gång man slog, vill jag minnas. Vi läste i en pilotbok om Patagonien om andra som haft samma problem (med röken alltså), och de löste det genom att förse skorstenen med en roterande historia, som snurrar fortare ju mer det blåser. Ingen motor för att fixa rotationen, bara en kullagrad "gallersnurra", som slungar ut avgaserna!
För att prova denna fjärde och kanske bästa lösning, tog vi oss till en plåtslagare här i Rosario, som skaffade fram en sextums anordning av denna typ (vårt rör är femtums).
Den skall vi prova under den kommande sommarseglingen söderut. Spännande. Som en tibetansk bönekvarn.
Tyvärr gick det bara att få den i galvad järnplåt, så vi får väl lägga en dag på rostskyddsmålning. Inte vit färg, rekommenderade försäljaren. Begåvad yrkesman...

Annars har jag senaste två veckorna haft mycket inomhusarbete framför datorn. Gamla forskningsdata från jobbet där hemma, som skulle bli klara. Just nu är de det, och radion kämpar sig glödhet med att sända alla datafilerna hem till Sverige.
Tina har läst en och annan bok, sytt lite kläder, spelat piano och lagat god mat åt sin mansgris vid datorn.

I morgon skall vi lämna båten åt sitt öde och ta bussen upp i Anderna. Till Bolivia, Titicaca, vad vet jag...
I dag köpte vi biljetten till vår bussresa norrut. Det fanns ingen busstur, som gick längre än till argentinsk-bolivianska gränsen (La Quica). Den tar 22 timmar. Vid La Quica traskar vi över gränsen, och sedan fortsätter vi med en annan buss till La Paz i Bolivia. Så småningom tar vi oss vidare mot Cuzco i Peru, där vi hoppas kunna vandra en gammal inka-led till Machupici.
Vi får väl se. Ämnar komma tillbaka till Rosario och vår hemtrevliga båt runt månadsskiftet juni-juli, kanske så sent som femte juli. Alltså, inget båtliv på nästan tre veckor (om inte på Titicaca).
Därför blir det kanske inte så mycket att läsa från oss de närmsta veckorna.
Gustaf."

20 juni. Till denna sidas läsare:
Tina och Gustaf mailade den 20/6 till sina familjer (se nedan).
Den 23/6 på kvällen inträffade en svår jordbävning i området kring Perus kust (Arequipa drabbades bl.a.). Risken är väl inte så stor att de skulle höra till dem som skadats, och en förfrågan hos UD i dag gav heller ingen sådan info.
Men om du skulle höra något om Tina och Gustaf, maila i så fall gärna mig: peter@sycaminante.com
Peter


"La Paz, 18 GMT (kl. 14 lokal tid), 20 juni.
Tina och jag sitter paa ett internetcafe i La Paz. Vi har aakt buss minst tusen kilometer paa grusvaegar och kom fram hit i gaar morse halv sju.
Naagot moera och i behov av en dusch tog vi in paa ett fint hotell (100 kr/natt) och har strosat runt paa gatorna haer och insupit atmosfaeren (vilken aer lite tunn paa 3650 meters hoejd).

Vi har sett fantastiskt vackra berg, Anderna i hela sin prakt. Ibland aer de groena, roeda eller vita av snoe. Daer uppe finns enorma hedar med kaktusar och lite buskar och traed paa den roedbruna jorden. Herdar strosar omkring med sina hjordar. Frid. Men kallt som tusan paa naetterna. En morgon naer vi skulle tvaetta oss paa ett litet hotell i Villazon var det is paa vattenhinken och kranarna var frusna.

Staden La Paz aer dubbelt saa backig som San Francisco, omgiven av tusen meter hoegre berg, upp mot vars sidor de smaa tegelhusen klaettrar. Ser ut som en stjaernhimmel paa kvaellarna. I oester vaktas staden av ett riktigt hoegt berg, Illumani, aaret runt klaett i snoe.

Stadsbilden praeglas av de vackra indiankvinnorna i fina kjolar, maanga ylletroejor, kolsvart haar i laanga flaetor. Ofta har de en liten bebis i en moenstrad sjal paa ryggen och en liten bowlerhatt paa huvudet. Det aer i hoeg grad dessa kvinnor som staar foer kommersen ute paa gatorna, vilket kvaellstid tycks vara flera kilometer med staand. Haer saeljs ALLT, klaeder, skor, videoband, mat.. Att koepa en god hamburgare haer kostar 1.50 bolivianos, dvs 2.5 kronor.

I morgon har vi taenkt fortsaetta till Titicaca-sjoen, sedan till staden Cuzcu i Peru, varifraan man kan besoeka Macchu Picchu, den gamla Inka-huvudstadens ruiner.

Kramar fraan oss,
Gustaf o Tina"

28 juni Till våra läsare:
Puh!
Skönt att veta att de inte råkat ut för jordbävningen. Och internetcaféer är verkligen bra!
Peter
- - - - - -

"Urubamba  28 juni, Peru.
Har varit ute och fjaellvandrat tre dagar i Anderna. Mycket backar, vackert och frost paa taeltet paa morgonen.

Annars har vi aakt buss ganska mycket och tittat paa smaa byar, enkla jordbruk uppe i bergen. En dag var vi ute paa Titicacasjoen och gick i land paa naagra av de flytande vassoearna. Det finns 49 st med 1800 maenniskor paa.

Vi boerjar nog saa smaatt att ta oss tillbaka till Argentina och baaten, kanske goer vi ett besoek paa Machupiccu som ligger ett stenkast haerifraan (men det aer lite dyrt...).

Hoppas ni har haft en fin midsommar, kram!
Gustaf o Tina."

2 juli. Till läsarna igen:
Seglarna har blivit landkrabbor, som ni ser. Det här var väl egentligen ett brev till mig, men tycker det vore synd att undanhålla det spännande innehållet.
Peter

Valparaiso, Chile den 2 juli
"Hej Peter!
Gustaf och jag sitter paa internetkafé i, ja, surprise, Valparaiso, kanske 3000km soeder om Cuzco i Peru, naermare bestaemt i Chile.
Samma dag som vi laemnade Bolivia boerjade ett bondeuppror daer, boenderna slaass foer sitt levebroed, kokaodlingarna. Detta har inte faatt mycket uppmaerksamhet i media, men de blockerade fortfarande alla vaegar genom landet foer tvaa-tre dagar sen, saa vi fick aaka genom Chile tillbaks, foer att ta oss till Argentina.
Vi passerade naera Arequipa, saag maanga rasade hus, folk bodde i taelt. Bussen koerde foerbi tvaa stoerre begravningsprocessioner.
Vaegarna var farbara nu igen, men det laag mycket grushoegar, och ton-stora stenar, som taeckte

halva koerbanan. Taagen staar fortfarande still.
I dag maandag den 2 juli aer det helgdag haer i Chile. Vi har strosat runt i staden och njutit av att straecka paa benen efter alla bussdagar (sista bussen nu i Chile tog naestan 30 timmar. Men de hann ialla fall visa sju videofilmer...
Vi bor hos en ung-gammal tant (hon vill ta med oss paa tango i kvaell). I hennes laegenhet aer det saekert 3-4 meter hoegt i tak - pampigt, men foerfallet. Ungefaer som resten av Valparaiso, mysigt, men slitet.
I morgon skall vi koepa Chilesjoekort, sen leta en buss som tar oss tillbaks oever Anderna till Rosario och vaar kaera baat.

Tusen kramar till er daerhemma!
Tina och Gustaf."

5 juli. Till läsarna:
Nu har de kommit hem till båten, i planerad tid dessutom!
Peter

Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 5 juli kl. 18:38 GMT
"Rosario den 5:te juli

Vi är nu åter hemkomna till båten efter en lång bussresa.
Caminantenytt följer.
Kramar,
T+G"

5 juli. Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 6 juli kl. 06:20 GMT
"Rosario/Argentina 6/7-01 kl. 00.30 GMT (21.30 den 5/7 lokal tid).

Åter hemma i Caminante, skönt.
Vi kom med nattbussen från Valparaiso, som startade i går morse kl. 8, chilensk tid. Färden över Anderna gick förhållandevis lättvindigt, förutom en liten incident. Det var värmesystemet i bussen som plötsligt brast, och ungefär 30 liter kokande rostvatten kom plötsligt forsande längs hela bussgolvet, när vi körde på en smal serpentinväg där uppe i snöyran...

Anderna är förtrollande vackra. En svårtämjd barriär, som en ryggrad genom hela denna kontinent. De senaste två åren har vägen varit stängd veckovis, p.g.a. häftiga snöstormar. Förra året var det fyra meter snö i ett pass på 2700 m höjd, nu bara någon decimeter, tack och lov.
De säger att "El Niño" för första gången varat två år i rad, och att detta skall vara roten till problemen. När vi hörde att bussarna inte kunde ta sig genom passet förra året, tyckte vi först att de var litet sjåpiga. När vi själva gjort resan insåg vi problemets vidd. Lägger sig fyra meter snö under en stormig natt, är branta serpentinvägar och hisnande stup längs vägar utan belysning en beklaglig motgång. Särskilt när man betänker alla möten med överlastade långtradare, som obarmhärtigt glider mot en i halkan...

Vi bodde tre nätter hos en småväxt, äldre, ofta tangodansande dam, i hennes lägenhet. Den hade fyllt hundra år för ett bra tag sen, och var i orginalskick, dock med viss förslitning. Hela Valparaiso var förresten i orginalskick, och åldern på staden bör vara ungefär samma som lägenheten vi bodde i.
En fantastiskt mysig stad! Förutom en smula färg som var kvar på enstaka hus, hade man låtit alla byggnader åldras fritt sedan de byggdes under guanokriget på 80-talet, förr-förra seklet. Staden omsluter landets historiskt viktigaste hamn, en stor bukt där fraktbåtarna ankrar upp eller ligger förtöjda längs en stor betongkaj. Runt denna höjer sig sedan bebyggelsen som runt en amfiteater, i terasser. Längst upp tar skogen vid, och sedan kommer bergen.
Man kan ta sig mellan terrasserna i uråldriga hissar, en gång prisade som "ett av världens 100 intressantaste antika byggnadsverk".

I Valparaiso gav vi oss själva i uppdrag att försöka köpa Den Hydrografiska Atlasen - Chiles alla sjökort i en och samma volym. Den publikationen hade vi hört mycket talas om.
Emellertid fick vi nu lära oss, att den bara kommer ut var femte år, och då omedelbart tar slut, direkt efter tryckningen. Den är omåttligt populär. Nästa edition går i tryck första november (i år) och skall finnas i handeln januari-februari 2002.
Pest! Vi behöver chilenska sjökort före sommaren (er vinter), inte efter. Blir till att "koppa" eller köpa bättre beg. Ordinarie kort kostar 1200 pesos styck = 20 US$. Vi behöver minst 30-50 st., så det blir för dyrt med nya.

Orsaken till att vi valde att ta oss hem via Chile, var inte bara för att få tag i sjökortsboken. Till Peru kom vi via Bolivia, vilket är den närmsta vägen. Men sedan någon vecka blockerar de coca-odlande bönderna i Bolivia alla möjligheter att komma vidare.
De kastar sten och demonstrerar för sitt levebröd, att odla den gröda de levt med i tusentals år, nämligen cocabusken.
Majoriteten bolivianer, peruaner, ekvadorianer och colombianer dricker coca-te eller tuggar coca-blad, ungefär som svenskar dricker kaffe eller snusar. Visserligen centralstimulerande, men tycks faktiskt högst oskyldigt. Raffinerad till kokain och använd som narkotika förvandlas den vänliga busken till ett gissel och livsfarligt beroendeträsk, som omsätter miljarder dollar per år.
Här följer litet info som vi samlat upp från olika håll:
USA:s mål är att cocaodlingen skall ha upphört i Latinamerika senast 2007. Detta kan omöjligt ske utan revolution eller militärkupp i Bolivia, vars jordbruksareal till 70% nu används för coca. Bönderna har ingen alternativ gröda, och är inbördes väl organiserade. Fruktodling kunde kanske vara ett alternativ, men förutom de dåliga fraktvägarna dras man med en besvärlig fruktfluga, och kan därför knappast nå volymer värda att exportera. Kaffe? - Löjligt låga priser. Och beträffande brödsäd, så ligger åkrarna på terrasser som plöjs, sås och skördas för hand.
Med så svåra förutsättningar är det inte lätt att konkurrera med den övriga världens industrialiserade jordbruk. Återstår då att plantera igen all kulturmark med skog. Alla tusenåriga handbyggda terasser fyllda med skog! Och sedan svälta i hundra år och slutligen skörda skogen. Det är regeringens inte helt realistiska förslag...

Eftersom det inte gick att återvända via Bolivia hade vi två möjligheter: En var att ta sig via Mato Grosso, det "gröna helvetet", genom Brasilien och sedan vidare genom Paraguay. Djungeln, med malaria, ormar, insekter och urusla vägar tilltalade oss inte. Så vi valde i stället att ta bussen mot den sydligaste delen av Peru (Arequipa/Tacna), där det varit jordbävning några dagar tidigare, och sedan fortsätta till Chile.
Det var sorgligt att se vilken förödelse skalven fört med sig! Flera broar var raserade, och bussen fick köra ner i de för tillfället uttorkade flodbäddarna.
I många byar hade åtskilliga hus rasat samman helt. Ofta hade övervåningen störtat ner, om det nu funnits en sådan. Vid två tillfällen hindrade begravningsprocessioner bussens framfart.
Under minst 100 kilometer av serpentinvägar snirklade sig bussen fram på den smala rest av vägbanan, som återstod mellan stora högar av klippblock, stenar och grus som fallit ner, och en svindlande avgrund, utan räcke. Varje gång var det lika spännande att se vem som skulle backa när vi fick möte...

I Bolivia och Peru är man aldrig hungrig eller törstig i bussen, om man har en slant. Ständigt tar sig försäljare upp i bussen, eller också håller de upp sina varor på långa störar mot bussfönstren.
Bröd, läsk, kakor - empanadas - m.m. m.m. byter ständigt ägare på detta sätt. Alla är nöjda, alla skrattar och ler.
I Chile är det litet annorlunda. Fönstren går inte att öppna. Det finns ingen gatuförsäljning på samma sätt som i grannländerna, och några inrusande försäljare syns inte till. I stället måste man ständigt visa sina identitetshandlingar för bryska militärer. Bagaget hann kontrolleras 5-6 gånger, innan vi lämnade Chile bakom oss.
Tänk att detta vackra land fortfarande hålls i ett så deprimerande järngrepp av militären, att man inte kan få något att äta i bussen! Vi lärde oss emellertid, och var väl försedda med vin, frukt och mackor, när vi lämnade Valparaiso.

