Jorden runt med Caminante. Del 5: Söderut från Buenos Aires, Patagonien

Innehåll  del 1: Från Göteborg  till Portugal  via Skottland, Irland och Spanien.
Del 2: Över Atlanten från Portugal till Brasilien via Madeira, Kanarieöarna och Kap Verde.
Del 3: Brasilien och seglingen till Uruguay
Del4: Uruguay, flodsegling i Argentina och bussresa till Anderna


Innehåll del 5
Från Buenos Aires med nio personer ombord den 3 november 2001.
Från Mar del Plata med fyra personer ombord den 21 november.
Puerto Madryn, den sjösjuka besättningen går i land, den 28 november.
Vidare söderut den 30 november.
Framme vid Eldslandet den 7 december.
Beaglekanalen, jul- och nyårsfirande.
Vänner från Sverige kommer. Upptäcksfärder i övärlden.
Puerto Edén, Chile. Första bebyggda stoppet på två månader. Vännerna mönstrar av. 4 mars.
Estero Pindo, Chiloe, den 26 mars.

"Utanför La Plata kl. 04.00, den 3/11-01

Caminante stävade ut ur hamnen i centrala Buenos Aires för två timmar sedan och möter nu de korta vågorna i Rio de la Plata. Vi har ca 8-10 m/s emot oss, så det blir lite skumpigt. Vinden ligger aningen norr om ostlig, medan vi seglar lite syd om ost, så här det är bidevind som gäller.
Vi seglar för fock och revad mesan, men men för att göra lite bättre fart mot vågorna stöttar vi med motorn.

Vi är nio! ombord. Horacio och Angela från Junin, Christina och brodern Delfin samt Pancho från Rosario, och så Cecilia och Sebastian, som bor i Buenos Aires. Mucha gente!

Det skumpar ganska bra, som sagt, och den ena efter den andra börjar visa tecken på sjösjuka. Folk går ut, går in eller bara går runt omkring...
Gustaf"

"Club Nautico San Isidro, den 31 okt 2001 (onsdag).

Vi hade tänkt fortsätta till Mar del Plata, och nu var det dags att sätta igång.
Väderrapporten för helgen ser lovande ut, så vi fortsätter med våra förberedelser att komma iväg.
På eftermiddagen skall vi lämna vi vår ankarplats i klubben, för att gå till tankbryggan för att köpa diesel.
Detta visar sig emellertid vara lättare sagt än gjort. Att göra en helomvändning i vår smala kanal, som vi pressat in oss i, var riktigt besvärligt.
När vi äntligen lyckats vända båten, har vi en lina i propellern och två mellan kölen och rodret. Mitt i vändningsvarvet får båten vänta en stund, med aktern intryckt i dyn i strandkanten och med skrovsidan mot en liten segelbåt som pressas mot land, med riggen i ett träd. Först får Gustaf bada med den stora kökskniven innan det går att ta ut svängen.

Dieseln är relativt dyr här, nästan 7 SKr/liter. Det blir mycket pengar, när man vill köpa 1000 liter. När vi tankat i ungefär 550 liter, antyder den snälle tankkillen att diesel nog kan vara billigare söderöver. Vi bestämmer oss snabbt för att inte köpa mer här...
Tillbaka till hamnen igen förtöjer vi vid en restaurangpir. Det känns inte alltför frestande att återvända till vår ursprungliga plats i dyn.
Pä kvällen plockar vi isär gummibåten. Träskivorna i botten, samt gummiduken, behöver en ordentlig rengöring. Cyklarna, som vi haft mycket glädje av den senaste veckorna, tvättas. De rostar lite här och där, så vi försöker fetta in alla rostfläckarna.

Den 1 nov (torsdag).
I går pratade vi ett tag med en man, som seglat mycket till Eldslandet och Antarktis. Han har sin segelbåt "Don Vito" i Puerto San Isidro.
Det blir morgonkaffe i hans båt, där han berättar för oss om sina erfarenheter. Han lånar oss sina sjökort att ta med oss och kopiera. Han lyckas i princip övertyga oss om att skippa Magellans sund och Punta Arenas. Han säger, att Beaglekanalen och Ushuaia är mycket vackrare.
Claudio är ca 45 år, frånskild, med krulligt, vilt hår. Han har inte mycket pengar att röra sig med. På somrarna seglar han gärna till Eldslandet för att tjäna pengar på att segla turister till Antarktis. Han är den billigaste, säger han, bara 150 dollar per person och dag!
Hans båt är en enda jätteröra, men det syns samtidigt, att den är rustad för havet söderöver, med bl.a. linrullar på akterdäck och stor värmare i salongen.
På eftermiddagen kom Horacio förbi med bilen, för att ta med Gustaf till ett företag som säljer linor.
Gustaf plockade, drog och ryckte häromdagen i den begagnade lina han köpt i Danmark för en billig penning. Den föll sönder i smulor och snören. Men långa linor behövs för Patagonien.
Som vanligt förköpte han sig nu, när han kom till båtlinornas Mecka. Till båten släpade han 126 meter 16 mm polyesterskot, 217 meter 20 mm polypropylenskot, 50 meter 8 mm polyesterskot. Och allt detta för knappt 300 dollar!
På kvällen kom sedan både Claudio och svenska Eva och åt middag. Claudio var en hejare på att dricka vårt nu tämligen gamla kartongvin (Don Simon från kundvagnsrallyt i Las Palmas, Kanarieöarna). Aftonen blev en smula senare än vad som var riktigt lämpligt kanske...

Den 2 nov (fredag).
Uppstigning vid sjutiden. Frukost, och sedan dags att gå och klarera ut för resan till Mar del Plata hos Prefekturan i San Isidro.
Under veckan har vi haft mycket korrespondens med de argentinska vänner, som ville segla med, och därför hade vi samlat ihop och listat alla "pass/identitetsnr" från de presumptiva passagerarna.
Men någon lista med nummer räckte sannerligen inte!
De ville se alla handlingar, pass, identitetskort etc. i original. Gustaf gjorde sitt bästa för att tydliggöra sitt missnöje med detta överdrivna krav, men det gick inte att rubba på reglerna. Har man sagt original, så har man!
Nåväl.
Vi beslöt att sköta utklareringen i Buenos Aires i stället. Där tänkte vi plocka upp folket på kvällen, så lika bra att segla dit.

Kl 0900 var det högvatten. Nu var det dags att gå till Buenos Aires.
Vi har haft två alternativ - den långa vägen på 30 sjömil, eller den grunda genvägen på 10 sjömil.
Vattenståndet i denna del av Rio del la Plata påverkas betydligt av vinden. Sydliga vindar pressar in vatten (högvatten), medan nordliga blåser undan vattnet. Men denna morgon finns det rikligt med vatten. Claudio följde oss en bit på vägen med gummibåten, förbi de första bojarna, där det var som grundast.
Lurigt att segla i dessa vatten. Begreppet "lokalkännedom" är A och O. Det är tydligt, att före varenda sträcka man seglar, bör man prata med folk för att få reda på så mycket som möjligt om det som inte syns på sjökortet. Så är t.ex. den grunda kanalen till Buenos Aires utmärkt på sjökortet med ett djup på 0.2-0.3 meter. Adderar man på tidvattnet (maximalt 0.5-1.2 meter), är den ändå ofta användbar för båtar som sticker drygt två meter.
Eva som har sovit över, följer med till Buenos Aires sjövägen. Hon som bokat PCR-maskinen på sitt jobb till kl. 10, aja baja!
Så lägger vi till i en marina i centrala stan för att invänta folket.

Klockan 2200 lämnar vi Buenos Aires med sju nya besättningsmedlemmar, sex kilo kött och två kilo mate. Överfullt! Men det är svårt att säga nej till alla dessa entusiaster, människor som öppnat sina hem, för att inte rentav säga hela Argentina, för oss. Och flertalet har seglingserfarenhet.
Cristina, hennes bror Delfin och Pancho har kommit från Rosario. Horacio och hans fru Angela kommer från Junin och Sebastian och Cecilia från Buenos Aires.

Den 2-3 november (fredag natt,lördag).
Vi lämnade hamn med vinden i näsan (sydostliga vindar), men med en prognos som lovade ett vindskifte till nordlig. Vi beslöt att följa den bojade kanalen ett par timmar under motorgång, för att sedan vika av mot syd och följa kusten mot Mar del Plata, en resa på c:a 300 sjömil.
Det blev en förskräcklig natt. Jag, Tina stod mig bra, gick ner och la' mig ganska snart, luttrad av lärdomen att det är bäst att sova några timmar först, om det finns andra ombord som kan hantera sin sjösjuka och navigationen under de första timmarna.
Gustaf navigerade tillsammans med Sebastian, Pancho och Delfin under natten. Alla de övriga tryckte ihop sig i sittbrunnen. Enligt Cecilia rådde en hjälpsam, hövlig, nästan angenäm atmosfär, när folk skulle kräkas i lä...
Sicken start!
Ynder natten hissades segel. Gustaf väckte mig i gryningen. Vi seglade med vinden litet för om tvärs, riktning sydost, sjön litet lägre än på kvällen. Jag tog vakten på förmiddagen, och tillsammans med Angela fick vi ner Horacio och Cristina, som mått sämst under natten, under däck. Där nere somnade de gott. Till sist sov alla utom jag.
Under dagen piggnade alla till, och sjösjukan släppte.
En efter en kom de fram ur de gömslen där de hållit till.
Horacio gjorde en mycket snabb comeback till normalt tillstånd, d.v.s. tog kommandot i köket, stekte milanesas (biffar) och serverade dessa med ost och bröd. Vi var alla ordentligt hungriga av strapatserna.
Med god fart passerades Bahia Samborombom, inte bara berömt genom sitt Evert-Taube-klingande namn, utan också känt för att vara ett guppigt ställe när sydostan viner.
Vi hade fått tips om vissa halvdåliga alternativ att ta till, som alla innebar att ligga   och vänta ut motvinden på olika ställen, men det känns skönt nu att ha kommit så här långt på vägen till Mar del Plata.

4 nov (söndag).
Caminante har nu seglat med 6-7 knop sedan i går eftermiddag. Vi har haft vind från nord till nordost, måttlig sjö och en perfekt segling.
Alla njuter av allt det vackra omkring oss. Tänk att fyllda segel, sol och grönt hav kan tillfredställa sinnet så väl! I går kväll, ungefär 150 sjömil från Buenos Aires, var vattnet fortfarande chokladbrunt.
Ombord har vi många som kan navigera, och på sjökortet plottar vi våra positioner med hjälp av GPS'en 1-2 gånger i timmen. Det blir många olika handstilar på anteckningarna där.
Pancho och Horacio har funnit varandra i köket. De lagar gulasch och dricker mate. Cristina sitter framme på peket och spanar ut över havet.
När det är fint väder kan man vara ute på däck, båten blir så mycket rymligare då. Horacio fiskar, men utan framgång.
Vid tolvtiden denna söndagsnatt seglar vi så in i Mar del Plata.
Pancho styr, men det visar sig att hans självförtroende till och med överglänser hans navigationsförmåga. På radion korrigerar marinan vår kurs. Vi var litet för nära vänstra hamnpiren.
Gustaf och jag får oss en minnesbeta - lita inte på främmande styrmän, även om de kallar sig experter!
Väl i hamn tar vi oss en liten kvällssup och somnar så småningom som stockar.

5 nov (måndag).
Dagen inleds med en trivsam frukost, bestående av wienerbröd och kaffe.
Efter att lyckligen ha intagit densamma, avtågar vi till Prefekturan, för att fixa med alla papper. "Våra" argentinare inhandlar fem kilo(!) stora räkor ("langostinos"), samt en stor spann med musslor.
Vi hade tur med seglarvädret, för i dag vrider vinden mot sydost, och sedan börjar det regna. Men vad gör egentligen det, när man är slö, och mest sitter inne och äter? Cristina gjorde en fransk majonnäs med vitlök till räkorna. Musslorna kokade hon i vitt vin med någon mild lök, vitlök och grädde. Mums. Återigen häpnar jag över detta land, som kan bjuda på så mycket gott.
På kvällen åker de flesta tillbaks till Buenos Aires, men Horacio, Angela och Delfin stannar.

6 nov (tisdag).
Våra "gubbar" tar Caminante och åker ut och fiskar under dagen. Angela och jag däremot åker till stan och shoppar. Solen skiner igen, men det är kyligt i skuggan.
I många avseenden påminner klimatet här om Sveriges, de första varma dagarna i maj. Friskt.
Mar del Plata är en viktig fiskehamn. Här bor 800 000 innevånare. Om  två månader, d.v.s. till sommaren, tillkommer bortåt 1,5 miljoner argentinare. Dessa extra innevånare brukar tillbringa sin semester här.
De breda sandstränderna, fisket och så även kasinot lockar förstås till sig folk. Det finns mycket att göra under lata dagar. Men speciellt varmt i vattnet blir det aldrig - max 20 grader.

På eftermiddagen möts vi i marinan igen allesammans. Ett femtiotal halvkilos firrar hade de entusiastiska fiskarna hivat upp. De hade förresten redan satt i sig en stor del av fångsten själva. Horacio berättar, att han har fiskat mycket här förut. De hade lagt båten ovanför ett åtta meters grund, c:a 5 sjömil söder om hamnen.
På kvällen åker Delfin hem med tåget. Horacio friterar räkor och grillar fisk i ugnen till middag. I morgon, tidigt, flyger han och Angela upp till Buenos Aires igen.
I december skall Horacio och Angela flytta till Europa. Där skall de köpa sig en egen segelbåt att bo i.
Denna resan var deras första erfarenhet av havssegling. Trots den första jobbiga natten har de bägge njutit mycket dessa dagar.
Gustaf och jag är ganska trötta nu. Det är faktiskt en hel del jobb med så mycket folk ombord. Men seglingen lördag-söndag var exceptionellt fin, och det syntes, att våra gäster verkligen uppskattade sitt äventyr, och sannerligen trivdes. De uttryckte sin tacksamhet så grundligt, att det kändes som ett stort nöje att ha varit deras värd.
Dessa goda medmänniskor har tagit väl hand om oss i Argentina vid åtskilliga tillfällen. De har bjudit oss att bo i sina hem, vi har kappseglat tillsammans, festat, gjort utflykter och haft mycket kul ihop.
Nu känns det, som om vi har kunnat bjuda tillbaks med det bästa som vi har!
Tina."

"Mar del Plata 03.20 GMT, den 11/11-01

I dag har vi tagit hand om större delen av provianten vi tog ombord i går för seglingen söderöver. Mat för 4-5 månader har anskaffats. Listan är lång: 50 kg potatis, 50 kg mjöl, 25 kg socker, 30 kg ost, 25 kg lök, 36 kg pasta, 36 kg ris, 15 kg skinka och salami, 60 liter vin, 12 liter Martini etc. etc. Mjölet dammade ordentligt.
Vi tog en flete, d.v.s en lastbilstaxi, från grossistaffären. Det är ganska mycket jobb att lägga popcorn, bönor, mjöl och allt annat på sina platser. Platserna är nämligen diverse plastflaskor, dunkar och burkar. Allt skall fyllas i sina behållare, så att inte fukt eller djur skall komma åt lagret.
Vad som återstår nu är två enorma salamisar, som dinglar från taket och sprider sin hemtrevliga doft, samt en oräknerlig rad med dunkar med skiftande innehåll. Dessa gick inte ner i den "vanliga" matförvaringen.
Och så det förliga utrymmet! Det ser ut som en filial till systembolaget, med sina ölflak och vinlådor.
Om vi skall kunna använda verkstaden där igen, får vi antingen hitta nya stuvplatser eller också drastiskt ändra våra alkoholvanor (till det bättre?).

För att fira provianteringen bjöd vi in våra amerikanska båtgrannar, Evans och Beckie, på gulasch och ett glas vin. Hon har tidigare försörjt sig som dykinstruktör och transportseglat båtar, när hon inte jobbat som sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning för hjärt-problem. Han är sjökapten och båda alternerar mellan att jobba tre månader och segla tre månader. Nu är de på väg ner på samma rutt som vi.

Vi har också umgåtts lite med besättningen på en annan båt, en 55 fotare. I den seglar (en ny) Horacio och Lisa. Han är marinbiolog och jobbar med fiskerifrågor och lite av varje, medan Lisa är sjökapten och är anställd periodvis på segelfartyg. Mjuka och härliga människor med två små söner, två respektive åtta år. De har hållit till runt Falklandsöarna / Beaglekanalen i tre år, och skall nu upp till Medelhavet och tjäna lite pengar, så de kan köpa en större båt.
Horacios dröm är att ha laboratorium ombord, och då är 22 meter lagom säger han. Överallt i deras båt ligger små burkar med otoliter (en sorts fiskben) och andra biologiska prover.
Vi köpte 80 kg rep av dem, och de övertog vår gamla kryssfock.
Nu kunde vi äntligen kasta bort vårt gamla slitna 250-meters rep, som vi köpt billigt i Grenå, det som alltid sett så hotfullt slitet ut.

Mjöldimman i båten har lättat och ordningen är i stort sett återställd. Skönt.
Gustaf."

"Mar del Plata, den 14 nov kl. 01.30 GMT.

Mellan de utländska segelbåtarna här i hamnen råder en mycket god stämning. Vi har nu blivit sex stycken, och av någon oförklarlig anledning finns en utexaminerad sjökapten ombord på fyra av båtarna.
Två långseglare är på väg norröver och de andra söderut. Det finns mycket information och prylar att byta - och många historier att berätta!

I går fyllde jag 32 år, en bra anledning att ordna kalas ombord. Vi lyckades trycka ner ett tiotal personer i salongen (plus ett antal oräknade barn). Gustaf bjöd på gulasch, som han hade lagat till.
Lisa och Horacio (vår nye) från Artemis berättade om deras tid på Falklandsöarna, med blandade känslor faktiskt. Denne Horacio är född i Argentina, och det är många som inte vill ha med argentinare att göra där, på grund av spända politiska känslor. Ett krig glöms inte så lätt, och Argentina har fortfarande anspråk på ögruppen (Islas Malvinas på argentinska).
Lisa var gravid då, med sonen Ditti (som nu är 2 år). Hon valde att inte föda på Falklandsöarna. Det var alltför många som ställde den kontroversiella frågan, VAR hon skulle föda snarare än när.
Så gav de sig av från detta stycke land i det stora havet, med dess många och märkliga levnadsöden. De hade en hel del vänner där, fina människor, och de älskade platsen, men som argentinare var det inte lätt att bli kvar.

Något det också pratades om på födelsedagskalaset var storsjöfiske. I samband med det fick vi höra talas om något som kallas "Southern blue fine tuna". Det är en fisk som japanerna fiskar på södra halvklotet, och som kan kosta 150 dollar per kilo att köpa. Får vi en sådan skall vi hålla fest!
De nya vännerna Horacio och Lisa har båda arbetat som fiskeobservatörer ombord på japanska fiskefartyg, som ofta opererar i australiensiska fiskevatten. Dessa båtar fiskar med en enda, c:a 100 km lång fiskelina, med omkring 3000 fiskekrokar på korta tafsar från huvudlinan.
Som observatör artbestämmer och mäter man tydligen alla fiskar som fångas, och dokumenterar/rapporterar vilka fiskar som dras upp. En del av dessa är riktigt sällsynta, vissa är bara konstiga och allmänt udda fiskar.
Lisa berättade häromdagen (före festen) om detta ovanliga jobb. Hon betonade, att det positiva var det fascinerande i att se alla fiskar, och att ta del av hur väl de diciplinerade japanerna jobbade.
Det svåra var, när man fick rapportera in att något olagligt skedde. Följderna av sådana rapporter blir i regel mycket obehagliga för fiskebåtens ägare.
Australien håller på bestämmelserna och kan i princip konfiskera båten, om överträdelser skett.
När det blir känt över radion att något skumt är på gång, klipper alla andra c:a 180 båtar i fiskeflottan av sina revar, för att så fort som möjligt lämna territorialvattnet. Väl utanför får man hitta på andra aktiviteter, tills hela historien har lugnat ner sig.
Vid en eventuell rättegång står många miljoner dollar på spel, och p.g.a. detta förvarar Lisa och Horacio vapen ombord. Hämndlystna fiskare har redan hotat dem till livet ett par gånger.

Kalaset var mycket trevligt. Nu får man komma ihåg att man har blivit litet äldre igen.
Tina".

"Mar del Plata den 16 nov kl. 02.30 GMT

I går var det partaj i marinan - en minnesvärd grillkväll.
Alla tog med sig en köttbit och en flarra vin, och sedan blev det massor av sång, dans och skrönor. Den holländske sjökaptenen Arts sjöng många gamla fina bitar och damen som satt brevid mig drog några smäktande tangos med en alls icke oäven sångröst. Tina och jag blev också uppjagade på scenen för att visa om det döljer sig liknande talanger i oss svenskar, hur väl vi nu lyckades försvara fosterlandet är höljt i dunkel.
Vi blev i alla fall populärare än knattebandet, som spelade rock på högsta volym...

Horacio berättade om hur han träffat sin Lisa på Tasmanien och gift sig med henne bara 32 dagar senare. Lisa höll då på att bygga en 33 fots stålbåt tillsammans med en tjej-kompis, och sådana kvinnor är ju, som alla långseglare vet, varje ungkarls hemliga dröm.

Lisa och Horacio berättade vidare om den magiska blue-fine tunan, tidigare omtalad av Tina.
Denna exotiska delikatessfisk är varmblodig(!) och kan väga upp till 250 kg. En sådan kostar lika mycket som en ny bil (de olika bilmodellerna matchar väl de förekommande viktklasserna av fiskarna).
Som bete måste man dessvärre använda den finaste matfisk som kan uppbringas, och det går i allmänhet åt betydligt mer fisk till bete, än vad man får tillbaka i form av blue-fine-kött.
De målade upp sceneriet, allt från när bjässarna tas ombord från långreven och läggs på plastgräsmatta på däcket, tills deras blod ersätts med havsvatten.
Själva avdagatagandet sker genom att ett speciellt, ganska långt spjut förs in i själva hjärnan. Därefter kopplar man in kanyler i två blodådror, samt kopplar dessa till slangar, anslutna till havsvattnet. Eftersom hjärtat fortsätter slå i nästan en timme efter att fisken dött, sköljs blodet ut, varefter rent vatten fyller fiskens ådror.
Köttet är lika mörkt som en blodig biff, och smaken liknar kött mer än fisk. Kvalitén (japanerna äter den förstås helt rå) beror mycket på om den dött i frid eller kämpat, och därigenom fått mjölksyra i köttet. Detta avslöjas tydligen mycket lätt av uppköparna och avgör helt vilket pris man kan ta ut. Av denna pekuniära anledning gör man allt som står i ens makt, för att onödigt lidande för "ögonstenarna" skall undvikas.
Blue-fine-tunans värsta fiender, de evigt fördömda späckhuggarna, som illistigt lärt sig förfölja båtarna och förse sig av långrevarnas agn, förföljs ivrigt. Alla till buds stående medel används för att förinta dem. Man skjuter, spränger och kör ibland med full fart över så många man kan, om man är ute efter blue-fine (och vem är inte det).
Späckhuggarna är dock ofta skickligare än japanerna, och kan överleva flertalet sådana attentat. Många ser till sist ut som Moby Dick, d.v.s. är fulla av ärr, märken efter borthuggna ryggfenor m.m.
Hatet mot späckhuggare och andra valar är, enligt vår uppgiftskälla, inte enbart begränsat till de japaner, som fiskar "blue-fine".
Nu har sextio(?) båtar dragit till havs för att börja jaga val på allvar igen. Knappt trehundra (officiella, vikvalar) skall de ta till att börja med. Var valarna skall jagas är hemligt, och båtarna sprids över hela södra oceanen för att man skall slippa trakasserier från Greenpeace.
Horacio trodde att de säkerligen även jagar söder om 60S, det fridlysta området, som vi seglare f.o.m. i år är förbjudna att besöka utan speciellt tillstånd från våra respektive hemländer.

Förberedelserna inför vår segling söderut fortsätter. I dag har vi jobbat med att låna upp och skanna av och kopiera chilenska sjökort, tidvattentabeller och admiralitetets pilotbok över Eldslandet.
Vi har tradat bort lite rep till den amerikanska grannbåten och varit och köpt kvartssand för att måla och förbättra anti-halk-skyddet på däck.
Pedro, som har varit så bussig och skjutsat oss och hjälpt till med att leta efter vad vi behövde före kalaset, kom naturligtvis inte nio som vi hade kommit överens om.
Han kom linkande, tämligen bakfull, först vid tvåtiden i dag, dagen efter.

Det var en bryggfest det!
Gustaf"

"Mar del Plata, den 19 nov kl.0100 GMT.

Vi lever i ett ständigt kaos just nu. Vi jobbar nämligen intensivt med förberedelserna för att segla söderut. Gustaf har hållit på i tre-fyra dagar med att kopiera grannbåtens sjökortsbok över Chile med hjälp av vår datorskanner. Dessvärre gick det inte så bra, visade det sig. Skannerns upplösning var för liten (på gränsen?) för så fina detaljer och så små bokstäver.
Vi hoppas emellertid fortfarande att man kan göra delförstoringar och få snygga utskrifter över de speciella områden vi är intresserade av.
Detaljerna i förberedelserna är verkligen många. Några exempel: Gustaf har satt en lagningslapp på storseglets akterlik, samt gjort rent lagren på blocken som leder linorna mellan vindrodret och ratten (de var fulla med sand och gnisslade illa). Han har även dykt under båten för att inspektera samt rengöra anoderna. Allt såg bra ut där. Vi har inte haft någon beväxning alls sedan Rio Parana. Också rodret såg ok ut, trots grundstötningen i Rio Baradero.
Vår argentinska båtgranne råkade vara importör av en antibaktiell tillsats till diesel. Igengrodda bränslefilter p.g.a. bakterier som lever i vattenfasen i dieseln tycks vara ett lika vanligt problem här som hemma. Så nu har vi köpt (billigt, men ändå dyrt) tillsats för 4000 liter olja, och hoppas aldrig mera se några tilltäppta filter.

I veckan beställde vi kött från den välrenommerade carnicerian Raffe´s här i närheten. De lovade frysa ner köttet åt oss, för båtfrysen ombord har dålig nedfrysningskapacitet. Efter tre besök i affären var våra paket med kött fortfarande halvmjuka, men vi tog med paketen till båten och stuvade ner dem. Dagen efter var de faktiskt stenhårda.
Nu har vi även fått de sista grönsakerna och en del frukt ombord.
Tyvärr tycks all lök här i Mar del Plata vara fuktskadad. Måste bero på det envisa regnandet, som landet drabbats av den senaste månaden.

Pedro körde runt oss till ett par olika affärer på stan för att leta efter kvartssand att ha i målarfärgen på däck, som antihalkmedel. Vi kom hem med en påse med, som visade sig, spröd, krossbar kalciumkarbonat (kalk!). Det dög ju inte.
Efter rekommendation från Art i den holländska båten, valde till sist Gustaf att blanda i en mycket fin sand vi samlat från stranden av Rio Parana, direkt i vår vita tvåkomponents polyuretanfärg. Med mycket lösningsmedel och lagom mycket sand, gick det bara åt två liter färg, för att täcka större delen av däcket. Antagligen skavs dock den utspädda färgen av ganska fort.
Pedro lyckades faktiskt ordna en säck kvarts åt oss, men tyvärr för sent. Han har en kompis, som är kapten på en trettiometers båt, tillhörande armadan, och de skänkte oss tio kilo av den kvartssand de använder ombord för samma ändamål.
Denne kapten är en gladlynt, yngre man. Han drog fram en hög med sjökort med potentiella nödhamnar mellan vår nuvarande position och Magellans sund. Han påpekade att många kort inte är GPS-korrigerade här, d.v.s. de är bara uppmätta med bäringar. Så land finns inte alltid exakt där land syns på sjökortet.
Kaptenen och hans medarbetare tyckte, att i dessa "oroliga tider" kan man inte lita på precisionen i GPS. En sjömils fel bör man nog räkna in, för säkerhets skull. I princip, ansåg de, skulle vi nyttja radar, handpejl och sextant så mycket mer, när vi närmar oss land, för att mäta avstånd och ta bäringar.

Vi har umgåtts en del med Jim och Lina i den kanadensiska segelbåten Mist. De har seglat från västra Kanada via Galapagos, Ecuador, Chile, och senast längs Argentinas kust, en resa på drygt 2 år.
När de passerade Peru höll de mycket långt ut från kusten. De hade först hört rykten och senare många detaljerade historier om hur peruanska myndigheter trakasserar segelbåtar för att tvinga till sig mutor på runt 1000 dollar. Till och med lär en patrullbåt ha kidnappat en segelbåt 180 sjömil utanför kusten. Seglaren hade som tur var mycket goda diplomatiska förbindelser, och lyckades tack vare Kanadas president ta sig från landet med båten i behåll.
Jim och Lina tillbringade vintern i chilenska kanalerna i Patagonien. Vi har av dem fått en hel del tips och råd. Framför allt har de i oss planterat en stor förväntan på den fina naturen där.
Trist nog för Lina verkar hon kunna bli gräsligt sjösjuk. Ute på öppet hav kräks hon fyra-fem gånger varje dag (hon är väääldigt smal).
Det är anmärkningsvärt, att långseglare man träffar här ute i förskingringen, inte alls är så där fräcka, sturska, sjötåliga eller älskar havet, de stora vågorna och de svåra utmaningarna så där mycket, som man skulle tro.
Det verkar som om betydligt fler seglare, som har stannat kvar i hemmahamnen, snarare tycks tillhöra denna, möjligen avundsvärda kategori.
Det verkar som om långseglare reser omkring med sitt hem, för att de tycker om att besöka nya platser, träffa nya människor. Lockelsen och längtan efter detta får en del av dem att stå ut med det där andra.
Den "perfekte sjöbusen" kanske slipas bort efter ett tag, och kvar finns bara den som söker och uthärdar?
Tina"

"Mar del Plata, den 21 nov kl.01.45 GMT.

Gustaf har sprungit som en gnu här, mellan de olika segelbåtarna, med väderfax i handen.
Vår väderguru Jim finns i den kanadensiska segelbåten.
Han har lagt ner ett par timmar på att lära oss lite grundläggende meteorologi, och hur man tolkar väderfaxbilder. I de övriga båtarna kan de nu ta emot faxen samt tolka dem, men Gustaf har fått hjälpa till med radio- och datorbiten, så att bilderna de får fram skall vara läsbara.

Vi är nu fyra båtar som är startklara att segla söderut någon av de närmaste dagarna. Vi räknar med att hålla kontakten på kortvågsradion.
Just nu är klockan sen, men Gustaf och jag sliter fortfarande med de sista (30) punkterna på den långa, långa att-göra-listan.
I morgon hoppas vi segla iväg, tillsammans med argentinske Delfin, och eventuellt också med Cristina, från Rosario.