Nu när man sitter och funderar, undrar man vad vi hade vi för oss i Bolivia och Peru? Ja, säg det.
I Bolivia kom vi in över gränsen från Argentina en sen kväll. Villazón heter byn, och på argentinska sidan gränsen ligger La Quica. Det var en fattig liten by verkade det. Det var mörkt och kallt, men alla dörrar i stan stod på vid gavel, och vi såg och kände att ljus, värme och vänlighet strömmade ut.
Allting stängde samtidigt, kl. 21, så vi fick skynda oss att hitta nånstans att bo. Att vandra på gatorna i Bolivia var litet som att vara tillbaka i Brasilien.
Den mesta kommersen sker på gatan. Här kan man äta frukost, lunch och middag. Man kan köpa glasögon, musikskivor, heminredning, växla pengar eller få skorna putsade. Utbudet är omfattande, priserna låga och konkurrensen hård. Endast ett fåtal försäljare hade kuraget att försöka skörta upp oss. De flesta gav intryck av att vara seriösa och stolta, och ingen försökte lura oss eller stjäla något en enda gång. De är snarare avvaktande än påflugna - utom skoputsarna, som tydligen alltid måste slåss om sina kunder.

Hotellet i Villazón var, som de flesta hotell vi bodde i, av typen logement. Eget rum, enkelt men inte pråligt. Bäddat med rena lakan och tämligen rent, men värme saknades. Toaletten och den eventuella duschen fanns i korridoren/på gården. Varmvatten hör till sällsyntheterna här, och toapapper skall man ha med sig själv.
Vissa tider på dagen fungerar inte vattnet - i Villazon för att det var fruset i tvättstället på gården. Personalen var dock alltid inställd på detta problem och väl förberedd med vattentunnor (med tunn isskorpa) för tvätt och tandborstning. Spolning kunde göras i hotellets toalett. Vi bodde hela tiden tyst och fridfullt utan vare sig insekter eller bilbuller.

Både Tina och jag hade rejäla bekymmer av höjden. Jag fick en irriterande huvudvärk, som kom och gick i tre-fyra dagar. Tina blev riktigt dålig av den tunna luften och fick äta mycket huvudvärkstabletter. Hon mådde uselt flera dagar. Det blev bättre när vi fick tag på "höjdpiller" (?), som hjälpte en del. När höjdsjukan gick över blev Tina istället förkyld, och blev sängliggande i två dagar. När hon blev bättre blev istället jag förkyld, och så gick vi där och hostade och snorade på varann...
När man åkte buss hörde man ständigt hostningar och snörvlingar, kanhända var hela Andernas befolkning och alla turisterna lika förkylda?

Stannade två nätter i La Paz ("Freden"), en som namnet anger snäll och fridfull stad. Staden är som en gryta, med bottnen på 3650 meters höjd, och med bebyggelsen klättrande längs väggarna. De fattigas stad, la Alta, ligger högst uppe på grytkanten, på 4100 m.
"Kall", sa alla. På kanten av Altaplana, Bolivias högplatå, med obarmhärtiga, stjärnklara nätter, där ligger den. Luften är så torr så det värker i näsan på natten.

Nästan alla är fattiga i Bolivia. Sedan Chile stal förbindelsen med havet (1879-1884) och den så viktiga guanon, har Bolivia nog varit Sydamerikas fattigaste land. Det hänger ihop, detta att vara indian (indigino), och att vara fattig. I de fattiga länderna var det väl inte värt besväret att utrota indianerna på 1800-talet.
De arbetar stenhårt för någon tia om dagen. Förutom sitt arbete har kvinnorna sitt att sköta. De bär nästan alltid ett barn på ryggen, lindat i en vackert färgad ylleduk.
Medan männen sällan syns till (de jobbar i bergen på sina jordbruk), sköts nästan all kommers av kvinnorna. I La Paz var tre fjärdedelar av dem som man såg, kvinnor, från tidiga morgonen till sena kvällen.
Endast skoputsaryrket är mansdominerat, och de flesta, utom de riktigt unga, är maskerade med en "rånarhuva". Ett skamligt yrke? Lättare att få kunder med huvan? De spetälskas/syfilitiskas skrå?
Många tiggare här. De blinda famlade sig fram medan en kvinna bar sin man, som saknade ben. En man satt på gatan, utan händer, ansiktet bortfrätt.

Indianerna i centrala Bolivia kallas Aimaras, i Peru och nordvästra Bolivia heter de Quechuas. Eftersom vi mest höll oss till i bergen runt Cuzcu i södra Peru och omkring Titicacasjön, var det nästan bara Quechuas vi fick chansen att lära oss lite om.
Vad vi minns: En lång pinne med en fastknuten plastpåse i änden betyder att man kan köpa sig ett glas chicha. Smakade inget vidare första gången. Deras muntra miner antydde att det var som jag misstänkte: Gammalt surnat diskvatten, som serverades i den literstora, solkiga glasmuggen.
Chicha eller chichita som man säger, är kraftigt grumlig, med en deciliter böös på botten av glaset. Drycken har ett tjockt grå-vitt skum, och är ljusgul-grå. Smaken på olika utbud varierar mer än mellan olika ölsorter man druckit. Den sträcker sig från direkt surt över torrt till sött, den är alltid alkoholrik som en utjäst mäsk (jojomen, det känner man till).
Den bereds på kokt majsvälling, som får jäsa i två dagar.
På lördagskvällen samlas bondefamiljen ute på en trevlig del av ägorna med en 25-liters dunk och en mugg. Man eldar litet, pratar om ditt och datt, och muggen går runt. Varje medlem av kretsen tömmer den, innan den går vidare till nästa man eller kvinna.
Är man ute och vandrar en sådan kväll, är man faktiskt direkt ohövlig om man tänker komma hem nykter.

Dessa härliga människor är mycket gästfria och vill gärna berätta om sina traditioner, och dela med sig av vad de har av livets guldkorn.

I morgon kastar vi loss från Rosario och fortsätter en liten bit upp i floden.
Gustaf"

Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 10 juli kl. 00:21 GMT
"Nära San Lorenzo, 11.00 lokal tid (14.00 GMT), den 9/7-01

Vinden tjuter utanför, och båten kränger fram och åter, eftersom det blåser in från aktern. Vi ligger ankrade i en liten biflod till Paraná och väntar på att vinden skall mojna. Det har varit nordlig vind ett par dagar, och nu kom Pamperon som ett brev på posten, det enda säkra vädret här, med 15-20 m/s från S-SV.
Vi är ute och seglar ett par dagar med våra vänner från Rosario: Cristina, Michelle och Solène. I går ägnade vi oss åt strandlekar, boule och frisbee, men framför allt åt matlagning. Argentinare älskar god mat, och det blir inte sämre av att Michelle är från en by nära Bordeaux i Frankrike. Ugnsbakad entrecote, potatisgratäng och goda viner. Tårtor, pajer, många sorters salami och parmaskinka. I förrgår blev det ostfondue. Och den fina patén på kycklinglever icke att förglömma, marinerad i calvados som Cristina brukar göra den. Me encanta la paté...

Det är lite besvärligt med vattenståndet i Paraná nu. Det mesta vattnet kommer från Brasilien, men där är det torka sedan några månader. Därför är världens största vattenfall, Iguazo, på gränsen mellan Paraguay, Argentina och Brasilien, nästan uttorkat nu.
Eftersom det mesta av Brasiliens elförsörjning kommer från vattenkraft, är det elkris i Brasilien nu. Företagen kan inte hålla igång driften ordentligt, så arbetarna har ledigt en dag i veckan.
Här är vattenståndet två meter lägre än normalt, och båtarna i Rosario Yacht Club har fått vända fören mot land. Pontonbryggorna har gått på grund och lutar oroväckande. Båtarna är förtöjda ett par meter ut, så man får ta jollen för att ta sig ombord.
Prognosen är att vattnet skall fortsätta sjunka en hel meter till den närmaste månaden. Man hör ofta att vattenståndet minskat år för år, och att det är riktigt dåligt nu.

Rosario yacht club
19.30 lokal tid, den 9/7.

Pamperon skiftade över till S-SO, ej helt enligt regelboken. Återvände, trots ett härligt sällskapsliv, tillsammans med vännerna på floden, efter en känsla av att många ting borde tas itu med. Fick löfte av klubbens ordförande, att vi kan få kopiera en packe chilenska sjökort som han fått låna. Härligt!
Vore också bra att meka en del med båten, för att så småningom få den i skick för våra fortsatta eskapader. Att-göra-listan har vuxit oroväckande de senaste månaderna.

Medan vi var ute sjönk vattnet ytterligare trots den hårda vinden, som blåser vattnet upp längs floden. Nivån är nu bara 8 cm över all-time-low!
Gustaf"

Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 11 juli  kl. 00:11 GMT
"Yacht Club Rosario,10 juli 2001, 19.00 lokal tid (22.00 GMT).

Finns det något mer ombonat än en varm segelbåt, tryggt i hamn, när det regnar och blåser utanför?
Min hals, som nu ömmat i tio dagar, kräver lugn och ro, möjligen med litet lågmäld högläsning som stimulans. Under dagen har vi läst högt ur Tristan Jones äventyrsbok En otrolig seglats (till svenska av Hans Granqvist, Forums förlag, en av de verkliga klassikerna).
Berättelsen om hur han tar sin segelbåt tvärs över den sydamerikanska kontinenten ÄR otrolig, och han varvar den med mycket spännande historier om de platser han passerar, och som även vi besökt några av nu.
Att Tristan Jones resa verkligen har ägt rum, har vi fått ett par indikationer på. Här i Yacht Club Rosario finns en och annan som minns, när han stannade här i hamnen.

När Tristan Jones seglade i Titicaca sjön besökte han Urosindianerna, som bodde på flytande öar av vass. Dessa öar finns i verkligheten. Vi besökte två av de totalt 45 vassöarna utanför Puno i Peru för c:a två veckor sedan. Uppskattningsvis bodde 1800 människor på dessa 45 öar, som bestod av 12 meter, någon med så mycket som 28 meter, vass under vattenytan. De kändes tämligen svampiga att gå på.
Urosindianerna lever på det goda fisket i sjön, på fågeljakt och turism. När Tristan Jones besökte öarna berättade han om hur han hjälpte indianerna att få tillbaks potatisodlingar som drivit iväg. Under vårt besök berättade vår guide, att vattenståndet i sjön nyligen råkat stiga över de numera förankrade potatisodlingarna (för korta linor?), och på så sätt hade skörden förstörts.
Vattnet kan tydligen komma till åkrarna från olika håll. Stackars bönder.
Tina."

Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 13 juli kl. 01:44 GMT
"Yacht Club Rosario, 12 juli 2001, 20.30 lokal tid (23.30 GMT).

Efter tolv dagars halsont, som nu verkar ha släppt sitt tag om mig, har Gustaf övertagit den envisa bacillen. Han tar just nu till Aguardiente, sockerrörsbrännvin, för att dränka denna sega basselusk.
I går gjorde Gustaf en lista med "cosas para arreglar", saker som skall fixas på båten, och i dag kan han stryka tre punkter.
Vi köpte en roterande skorsten för vår dieselspis för några veckor sedan. Den skall förhoppningsvis hindra att spisen slocknar vid tillfälliga undertryck i båten. Skorstenen var gjord i galvat järn och Gustaf har nu målat den med epoxifärg, och monterat den på sin plats (den var 1 tum för stor, svets och slit!).
Sedan har han borrat hålen i de sista fyra rostfria skyddsramarna för våra öppningsbara fönster. Ramarna kunde sedan sättas på plats, istället för att bara ligga och skräpa under sängen!
Slutligen lagade han en av våra två kylkompressorer. Det växte havstulpaner inne i pumpen, något den inte tyckte om.
I eftermiddags hade vi besök av hamnens ordförande, "El Comodore" och hans gode vän, som har ett stort sjökortslager, bland annat över Argentina och Chile. I morgon har han lovat återkomma med de kort som vi är intresserade av att kopiera.
Han har seglat just den sträckan som vi har för avsikt att gå, fast för 15 år sedan, och åt andra hållet.
Han berättade litet om de (få) hamnar vi kan söka skydd i på väg ner från Mar del Plata till Punta Arenas (c:a 1000 sjömil). Han tyckte att Comodora Rivaderia och Puerto Deseado var bra. I Puerto Deseado har man nu byggt en ny hamn. De är båda relativt lätta att ta sig in i.
En naturhamn, Caleta Horno var också rekommendabel.
Tina."

Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 15 juli  kl. 04:06 GMT
"Yacht Club Rosario, 14 juli 2001, 23.30 lokal tid (01.30 GMT 15/7).

Arbetena på Caminante har fortsatt i går och i dag. Några brädor som havet slagit ur peket är nu återställda och en efterlängtad däcksbelysning mellan masterna har monterats i mesanen.
Mesanbommen har skramlat irriterande sedan första stund vi började segla med Caminante, för några år sedan. När ändstycket i bomnocken demonterades, upptäckte vi lite löst järnskrot som säkert fört oväsen i 20 år eller så.
Revpunkten för mesanens andrarev flyttades och mesanens skotsystem är nu helt ombyggt, så man kan nu vinscha hem och flytta skotvagnen med en vinsch på akterdäck. Förut var det fyrskuren talja och att "ta i så man sket på sig" som gällde.
Med lättare manövrering uppnås den subtilare framtoning, som kanske är mera passande i denna jämställdhetens tid, då båtar seglar med skeppare av båda könen.

I går fick vi låna en fin packe chilenska sjökort av herr Carlos, en havets vagabond, som nu har sin båt i Falmouth. Han seglade i Patagonien i slutet av 80-talet, och som förste argentinare gjorde han ett varv runt jorden -95.
Nu är han och hälsar på "hemma", där ett barnbarn nyss fötts. Han har elva barn med två fruar, inklusive "bonusbarn", så det är nog inte sista gången han hälsar på.
Efter mycket bläddrande och funderande lät vi kopiera 25 kort, som skall hämtas på måndag. Härligt, då är nog jakten på chilekort över!
Han rekommenderade Robinson Crusoe-ön "Juan Fernandez", 300 sjömil utanför Valparaiso i Chile. Den skall vara skogsklädd och något utöver det vanliga, bl.a. med en hummerstam av klass...