Vi tänker stanna i Port Williams i Chile, Beaglekanalen, för Gustafs visum tar slut i månadskiftet, och han vill slippa böta de obligatoriska 100 dollar som annars skulle behöva betalas.

Det känns lite sorgligt att lämna Mar del Plata, för vi har haft det så väldigt trevligt med de andra seglarna här. Alla hjälper varandra. Sådana här platser och situationer tar kanske fram det bästa hos folk. Alla har dessutom humor - kanske behöver långfärdsseglare i kalla farvatten ha extra mycket av den varan, för att stå ut med de jobbiga stunderna på sjön?
Tina."


"Lat. 39.52 S, long. 59.30 W, 22 Nov-01, 21.10 GMT (lokal tid -3h).

Solen skiner, genuan är spirad och vi rullar fram i sakta mak med vinden in rakt akterifrån. Med ombord har vi Cristina och Delfin från Rosario.
Vi lämnade Mar del Plata i går vid lunchtid, kl. 15.40 GMT, och fick dimma direkt utanför hamnen. Vi satte strax segel (Genua, kutterfock, stor, mesanstagsegel samt mesan) och njöt av en fin halvvind från ost, och efter en timme hade dimman lättat. Vinden försvann så småningom och vi fick köra motor två timmar, innan vinden kom tillbaka, nu från nord. Vi var väldigt nöjda med detta, för de hade lovat sydlig vind hela dagen.
Natten blev lugn och avbröts endast av att vi växlade från slör till plattläns och tillbaka till slör och nu åter plattläns.

Den nya spinnakerbommen (5.55 meter lång), som vi byggde i Rosario, fungerar väldigt bra. Den sitter i en skena på masten, så när vi använder den, så vinschar vi först ner den med en vinsch (som sitter på masten), knyter en lina i seglets skothorn och vinschar sedan ut seglet längs bommen med ytterligare en liten vinsch, som sitter på bommen. På detta sätt slipper man ta i så mycket.
Förutom Caminante seglade Finnrose från Boston och Helena Kristina från Holland ut från Mar del Plata med destination Ushuaia. Ytterligare två båtar ligger och väntar i hamnen på att bli redo, Morgengry, en 12 meters Colin Archer från Frankrike och Hawk, en aluminiumbåt från USA.
Sedan vi tagit in väderfaxet i morse, var det tid för det första skedet (sked betyder här "överenskommen radioförbindelse") med de andra båtarna på väg söderut.
Vi hade bestämt oss för att använda samma tid och frekvens som radionätet i Patagonien, 8164 KHz USB klockan 12z, men sambandet blev inte riktigt vad vi hade tänkt oss.
När radiotiden började, uppstod en viss förvirring. Evans i Finnrose tog på sig att vara sambandsledare, men han hörde inte att nätet i Eldslandet redan var igång på frekvensen...
Efter att ha rapporterat att vi hade startat, på väg ner, väntade vi ut Patagonien-nätet och utbytte sedan våra positioner. Det visade sig, att de andra två båtarna valt en kurs litet längre från land än vi, och att de nu var inom synhåll från varandra.

Vi konstaterade efter studium av faxet, att vädret nog skulle hålla sig stabilt under dagen, med nordlig vind, som så småningom borde vrida till västlig.
Detta återstår att se...
Gustaf."
 

"Lat. 40.52 S, long. 61.19 W, 23 nov-01, 22.24 GMT (lokal tid -3h).

I natt passerade en kallfront med en hel del squall-aktivitet och mycket arbete med seglingen. Vinden växlade ett par gånger mellan 5 m/s och 20 m/s, men från norr.
I dag på förmiddagen kom det prognosticerade vindskiftet till syd, och vi ligger sedan dess och kryssar mot 10-14 m/s och hyfsad sjö.
Det visade sig snart, att vår karska besättning, Cristina och Delfin, var flodseglare, och nu vill bli avsatta i första bästa hamn. När de hoppade på, var våra premisser att gå direkt till Puerto Williams, så de kan kanske se fram mot två-tre veckor till av fin segling. Allt beror dock av vädret, så det kan ju hända att vi släpper av dem om något lämpligt tillfälle erbjuds...

Lagade just lite frusna biffar.
Albatrosser, pingviner och delfiner har uppvaktat oss de senaste dagarna, och nu hälsar också "roaring forties" på.
Gustaf."

 "Lat. 41.59 S, long. 61.33 W, 24 nov-01, 23.51 GMT (lokal tid -3h).

Natten som gick var återigen squallig, med flera kraftiga vindskiften mellan 2-20 m/s. Till sist tröttnade jag, när vågorna var betydligt större än vinden, och lämnade båten någon timme åt sig själv, med bara tredjerevad stor och en liten fock. Jag hissade upp vindroderpaddeln och tog ner vindflöjeln, samt balancerade båten med rodret upp i lovart.
För att inte bli nerseglade, lämnade vi däcksbelysningen på, och gick sedan och bingade. Efter någon timme kom vinden tillbaka, nu stabil. Fronten hade passerat och himlen var klar. Jag satte upp en andrarevad mesan, och så var vi på väg igen.
Vad som gladde oss var, att vinden började vrida på väst och vi gjorde allt bättre kurs mot syd. Sedan dess har vi växlat segel ett par gånger, och kursen har stadigt förbättrats. Vi ligger nu på c:a 210 graders kurs.

Som jag nämnde i går, har vår besättning från Rosario tröttnat på havet, och intresserar sig mest för möjligheterna att bli avsläppta fortast möjligt.
Det kostar oss kanske två dagar att gå in till land, för det innebär en omväg på 150 sjömil. Finnrose, den amerikanska båten som lämnade Mar del Plata, tog också med en argentinare som besättning, Pedro. Under dagarna före avseglingen vaggade han stolt fram med en sextant i händerna, för att komma i den rätta stämningen. Nu hyser han tydligen samma dröm som våra argentinare, "jag vill bara komma in till land".
Funderar på varför England så enkelt vann Falklandskriget, trots att Argentina hade fem (5) gånger mer folk under vapen där...
Gustaf."

"Puerto Madryn den 28/11, 02.00 GMT (lokal tid -3h).

I går kväll åkte Cristina och Delfin tillbaka till Rosario, något omtumlade av alla upplevelser. Seglingen mellan Mar del Plata och Puerto Madryn har karaktäriserats av snabba omslag mellan fint och dåligt väder, vilket har varit en prövning för oss alla.
Våra kära gäster fascinerades av seglingen, navigationen och de växlande vyerna. Väl framme vid inloppet till Golfo Nuevo var båda beredda att segla vidare, ifall ett snabbt väderomslag skulle tvinga oss att göra detta.

I dag har vi inte varit iland alls, är lite trötta. Vi har försökt täta vår däckslucka framför det vattentäta skottet bättre. Vi hade glömt att stoppa en trasa i kättingklyset för att hindra vatten att komma in där, och så blev det stopp i länspumpen i kättingboxen. Gustaf släppte ut all kätting och gjorde rent. Ungefär 25 liter hade lyckats leta sig in.
På eftermiddagen fick vi besök av den lokala televisionen, som filmade och intervjuade. Tyvärr rullade Caminante ganska mycket p.g.a. pålandsvinden som skapade en stadig dyning, så de fick alla plötsligt mycket bråttom tillbaka.

I kväll kom den amerikanska båten Finnrose in och ankrade bredvid oss. De satte av den sjösjuke Pedro, och är nu liksom vi standby för att segla vidare. Holländska Helena Cristina anlöpte Puerto Deseado ikväll, c:a 3-400 sjömil längre ner längs kusten. Med tanke på att vi tre lämnade Mar del Plata samma dag, har de gjort en imponerade fart söderut. De kommer nog att nå sitt slutliga mål, nämligen Antarktis.

Just nu tjuter vindsnurran som en stucken gris i byarna, ännu en front som passerar förbi. Hoppas vi får sova lugnt i natt.
Tina."


"Puerto Madryn den 28/11.

Den argentinska byråkratin är ett bottenlöst träsk av stämplar, skitsnack och avgifter.
Som "tack" för att vi seglade de extra 150 sjömilen och släppte av vår besättning, tappade vi vår fina nordvästliga vind. Vi tvingats nu tillbringa två halvdagar hos myndigheterna, samt har fått betala en ny inreseavgift till Argentina på 200 kr.

I morse plockade prefekturan in en person från oss (Tina) och en från Finnrose (Becky), för en fem timmars "session".
I Mar del Plata hade vi valt att klarera ut till Puerto Williams i Chile, med en förhoppning om att kunna segla hela sträckan utan att stanna.
Prefekturan här kom efter en dags grunnande fram till, att vi måste göra nytt inträde i landet igen, även hos Immigrationsmyndigheterna. Både Finnrose och vi fick dessutom göra en ny "Rol" hos prefekturan, för att vi inte gett oss av inom 24 timmar.
Det fåniga är, att det är så svårt att komma iland för att dalta med detta pappersarbete, och varje gång vi måste göra detta, kommer Prefekturans båt och lägger sig långskepps i den gropiga sjön, med risk för både båt och den personen, som skall hoppa över i ena eller andra riktningen.

På väg iland fick vi köra förbi en liten sjumeters segelbåt, som ligger för boj utanför oss. Det är prefekturachefens egen båt, men just nu hade en tvåhundrakilos Lobo Marino, en sorts sjöelefant, intagit fördäck. Till sist jagades den i sjön, efter många varv med båten, samt en båtshake till att peta på den med.
Det finns mycket liv i vattnet här, minsann. Dessa nyfikna Lobos Marinos är mycket roliga. De kommer gärna nära intill vår båt och tittar nyfiket på oss, när vi är uppe på däck.

Förutom det trista byråkratistrulet, hade vi damer det väldigt trevligt tillsammans iland. Becky berättade om Pedro, som verkligen hade varit mycket sjösjuk. Han hade ett tidigare problem med magen, som gjorde situationen än värre. Han blev sängliggande större delen av resan (sex dagar). Becky, som är sjuksköterska, hade tvingat honom att stanna i sängen, där hon matat honom med bitar av äpple, dietmat och dricka. Han fick kissa i en flaska, och hon hade pratat med honom regelbundet för att se till att han inte tappade fattningen alldeles.
Becky påminde om hur svårt det är att bedöma folks kapacitet och lämplighet, innan man tar ombord någon på en resa som denna. Pedro har faktiskt en egen segelbåt i Mar del Plata, så han borde ju ha en del vana.
Resan hit var ju dessutom ovanligt jobbig, med starka vindar emellanåt. I land fick vi nu bekräftat, att det hade blåst 30 m/s i Puerto Madryn, när vi gick för motor in. Finnrose hade legat 20 sjömil utanför Golfo Nuevo, med sina stormsegel hissade.

Så nu är vi åter standby. I natt, eller i morgon tidigt, vrider vinden mot nord. Prognosen lovar ett par dagar med den vinden, förhoppningsvis tillräckligt för att ta oss ner de 200 sjömilen till Caleta Hornos/Caleta Carolina, där vi kan gömma oss för nästa sydvind.
Tina."

 "Lat. 44 23 S, long. 64 40 V, kl.4.55 GMT, den 30/11-01

Vi har haft en fantastiskt fin seglardag i dag. Det började med att vi lättade ankar en halvtimme före gryning för att ta vara på det inkommande fina vädret, samt för att få fördelaktiga tidvattensströmmar.
N-NO bris på 4-5 m/s gav en fin sträckbog de 40 sjömilen från Puerto Madryn ut till Golfo Nuevos öppning, där den ökända Punta Ninfas med sina överfallsvågor, starka strömmar och undervattensrev ligger.
Det vackra vädret tillät att runda på två sjömils avstånd under nogrann övervakning med radar och ekolod. Tina började steka potatis, ägg och lunchkorv i stora mängder, och aromen av den brasilianska palmoljan stiger upp i sittbrunnen och får en att nästan tro sig vara 30 grader längre norr ut där man sitter i solen.
Då! Ur vattnet, ett par båtlängder fram, dyker den skrovliga pannan och medfarna ryggen av en sydkapare upp! Södra oceanens urtidsmonster, en jätteval! Köket glöms bort för en stund och Tina tjuter i skräckblandad förtjusning. I valens kölvatten simmar tre unga magellanpingviner och den brasilianska illusionen av palmer tonar hastigt bort för en känsla av antarktisk urtid.

Vinden mojnar runt udden, och vi går för motor en kvart. Sedan kommer en frisk och stark NO vind på 15 m/s, som varar hela dagen, och vi slörar i åtta knop med fulla segel söderut, tills det börjar skymma. Storen bärgas, och så småningom gippar vi över på den andra bogen. Den fina slören fortsätter under natten under Södra Korsets och fullmånens beskydd, nu med litet mer behagliga sju knop.
På kvällen gör jag ett storkok köttgryta på ett kilo rostbiff, en liter vin, bönor, grädde och rotfrukter.
Det blev en fin avslutning, innan vi påbörjade nattens vaktgång, Tina och jag.
Gustaf."

"Lat. 45 45 S, long. 65 30 V, kl. 20.00 GMT, den 1/12 -01.

I går låg vi omväxlande på slör och plattläns med fin fart söderut.
Emellertid sade prognoserna, att vindkantring mot syd var i annalkande, så vi sände oroliga blickar mot himlen i söder. Sedan vi lämnat Puerto Madryn, hade barometern fallit från 1027 till 997 mb under c:a 30 timmar. Tryckfall här ger först nordlig vind, men när barometern börjar stiga igen får man sydlig.
Och trycket går upp och ner nu, med en allt ivrigare ambition, ju längre söderut vi kommer. Och sånt lär ju ge vind...

Kl. 00 GMT i går kväll kom så kallfronten, som enligt våra nya radiokompisar i Patagonien skulle vara svag och alls inget att oroa sig för. Minst 20 m/s rakt från syd gav den i alla fall, och med schwung gjorde vi oss arbetslösa genom att dreja bi. Innan dess tog vi ner alla segel utom en tredjerevad stor.
Sydvinden har nu varat i 19 timmar. Under de sista timmarna har den vridit på sydväst, så nu gör vi åter fart söderut. Under natten och dagen har den sakta mojnat, först till till 17, sedan 14 och nu börjar det likna 8 m/s. När vi låg bi, rörde vi oss med knappa två knop öster ut och rullningarna har varit acceptabla i båten, så vi har fått en fin nattsömn (med utkik varannan timme ungefär).

I dag strålar åter solen som den skall, efter att kallfronten har dragit sin kos.
Brokpetreller, större liror, vithakpetreller och några arter albatrosser glider fram och åter i vårt kölvatten. Några vackra pingviner tittade nyss förbi.
Vi har hela tiden havslöpare nära båten, som trippar fram på vattnet med sina långa ben.
Tina."

"Lat. 49 23 S, long. 67 30 V, kl.23.51 GMT, den 3/12 -01.

Härligt! Vinden kom tillbaka!
Vi har gått för motor fem timmar i dag, men har inte lidit så värst mycket för det. Vi har kunnat sitta i solen med bar överkropp (!) och tittat på delfiner och albatrosser. Vattnet är bara 8-9 grader nu, och så fort solen försvinner får man dra på sig ylletröjan och långkalsongerna igen.

I går hade vi en spännande segling förbi Cabo Blanco och ner längs den 60 sjömil långa udden, som Puerto Deseado ligger på. Vi hade en stadig plattläns med 10-12 m/s i ryggen och gjorde 7 knop, tills vi kom in i det två sjömil breda sundet mellan udden och en lång serie rev utanför.
Vi har blivit rekommenderade denna rutten såsom varandes närmare, samt havandes en lugnare sjögång, i skydd av reven.

Så fort vi kom in mot fyrudden, kände vi hur sjön blev krabb. Farten, enligt GPS:en, gick ner till tre knop, detta trots medvinden. Fenomenet varade under följande tre-fyra timmar.
En stark tidvattenström satte norrut mot sjön i sundet, och jag föreställer mig att en kort, fenkölad båt lätt skulle ha kommit tvärs, när man lyfts upp av dessa korta, vassa vågor.
Så småningom vände strömmen, och Caminante forsade långa perioder fram i 11 knop. När vi var tvärs inloppet till Rio Deseado kom så beslutsvåndan, om vi skulle stanna som "Finnrose", som seglade 20 sjömil bakom oss ämnade göra, eller om det var klokare att bara segla vidare.
Vi ropade upp kustbevakningen "Prefektura Naval" för en konsultation om väderprognosen, men de hade ingen aning om något, verkade det som (typiska pappersidioter).

De senaste veckorna har vi tagit ner fyra väderfaxar per dygn och noggrannt följt lågtryckens och fronternas vandringar, timme för timme.
Nu är vi ganska långt söder ut, och dessvärre ger inte chilenarna några prognoser att tala om, bara en 12-timmars på kvällen. Ingen 500-mbarskarta sänds, så underlaget för att meteriologifuska själv blir klent. De senaste dagarna har vi, tack vare Rick, KN6KB, kunnat hämta ner s.k. GRIB-filer via Pactor, som hjälp i den eviga meteorologikarusellen. GRIB-filer är väderfaxprognoser för upp till fyra-fem dagar framåt, där man med en datormodell har räknat ut troliga vindriktningar och vindhastigheter. De markeras på kartorna med små fiffiga pilar. Litet roligare så, för oss meterologiamatörer!
Tina och Gustaf."

 "Lat. 51 34 S, long. 68 01 V, kl.05.10 GMT, den 5/12- 01 (lokal tid -3 h).

Det senaste dygnets segling har varit ett riktigt maratondygn, med segelskiften nästan varje halvtimma.
Vi har kört motor fyra gånger, när det varit stiltje, och haft alla tänkbara segelkombinationer dessemellan.
Tidigt i morse passerade en kallfront och pustade sönder det dubbelrefade storseglet en del, så jag fick sitta på däck och sy nu i eftermiddags, medan vinden höll sig stabil i två timmar. Det var förliket som blåst loss från resten av seglet längs en sträcka av en knapp meter.
Kan inte rekommendera tristar-duken, som vi har i storen. Den är laminerad i tre lager, med något snajsigt material i mitten, omslutet av dacron på var sida. Har fått laga någon ny skada efter varje veckas segling på sistone.
Visst, den håller formen, men den spricker lätt där den utsätts för lite fladder, tycks det...

Vi har följt rådet, som vi fick av Armadan, att hålla nära land söder om Puerto Deseado. Tanken är, att om man får västlig storm, vilket är ganska vanligt här, går det fortfarande att segla tack vare sjölä.
Vi är dock inte så nöjda med rådet, för nära kusten, och särskilt nära alla små uddar, sveper den starka tidvattenströmmen fram. I Santa Cruz, som vi passerade i dag, är det 11 meter tidvatten, och i Gallegos, som man ser ljusen från i väster, är det 13 m.
Eftersom vi just haft fullmåne är det ju springflod och än mer sprutt på tidvattnet. Strömmarna har varit två-tre knop, och sånt ger ju en besvärlig sjögång.
Rådet till andra seglare här, som läser dessa rader, är att hålla ut 30-60 sjömil, om inte väderprognosen manar till extra försiktighet.

Vi har turats om med att sova och ha vakt även på dagarna på sistone, för det blir ganska hattigt med nattsömnen, sällan mer än en halvtimme i stöten. Emellertid kunde Tina inte låta bli att väcka mig nu i eftermiddags. Vi hade fått sällskap av en grindval, som följde tätt bredvid båten någon timme. Snällt djur, som en delfin ungefär, fast sävligare.
Nu under kvällen har vi haft fint väder, med en vacker solnedgång, som inte tappade färgerna förrän klockan ett lokal tid.
Gustaf"

"Lat. 53 33 S, long. 67 01 V, kl. 00.30 GMT, den 6/12 -01 (lokal tid -3 h).

I dag har vi seglat längs nordostkusten på Tierra del Fuego, Eldslandet, med omväxlande slör och läns.
Fin segling, men lite kyligt, så vi har tänt i spisen här inne. Vattentempen, liksom lufttempen är nu nere i 6 grader, och vi har för första gången under seglingen ner längs Argentina fått lite regn. Hela argentinska Patagonien-kusten är ju öken, med salpeterfyndigheter utsatta på de gamla sjökorten (salpeter lär försvinna snabbt i regnväder).

Vi närmar oss nu etappens mål, ostudden på Eldslandet (Tierra del Fuego). För oss finns där två alternativa sätt att ankra. Det ena är Buen Successo, som är ett säkert ankarställe på Tierra del Fuego, mitt i Le Mer-sundet. Alternativet är att vi lägger oss i en av de många fjordarna på Isla de los Estados, Staten Island.
Just nu talar tidvattentabeller och väderprognoser mest för Staten Island. Vi har en kallfront med sydlig vind på väg in, som gör Le Mer-sundet besvärligt. Dessutom är Staten Island en mytomspunnen och intressant ö, och ankarställena lär vara bra. Får se i morgon hur det blir...
Gustaf."


"Puerto Hoppner, Isla de los Estados (Staten Island), den 7 dec 01.39 GMT

Vi ligger nu för ankar i en vik, med fem linor iland. Vinden tjuter och regnet piskar ibland mot däcket. Vi är så trötta nu, ser fram emot en lång natts oavbruten sömn, så vi får skriva mer i morgon.
Tina."

"Isla de los Estados (Staten Island), landförtöjda i den lilla viken Puerto Hoppner, på nordsidan, den 8 dec 04.55 GMT.

Ja, det var en väldigt fin känsla, när båten äntligen låg tryggt i hamn och vi kunde ta igen oss litet!
Vi har bakat, fejat och lagat mat på förmiddagen. Nu på eftermiddagen har vi rott runt i viken och traskat omkring på ön. En fantastisk plats! Orörd natur. Som att se en skymt av jorden innan människan blev till!
Det är en 60 km avlång ö utan några innevånare eller turister. Här finns inga stigar, eftersom det inte finns några stora fyrfotadjur. Det är jobbigt att ta sig fram. Torv, mossor, lavar och div. små, krypande, buskar gör att marken är väldigt mjuk, och berg och kullar tvingar en till att mer klättra än promenera.
Bergssidor och -knallar är branta och vassa i formen. Korta knotiga träd växer mer eller mindre tätt överallt, utom på de höga topparna, som färgas av sina lav-täcken. Högt upp ligger drivor av kritvit snö året om.

Sitter och dricker te och bläddrar i fågelböckerna för att hitta alla nya arter vi sett idag. Spisen värmer gott, och båten ligger tryggt med sex tjocka rep åt alla håll i den lilla lagunen, där inte den minsta våg krusar ytan.
Ibland kommer kraftiga vindilar ner från de 700 meter höga bergen, och ibland drar snöblandat regn eller litet hagel förbi. Man kan inte låta bli att tycka litet synd om uttern då, den som simmade runt båten och fiskade tidigare i dag. Han blir nog aldrig riktigt torr...

Tyvärr hade vi oturen att en av vinscharna på masten (den som vi inte använder så ofta) skruvade upp sig och försvann i havet ett dygn innan vi kom fram hit. Det var väl för att vi tyckte att vi inte behövde ha loss den och serva den, som den tröttnade och hoppade av. Pest och elände, nu blir det till att skaffa en ny!

Efter den myckna blåsten och och allt regnet som drog över oss medan vi passerade Le Maire-sundet i går, klarnade det upp. Det var som vanligt en av de många kallfronterna som passerade. I det klara ljuset kunde vi beundra den nästan brutalt ogästvänliga silhuetten av "vår" ö, kantad av 200 meter höga stup. Man kom att tänka på "Tintin på Svarta ön".
Inloppet till den inre delen av "Hoppner", ankarviken här, var bara sju meter bred. Det var således knappt två meter på var sida om båten. Den smala kanalen var kantad av kelp och tre knops tidvattenström forsade in. För den som inte vet vad kelp är, kan jag berätta, att det är en grov bandtång, som ofta är så kraftig att man inte kan riva den med handkraft. Den kan bli 60 meter lång och kan ställa till problem med propellern (särskilt när man backar). För att komma fram till ankarstället fick vi till slut ta oss igenom en ridå av tjock kelp.
Ingen sjömätning på kortet. Försiktigt. Bonk! Backa, Gira. Lite till vänster då? Så ja! Då återstår bara förtöjningen. Framme -  Härligt!
Det är stenbotten och fyra meter tidvatten, så vi får förtöja med långa landlinor. och inget ankare. Skall väl inte vara några problem. En svag liten vind från sydväst. Fint lä bakom de höga bergen. Tina ror ut en lina och förtöjer oss runt en sten i lovart. Solen skiner. Skönt, då kan vi lugnt ro ut de andra linorna, medan vi ligger med fören mot vinden. Trodde vi (i trettio sekunder)!
Tjo, så börjar det blåsa starkt från norr(!) och så sätter det igång med att vräka ner snöblandat regn. Tina ror tillbaka till båten "som ett skott", för att hjälpa mig att inte kraschlanda mot klipporna. Hon är uppe i Caminante med ett skutt för att bära av och få loss landförtöjningslinan!
En detalj bara: Det blev aldrig av att göra fast jollen. Den far genast iväg, och hamnar längst in i viken. Ridå.

Jag lär mig, att bästa sättet att hålla båten stilla, är att backa mot vinden. Då lägger sig fören ner i lä, tämligen stabilt. Man kan sedan puffa aktern åt styrbord eller babord och förflytta båten i sidled, genom att lägga om rodret, ge gas fram och sedan återvända till back på låg fart. Ankarviken är för smal i lågvatten för att vända runt båten, när det blåser. Fick mycket träning på detta medan Tina övade bergsbestigning och trädklättring för att ta sig fram över den otroligt kuperade ön, där jollen landat. Blev aldrig av att sätta på regnbyxorna. En olustig känsla, då stövlarna sakta fylls med kallt vatten. Efter en halvtimma dyker hon så upp ur vegetationen och klipporna, och jag ser jag henne på en bergstopp och vinkar uppmuntrande.

Efter några timmar har Tina rott ut sex grova linor i alla riktningar, förtöjda med kätting eller 1 1/2" tross runt klippor eller träd. Det skymmer, och den sista hagelskuren har dragit förbi. Spisen sprider värme. En magnefik tystnad!
-OiiiihssjSSS, Fufff! Båten kränger våldsamt till. Detta upprepas då och då hela kvällen. Det är den sydliga kulingen, som ibland tunnlar in, och som tillsammans med fallvindarna från bergen skjuter korta men hårda vindstötar mot oss. Däremellan stiltje.
Med en stor tallrik makaronisallad och ett glas Don Simons delikata rödvin från Spanien firar vi vår översegling, och sedan somnar jag som en stock.
Gustaf."

"Isla de los Estados (Staten Island), Argentina, landförtöjda i den lilla viken Puerto Hoppner, på nordsidan, den 12 dec 01.30 GMT.

Nu har vi krupit in till vår ankarplats här i Puerto Hoppner, med ett spindelnät av sex långa linor till land, som omger oss åt alla håll. Vi har gjort regelbundna inspektioner för att se till, så att inte linorna skavs sönder. Tidvattnet för oss upp och ner ett par meter, två gånger per dygn, och då förändras ju dragvinklarna, gnag, gnag...
Något som möjligen också kan vara ett problem, är den lokala uttern, som ofta simmar fram och tillbaka över linorna. Vi har sett att den har riktigt kraftiga tänder, så inte fel att hålla koll på förtöjningen.
Vinden skiftar, ibland tunnlar den från inloppet norröver, ibland kommer den västerifrån över bergen.
Väderprognosen lovar gott om västliga vindar framöver. På fredag skall det bli mycket blåst med stormbyar på upp till 25 m/s, så vi lär väl ligga kvar här till början av nästa vecka.

Vi har gjort ett par utflykter upp i bergen. Terrängen är riktigt svårforcerad, fast det mest är områden med låga träd och mjukt gräs, eller tjocka mattor med mossa. I dag klättrade vi upp till en sjö, där Gustaf passade på att ta sig ett snabbt dopp i det iskalla vattnet. Söder om sjön fanns ett område med tät skog, med massor av omkullfallna stammar, och mängder av vackra lavar och mossor. Här finns inga mygg, åtminstone inte nu.

I går kom den amerikanska segelbåten Hawk, en 47 fots aluminiumbåt, till Puerto Hoppner.
Vi hjälpte dem att förtöja på en plats ungefär 50 meter ifrån oss. Hawk seglas av Evans och Beth. Vi träffade dem helt kort i Mar del Plata, som de lämnade några dagar efter oss.
Härligt med sällskap!
I kväll bjöd vi dem på argentinska biffar, klyftpotatis och trattkantarellsås.
Tina."

 
"Isla de los Estados (Staten Island), Argentina, landförtöjda i den lilla viken Puerto Hoppner, på nordsidan, den 14 dec 02.30 GMT.

Vindbyarna sveper över oss, tar tag i båten och vi rullar från sida till sida i vårt nät av linor. Ett busväder håller på att dra förbi över oss. Vi har varit "stugsittare" större delen av dagen.
I går eftermiddag gled amerikanska Finnrose in genom det trånga sundet i Puerto Hoppner vid högvatten, och vi hjälpte till med förtöjningen.
Evans och Beth i Hawk har ett handhållet elektroniskt ekolod, De rodde runt med jollen dagen före och djupmätte hela viken, så vi kunde tillsammans välja ut en passande plats för Finnrose. Både Hawk och vi är förtöjda på "vita" (icke djupmätta) ytor på sjökortet Kortet är mycket grovskaligt här, så man känner sig som litet utanför världen.
Finnrose och Caminante har följts åt längs Argentina allt sedan Mar del Plata, och det var en glad återförening nu, med champagne och mycken prat.
Evans och Becky var trötta men lyckliga över att vara i hamn. Vi känner nog alla samma lättnad över att vi nu har betat av den mest krävande seglingssträckan. Det kan nu vara dags att få vila en smula på lagrarna.

I dag har vi inte sett röken av Hawk-folket. De försörjer sig delvis på att skriva artiklar för amerikanska båttidningar, och tanken var nu att Beth skulle få sig lite arbetsro några dagar. Hennes pojkvän får sköta marktjänsten, samt roa sig med att djupmäta viken.
Gör han en bra skiss, kan den bli till glädje för framtida seglare.

Jag har frossat i Beths amerikanska båttidningar i dag. Vad mycket intressanta artiklar som berör havssegling det finns i dessa tidningar!
Just sådant, som man skulle ha velat läsa när man byggde båt hemma i Sverige.