Medan jag sorterade sjökort i går sorterade Tina fotobilder på datorn. Då dessa var ordnade kunde vi hålla ett litet föredrag om vår seglats. Vi höll det i klubbhuset, tidigare nu i kväll.
Ett trettiotal seglare var där. Många var intresserade av vad vi kunde visa och berätta. Det fanns de som längtade efter att göra egna långfärder. En medlem, en herre som har båten "Windward" och dessutom fyra barn i tjugoårsåldern, hyste planer på att segla iväg om c:a tre år. Han beklagade sig över att tiderna var så usla i Argentina nu, så det är svårt att klara av att få ihop en reskassa. Att ha en stor familj med barnen på universitet är mycket dyrt här, berättade han.
Häromdagen rankades Argentina som världens sämsta ekonomi bland de nationer som räknas av OECD och Världsbanken. Här minskar BNP stadigt från år till år.
Gustaf."

Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 18 juli kl. 00:41 GMT
"Yacht Club Rosario, 17 juli 2001, 19.30 lokal tid (22.30 GMT).

I dag sjönk barometern till bottenrekord här, 995 mbar. Men solen skiner, och ingen vind blåset.
Det har varit varmt och skönt ute i dag, som en härlig svensk sommardag.
Gustaf har förbättrat djupmarkeringarna på vår ankarkätting med vit tvåkomponentsfärg samt orange och gul sprayfärg, medan jag har städat, sytt och lagat mat (en arbetsfördelning mellan könen enligt de gamla traditionerna).
I morse hängde Gustaf i krokig arm i mesanen och borrade hål i alla trappsteg för att trä en lina igenom, som skall hindra mesanfallet från att trassla sig.
I helgen var det födelsedagsfest. Christinas bror Delfin fyllde 50 år och han bjöd på grillfest här i hamnen. Klubben har en "finca", en grillplats, med långbord och skydd för vinden, dit alla är välkomna att ta med sin egen mat.
Efteråt gjorde vi en liten segeltur på floden med Christinas båt tillsammans med familjemedlemmar och vänner. En fin dag och en bra språkövning - även om talet blir ganska hafsigt efter en halv dag i samvaro med det goda argentinska vinet.

Vi har haft ont i halsen bägge två nu de senaste veckorna. Ibland har jag varit mest illa däran, ibland Gustaf. Vi har dragit oss för att gå till doktorn eller börja äta antibiotika, men i dag, som är vår dag "D" (= dags-att-ta-tag-i-detta), känner vi oss plötsligt bättre båda två.
Halsondan cirkulerar bland alla i omgivningen, och det blir kanske inte bättre av att alla pussas när de hälsar på varandra (den gamla hederliga svenska björnkramen är helt fel här).

I går kväll åkte vi med Delfin "den äldre", Christina och Delfins pappa till fotokopieaffären i centrum, för att hämta våra sjökort över Patagonien.
Delfin var uppklädd i kostym med slips. Han hade varit på möte i Rosarios socialt viktigaste klubb (någon sorts generell sport- och umgängesklubb, med c:a 4000 medlemmar). Senare samma kväll skulle han på möte i vår marina, där de skulle diskutera klubbens sviktande ekonomi.
Viktiga frågor som vad göra med medlemmar som inte betalar och det sjunkande medlemsantalet var på dagordningen.
Umgänge i klubbform tycks vara mycket vanligt här, jämfört med i Sverige. Här i marinan finns ett avancerat system för medlemskap, som Gustaf och jag inte helt begriper, medlemmar väljs in, Delfin den äldre har betalat en engångsavgift på c:a 100 000 kr för sin familj, men sedan tillkommer månatliga avgifter för aktiva familjemedlemmar, samt för varje båt ( c:a 2-3000 kronor för en segelbåt på 10 meter).
Tina."

Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 19 juli kl. 07:04 GMT
"Yacht Club Rosario, 18 juli 2001.

Till Marja SM7XRS på s/y Bold Venture (och många andra, som försöker bli mobila Internet-användare).

Här några tips hur man skall kunna skicka e-mail via kortvåg.
Man behöver ett klass-1-certifikat, en amatörradio med avstämd antenn och lämplig strömtillförsel, en dator och ett modem (gärna en PTC-2 eller PTC-2e).
Programvaran heter AirMail (OBS! mera info, programvara etc. hämtas via våra länkar).
Nå, när AirMail nu snurrar i datorn och modemet jobbar bra ihop med radion är det bra att ha följande i minnet (erfarenheter vi fått genom flitig användning av WL2K, snarare än genom att läsa manualer):

Man måste kontakta en BBS som är ansluten till WinLink-2000. SM6USU på 80 metersbandet är nog ett bra tips för svenska vatten.
Ett annat tips är att "handskakningsknappen" skall vara nertryckt i terminalfönstret när man "connectar". I rutan "Post Via" skriver jag alltid WL2K när jag skickar mail. Har programmet accepterat e-mailaddressen skall det tas som ett gott tecken. AirMail har vissa kriterier för att en address skall accepteras.
Andra tips är att i "Tools, options..." i Settings kryssa för "B2F" och i connection inte blanda ihop PTCII med PTCIIe. Där ber jag den även alltid att initiera om modemet.
En annan viktig sak är, att efter att man haft kontakt första gången, skall man gå till "Windows, WinLink2000, Options message" och skicka ett styrbrev att man är Mobile User, att man vill ta emot attachments (60000 bytes) och Send via "WL2K".
Fyll i "blanketten" tryck på "send" och connecta BBS:en igen. Därefter får man vänta någon halvtimme tills brevet kommit fram och behandlats av K4CJX:s dator. När den förstått, svarar den med ett Reply och bekräftar. Connectar man alltså samma BBS igen efter ett tag, kan man hämta detta reply. Först nu är man Mobile user, d.v.s. man kan ta emot mail genom vilken BBS som helst. Dock finns bara ens mail på de WL2K-BBS:er man loggat in på under de senaste tre(?) månaderna.

Tips på bra BBS-er är SM6USU, KB6YNO, VE1YZ, KN6KB, N0ZO, WB5KSD. Ju senare på natten, desto längre till höger i listan. (på 14-MHz-bandet).

OK?
Hälsningar Gustaf".

 

Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 20 juli kl. 05:10 GMT
"Yacht Club Rosario, 20:de juli 2001 kl. 00.02 lokal tid (03.02 GMT).


Pissväder regn och rusk här i Argentina. Barometernålen raspar bågar långt nere på pappret, där den som tur är vanligtvis inte ödar mycket bläck.
Povel Ramels lustigheter och musikaliska krumsprång lockar till skratt sedan vår förträffliga bandspelare lagats tidigare i dag.
Under en vecka har saker på däck blivit ompysslade, medan vi i stället sparat på innegörat.
Nu har vi även börjat ordna litet med trivselsaker. Kaminen på dass har vi aldrig förut kunnat använda p.g.a. en dieselläcka, men även den värmer nu våra hjärtan eller nån annan kroppsdel när så behövs. Tina har passat på att sy två par byxor, några stuvpåsar och en vindstrut till akter-skylighten, att användas i tropikerna. Så slipper vi segla runt med en hel packe dukar...
Mysigt småpyssel när Don Pohlman inte låter sig mutas.
Gustaf"

Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 22 juli  kl. 03:52 GMT

"Yacht Club Rosario, 21 juli 2001 kl. 21.50 lokal tid (00.50 GMT den 22/7).

I går var det "Vännens dag" här i Argentina, och vi var nästan 100 personer som åt vår middag tillsammans på klubbens restaurang.
Helt spontant blev det separata bord för män respektive kvinnor (skall man dra slutsatsen att i Argentina är de bästa kompisarna ändå av ens eget kön, all jämlikhetsprat till trots?!).
Vid dambordet bredvid mig berättade fjortonåriga Liz om sin kärlek till segling. Nästa år skall hon börja segla Laser. Hon vill helst segla själv, för hon har så svårt att hålla sams med en eventuell medseglare.
Medelålders Carmen berättade om en f.d. långfärdsseglare, som hon och hennes man mött i Brasilien. Långfärdsseglaren hade seglat med en kompis från Sydafrika, då denne insjuknade i en lungsjukdom. De hade ingen antibiotika ombord, och kompisen dog då fem dagars segling återstod till Brasilien. Sista biten fick han segla med ett lik i salongen.

Vid herrarnas bord diskuterades den svåra ekonomiska situationen, varvat med en och annan ekivok lustighet.
Det är många som nu måste upprätthålla en fasad av oberördhet, fast de egentligen är mycket nedstämda, kanske deprimerade över att deras företag går dåligt, eller att de helt enkelt håller på att förlora jobbet.
Krisen här överstiger vida vad vi någonsin upplevt i Sverige. Ibland försöker Gustaf och jag oss på tankeexperimentet hur det skulle kännas, om något liknande hände i Sverige. Argentina har ju varit ett av de rikaste länderna i världen, och här finns så mycket som liknar förhållandena för många i Sverige - hög bostandard, vackra villaområden, många köpcentra och en hel del marinor.
Ofta tänker vi till och med - Vad den människan påminner mig om xx hemma i Sverige!
Men tänk en dag, om sparpengarna i Sverige inte skulle vara värda någonting längre. Huspriserna rasar. Och inte kan du lämna landet, du är inte välkommen att jobba någon annanstans...
Ett svårt tankeexperiment. Den svenska tryggheten känns ganska inrotad.

Arbetet med båten går långsamt vidare. I går petade vi ner ankarkättingen med de nymålade markeringarna i ankarboxen igen. Vi gjorde också ett röj på däck, samt skurade bort litet allmän skit. Den smutsiga stadsluften genererar ett nytt lager av damm varje vecka.
Gustaf har jobbat med vindrodret, lagat de skruvar som håller fast vindflöjeln, tystat några trissor som gnisslat väl mycket och lagat några kullager i en del, som alltid har hängt ihop på ett misstänkt "löst" sätt. I dag bytte han plats på två vinschar, för att få en selftailing vinsch till storfallet. En ny latta kapades till att passa i storseglet.
I Rosario finns inget segelmakeri. Segel och tillbehör får beställas från Buenos Aires. Men kapellväv för marint bruk av bra kvalitet skall dock gå att köpa här för mindre än 10 dollar per meter, enligt Christina.
Gustaf och jag har skissat på att göra ett vind- och vattentätt sittbrunnstält för de sydliga breddgraderna. Genomskinlig plast för fönstren har vi dock med från Sverige, ett gammalt bra-att-ha-fynd från en container utanför "Långedrags Kapellservice", GKSS. Alltid sparar man några kronor...
Slutligen jobbar jag hårt på den kulinariska sidan för att göda upp Gustaf inför Sverige-besöket, där han skall ställas inför sin väna moders granskande ögon.
Jag arbetar mig långsamt igenom Carnicerians hela sortiment av nöt- och oxkött. Man vet aldrig vad man får när man handlar. Därför provar jag ständigt något nytt, obegripligt spanskt namn på den långa listan över varusortimentet, varje gång jag kommer in.
Tina".

Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 24 juli  kl. 02:46 GMT
"Yacht Club Rosario, 24 juli 2001 kl. 22.50 lokal tid (01.50 GMT den 24/7).

Dagarna går undan fort när långseglaren är i hamn. Men så är det också höjden av lyx för oss att ligga i marina, och inte ha ett riktigt jobb med tider att passa, och inga större problem med båten!
Våra sovmorgnar blir långa ibland. Man inser, att så här måste livet vara jämt för dem som långseglar utan att ha bråttom!
Vanligtvis blir det annars gärna ett par dagar på varje ankarställe, man ror iland för att se det som skall ses och utforskas, sen vidare till nästa ställe...

I går mekade Gustaf med en byta det trasiga glaset i takluckan under jollen på fördäck. Vi har haft en spricka i den sedan januari (Kap Verde), men en provisorisk lagning med kraftig tejp har hindrat läckage. I Brasilien köpte vi nytt plexiglas, men bytte aldrig, eftersom tiden inte ville räcka. I dag försökte Gustaf köpa Sikaflex för att sätta fast plexiglaset. Han fick gå två gånger till båtaffären. Första gången var det mitt-på-dagen-stängt, som i så många andra affärer här, mellan ett och fyra. Vid andra besöket visade det sig, att firman inte hade råd att hålla lager av varor med "kort datum", så man fick beställa sådana till dagen efter (affärsinnehavaren skyllde sin dåliga ekonomi på politikerna, precis som alla andra gör här).
I den brist på tålamod som uppstod genom motgången, tog Gustaf fram alla gamla tuber med klistermassa vi hade kvar i båten, varefter han löste problemet på sitt eget sätt.
Christinas bror Delfin hälsade på i går (han ville nog mest ha en svensk snaps efter parrillan). Han vill precis som Christina gärna segla med oss till Punta Arenas, om det går ihop med jobbet och familjen. Bra med extra besättning på denna sträcka, som kan bli ganska jobbig. Och Delfin är en munter man.
Jag har de senaste dagarna katalogiserat våra sjökort över Argentina och Chile för att se vad vi har, och vad vi saknar. Vi har alla de storskaliga kort som behövs, men kanske vi köper några mer detaljerade sjökort i Punta Arenas.
I dag visade Christina mig några bra tygaffärer i Rosario, och jag köpte mörkgrön kapellväv och plast för ett sittbrunnskapell. En utmaning att sy själv, hmm...
Tina"

Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 27 juli (litet avkortat).
"Yacht Club Rosario, den 27 juli 2001.

Hej!
Vi reser med Air France, byter i Paris till flyg AF 1872 som anländer till Landvetter 2 augusti torsdag kl 11.45 (lokal tid).

Ska bli kul att ses snart!
- - -
Det har kommit lite nyheter på AirMail-fronten på sistone. Dels en ny version, 3:an och dels har de börjat sända en ny typ av väderkartor, 3-dagarsprognoser med en massa info.
Dock behövs särskild programvara för att visa informationen, men gratis DEMO finns på http://www.raytechonline.com/rto/
Det nya formatet heter GRIB.

Vore kul att spana in...

Hälsningar
Gustaf"



Kl. 05:46 GMT dunsade ytterligare ett mail in (efter en timme), sålunda lydande:
"Yacht Club Rosario, kl. 23.00 lokal tid den 26 juli 2001 (02 GMT).