Evans i Finnrose har däremot varit ute och rott i dag. De har sitt ankare ute, samt nu sju linor till land. Vi har också sju linor, Hawk har sex plus ankaret. Det låter lite extremt, kanske vi hetsar varandra. Gustaf gissar att vi har mer än sexhundra meter lina ute!
Det var kanske i glädjen över att ha kommit ända hit, som dessa gedigna förtöjningar kom till.
Vindprognosen vi tog ner nu i kväll säger, att det skall bli 35 m/s på Chile-sidan i natt, så det är nog inte så dumt att ha förtöjt för busväder.
Tina"

"54 55S 65 59W, 23 GMT, den 17 December –01.
För ankar i Puerto Español på Eldslandets sydkust.

Väderprognosen i förrgår talade om vindar uppåt 30-35m/s, men ovädret drog sig mer åt syd, så det blev aldrig fullt så illa. Nu talas det åter igen om riktigt blåsigt väder för de kommande dagarna. Vi passade på att utnyttja "väderfönstret" i dag, för att segla vidare från Staten Island till en naturhamn på Eldslandets sydkust.

I går hade vi en hektisk dag, för att bli färdiga för avseglingen.
Vi ville först inspektera skrovet, innan vi fortsatte. Även om jag dykt under båten två gånger i samband med våra flodseglingar, kände jag mig inte riktigt nöjd, för vid de tillfällena hade sikten under vattnet varit tämligen dålig. Så i går drog jag på alla dykgrejorna och hoppade i plurret.
Efter att ha klämt och slitit i olika saker, visade det sig, att de fyra bultarna som fäster ihop rodret med hjärtstocken hade arbetat sig loss. De hade alla skruvat upp sig nästan ett helt varv! Rodret skramlade således några millimeter fram och tillbaka och BIG TROUBLE hade nog kommit ut av detta, om jag inte tagit itu med det i tid.

När detta lilla arbete var utfört, och jag tagit av mig dykutrustningen, skulle vi ro över till "vår egen lilla bäck" och skölja dykgrejorna, och dessutom hämta nytt vatten. Under natten hade jollen blåst omkull (inte ovanligt), och till vår stora förtret hade då en av årklykorna tagit sig loss, trots sin säkring av ståltråd och - sjunkit. Pest.
På med alla våta dykprylar och ner i vattnet. Tyvärr var gyttjan under oss så lös, att man kunde köra ner hela armen i den, utan att känna något som helst motstånd. Det gick dessvärre inte att spåra upp årklykan, som säkert sjunkit ner en bra bit.
I stället blev det till att ta fram svets och vinkelslip och tillverka en ny årtull av några gamla bra-att-ha-bitar från skrotlådan.
Blev rätt snygg, om jag får säga det själv. Inte så lik den andra kanske, men fungerar utomordentligt väl.

Vi lämnade Puerto Hoppner redan i går, och bytte till Armadans fjord Perry, där vi förtöjde ihop oss med Finnrose till en sex meter stor boj, för att inte bli fördröjda av hopsamlandet av alla dessa långa linor, vid avresan från Staten Island.

Det tog oss några timmar att samla ihop förtöjningslinorna. Däcket gav då samma intryck som Stortorget i Stockholm skulle ha gjort, efter det berömda blodbadet, om Sveriges alla stormän vid tillfället samtliga hade varit inbitna veganer. Det var således grönt. Och helt insmetat med algslem, i en dunkelgrön nyans.

Finnrose och vi startade samtidigt från Staten Island klockan fem i morse. Finnrose och vi har ju parseglat ända från Mar del Plata, men de är alltid sorgligt mycket långsammare än vi, särskilt vid motvind. Hon är en 45 fots ketch med styrhytt, typ Nauticat.

Sundet mellan Staten Island och Eldslandet heter Estrecho de La Maire, är ca 18 sjömil brett och är känt för sina kraftiga tidvattensströmmar. Runt Eldslandets nordvästra udde sätter strömmen som värst 10 knop, och där kan det bildas 10-12 meter höga, stående vågor.
Vi anlöpte detta sund enligt rekommendationerna, d.v.s. vi påbörjade passagen söderut en timme efter högvatten i Buen Sucesso (en vik på Eldslandets ostsida).
För att ta oss ut i sundet fick vi gå för motor mot vinden ungefär en och en halv timme, med revad stor för att stötta. Då bar det sig inte bättre, än att motorn plötsligt tvärdog.
Tina, som var tämligen sjösjuk av den gropiga sjön, fick ta över styrningen under segel, medan jag fördrev en trekvart i motorrummet, där jag till sist blev ganska insmetad av dieselolja. Det visade sig att vi hade kört på en dieseltank som var nästan tom, och motorn hade sugit luft.
Vanligtvis räcker det nu att lufta filtren, men den här gången fungerade det inte.
Goda råd var nu tämligen dyra, och till slut återstod bara det sista alternativet, att nödgas ta fram manualen, där det står hur man skall lufta insprutningspumpen. Detta gjorde förstås god verkan!
En sådan pärs - motorstopp i La Maire sundet, i gropig sjö! Det tog faktiskt ett tag innan man fick tillbaka sin goda aptit igen.
Vi hade 50 ganska blåsiga sjömil mellan halvvind och tight bidevind och vindstyrkor mellan 10 och 28 m/s, den sista sträckan mest av det senare slaget. Eftersom vinden låg runt NV till N, hade vi hyfsat sjölä av Eldslandet, så det gick att hålla hygglig fart med tredjerevad stor och en liten fock.
Trots att stormfocken är liten (båtens ursprungliga originalsegel), har ofta däcket legat under vatten. När vinden kommer från land med sina höga fjäll, varierar ju vindstyrkan ideligen, så vi har hunnit med ett trettiotal segelskiften under dagen. Till slut sprack blocket till storens tredjerev, så vi blev tvungna att hålla storen andrarevad under den sista timmen.

Finnrose ligger fortfarande därute och kör motorn på fullgas och har svårt att ta sig in. Deras vindmätare registrerade nyss 55-60 knop (27-30 m/s), och de kunde inte längre bära några segel. Kommer de inte in snart, blir det inte lätt, för pissvädret som är på väg blåser kanske i så fall ut dem mot Falklandsöarna.

Efter resan hit är såväl vi, som vårt tidigare så grönslemmiga däck, synnerligen vältvättade.

Vi njuter nu av att få krypa ner i vår varma kajuta, och slippa att mera behandlas som ett par slitna tofflor i en tvättmaskin.
Gustaf."

"För ankar i Puerto Español, en bukt på Eldslandets sydkust. Kl. 01 00 GMT, den 19/12-01.

Under den gångna natten föll barometern från 1022 till 979 mb, som fortast 20 mb på 7 timmar. I dessa farvatten gäller som regel, att sjunkande barometerstånd ger NV-vind medan stigande ger (ökande) SV-vind.
Vi förväntade oss därför sydvästvind, överstigande de 20-27 m/s vi hade, när vi seglade in mot ankarviken. Förmiddagen den 18/12 fortskred emellertid under näst intill stiltje.
Puerto Español är en stor vik öppen mot sydost, så vinden har en viss betydelse här.

Vi fick besök av Andy från Balena, som är på väg till Sydgeorgien. Hon ankrade upp här i naturhamnen klockan tre i natt, med våra ankarlanternor som vägledning. Han kom hit för att prata radio med oss.
I Sydatlanten finns inga traditionella väderprognoser att tillgå, så Andy ville gärna utnyttja möjligheten att ladda hem GRIB-filer via sitt Pactor-modem. Han är radioamatör (KG6FYM) och nyttjar liksom vi WinLink-2000 (WL2K) för e-mail via kortvågsradion. Under ett och ett halvt år har han kunnat glädja sig åt denna utmärkta uppfinning, nästan så länge han seglat i Patagonien.
Som jag nog skrivit tidigare, är GRIB-filerna väderfaxprognoser för upp till fyra-fem dagar framåt. De ges ut av NOAA's metereologiska center som en gratis-service. De distribueras bl.a. av företagen Saildocs, Nobeltech, Maxsea, och Raymarine. Det senare har utvecklat ett program för behandling av filerna. En fullt användbar demo av programmet kan hämtas på www.raytechonline.com/rto/. Även WL2K-systemet tillhandahåller de nyttiga GRIB-filerna, som således kan ge oss seglande radioamatörer en säkrare tillvaro.
Filernas innehåll är en serie väderprognos-kartor från noll till 240 timmar framåt i tiden, med 12 timmars mellanrum. De täcker hela jorden med upplösningen en grad. De ger lufttryck vid ytan och 500 mbars-nivån, samt vindstyrkor och -riktningar.
Det vitsiga med väderprognoser i detta format är, att de blir väldigt kompakta, så de går att ta över via en långsam radiolänk såsom Sailmail eller WinLink.
Vi utrustade Andy med mjukvara, så att han nu kan titta på sina väderkartor.

Efter att ha mossat in oss framför datorn en stund i Caminante, rodde vi sedan över till Balena. Hon är en typiskt engelsk träbåt, 14 meter lång, spetsgattad, gaffelriggad med två förstag och ett långt bogspröt (gaf-cutter). Låga fribord, trärigg och rikligt med tofsar på vanten för att undvika att seglen skall nötas är typiska kännetecken båtar med denna klassiska charm.
Brittiska Andy och hans svenska fru Ulla byggde sin båt på Nya Zeeland och seglade därifrån till Chile via "roaring forties". Andy och Ulla har under sina två år här arbetat flitigt med att uppdatera Royal Cruising Clubs:s guide, patagonienseglarnas gyllene pilot över området. De gav oss en diskett med alla sina korrigeringar, sannolikt mera värd än dess vikt i 24 karats guld.

Vi blev bjudna på lunch i Balena, och efter en trevlig samvaro där fortsatte vi myspys-rundan till Finnrose, som till sist hade lyckats kämpa sig in här i går kväll.
Även Susan och Tony i den brittiska båten "SoLong" var med. De ankrade här i går morse efter en blåsig segling direkt från Puerto Madryn, 800 sjömil upp längs Argentinas kust.
Efter en timmes småprat med kaffe och kaka kom så den utlovade sydvästan. Alla fick bråttom ner i sina jollar, för att komma hem och se till båtarna. Som tur var låg Finnrose i lovart om oss andra.
Vi planade nästan tillbaka, fastän jag bromsade med ena åran. När vi skulle svinga oss runt till aktern av Caminante, tappade Tina taget i sjögången, och jag fick ro som en galning för att komma tillbaka de förlorade tre metrarna. Väl hemma släppte vi ut ytterligare tjugo meter kätting till de 75, som redan var ute. Under tiden draggade Finnrose och fick ankra om. Även Solong draggade, men de kunde inte komma upp mot vinden för motor, utan fick släppa i vad de hade i ankarväg, draggade ändå men fick till sist fäste en bit ner i viken. Deras båt, som låg längst ut från land och var lite mindre än oss andra, doppade ibland fören i vattnet så vågorna sprutade högt över däck.

Under eftermiddagen blåste det våldsamt. Vågtopparna blåstes av, luften var full av vattensprej och tvättmaskinskänslan återkom. Enligt Finnrose's vindmätare hade vi som mest, kanske under en timme, 60 knop med 70 i byarna, d.v.s. 30-35 m/s, vilket som bekant är orkan.
Minst sagt obehagligt att ligga på ett så öppet, långgrunt ställe (c:a 1000 meter till land i lovart, 1500 meter till land i lä), och med undervattensgrund i södra delen av viken.
Men vårt ankare tycktes sitta bra, och slutligen de andras ankare också.
Gustaf."
 

"Puerto Williams, Beaglekanalen, 5.20 GMT den 20/12-01

Vinden mojnade och natten blev mestadels lugn. Rodde över på morgonkvisten och sa adjö till Andy och Ulla, som kastade loss mot Sydgeorgien. När de kommit ut två sjömil på öppna havet ropade de upp oss på radion och hälsade, att den ständigt hårda västan tagit semester, trots utlovade 12-15 m/s. Vi bestämde oss därför för att fortsätta och var till sjöss framåt 10-11-tiden.

Vi hade fantastiskt fint väder hela dagen. Ingen segelvind att tala om, men det har vi lärt oss, att man knappast skall förvänta sig här, när man är på väg åt vårt håll. Alltså puttrade vi för motor, med stöd av seglen, mellan de höga, snöklädda fjällen.

Vi kunde se Staten Island akter ut, Isla Navarino förut och Wollaston-öarna med Kap Horn i syd. På det nästan släta vattnat skrämde vi upp tusentals petreller, blev påhälsade av ett gäng delfiner och träffade dykpetreller, albatrosser och många andra djur.

Här finns mycket att se för den naturintresserade. Det häpnadsväckande är, att skogen kommer ner nästan ända till vattnet, även på Eldslandets sydkust, där den faktiskt är exponerad för hela södra oceanen, med dess saltspray och hårda vindar!

Det var en bra bit att gå från Puerto Español till Puerto Williams, och de sista timmarna, inne i Beagle-kanalen, navigerade vi efter fyrar, med radarns hjälp.

Det har nyligen varit bråk om vem som äger vissa av öarna här, Argentina eller Chile. Därför har båda länderna flottbaser och mycket bevakning i Beaglekanalen och Magellansundet.

Under dagen har vi ständigt blivit uppropade av glada och trevliga utkiksposter på små skär och kobbar, omväxlande argentinare och chilenare.

När vi slutligen gick in i Puerto Williams var det becksvart, och för att komma dit som segelbåtarna normalt dirigeras skall man ta sig igenom en smal ränna mellan grunda sandbankar. Vi tyckte inte det såg så lovande ut, så vi hörde oss för och blev till sist hänvisade till en boj, där vi ligger nu.

Inte så lätt att hitta i mörkret, men skönt att ha kommit fram.
Gustaf"
 
"Puerto Williams, 19.30 GMT den 21/12-01

Nu har vi bakats in i den täta båtgemenskapen i Yacht Club Micalvi i Puerto Williams. Här ligger vi förtöjda med båtar långskepps omkring oss, alla fastknutna vid det halvsjunkna stålfartyget Micalvi.
I morse kom Finnrose in. En annan vi känner igen är Helena Christina, som vi inte sett sedan Mar del Plata. Sedan finns här tre-fyra charterbåtar, samt en italienare och hans brasilianska flickvän. En liten skara kan tyckas, men plats för flera båtar finns egentligen inte, här i den lilla trånga floden.

I går morse återkom den elaka sydvästan, så vi flyttade kvickt in från bojen till hamnen här.
Efter tio minuter kom myndigheterna ombord, och pappersarbetet var avklarat på en kvart. Gustaf njöt av effektiviteten och öste lovord över Chile.

Puerto Williams är en liten mysig håla, egentligen en militärbas, men har många små färgranna hus med några små affärer.
Vi kommer att ligga kvar på detta lugna och fina ställe över jul, och har faktiskt redan börjat njuta julefridens stilla ro, ibland i trevligt sällskap.

Senare på dagen i går blev vi bjudna på middag hemma hos charterskepparen Wolf, tillsammans med Ard och Hella från Helena Christina. En riktigt rolig kväll!
Tysken Wolf seglar charter med sin 12 meters stålbåt Santa Maria i Beaglekanalen, runt Kap Horn och ibland ända till Antarktis. Priset hans gäster betalar, 220 dollar om dagen, blir c:a 2300 SKR. Mycket, kan tyckas, men så är det också ett hårt slit för honom. En charterskeppare har dessutom problemet att han måste passa tider, även om det kommer dåligt väder, ett bekymmer alla f.ö. måste vänja sig vid i dessa trakter...
Tina"

"Puerto Williams, 22.30 GMT den 23/12-01

God jul på er alla läsare!
Tina julstökar. Hon har lagt in sill och bakat vörtbröd och nu är det dags för en liten mugg glögg och med några pepparkakor till.
Massor av kokböcker ligger spridda runt omkring i salongen, men jag har inte någon riktig koll på vilka matprojekt som ännu bara ligger i planeringsstadiet och vilka som är associerade till de anschovisburkar, köttfärs-paket och smörade formar, som i riklig mängd florerar, vart man än vänder blicken.

I förmiddags hade vi ett strålande väder med vindstilla och sol, så vi gjorde en översyn av utsidan och bättrade lite färgskador med en skvätt epoxifärg, som Ard på Helena Christina fått över.
I går gjorde vi en långpromenad i omgivningarna. Vi såg mossar, skog och berg med snö. Dessutom ibisar, ankor, gäss och massor av rovfåglar. Vackra färger, mest i gröna och blåa nyanser, dekorerade med ett och annat rött bär, som lyste i skogen.

I byn hade de satt upp en julgran på torget. Såg ut som en fjällbjörk de knutit ett tiotal fejk-klappar i, som smattrade i vinden när vi passerade.
Arkitekturen här i Port Williams är knappast överarbetad. Färggranna, men enkla och ganska små, oisolerade trä- och plåthus, uppvärmda av braskaminer. Veden kommer från ön, och det lär gå åt massor. En stor eldsvåda härjade här i början av 90-talet, och det mesta i byn verkar ganska nyuppfört.
Ard, som var med på en promenad häromdagen, sa att byn har blivit dubbelt så stor sedan de besökte den 1988. Nu kan man märka en viss civil infrastruktur, men tidigare har Puerto Williams varit en renodlad chilensk flottbas.

När vi var uppe i skogen i går hittade vi en pansarvagn, som vi med viss möda tog oss in i. Den var skruttig och övergiven, så Tina började genast rota efter bra-att-ha grejor till båten. Behöver vi inte ett sådant kullager? Den där, är inte den rostfri? Kan det finnas en sån där slangkoppling här på motorn som vi är på jakt efter? Vilken fantastiskt fin däckslucka! Kan man få loss den tro?
Tyvärr hade vi inga verktyg med oss, och dessutom var det tre kilometers promenad genom terrängen för att få hem troféerna, så det får anstå till en annan gång.
På vägen hem föll våra långa blickar på en hög fin 20-mm kätting, två ton eller så.
Men vi hade ju redan kameran i ryggsäcken...
Gustaf."

"Puerto Williams, 00.30 GMT den 26/12-01

"Harbours rot ships and men!", säger Ard i "Helena Christina", och menar, att en för lång hamnvistelse förstör såväl båtar som deras besättning. Havet skall det vara!
Och så må det vara för hans del, för han är sannerligen en rastlös själ. Nästan varje dag har han varit på väg tillbaks till Ushuaia (28 sjömil västerut härifrån) och en gång lyckades de faktiskt komma nån sjömil i den riktningen, tills hans fru Hella påminde honom med "Men det var ju så trevligt i Puerto Williams" - och så vände han tillbaka igen.
Nu laddar de upp inför sin segling till Antarktis. Efter nyår kommer besättningen, bestående av deras 25-åriga dotter samt tre gamla vänner.
De har ett tajt schema: Först en månad för att segla till Antarktis, sedan tillbaks till Ushuaia, sen Falklandsöarna, Sydgeorgien, Ascension...
De räknar med att vara hemma i Holland i juni.
Ard och Hella är strax över de femtio, har seglat över hela jordklotet. Men de missade Antarktis - och gör nu denna resa, för att sedan återvända hem. Och de längtar hem, pratar lyriskt om sina döttrar, om Holland. Kanske skall de börja med chartersegling igen, på Nordsjön...
Så komplicerade vi människor kan vara! När vi är hemma längtar vi iväg, och när vi så äntligen reser, växer sig hemlängtan allt starkare!
Men Ard och Hella har haft bra dagar här i Puerto Williams, tillsammans med oss andra, tror vi.
I går, den 24 december, bjöd vi Helena Christina, Finnrose och SoLong på svenskt julbord på Caminante. Bruna bönor, köttbullar, inlagd sill, Janssons frestelse, nybakat vörtbröd och snaps, dessa enastående svenska uppfinningar med sina speciella kryddsmaker - säkert ganska exotiskt för utlänningar. Stor succé!

I morse seglade den stora tjugometers träskonaren iväg, som legat förtöjd innanför Caminante. Strax före nio drev de upp oss och Finnrose för att förbereda ändringen av våra förtöjningar. Vid elvatiden kom de iväg, och då plötsligt var alla seglare uppe för att hjälpa till med att hala in Finnrose och Caminante, som var förtöjda ihop som ett paket. Solen sken, och Ard kom på, att han skulle steka pannkakor åt hela gänget. Så det blev en härlig eftermiddag på Helena Christina med dragspel och gitarr och champagne från Finnrose. Vi gjorde en efterätt med färsk frukt, fruktkonserver, rom, grädde och glass. Ingredienser viggades från alla båtar.
Till och med Honey var med och kalasade, den glada vita byrackan som So Long adopterat i Portugal.

Nu i kväll regnar det ute, det är en av dessa ofta återkommande fronter. I morgon är det så äntligen dags att gå vidare till Ushuaia.
Vi har redan klarerat ut, liksom även Helena Christina och Finnrose.
Tina."

"Ushuaia, Argentina, 26 december 21.30 GMT

Sex i morse kastade vi loss från Puerto Williams och stävade ut på fjorden i den kyliga och klara luften mellan de höga bergen. Snön lyste vit på fjälltopparna i kapp med ångbåtsändernas oranga näbbar och de mustigt brungröna kelp-öarna, som drev fram med strömmen. Vattenytan krusades svagt av en liten sydlig bris på 2 m/s, men vi var för lata för att ta av bomkapellen, så vi fortsatte för bara motorn.

Beagle-kanalen är en till två sjömil bred och kantad av berg, som verkar bli allt högre och mer fjäll-lika, ju längre västerut man kommer. Runt P. Williams fanns bara fläckar av snö på de största bergen, men längre fram i kanalen blev de allt vitare.
Västra delen av Beagle-kanalen är faktiskt berömd för alla sina glaciärer, som rinner ner i havet.

Framåt halv-tolvtiden hade vi förtöjt vid den stora kommersiella piren i Ushuaia och tog de officiella sakramenten med pass, stämplar och besättningsförteckningar som hör vår Kafkaliknande värld till.
Jag tror det var då vi beslöt oss för att skolka från tullmyndigheterna och att nöja oss med Immigrationen och Prefecturan. Vem blir lyckligare av en temporär import?

Träffade en trevlig nyazeeländare, som var på väg till South Sandwich islands på DX-expedition (det ligger öster om Syd-Georgien). De hade kört en motorbåt från Nya Zeeland och hit på 28 dagar och skulle nu plocka upp alla radioamatörerna här i Ushuaia, för att sedan sätta upp grejorna ett par veckor där nere. Han var inte själv amatör, utan följde bara med för att sköta båten. Det går nog inte att ankra där nere, så de får nog ligga och vänta utanför, medan radioamatörerna kör sina QSO.

Vi har provat att tandemankra här. Hamnen är känd för dålig "holding" . Tunn gyttja täckt med kelp, värsta tänkbara förhållanden. Vi har kopplat ihop våra två 53 kg-ankare med sex meter grov kätting emellan, och sedan 50 meter av vår 14 mm kätting. Skall nog hålla, för det gick att backa för full maskin utan att vi rörde oss i alla fall.

I kväll skall vi gå på resturang med våra holländska vänner från Helena Christina, Ard och Hella. Vi får ta dingarna in, för vi ligger för ankar en bra bit ut, men det brukar ju vara trevligt med en liten roddtur.
Gustaf."

"Ushuaia, Argentina, 27 december.

Vinden tjuter därute. Det blåser för mycket (12-17 m/s) för att kunna ta sig bekvämt (d.v.s. torrt!) iland. Tina sitter vid symaskinen, medan jag berättar litet skrönor för er.

Medan vi rodde in mot vårt presumtiva krogbesök med våra vänner i går kväll, hade himlen börjat delas i två fält av en skarp och otäck linje med blått respektive gråsvart på vardera sidan. Under roddturen vann det svarta snabbt över det blå.
Prognosen dagen innan hade visat ett rejält lågtryck på väg in, med en av dessa obönhörliga kallfronter. I våra av vädermisstänksamhet närmast paranoida själar kunde vi nu inte slappna av och njuta av tanken på det dukade bordet, utan vi oroade oss i stället för roddturen tillbaka och våra eventuellt draggande båtar.
Medan vi strosade runt i stan blev det då på det viset, att vi köpte ihop ingredienser för en fin båt-middag i stället. Det stod samtidigt alltmera klart för oss, att det inte var den stormiga kallfronten som drog över oss, utan en grå och regnig varmfront. Vi kände oss lite fåniga när vi så drog oss tillbaka till Helena Christina med svansen mellan benen, men vi hade en väldigt fin pastakväll tillsammans, med många spännande seglarskrönor, som våra vänner bestod oss med.

Ard och Hella berättade om sina fina minnen från härliga ankarställen i Stilla havet i sällskap med vår gemensamme vän Anders från Ljungskile. När vi mötte honom i Salvador, seglade han tillsammans med sin familj båten Concreta, en ferrocementbåt med en cykel surrad högt upp i riggen, där den kunde förvaras och dessutom fungera som radarreflektor.
I berättelserna från gårdagen var Anders alla kvinnors drömprins, 30 år och stilig, seglande en hembyggd, fulländad 32-fots Vagabond. Eftersom Anders var ensamseglare på den tiden, tillbringades många glada kvällar tillsammans med holländarna, som då ofta stod för maten.

Deras första kontakt med Stillahavsöarna hade varit Påskön, där bara Hella och barnen kunde komma iland, Ard fick vakta båten.
Nästa ö var Pitcairn. Ards tur att gå iland. Byborna kom ut och hämtade Hella och barnen, men kom inte tillbaka förrän dan därpå. Den dagen fick han göra ett kort besök iland, men sedan var det de andras tur igen...
Pitcairn-människornas kultur var mycket annorlunda mot vad vi är vana vid. De brukade ta sina tre- eller fyrhjuliga motorcyklar vart de skulle, utan att kliva av fordonen förrän de var framme vid den egna sängen.
Den märkliga svagheten för motortransporter i kombination med bristen på verkligt arbete, gjorde dem orimligt feta. Alla de 48 som levde på ön, hade offentliga tjänster såsom polis, postmästare etc. För lönen beställde de proviant och leksaker från fraktbåten, som anlöpte ön två ggr om året, men det fanns ändå pengar över för litet turistresor med flyg via ett antal stopp på små öar, innan planet anlöpte Nya Zeeland.
De engelska myndigheterna hade flera gånger försökt avfolka ön, utan någon som helst framgång. Vad som var mest slående, var den ogenerade inavel, som var helt uppenbar, när man såg människornas ansikten. Alla på ön hette Fletcher, och de jämnåriga barnen i familjen, som Hella och barnen bott över hos, hade pappa och morfar som - samme man!
Ard hade gjort misstaget att reflektera över att gamle kapten Blyth på Bounty nog var en hygglig prick, eftersom så många i besättningen valde att stå på hans sida.
Därmed var deras korta besök på ön till ända. Alla innevånarna var ju i direkt nedstigande led släkt med myteristerna, och hade inget större intresse av dylika ställningstaganden.

Ards självinsikt verkar ibland komma lite sent. Han berättade om ett annat hastigt farväl från en avlägsen ö, Savage island. (= vilde-ön på svenska) Där hade han och familjen besökt en mysig liten bar i den tropiskt mörka kvällen. Bland gästerna fanns en enormt stor och muskulös jätteneger, och Ard kunde inte låta bli att undslippa sig ett litet skratt, ursäktat med den högröstade kommentaren att han nu verkligen förstod namnet på ön.
Den store mannen, som just frigivits efter att suttit fänglad för mord på Nya Zeeland, blev vansinnig. Hela baren fick kasta sig över honom för att rädda Ard, som snabbt måste springa med familjen tillbaka till båten och omedelbart ta upp ankaret.
Det var vindstilla, och medan de drev till havs hörde de fortfarande vansinnesvrålen och tjuten från land, där föremålet för Ards tidigare förtjusning gick bärsärkargång i resterna av baren.

Många bloddrypande historier berättades av Ard och Hella, medan deras fotogenlampa i salongen svängde i sin kedja från taket och groteska skuggor dansade över skotten i takt med vågornas lek i dessa oroliga vatten.
Mycket har de upplevt på sina resor, och somt var spännande och somt var faktiskt riktigt hemskt.

De berättade också om sitt fina hus i Holland, med en populär vattenväg utanför, där många långseglare lägger till, och besöker dem.

Ard längtar hem till brasan, han är 53 år och börjar bli mätt på alla upplevelser.
De spår han lämnade hos oss kanske kan bli något vi kan berätta vidare, när stiltjen blir svår en gång.
Gustaf."

"Ushuaia, Argentina, 02 00 GMT, 2 jan 2002.

I förrgår lättade vi ankar (två stycken tandemkopplade 53-kg delta-ankare, plus 57 meter 14-mm kätting) och hade att göra i minst en kvart med att sära av enorma tångruskor och massor av svart gyttja.
Vi hade stämt möte med bunkerkajen, så vi puttrade över dit på avtalad tid och förtöjde mot två fendrar, som var nästan lika stora som Caminante själv.
Vi fyllde 1182 liter diesel (enl. deras mätare), varav 140 liter i dunkar för vännerna i båten Hawk.
Vi har ju tänkt gå inomskärs i Chile upp till Valdivia, och då har man 90% motvind, och på köpet är vindstyrkan inte att lita på, så det blir nog mest motorgång upp. Dessutom drar ju dieselspisen en del.
Vi har sett att alla andra fyller massor av dunkar, som står och skräpar överallt på däck. I egenskap av de esteter vi är, ville vi inte ha det på det viset. Det fick bli ett 200-litersfat i sittbrunnen och bara två små dunkar. Aktern ligger nu anmärkningsvärt djupare än tidigare...

På nyårsafton ordnade vi ett grillparty tillsammans med våra andra båtkompisar, som ligger här. Det blev en jättetrevlig fest, med ett och ett halvt helgrillat lamm, potatissallad och nybakat bröd, goda drycker och efterrätt.
Ard från Helena Christina spelade både dragspel och gitarr och sjöng dessutom, gestikulerade och grimascherade som en riktig underhållare mest hela kvällen.
Det blev extra festligt av att Pierre och hans franska besättning just kommit in med Colin Archern Morgengry efter dex dagars segling från Puerto Deseado. De kom in hit som sista båt av oss, som lämnade Mar del Plata tillsammans. De hade fått ligga ganska länge i Puerto Madryn för att laga sitt vindroder.

I morse var vi och hälsade på i Brave Heart, den ombyggda Nya Zeeländska fiskebåten, som är på väg till South Sandwich islands på DX-expedition. Nigel heter kaptenen, en c:a 55-årig äventyrsman, som älskar att segla i nya vatten med sin båt. Det var hans son som jag pratade med, medan Tina klarerade in häromdagen.
De kastade loss i eftermiddags och skall gå direkt till Stanley på Falklandsöarna, där de bunkrar diesel och tar emot radioamatörteamet. Från Stanley går de sedan till Thule Island i South Sandwich, där de släpper iland radioentusiasterna.
Det var för litet mycket kelp för att kunna gå in till ankarstället hade de hört, så de får vänta en sjömil utanför, och om vädret tillåter, sätta iland lagad mat till sina skyddslingar. Denna radiobas bemannas sex dagar och därefter flyttar de till South Georgia, där de skall ligga i 15 dagar.

Vi frågade hur de kunde få ekonomi i en sån här expedition, och det kunde de ju inte. Amatörerna stod för dieseln för att gå fram och tillbaka över Stilla Havet, medan han själv betalade besättningen (fem man), utrustning och försäkring.
Nigel beklagade sig över att försäkringsbolaget (som i värsta fall står för att hämta hem amatörerna, om allt annat skiter sig) höjde sin premie med 28 000 dollar för denna resa efter 11 september-attentaten.
Så, halva nöjet var tydligen hans eget. För att få affärerna att gå ihop måste han köra en lönsam tur om året. Dessutom så jobbade han hemma ibland, för att få några kronor att underhålla båten med.

De visade flera fina reportage i National Geographic, som var gjorda ombord, det senaste i samband med besök i Antarktis.
Ett annat roligt projekt de jobbade med, var att bli de första att fotografera "giant squids" livs levande. Det är 20 meter stora bläckfiskar, som lever på 1800-2200 fots djup söder om Nya Zeeland och vid New Foundland. Man har under många år anat deras existens genom att man ibland upptäckt stora sugmärkes-ärr på kaskelot-valar. Ibland har man dessutom hittat jättebläckfiskarnas näbb-ben i magen på kaskeloter som man öppnat i samband med valfångst.
Nyligen har man börjat tråla i dessa vatten och förra året fick man upp 28 stycken sådana bestar, så de finns verkligen. Det är bara det, att när de hastigt och lustigt kommer upp till ytan från sådana djup, blir det bara mos kvar av dem.
I den berömda Världsomseglingen av Jules Verne finns en livfull beskrivning av hur man kan bekämpa sådana kramdjur med yxa, något som emellertid verkar ganska onödigt.

Innan vi skildes avslöjade Nigel, att i mars skulle de ta en annan DX-expedition till ett land, som aldrig tidigare varit aktivt i amatörradiosammanhang. Projektet var ännu hemligt, men min illasinnade gissning är, att det handlar om en ö någonstans mellan Chile och Samoa.
Det blir till att ta fram kartan...
Gustaf."

"Ushuaia, Argentina, 5 jan 2002.

I morse hörde vi Ard från Helena Christina på Patagonien-nätet (8164 kHz, varje morgon kl. 0900 lokal tid).
Helena Christina är nu på väg mot Antarktis, och befann sig 150 sjömil söder om Kap Horn. Med ombord är, förutom Ard och Hella, deras dotter, samt tre gamla vänner från Holland. Alla kom med flyg två dagar efter nyår.
Resan till Syd Sandwich-öarna beräknas ta fyra-fem dagar och sedan är det bara 30-50 sjömil till Antarktiska halvön. Enligt en charterskeppare vi pratat med, är största risken för blåsigt väder de närmsta 100 sjömilen runt Kap Horn, där också sjön bygger upp sig på kontinentalsockeln.

Ombord jobbar vi med våra forskningsdata från Antarktisexpeditionen 97-98. Våra båtgrannar i Hawk undrade i går varför det var så tyst från oss (jollen låg surrad på däck). För att pigga upp oss bjöd de på pannkaksfrukost i morse. Beth stekte amerikanska plättar, som serverades med "maple syrup" (lönnsirap), som Evans mor brukar skicka till dem varje år. Smaskigt!

Beth och Evans är gissningsvis i 40-årsåldern och har många intressanta historier och erfarenheter i bagaget. De bodde i Sverige ett par år, när de jobbade på företaget "Mackenzie", som efter vad vi har förstått, får många helt olika slags uppdrag.
Beth, har t.ex. jobbat med det otacksamma jobbet att "rensa ut overflödiga personer i företagshierarkin". Evans säger retsamt, att hon kallades för "the dragon lady".
I dag berättade hon om när hon tillsammans med sina kollegor, å svenska regeringens vägnar, utredde hur man skulle göra med Götabanken under bankkrisen i Sverige i början av nittiotalet. Det var tydligen väldigt hektiskt veckorna innan krisen offentligjordes, då man var tvungen att besluta om staten skulle stötta banken eller låta den falla. De kom fram till att faller en, faller alla och rådde regeringen att putta in de enorma summor som behövdes.

Evans har jobbat med allehanda "business" jobb. Hans första var att marknadsföra ett cigarettmärke för ungdomar. Ju yngre de började röka märket ifråga, desto bättre blev förtjänsten. Han fick lära sig att skriva "kodade" internrapporter, eftersom den här typen av marknadsföring redan då var förbjuden.
Sedan dess har han haft olika jobb inom andra företag, bl.a. inom Mackenzie med uppdrag relaterade till omorganisationer. Där träffade han förresten Beth. Bra betalt fick han för att vara hatobjekt. Sista året tjänade han 1 milj dollar om året.

Deras yrkesliv tycktes emellertid inte ha tillfredställt någon av dem. Evans nämnde i dag, att han önskade, att han fortsatt med matematikstudierna och blivit ingenjör istället. Både Beth och Evans är anmärkningsvärt allmänbildade om det mesta, allt från miljöfrågor, politik, teknik etc., till historia.
Beth har på senare tid skrivit många artiklar i flera av de internationella seglarmagasinen. Tidigare författade hon två böcker, varav den ena f.ö. sålde i 20 000 exemplar.
På sitt skrivande drar hon in runt 100 000 kr om året, vilket är ungefär hälften av vad det kostar dem att segla motsvarande tid.
Tina"

Nedanstående meddelande kom som svar på ett brev (hemifrån) om bl.a. hundar, och får illustrera hur lätt man kan kommunicera om skilda ämnen över Pactor och internet:

...Då skulle du sett byrackorna ute på landsbygden i Brasilien eller Argentina. De luktar, skäller, dreglar och kan antagligen bitas ganska ordentligt med, men man får snart upp skickligheten i att kasta sten. Rabies är inget man längtar efter...

Två vänner – Maria och Pål skall mönstra på Caminante och följa med på resan en tid. Vi undrade mycket hur deras resa skulle avlöpa och här kommer ett besked:

"Ushuaia, Argentina den 7 jan 2002 01:28.

Har klurat på våra gamla jobb-data från Antarktis de senaste dagarna, så det har blivit lite dåligt med Caminantenytt på sista tiden.
Om två timmar kommer våra vänner Maria och Pål, så snart dags för nya äventyr!
Tina lastar just undan julpyntet för att vara redo att segla vidare i morgon.
Kramar från G+T."

"Beaglekanalen, 5 sjömil kvar till Puerto Williams. 23.20 GMT den 7/1-02.

Pål och Maria kom i går kväll efter 6 1/2 dagars färd från Sverige, med flyg till Santiago, lång bussresa, färja och sedan buss igen.
Vi rodde över dem och alla deras grejor i vår lilla dinge till Caminante. Vi låg en bra bit ut...
Det har varit regn och kallt nästan hela dagen, och först nu på kvällen klarnade det upp. Bergen runt Beaglekanalen är vita av nysnö ner till kanske trehundra meters höjd. Det är gnistrande vackert. Efter det trista vädret har vi en fantastisk sikt nu. Många snövita fjäll lyser emot oss från långt håll, förut dolda av gråvädret.
För att kunna fortsätta västerut längs Beaglekanalen måste vi klarera in i Chile igen, och enda stället att göra detta är i Puerto Williams. Således måste vi segla tillbaka de 28 sjömilen igen.
Men sedan kan vi börja utforska öriket här på allvar!
Gustaf."

Det sista brevet vi fick från Caminante före ett längre uppehåll (till den 17/1 –02) hade sänts den 10/1-02 och innehöll bara en enda mening:

"I morgon skall vi försöka komma iväg upp längs Beagle-kanalen. Gustaf".

Sedan blev det märkligt tyst. Eftersom hela kommunikationen mellan oss går via radioamatörernas nät(som kallas WinLink2000), så fanns det vissa möjligheter att ta reda på när de var igång senast, även om deras mail försvunnit någonstans på Internet.

För att få reda på fler detaljer om deras förehavanden de senaste dagarna, kontaktade jag Joost, med signalen ZS5S, i Sydafrika. Joost och hans fru har en förstklassig amatörstation med effektiv antennanläggning. Med trafikmoden Pactor har de tagit emot många av Caminantes brev, samtliga vidarebefordrade till oss över Internet. I Europa är det, så vitt jag vet, bara SM6USU (operatör Svante), som kan mäta sig med ZS5S.
Nå, vad hände?

Jo, så här sade Joost i sitt första svar:
...Last time he collected mail was 02JAN10 at 0404z...
There are three other yachts in the area, HP1YTD, KG6FYM and VP8CWZ, all connecting almost daily.
I just entered a message to the three yachts, asking them if they are in contact with 'Caminante' or know her whereabouts.

Och några timmar senare dunsade detta in i datorn:
Following was received from Andy, KG6FYM:
"Yes I spoke to Gustav and Tina on Sunday 13th. They are in a place called Yendegaia to the west of Ushuaia (but in Chile). All is well and they were off camping for a few days.  They have a guest on board so perhaps have not had much time for communications."
Hope this will put your mind at ease.
73,  Joost

Joost säger alltså, att en amerikan med namnet Andy, signal KG6FYM, den 13/1-02, på en segelbåt i området, hört att Tina och Gustaf + gäst(er) är på campingutflykt i närheten av Ushuaia (på chilenska sidan). Platsen heter Yendegaia.
Således ingen anledning att bekymra sig över att vi ingenting hört på ett tag!

Det här var en liten sambandsövning med lyckligt slut. Och sambandsövningar är vad radioamatörer gärna sysslar med, då vi inte sorterar QSL-kort, kvittenserna på våra kontakter med likasinnade, bosatta på diverse exotiska platser.

Varför vi inte hade hört av dem? Jo, det berodde på en stor serverkrasch på Internet fick vi så småningom reda på. Men breven fanns kvar i Caminantes dator och kunde läsas senare. De följer nedan.

"Puerto Navarino, Chile, den 11 januari.

Nu har vi fotvandrat, seglat omkring en del, men också legat i hamnar. Mycket skulle man velat säga och skriva om det som varit under detta nya årets första dagar, men tiden har inte riktigt räckt till. Visst var det en skojig händelse, då vi träffade Maria och Pål, som var väl värd att fylla några sidor med, men förutom det, så är det så mycket mera man också velat knacka ner, så det blir väl som vanligt något man sparar till de "lugna hamnarna".

När Maria och Pål dök upp, hade de med sig brev och paket från familjerna, som mycket uppskattades. På något sätt kom julen tillbaka här, på den bebodda planetens sydspets, trots att vi redan kommit in en vecka på det nya året.
Maria och Pål var troligen inte medvetna om att de släpade på en ansenlig mängd smuggelgods, då de passerade tullen. Det var en imponerande packning, som innehöll 2 kg choklad, 3 kg marsipan, mången god mandel, ett par kilo salta fiskar, torkade frukter, soltorkade tomater, rökt te, mm mm. Berget av välkomna delikatesser kröntes av 22 svettiga, svenska Kronjäst-paket, som kommer att jäsa i (minst) lika många goda degar.
Som sig bör kommer Caminante nog att göra en sann gourmetresa genom Patagonien. Vår glädje över detta är stor.

Min tillbakablick sveper vidare över gångna dagars händelser.

Det tog några dagar att få ordning på pappersarbetet i Puerto Williams (Chile). Bl.a. kräver de, att man noggrannt redogör för sina resplaner, varefter de utfärdar en s.k. zarpe, som skall medföras på resan. Så vi har beskrivit vår resrutt i mycket stora drag för de kommande månaderna, och "zarpen" finns här att beskåda i svart på vitt, på klingande Chile-spanska. Den består av en lista över ett tjugotal kanaler och vikar, som vi kommer att passera på vår väg, först västerut, sen norröver, upp längs Chiles patagonienkust.
Teoretiskt förväntas vi rapportera vår position så väl morgon som kväll, över VHF-radion, men i praktiken kommer detta inte att fungera särskilt bra p.g.a. dåliga radioförhållanden på långa sträckor.

I samband med övriga byråkratiplikter passade vi på att göra en ansökan, för att få visum med längre varaktighet än det vanliga turistvisat, som gäller i tre månader. Detta främst för att vi skall slippa planera (och stressa) att kunna befinna oss på ett sådant ställe, där det går att lämna båten och sedan åka över gränsen för att få visum förlängt. För att förlänga visum måste man nämligen vara utanför landet.

Puerto Williams är ett trevligt ställe, där hade man kunnat stanna länge. Naturen som omger platsen är mycket fin och dessutom försedd med vandringsleder.
I marinan hade vi två trevliga middagar tillsammans med Evans och Becky i Finnrose. I morse skildes våra vägar igen. De hade sökt tillstånd för att segla ner till Kap Horn, "Wollastoneöarna", en tur som tar kanske 7-10 dagar, om man vill se lite på vägen.

Sista kvällen i Puerto Williams, vid elvatiden, så kokade vattnet formligen av fisk. Större merluzas frossade på tusentals sardiner så att vattnet skummade. De större fiskarna hoppade och skuttade som om de vore laxar i en fiskodling under matningstid. Pål tog upp en merluza med fiskespöt. Den hade vi till middag i dag, och visade sig vara en riktig delikatess (jag är ganska kräsen annars).
Har lagt märke till att våra brev ofta handlar om vad vi har till frukost, lunch, middag etc. En gourmetresa är nog vad vi gör, tack vare egna och andras insatser.
Tina."
 
"Caleta Ferrari, Yendegaia 01.00 GMT, 16/1-02

Vi gick till Puerto Navarino och stannade två lugna nätter där. Det blev flera fina utflykter i omgivningarna, och vi tittade på fåglar, delfiner och bävrar. Naturen där är härlig, av ett slag som inte är så olik den svenska.
Puerto Navarino är ett skyddat ankarställe, som ligger i nordvästra hörnet av Navarino-ön, skyddat av några små öar. Det ligger mittemot Ushuaia, på andra sidan av Beaglekanalen. Här bor två marinofficerer med sina familjer i ett stort hus. Det förefaller som om deras huvudsakliga arbetsuppgifter är att svara i radion och sköta om huset och den lilla trädgården.

På våra utflykter såg vi bl.a. pälssäl, stora havsgråsuggor (som var väldigt fräsiga) och en "chilean dolphin" = black dolphin. Vi såg också våra första kondorer (som är en mycket stor gam), pilgrimsfalk och några andra arter rovisar, bl.a. mountain caracara, som vi inte sett förut.
Massor av änder, gäss och skarvar simmade i vikarna, och vi fick se åtskilliga par av båda arterna ångbåtsand, Patagoniens stora, underliga dykand, som inte kan flyga, utan i stället paddlar sig fram med vingarna över vattenytan, med en väldig frenesi.

Tidigt i gryningen i förrgår töffade vi vidare till Caleta Ferrari. Det är en tre sjömil lång fjord in i Eldslandet, som färgas mjölkvit av glaciärforsar, som kastar sig ut i viken.
Vi ankrade och landförtöjde i närheten av en gammal förfallen estancia, längst in i fjorden. När vi klev iland, träffade vi en dam vid namn Yvette, som nyss blivit ansvarig för såväl gården som omgivningarna däromkring. Området består av ett system av dalar, runt omkring avgränsade av glaciärer och utlöpare till det ståtliga Darwin-massivet, en bergskedja på 40000 hektar, med ett antal 2500 meter höga berg.
Projektet, som Yvette medverkar i, är en delmängd av åtgärder i kampen mot exploatering och skogsskövling på Eldslandet. Det finansieras av en amerikansk multimiljonär, som hittills satsat 2.5 milj dollar i detta område.
Grundorsaken till projektet lär vara, att ett kanadensiskt skogsbolag, via bulvan, en gång har köpt upp stora områden på Eldslandet från Pinochets statsapparat. I tempererade och kalla klimatzoner är naturen särskilt känslig, och bolagets agerande i området hotar oersättliga naturvärden, så tur i oturen att det finns en och annan multimiljonär som kan agera.

När vi seglade in i fjorden, slogs vi av, att stora fläckar på bergssidorna såg ut som kalhyggen. Tänkte att vi skulle gräla med ägaren till estancian om detta. Det visade sig vid samtal med Yvette, att skogen i dessa områden höggs för 80 år sedan, och sedan inte har kunnat komma tillbaka. På håll ser det nu ut som kalfjäll, fastän det är flera hundra meter under trädgränsen.
På 20-talet var ursprungsbefolkningen här nyligen utrotad, och det drevs en stark politisk verksamhet för att så mycket som möjligt av landet skulle utnyttjas som betesmark. Återstod att bränna urskogen!

I går och i dag har vi vandrat högt upp längs dalarna. Vi tältade i natt vid en glaciärfors. Här är en fantastisk urskog, med massor av jättegamla träd och fullt av multnande stockar på marken.
Tyvärr har landet drabbats av en riktig pest, nämligen nordamerikansk bäver, som någon klåpare planterat in. Djuren har spridit sig som en löpeld och verkar nu finnas överallt.
De energiska små gynnarna fäller massor av träd och bygger upp terrasser av jordvallar på marken, dit de leder in bäckar och även större vattendrag. På detta illvilliga vis sätter de den ena skogen efter den andra under vatten.
Träden dör, och det uppstår en spökskog, med gråvita, bladlösa trädstammar, som sticker upp ur dammarna. Här och var ser man deras  försök att spärra av t.o.m. de stora forsarna, genom att de fällt metertjocka träd i de kraftiga strömmarna.
Dessvärre är de små liven inte lika lätta att utrota, som de en gång lär ha varit att plantera in.

Pål drog upp sex fina öringar på vägen hem, så det blev en riktig festmåltid i Caminante. Det verkar bara finnas fisk i de klara bäckarna från bergen, inte i de grumliga glaciärbäckarna.

I förrgår lånade Pål och Maria hästar från estancian och tog en ridtur på ett par timmar. Under tiden gick vi i sällskap med Septimo, den chilenska gautchon som jobbar här, samt sju livliga hundar.
Septimos viktigaste uppgift är att försöka få ordning på de 2-300 bortglömda och vilda kor och hästar, som sedan förra ägarens tid tagit sig upp i bergen på estancians utmarker.
Det går att kommunicera med Septimo, men det är inte så lätt, och det krävs mycket tålamod. Den spanska, som dessa chilenska sörlänningar pratar, är ännu ganska svår för oss. Ett slags sydamerikanernas skånska, otydlig, med inslag av gröt och jordig kropp.

Det blev litet långt det här, men kanske fattas ändå en del av intresse, bland alla de intryck vi fått, sedan vi skrev senast. Det är i alla fall skönt att vara tillbaka i båten igen och höra de välbekanta ljuden från riggen och känna däcket röra sig under fötterna igen.
Gustaf."

"Yendegaya 23.30 GMT, 16/1-02

Sent på måndagkvällen tittade jag ut ur båten, för det kom en massa konstiga ljud utifrån. Det visade sig vara sardiner, som lekte i hela viken. Det var helt tjockt av dem överallt, och på dem festade större fiskar, merlusa heter de, fick vi reda på senare. Pål drog upp några på spöt, och tog slutligen en med handen ur den kokande soppan. Hela luften skälvde av plaskandet, och fiskdoften var påtaglig. Nere i båten dunkade det ständigt mot plåten, när merlusorna inte såg sig för ordentligt.
Samma fenomen, fast i mycket mindre skala såg vi i Puerto Williams. Septimo, vår kompis på estancian, sade att de ibland kommer in, när månen står på ett visst sätt. Man hade kunnat fiska upp tonvis om man haft en håv!

Vi var lite trötta i går morse efter vår långa tvådagarsvandring i bergen, så vi togs på sängen, när tre stora gummibåtar körde runt Caminante halv nio på morgonen.
Det var passagerarbåten mellan Punta Arenas och Puerto Williams, som kommer varje tisdag, som gjorde visit, och då ville förstås passagerarna ta en titt på den fina dalen en timma eller två. Killarna i gummibåtarna bad oss flytta en av våra förtöjningslinor, så de slapp dra den över allt folket, för varje tur de gjorde.
När c:a 100 pers kommit iland, pratade vi en stund med några ur besättningen, och de lovade hälsa kustbevakningen från oss, som vi inte lyckats få kontakt med på ett par dar. Man måste egentligen meddela sig med dem klockan åtta varje morgon och kväll. Så småningom kom en av gummibåtarna tillbaka med en hel kasse frukt och joughurtar som en gåva till båten.
Månget tack Tierra Australis för den fina gesten!!

Det regnade en del under dagen, men på eftermiddagen puttrade Pål och jag ut med gummibåten på en fisketur ett par timmar. Vi tog oss ut till Yendegaya-fjordens mynning ute vid Beaglekanalen och började med att bottenmeta nära land, för det var ganska blåsigt en bit ut. Ingenting utom bottennapp och en liten simpa.
Vi försökte på ett antal ställen upp mot land på 20 meters djup. Fortfarande dött. Då gjorde vi ett sista desperat nedsläpp med en pilk på 50 meter en bit ut i blåsten. Napp på bägge krokar nästan direkt! Vi gjorde om det, tills vi hade mat till middag. Merlusa sin cola heter de, och är mycket goda. De har en väldigt smal stjärt och är en aning lösa i köttet. Vi prövade på några ställen längre in i fjorden, men på samma djup, och då fick så mycket vi önskade.

Tidigt i morse, efter radiotiden med Baleana på Sydgeorgien, träffade vi Septimo på stranden. Vi hade kommit överens om att rida upp till glaciären i dag. Vi fick låna var sin häst och jag kände stor tacksamhet till Horacio i Junin, för att jag i alla fall ridit litet, en gång förut.

Det var ganska långt dit upp, och vi red ganska raskt i knappt tre timmar, genom skogar, mossar, ängar och stora klapperstensfält, som lyste röda av omogna kråkbär. För att komma till glaciären var man tvungen att korsa många kanska rejäla glaciärälvar, där vattnet räckte oss till knäna, fastän vi satt på de normalstora hästarna. Kanske var det runt 120 cm djupt och en del av forsarna var ganska strida, så Septimo funderade t.o.m. ett tag på att vi nog skulle få vända om.
När vi så kommit fram till alltför svår terräng för våra hästar, som faktiskt går barfota, så sadlade vi av dem och band dem vid några träd. Vi fortsatte till fots genom ett fantastiskt månlandskap av en kaotisk blandning av gigantiska flyttblock, klappersten och stora moränhögar. Vi hade nått ändmoränen.
Bara ett par hundra meter från denna plats lyste små fläckar av blå is upp mellan gruset och blocken - den döende isen.
Längre fram blev isen allt klarare och renare, och på andra sidan om en liten smältvattensjö mötte vi så den stora väggen av blå och vit is. Fantastiskt vackert.

Solen gassade och det var vindstilla, så det blev väldigt varmt, trots alla ismassor, vart man såg. Stora, brungrå forsar kom störtande ut från flera portar på glaciärerna, och vi kunde se att vattnet steg omkring oss för varje minut. Fler och fler nya, torra områden täcktes - som när tidvattnet kommer in. Vi började tänka på alla djupa och vilda vadställen, som nu antagligen snabbt skulle bli allt rivigare. Kan man simma med en häst i isvatten? Om den välter i strömmen, skall man akta sig för den då eller klamra sig fast?
Ridhjälm är kanske ändå FÖR mesigt, men brukar man inte ha flytväst i forsridning?

Ja ja. Det fanns ju bara en väg hem, om man inte ville sova över vid glaciären. Vi traskade tillbaka till hästarna och red hemåt.
Solen gassade, och vi hade packat ner våra kameror i vattentäta påsar, när vi skulle över den första forsen. Och vi kom fint över allihop, även om det ibland kändes lite vanskligt.
Maria som ändå ridit i femton år, hade aldrig passerat genom mer än magdjupt vatten på hästen, och nu gick det stax över sadeln för henne.
Jag fick anledning att tömma mina stövlar mer än en gång i dag. Vi avslutade den med en trevlig middag tillsammans med Septimo i Caminante, när vi kommit hem på kvällen.
Gustaf."

"Caleta Olla, 18/1-01 21.30 GMT (ZX5S 14 MHz).

I går morse var vi lite möra efter ridturen - inte så ofta man har benen vinklade tvärs ut från kroppen och får smisk i baken från morgon till kväll!
Efter en lång frukost mellan halv nio och tio rodde Pål och jag iland och socialiserade oss med vännen Septimo (han är en gammal sjöman), han som tagit oss med på ridturen. Dagen innan hade han berättat, att han brukade gå upp vid fyra-fem-snåret, när han jobbade på sjön.
Nu när han vikarierade på estancian, kunde han sova längre, ibland ända till sju. Han hade just gått upp, när vi kom, och mate-kalebassen gick runt från den ena till den andra, varv på varv, som den latinamerikanska seden bjuder. Amargo. En hederssak. Det vill säga - utan socker.

Vi hade funderingar på att segla vidare, men tyckte vi var lite sena, och de hade pratat om dåligt väder på seglarnas radionät. Septimo lovade att göra middag på kvällen, om vi stannade en dag till. Och han tittade på molnen och menade, att det ju ändå var motvind i Beaglekanalen.

När vi kommit åter till Caminante, var tjejerna glada för beslutet att stanna ytterligare en dag. Tina ville ha en hemmadag, och Maria ville ströva lite för sig själv i dalen. Pål och jag var lite rastlösa, så vi bestämde oss för att bestiga bergstoppen på 1200 meter väster om Yendegaia.

Vi kom iväg vid tolvtiden med en burk majs som matsäck, och för säkerhets skull försedda med en fiskerev. Vi kunde inte glömma de fina öringarna Pål tagit på spinnare häromdagen.
Det fanns inga stigar som ledde upp, så vi kravlade oss först genom stora områden midjehöga taggbuskar, sedan tvåmeters slyskog, som så småningom övergick i omväxlande äldre skog, gläntor och svårforcerad snårskog. Bara enstaka partier krävde lite klättring.
För 80 år sedan brändes ju skogarna runt fjorden för att bli betesmarker, och på ostsidan, som ständigt pinas av den hårda vinden, har det nu blivit halvöken, sedan jordlagret eroderat bort. Här var det annorlunda. Kanske var det för att man sparat lite dungar här och var, eller troligare då, för att det här är mycket är mer kuperat. Dessutom befinner sig detta område på läsidan av de höga bergen.
Förr hade fåren betat uppe längs sluttningarna, men under de senaste tjugo, alltmer dekadenta åren i estancians historia, hade här skogen fått återta sina gamla domäner.
Sista ägaren sitter nu i fängelse för handel med marijuana, så han hade väl inte varit så intresserad av att sätta upp stängsel och rida runt bland stupen och mota får. Septimo trodde förresten att Yendegaias rykte som bra ställe att köpa knark, var orsaken till att segelbåtar officiellt inte fick komma in hit.
Hur som helst, så resulterade den förra ägarens stora intresse för dessa extra ohälsosamma rökverk i, att det var synnerligen jobbigt att ta sig fram längs bergssidorna. 15-årig sydbokskog är både rejält sammanflätad och tät av sly och buskar.

När vi väl kommit över trädgränsen på ca 800 meter, blev det betydligt lättare. Det ser ut mest som uppe i bergen på Färöarna, fast med två skillnader. Topparna är mycket högre, och snö finns kvar fläckvis året om, och dessutom finns här nästan inga stigar.
Fastän bergen på Färöarna är branta, är det lätt att gå där, tack vare de myriader av fårstigar som vindlar fram i alla riktningar. Här finns inte många ställen för vila i sluttningarna.
Komna ytterligare en bit högre hittade vi så några stigar, och snart fick vi se dess arkitekter. Där stod tre guanacos och blängde på oss. De ser ut som lamadjur, är lite större än rådjur och släkt med kameler.

För att komma upp på toppen fick vi klättra 100 meter uppför en brant, snöklädd sluttning, och stod en timme senare på toppen.
Fantastisk utsikt, med Darwinmassivet åt ena hållet och Beaglekanalen, mot Puerto Williams, åt det andra!
Vår kaxighet plattades dock till en smula, när vi i sanningens namn jämförde det låga berg vi kravlat upp på, med de stora glaciärerna och de många, betydligt högre topparna, som majestätiskt sköt upp runt omkring.

Ner klättrade vi åt andra hållet mot varifrån vi kommit upp. Där bildade naturen en stor gryta, med fantastiska mosstuvor i ett madlandskap. Här rann det upp en bäck, som så småningom övergick i en fors.
Vi småsprang ner nästan hela vägen, magen ropade på bränsle, och majsburken var sedan länge tom.
Flera gånger blev det alltför snårigt för att kunna ta sig fram, och vi fick vika av i nya riktningar. Lutningen ledde oss emellertid i rätt riktning, och när vi åter kommit under trädgränsen fann vi en riktig gammelskog, med pelarsalar utan undervegetation, med marken fylld av multnande stockar som ett jättarnas plockepinn.
Slutligen hamnade vi i en mycket brant bäckravin med 10-20 meter branta bergssidor. Flera gånger fick vi hasa oss ner längs slippriga vattenfall, där det vore minst sagt knepigt att ta sig upp igen, om det skulle visa sig omöjligt att fortsätta.
Och så var vi nere från berget, där bäcken bildade en forsande bassäng i lämplig badkarsstorlek. Där badade vi, för att återfå den fräschör vi i hög grad förlorat under strapatserna.

Vår utflykt avsatte fina minnen. Jag tänker på hur härligt det var att ligga där på rygg, ovanför trädgränsen, alldeles stilla och se kondoren cirkla i allt snävare varv, glupskt fixerande sitt presumtiva skrovmål med den kalla blicken.
I den gamla skogen, helt i stil med Tolkiens berättelser, knackade de stora, vackert svart-röda hackspettarna efter larver i trädstammar, medan små flockar av trädkrypare surrade runt, exponerande sina lysande, vita haklappar.
När vi var tillbaka vid estancian var klockan halv nio och Septimo var precis färdig med middagen. Han hade lagat mat halva dagen, bakat bröd i vedspisen, gjort två sallader och en champinjonsoppa. Tina och Maria hade med vin från båten, och det blev ett riktigt kalas.

Septimo berättade litet om sina 25 år som sjöman i de chilenska kanalerna. På vintern gick de mycket med centolla-krabbor i stora kar. Jättestora pumpar försåg hela tiden krabborna med friskt vatten.
Han hade garnfiskat en del, och fick ett tag jobb på en dykfiskebåt, som fångade sjöborrar.
Då jobbade de på 35-40 meter med dykare, som fick luft per slang från en kompressor ombord. De hade lärt sig dykteorin när de var gröna i branchen, men sedan aldrig mer använt tabellerna. Efter några timmar på 40 meter dekomprimerade de ett tag, tills de trodde det var OK, och kom så upp i båten för att pusta ut. Om de då blev spräckliga av kvävebubblor över hela kroppen, var det ju bara att gå ner igen. Löjligt med tabeller!
Tyvärr dog större delen av Septimos dykkompisar inom några år. Själv klarade han sig, tack vare att han inte gillade att dyka. "Super peligroso" tyckte han. Skitfarligt.