Den ena punkten efter den andra på vår långa "att-göra-lista" har kunnat strykas de senaste två veckorna. Det återstår ännu några punkter, men det är nu mest projekt som bygger på att vi först får tag på material.
Sålunda var vi ute igår morse och jagade aluminiumrör för att bygga en eller två spirbommar på 5.5 meter. Eduardo, en glad kille med långseglarpassion körde oss i sin bil till stadens industributiker för att vi där skulle hitta något tillräckligt rejält och bra.
Tyvärr verkar det inte gå att få tag på tillräckligt kraftiga grejor här, så vi får avvakta. Dock hittade vi ett ställe som hade bra duraluminiumrör att bygga själva stommen till sittbrunnskapellet av. Alltid kul att lasta sexmetersrör i en pytteliten bil utan takräcke...

I går kväll var vi på middag hos Christina och Michel. Där var var Christinas alla advokatkompisar från tiden då hon doktorerade. Nu var de domare, borgmästare, fastighetsmäklare m.m. De undrade lite försynt om man inte använder skor på kalas i Sverige...
Samtalsämnet om Argentinas katastrofekonomi återkom ständigt, trots att det först verkade tabubelagt.
Köttproduktionen kontrolleras av ett fåtal affärsmän, en branch som beskrevs som "muy maffioso". På min fråga om gauchernas ägande av "sin" mark skakades det bara på huvudena. Michel menade att om politikerna vore lika korrupta i Frankrike skulle det bli revolution där igen.

Hörde mig för om det var bra pris på lantbruksfastigheter här nu: Priset på fin jordbruksmark med blandat vetefält/betesmark kostar US$ 500-1000 per ha inkl. byggnader, brunnar och allt. Skog kostar c:a hälften. Detta är betydligt billigare än i Sverige med tanke på jordens produktivitet. Den mesta skogen är eukalyptus, som kan "skördas" efter 10 år.
En typisk jordbruksfastighet kan vara på 7000 ha (nästan 100 x 100 km) varav 1000 ha är åker, resten betesmark. Priset ligger runt 2 milj dollar (det finns naturligtvis mindre egendomar med). Enligt mäklaren är det inga problem för utlänningar att köpa mark eller bli argentinsk medborgare. Det tar bara ett år. Han säljer ofta till européer.
Det är god ekonomi att bli lantbrukare här, om än inte så populärt. Enligt vår vän är den argentinska "bonden" inte någon arbetsnarkoman precis, utan unnar sig, som nästan alla argentinare, ett behagligt liv. Detta tyckte de var en viktig orsak till Argentinas ekonomiska elände (liksom de slöa politikerna).
Många företagsidkare lever upp vinsten, så det inte blir mycket över till investeringar. När man investerade gjordes det hellre utomlands. Med föråldrade industrier blir det dålig vinst o.s.v.

Nu i kväll hade vi besök av Francisco från båten "Windward" här i marinan. Windward är en klassisk träbåt byggd i Buenos Aires 1934 på ca 13 x 5 meter. Den är i fantastiskt fint skick med allt i orginal utom seglen. Han visade foton på sin båt ur en seglartidning från 1937 och det gick inte att se någon skillnad från hennes nuvarande skepnad.
Han berättade att han seglat upp till Asuncion i Peru, 1600 km härifrån, och han är känd i hamnen för att alltid vara ute. Det finns massor av bifloder och förgreningar till Paraná, där det går fint att segla. Och egentligen är floden mycket bred och fylld av öar.

Man håller på att bygga en bro över floden, som skall bli klar om ett år; från Rosario till Vitoria på andra sidan.
Bron är 53 km lång, men med många små snuttar med mellanlandningar på öarna. Konsekvenserna för miljön skall studeras efteråt, om pengarna räcker. Fransisco var inte vidare förtjust i projektet och menar att man exploaterar naturen för sakens skull och inte för att det är ekonomiskt hållbart eller nödvändigt. Det finns redan två vägar över floden, i Zarate, 160 km nedströms och vid Santa Fee 160 km uppströms från Rosario (vattenvägen).


Vidarebefordrat från WL2K över Internet den 28 juli kl. 04:33 GMT.
"Yacht Club Rosario, kl. 22.30 lokal tid, den 27 juli 2001 (01.30 GMT).

Fredag kväll, hemmakväll. Det är nära noll grader ute och vi längtar efter en film!!
Jag försökte hyra en DVD-film häromdagen, men precis som på många andra platser är det omöjligt utan en hemadress i landet.

Fransisco från segelbåten "Windward" körde oss till olika motoraffärer i Rosario idag. Vi satsade på storköp, 60 liter motorolja (SAE 40), 20 liter propelleraxelolja (SAE 90), samt massor av filter och remmar.
Gustaf byter några bränslefilter nu i kväll, för att se om de går att använda, trots att de skiljer litet grand i storlek från vad vår motor helst vill ha.
Fransisco är en medelålders, stor och kraftig karl. Enligt Cristina kan han ibland vara en riktig besserwisser. Han är en glad gubbe, som har mycket god kontakt med sina två yngsta, seglingsfrälsta tonårsbarn, som vi har pratat med i marinan och känner litet grand.
Han hade tidigare en klädfabrik här i Argentina. Han sålde den 1990, när han förutspådde att sämre tider var på väg. Argentina skulle då riva sina höga importtullar på kläder. Nu har han och hans fru tre klädaffärer i stället.

Fortsättning den 29 juli, 23.00 lokal tid.

Många av de båtprojekt, som vi kommit igång med nu under vår resa, är sådana, som vi förut skjutit på framtiden, för att de framstått som alltför kluriga eller för att det helt enkelt inte funnits en bra lösning. Ett felaktigt beslut medför ju ibland ännu mer jobb, och sedan måste man kanske börja från början igen.
Sittbrunnskapellet är ett av dessa dunkla projekt. Efter mycket diskussion började Gustaf i dag med att göra fästen på däck, för en demonterbar ram, bestående av aluminium och rostfria rör.
Under dagen har jag sytt en tygväska i kapellväv, stor som en kappsäck, att ha med på Sverige-resan. Vi kan ta med 64 kg bagage var på flyget, d.v.s. dags att byta böcker! Men framför allt är det mycket vi vill ha med oss från Sverige, allt från skotlinor till lingonsylt...
I lördags kväll bjöd Cristina på stort födelsedagskalas i familjens lägenhet i Rosario. Argentinarna börjar sina kalas sent, vid nio-tio tiden på kvällen.
Det blev massor av god, franskinspirerad mat, med svensk potatisgratäng till huvudrätten, Osso Buco. Levande musik blev det så småningom också. Michel spelade lite piano, och sen sjöng Cristina till eget gitarrspel.
Då var det äntligen dags för Argentina-macho-karlarna att sluta att dra seglarskrönor för varandra och att i stället övergå till att, gemensamt med övriga gäster, sjunga sina visor. Och det blev många, många. Flera om trakten här, om Paraná och om Santa Fé. Vilken mysig, uppsluppen stämning det blev!
Snart dags att packa den stora tygväskan för nya intryck.
Tina"

Hela augusti har Tina och Gustaf varit på besök i Göteborg, där brodern Eric gifte sig med sin Camilla (den 25/8). Vilken månad, vilka upplevelser! Men eftersom resan till Sverige och händelserna där egentligen inte har så mycket att göra med Caminantes världsomsegling, så får vi nog hoppa över den i denna berättelse, men fråga gärna Tina och Gustaf hur de hade det på Camillas och Erics bröllop!
Den sista dagen i månaden tog de flyget tillbaka till Argentina. Vi undrade förstås hur det gick på resan, hur det skulle gå, om de skulle dyka upp igen och så.
Och så hände det:


Klockan 04:23 i natt, den 2 september kom ett kort mail från Tina och Gustaf:
"Rosario den 1/9. Är åter i båten, allt väl och allt har gått bra."

De var väl trötta när de kom fram, därav den lakoniska framtoningen. Nu är det bara att vänta och se, vad de skall hitta på härnäst...
"Yacht Club Rosario, GMT 23.30, 2 sept 2001.

Ett fuktigt och disigt Buenos Aires mötte oss, när vi klev av flyget från Sverige i går, och detta väder har fortsatt även i dag.
Bussresan hit till Rosario gick fint. Det var spännande att komma in i båten efter så lång tid, men den såg OK ut, men det luktade riktigt instängt.
Den korpulente argentinske tulltjänstemannen undrade vad vi hade i alla våra välsurrade tygväskor, men tycktes inte riktigt ha ork att göra den djupdykning han väl egentligen hade lust till.
Vattnet i floden hade sjunkit undan ytterligare en halv meter och fortsätter att sjunka. Caminante står stadigt på grund i leran, med svag slagsida åt styrbord. Nu är det bara 1,5 meter djupt i hamnloppet. Det krävs en muddring för att vi skall kunna ta oss ut.
Våra argentinska seglarvänner, Christina och Michel, är i Frankrike. Det känns riktigt tomt här utan dem. Vi hoppas i alla fall träffa dem igen i Buenos Aires senare i år, då vi är på väg söderut.
Vi har mail-kontakt med en annan segelbåt, som också skall segla mot södra Argentina och Chile i sommar. Det är "Comodo", som ägs av tyska Gisela och Peter. De skrev nu att de fått ligga kvar i Bahia, Brasilien, i hela fyra månader, för att få ordning på sin motor.
Vi har eldat Dickinson och bakat bröd. Större delen av helgen har gått åt att stuva de totalt 150 kg prylar som vi fraktat med oss - böcker, mat, reservdelar m.m. Gustaf scannar in diabilder och lyssnar på musik (han har inte gått ut sen vi kom!).
Hälsningar, Tina"

"Rosario den 5 sept -01 kl. 23.50 GMT.
Grabbarna från marinan gjorde en visit i förmiddags och berättade att hamninloppet nu är färdigmuddrat, över två meter djupt lovade de. Däremot är resten av marinan bara 172 cm, och prognosen för den närmsta veckan är, att vattenivån snabbt sjunker. Inom den närmaste tiden skall den sjunka 40 cm, och innan vattnet börjar stiga igen, fram i december, ungefär en meter. Störigt...

Caminante är ju både lång och bredkölad och behöver sina dryga 180 cm. Vi gungade visserligen litet av stora svallvågor, men satt annars som gjutna mellan stolparna. Tryggt och säkert. Totalt fast i smeten. Smaka förresten på ordet anoxisk gyttja...
På det här viset skulle det i sanning inte bli något Patagonien. Kanske skulle man hinna upp till Västindien innan orkansäsongen sätter fart igen...?

Men skam den som ger sig.

Projektet "att bygga spinnakerbom", som jag just kommit igång med, fick vänta, och fram åkte några rullar prima skotlinor. "Inga problem" sade vi till några servila "marineros" i närheten, som just började få vittring på dollars.
Under några timmar stretade vi med att vinscha, ro ut linor, vinscha, ro ut, flytta brytblock, vinscha, vinscha och åter vinscha.
Det var ingen större idé att hjälpa till med motorn, när det ändå fanns prima stolpar att fästa linor till. Det hade bara fyllt oljekylare och vattenfilter och fanen vete, med slam, svart anoxiskt...

När vi äntligen stretat oss ut, gick vi ut på floden och ankrade utanför klubbhusets stora perspektivfönster. Något skall de väl ha att titta på, när de tuggar sin oxfilé. Här finns cirkusfamiljen med sin tvätt, och massor av skotlinor på tork.
Vi hade knappt hunnit ankra, förrän vi fick besök på besök. Pancho, d.v.s. vännen Francisco, med den klassiska träsegelyachten Windward från 30-talet, skänkte oss ett fräscht kort över Bahia Blanca (söder om Mar del Plata). Han är het på att mönstra på, för att segla söderut. Berättade om sina försänkningar inom Prefektura Naval, som kunde komma att bli användbara, "vilken argentinsk hamn man än går in i".
När Pancho körts hem av den väntande "marineron", hann vi knappt peta i oss lite mat, innan klubbens ordförande, Raprosio, kom ut. Sedan har det kommit och gått allehanda hyggliga människor, som passerat med sina motorbåtar och passat på att erbjuda oss skjuts in till land.
För att känna oss lite friare, monterade vi ihop gummibåten, som vi snabbt, enkelt och motoriserat kan ta oss in med. I den starka strömmen och ganska kraftiga vinden är det rätt blött att ro in med den lilla glasfiberjollen.

Nu har det emellertid blivit mörkt, och ett andra ankare från aktern har lagts ut. Vi har nu friterat pommisar och smörjt kråset med en bit av en argentinsk kossa och ett härligt glas rödvin.

Underbart att åter få gunga, höra vindsnurran muntert ladda batterierna, se öppet mörkt vatten genom köksfönstret och vara fri att kunna segla vidare!
Gustaf".

"Yacht Club Rosario, 10 september 2001,02.45 GMT

Våren verkar komma så smått här, för i helgen har solen värmt riktigt gott. Argentinska flickor solar på gräset utanför yachtklubben. Vår morgonritual har ändrats på en punkt: Vi tänder inte Dickinson-spisen längre.
Vi håller en låg profil ombord. Gustaf bekämpar mest en afrikansk diktator i ett dataspel, och själv har jag har börjat beta av de nya svenska deckarna.
Varje dag planerar vi emellertid litet på våra arbetsprojekt. Det skall bli nya spinnakerbomfästen och ett sittbrunnskapell, men som vanligt dröjer vi med att komma till skott. Mañana är ordet vi lärt.
När Gustaf häromdagen kopplade in invertern för att få 230 volt (från båtens 12-voltsystem, för t.ex. symaskin, CD-brännare och elverktyg), steg det upp en rökslinga. Suck, andra gången på denna resa! Gustaf hade inte alla reservdelar ombord, men vi hittade faktiskt en välsorterad elektronikaffär i Rosario, som verkar ha det mesta. Dessvärre går den fortfarande inte, fast Gustaf mekat en hel del (och mekar nu).

I fredags visade vi diabilder från tidigare seglaräventyr för medlemmar här i klubben. Trots att vår spanska är en smula primitiv, så gick det riktigt bra. Våra argentinare är inte för blyga att ställa frågor, och så har de nog en hel del humor...
I lördags kväll var det stor middag i restaurangen. Optimistseglar-barnen samlade in pengar för en tvåveckorsresa till Mar del Plata.
Vi var närmare hundra personer som åt pasta med rödvin. Klubbens ordförande själv, Raprosio, hade fått oss att gå dit. Vi såg inte till honom där och kände oss kanske lite bortkomna.
Men så: Vi råkade bänka oss tillsammans med en glad grabb i vår egen ålder, Lisandro, och fick en riktigt kul kväll. Lisandro är en omtyckt figur i den stora klubbfamiljen. Han jobbar med att göra TV-program med bl.a. lokala seglarhändelser, och han känner "alla".
Lisandro får alltid hålla i lotterierna. Den här kvällen fick han dela ut många vinster, så där 30-40 stycken, som klubbfolket skänkt. Under utdelningen passade han på att roa oss alla med roliga kommentarer och glada tillrop.
I söndags satt vi i "finchan", som är klubbens utegrill med flankerande långbänkar. Vi var bjudna på grillunch, "parillada", av vår argentinska "adoptivfamilj". Som tidigare meddelats består denna av Delfin den äldre (far) och D. den yngre (son), och dessas fruar, syskon och allehanda barn. Det blev en riktig långlunch, från tolv till fem(!), med mycket kött och vin.
Av vinet blev nog männen lite sentimentala. De talade om vår vänskap, "amistad", så att vi faktiskt kände oss lite generade. Kanhända är Gustaf och jag en smula cyniska till vår läggning. Vi vet ju att de bekantskaper vi gör under vår resa är begränsade i tid och rum. Man träffas, utbyter fina bitar, för att sedan skiljas, och troligen ses man väl inte mera.
Men våra vänner här i Rosario har för en kort tid tagit in oss främlingar i sina liv. Vi har delat deras vardag och de har dykt in i vår, vi har festat om tillsammans och lärt en del om varandra.
Det här är nog en av långseglingens finare sidor, att vi kan segla in med vårt hem i någon annans värld.

Tillbaka till det praktiska planet: Just nu hittade Gustaf det tionde och (kanske) sista felet på invertern! Citat: En "oanselig diod" hade omvandlats till "zenerdiod" (?). Tack till Clas Ohlson som försett oss med kopplingsschemat!
Tina"
 
"Yacht Club Rosario, den 12 september 2001, kl. 01.00 GMT

I går och i dag har kortvågsradion varit på i flera timmar. Vi har lyssnat på engelska, amerikanska, tyska och spanska nyheter om attentaten i USA. En katastrof, som lägger sordin på stämningen även i vårt lilla hem, även om det inte berörs direkt av eländet.
Vi fick reda på vad som hänt redan i går förmiddags, av en motorbåt, som trasslade ut skräp ur sin propeller. Den fick hänga på svaj efter Caminante och vårt ankare under en halvtimme, medan radion gick.

Den nylagade och glada invertern försåg symaskinen med ström ett par timmar, men dog åter när Gustaf skulle ladda batteriborrmaskinen. Vi kanske köper en ny nu, tredje gången gillt.

Gustaf gör ändfästen för den nya spinnakerbommen och jag syr sittbrunnskapell. Båda dessa förträffliga hantverk kommer säkert att visa sig hållbara, men de ser faktiskt riktigt hemmagjorda ut, som de hantverk de är.
Tina".

"33 11S 60 23W, Rio Paraná, 50 km söder om Rosario, kl.01:00 GMT, den 16 sept -01

Vi hade tänkt segla vidare i går, men det vackra vårvädret förbyttes raskt till ett kallt, regnigt och blåsigt väder, dessutom sydlig vind, så vi sköt upp avseglingen ännu en dag. Redan i förrgår hade vi tackat för oss i Rosario och sagt hejdå till allt trevligt folk där.

Så vaknade vi upp med stor förväntning i morse, men ack. Vinden var ännu starkare, men eftersom den hade kantrat över en smula på väst bestämde vi oss efter frukost ändå att ge oss av.
Det mesta av sjöstuvningen hade vi gjort färdigt dagen innan, men det var en del jobb att få upp akterankaret, ett 20 kg Danford + kätting, samt c:a 100 m rep.
Ytterligare en båt låg ankrad i närheten av oss, så vi fick vara försiktiga, så vi inte drev på den i den starka vinden, som satte nästan rakt mot strömmen. Inte lätt att veta vart båten skulle ta vägen, medan vi stretade med vara rep.

Innan vi började, hade vi plockat bort allt av värde från vår ganska stora gummibåt (3.1 m), inklusive aktersnurran. Vi ville emellertid inte ta upp den ombord, om den plötsligt skulle komma att behövas.
När vi så plötsligt kom loss och började sätta segel i den krabba sjön, såg vi att det ryckte oroväckande i förtöjningen till jollen, som släpade bakom gummibåten. Linan förlängdes, och då såg det litet bättre ut.
Vinden låg på runt 14 m/s, men ökade succesivt till 17-21 m/s. Vi vet när så sker, för då byter vindsnurran ljud och börjar skrika som en stucken gris. Grisen i mesanen blev sålunda allt ilsknare och till slut vi fick lova upp ett par gånger för att vända rätt gummibåten, som blåst omkull. Tyvärr var den förtöjd i akter-pulpit, vårt räcke av dubbla rostfria rör. Detta resulterade dessvärre i att pulpiten delvis slets bort från ett fäste på däck och böjdes 45 grader akterut, varvid ett rör till och med gick av. Ständigt detta svetsarbete...

Ingen skada på den sega Zodiak-gummibåten, konstaterade vi med glädje i våra vindpinade hjärtan, när vi bärgat upp den på däck. Så seglade vi vidare några timmar till.
Nu ligger vi för ankar, skyddade för vågorna och väl ute ur fartygstrafiken. På samma plats som vi låg på på väg uppför Paraná, faktiskt.

Nu brinner dieselspisen, vinden börjar mojna och vi har just ätit en god middag, avslutad med en delikat kaka, som Tina bakat i ugnen.
Mys-time!
Gustaf"

"Isla Paraguay, Rio Parana, 01.00 GMT, den 18 sept 2001

Vi ligger nu kvar för tredje natten på samma ankarplats, c:a 50 km söder om Rosario. Ett bra ställe, utan störande trafik av de lokala båtarna, ca 100 meter från farleden.
Sedan i förrgår har vinden vridit på nord, och i morse blåste det friskt, en isande kall vind. Därför har vi i dag tagit en myspys-dag i båten.

I går tog köttet slut ombord och den vegetariska kosten fick ta vid. Det nya kosthållet inleddes med en kryddstark kikärtsgryta. Vilken besvikelse när vi smakade på den nyköpta argentinska naturella yogurten, den som skulle vara sås till maten! De argentinska gottegrisarna sötar till och med sin så kallade naturella yogurt! I Rosario lade vi ofta märke till denna deras svaghet för det söta. Typiskt för medel-rosarianer är att de alltid sötar sin lilla "kaffecito" (1 dl kaffe) med åtminstone ett par teskedar strösocker. Ja, sån blir man kanske när man växer upp i Dulce de Lechens, kolasåsens, förlovade land.

I går kunde vi glädjas över en del vårtecken i land. Vi gjorde då två utflykter med gummibåten.
På helgerna är det mycket aktivitet överallt här i Rio Paraná. Argentinarna parkerar sin minibuss (om de har någon) nära flodstranden, plockar fram fiskeutrustningen, grillen, fällstolarna och ett bord och firar natursöndag med hela familjen.
Mellan två grillande sällskap på stranden kunde vi till vår förvåning se en stor, fritt kringströvande gris. Om den var sällskapsdjur eller kom från någon gård i närheten fick vi aldrig veta.

Från morgon till kväll hörs spridda skott ur olika riktningar. Man jagar en del här ute på pampas, och vi har hittat en hel del hagelpatronhylsor på stränderna, både kaliber 12 och 16. Vi vet inte vad som jagas, kanhända är det sjöfågel. Hela omgivningen här är genomskuren av massor av små bifloder och åar, som når ner till Paraná, och fågel finns det mycket. Hagelskott når inte så långt, så vi bekymrar oss inte för skjutandet.

På Isla Paraguay, en mindre, obebodd ö i floden, drack vi saft och åt kaka, medan några kossor betade på andra sidan en liten vik. I denna vik, en bit från land, observerade vi en stor råtta (eller vad det nu kunde vara). Den var säkert 50 cm lång (svansen oräknad), och simmade omkring och såg ut att njuta av denna härliga, varma vårdag. Efter badet gick den upp på land och rotade i gräset. Den började snart beta, och påminde då om ett enormt marsvin.
Vi såg också massor av fåglar, bland annat törnfåglar, i ett stort bo med ungar.

På eftermiddagen körde vi med gummibåten upp längs en liten flodfåra. Det syntes att vattnet står lågt nu, flodstranderna var leriga och höga, men för övrigt ganska torra. Det är nu ett tag sedan det regnade.
De vackraste fåglarna var nog "Wattled Jacanas", som liknar vattenrall, men med kortare näbb. De bökade i flock i leran tillsammans med sina ungar. De har jättestora, spretiga fötter, och när de flyger konstrasterar vingarnas gröna undersidor mot den chokladfärgade ovansidan. Vi såg alla tre kungsfiskararterna som finns i detta område, med sina starka gröna och blå färger. Deras rufsiga huvuden ger dem en karaktäristisk profil.

Här på pampas trivs fåglarna, fyrfotadjuren och de saftdrickande flodseglarna förträffligt, i den värmande vårsolens sken.
Tina".

"01.30 GMT, den 20/9 -01, 100 km nedströms Rosario.

I går lyfte vi ånyo ankaret, vilket tog en stund, eftersom vi hade lagt ut 70 m kätting, när kulingen kom häromdagen.
Seglingen var härlig. Varma, lagom starka nordanvindar tillsammans med 2.5 knops medström gav fin fart. Eftersom floden slingrar sig fram och blir alltmer förgrenad ju längre ner vi kommer, fanns mycket att göra med våra tre segel, för att inte tala om navigationen. Spirbom upp, gaja storbommen, bom ner -skota!, gira för fraktbåten etc. etc.
Solen gassade på seglen och på våra bara överkroppar och vi hejade på alla vi mötte; fiskare med ekor som lägger garn, stora spannmålsfartyg och pråmbogserare. När vi nu har lämnat Rosarios hobbyseglarskara har alla båtar fått nyttokaraktär.

Vi ankrade som vanligt i ett sund bakom en ö invid den djupa, trygga huvudfåran till Paraná. Det finns massor av sådana bifåror, men de är ytterst sällan sjömätta. Öar växer ju ihop, flyttar sig, bildas eller försvinnar på ett par år, så det är väl inte värt besväret. När vi skall ankra är det därför alltid litet spännande att treva sig fram i det strömmande, ogenomskinliga vattnet mellan sandbankarna, till en säker ankarplats, där man inte löper risk att bli rammad nattetid av någon disträ pråmförare.
Det är också en konst att hitta ett ställe som är någorlunda skyddat från Pamperon, den bitska sydliga vinden som sägs komma efter några dagar med fint väder. Den påstås kunna ge 30 m/s och den blir allt vanligare nu, när vi går mot sommar här. Då lär den komma två ggr per månad, mot knappt en gång i månaden vintertid.

I dag har vi gjort en heldags jolleutflykt mellan virrvarret av sandöar. På nästan alla öar, stora som små, betar kor. Men öarna är ingalunda några monokulturella gräsåkrar. Terrängen är mycket varierande, med buskage och lundar av främst ett pilliknande träd, samt nu i lågvattentid även med stora sandstränder och uttorkade vikar.
Som Tina skrev i förrgår ser man mycket fågel. Här cirklar storkar och rovfåglar, hägrar och kungsfiskare, men kring buskar och fält flyger också många färgranna småfåglar.
Av och till ser vi rök från en eller ett par olika platser, där det brinner i de torra buskagen.
Gustaf"

"120 km nedstroms Rosario, kl. 01.20 GMT den 22/9-01

Vi seglade vidare nerför floden igår. Vinden var svag nordlig, d.v.s. slör. Tänkte det kunde vara ett bra tillfälle att ta några bilder av en seglande Caminante. Sålunda motades Tina ner i gummibåten, högst motvilligt; "motorn kommer säkert att krångla" protesterade hon. "Schåpigheter" tänkte jag och hävdade att vädret ju var så fint...

Självklart krånglade utombordaren efter tjugo sekunder och kunde omöjligt startas igen. Då hade Tina redan hunnit tvärsöver floden i en väldig fart. Under tiden hade jag satt genuan, bommad med min nyhet, den stolta 5.55-metersbommen med vinsch på.

Det var inte så svårt att plocka upp den tvärilskna Tina, men jag kunde inte hålla mig från att klättra ner i gummibåten som släpade efter Caminante, som sakta slörade nerför floden. Även denna min flykt från styrplikten fortsatte att förgrymma den redan ilskna damen.

Motorn var sur och startade efter ett antal torrdragningar. Konstigt. Att den stannar på tomgång och sedan är så himla sur att den inte går att få igång. Tändstiften kollades. Mmm, oljiga och rätt sotiga. Nya tändstift. Tina styrde nu med till synes lite lugnare sinne. Motorn fortsatte att gå dåligt på tomgång, osade och blev sur. Efter en del funderande kom vi fram till att det var den nya bensinen eller oljan vi fyllt på, och som vi hade köpt i Jacaré i norra Brasilien. Kommer ihåg Bob, sydafrikanen där, som inte fick sin utombordare att gå, och han skyllde på den stinkande bensinen som osade så förskräckligt. På fullgas verkar emellertid motorn gå bra.

Snart mojnade den svaga vinden och det gick inte att hålla kursen längre. Vi drev i c:a två knop. Kalasväder, jag läste den usla bruksanvisningen till vår jättebra Yamahamotor (8 hk) i det fina vädret och trivdes förträffligt.
Tina däremot blev rätt så stressad av att driva med aktern före, allt närmare bojarna, sedan allt närmare stranden eller mötande fraktbåtar, så hon gick under däck för att läsa en bok. Mötte många båtar, alla vinkar glatt åt de lata seglarna...

Efter ytterligare några timmar tyckte vi det räckte, så det var dags att hitta en ankarplats. D.v.s. ett ställe, ordentligt utanför farleden, skyddat för den otäcka sydvinden, som kommer ibland. Det första stället gick inte. Ön vi hade tänkte ankra i skydd av, hade helt resolut försvunnit . Troligen vuxit ihop med den bakom. Nästa ställe var inte heller så bra, men det tredje såg fint ut.