Vi berättade, att vi aldrig brydde oss om att gå till Kap Horn-ön, för vi tyckte helt enkelt inte att den verkade så kul, men att många segelbåtar såg ett särskilt nöje i den där extra kroken på 40 sjömil ner dit.
Septimo tittade förvånat på oss och undrade vad det skulle vara bra för. Det var ju inget annat än en rund och kal sten-ö, utan något annat att se, än ännu en av dessa förbaskade armada-stationer. Han hade legat och kört runt de där öarna med dykbåten alltför länge, för att se någon som helst tjusning i just dem.

När vi varit ute med Septimo, har vi alltid haft följe av sju hundar, och i hundgården i estancian finns ytterligare ett stort gäng av dessa våra gläfsande vänner. De springer runt som vildar och jagar gäss och andra fåglar. De simmar också kors och tvärs över glaciärälvarna för att få sig en godbit, men blir oftast lurade av de sluga ank-föräldrarna som spelar skadade för att ta uppmärksamheten från ungarna.
Vi frågade vad hundarna fick för slags mat. Septimo sa, att de sköt en vildhäst ungefär var fjortonde dag. Han måttade med händerna för att visa en kanske 3-5 kg köttbit, som var och en fick var fjärde dag. Däremellan inget.
Nu finns det 100 vildhästar och 300-500 vilda kor på estancian, som förra ägaren inte lyckades skjuta eller fånga in innan han for iväg.
Hästfilé tyckte han var ok mat, men resten fick hundarna. Ivette och de andra adminstratörerna av Yendegaia har bestämt, att inga djur eller något kött av dem får säljas, utan skall vara för gårdens eget bruk. Dessutom skall hundarna bort, på litet sikt. Utan hundar torde det dock bli svårt för så få (2 personer) att äta ikapp med reproduktionen av denna boskapshjord, på ett 40000 ha område!
Vi tycker nog det vore fräsigare om man tagit bort bävrar, vildhästar och kor och istället låtit guanacos få all betesmarken så att de kunde få föröka sig rejält. De nordamerikanska bävrarna förstör skogen fullständigt på planmark, kapar av allt och bygger terassjöar. Nej, en dynamitladdning i varje bo samt intensiv jakt i hela Patagonien vore vad de skulle ha!

I morse gick vi upp halv fem och kom iväg 6.15 efter att tagit in våra tre landförtöjningar och två ankare. Vädret var lugnt, och vi puttrade 20 sjömil till Caleta Olla, en liten fin, skyddad lagun på norra sidan av den punkt, där Beaglekanalen delas upp i två grenar, Brazo del Noroeste och Brazo del Suroeste.
Vi har tandemankrat åt ost, och har två linor i land, som ett Y mot stranden i lovart.
En kilometer öster om oss kommer en stor glaciär nästan ända ut i vattnet, ser det ut som.
Skall bli spännande att undersöka!
Gustaf."

"Caleta Mediodia, på Isla Gordon, 54 57.21 S och 69 28.89 W, kl. 00.10 GMT, den 21/1 -02 (K4CJX 14 MHz).

I går morse hörde vi på radion, att den danska stålkuttern Aurora var på väg förbi i Beaglekanalen, i motsatt riktning mot vår. Vi bestämde oss för att röja vår närvaro i området, och vips - så gjorde de en kort visit hos oss, förtöjda längs Caminante.
Ägaren berättade, att upprinnelsen till till deras resa var, att norska staten hade intresse av att undersöka en liten ö i Stilla Havet. De var beredda att betala honom ett arvode, visserligen blygsamt, för att han i sin tur ville kontrollera och rapportera, om några spår av denna gamla, norska besittning fortfarande fanns kvar.
Ingen hade sett till ön på 160 år, och detta lyckades dessvärre inte heller Auroras besättning göra. På hemvägen besökte de som hastigast Patagonien, och här hade besättningsmännen Frans och Sune (som var 14 år) mönstrat på för två veckor sedan. Båten var en riktigt dansk karlakarl-sak. Vi fick en starköl till frukosten, och röken från cigarrer och pipor låg tät i detta vackra flytetyg, som var väldigt likt Rolfs och Deboras Northern Light.

I går gjorde vi vår planerade glaciärutflykt till Caleta Olla.
En kilometer öster om ankarstället rinner det ut en glaciärfors, som bildar ett litet delta. Vi tänkte, att där borde man nog försöka ta sig fram, eftersom andra vägar nog skulle bli besvärligare.
För att komma in i glaciärområdet var vi först tvungna att ro, för bergen såg rätt branta ut närmast. Rodden gick med en svindlande fart, för det blåste en kraftig västan.
Maria rodde och fick många goda råd av oss experter och förståsigpåare, så vi inte skulle fastna i kelpen, krocka med berget eller komma ut där vågorna var litet för stora.

Terrängen upp längs den lilla älven var minst sagt äventyrlig. Här hade det en gång varit en fin urskog med månghundraåriga bamseträd. Under de senaste tio-tjugo åren har den eländiga nordamerikanska bävern totalt förändrat alla slättlandsskogar vi sett här. Bara en bråkdel av träden finns kvar. De som inte är avgnagda eller välta genom att rötterna kapats, är satta under vatten eller har dött av ringbarkning.
Vi tog oss fram längs många bäverdammar genom att klättra i de välta träden eller balansera på de grova stammarna, som låg huller om buller. Ibland färdades vi långa sträckor på detta sätt, ofta högt över vattnet.
Vi såg flera bävrar, några på riktigt nära håll.
De är nästan helt orädda, eftersom de ju inte har några andra fiender i denna världen, än resultatet av deras egen naturförstöring. När de kapat av den uråldriga skogen eroderar jorden bort, och de måste leta rätt på nya öar. Till slut lär de väl ha gjort sig alldeles omöjliga här.
En kall kåre letar sig fram längs ryggraden, när jag drar parallellen till en annan djurart, homo sapiens...

Glaciären var en imponerande blå rasbrant av is, med flera hundra meters höjd. Den stupade ner i en sjö, där det flöt omkring en del större isbitar. När man ser den på nära håll så här, så blir man övertygad om att den är helt oforcerbar framifrån. Otroligt taggig, full av sprickor och andra otrevligheter, som man med all sannolikhet inte skulle komma helskinnad ifrån.

Rodden tillbaks till båten var lite motig i den hårda blåsten, men till sist kom vi i alla fall fram och kunde njuta av en god middag. Den här gången slapp Maria årorna.
På kvällen eldade vi en liten brasa på stranden, och passade då på att befria sittbrunnen från ett bättre sopberg, som vi samlat på oss.
Även jollen fick en välbehövlig service, för den myckna och ihärdiga rodden hade resulterat i ett söndersmulat årtullsfäste.

Som vanligt, när vi skall fara vidare, är det tidiga vanor som gäller. I morse gick vi upp halv fem, och kom iväg innan vinden hunnit växa sig stark. Vi gick förbi ännu en fantastisk glaciär, som avslutades med flera stora vattenfall.
Vädret var tämligen instabilt och ibland blåste det ganska mycket, så vi beslöt oss för att stanna efter c:a 15 sjömil. Vi gick in i en ganska stor fjord mot sydsidan av Beaglekanalens "Brazo noroeste".
Redan på håll såg vi hur "williwovs" dansade över ytan. Fallvindar från bergen och glaciärerna skickar ut hårda vindstötar, som blåser av ytvattnet och får det att se ut som tjock rök, som plötsligt jagar fram över en vitskummande yta. Fenomenet dyker upp till synes helt godtyckligt.
Ibland bildas dessutom en liten tromb, som suger upp havsvattnet 50 meter rakt upp under några sekunder. Läbbigt verkligen.
Vi hade läst på i pilotboken och tagit reda på anklarställena i fjorden i förväg och satsade på det säkraste. "Bulletproof" löd texten. Gott!
Tina och Pål tog jollen respektive gummibåten och en säck rep och rodde in och förberedde för mig och Maria att göra en snabb entré. Ankarstället, Mediodia, är en 70 x 20 meters klåva, omgiven av 40 meter höga branter, öppen åt väst. 400 meter västerut, på andra sidan fjorden, är bergen mer än 500 meter höga.

När Tina och Pål ropade att de var klara, kollade vi att kusten var klar.
Inga skummoln jagar åt vårt håll, så vi slinker in i hålan och vänder runt Caminante, så att fören pekar ut, varefter repen i nästan samma ögonblick är på plats.
Tina och Pål är redan på väg att lägga ut två nya linor, så på två minuter sitter vi uppspända mellan fyra grova rep, förtöjda i stadiga träd längs stupkanterna.
Så har vi ännu en gång överlistat vädrets makter.

Efter lunch har vädret stabiliserats igen. Det blev en jämn snålblåst med regn, så vi tog gummibåten och utforskade fjorden per motor.
Ett par kondorer cirklade omkring på låg höjd. Två ormvråksstora caracaras slogs med en stor, svart kalkongam. Långa trädstammar sköt ut över vattnet längs en monumental bergssida och bildade en sorts skuggrike, där vi tog oss fram med den lilla båten.
Vi förtöjde längst in i fjorden och tog en promenad längs en nästan kristallklar, forsande å, som slingrade sig fram i mossig urskog.
En del träd lutade sig nästan över till andra sidan, övervuxna med kråkbär och lavar. Vi gick runt i den jungfrueliga naturen, i solig upprymdhet över att bävrarna inte hittat hit. Då ser vi det plötsligt: Nyinflyttade!
Ett par mindre träd var fällda ner i ån, ett med  den friska lövkronan fortfarande kvar. Av gnagmärkena att döma var det gjort alldeles nyss. De lämnar nästan aldrig det "goda" lövriset kvar, men här fanns det, sakta vridande och vändande i den svaga vattenströmmen, likt Ofelias hår i ett bekant teaterstycke av Shakespeare.
På ett mindre område var all undervegetation nerdragen i ån, tillsammans med de första små träden. Dödsdomen för denna vackra plats var otvetydigt redan skriven. Jag tog upp den minsta, avgnagda vedpinnen och räknade till över trettio årsringar i en tre-centimetersgren av sydbok.
De metertjocka, demolerade träden vi såg i går, skulle varit tusen år, om de vuxit med samma takt. Ett ögonblick ångrade vi bittert att vi inte köpte en studsare i Argentina. Bävrarna är lovliga hela året, de uslingarna. Här behövs krafttag, för att hindra att detta inplanterade djur ödelägger en av jordens finaste urskogar.

På vägen tillbaka längs ån hittade Maria något, som måste varit två döda, nyfödda bäverungar. De låg i en av de få bäverstigarna, inte långt från ingången till en tunnel. De såg ut som stora mörka råttor, med en ganska kraftig och tydligt tillplattad svans. Den ena hade typisk "nyfödd"-päls och ingen av dem hade ännu hunnit öppna ögonen, såg det ut som. Vi gissade att de omkommit för att de inte fötts i ett bo, som normalt är.
Boet är en 1.5 meter hög jord- och vedhög i en damm, med ingången under vattnet. Det är försett med matförråd för vintern, och alltsammans göms på bottnen med hjälp av kvistar och grenar. Såna bon har vi sett alltför många vid det här laget.

I kväll var vi ute igen och traskade omkring, på vår sida av fjorden. En fantastisk värld av mossor och lavar.
En sann dröm för en gammal fältbiolog!
Gustaf."

"Seno Pia, 54 46.34 S och 69 40.64 W, Vid Darwinmassivet på Tierra del Fuego, den 22 januari 2002 (K4CJX 14 MHz).

Det har varit ett par regniga och blåsiga dagar sedan vi lämnade Yendegaia. Vi har fått mycket hagel och snöblandat regn, men på bergen har det kommit alltmer nysnö för varje dag, nu senast långt ner under trädgränsen. Det är väldigt rent i luften, så det är en krispigt frisk syn att se de kritvita snötäckta träden uppe längs sluttningarna så här mitt i högsommaren.

Eftersom det var lite väl blåsigt ute på Beaglekanalen i går, gjorde vi ett par långpromenader uppe i bergen närmast Caminantes ankarplats. Vi fick se Patagoniens enda art av kolibri. Lite senare var det en utter, som simmade runt båten. För att ytterligare glädja oss, flög den stora kungsfiskaren ut och in till vår trygga förtöjningsplats, en djup bergsskreva vid vattnet.
Vi har också fängslats av det vackra växtriket här. Så många vackra och färggranna små plantor och blommor det vimlar av!
Mossformationerna är ibland otroligt fantasieggande. På nästan varje knähög sten, och såna finns det många, bildas mosstorn, utsmyckade med lavar, blommor, miniträd eller kanske kråkbär. Det verkar som om småfåglarna, som ju gärna vill sitta på högsta punkten, ofta lämnar ett litet spillningsbidrag där. Detta gynnar säkert mosspyramiden, som då växer upp som ett smalt torn, ibland meterhögt!

I morse kastade vi loss och gick vidare till nästa fjord längs Beaglekanalen. Seno Pia heter den och förefaller fullständigt hejdlös till sin vilda, nästan brutala natur.
Fjorden är c:a en kilometer bred, med nästan lodräta sidor på kanske 700 meter. Den är drygt tio kilometer lång och uppgrenad till ett Y. Den sticker rakt in i Darwinmassivet, som ju är 2500 meter högt.
Vi har ankrat och landförtöjt med fem linor i en liten klåva, i den nordvästra grenen, halvvägs mellan dess inlopp och slut. I vår lilla nisch kommer det ut ett hyfsat stort vattenfall 30 meter från båten. Förutom bruset därifrån, är det nu helt lugnt utanför.

Efter lunchen tog vi gummibåten med aktersnurran och puttrade sakta in mot änden av fjorden. Vi följde det majestätiska bergsstupet och fick göra många omvägar, för att inte få vatten över oss från alla de vattenfall som handlöst kastar sig utför stupen. Så småningom fick vi sällskap av ett sjölejon, en stor krabat, som var oroväckande nyfiken. Maria blev rädd att han skulle bita sönder gummibåten, så hon satt med en hotfullt upplyft åra, så pacifist och vegiterian hon är. Jag kom på något sätt att tänka på en bild i en gammal bilderbok, Lillebrors Segelfärd tror jag den hette, av Elsa Beskow.

Det blev allt fler isberg som vi måste kryssa oss fram mellan. Pål, som har en del erfarenhet av sånt, varnade för att de kunde vara väldigt vassa och inte så kul att ramma med gummibåten, som det såg ut. Tina och Maria fick därför mer användning av årorna till att fösa undan isstycken med. Det ena efter det andra fick stötas bort, medan vi puttrade fram med lägsta hastighet.
Efter någon timme på detta sätt, var vi så framme vid slutet av fjorden. Där mynnade två stora glaciärer rakt ut i vattnet. Den ena är en kilometer bred och den andra lite smalare.
Det smällde och dånade oupphörligt som åska, när isfronterna sprack sönder. Med jämna mellanrum släppte de så av några ton is i havet, i form av "lådor", stora som Volvo-745:or. När så skedde bildades det vågor, som inte syntes så mycket ute på den djupa fjorden, men de bröt med oroväckende energi mot stränderna.
Vi hade hört talas om att det kan vara obekvämt att komma för nära glaciären när sådan kalvning sker, så vi höll ett pinsamt fegis-avstånd. I stället drog vi upp båten på stranden (väldigt högt upp, med tanke på svallen från de stora plumsen), och traskade fram till den stora isväggen.
Den delen som stod på land var gråsvart av all lera och morän den bökat upp i sin väg, medan isen uppe i det frusna vattenfallet, högst upp i rutschbanan på väg ner i havet, var djupt självlysande turkosblå.

Vi fick intrycket av, att de leriga smältvattenbäckarna från isen kunde vara väldigt näringsrika, för det som växte nära dem var kraftigt och mörkgrönt, medan omgivningens växter var mindre och blekare. De röda och ganska goda bär, som växer överallt i dessa trakter (vi vet tyvärr inte vad de heter), brukar vanligen inte vara större än vinbär. Vid de leriga strömmarna var de stora som körsbär, och mycket sötare.

På vägen hem tog vi med ett stycke helt kristallklar glaciäris för att ha till wiskyn, som vi sa, men väl hemma blev det chokladpudding och ostkex i stället.

I dessa kalla farvatten kan aptiten ofta bli större än törsten.
Gustaf."

"Seno Pia, 54 46.34 S och 69 40.64 W, Vid Darwinmassivet på Tierra del Fuego, kl. 01.00 GMT, den 24 januari 2002 (K4CJX 14 MHz).

I går kväll kom den franska charterbåten Boulard in i vår ankarvik och ankrade upp bredvid oss. Den är en 11-meters aluminiumsegelbåt, som ägs och seglas av Jean med familj. Han är byggmästare i Frankrike, men de har sommarbostad i Puerto Williams. På vintern här nere lämnar de båten där och far hem till Frankrike.
Jean seglar ungefär samma tur så där en fem gånger per säsong, nämligen först till Kap Horn och sedan ett par dagar till Darwinmasssivet, för att titta på glaciärerna. Fyra gånger har han tagit gäster till Antarktis, men det är inte lika lätt att få med sig folk de turerna. Det är Kap Horn som drar flest turister, säger han.

I morse rodde jag över för att höra, om han kunde vidarebefordra vår position till Armadan, då vi inte fått kontakt med dem på länge på VHF:en. Han tyckte, att vi inte behövde oroa oss för det, men bjöd mig ner i båten för att bl.a. titta på hans sjökort. Efter en stund frågade han, om jag tyckte det skulle vara kul att följa med dem på en dagstur till glaciären. Han ville gärna att vi skulle se hur han hanterade båten, om vi hade något att tipsa om.
Jag skruvade på mig och undrade, om det inte blev lite väl mycket folk, de var ju redan sju och vi fyra, summa elva pers, i deras båt.
Det var bara kul, tyckte han. En halvtimme senare var vi allesammans på väg upp mot glaciären, som vi ju besökte i går med vår gummibåt.

I dag var allt fullständigt annorlunda. Himlen var blå, solen sken och det var vindstilla. Det varma vädret hade redan smält loss en försvarlig massa is, så det var betydligt mer packat än igår. En så kompakt ismassa skulle vi definitivt inte kunnat ta oss igenom med den betydligt ömtåligare gummibåten. Isbitarna är både vassa och överraskande tunga.

Jean puttrade på med lägsta gaspådrag och puffade issörja och isberg, growlers, med vikt upp till något ton, åt sidorna. Vänligt men bestämt. De största bergen måste vi förstås zick-zacka oss förbi. Det farliga med isberg på såna här ställen är, att man kan förstöra propellern, om man har för hög fart eller om man får isen rakt mot fören, så att den trycks ner under båten och inte förs åt sidan.

Med hundratusentals isbitar tas vågenergien upp effektivt, så nu var vattnet inne vid glaciärerna spegelblankt i den mån det fanns öppet vatten mellan flaken och isbergen.
Färgen på vattnet är jade-grön, säger Maria, en djupt grönvit ton, kanske med en dragning åt blått. Growlers, som de små isbergen kallas här, kan vara kritvita eller ibland rent transparenta, som färglöst glas.
I denna soppa reflekteras det nästan 100 meter höga, turkosblå glaciärstupet, från vilken ständigt nya berg bryts loss under våldsamma åskskrällar. Genom plumsen uppstår långa, mjuka dyningar i fjorden, och spegelbildens redan surrealistiska ansikte förvrids och rör sig som ett levande väsen.
Höjer man blicken över den blå rasbranten fortsätter glaciären som en taggig och alldeles oframkomlig sengångarfors, skiftande i alla vita nyanser. Över detta välver den blå himlen. Mörkgrön, saftig skog växer utanför glaciärens kolsvarta, färska moränsträngar, ofta blandade med svarta isberg, dömda att dö smutsdöden i de leriga smältbäckarna på glaciärens flanker.

Vi ankrade upp en halv sjömil från glaciären för att inta vår lilla lunch, men först plockades två flaskor gott, vitt vin fram, som aperitif, på äktfranskt manér.
Solen värmde, åskknallarna från glaciärerna ringde och sjöng mellan bergen, och våra hurrarop saluterade varje större stycke på bortåt hundra ton, som rasade ner i havet.
De två vinflaskorna blev snart fem, och mellan skålarna noterade vi efter ett tag, att Kotick, en annan fransk charterbåt, kom inkryssandes mellan isbergen.
Efter att ha hälsat på dem på radion, meddelade skepparen att han hade en dålig nyhet: Vi var tvungna att börja om med aperitifen, alldeles från början igen, för Kotick skulle förtöjas långskepps med oss.

Vi hade en trevlig timme tillsammans med Kotick-folket, och videokamerorna surrade som humlor omkring oss.
De fem tomma buteljerna blev slutligen nio, innan det var dags att gå under däck och avnjuta kockens (d.v.s. Jeans) fem rätter. Ytterst delikat!
Men störst succé gjorde faktiskt Påls kaka, som vi tagit med från Caminante. Alla skojade om, att den kanske inte var det vackraste bakverk de sett, men troligen det godaste de ätit!

En skandinavisk-argentinsk komposition med massor av mandelmassa, smör, Dulce de leche m.fl. läckra ingredienser kan faktiskt erbjuda en hård match även för det chilenska köket, om så skolat under den flygande trikoloren vid världens ände...
Gustaf."

"Caleta Julia, Tres Brazos på Isla Gordon, 54 54.67 S och 69 47.10 W, kl. 00.20 GMT den 25/1 -02 (ZS5S 14MHz).

I morse kastade vi loss från Seno Pia efter en tidig frukost, och puttrade fram några sjömil längs en nästan stilla Beaglekanal.
Precis som när vi gick in i Pia låg några stora sjölejon och solbadade i regnet på ett par skär vid öppningen. Vi gick in på sydsidan av kanalen till ett stort förgrenat fjordsystem på Isla Gordon, Tres Brazos. Vi gick in i en liten fin skyddad vik på västsidan och förtöjde oss, uppspända mellan två linor till land.

I går kokade vi en stor gryta med ärtsoppa, som vi nu avnjöt till lunch, varefter Maria, Pål och jag tog en tur iland upp till en sjö.
Pål hade med sig fiskespöt och kastade i några timmar efter öringar, men utan resultat. En kondor gjorde låga cirklar över sjön och vi njöt av friden.
En liten stenskvätteliknande fågel (cinclode) hoppade nyfiket runt, några decimeter från oss. Vi blev på ett enastående gott humör, detta var den första slättskogen vi sett, som inte var märkt av bävrarnas härjningar.

När vi paddlade tillbaks till båten, var Tina på väg att lägga ut en extra förtöjning. Vi hjälpte till med att lägga upp den i lovart, tvärsöver viken, för det började blåsa alltmer.
Efter en halvtimme hade det blivit rejäl vind, regnade och var svinkallt. Barometern, som sjunkit under dagen, började samtidigt plötsligt stiga igen. Kallfronten hade kommit!
Det blåste kraftigt ett par timmar.
Medan vinden ven som flitigast, kom plötsligt en liten fransk aluminiumbåt med två herrar och en dam in och ankrade, inte helt utan problem.

Nu, vid niotiden på kvällen, är det fortfarande ostabilt väder, med regnbyar, åtföljda av mycket vind som kommer i kast och ruskar om oss.
Gustaf."

"Caleta Julia, Tres Brazos på Isla Gordon, 54 54.67 S och 69 47.10 W, kl. 01.30 GMT, den 26/1 -02 (K6IXA 14MHz).

Under natten och i dag har det regnat och blåst i omgångar. Vi ligger tryggt för ankar med tre linor i land. Vi har bara varit ute på en kort promenad i dag (som slutade med att vi hastigt återvände, påhejade av en hagelskur).

I går eftermiddag fick vi en granne i viken här (se också föregående mail), en franskflaggad segelbåt från Ushuaia. De tog kanske två timmar på sig innan de fick ut sina linor till land i den byiga västvinden. De hann under tiden dragga förbi ganska nära oss, innan de fick stopp.
Vi såg ytterligare en segelbåt passera vår "caleta", på väg till ett ankarställe längre in i Tres Brazos. Man är alltså inte ensam här nere, på "Glaciärernas aveny", som detta område kallas.

I morse berättade Solong på radion (Patagonien-nätet, 8164 kHz,0900), att de låg för ankar i Caleta Olla, c:a 30 sjömil från oss, tillsammans med fem andra segelbåtar. Man kan undra var alla dessa segelbåtar kommer ifrån - måste vara områdets samtliga chartersegelbåtar som söker skydd för det dåliga vädret.
Våra vänner i holländska segelbåten Helena Christina är nu ungefär hundra sjömil söder om Kap Horn, på väg tillbaks från Antarktis. De berättade i morse, att de hade drejat bi nu. Det hade blåst 25-30 m/s under natten.

Busvädret fick alla ombord att ligga kvar i sängen lite längre än vanligt i morse. Vi har under dagen läst högt ur Alistair Macleans Örnnästet (roligt bottenskrap) och dessutom ätit god mat. Damerna ombord sysslar med olika garnprojekt (tröja och tekannevärmare bl.a.).
I kväll blandade vi drinkar på glaciärisklumpen vi tagit med från Seno Pia. Den hade tyvärr krympt från fem-kilos pampig kristall till en blöt 50 grams isbit. Den hade helt enkelt regnat bort, trots att det bara är 3-5 plusgrader utomhus. Den fick emellertid visa vad den dög till, och det gjorde den bra.
Just nu finns det för ovanlighetens skull inget alls som är akut trasigt ombord (ta i trä).
Det enda som gått sönder sedan Maria och Pål kom till oss, är de bägge fästena för årtullarna på den hårda jollen. Vi hade reserver, så den här gången det gick lätt att laga.
Lugnt och fint är det här.
Hälsningar från Tina."

"Caleta Sur, Isla Chair, 54 53.888 S och 70 01.356 W, kl. 21.00 GMT den 27/1 -02 (med K4CJX).

I går morse kastade vi loss tidigt från Caleta Julia i Tres Brazos-fjorden. Ute på Beaglekanalen blåste en frisk ostvind, men vi hade andra planer än att segla vidare väster ut. Därför tvärade vi över kanalens bredd (tre sjömil), och kom fran till inloppet för Seno España.
Det regnade, och sikten var c:a två sjömil denna tidiga morgon. Inloppet var mycket smalare än vad vi kunnat gissa från de handritade skisser vi sett, och tidvattnet forsade ut med minst tre knop över en tröskel till Seno España-fjorden.
Flera av dessa glaciärfjordar, som skjuter in i Darwinmassivet, har ändmoräner, som bildar en tröskel. Españas utlopp är smalt, nästan helt tillslutet. Det är bara kvar ett trångt och mycket grunt sund. Där är det två meter djupt i mittfåran och c:a 80-100 meter brett mellan stränderna. Några hundra meter in i fjorden är det 360 meter djupt enligt kortet.

Ändmoräner avlagras genom att en glaciär glider ner, blir stående mot ett hinder och där smälter undan, allt eftersom mera is matas på. På så sätt lämnar den kvar kvar stenmaterial i alla kornstorlekar på ett och samma ställe. Om processen äger rum, så att materialet sprids ut i ett hav, sorteras lera, stenar o.s.v. i olika storleksklasser, och man får en mera spridd, graderad avlagring. Sker den i stället som här, på grunt vatten, blir ackumulationen osorterad. När isen dragit sig tillbaka genom ytterligare avsmältning, kan en moräntröskel till en fjord vara resultatet.
I materialet finns allt, från lera till tiometers flyttblock, vilket vi snabbt kunde konstatera. Det gällde att försöka hålla sig i mitten, som beskrivningen sa. Pål och Maria stod i fören och spanade, Tina hade koll på ekolodet, och jag styrde.
Tjocka sjok med kelp slingrade sig runt båten i den strida strömmen, och lite varstans bröts ytan upp och det skummade som i en fors. Då och då högg propellern in i den sega, tjugo meter långa kelpen, och kapade upp den i småbitar. Varje gång det hände, skälvde till i båten.
Vi gick med fyra knop, men stod ändå nästan stilla i förhållande till stränderna. Pål dirigerade oss mellan de största stenbumlingarna, bl.a. ett jättestort vitt block alldeles under ytan, som dök upp tre meter till höger om fören och fick honom att vinka nervöst åt andra hållet.
Tina svettades vid lodet och såg väldigt lycklig ut när vi kommit igenom, och det åter blivit tre-fyra meter djupt.

Efter mycket slingrande mellan små skär och grund i fjorden, möttes vi av isen. I Seno Pia hade det visserligen varit mycket is, men nästan bara mindre berg på några hundra kilo och enstaka större, upp till några ton.
Här var nästan alla stora, ofta med mer än tio meters sida och sannolikt mycket tröga att skjuta bort med båten, om de skulle packa ihop sig framför oss. Vi kryssade på med lägsta fart, nästan ända fram till glaciärkanten, vilket tog minst en timme.
Regnet avtog långsamt och det klarnade upp. Turkosa block, omväxlande med jungfrueligt klara, genomskinliga kuber på flera ton, omgav oss. Caminante gav en illusion av en oliv i en gigantisk drink.
Efter att ha imponerats av glaciärens makt och njutit av dess lysande prakt, kryssade vi oss tillbaka ut ur isen och ankrade upp på ett skyddat ställe, med en säkerhetslina i land. Strax över oss, på andra sidan en liten skogsdunge, hängde en annan blåskiftande glaciärutlöpare ner från bergsmassivet. Solen sken nu och vi åt lunch i sittbrunnen, i väntan på passande tidvatten, för att lämna glaciärfjorden igen. På det lilla ankarstället simmade två uttrar omkring, och en kondor seglade över fjorden. Vi är förvånade men glada över, att vi har fått se kondorer nästan varje dag, sedan vi kom in i Beaglekanalen.

När vattnet åter började stiga, samlade vi in landlinan, tog upp jollen och ankaret, samt puttrade ut mot öppningen.
Först var vi förstås tvungna att passera genom nålsögat av grundbankar, stenar och skär mitt i rännan, liksom när vi pressade oss fram i andra riktningen. Det var inte lätt då, men nu om möjligt än värre, på grund av ett kraftigt tidvattenflöde. På två ställen var passagen bara en båtlängd bred, i fullt synlig uppförsbacke. Det påminde om att försöka ta sig uppför Flumeride på nöjesfältet Liseberg i vår hemstad, men med den skillnaden att vattnet här rinner i en påtaglig labyrint av kelp, flyttblock och moränbankar. Vid våra passager låg här endast ett fåtal isberg.
"Kuven", en norsk båt, som vi har radiokontakt med, hade inte kunnat ta sig igenom när de försökt, för då var ingången till glaciärsjön alltför isblockerad.

Väl ute på Beaglekanalen svartnade himlen, och det började blåsa upp alltmer. Snart hade vi 17 m/s rakt emot oss, och det gick långsamt fram, trots bra mycket gaspådrag. Vi siktade in oss på det närmaste ankarstället framme i fjorden, Isla Chair.
En mur av kompakt ösregn närmade sig rakt ner mot oss i den hårda vinden. Strax syntes ingenting föröver, och Pål fick styra på kompasskurs in i ovissheten. Det blev, trots kompassen, en tämligen vinglig kurs i kulingen, som rev och slet i rigg och skrov.
Efter en tid som kändes som en evighet, tyckte jag och Pål, att han nog borde kallas Allan Sladd, om det inte snart slutade regna på detta sätt.
Som genom ett under kunde vi plötsigt se igen. Regnbyn vek åt sidan och försvann i blåsten!

Det finns två ankarställen på Isla Chair: Caleta Cushion och Caleta Sur. Cushion är enklast. Det ligger på läsidan i en fin liten vik, skyddad av en ö utanför.
Till vår förvåning låg här redan en båt, och till vår ännu större förvåning visade den sig vara den kanadensiska "Tantivi", som vi så många gånger hört på radionätet (8164 kHz), om mornarna. För att inte krångla till det i den hårda blåsten, vände vi och fortsatte vi till Sur.
Caleta Sur skyddas av en låg landtunga, som bildar en c:a en sjömil lång vik, öppen mot väster, men med småöar och kelpbankar, som stoppar sjögången. Vi fortsatte in till vikens slut, där den viker av in mot ön, och slutar med en grund klåva, skyddad mot allt ruskväder.
Med ankare och fyra landlinor åt alla håll ute, kunde vi så krypa ner i båten och njuta av att kunna baka pizza och läsa färdigt sista kapitlet i vår högläsningsbok, Örnnästet.
Kanske inte världens bästa litteratur precis, ej heller en helt sannolik krigsskildring, men med många spännande passager, vilket är ett stort plus för en högläsningsbok.

I dag har vi gjort en utflykt på ön. Den är både vild, stor och hög, och för tankarna till Jules Vernes hemlighetsfulla ö.
På eftermiddagen har vi ägnat tiden åt litet uppbyggliga ting på båten, som ibland måste skötas om. Batterierna har fått en koll och kylen och frysen blivit städade och växlade. Vi växlar mellan dem ibland, så att kyl blir frys och vice versa, beroende på hur mycket mat vi har i frysen, så vi inte behöver kyla ett större utrymme än nödvändigt.
Pål tvättade kläder på stranden och fick, även han, se patagoniens enda kolibriart. Maria har kokat kola, och vi har för en gångs skull eldat i kaminen på toaletten, för att torka upp efter det myckna regnandet.
Pål och Maria har varit en sväng i land för att bränna vårt ständigt växande sopberg.
Och så vi har letat efter en försvunnen säck med 120 portioner chokladmousse-pulver, som vi lagt på ett (mycket) säkert ställe, frågan är bara, var?
Även i dag har det varit ostabilt väder med regn och blåst.
Gustaf."

"Caleta Fortuna på Isla Londonderry, 54 54.45 S och 70 26.11 W, kl. 00.20 GMT den 29/1 –02. (dagens Caminantenytt går ut med K6IXA).

Vi har haft ett fortsatt ostadigt, regnigt och blåsigt väder med nysnö på bergen varje morgon, sedan förra brevet sändes iväg.
Det har varit mellan två och fem grader varmt, med regnskurar som dominerande väderinslag under ungefär halva den tiden. Det har dock mest varit lätt regn, med litet solsken emellanåt. Havet är jämförelsevis varmt, ungefär sex grader.

I morse hade vi tänkt segla in i ännu en glaciärfjord, Seno Garibaldi, men när vi kommit ut på fjorden var vädret så tråkigt och blåsigt, så vi tyckte det inte var mödan lönt.
Det hade ju också inneburit att vi skulle gå vidare på eftermiddagen, för det finns inget bra ankarställe där.
Eftersom det hittills alltid blåst mera på eftermiddagen än tidigt (klockan sju) på morgonen, lät vi denna idé falla, ytterligare styrkta av vetskapen att Garibaldi rapporterats som isblockerad bara tre dagar tidigare.

Sålunda gick vi vidare för motor mot vinden de 15 sjömilen till nästa ankarställe.
Pål och Maria har tagit för vana att använda skidglasögon för att se bättre, när regn eller hagel piskar ögonet. Ser en smula löjligt ut, men de har sett på Whitbread på TV, och där kan man lära, att man har såna på sjön. Sålunda fick skidglasögonen följa flytvästen i packningen till oss. Kanske bra.

Beaglekanalen grenar upp sig flera gånger, och passar då på att byta namn. Här heter den Canal O´Brian och är högst en sjömil bred, med höga, snöklädda fjäll på båda sidor.
I denna del har vi ankrat i en liten bukt på nordsidan av Londonderry-ön.
Det är branta stränder, ankaret ligger på 24 meters djup med 75 meter kätting och vi har dragit in aktern helt nära land med två 25 mm trossar, som vi förtöjt i uråldriga träd. Detta är sättet som alla fiskebåtar förtöjer i Patagonien, för att komma i lä av träden och stranden för de ökända fallvindarna.

Tina och Pål tog var sitt haspelspö och bildade kärntrupp i vår lilla fiskeexpedition längs en stor, kristallklar och vilt forsande bäck, nu i eftermiddags.
Vi följde forsen upp till en stor sjö uppe i bergen. Vacker var den, men inte ett napp där heller. Däremot såg vi både pilgrimsfalk och kondor.
Naturen är, som alltid, osannolikt storslagen, och det grämer oss, att vi saknar flora för alla vackra lavar, mossor m.m. m.m.
Ett drömland för botanikintresserade. Massor med små blommor. Här finns t.ex. många jättelika ormbunkar, som ser ut som kottepalmer (utan kotte).

I går kom besked, att det åter uppkommit "marea roja", en giftig algblommning, här i trakterna.
Med viss rädsla, efter diverse rykten om risker, har vi inte vågat äta musslorna här. Det är skada, för havet dignar av fantastiskt fina blåmusslor och jättestora snäckor.
Det här problemet har bara, rätt vad det var, dykt upp under de senaste tio - tjugo åren. Innan dess lär ingen ha märkt något. Varför, kan man sannerligen fråga sig, varför här?
Gustaf."

"Isla Brecknock, 30 jan

Vi ligger för ankar på ett nytt ställe, och ute regnar det kraftigt.
Jag har börjat anteckna dagens väder i kalendern. Det har nu regnat i tio dagar med undantag för en heldag med sol. Helt otroligt med så mycket regn! Ja, det är uppehåll emellanåt, men ändå...
T.o.m. Gustaf har kommit fram till, att han skulle bli för rastlös att stanna här i ett "extra" år, som vänner här har rekommenderat.
Som tur är, skymtar man vackra berg genom fönstrena, och den utsikten kompenserar litet grann för all väta.
Tur också att vi var förberedda på detta, med en försvarlig mängd kaminer, böcker och god mat.Det skulle ändå inte förvåna mig, om det hinner växa fram lite mögel i ansiktena på oss innan vi kommer fram till torrare trakter...
Tina."

"Paso Aguirre, Isla Brecknock 54 41.35 S och 71 32.69 W, kl. 23.20 GMT, den 30/1 -02.

Vi kastade loss tidigt i går.
Maria är ofta lite svårväckt om mornarna, men i går var det riktigt illa. Jag hajade till när jag började ta in kättingen (75 meter). Den stackarn sover med huvudet ett par decimeter från ankarspelet och måste ju bli vettskrämd, när den stora 5.5 kW-motorn drog igång nästan i örat på henne, och den tunga kättingen började vråla ner i kättingboxen under sängen.
Men inte ett knyst från Maria. Hon drog nog bara upp täcket högre över näsan...

Havet var lugnt och himlen skiftade i rosa i öster, där den gångna nattens gnistrande nysnö på bergen utstrålade skönhet och kompromisslös styrka.
Vi blev glatt överraskade av att ha en tidvattenström med oss, så vi gjorde sju knop mot den svaga vinden med bara helt lågt gaspådrag.
O´Briansundet är smalt, och där man får slingra sig förbi några grundbankar mellan höga, karga berg, som reser sig brant mot himlen. Ganska snart var vi ute på en mera öppen fjord, Canal Ballenero. Den är ett fönster mot södra oceanen i väst, så vi var glada att vi hade så fint väder. En av de franska charterbåtarna hade haft 35 m/s här för ett par veckor sedan.
Då mulnade himlen, och tunga svarta moln drog plötsligt över oss. Skärmar av regn, helt utan sikt, vandrade slumpvist framför oss. Så försvann bergsmassiv och glaciärer i töcken, ibland också de närmaste skären, som man skulle hålla undan för.

När vi var helt nära islas Medias, ett tänkbart ankarställe, piskades vita gäss upp, men någon riktig blåst blev det inte av, så vi fortsatte i stället mot mer skyddade vatten. Då öppnade sig himlen och det kyligt tvågradiga ösregnet vräkte ohämmat över oss.

Klockan var tre på eftermiddagen. Vi hade hållit på och navigerat sen före sju, och var nu helt nära vårt tilltänkta ankarställe på isla Brecknock.
Tina gjorde mjölkchoklad med en skvätt rom i, för att mjuka upp frusna lemmar och sinnen. Snart hade vi hittat in till vår lilla trygga klåva mellan tre småöar och själva Brecknockön. Med ankare ut från fören och tre linor i land, kröp vi ner och lagade middag och läste ett par kapitel i vår senaste högläsningsbok, Populärmusik från Vittula, medan regnet oupphörligt smattrade utanför. Sannerligen en hemskt rolig bok!

När vi vaknade regnade det än, så vi lät även det andra örat få sitt på kudden. Till sist var det dock tid att ta sig upp och passa radiotiden med de andra båtarna kl. 9.
JC gjorde sig lustig över att en av båtarna sett solen dagen innan, och Solong berättade att deras diesel redan var nästan slut, efter bara en femtedel av vägen till nästa tankställe, Puerto Eden 400 sjömil norrut. Evig kryss och kalla lakan, men de är ju två...

Vi har fördrivit dagen med en rejäl promenad och bestigit det högsta bergets lillebror, runt 500 meter upp.
Pål och Maria, med sina unga sinnen, åkte kana på snölegorna, och Tina kanade nerför en lång, fin mossbacke, ända tills regnisarna fick en stor reva i baken.
När vi nått toppen, belönades vi med att molnen lättade så pass, att litet spridda solstrålar silade ner, och en fantastisk övärld låg för våra fötter.

Väl nere igen fann vi, hade Caminante hade fått sällskap av Aurora igen, men denna gång en mycket mindre Aurora, med den japanska ensamseglaren Achiro. Vi hade blivit nästan desperata av hunger, för det hade hunnit bli över åtta timmar sedan frukost. För att kunna prata med Achiro i lugn och ro bjöd vi över honom och hans katt på lunch.
Pasta och ostsås med lite skinka och burkärtor, samt den nu obligatoriska bön- och groddsalladen blev vår meny.

Achiro berättade, att han varit ute i 4.5 år. Han seglade ut från Japan i sin 26-fots holländskbyggda Midget och gick över norra Stilla havet till Kodiak island i Alaska, och sedan inomskärs ner.
Från San Francisco gick han till Tahiti och den polynesiska övärlden. Sedan norr om Australien, Indiska oceanen och upp Röda havet till Turkiet. Vidare ut genom Medelhavet och Kanarieöarna till Brasilien, Uruguay, Argentina och slutligen hit. Hans vidare planer var att segla hem till Japan på 1.5 år över Stilla havet.

Jag tror att Pål och Maria betraktade denne unga vagabond och hans lilla båt med stor beundran, och kanske också med ett nyvunnet intresse.
Vad en japan med så tjocka glasögon kunde göra, borde väl inte vara så svårt...?
Gustaf."

"Seno Ocasion, Peninsula Brecknock 54 32.67 S och 71 54.63 W, kl. 02.50 GMT, den 1/2 -02.

I går flyttade vi oss c:a 20 sjömil västerut, till Seno Ocasion på Peninsula Brecknock. Vi har haft konstant motvind här nere vid Eldslandet, men fick faktiskt tillfälle att rulla ut genuan under en halvtimme och motorsegla en stund.
Seno Ocasion ligger långt västerut, i en förlängning av Beaglekanalen, och är en ovanligt vacker ankarplats, omgiven av mycket höga, väl rundade, ljusgråa bergstoppar. Troligen har en forntida istid skänkt dem dessa mjukt kvinnliga former, som faktiskt överför en illusion av värme, det stränga klimatet här nere till trots. Mellan bergstopparna finns många sjöar, bäckar och vattenfall, som ofta underhålls av generösa tillskott från ovan. I de små skogarna som fyller mellanrummen mellan sten och vatten målar naturen i grönt och umbra med mossor och lavar. En tät, frodig och fuktig vegetation bildar helhetsintryck, när man tar sin kvällsrunda.
I dag har det blåst mycket, och vi har studerat williwaws, vindar som tunnlar ner längs bergen och piskar upp vita dimmvirvlar på sjön här bredvid.
Trots de återkommande regnskurarna, kan man ändå sannerligen glädjas över naturens skönhet här. Och man känner sig som utvald - just vi har fått möjligheten att kliva rakt in i denna sköna och orörda sagovärld. Mycket ofta tänker vi, då vi besöker nya platser här borta: Hade detta varit i Sverige, hade området varit nationalpark, jätteberömt, med organiserade stigar, och in i detalj beskrivet i massor av broschyrer och kartor, gratis utdelade i turistkontor och raststugor.
Men här är allt orört.

Drygt en timme efter att vi förtöjt Caminante i vår vik, kom japanska Aurora in och la sig långskepps med oss. På eftermiddagen gav sig Gustaf, Pål och Ishiro ut och fiskade med gummibåten. De kom hem med en hel spann med god, rödtonad fisk. Stora glosögon stack ut, tydligen ploppar ögonen ut när fiskarna utsätts för tryckförändringen från 20 m djup.

I kväll har vi slöat, tittat på filmen "Tillsammans" på datorn, och ätit en lammstek. Gustaf byter olja och oljefilter på motorn, samtidigt som han funderar över handlingen i filmen, som berörde oss alla mycket. Den handlar om vår ungdom, som vi snart inte har så mycket kvar av!
Oljetrycket hade svårt hade komma upp till normal nivå häromdagen. Gustafs teori var, att han inte lyckats få ut all gammal brasiliansk olja, när han bytte sist.
Denna smörja är enormt trögflytande (nu som sirap), vid den låga temperatur som råder här nere.
Tina."

"Puerto Niemann, Isla Clearence, 54 18.948 S och 71 54.326 W, kl. 01.00 GMT, den 7/2 -02.

I morse lossade vi på förtöjningstamparna vid sextiden, för att fortsätta norrut - men ångrade oss fort och lade fast dem igen. Vädret är för instabilt. Vi ligger skyddat här, men av och till tar en kraftig vindby tag i riggen och påminner oss om, att den lede djävulen finns där ute, på de mera öppna vattnen.
Så i dag har vi i stället ägnat oss åt fira Påls 29-åriga födelsedag. Ischiro i grannbåten var också med i kväll och åt tårta.
Tina"

"Puerto Nutland, Canal Barbara 00.15 GMT, 8 Feb-02.
53 54.688 S,72 20.727 W

Det ena ovädret följde på det andra och vi blev liggande i Puerto Niemann tre nätter, innan vi i morse till sist tyckte vädret dög för den långa och kluriga Barbara-kanalen. Men dessförinnan hann vi fira Påls födelsedag med en riktig festmåltid igår - trerätters med både hummersoppa och lövbiff. Till efterätten (en smarrig chokladtårta som Maria fixat till) bjöd vi in vår granne, Ichiro.
Det var kul att få höra litet om hur det är att ha båt i Japan, och vilka attityder folk har till långseglare där. Han berättade, att det var fasligt dyrt med en marina-plats i Japan. Han betalade US $4000 per år för sin lilla 26-fotare i närheten av Tokyo.
Trevligt hade vi, och vi trodde aldrig det skulle gå att fortsätta segla dagen därpå, för det blåste och regnade så båten skakade emellanåt. Tina har en teori om, att om det är dåligt väder på natten, blir det ingen segling av nästa dag.
Men alltså. Trots ruskvädret på natten, så sken solen och himlen var blå i morse, och det var knappt vind för att få till några vita gäss på fjordarna. Och Pål mådde prima, trots födelsedagskalas och allt.

Det var många öar, skär, strömvirvlar och stora kelpruskor att kryssa sig fram mellan, och när det åter var dags att ro ut våra långa förtöjningslinor, var klockan halv fem.
Vi såg en del stora sjölejon, men för första gången på länge, inga delfiner. Det växer mörkgröna sydbokar runt viken, men högre upp på kullarna är det lägre buskar, mossa och gult gräs. Bakom kullarna lyser kritvita glaciärer och snölegor, som bildar effektfulla kontraster till ett och annat svindlande högt svart bergsmassiv med sylvassa toppar.
I kväll, när solen långsamt sjönk ner i glaciärerna, badade vår vik i ett varmt ljus. Det är vindstilla och nästan ljumt i luften, och det känns overkligt, att Pål och jag badat i havet med så stort välbefinnande alldeles nyss, när snön och isen är så nära oss.

Även på detta ankarställe har vi vår egen kungsfiskare, som kommer och går. Stor är han, med tegelrött bröst och vit haka. Det var en hel mängd stora fiskar inne i viken, som Pål nu är ute och jagar med sitt kastspö. Vi har fått en hel del firrar av en ny typ på sista tiden, när vi pilkat på c:a 20-35 meter. Sorten är ny för oss, men skall kollas upp.

Ichiro, som håller samma tempo som vi, ligger långskepps. Hans katt har annekterat Caminante som sitt revir (den har inventerat det mesta ombord, bl.a. vindrodret, jollarna samt insidan av ventilstrutarna!).
I kväll fick Ichiro ropa länge efter den, ända tills vi jagade bort den från vår säng.
Gustaf."

"Caleta Gallant, Peninsula Brunswick, 53 41.329 S, 72 00.055 W, kl.23 GMT, den 8/2 -02.

I går kväll fick vi in en väderfax som lovade fortsatt hyfsat väder. Vi gick och lade oss tidigt, för att kunna fortsätta nästa morgon i gryningen.
Den kinkiga biten av Barbarakanalen låg nu framför oss, nämligen en 200 meter bred ränna, Paso Shag. Den ligger som ritad i en sagobok mellan två tvärbranta och tusen meter höga öar. Sundet är fruktat för sin sju knop starka ström och sina våldsamma eddies, malströmmar, när tidvattnat pressar sig igenom. Strömmen vänder 1 timma och 15 minuter - 1 timma och 50 minuter efter att den vänt i Punta Arenas. Det står i pilotboken att den strömmar mot syd när vattnet stiger. Det visade sig i praktiken att boken har fel. Det var precis tvärt om. Den strömmar åt norr!
Enligt våra tabeller skulle strömmen vända mellan kl. 8.05 och 8.40. Det var sex sjömil att gå till sundet, så här gällde det att hålla tidtabellen!

Vi sov som små grisar, och kravlade ur våra bingar omkring halv sex. Ichiro, som legat förtöjd utanför oss, antydde att han inte fått en blund i ögonen. Då såg vi att hans båt rullade som besatt bredvid oss, medan vi låg nästan still. Dyning rullade in i vårt ankarställe och det var nära att våra master slog ihop. Han ville inte gå vidare, för barometern föll raskt, tydligen helt okunnig om väderfaxen, som Armadan sänt ut ett par timmar tidigare.
En liten vind letade sig in till ankarstället, och regnet strilade ner genom det svaga gryningsljuset.

Vi hjälpte Ichiro att ankra om i en liten inre hamn innanför oss, och beslutade därvid att samtidigt kasta loss. Barometern hade nämligen slutat falla och åter börjat stiga.
Vi släppte förtöjningarna, men hade oturen att få en rejäl vindby, precis medan vi fipplade med linorna.
Detta krånglade till vår väl inövade, och vid det här ganska smidiga procedur en smula. Vi fick hiva två av linorna i sjön och dreja bi, med aktern mot vinden, medan linorna plockades upp med jollen.

Vi hade en vacker morgon, men kunde se, att molnen jagade på snabbt på andra sidan fjällen, ute över Magellankanalen, dit vi var på väg. En stor glaciär ett par sjömil från sundet kalvar ständigt, och några isberg låg och flöt i det ljusgröna glaciärvattnet på väg åt vårt håll, markerande strömriktningen.

Vi anlände till inloppet till Paso Shag kl 8.25. Några minuter sent kanske, för det tar ju en stund att gå de 1.5 sjömilen genom sundet. Men enligt boken skulle vi ju då få medström om vi var lite sena...
Shags (skarvar) fanns det gott om. De satt i långa rader på de mäktiga stupen. På ett litet skär låg massor av små sälar, och några simmade i vattnet runt oss. Det var nästan alldeles lugnt i vattnet, och vi kände oss nog rätt övermodiga över att sluppit strömmen, och gladde oss över att kanske få lite medström på slutet.
Övermod förebådar som bekant fall, och efter hybris väntar Nemesis.

Plötsligt girar båten till kraftigt, och den släta vattenytan bryts som genom ett trollslag. På tjugo sekunder har vi fyra knops motström, och hål öppnar sig i vattnet runt oss, som när man drar proppen ur ett badkar. Sugvirvlarna är trettio meter breda och en meter djupa. Vattnet forsar mot oss och vi kastas än hit, än dit och jag kör motorn hårdare än vi någonsin behövt förut. I normala fall gör vi åtta knop på detta varv, nu har forsen ökar i styrka så vi slungas fram och åter mellan de ruskiga klipporna, men segar oss bara fram med en knapp knop, ibland står vi helt still.
Caminante kränger i strömvirvlarna, så däcket nästan går under vatten.
En säl vid sidan av oss tar plötsligt ett högt glädjesprång, och ingjuter därvid just det friska mod, som vi så väl behöver i detta ögonblick. Meter för meter pressar vi oss mot öppningen och tryggheten, som faktiskt långsamt närmar sig.
Vi är glada för Ichiros skull, att han valt att stanna på ankarstället. Han skulle aldrig klarat sig mot denna hiskliga ström med sin lilla 26-fotare.

Så var vi då ute ur Paso Shag och tuffar upp över Seno Smith, en sista fjord, innan man möter Magellansundet.
När vi närmade oss Magellan såg vi, att de jagande molnen vi sett på morgonen haft rätt. Det såg ut att blåsa småspik där ute. Sjökorten här är väldigt grova (1:165 000) och saknar djupmätningar i detta område. Därför har vi fått hålla oss till föreslagna ankarställen enligt pilotboken. Nu fanns det tyvärr ingenstans att ta vägen för oss på denna sidan av det breda och stormiga Magellansundet. Att gå tillbaka genom de ruskiga strömvirvlarna kände vi inte mycket för.

Där ute i Magellan var havet vitt omkring oss, och stora vågor vräkte tvärs över lilla Caminante. Båten lutade ner trots att vi inte bar några segel, så det hotade att rinna över i vasken, vilket sker vid 20 graders konstant lutning. Säkert 20 m/s minst. Det värsta Pål och Maria sett, sa de.

Vi tuffade på över kanalen, och kom efter en dryg timme upp i lä av Cabo Gallant. Där gick vi upp och ankrade i en skyddad vik bakom en ö. I pilotboken berättas att detta är historisk mark.
Ankarstället var utsatt redan på de första sjökorten, som ritades på 1700-talet av de oförvägna seglare som visade vägen för oss.
Gustaf."

"Bahia Tilly på Isla Carlos III, 53 34.630 S, 72 24.581 W. 23.30 GMT 9 Feb

Vi hade en regnig och blåsig dag på vår ganska öppna ankarplats i Puerto Gallant. Vad gör man när det är ruskväder, om inte laga litet god mat och se en bra DVD-film på datorn?
I morse var vädret åter fint, så vi drog upp ankaret och stävade med förnyade krafter ut på Magellan-kanalen.
"Dra upp ankaret" kan vara lätt att säga, men har man inte sett ett ton snärjig och lerig tång komma upp med kroken, är det lätt att glömma att detta "dra upp" kan vara ett hårt kroppsarbete, trots en bra elektrisk ankarvinsch. Pål och Maria hjälpte till genom att bearbeta ankarfångsten med diverse tillhyggen, som machete, båtshake och två spänner i linor, för att vi inte skulle få för mycket oreda på däck och i kättingboxen.

Det var en fantastiskt fin morgon. Fjällen runt oss var nypudrade av frostig snö. Luften var kall och klar, och man blev snart frusen av att stå ute och styra. Säkert inte mer än tre grader varmt. Vi såg många pingviner och andra fåglar, och så småningom förstod vi, att de röda sakerna som simmade i vattnet, var stora räkor, krill. Då fick Pål plötsligt syn på en val bakom oss.
Stor, och med en klart synlig, uppsträckt ryggfena, och med rejäla sprut rakt upp.
Den rörde sig långsamt, med fenan synlig en stund efter att den sprutat. Sedan dök den, för att snart komma upp igen. Hela sekvensen var på ett par minuter. Vi såg ryggen, spruten och fenan sju-åtta gånger, och mot slutet på ganska långt håll. Det vi kunde observera var, att den var mörk, men vi kunde inte dra några säkra slutsatser om vilken art det var. Möjligen var det en sillval, som berikat vår resa.

Efter en timme var vi i höjd med Isla Carlos III. Där fick se en ny val, den här gången för ut, och den kom rakt emot oss. Den här var annorlunda än den första. Den böjde stjärten i en tvär vinkel vid ryggen. Ryggfenan var mindre och djuret rörde sig raskare, med en dyksekvens på ungefär en halv minut. Den kom närmare och visade sig slutligen helt nära oss. Där gjorde den ett "slutdyk" och vände upp den stora svart-vita stjärten. Ingen tvekan om att det var en knölval vi tittade på.

Efter tre-fyra timmars motorgång mot den eviga motvinden styrde vi in i en fin liten vik, på nordsidan av Carlos III-ön, som ligger mitt i Magellansundet. Vi lirkade oss först förbi ett par öar och några grund, och kunde så ankra upp utanför en liten bäck med klart, livligt vatten.
Ett par kelpgäss tittade på oss, när vi gjorde fast våra landförtöjningar och vår nya granne, kungsfiskaren, passerade nyfiket Caminante alldeles nära och tycktes hälsa. De uppskrämda skarvarna satte sig snart till rätta igen och fortsatte att torka sina vingar. Ångbåtsänderna verkade däremot inte ha märkt något alls. De simmade oberört vidare i viken och samlade på vad de kunde hitta.

När vi läst ett kapitel i veckans högläsningsbok, Röde Orm, och bakat en äpplekaka med vaniljsås, samt smort kråsen därmed, gjorde vi en liten bergsbestigningsutflykt. Oj, vad den där kakan mättade...
Det är en meter tjock mossa på kullarna här, och väldigt mjukt under fötterna när man traskar runt. Ibland faller man ner, som Tummeliten, i ett hål, med mossa upp till armhålorna. Mjukt, ovant och roligt, men det går inte så fort fram.

Från berget kunde vi se, att det åter var lugnt på Magellan. Det hade varit vitt av vågor bara en timme innan. Ombytligt väder här minsann. När vi satt där och tittade från en liten höjd, dök knölvalen åter upp, men nu i mynningen till vår ankarvik.
Bredvid oss samlade Patagoniens gröna kolibri sin nektar ur de röda blommorna på buskarna.
Gustaf."

"Isla Spider, 53 31.392 S, 72 40.399 W, kl. 00.50 GMT, den 11/2 -02.

Så ligger vi nu här som en spindel med sina åtta ben, som Maria sa. Hundra meter kätting och sju trossar, åt alla håll.
Vi har fått väderprognos om annalkande storm igen och gick bara ett tiotal sjömil i morse. Efter det sedvanliga velandet (är det för dåligt väder? etc), som vi har som tradition när vi ska iväg, kastade vi loss klockan sex.
Det var lite extra kritiskt med vädergissandet den här gången, för vi skulle gå igenom det ökänt besvärliga sundet Paso Tortuoso, beskrivet av alla vi pratat med, som riktigt läbbigt. Vågorna får bra fart i Magellansundet och kommer in i Tortuoso, där det är tre knops tidvattenströmmar. Där växer de till på höjden och bryter. Klipporna på sidorna om sundet reser sig lodrätt hundratals meter och sätter extra fart på vinden som drar igenom.

Vi hade tur, det blev en fin liten morgontur. Strömmen vände medan vi seglade, och vinden kom av sig. Solen har tittat fram då och då nästan hela dagen, och det har varit ett utmärkt "lugn före stormen", även om hårda vindpustar då och då knuffat på Caminante från olika håll.

Vi ligger på ett ställe, som fiskebåtar brukar besöka vintertid, när de är ute och fångar krabbor. På land har de ställt upp tre husstommar, som de spänner en presenning över. De tillbringar nog en och annan stormig vinterdag här, i väntan på bättre väder.
Det har oneklingen hunnit samlas en hel del skräp här genom åren. För att känna oss lite nyttiga, har vi därför samlat plast och annat brännbart skräp, som vi har eldat på stranden. En del rostigt järnskrot har vi sänkt.
Det är synd att vi inte har träffat på så många fiskare, men det verkar som om det främst är på vintern de är ute.
Mellan december och juli är inte krabbfiske tillåtet här, så vi kan nog inte räkna med att få någon uppskattning för vår strandstädning.
Tina."

"Isla Spider, 53 31.392 S, 72 40.399 W, kl. 01.50 GMT, den 12/2 -02.


I går morse pratade vi med Andy i Balaena över radion. De ligger på South Georgia just nu. Vi berättade om alla valar vi sett här i Magellansundet, och om de små, knallröda räkor som finns i vattnet här. Han trodde att räkorna är krill.
Han talade om, att de hade fångat dessa kräftdjur med håv, när de var här. Krillarna är för små att äta som räkor, men de hade kokat en god buljong av dem, som blev väldigt fin och röd. Den passade mycket bra till pasta, tyckte han.
Andy berättade vidare om de stora sälkolonierna som finns vid deras ankringsplats. Sälungarna är litet aggressiva på land, när man kommer för nära dem. I vattnet är de däremot lekfulla och trevliga badkompisar. Han hade badat ihop med dem i våtdräkt och med cyklop.