Som vanligt är det lite nervöst i den starka strömmen och ogenomskinliga vattnet att lämna de sjömätta områdena. Tina sköter GPS:en och ekolodet för att ange kurs, fart och djup. Hon skriker åt mig att ta det lugnt, det grundar upp. Hmm. Jag tyckte jag tog det lugnt. Med ett jättebump blir det tvärstopp mot sandbanken och det skramlar där nere.

Så småningom har vi ankrat och stängt luckorna mot den annalkande mygginvasionen som försöker komma in varje kväll. Då säger Tina, "det inte är min dag idag".

I dag har vi gjort två jolleutfärder. Först en rek-tur för att kolla några öar och en lång kanal genom en ö. Efter lunch utrustade vi oss med tubkikare och massor av myggskyddande kläder och tillbringade eftermiddagen runt en jättefin sumpmark på en av öarna. Fantastiskt mycket fin fågel. Fem nya fågelarter vi inte sätt förut! Men fyändainihelskota så mycket mygg!
Gustaf"

Obs. att tidsangivelsen i GMT ligger 4 timmar före lokal tid i östra Argentina, och 5 timmar före vår tid nu (sommartid). Detta WinLink2000-mail skrevs alltså 22.30 den 24 september /Peter
"Zarate, Rio Parana, 02.30 GMT, 25 sept 2001.

I San Pedro Yacht Club blev vi "människor" igen, efter en veckas vistelse i naturen. Vi grillade tillsammans med en besättning med äldre herrar, alla från en by 200 km in i landet.
Som vi ofta sett grillade även dessa argentinska män sitt noggrannt utvalda färska kött som om de vore proffskockar, och så gott det blev!
Dagen efter skulle de upp i ottan och delta i en regatta, som de faktiskt vann, trots en riktigt sen kväll tillsammans med oss.

Följande dag mönstrade vår Buenos Aires-vän Sebastian på, tillsammans med Herman, som är musikstuderande. Vi seglade in i Rio Baradero, en grund genväg nedför floden. I byn Baradero hade vi 60 cm vatten under kölen. Det var söndag kväll, och vi passerade över hundratals fiskelinor. Alla var ute och fiskade, män, kvinnor, ungar - och fisk fick de sannerligen.

När vi skulle ankra i solnedgången söder om Baradero, hade vi en attans otur. Ankaret släppte plötsligt. Vi hade råkat pricka ett av få ställena i floden med mycket stenar på botten. Vi hade också lagt en lina in till land från aktern, och när Caminante började plötsligt dragga, for rodret rakt in i den hårda flodbanken.
Det hördes en dov duns, och så stod vi stilla, med babordsidan mot strömmen.
När Gustaf fått upp ankaret för att ankra om, insåg han motvilligt att vi hade tappat styrförmågan. Genom att utnyttja strömmen och den goda vetskapen att Caminantes akter alltid drar åt babord när hon backar, kunde vi ankra om på nytt, längre ut i strömfåran.
Kvadranten, den stora gjutna aluminiumbygeln som förbinder styrvajrarna med roderaxeln, hade spruckit på två ställen. Vad göra nu?
Vi sov på saken, och i morse fick så plocka fram nödstyrningen. En metallstång monterades på roderaxeln under dubbelkojen i akterruffen, och på toppen som stack upp genom takluckan fäste vi en rorkult (i teak, riktig sjuttiotals-lyx).
Nödstyrningen fungerade som tur var riktigt bra!
Det gick att styra både vid motorgång och för segel utan att direkt behöva bryta armarna, fast litet tungt var det. Efter att ha seglat hela dagen på detta sätt, ankrade vi så ett par timmar före solnedgången utanför Zaraté Yacht Club.
I morgon är Gustaf välkommen till klubbens verkstad för att få tillgång till verkstadsutrymme, elektricitet och till och med en hjälpande hand, för att göra en ny del.
Tina"


"Zárate den 28/9-01 kl. 01.30 GMT

Nu har jag tillbringat två och en halv dag bakom en stor sjöbod, vid en stadig mekarbänk med skruvstycke, utomhus och mitt i stråket av flanerande båtentusiaster. Där har jag fabricerat en ny kvadrant med med hjälp av Plåtniklas' tre viktigaste vänner, nämligen den lågvarviga borrmaskinen, svetsen och vinkelslipen. Materialet kommer från diverse skrotbitar i rostfritt, som vi haft liggande i båten och som lämpade sig att kapa till för detta vällovliga syfte.

Kvadranten ser ut som en fjärdedels, mycket stor CD-skiva. Det finns ett nav i mitten för hjärtstocken, och två banor längs periferin, för styrvajrarna. Materialet utgjordes av fyra plåtar, som tillsammans blev 50 mm. Vinkelrätt genom denna laminerade plåt går hjärtstocken, som är 40 mm och har ett kilspår.
För att sitta stadigt fast, är navet tudelat, och kniper åt om axeln med ett bultförband.
Resten byggde jag i rör, 48 x 3.8 mm. Det böjda, öppna periferiröret fick jag till genom att kapa av det delvis varannan centimeter och trycka ihop det, varefter kapningarna svetsades ihop igen. Ser lite grand ut som en ostfylld falukorvsring. Denna beskrivning är inte helt lätt att förstå sig på, men själva jobbet var inte heller så självklart.

Under arbetets gång har jag haft oerhört mycken och ofantligt engagerad publik.
Den ene efter den andre (det maskulina inslaget är stort) har framfört sina synpunkter på i princip allt, från hur man böjer rör, till hur man vässar borr.
I början var det allmänna omdömet litet kritiskt, men har undan för undan mjuknat, för att på sluttampen, när kvadranten började bli klart urskiljbar, övergå till att vara direkt entusiastiskt.
Alla har varit oerhört hjälpsamma och omtänksamma, och inte bara kommit med råd, utan också erbjudit praktiska insatser, så att det betydelsefulla arbetet skulle bli så bra som möjligt.
I eftermiddags kom klubbens ordförande och besökte mig, med en liten minnesgåva till båten, nämligen klubbens flagga. En varvsägare och "naval architect" pratade länge och väl, liksom många andra besökare. I eftermiddags kom en kustbevakare förbi och diskuterade en stund. En timme senare hörde jag rykten om att just kustbevakningen ropat på radion, och när jag senare kom ut till båten hade deras bevakningsbåt förtöjt längsskepps med oss ute i floden.
Tina tyckte att det var ett trevligt avbrott. Hon har mest suttit i båten och sytt sittbrunnskapell på vår gamla Singer. Liksom de flesta argentinare vi mött, var dessa människor (trots sitt officiella yrke) ytterligt vänliga och intresserade.

Det är väl något alldeles extra, när en utländsk segelbåt kommer upp i floden på besök, till denna fjärran plats.
Gustaf"

"Zárate, Rio Paraná den 30/9-01

I går kom regnet, det första sen vi kom tillbaka från besöket i Sverige för en månad sen.
Och det fortsätter att regna, hela denna dag med, och i kväll har åskan gått.
De sydostliga vindarna och strömmen slåss om oss. Caminante snurrar som en vettvilling på ankaret.
I morse blåste det 20 m/s. På vår skrivande barometer registrerades under natten en vertikal linje, då trycket hastigt sjönk 5 mbar.
Nu i kväll är det kuling. Vi tittar oroligt ut genom fönstergluggarna från vår ankarplats och undrar, om de stora fartygen ser oss här, i den dåliga sikten, där vi ligger ankrade en bit utanför Club Nautico Zárate.
Brum-brum-brum..., ljudet kommer allt närmare. Hur nära blir det den här gången? Kanske passerar i snitt ett fartyg varje timme, ibland ganska nära oss.
De senaste dagarna har vattenståndet pendlat som en jojo, upp och ner. När vi kom, var det 2 meter i marinan, efter fyra dagar 1.4 m, och nu är det mer än 2 meter igen. De sydostliga vindarna pressar vattnet motströms upp i Rio Paraná, och det är därför vattennivån varierar som den gör.

Gustaf har monterat den nya kvadranten på sin plats nu. Vi var egentligen startklara att ta oss de sista 100 km till San Isidro/San Fernando-området i Buenos Aires, innan vädret stoppade oss.
Nu gottar vi oss med fina argentinska biffar (ja, jag vet att vi skriver hejdlöst mycket om mat, men det fina köttet här fascinerar oss - hur kan det vara så oförskämt gott och så otroligt billigt?!).
Det blir nog svårt att någon gång i en grå framtid åter anpassa sig till "europeiskt" kött igen, med höga prisnivåer och mindre biffar...
Vi frossar även i spenat. Säsongen för denna förtjänstfulla grönsak har här varat åtminstone sedan i maj. Vad sägs om 3 kg för 10 kr?
Våra förra gastar, Sebastian och Herman, bjöd oss häromdagen på en inhemsk specialitet, nämligen sojajuice. Det smakade ungefär som juice med mjölk i. Jag slukade den, men kanske var den litet för söt för Gustafs smak.
Tina"

"Rio Carabelas Grande, den 3/10 -01 kl.02.30 GMT (den 2/10 lokalt dat.).

Vi trotsade den envisa sydosten i går, men fick mestadels gå för motor nerför floden, med kuling och regnbyar i näsan. Det är dock inte så kallt, 15-20 grader ute och 18-19 i vattnet, så våra umbäranden är måhända inte så mycket att beskärma sig över. När vi så kommit till en trevlig krök på floden, ankrade vi i lä av höga träd nära flodstranden.

I morse blev vi uppdrivna från vår frukost av Prefektura Naval, som var ute för att vidarebefodra klagomål rörande olämplig ankring. Floden är 300 meter bred och vi låg 40 meter från ena standen, väl utanför den markerade farleden, om man skulle tro den gröna bojen, 100 meter nerströms. Prefekturan svarade med att den gröna bojen var fel utsatt, och att många fartyg gick på andra sidan, och där låg ju vi i vägen.
Ja, det var ju solklart! Att vi inte tänkte på det.

Vi hade ju frågat prefekturan i Zárate dagen innan om man kunde ankra där, men just det: Ja ja, Zárate är ett ju annat distrikt!
Vi lovade bot och bättring.
Prefekturakillarna är alltid hyggligt folk. Hjälpsamma och vänliga. Dessutom har de bordat oss ett flertal gånger utan att åsamka Caminante en enda skråma, så de är nog bra sjömän dessutom.
Vi fick reda på radiokanalen till nästa prefekturadistrikt ner längs floden, och så gav vi oss iväg, efter att druckit upp den något svalnade teskvätten.

Fortfarande 10-14 m/s, men nu rakt sydlig, så motorn får sköta framfarten. När vi närmar oss den nya "rekommenderade" ankarplatsen ropar Tina för säkerhets skull upp Prefektura Naval och kollar att den verkligen är OK. Nja, kanske det är bättre om ni lägger er en kilometer uppströms från boj "73.5". Härligt. Exakt info. Sånt är tryggt!

Denna sträckan av floden var betydligt smalare än där vi blev bortkörda ifrån, 19 meter djup ända ut till stranden, oskyddad för vinden som sveper längs floden rakt mot den snabba strömmen. Ett superuselt ankarsälle för en segelbåt. Skulle behöva 70-80 meter kätting här och då ligga precis mitt i vägen för den tunga trafiken.

Tina ropar åter upp expertisen på VHF:en för vägledning. -Ja ja, ni kan ju ankra i Rio Carabelas Grande, platsen som de morgonkäcka killarna i Prefektura Naval rekommenderat tidigare. Det är OK. Sex meter vatten och inte mycket trafik.

Sagt och gjort. Vi fortsatte några kilometer till och hittade den lilla bifloden.
Sex - sju meter dupt, men svagare ström här, så Caminante rör sig ogenerat i alla riktningar runt ankaret och hotar att slå i än den ena, än den andra stranden. Stark vind mot ström. Vi ror ut ett akterankare. Hmm, inte så bra. Pinsamt nära att platta till en eka vid ena stranden, om vinden skulle kantra. Vi flyttar oss upp längs bifloden litet, och ligger till sist riktigt bra. Pust!
Men det gäller att ha ordentlig ankarbelysning, för alldeles utan trafik är det inte. Färjor, timmerfartyg och små fraktbåtar letar sig fram även i mörkret med hjälp av stora strålkastare, omvärvda av insektssvärmar.
Den "lilla" bifloden går vid en flyktig titt på ett storskaligt kort långt in i landet, och är uppenbarligen en viktig handelsväg.
"Vi har inte så mycket segelbåtar här", var Prefekturans gummisvar på mina frågor om var man ankrar bäst i denna flod, där vinden och strömmen just nu tävlar om herraväldet
Gustaf"

"Den 5 okt -01 kl. 01.00 GMT (den 4/10 kl 22.00 lokal tid således).

Vi ligger i Rio Carabelas Grande, c:a 40 km från Rio Paranás utlopp i Rio de la Plata.
Vädre
t stabiliserar sig så sakteliga. Duggregnet har torkat upp och en liten flik av en blå himmel visade sig till och med nu i kväll, innan solen gick ner.
Vi har gjort långa utfärder med gummibåten de senaste dagarna. Hela landet här är genomskuret av små floder och kanaler, så flertalet hus har ingen bilväg. Folk får ta båten till jobbet i stället.
Skolan här har en fin brygga, men inga riktiga vägar, vad vi kunde se. Här finns i stället en fantastisk färjekultur, som säkert har sina rötter långt tillbaka i tiden.
Massor med vackra, lackade trä-racer-färjor trafikerar kanalerna. De är mycket smala nertill, med ett sånt där akterskepp som är bredare vid vattenlinjen än uppe vid däck, samt ett spetsigt, smalt förskepp som emellertid vid däck har breddats betydligt. Min tanke går till 30-talets motoryachter i gamla journalfilmer.
Här finns en nostalgiflotta, som måste kräva en hel kår av entusiaster i ett till synes helt bilfritt samhälle, med många och långa kanaler som yttermera visso tycks sakna fartbegränsning.

Vi befinner oss i ett blommornas förlovade land. Överallt lyser vackra, vilda blommor. Man ser enorma fält, täckta med något som påminner om påskliljor, massor av blommande träd och buskar. Till och med på telefontrådar och på trädstammar sitter här och där vackra, cerisfärgade "liljor" som klänger sig fast utan synliga rötter eller annan verklighetskontakt.
Det är nog det ständigt fuktiga klimatet och de enorma träskvidderna som möjliggör denna växtprakt.
Tyvärr har de inte så mycket kor här i sumpvärlden, så vi har faktiskt funnit en by (om än bara på 10 hus) utan slakteri! Istället kryllar där av biodlare. Från kanalerna kunde man se den ena bi-haciendan efter den andra. Via skyltar saluför de sin honung för runt 30 kr/kg. Och den är sannerligen god!