Andy gav oss också en väderprognos. I natt skulle ha blåst 20 m/s NV, men inte såg vi till någon vind! I morse föll bara ett tungt regn, som har varat hela dagen, och det stämde bättre.
Under eftermiddagen fick vi sällskap av en mindre fiskebåt från Punta Arenas, som kom in och lade sig långskepps med oss. De gav oss omedelbart en stor spann med kokta centollakrabbor, resterna från deras lunch.
Dessa krabbor har jättestora ben med ett kött i, som påminner både om krabba och hummer (ben och klor). Vilken lyxmat!
Få se om vi orkar med hela denna spann (killarna jobbar på det i skrivande stund).

Fiskarna var egentligen inga fiskare, visade det sig. Så här års jobbar de med att plocka alger på tio meters djup, som säljs främst till USA. I juni-juli och några månader framöver fångar de centollakrabbor med bur-redskap. Så här års tar de bara upp krabbor för att dryga ut det egna hushållet.
De gillade att titta i vår fågelbok, och berättade, att när de hade ont om kött ombord, brukade de fånga och äta kelpgäss och ibland ångbåtsänder. Rovfågeln Crested Caracara är väldigt god, tyckte skepparen.
Maria, som är ju är vegetarian, muttrade halvhögt på svenska. Hon menade, att fågelboken faktiskt inte är någon kokbok!

Tina."

"Caleta Playa Parda Chica, 53 18.70 S, 73 00.00 W, kl. 00.30 GMT, den 14/2 -02.

I går morse velade vi några timmar, innan vi äntligen vågade släppa förtöjningarna på Isla Spider.
Våra algfiskargrannar tittade upp mot molnen och kommenterade "mala, mala...".
De tyckte att molnen drog fort över himlen. Kanske kommer det att blåsa mycket? Så de rådde oss att vänta till tio/elva-tiden. Om det inte börjat blåsa till dess, så blir det nog en bra dag!
Vi hade tur med vädret, och kunde puttra ut vid elvatiden i Magellans sund. Så småningom kom en sydvästlig vind, och vi kunde hissa mesanseglet, för att få litet stöd för motorn. Vi såg valsprut och snart också en redig knölval, som visade både rygg och stjärtfena innan den dök och försvann.
Vid horisonten, fem sjömil söder om oss, syntes rätt som det var våra vänner i Finnrose, som nu kommit ikapp oss, sedan vi skildes åt i Puerto Williams. Tillsammans fortsatte vi 20 sjömil till Caleta Playa Chica. Nu hade det börjat blåsa en frisk motvind, som gav fullt med vita gäss på Magellan. Lagom att gå in till land igen.
Det var en smått klurig, minimal liten vik, med just så mycket plats att det gick att vända runt båten med hjälp av linor till land, som vi hamnade i.
Vi brukar använda båda våra två jollar (av plast resp. gummi) samtidigt, för att få ut linorna så fort som möjligt. Den här gången gick ena årtullen på gummijollen sönder. En tre meters Zodiak är svår att paddla i motvind!
Tur att man har reservtullar med sig. Det tycks behövas åtskilliga sådana i Patagonien.

Vad roligt att ha båtgrannar igen! Vi kunde knappt bärga oss, medan Finnrose-folket kontrollerade sina förtöjningstampar. Snart var vi över hos dem med en jätte-party-påse med vin, ost, kex, chips, nötter och Dulce de leche. Evans och Becky var lika sällskapssjuka som vi, så det berättades skrönor och skvallrades vida om båtar och människor. De senaste äventyren gicks igenom i alla dess detaljer, och partyt slutade inte förrän vid tolvsnåret.

I dag trotsade vi vädret och organiserade en grillfest på stranden. Gustaf, Maria och Pål lade ner stora ansträngningar med att få fjutt på den sura veden, medan hagel- och regnskurar regelbundet dök upp och försvårade deras uppgift. Grillspett, potatissallad, rissallad, bönor, pinnbröd och annat gott plockades så småningom fram, medan kolibrier flög runt i buskarna.
Det blev ett par trevliga timmar, trots litet ruskväder av och till. Efter kaffet i Caminante-värmen såg vi, att räven sökte igenom vår grillplats. Dessvärre hade vi städat ordentligt, så det fanns inte en endaste liten köttbit till Zorro, som Mickel kallas här, så det fick väl bli en ångbåtsanka för hans del i stället.
Tina"

"Caleta Playa Parda Chica, 53 18.70 S, 73 00.00 W, kl. 00.40 GMT, den 14/2 -02.

Du undrade ju om djurlivet här, så jag får väl skriva några rader om det.

Ångbåtsänder påminner lite om ejdrar. De är ljust grafitgrå, ligger djupt ner i vattnet och har en rolig stjärt-topp, som sticker upp som ett litet spröte.
Det lustigaste med dem är förstås, att de har en ganska stor, ill-orange näbb, som lyser som en lampa och avslöjar dem, trots kroppens kamoflagefärg. Oroar man dem, gör de sig mindre, genom att låta sig sjunka ännu djupare ner i vattnet, så nästan bara huvudet sticker upp.
Snabbt simmar de sedan iväg och gömmer sig bakom en sten eller klippa. Skrämmer man dem ännu mer, flyr de på så sätt, att de vispar runt med vingarna som ett slags hjulångare (därav namnet). De får en sådan fart, att de planar på magen. Flyga kan de inte!

Kelpgäss är ganska små. Hanen är snövit, honan svart, med lite spräckliga detaljer. De äter tång, kelp, i strandkanten, men står mest på stranden och vaktar sitt revir. På lite håll syns bara hanen förstås. De ser då ut som vita prickar med 50-200 meters mellanrum längs de oändliga, kelptäckta klippkuster som finns här.
De två fåglarna i ett par verkar leva tillsammans, åtminstone under häckningen. De vaktar sin lilla flock ungar på så sätt, att hanen, som syns tydligt genom sin ljusa färg, drar uppmärksamheten från honan och ungarna, då fara hotar. Hon och ungarna smiter då och gömmer sig. Man kan komma dem helt nära, kanske på tjugo meters håll, innan de traskar iväg.
Om man närmar sig för snabbt blir de mera störda och kan eventuellt lyfta, om ungarna är i säkerhet.

I luften hotar många faror. De stora labbarna finns alltid i närheten och tar gärna för sig av ägg och ungar. Pilgrimsfalken, Caracara är en sorts vråklik fågel som inte är ovanlig. Vi ser dagligen en typ av hök också, som ofta jagar runt våra ankarplatser.
Kondoren seglar ibland över vikarna, men verkar trivas bättre på musjakt längs bergssidorna.

Även på marken lurar rovdjur. Vi har ofta sett Zorro, Sydamerikas räv, smyga runt stränderna tidigt på morgonen. Den är stor som en labradorhund, och inte det minsta rädd av sig.
Så fort vi lämnade vår grillplats i dag, kom den fram och nosade överallt, men vi hade inte lämnat något till honom.
I havet simmar stora uttrar, som nog också kan tänka sig en fågelunge, om de kommer för nära.
Och som om inte denna naturens barnomsorg skulle vara nog, så kommer ibland hungriga fiskare förbi. De berättade för oss, att när de har slut på sitt kött de har med sig, så tar de sig gärna en kelpgås.
Jakten är enkel och utförs nattetid, med en stark ficklampa, som riktas mot gåsen. Själva vapnet utgörs av en kraftig käpp. Också säl (mest ungar) får ibland också dryga ut dessa fiskares proviant.
Detta kan man ha synpunkter på, förstås, fast egentligen spelar nog denna skattning en mycket liten roll.
Det viktiga är att vi håller vattnen rena, något som hittills gått bra. Om framtida oljeutvinning och trafik på haven vet vi föga.
Gustaf"

"Puerto Angosto på Isla Desolado 53 13.262 S, 73 21.882 V, kl. 01.30 GMT, den 16/2 -02.

Vi har haft blåsigt väder ett par dagar, så vi och de andra seglarna i området har legat och tryckt i våra undangömda klåvor längs denna långa och öde kust.
I går kväll tog vi in en prognos, som innebar lång sovmorgon, men i morse såg det trots allt så lovande ut, att vi gick vidare femton sjömil efter frukost.
Vinden ökade strax liksom motströmmen, så det tog åtskilliga timmar och och många salta kallduschar, innan vi tillsammans med Finnrose kom in i dagens ankarfjord, Puerto Angosto. Här ligger vi nu tryggt i vårt nav av flera hundra meter linor. Framför oss har vi en stor fors. Bergen i vår vik stupar tvåhundra meter rakt ner i vattnet på sina ställen.

De som läst den fantastiska skildringen av den första ensamseglingen runt jorden, Joshua Slocums "Ensamseglare jorden runt" (i Sverige bl. a. utgiven av En bok för alla AB), kanske minns hans slit och umbäranden i dessa farvatten.
Slocum var definitivt tuffare än någon av oss andra! Förutom att han var ensam och inte hade någon motor eller andra tekniska hjälpmedel, mötte han åtskilliga gånger fientliga indianer, som försökte kapa hans lilla båt, just i dessa trakter. Puerto Angosto var hans sista hamn, innan han seglade ut i Stilla havet. Här låg han och reparerade båten och här blev han beskjuten av indianernas pilbågar.
Sex gånger kastade han loss härifrån, och fem gånger fick han återvända på grund av dåligt väder, innan han till sist kom ut. Då hade han väntat ända till maj, när vintervädret börjar sätta in på allvar, med ostliga vindar.
Första gången han försökte, kom han till slut ut på öppna havet, men träffades av en svår storm, som drev honom tillbaka. Han hamnade till slut söder om Eldslandet, där han under fyra dagar drev i stormen ända till Isla Furias skräckinjagande skärgård "milkyway", varifrån han kunde komma in i Cockburnkanalen för att sedan kryssa sig igenom Magellan, tillbaka hit. Vi befinner oss således på en historisk plats.

När vi kommit fram till Desolado, lagade vi till en stadig gulasch, baserad på bl.a. en liter rödvin (varav kocken har rätt till diverse smakprov). Beckie och Evens gjorde oss sällskap, och det blev en mycket lyckad kvällsvard.
Nu faller tunga vindstötar ner mot oss och får det att vina i riggen. Dessemellan är det en helt stilla, kolsvart natt.
Gustaf."

"Puerto Angosto på Isla Desolado 53 13.262 S, 73 21.882 V, kl. 02.40 GMT, den 17/2 -02.

I morse hade vi stark vind och dålig sikt, så vi valde att stanna kvar. Pål och jag tog i stället en lång fisketur, som varade hela förmiddagen.
Resultatet blev en rejäl krabbfest tillsammans med Finnrose-folket nu i kväll. Vi såg glada sjölejon som höll på att förgås av nyfikenhet över vad det var för en konstig gummileksak som brummade så fånigt i ösregnet. En utter jagade senare ogenerat omkring oss, medan vi fiskade krabbor med båtshaken. Dessa krabbor ja! De är så sturska, så när man retat dem en stund, anfaller de båtshakens krok och följer sedan med upp. En utmärkt egenskap, i kombination med att de är både goda och vackra.

Vi har passat på att ta vara på en vacker eftermidag, genom att klättra i de höga bergen runt båten, tillsammans med Beckie och Evens. Fascinerande mosslandskap!
Vi var som barn på nytt allihop.
Åka kana på rumpan nerför sluttningarna, klättra i träd och gå balansgång på mossiga stockar - vad livet kan vara kul!
Gustaf."

"Isla Hose, Caleta Darde 52 28.574 S, 73 35.534 V kl. 02.00 GMT, den 19/2 -02

I går morse gick vi upp en och en halv timme före soluppgången och samlade in linorna efter bara en snabb kopp kaffe.
Detta är en lovande morgon, sade vi oss, när det var ljust nog att se, hur dimbankar hängde som sjok på 200 meters höjd, halvvägs upp längs de branta bergssidorna runt ankarstället. Vattnet var spegelblankt och tystnaden magisk.
Det var fortfarande gryning, när vi stävade ut på Magellan. Även här låg sjön som olja, och Caminante skapade långa, mjuka våglinjer snett bakom oss, där vi gled fram i rymden.
Vi hade dock två betungande orosmoment framför oss, som i någon mån sänkte temperaturen i vår kämpaglöd.

Det ena bestod i, att vi var på väg mot det mest fruktade avsnittet av vår segling i dessa vatten, nämligen att runda Isla Tamar i Magellans mynning. Den irländska båten Mithril, som vi mött två veckor tidigare, berättade att när de var i Patagonien i slutet av 80-talet, hade det blåst så mycket här, veckor i sträck, att de till sist vänt om och seglat tillbaka till Atlanten. Från alla andra båtar vi pratat med, hade vi fått lika nedslående beskrivningar av den kraftiga vinden, de vansinnesstarka fallvindarna, den kraftiga sjögången vid mötet med Stilla havet och de dåliga ankarställena som låg framför oss.

Det andra orosmomentet var, att problemen med motorn hade kommit tillbaka, då vi var på väg ut ur Puerto Angosto.
Oljetrycket kom inte upp till normala 3.8 bar, som det skall vara, när motorn är varm, utan stannade på ynka 2.0. När jag fyllde på mera olja sjönk det till bara 1.2!
Naturligtvis hoppades vi, att mätaren visade fel.
Vi drag i alla sladdar, skruvade sönder motorinstrumentspanelen, sprayade 556 på alla upptänkliga kontaktställen, gjorde knackelibang på instrumentet med oljigt pekfinger och kliade oss slutligen i våra bekymrade huvuden, tills djupa fåror uppstod. Trycket ville ändå inte komma upp.
Vi körde på sparfart ut längs Magellan och spanade ofta på tryckmätaren.
Då! Undan för undan började trycket stiga, och efter en halvtimme såg allt bra ut igen.
Trycket tycktes inte påverkas av gaspådraget, men däremot av att jag hällde i mer olja (nivån var något för låg). Samma effekt som förra gången, då felet inträffade.
Har bytt olja och filter nu i kväll igen. Den gamla var bara körd c:a 60 timmar. Troligen fanns rester kvar av den gamla brasilianska oljan. Vid de två sista bytena har jag hällt i Shell Rimula-X 15W40, vilket är en ganska lyxig olja (som man kan förstå redan på namnet). Den är betydligt dyrare än vad vi brukar kosta på oss.
Tanken att sparsamhet kan vara en dyr vana, har kommit för mig på sistone. Hoppas det blir bättre nu.

Med ett visst pirr i magen puttrar vi fram där på Magellan, och har alltjämt stiltje. Väderstatistiken säger, att det är en (1!) procents chans att ha det. Enastående!
Snart kommer vi in i tät tjocka, och den fuktiga dimman får Marias tvätt, som hon hängt på tork, att bli snövit på ena sidan. Såg faktiskt ut som om den möglat på sitt streck.
Vi navigerar med radarn och ser ett fartyg komma mot oss, som vi får kontakt med på radion. Passerar skär och öar utan att se något alls.
Så plötsligt ljusnar det, och där, strax framför oss, ligger Tamar, den fruktade ön. Den ser mäktig ut. Och där borta simmar två knölvalar, som turas om att dyka, blåsa och vältra sig vällustigt i det blanka vattnet. Den ena flocken sjölejon efter den andra kommer förbi oss, och grupper av pingviner passerar i det forcerade tempo som är dem eget. Mest simmar de under vattnet, men varannan sekund hoppar de en meter, samtidigt som de tar in luft under synkroniserad brådska.

Efter någon timme kör vi åter genom dimma ett tag, passerar ett stort grundflak och är så förbi det öppna och notoriskt uppretade inloppet till Magellansundet. Vi är inne i Canal Smith. De första öarna man möter där heter Fairway och har fyr med fyrvaktare. Vi talas vid på radion och blir inbjudna på besök. Tvekar. Tilläggsplatsen är ganska öppen från havet, som vi har bakom oss, så vi bestämmer oss för att inte fresta lyckan, som hittills varit så generös.
Därför nöjer vi oss med att passera genom den 40 meter breda passagen mellan fyrön och några skär norr därom, och bara titta in på denna isolerade bosättning. Där står den lilla fyrvaktarfamiljen på bryggan och vinkar ivrigt mot oss. Det är tydligt, att den fyraåriga dottern inte får lekkamrater på besök så ofta, för hon fortsätter att vinka tio minuter efter vi passerat, kan vi se i kikaren.
Fick litet dåligt samvete för vi inte lade till. Hade nog varit roligt både för dem och oss. Fyrvaktaren ropar åter upp oss på radion och säger, att han och familjen önskar oss lycka till på vår färd.

Vi puttrar vidare upp i Canal Smith. Här simmar många ångbåtsänder, skarvar och pingviner. Vackra höga öar. Vi har gissningstävling hur höga de är. 550, 430 meter, etc. Kortet har facit.
Så kommer vi fram till nattens ankarställe, där vi bestämt att möta upp med Finnrose, på Isla Hose. Det är en bukt, skyddad av en ö, så det blir som i en insjö.
Sedan vi fått ut alla linorna, kastar jag och Pål oss i sjön (varmt, 11 grader!) och får oss en härlig simtur. Så skönt bad var det länge sen man fick.
Så en god natts sömn, efter att Tina och jag tagit en tur till bäcken för att tvätta och lugna ner, efter dagens orosmoment och starka upplevelser.

Efter en lång sovmorgon, medan regnet skvalar utanför, tog vi oss ut och klättrade i bergen hela eftermiddagen. Otroligt vackra träd. Kullar, bevuxna med röda blommor, bärbuskar, färggranna lavar. Allt är insvept i en metertjock matta av mjuka mossor. Det är som att kravla fram i en enorm kuddhörna. Meterhöga mosstuvor. Hela marken gungar och associerar en smula till IKEAs bollrum och barndomens kuddlekar.
Kolibrier och andra småfåglar flyger runt och samlar nektar i alla sköna blomster. Vi hittar grodyngel i vattenpussarna. På hemvägen med jollen kivas vi lite om hur rakt vi skall styra. Tina är JÄTTEHUNGRIG och mycket bra på att räkna ut kortaste vägen tillbaka, medan jag lekfullt vill upptäcka alla små klåvor och vikar runt vår ankarplats.
Maria fantiserar om mat, men Pål är helt inne i sitt fiske.
Plötsligt får Pål NAPP. Helt oväntat. Han blir darrig och tycks spänd, som av en adrenalinkick. Detta är ingen vardagsupplevelse. Ibland lyckas han få in den stora fisken helt nära gummibåten, men gång efter annan sprätter den till och simmar iväg av bara tusan. Pål tvingas att släppa ut massor, för att inte linan skall gå av.
Tina är nästan lika upphetsad, och har fullständigt glömt den räta linjens ekvation, som skulle föra oss hem fortast möjligt. På hennes näthinnor dansar tolv feta laxkotletter i en alltför tunn lina.
Hur det gick? Tja...

Vi bjöd in Beckie och Evans på en trerätters gourmetmiddag.
Förrätt: Kex med laxrom, lök och majonnäs med en kall öl och svensk nubbe.
Huvudrätt: De räddade laxkotletterna med stuvad spenat, ris, sallad och pasta. Dessert: Äppelkaka med vaniljsås, slutligen kaffe och en smula likör.
Efter denna lukulliska måltid var vi så mätta, att vi hade svårt att röra oss.

Eftersom vi saknade såväl konjak som cigarrer, gick vi i stället ut med jollen och gjorde nya fiskeförsök.
Den här gången behagade det dessvärre inte nappa.
Gustaf."

"Puerto Mardon, på Islas Renell, vid Canal Smyths västsida
52 09.29 S, 73 42.66 V, kl. 1.30 GMT, den 20/2 -02.

Vädret styr våra tankar här nere. Nu tjuter vinden, bergen omkring oss är hundratals meter höga och vi känner oss så små. Vi har just sett Fightclub på datorn (en film som ger ytterligare näring åt detta märkliga mikroperspektiv). Vi har kommit ur den osårbara rustning vi annars alltid bär. Livet är mäktigt - vår egen förmåga obetydlig.
Dessa signaler betyder, att här gäller det att gaska upp sig!

Sedan vi anlänt till detta fjärran ankarställe och lagt ut våra linor till land, kastade sig plötsligt vinden över jollen, och slängde den runt. Den flyter faktiskt lika bra med motorn neråt!
Efter behandling med sötvatten, lösningsmedel och slutligen litet olja för att bli kvitt vattnet, fick den puttra och gå en halvtimme, för att den skulle torka ut ordentligt.
Hoppas vår kära utombordare blev tillräckligt ompysslad, så han inte minns det förnedrande doppet i saltvattnet.

Vi kastade loss sent i morse, för regnet och blåsten hade i någon mån mattat av vårt normala kurage att vilja komma iväg.
Därefter hade vi faktiskt en riktigt fin inomskärsnavigation, med många kummel, skär och andra sjömärken att hålla ordning på, tills vi var helt nöjda med det, och snarast böjda att slå oss till ro.
Naturhamnen här (Puerto Mardon), på Islas Renell vid Canal Smyths västsida, ger två möjliga ankarställen. Det inre, där vi ligger, är som en insjö, kanske 800x350 meter. Vi är ankrade i mitten med för-ankare, men lade ut linor till varje strand, för att slippa sova dåligt.
Det andra alternativet hade varit ett mer vindskyddat ställe, men lite mer komplicerat att lägga till vid. Det är en ganska vågskyddad vik, med bättre möjligheter att krypa in under träden, men kräver att man får in aktern i en liten klåva.
Det var ganska blåsigt när vi kom, och vi kände oss litet lata. Därför valde vi det enklare men blåsigare stället, med den ursäkten att vi här har en fin bäck i närheten. Vattentankarna är tomma nu, så den livliga bäckens vatten kommer vi att ha glädje av länge.

På vägen in till ankarplatsen hade vi sällskap av en mycket glad flock Dusky dolphins. Delfinerna hoppade och lekte runt oss. De simmade kors och tvärs, ända tills vi fått ankaret till botten. Verkligen sällskapliga djur!

Busväder är mysväder. Särskilt när man har det varmt och torrt, och det är gott om ström i batterierna. En ruskig film, soffhörna med filtar och äppelkaka med vaniljsås ger en utmärkt förströelse. Man glömmer lätt oväsen från riggen, plötsliga kast och jollens lidanden. Fast ett visst grodperspektiv kan nog tränga sig på ibland.

Efter olja- och filterbytet blev vår gamla Ford-motor riktigt snäll och foglig och slutade upp med att skrämma oss med sitt dåligt oljetryck.
Det förefaller märkligt, att en inblandning av kanske högst 10% brasiliansk olja kan göra, så att det inte funkar som det skall, när motorn är kall.
Man blir lätt oljereligiös och börjar köpa hokus-pokus-produkter av kända märken och för dyra pengar, när man inte vet vilka beståndsdelar som ingår i smörjan.
Hur vore det med innehållsförteckning och konsumentupplysning, vänner oljeleverantörer?
Gustaf."

"Puerto Victoria, Isla Hunter 52 00.20 S, 73 43.44 V, kl. 01.00 GMT 22/2 -02.

Vi hade det riktigt blåsigt i Mardon. Pål och Maria, som sover i fören, tyckte det var en omtumlamde natt. Båten krängde hit och dit, medan vattnet fräste utanför. Så i går var vi lite sega med att komma iväg.
När vi hört på (radio-)nätet att det inte var så farligt blåsigt där ute (8-13 m/s motvind), kastade vi loss och var iväg strax före tio.
Den här gången kom vi inte så långt, kanske tolv sjömil, innan vi var nöjda och slank in i en fin ankarvik.
På stranden fanns en liten hydda, där en ensam fiskare höll till. Ur skorstenen kom lite hemtrevlig rök från hyddans enkla kamin, bestående av ett oljefat. Bostaden i fråga utgörs av en stomme av träpålar, som täckts med svarta plastsäckar. Innevånaren själv har vi inte sett till. Vederbörande trycker där inne, medan det blåser och tjuter runt knutarna. Själva har vi varit för blyga att hälsa på.

Förutom denne okände vikens riddare finns här ytterligare ett par innevånare. Det ligger faktiskt en annan segelbåt för ankar här!
Winsome, en smäcker 11 x 3 meters stålbåt från Tasmanien, söder om Australien, har gjort ett uppehåll på denna annars så ensliga plats. Ombord bor, sedan 23 år tillbaka, Margaret och Simon, hon runt 55, han 62 år. Både verkar älska seglarlivet. De berättade, att de gjort tre varv runt Stilla Havet och dessutom en komplett jordenruntsegling.
Nu börjar de känna sig litet till åren, och skall nog segla hem till Australien i år, för att sedan mest hålla sig i västra Stilla havet. De gav oss många fascinerande berättelser om sina seglingar, men hade nog kommit fram till, att förutom Fiji, var fortfarande hemvattnen runt Tasmanien bland de finaste.

Några av historierna om stillahavsöarna gick tillbaka till 1800-talet, när kannibalismen fortfarande var vardag i Polynesien. Alla levde i osäkerhet och skräck på den tiden, och att sederna så småningom övergavs, var missionärernas förtjänst.
Ibland visste man dock inte helt säkert, om dessa traditioner helt försvunnit. De känner en sjuksköterska, som rest runt på Fiji och hållit informationsmöten om AIDS. Berättat om hur svår sjukdomen är, och om hur man undviker smittan. Vid ett av hennes möten hade en äldre man, som suttit tyst hela föreläsningen, ställt sig upp och frågat: Är det risk att man själv får HIV, om man äter den smittade?
Det är ett faktum, att medlemmar ur den etniskt ovälkomna gruppen indier på Fiji ibland rapporteras mystiskt försvunna. Påståenden om kannibalism florerade så sent som för några år sedan.

I går kväll, när vi kommit in i viken och fått ut våra linor, rodde Margaret och Simon över till oss. Vi bad dem att komma tillbaka senare på kvällen och äta på lammstek med klyftpotatis tillsammans med oss.
Det blev väldigt lyckat. De hade med sig en flaska riktigt gott australiskt vin, konserverade jordgubbar och grädde, och vi hade gjort en tårtbotten. Det blev en riktig söndagmiddag, fast det bara var onsdag.
I dag rodde vi över till dem på fika, och de fortsatte att berätta om sina seglingar i Stilla havet.

Vi hoppas vi får chansen att återse dem på vägen dit, för det kändes att de var riktigt fina människor.
Gustaf."

"Puerto Mayne, Isla Evans 51 18.882 S, 74 05.011 V, kl. 01.00 GMT 23/2 -02.

Vi hade en kallfront som passerade i natt, så den vanliga nordvästvinden gick över på sydväst, medan barometern nu stiger.
När väckarklockan ringde, ven det in riggen och kändes, som om det inte skulle bli någon segling i dag. Andra örar vänds mot kudden och sen - skiner plötsligt solen, och våra båtgrannar knackar ivrigt på skrovsidan.
Vi far upp i en väldig fart och börjar samla in våra linor. Det har mojnat litet, klockan är nio, och med ens vi är medvetna om den fina segelvinden. Ut ur ankarstället! Vi kommer ut en stund före vår granne Winsome, tack vare våra många armar och sätter snart segel.
Här skils våra vägar från Simons och Margarets. De skall in till peurto Natales för att proviantera, och sedan vända åter mot norr och Polynesien.
Vi har fin bidevind, men stöttar med motorn en stund. Då ser vi Solong framför oss. De stöttar också med motorn, men vi hinner så småningom upp dem. Då stänger vi av motorn, rullar ut resten av genuan och seglar jämsides med dem i flera timmar, medan vinden ständigt skiftar, så vi emellanåt får reva genuan en bit, men behåller mesanen. Slutligen sätter vi en revad stor och visar dem en god bit av kölen, medan vi seglar förbi.

Fantastisk fin segling! Vid sextiden är vi framme vid vårt tilltänkta ankarställe, Puerto Mayne och går in och ankrar, med aktern in och linor i land.
Solong lägger sig långsides, och vi bjuder över Tony och Susanne på middag. Det blir en mustig gulasch med mycket vin i såsen, och de kokar ris och tar med över.
Det slumpar sig så, att både de och vi gör chokladmusse till efterrätt, så vi får spara vår bunke och persikorna till i morgon.
Gustaf."

"Puerto Bueno, 50 59.184 S, 74 13.076 V, kl. 1.30 GMT den 25/2 -02.

Vi har hållit god fart de senaste dagarna, men nu bryts trenden av dåligt väder. Det har legat ett stort och starkt högtryck i Eldslandet, men när det nu trycks undan av en serie lågtryck från Drakesundet, har barometern fallit från 1024 till 975 på en dag. Då blir det storm här, och lite norr om oss orkan.

Vi har noga följt vädersystemen ett par dagar, och passade på att röra oss tjugo sjömil i går förmiddags igen, innan det började blåsa. Nu senast har vi legat väl skyddade i en liten vik hela dagen.
Vi gick ut samtidigt med Solong halv sju i går morse, men de vände om efter en stund. Det blev en fin och ganska lugn tur, och vi såg många hoppande sjölejon och en knölval. De är så söta, när de försöker leka delfiner, sjölejonen. Med fötterna ihop kommer de upp i luften i en liten båge. Unga som gamla. Glädje och lekfullhet!

När vi kommit fram och förtöjt oss, gjorde vi en liten fiskeutflykt upp till sjön ovanför vattenfallet, och Pål fick tillräckligt med öringar för middagen. En litet annan sort än de vi fått förut, med brungröna tvärränder. Ute i viken drog vi litet annan fisk, för att ha några olika sorter att välja på. Verkligen gottigt!

I morse såg vi, att vi hade vi fått sällskap i viken. En mörkblå, ill-blank ketch, Gloriana, hade kommit in i natt, och låg nu för ankar. Efter en lättjefull förmiddag med brödbak m.m., tog vi oss över och hälsade på.
Kaptenen ombord, John, berättade, att hon bar chilensk flagg, var sju år gammal och byggd i Finland av Nautor. Fantastiskt vacker båt, om än lite överdådig kanske. 24 meter, smäckra linjer och med alla bekvämligheter. Ägaren, en förmögen men anonym chilenare vid 74 års ålder, var ute någon vecka vartannat år. Han hade också en 47 meters motorbåt i området, som han använde litet mer.
Vi frågade, var de brukade segla någonstans. De hade Puerto Montt som hemmahamn, och låg där nästan hela året. De hade gått hit ner fyra gånger, varav en gång till Deception Island, vid Antarktis. Då hade ägaren varit med i motorbåten, medan segelbåten följt efter utan passagerare.

Det var sällan de fick möjlighet att segla, för de hade oftast bråttom, vart de än skulle. Vi frågade, om de inte gått till varma vatten någon gång, men det blev aldrig aktuellt, för ägaren hade en liten flotta med båtar också på andra håll.
Normalt var de fyra personer som arbetade året runt för att underhålla den här båten, men eftersom ägaren varit med på en Kap Horn-tur förra veckan, hade de nu också en kock ombord. Just nu var de på väg hem till sina fruar och flickvänner i Puerto Montt, och skulle ha gått med högsta fart, om det inte vore för vädret.
Motorbåten, Antarctica, hade gått över Golfo de Penas (tvåhundra sjömil norr om oss) i natt och haft riktigt dåligt väder, så de hade uppmanat Gloriana att ligga still.