Vi hittade en liten landsväg i dag och gick en långpromenad. Fick sällskap av en glad hund, ganska smutsig och tämligen illaluktande, men snäll och vänlig. Den vägrade vika från vår stig på nästan hela dan. På glasskafét vi så småningom kom fram till, skämde den tydligen ut oss, för glass-damen måste ofrivilligt sätta handen för näsan när vi steg in. Hon skrattade uppsluppet när vi förklarat att det inte var vår byracka, och verkade trots luftföroreningen uppskatta den objudna gästen, eftersom hon efter en stund förtroligt pratade med den.
De är nog hundälskare här. Det finns minst tre djuraffärer i byn. Den heter Cazador, och har högst tusen innevånare.

På detta matnyttiga ställe finns ett flertal slakterier, som alla tävlar om kunderna med brokiga skyltar med präktiga erbjudanden.
Vi slog till sist till på ett kilo fin lövbiff (27 kr/kg) och ett kilo nötfärs (9kr/kg).
Hur vi nu skall orka sätta i oss allt detta...
Gustaf"

"Yacht Club Argentino, San Fernando i norra Buenos Aires  kl. 03.30 GMT, den 7:e oktober 2001 (00.30 lokal tid).

I går låg vi en sista dag i vår vackra lilleputtflod Carabelas och pysslade med båten. Bland andra ting svetsades ett fäste för ett tilltänkt bord i sittbrunnen.
Storkar, skarvar och kungsfiskare flög förbi oss ibland. De ljusgröna vårbladen på träden blir för var dag allt större.

Emellertid kände vi att vi nog borde fortsätta, så i morse trotsade vi den aldrig tröttnande sydostvinden och gick för motor nerför floden. När vi kom närmare Buenos Aires maritima förorter San Isidro/San Fernando (fina kvarter där!), så tätnade fritidsbåtstrafiken, för att de sista fem sjömilen vara lika packad som snobbrännan utanför Mollösund mitt i semestermånaden juli.
Här ligger ett tjugotal marinor längs en grund flodarm från den stora Rio de la Plata-bukten. Vi gick in i första bästa, som man säger, Yacht Club Argentino. Det är också den äldsta marinan i Argentina, 121 år, och kanske också den flottaste. Atmosfären här är inte direkt prålig, som den t.ex. känns i Fort Lauderdale i Florida. Nej, de vräkiga plastschabraken är i minoritet, dominerade av massor av klassiskt vackra segel- och motorbåtar på mellan tio och tjugo meters längd. Många är i trä från fyrtiotalet, åtskilliga är utrustade för de stora oceanerna.

En sympatisk herre körde oss till Prefekturan för den sedvanliga pappersexercisen. De är härliga, de vänliga argentinarna.
Gustaf".

"Yacht Club Argentino, San Fernando = norra hörnet av Buenos Aires.
Tid: 01 00 GMT 11/10 2001 (lokal tid 22.00 den 10/10).

Vi spelar "Dark side of moon" av Pink Floyd på stereon och har en stämningsfull pysselkväll.
Det eviga pissvädret vi haft i två veckor har dragit undan i dag och humören har stigit i kapp med barometern.
Tina har varit "på stan" och köpt sytillbehör och har nu hela eftermiddagen varit ivrigt sysselsatt med att konstruera sittbrunnskapellet. Det ser mycket avancerat ut, med stroppar, dragkedjor, förstärkningar och stora ytor av fönsterplast. Ibland svär hon till, när ännu en symaskinsnål kroknar av den grova duken.

Själv har jag ålat inne i stickkojen och skruvat upp den nya invertern (12/230V, 1000 W) som Cecilia (turistande svenska) tagit med från Sverige. Vi har ju haft mycket krångel med den förra invertern (300 W), och när alla sluttransistorer brann för tredje gången härom veckan, bestämde vi oss för att skaffa en kraftigare.
Kunde inte hitta något vettigt i affärerna. Få köper sådana saker här, så de kostar skjortan att beställa. När så Sebastians kompis Cecilia skulle hit och hälsa på, då var fader Peter och hon så himla bussiga, så de organiserade inköp (från Tema-Elektronik i Göteborg) och transport (i bagaget) av underverket från Sverige!

Sebastian och nämnda Cecilia tog motorcykeln och körde hit i ösregnet i förrgår och hälsade på. Det blev en trevlig middag med övernattning i förpiken för gästerna.
Vi har också haft besök av Eva, en trevlig svensk tjej, som gör ett 10 veckors forskningsprojekt inom ramen för sin civilingenjörsutbildning. Projektet gäller den sydamerikanska sjukdomen chagas, som sprids med skalbaggar i fattiga områden. I morgon skall vi hälsa på i hennes lab.

Vi har legat bredvid en aluminiumbåt, Pionero, här i marinan. Dess ägare, Carlos Casares, har varit och jobbat dag och natt i den. Han skall ut och långsegla norrut mot USA om en månad, tillsammans med familjen. Vi kopierade en massa digitala sjökort till honom och höll en liten kurs i Pactor och konsten att skicka e-mail via amatörradio.
Han bor nere i argentinska Patagonien, Cordillererna som de säger, där han har en fårfarm på 20000 hektar. För detta behövs 2-3 fast anställda. De är bara intresserade av ullen och slaktar endast för husbehov. Gården är mycket isolerad, och enda kommunikationen är satellittelefon och amatörradio. Således har han kört en hel del radio (LU5WBC) och skall fortsätta med det nu, när han periodvis överlåter ansvaret för de tusentals fåren på någon annan, för att i stället ägna sig åt långseglandets sköna konst.

I dag hälsade Horacio på. Han är en av gubbarna, som vi festade tillsammans med i San Pedro. Han drömmer också om att överge sitt jobb (han är försäljare), köpa en 43 fots segelbåt i Europa och tillbringa framtiden "flotando".
En av hans två döttrar i tjugoårsåldern dog helt oväntat för ett år sedan, hjärtat stannade en natt när hon var på skidsemester i bergen. Sedan dess har han och hustrun varit lite hängiga och velat göra något nytt med sina liv. Medelhavet och friheten lockar.
Han bjöd hem oss och hämtar oss med bilen på fredag. Vi skall bo hos dem i helgen, grilla och göra aktiviteter. Skall bli trevligt.

En annan seglare, Ricardo, gjorde också visit här idag. Han är pensionär, 70 år gammal och har bott i båt de senaste 30 åren. Han livnär sig fortfarande mer eller mindre på att vara expert på båtar och segling.
Han har seglat till Europa två gånger, transportseglat en båt till Chile via Patagonien m.m. m.m. Till sist sålde han sin segelbåt och har nu istället en av de där klassiska argentinska motorbåtarna, 14 x 3 x 0.8 meter i trä, med rak akter och raka skrovsidor, byggd 1927.
Han kommer hit med denna härliga båt och hälsar på oss i morgon. Om något år planerar han och hans fru att påbörja en resa med båten via Paranáfloden ändå upp till Brasilien, till Mato Grosso och Pantanal.
Han trodde att denna långa färd skulle ta två år. Man får vänta på rätt säsong på olika platser för att få tillräckligt med vatten men måttligt med ström under kölen.

Det är fullt upp med att vara seglare i hamn, en sida av "branchen" man kanske inte tänker sig som "krabba".
Gustaf"

Dagens brev, den 15  okt, från våra äventyrare kommer inte via radio den här gången, utan från deras HotMail-brevlåda.

"Junin, 15 okt -01.

I fredags, vid lunch, kom Horacio och hans fru Angela, bägge i 40-årsåldern, för att inspektera Caminante. Vi lärde känna Horacio i San Pedro, där vi ankrade på vår resa ner till Buenos Aires.
I december tänker de lämna sitt liv här i Argentina för att bli båtboende. De har hittat en segelbåt på Internet som finns till salu i Spanien, en 40-fots plastbåt, som de tänker köpa.

Horacio har jobbat som försäljare i nästan hela sitt liv. Han kommer från ganska så fattiga förhållanden. När han var 12 år drabbades hans far av stroke, blev förlamad och förlorade talförmagan. Horacio fick sluta skolan för att försörja familjen.
Han har sedan dess jobbat med att sälja det mesta. Han började med dockor, höll ett tag på med bilar, och har nu ett bra jobb som säljare av polypropylentråd för ett framgångsrikt företag. Nu har han en god förtjänst av sitt arbete.
Angela har tills helt nyligen varit egen företagare. Hennes firma tillverkade bl.a. klädselöverdrag för bilar i polypropylen.

Vi har nu tillbringat hela helgen hemma hos våra nya vänner, sysselsatta med olika aktiviteter. De bor i närheten av Junin, en liten stad med runt 100000 invånare. Den ligger 270 km från Buenos Aires.
Landsbygden, med Argentinas bördigaste jord, omger staden. På fälten, som sträcker sig vart man än ser, odlar man soja halva året och vete den andra halvan, eller också har man bara majs.
På litet sämre mark, d.v.s. på den som ligger litet lägre och sumpigare, föder man upp de här så typiska svarta, köttiga nötkreaturen. Denna sort mjölkar emellertid ganska dåligt, men man är bara ute efter att föda upp dem till c:a tre års ålder, varefter de slaktas.
Just nu regnar det mer än nånsin, så det syns mycket väl vilka tegar som inte lämpar sig så bra för odling. Många av de nysådda åkrarna står under vatten nu.
Horacio och Angela har aldrig sett så mycket regn här forut.

Utanför Junin bor vännen Raul, som äger segelbåten Martina, som Horacio har seglat med (gänget vi träffade i San Pedro).
I lördags besökte vi Rauls estancia, en jättefin gammal gård med 1000 hektar omgivande mark. Huset är över 100 år gammalt, har högt i tak och en fantastisk park runt omkring.
Höga eucalyptusträd med flera meters stam-omkrets bildar en allé fram till egendomen och ger behaglig skugga i trädgården.

Raul sköter gården, som de ärvt efter fadern, tillsammans med sin bror.
Mest jobb är det med korna, och varje månad slaktar de c:a 30 djur för försäljning. För köttet får de inte mer än 8 sv. kr per kilo.
Alldeles nyss har han fått ett certifikat på att vara "mul-och-klöv-sjuke-fri", så nu kan han teoretiskt sett börja exportera till t.ex. Europa, och då få litet bättre betalt. Någon som är sugen på ett par ton finfin biff?
Raul och hans släktingar, ett tiotal personer, delar en treårskalv själva (300 kg kött) på 8-10 veckor.
För att klara grillningen även vintertid, är vardagsrummet utrustat med en åtminstone två meter bred grill, påminnande om en öppen spis. Dessutom tronar en minst sagt proffsig sak, med samme syfte, i trädgården. Att Raul börjar se lite mullig ut är kanske inte så konstigt...

Efter den obligatoriska, stadiga grill-lunchen tog vi en promenad på ägorna, och turades om att rida på en av Rauls hästar. Gustaf gjorde succé när han red för första gången i sitt liv. Han åkte dessvärre av inte mindre än tre gånger. Sista gången hamnade han mitt i den fina blomsterrabatten. Damerna skrattade gott när han förgäves försökte resa upp plantorna igen.

Horacio och Angela bor i en liten "quinta", ett c:a 60 kvadratmeters enplanshus.
I trädgården levs det goda sällskapslivet. Här finns en stor swimmingpool, dessutom ett mathus med långbord, stor grill, diskho, porslin och glas.
Varje helg förr i tiden monterade familjen upp ett solskydd utanför "friggeboden" och ställde upp borden. Grannar och släkt kom över med sin mat och dricka. Gitarrspel, dans, god mat, det är livet för hela den argentinska familjen och deras vänner, gamla och unga tillsammans.
Men livet förändrades för Horacio och Angela när en av deras två tonårsdöttrar dog. De förlorade i ett slag glädjen i allt det som de kunde associera med sin älskade Annabela, och därför vill de göra något annat nu.
De älskar båda naturen, äventyr och resor. Horacio har massor av idéer om hur de skall kunna försörja sig i framtiden.
Han är uppfylld av roliga, smarta påfund, som t.ex. den gången han hade semester, och i tidningen fick se att det var ont om vitlök i grannlandet Brasilien.
Ja, då skaffade han två lastbilar, fyllde dem med vitlök i Buenos Aires och åkte och sålde alltsammans i Brasilien, med en vinst på 40000 kr för en veckas spännande arbete.
Men vad är egentligen arbete, och vad är semester, och vad skall man hitta på här i världen, undrar Horacio.
Tina och Gustaf"

Ett brev med litet planeringsuppgifter anlände nyss till mig (17/10 på morgonen).

"I dag, tisdag 16/10 är vi tillbaks i båten igen.
Nu är det kväller, vi har bytt hamn (Club Nautico San Isidro), och det blåser sudestada.

Litet preliminär planering:
Vi seglar till Mar del Plata i början av november (2 - 9 nov).
Vi lämnar M.d.P. omkr. den 20 nov.
Gissar att vi kommer till Punta Arenas (Chile) den 1 dec (1000 sjömil).
Julafton i Patagonien, Chile, t.ex. Puerto Natales.
Medseglare till M.d.P: Cristina Vila Martinez, Delfin Vila Martinez, Horatio Miranda (alla är argentinare). Kanske blir vi fler.
Från M.d.P till P.A.: Christina och Delfin.
Martin Hasselöv och Ida-Maja är prel. bokade till den 1 dec. De är med till julafton.
Senare (1 jan ) kommer Pål Kindblom och Maria (de som kom och hälsade på hos er i augusti). De skall vara med ett tag (en månad eller så).
Tina och Gustaf".

"Club Nautico San Isidro, Buenos Aires, morgonen den 18 okt 2001.

Vi blev kvar några extra dagar ute på landsbygden i Junin. På tisdag förmiddag var det dags att återvända till Caminante.
Vi hade frågat i Yacht Club Argentino om vi kunde få två extra "gratisdagar", till söndag, således.
Men i Junin sade alla vännerna att, "äsch, så bråttom är det väl inte att flytta båten?".
Kanske håller man inte så benhårt på dagar och tider här i Argentina, som vi väl är vana vid. Och på måndag ringde Horacio till klubben och tyckte som så: "Bilen är trasig, det räcker väl om svenskarna kommer på tisdag och flyttar båten?". Och svaret, "Inget problem" blev för oss en välkommen present.

På söndagskvällen lagade Angela finfin färsk pasta baserad på potatismos, äggulor och vetemjöl.
På helgerna äter många massor av kött här. Sedan kommer vanligtvis en nedtrappning, har vi hört, så under arbetsveckan kan matkonsumtionen avta väsentligt.
Horacio tar en minimal frukost vid niotiden, och kvällsmat intar han vid tiotiden på kvällen. Dagtid dricker han bara mate. Mönstret sägs vara vanligt bland argentinare.

På måndag började arbetsveckan för Horacio. Han har det egentligen ganska lugnt. Han sköter sina arbetsuppgifter mest via mobiltelefonen i början av veckan och åker inte in till kontoret förrän framåt onsdagen.
Vi gjorde ett besök vid polypropylenfabriken där han är verksam. Från bingarna vid de stora plastmaskinerna passade han på att fylla bakluckan på bilen med presenter åt oss.
Vi fick allehanda plastsäckar, skynken, glesa nät, plastsnören (12 km snöre fick vi, vad skall vi hitta på med det...?).
Firman, som ägs och drivs av fyra släktingar, går lysande. En av dessa, som också är en mycket god vän till Horacio, är hans chef. "En arbetsnarkoman", sa Horacio. "Har aldrig lust att ta semester eller smita från jobbet och gå och fiska eller så. Men förmögen som få, enstancia, mycket mark, två flygplan"...

På tisdag körde Horacio oss de 25 svenska milen tillbaka till Buenos Aires. Vi tillbringade större delen av dagen tillsammans i vår båt. Han har sitt kontor i centrala Buenos Aires. För att slippa pendla har han ett hotellrum nära arbetet, som firman står för.
"Men på kontoret dricker man ju mest bara mate", tyckte Horacio, "och det kan vi ju lika gärna laga till i båten".

Tillsammans flyttade vi båten till en ny marina 2 sjömil bort, Club Nautico San Isidro.
En väninna till Horacio kom för att köra honom tillbaka till hans bil. Vi bjöd på fika och satt och hade trevligt tillsammans en stund i båten.
Hon visade sig vara en humoristisk och pratsam dam, som även hon lever ett tämligen bekvämt liv. Hon driver ett PR-företag och några butiker. Hon har emellertid delvis rationaliserat bort sig själv i sina verksamheter, och behöver sällan bekymra sig om någon närvaro där. Maken är en välbärgad åkare med 700 långtradare, som transporterar det mesta, sannolikt utan att samtidigt slita för mycket på chefen.

I dag har det duggregnat mest hela dagen.
Vi har börjat jobba med gamla data (analyser av socker i havsvatten) från en expedition till Antarktis häromåret. Skönt att komma igång med litet jobb igen.
Men skoj att höra hur de rika har det.
Tina.

Club Nautico San Isidro kl. 1.40 GMT, 20/10-01 (lokal tid 23.40 den 19/1).

Caminante ligger förtöjd med för- och akterboj längs ena stranden i en smal kanal. Marinan består av ett virrvarr av dylika kanaler, med plats för mer än 500 båtar.
Vi är lite dåligt skyddade för nordliga vindar och står på botten vid lågt tidvatten, samt när vi kommer för nära kanalkanten. Men det spelar inte så stor roll, faktiskt. Gott och mysigt är det här, med mycket träd och annat grönt som bäddar in Caminante.
Vi har fått gratis gästplats i hela 30 dagar, men seglar nog vidare i början av november.

Vi jobbar vidare med våra expeditionsdata från Antarktis. Vi har nu åkt runt med tre konsumkassar med datautskrifter och vetenskapliga artiklar i dryga året, så det är dags att äntligen ta i tu med dessa projekt och få jobbet klart. Hoppas på att få ihop ett par artiklar till jul(!).
Eftersom vi inte har tillgång till landström här och ständigt håller igång två datorer, stereo etc., har vi varit tvungna att köra motorn en stund varje kväll för att ladda batterierna.

Som omväxling till räknandet och skrivandet hade vi kalas här igår. Horacio och hans arbetskollega Horacio var här och hälsade på och lagade mat åt oss (fria associationer till Dupont och Dupond i de kära Tintin-böckerna) .
Det blev grillspett i massor, avslutat med en delikat glasstårta. Kollegan Horacio berättade, att han varit egen företagare och drivit en fabrik med ett trettiotal anställda. Emellertid kursade han 1993, som så många andra argentinare gjorde, när inflationen här var flera tusen procent per år.

Horacierna är glada gubbar. Vi pratade om skillnaden mellan nordeuropéen och "latinon". De förfasade sig över hur illa det var, att generationerna, i t.ex. Sverige, är så separerade. Här är det ju självklart att man umgås jämt och ständigt med sina barn och sin familj.
Vi diskuterade även balansen mellan det materiella och "espirituale" i livet. Argentinare tycks vara bra på att njuta av livet, "disfruta".

Så gled vi in på något mera verklighetsnära, nämligen polypropylensäckarna, som dessa herrars firma producerar i sådana mängder. En viktig grupp köpare är yerba-odlarna uppe i norra Argentina, bl.a. i Missiones. Yerba är ju te-"böset" som man brygger sitt mate på. Vi svenskar använder 1-2 gram te till en kopp. De däremot fyller hela muggen (som skall vara en kalebass) och häller sedan på varmvatten. Drycken sörplas sedan upp med ett metallsugrör (bombilla). Extraktionen upprepas fem-tio gånger med nytt vatten, som den mate-törstande argentinaren succesivt sippar i sig.

Eftersom mate är en så viktig del av folksjälen här (Horacio x2 uppskattar att 80-90 % av alla argentinare förtär mate regelbundet), är det förknippat med många traditioner. Det är en typiskt social dryck. Vanligt är att kalebassen skickas runt bordet, så var och en, i tur och ordning, får sig en "rackare". Kalebass-skötaren ansvarar för yerbapåfyllning, flyttning av bombillan till ett friskt hörn i kalebassen, samt påfyllning av vatten ur den obligatoriskt närvarande termosen.
Det är mycket prestige i att man som drickare inte stör denna ordning eller, oh hemska tanke, skulle torka av pipen på sugröret...

Horacio(I) berättade att yerban plockas från buskar tre gånger om året, torkas/röks med ved (vilket även sätter sin prägel på smaken) och därefter lagras ett till två år i stora polypropylensäckar (just de som deras firma framställer!).
Han påstod att tack vare det eviga matesörplandet slipper detta köttälskande folk coloncancer.
Kanske något att ta efter i den höga Norden?
Gustaf”.

"Yacht Club Nautico San Isidro, Buenos Aires, kl. 1.30 GMT, 23/10-01 (lokal tid 23.30 den 22/1).

Just nu brummar motorn igen. Litet störigt att behöva ha den igång så här, men vi måste ladda våra batterier nästan varje kväll. Den stora 230V-datorn av stationär modell drar mycket elektricitet, men den behövs dessvärre för det jobb vi numera sysslar med.
Vi arbetar flitigt med våra gamla sockermätningar från Antarktis havsvatten 1998. Vi går ibland helt pliktskyldigt iväg för att få litet motion och röra på benen. Ett bekvämare alternativ är förstås att göra en gummibåtsutflykt i hamnen (kanske väl slappt, men trevligt).
Här finns hundratals segelbåtar och motorbåtar, förankrade i YCSI´s och flera andra klubbars gemensamma kanalsystem. Man ser allt, från små skruttiga, troligen bortglömda jollar, till de allra lyxigaste varianterna.
Några kanaler gränsar till jättestora lyxvillor. Husägaren kan således ha sin båt vid egen brygga på tomten. Det påminner litet om vad vi såg i Fort Lauderdale för några år sen.

Vädret har äntligen slagit om. Flera dagars envist regnande har övergått till det härligaste solsken.
Oktober är den regnigaste månaden här i detta hörn av världen, och i år har det varit ovanligt mycket av denna påfrestande vädertyp . Ombord har vi fått vara extra noga med att inte stuva undan fuktiga kläder, så att sur lukt eller mögel skall uppstå. Häromdagen upptäckte vi dock, att tygomslaget till den fina boken om Atlantens öar härbärgerade ett grönt skikt, som förlaget troligen inte skulle kännas vid.
Boken fick genast en kraftig spritbehandling (ej invärtes dock). Den såg ut som ny igen efteråt (och luktade bra också, tyckte Gustaf).
Tina".

Det här lakoniska meddelandet sändes över WinLink2000 den 26/10 2001 kl. 05:25

"Tina och de andra två svenska flickorna här har gjort en busstur upp till vattenfallen i Iguazu, världens största tror jag.
Är kvar i båten och håller ställningarna med pekskrivningen...
Gustaf".

De två svenska flickorna (i Buenos Aires) heter antagligen Eva och Cecilia. Pekskrivning betyder ungefär "jobb med artikeln för tidskriften".

"San Isidro, 02.30 Z 28/10-01"

Anm. 02.30 Z är 00.30 lokal tid, vilket idag innebär 03.30 svensk tid. Z eller z betyder GMT bland radioamatörer(Greenwich mean time).
I Buenos Aires (okt. - mars) gäller sommartid, här bröt vintertid ut i natt.
Att Gustaf använder ”z” och inte ”GMT” tyder på att han kanske har blivit en riktig radioamatör igen! /Peter.

"Regn, åska och hagelskurar dundrar och smattrar över Caminantes master och tvingar mig att ideligen dra ur alla antennsladdar, ösa jollen och kolla förtöjningarna.
Har knappt kunnat sticka näsan utanför dörren på två dygn. Caminante ligger bra, i lä mellan stora träd, så vinden får inte tag i båten så mycket. Ändå har hon redan slitit av den ena bojkättingen. När vi blev anvisade platsen här, fick jag argumentera länge för att få två bojar, men nu pressar fören lik förbannat in mot strandbrinken. Jag får väl ta itu med det i morgon.
Det går att ta en lina över till andra sidan av den smala flodarm, som marinan bl. a. består av, men då spärrar man ju vägen för en och annan som vill förbi.

Gräsänkling har man blivit, sedan Tina tog bussen till Iguazú i Brasilien med sina tjej-kompisar för att titta på vattenfallen.
Fördriver tiden med att räkna och skriva på mitt Antarktisjobb, köra radio och spela lite dataspel på nätterna, nu när inte Tina kan kolla strömförbrukningen (och den brummande och rykande motorn, som håller laddningen i batterierna...).
Kan hälsa från bonden Carlos i Chile igen, en trevlig och entusiastisk radioamatör.
Gustaf".

"Den 28 oktober 2001 06:08. Mera om vädret.

Vädret fortfarande förskräckligt med hagelskurar, massor av åska och högvatten. Nyss brast den rostiga ankarkättingen!
Ingen fara, men det känns tryggt att inte lämna båten åt sitt öde. Har fått ösa ut c:a 25 cm vatten ur gummibåten i omgångar mellan hällregnen.

Pratade just med en radioamatör som jobbar på ett fartyg till havs vid Sydshetland, söder om Eldslandet - 1.2 grader i vattnet, isberg...

Flickorna som Tina rest till Iguazu med (så heter vattenfallet i Brasilien) är Eva och Sebastians svenska kompis (~sambo) Cecilia.

Hoppas ni har bättre väder än det här!
Gustaf."

I ett nytt mail från Gustaf kommer dessa korthuggna rader:

"Club Nautico San Isidro, onsdag den 31 okt, GMT 00.40 (lokal tid 3 timmar tidigare, tisdag).

Caminante snart åter under segel.
Tina hemma igen. Avlägger själv rapport.

Tidigt torsdag morgon ämnar fartyget avsegla med destination Buenos Aires’ centrala delar (Puerto Madero), för att dagen därpå, om vädret ter sig gynnsamt, gå vidare mot Atlanten och miljonstaden Mar del Plata.

Samband fortsätter att hållas via Pactor, framöver sannolikt via stationen ZS5S, med vilken god kontakt erhållits de senaste dagarna.
Gustaf."

Fortsättningen, från Tina, i ett eget mail, är mera utförlig:

"Vi kom tillbaka i morse till båten, efter en långhelg i Iguacú, nära gränsen mellan norra Argentina och Brasilien, där vi har besökt och beskådat världens bredaste vattenfall!!
Rekordsättningen gjordes av Cecilia, Sebastians flickvän, som har gjort en nogsam litteraturundersökning (fallstudie?).
Viktoriafallen i Afrika är världens högsta, Iguacú det bredaste och Niagara i USA hamnar väl därmed som nr 2 eller 3 med avseende på höjden/bredden...?
Just nu nämner Gustaf att han hört, att Angel Falls i Venezuela skall vara väldigt höga - nu skulle man ha Cecilias lista till hands!
Hur som helst (undviker uttrycket "i alla fall"), så befinner sig de besökta fallen i Paraná Alta, det vill säga långt, långt uppför Paranáfloden.
När vi lämnade Paraná, så var ju vattenståndet ovanligt lågt. Nu har det regnat mycket i Brasilien de senaste 30-40 dagarna. Alla slussarna där stod öppna, så vattnet forsade och skummade, detta ackompanjerat av ett imponerande dån.
Cecilia, Eva och jag inspekterade utsikten över fallen både från den brasilianska och den argentinska nationalparken.
Tillsammans med hundratals andra turister lät vi oss sprejas av det duggregn som bildas, när kaskader av vatten slår ner i Garganta de Diabolo, Djävulens strupe, där vattenfallen omger en på tre sidor.
Inte bara Den Lede fick sitt i Iguacu, parken var dessutom full av orädda, halvmeterstora ödlor och ett antal hundliknande, större däggdjur med randiga svansar. Enligt uppgift livnär sig dessa djur på matrester, som turister sticker till dem i smyg, eller möjligen fullt öppet av sådana, som inte läst förbudsskyltarna.
Tyvärr var de vackra tucanfåglarna desto skyggare. En herre tipsade oss om att han sett några "i buskarna bakom Sheraton". Trots lockelsen med fåglarna, förde oss aldrig våra vägar till denna ensliga plats.
Väl tillbaks ombord, kan jag nu glädja oss med att jag i kameran har 82 digitalkort på vattenfall och ödlor, som antagligen kommer att pryda hemsidan så småningom.
Och dessutom sju kilo kaffe, tre liter sockerrörsbrännvin och en billig, 8-liters aluminiumkastrull. Här i Argentina kostar ett halvkilo kaffe 70 kronor, mot bara 8 kronor i Brasilien, kaffets hemland.
Tina."