Caminante och Gloriana tycks segla litet skilda banor.
Gustaf."

"Isla Chatham, Steamer Duck Lagoon, 50 37.976 S, 74 15.744 V, den 26 februari 2002 kl. 02:25 GMT.

När vinden mojnat framåt lunchtid i dag, gjorde vi en rekognosceringstur med gummibåten.
Vi besökte en liten obebodd fyr-ö, och kunde där tydligt se, hur själva fyren fungerade. Den var gjord av glasfiberplast och var monterad som en byggsats, med påskrift om vikt på varje enskild liten del. Antagligen var den hittransporterad per helikopter.
I botten på fyren stod en batteribank, som hölls laddad med en solpanel och en riktigt avancerad regulatorburk. Vi lät alla bitar sitta kvar på fyren, och hoppas kommande besökare följer vårt exempel.

Eftersom det såg fint ut på kanalen, gick det an att fortsätta utan större besvär. Vi tog oss fram tjugo sjömil till en ny väldigt vacker plats, omgiven av tusenmetersberg, med vattenfall och en fantastiskt frodig vegetation.
På vägen hit blev vi flera gånger hårdhänt smiskade av bitska squallar. Kondorer, hoppande sälar och en hel del fågel gladde oss medan vi puttrade fram över kanalens vatten.
Det är alldeles stilla här, och vi ser botten på tio meters djup.
Gustaf."

"Chacabuco, Isla Rosa 49 47.794 S, 74 18.566 V, kl. 22.00 GMT, den 1/3 -02.
Den bleka fullmånen stod lågt i väster över skogen och speglades i Bahia Toms blanka vatten. Skyarna föröver färgades rosa av solen, som nog snart skulle titta fram över kanten av Anderna, om man bara hade kunnat se genom molnen, som dessvärre verkade tjockna till.

Vi samlade in våra linor och hälsade farväl till ankarplatsens ständige linväktare, vår färggranne vän kungsfiskaren. Enligt lokala sägner lär han förresten alltid fånga tre fiskar dagligen. Varför just tre?
Vi gick nordvart, och snart krusades vattnet av morgonbrisen. Vi satte upp mesan och lagom mycket av genuan.
Livet tycktes alltför bra. Alltför enkelt. Det var därför vi började diskutera huruvida vi borde företa en avstickare till Patagoniens största glaciär i Seno Eyre. Meningarna var delade. Det skulle innebära en omväg på fyrtio sjömil, antagligen två-tre dagar extra, och därtill mycket is.

Medan vi motorseglat ett par timmar, vred sig vinden envist, tills den var helt stick i stäv med våra syften. Denna motgång kompenserades dock av två knölvalar, som för vår skull gav en gymnastikuppvisning, inkluderande en lång serie fina hopp, så att de nästan kom helt upp ur vattnet. Tillbaka till sitt rätta element föll de med väldiga plask, som bara det var en imponerande syn.

Framåt tvåtiden gick vi in mot en grupp öar vid östra sidan av Canal Wide. I vår lotsbok angavs, att denna lilla skärgård förr varit tillhåll för musselfiskare, men sedan giftalgerna kommit till trakten har den legat öde.

Vi valde att lägga båten i sundet mellan två öar, med ankare åt norr, som här är den förhärskande vindriktningen. Från aktern, mot varje ö lade vi en grov lina .
För att klara detta arrangemang, blev vi tvungna att backa upp mot strömmen, medan vi lade ut kättingen. Under tiden rodde Tina och Pål ut var sin lina. Detta höll emellertid på att sluta illa, enär Tina inte kunde hålla upp mot strömmen med gummibåten, utan drev ner längs Caminantes andra sida. Hon fick in sin tross under båten, farligt nära den arbetande propellern. Övningen avblåstes, varefter Tinas båt utrustades med aktersnurra. Sedan var vi snart tryggt förtöjda.

Medan vi trasslade med våra rep, passerade en sju meters öppen fiskebåt av trä, med en 35 hästars utombordare och en dykkompressor på fördäck. När vi tittade åt det håll varifrån de den kommit, upptäckte vi ett par tält, inbäddade i ofantliga musselskalshögar.
Vi hälsade bara som hastigast på dyk-fiskebåten. Vår uppmärksamhet var alltför blockerad av våra rep, kättingar och inte minst den obevekliga strömmen, för att våra sociala instinkter skulle fungera normalt.
En knapp timme senare gjorde vi en liten utflykt med gummibåten till fiskarnas läger. Där fick vi ett hjärtligt mottagande, med såväl mate som gajdad tur kring deras boning och anläggningar.

Så här berättade våra nya vänner om sig och sitt arbete:

De är alla släkt med varandra. De kommer från Quellon på Chiloé, utom en yngre man som är från Puerto Montt. De är ute 45 dagar åt gången men lämnar båten i Puerto Edén, när de är hemma hos sina familjer.
När de skall jobba, tar de med utrustning och proviant för den tid de skall vara borta. När de sedan är klara med arbetet, vänder de åter hem, med båten fullastad med fångsten, som utgörs av rökta, torra musslor.

När de kommer tillbaka till lägret efter att ha varit hemma, hugger de först ved i stora mängder. De turas om med de flesta sysslor. Dagarna i arbetet planeras alla på ungefär samma sätt. Efter att ha ätit lunch går tre man ut med båten. En av dem är dagens dykare.
Är vädret ostadigt, ankrar de, medan dykaren fyller korgar med musslor, som halas upp av de andra. Är det bättre väder, sitter en man vid årorna och ror. På det viset blir de rörligare och kan avsöka större ytor.
De berättade, att musslorna finns i rikliga mängder på både ler- och hårdbotten, men att grundbankar alltid är att föredra. De dyker oftast på 15-18 meters djup, inte med flaskor utan med slang från ytan.
En person får under tiden stanna i land för att sköta kokningen, den tråkiga delen av jobbet, erkänner de. Det går till så, att tre oljefat fylls till randen med de stora blåmusslorna, tidigt i gryningen. Eldar tänds under faten, och med en skvätt vatten i botten på var tunna och ett lock på toppen, ångkokas musslorna i 45 minuter. Sedan hjälps de åt hela förmiddagen med att skrapa ut musselköttet ur skalen med en kniv.
De kokta musslorna fyller många och stora tråg, innan dykgänget går ut med sin båt efter lunch igen, om vädret så tillåter.

Hus- och hem-vaktaren håller igång en vid, men inte alltför het eld i det stabila tältets mitt. Där ovanför har de riggat upp ett stort galler "el secador" som för tankarna till en gammal sängbotten. Här får nu 15-20 kg musselkött torka åt gången under en halvtimme. Då och då måste musslorna vändas.
Efter torkningen träs de upp på långa halmstrån, som de tagit med hemifrån. Stråna ligger i tjocka, fina buntar, vart strå med en knut i änden. För att trä musslorna på stråna, använder de stoppnålar, stora som rejäla strumpstickor. Strået träs genom ögat. Musslorna är stora, så det går bara in sju-åtta stycken på vart strå, för att fylla den 35 cm långa rad, som de är noga att hålla med hjälp av en mätpinne. Musselhalsbanden knyts ihop i klasar, fyra och fyra, och hängs i långa rader över käppar. Käpparna radas så upp i taket med lagom mellanrum, tills hela taket är täckt av ett hav av musslor, som blir allt svartare och torrare, medan dagarna går, där de hänger i röken från elden. Kallrökning av enkel modell helt enkelt.

Så var det det här med "marea roja", giftiga algblomningar. De hade ganska stor respekt för problemet. Precis som fallet är i Sverige, är det vanligare på sommaren än vintertid. I Sverige blir man dålig i magen i två dagar, här dör man på ett par timmar, om man ätit musslor vid fel tidpunkt!
En fiskare hade dött för fem år sedan sade de. Nu har de alltid med några katter, som bara får musslor att äta, och det har hänt att katterna strukit med. Så länge Misse mår fint, jobbar de på, tills de har lass efter 45 dagars slit.
För att få sälja musslorna, måste dessa emellertid först testas i Puerto Natales laboratorium. Testningen verkar musselfiskarna ta på allvar. Inte roligt att bli byns marodör, förstås. De rökta musslorna säljs ju i deras egna hemtrakter på Chiloe...

Där satt vi och språkade länge och väl i går kväll i deras hydda, medan regnet strilade ner. De ville gärna dryfta några affärer över kortvågen, från Caminante, med handelsboden i Puerto Eden, för det skulle komma ännu en fiskebåt hit. De ville ha en kyckling med, samt bensin och tvåtaktsolja till utombordaren och motorsågen. Själva har fiskarna aldrig kortvågsradio eller VHF. Deras enda kommunikationsmöjlighet här är om någon annan båt skulle råka ankra bredvid!
Han som skötte radion i Puerto Edens handelsbod, använde 7000 kHz LSB som anropsfrekvens kl 22 lokal tid (01 GMT sommartid), men gick sedan över till 6 980 kHz LSB sedan kontakten var knuten.

När de kom och hälsade på, bjöd vi på ett glas vin och vi pratade om livet som fiskare, om politiken här nere, och om deras familj och ekonomi. En av killarna hade två söner, och den ena av dem var 17 år. Han skulle gärna studera vidare, men det var ju inte så lätt. Universitetet kostar 15 000 kr/år, och till det kommer ju levnadskostnaderna när man är hemifrån. Om nu betygen räcker för att komma in. Vi hörde oss för hur det varit här under Pinochet-tiden, men de ville inte säga något negativt om det. Man var uppskattad och fick bra betalt på den tiden, om man arbetade bra, tyckte de. Ack ja. Vi kommer nog aldrig att förstå hur en kuvad folksjäl känner. De fick med sig lite presenter till lägret, bl.a. två bra spanskspråkiga böcker. De hade nog lite magert med förströelse där borta.

I morse tog vi en rejäl sovmorgon och tog oss sedan över till musselfiskarnas läger, vid tolvtiden. Vi var inbjudna på lunch och hade med lite godsaker som förning.
Där fick vi en trevlig eftermiddag med många rundor mate. Det blev köttsoppa med ris, potatis och pasta, samt en bit av deras hemmabakade bröd, tortilla. Brödet var tjockt och saftigt, och bakat i en långpanna över elden, på bara vetemjöl, salt och vatten. Litet kompakt, men gott. På intet sätt påminnande om mexikansk tortilla.

På vägen tillbaka tog vi en promenad på deras ö. Den skilde sig från andra patagoniska öar genom att vara lättgången och med öppen terräng. Det var tydligt, att man sågat mycket, för att samla ved till musselrökningen under många år. På några ställen hade jorden runnit iväg, men mest såg landskapet ut som om det vore betat. Öppen gräsmark med enstaka dungar och buskage.

Tillbaka i båten gjorde Maria och Pål en god sparrissoppa som förrätt till pumpan och klyftpotatisen, som skulle ta lite längre tid. En fantastisk sparrissoppa!
Därefter dök våra vänner musselfiskarna åter upp utanför, och gav oss ett helt fång med nästan meterstora centolla-krabbor, som de just tagit upp. Jätte bussigt! Vi kokade bara benen och klorna, men de fyllde ändå fyra omgångar i vår stora 8-litersgryta, upp till kanten. Ack så gott!

När vi så var till bristningsgränsen mätta, trots att vi bara fått i oss hälften av krabborna, och satt och tittade slött på bunken chokladmusse vi inte orkade klämma i oss, knackade det ånyo på skrovsidan.
Det var kompisarna från det andra fiskelaget, som också de ville pröva lyckan med att få iväg ett meddelande till handelsboden i Puerto Eden på kortvågsradion.
Deras galler, "el secador", för att torka musslorna, hade havererat, och de ville gärna få med ett nytt med fiskebåten som skulle komma hit i morgon.
Gustaf."

"Puerto Edén 49 07.613 S, 74 24.846 V, kl. 02.30 GMT, den 4/3 -02.

Gott att ha kommit in i Puerto Edén nu, första bebyggda stoppet på två månader.
Potatis, kål, lök, morötter och ägg räckte på dagen sedan Mar del Plata i november. Bra planerat, om man får lov att säga det själv!
Här kliver Maria och Pål av. Deras färja går mot Puerto Montt sent på tisdag kväll. Skall skicka med en CD-skiva med bilder till vår kära hemsida.

I går morse klockan åtta var vi ute med Caminante och mötte våra musselfiskarkompisar i Chacabuco.
Vi hade kommit överens om att hjälpa till att utforska området lite mer, och försöka förbättra det knapphändiga sjökortet med djupmätningar med vårt ekolod.
Kvällen före (i förrgår) gjorde vi en uppförstorad utskrift av specialen på kort 910 från 1955 med hjälp av skanner och skrivare.
Musselfiskarna var framför allt intresserade av grundbankar på 15 meter för sina dykningar. På sjökortet var det djupt överallt, något vi inte satte alltför stor tilltro till. Efter en och en halv timme hade vi hittat två bra grundbankar åt våra vänner. De blev väldigt glada, och bojade dem med järnvägsräls och en gammal flytväst i en lina. Därefter tog vi farväl och satte segel norrut.

Snart vred vinden, så det blev till att motorsegla igen. Till slut fick vi ta ner seglen helt. Då så skedde, hade vi kommit ifatt vår japanske vän Ichiro, ensamseglaren, som vi har berättat om tidigare.
Motvinden ökade, och tillsammans ankrade vi upp i Caleta Maris Stella (49 22.6 S, 74 25 V). Vi ankrade på 3.5 meters djup i den inre delen av viken med linor i land. Sedan lade sig Ichiro med sin Aurora långskepps med oss.
Vi bjöd på krabbor som vi hade kvar sedan gårdagen, och vi hade en trevlig kväll tillsammans. Ichiro berättade, att han bestämt sig för att segla utomskärs från Golfo de Penas upp till Valpasraiso/Viña del Mar, för att komma iväg i tid till franska Polynesien. Han hade läst sig till att stillahavsseglingen lämpligen gjordes senast under mars månad, så det var hög tid att ta sig upp nu.

I morse kastade vi loss, för att gå de sista 15 sjömilen upp till Puerto Edén, den första byn vi besökt sedan nyår.
Vi lade oss vid en boj utanför Armadans byggnad för att göra pappersarbetet med en gång, men Armada-folket var precis på väg ut. De skulle till Navimag-färjan, som var på väg in i bukten.
Någon timme senare flyttade vi Caminante till träkajen, som ligger mitt i byn, och här ligger vi nu.

Detta är sannerligen ett fantastiskt fint litet samhälle!
Inga bilvägar leder hit, så båt är det naturliga fortskaffningsmedlet för alla. Kommunikationen med omvärlden ombesörjs av Navimagfärjan, som gör en tur mellan Puerto Montt och Puerto Natales varje vecka, och på vägen lägger den till här, eftersom Puerto Edén alldeles lämpligt ligger mellan dessa platser.
Byn är byggd längs en c:a 600 meter lång trägångbro, som slingrar sig längs bergssidan, för att passera allas hus och förtöjningsplatser. Totalt är det väl ungefär 40 byggnader, varav fem också fungerar som handelsbod. Vi har tillbringat eftermiddagen med lite proviantering.
Det gäller att passa på, det sägs att färska grönsaker bara är tillgängliga de dagarna som färjan kommer in.
Gustaf."

"Caleta Ivonne, 48 39.814 S, 74 19.300 V, kl. 03.00 GMT, den 7/3 -02.

Efter två trevliga dagar, förtöjda längs träkajen i Puerto Edén, var det så dags för Maria och Pål att mönstra av, för att ta sig vidare med färjan, som visade sig avgå härifrån varje onsdagsmorgon.
Det är sorgligt att säga farväl, men sånt är livet.

Vi hade en social eftermiddag i Caminante i dag, för det hade slumpat sig så att Finnrose, Hawk och Aurora alla kom in, mer eller mindre samtidigt med oss, till Puerto Edén. Trevligt folk, sannerligen, och en givande samvaro hade vi denna minnesvärda dag.

Vi töffade ut en bit och ankrade utanför hamnen sista natten, för det var dåligt väder på väg in, men i morse hade det lugnat sig, även om ett iskallt regn fortfarande öste ner.
Så småningom klarnade det upp. Det var härligt att segla in genom Angostura Inglesa och se de helt vita fjällen, täckta av nyfallen snö runt om oss, som vänliga, vitklädda jättar.
Här i kanalen kan det bli upp till åtta knops ström, så vi hade gjort vårt bästa med att beräkna när tidvattnet skulle komma och gå. Och så kom vi undan med bara en knops motström också!
Gustaf."


"Isla Orlebar, Caleta Hale, 47 55.680 S, 74 36.181 V, kl. 23.30 GMT den 8/3 -02

Ur vår hembyggda musikapparat bubblar gammal New Orleansjazz. Middagen är avklarad och viken ligger spegelblank utanför, och återkastar solens sista strålar genom köksfönstret.
Vi har gjort en ganska lång och intressant etapp i dag. Ömsom för bara segel, ömsom för motor, men mest har vi motorseglat.
Av Hawks fick vi i går låna en autopilot för rorkultsstyrning, en Simrad TP30.
När det kalla regnet till slut stillnade efter lunch, plockade vi upp autopilotgrejorna, rotade i svetslådan efter lite rörstumpar, borrade, pillade och skruvade. Och har man sett!
Så småningom surrade den lilla tingesten bak i aktern och kunde ersätta själva flöjeln på vindrodret. Det är således fortfarande vindrodret som styr ratten, men den får i sin tur styrning från den fluxgatekompass-försedda autopiloten. Fungerade över förväntan, och autopiloten behöver inte styra med mer än högst en newtons dragkraft!

I förrgår ankrade vi upp tillsammans med Hawk och bestämde oss för att följa med dem upp till glaciären Seno Iceberg, dagen därpå. Det blev en regnig men stilla morgon, och klockan hann bli elva innan vi kom iväg.
Caminante såg lite ensam ut med gummibåten vid sidan, när vi puttrade ut med Hawk och satte en revad stor. I Hawk är det Evans som är den försiktiga generalen, medan Beth är den mer äventyrslystna. När vi kom fram till den djupblå glaciärväggen som stupade i havet var Evans glad att någon (Gustaf) kunde följa med hans upptäckarentusiastiska hustru i jollen, när hon ägnade sig åt sin fotoorgie.
Motiven var legio. Isbitar, Hawk för segel mot isvägg, vackra reflexer i vattnet mellan isbergen och mycket mera fotograferades innan vi tog oss in en bit mellan isblocken för att fota själva isväggen. Vi nöjde oss med ett avstånd på kanske trehundra meter. Det smällde med jämna mellanrum i isen, men ditintills hade inga isbitar fallit i sjön, så det var väldigt fridfullt.
Då brakade det plötsligt loss ett rejält stycke, som med ett öronbedövande brak försvann i havet. Vi såg nervöst på den stora svallvågen som närmade sig, stuvade snabbt ner våra kameror i den vattentäta väskan och makade undan isbergen runt oss, så de inte skulle skada jollen, när allt började röra sig. Det tar lång tid för dessa vågor att komma fram. Först kom en lång mjuk våg, sedan en hel serie övertoner som såg våldsammare ut, men då var vi redan på väg ut ut ur isen och hade snart motorn igång igen. Tina och Evans var glada att ha oss ombord efter detta äventyr.

På vägen ut ur isfjorden kunde vi slå av motorn och låta Hawk löpa för segel. Det är en riktig racingmaskin, aluminium, snajsigaste spectra- och mylarsegel och en jättehög rigg. Båten seglar för snabbt och obalanserat för att deras vindroder skall fungera (Windpilot Pacific plus), så därför använder de nästan alltid sin stora hydrauliska autopilot, som går direkt på rattstyrningen. Således har de aldrig haft någon glädje av den lilla autopiloten vi nu fått låna, och som de faktiskt försöker hitta ett nytt hem för...

När vi kom tillbaks till vår ankarplats, hade vår japanske vän Ichiro anlänt, och förtöjt tvärs över viken. Han var överlycklig över att se oss. Han hade letat igenom den tomma Caminante och kunde inte begripa varför båda jollarna var kvar men inga människor fanns ombord. Han hade varit mycket orolig, sade han.
Återseendets glädje var ömsesidig.
Gustaf."

"Caleta Canaveral 45 53.13 S, 74 50.09 V, kl. 00.30 GMT den 12/3 -02

Nu är det svårt att hålla uppe ögonlocken. Vi har just ätit en god gulasch efter att ankrat upp i en fin liten fjord i Bahia Anna Pink.

I förrgår var vädret blåsigt och regnigt, så vi låg stilla och förberedde oss för litet havssegling. Det är nämligen på det viset, att man kan inte segla inomskärs hela sträckan längs chilenska Patagonien.
Under seglingen norrut finner den trägne långseglaren ett nätverk av förkastningssprickor, som utgör förträffliga kanaler, som ofta gör detta stormarnas rike till ett inomskärsseglingen paradis. Men, så är det plötsligt slut på kanalerna. En rejäl bit oskyddad kust måste korsas, och långt där uppe sticker det ut en stor och stygg udde, som utgör mållinje för havsseglingen. Söder om udden ligger den öppna Golfo de Penas, plågornas bukt. Den är 67 sjömil lång och ökänt gropig. Stilla havets roaring forties och screaming fifties samlar här ihop en frisk sjö, som möter starka strömmar på kontinentalsockelns grunda skiva. Efter denna sträcka är det ytterligare 60 sjömil oskyddad kust, men inte med lika busig sjögång.

Alla fiskare vi pratat med har varit rädda för detta område, och på en kanadensisk segelbåt som passerade här härom året, miste de frugan, som blev bortsvept av en brytande sjö, precis som hon kom upp från nergångsluckan.
"Good weather is only occasional here", som vår gajdbok säger. Eller som Admiralitetets lotsbok uttrycker det:"Winds of great force, and very heavy seas are experienced in the gulf."
Alltså, lika gott att vänta på bra väder.

Men vi behövde inte vänta länge. I går morse började det stationära södra stillahavs-högtrycket knoppa av ett högtryck åt vårt håll till. Detta var den perfekta situationen!
Vinden i högtrycken här roterar ju moturs, så medan trycket bygger upp, får man fina segelvindar. Den situationen innebär nog enda chansen att få sydliga eller sydvästliga vindar i dessa trakter. När man sedan är mitt i högtrycket brukar det bli stiltje.

Vi kom iväg tidigt i går, och tog emot det bekräftande väderfaxet klockan sju, medan vi var på väg ur ankarviken. En svag västlig vind, och vi hade snart satt alla segel, men höll motorn kvar på lågt varv en liten stund till.
Det var 15 sjömil inomskärsnavigation före avstampet, och eftersom öarna är väldigt bergiga, skruvar sig vinden in mellan dem, och det blir små partier med bleke här och var. Öarna blev lägre och vinden frisknade.
Så stängde vi av motorn och bromsade propelleraxeln. Detta gör vi på längre seglingar, för att inte onödigtvis låta vårt gamla backslag slitas ut. Nu hoppades vi få slippa höra motorljudet på ett tag.

När vi passerade San Pedro-fyren rapporterade Tina våra rörelser för fyrvaktaren på VHF:en. Här fick vi samma uppmuntrande väderprognos, som vi själva redan tagit fram, 10-12 m/s SV-S, minskande till 7 m/s. Våghöjd 3 meter minskande till 2. Det skulle bli kanonväder!
Vi seglade fram som ett spjut genom den ganska grova och oregelbundna sjögången. Kursen man skall hålla är ren NV, så det var först bidevind och därefter halvvind i god fart. Sju knop, ofta åtta, men med kanske litet påfrestande rörelser i sjön.

Framåt midnatt var vi framme vid slutet på De Sura Sjögångarnas Bukt, Golfo de Penas, och kom tvärs Cabo Rapier, en monumental klippa som skjuter ut i Stilla havet, likt Statt klyver nordatlanten vid Norska kusten.
Här fick vi så nästan stiltje, och seglen härjade vilt i sjögången utanför udden, innan vi fick dem i schack. På vägen hit hade vi fått se mängder av stormsvalor och olika sorters albatrosser, lekande sälar och pingviner. Som det nu var blev vi tvungna att starta motorn för att komma vidare.
Strömmen sätter med minst en knop rakt in mot den magnifika udden och delar där upp sig, för att söderöver styra sydvart och norrut mot norr.
Att närmare studera de dånande brotten någonstans därute i nattmörkret kändes just inte så lockande.

Det var stark mareld i natt och vi hade följe av ett par små delfiner, som simmade med lugna tag vid sidan av båten. I det månlösa mörkret var det förstås bara marelden runt dem som syntes, men i det kristallklara vattnet såg man ändå varje rörelse lika tydlig, som vore det dag.
Sjön lugnade sig, och när det några timmar senare kom upp ett par sekundmeter vind kunde vi ånyo njuta motorfri tystnad och nattens egna ljud.

Vinden kom och gick, motorn fick hjälpa till i omgångar, och när morgonen slutligen bräckte var vi litet urlakade. På samma sätt fortsatte också nästan hela denna dagen.
Framåt sextiden på kvällen styrde vi in i det första inloppet i det komplicerade fjordsystemet på norra sidan av "Penas". Det heter Anna Pink och är döpt efter segelfartyget "Pink", som räddade sig in här efter en ryslig storm, där snar död mot de kompromisslösa klipporna tycktes skriven i ödets stora loggbok.
Här finns fortfarande många namnlösa öar, eller öar som nyligen fått namn. Sålunda seglade vi i går förbi Isla Pinochet, uppkallad efter en inte helt okänd diktator. I förra veckan passerade vi Caleta Mischief, döpt efter seglaren Tillmans båt, som var här på sjuttiotalet.

På väg in i vår lilla ankarvik möttes vi av massor av glada sjölejon och en liten utter, som simmade längs stranden.
Viken är i själva verket ett helt system av vikar, omgivna av höga kullar med grön skog.
Över detta frodiga land reser sig ett par svartgrå jätteberg med skräckinjagande stup.

Nu får vi bara hoppas att dessa berg kan avhålla sig från att skjuta fallvindar på oss i natt.
Gustaf."

"Caleta Jacquelin, Canal Chacabuco, 45 43.822 S, 73 57.465 V, kl. 04.30 GMT den 15/3 -02.

Canaveral är en fantastiskt vacker plats. Aldrig tidigare har vi haft så nyfikna sälar omkring oss. En av dem, ett glatt litet sjölejon, simmade runt och nosade på jollen och såg ut att vilja gå ombord på den. När vi slängde ut litet potatisskal, lyfte han upp dem på sin svarta, blanka nos och smakade sedan försiktigt på dem.
Också knutarna på våra förtöjningar undersökte han noga, på ett nästan lillgammalt sätt. Mest simmade han runt som en virvelvind i det klara vattnet. När man funderade över hur i all världen han gjorde, fick man för sig att han spann fritt runt vad som föreföll vara en symmetriaxel, medan han jagade runt som en glad liten hund. Det verkade som om han ständigt ville ha en ordentlig överblick av allt omkring sig, och där ingick Caminantes hela skrov och allt annat i närheten.

Också stora flockar av kungsskarvar omkring oss spred glädje, och skarvars trygghet värmde våra sinnen i kapp med höstens klara, men milda sol från den stilla och blå himmel som vi dessvärre visste vi bara hade till låns en alltför kort tid.
Dåligt väder fanns i prognosen, och var redan på väg. Detta kände vi till, och vi visste också att detta kunde visa sig bli ett betydligt mindre charmigt ankarställe, när Patagoniens vindar fick fritt spelrum över de två sjömilen vatten, som vette mot norr, i den öppna ankarviken. Tre båtar hade rapporterad obehagliga överraskningar just från denna plats, innan det blev vår tur att stanna till här.

Som vanligt sena på morgonen samlade vi därför in våra långa förtöjningslinor och lämnade vår vik, inte utan saknad.
Vi tittade en sista gång upp mot de svarta, vilda bergsstupen, som vakade som urgamla troll över en vacker princessa, den jungfrueliga havsviken.
På vägen ut träffade vi på stora flockar av en för oss helt ny, mycket vacker, men liten mås-art. De har rosa mage, svart huvud och rundade vingspetsar. Vi passerade också helt nära en brant klippa, där hundratals sjölejon låg tillsammans med sina små ungar i solen, en del minst femton meter över vattnet. Det var svårt att förstå hur de lyckats klättra ända dit upp.

Så gick vi de tjugo sjömilen mot vårt nästa utvalda ankarställe, Isla Prieto, på 45.48.014 S, 74.23.474 V. På eftermiddagen den 12:e var vi framme.
Denna nya plats hade vi hört om, då vi pratade med folket på båten Winsome, som vi mött några veckor tidigare. Det ligger i en liten, gyttrig skärgård i ett av de många vita områdena på sjökorten. I denna del av Patagonien är skärgården uppbyggd av stora öar med kanaler emellan. Kartbilden för tankarna till en uttorkad lerpöl, där först en hård kaka bildats, som sedan spruckit upp i ett nära nog regelbundet mönster.
Av de många kanaler som finns, används bara ett fåtal för trafik. Armadan har låtit resten vara vita på sjökortet.

Ankarplatsen var en naturskön vik, skyddad av mindre, men ganska höga öar runt om. Allt detta utstrålar ogenomtränglig vildmark, och när vi var färdiga med våra linor, var vi nyfikna på att ta oss in i skogen. Träden är höga, säkert trettio meter, stammarna tjocka och arterna många. Folk kallar träden "sydbok", sedan må bladens utseende vara ganska varierande. Marken, med stenar och andra föremål, kan man inte se. Tanken leds till denna moderna konstform, där man täcker och slår in i plast eller omslagspapper, för att översätta föremålens geometrier till ett mjukare formspråk. Här är det mossa, som täcker allt. Ibland är det metertjockt eller mer, men ibland har bara ett tunt lager hunnit bildas.
Således är stora klippblock, kullvälta stammar och branta berg täckta av en grön matta. När man kliver fram på denna, vet man inte, om det plötsligt skall öppna sig ett gapande hål, eller om marken fortfarande tryggt skall bära vidare. Det säkraste är, att balansera fram på fallna, litet grövre trädstammar, och noga känna sig för med fötterna under mosslagret, så att inte trät har övergått i ett pappersmass-liknande tillstånd av sämre bärighet.

Man förundras till stumhet av att se en så mogen urskog. Tina och jag kunde inte låta bli att plocka oss var sitt ormbunksblad. Mitt var störst och mätte nog fyra meters höjd, som en gigantisk solfjäder!

Några timmar senare hade vi det dåliga vädret över oss. Kraftig blåst och ett ihållande ösregn höll oss kvar på denna plats tre nätter.
När vi så kastade loss på nytt i morse, var hinkarna som vi lämnat i sittbrunnen nästan fyllda till bredden, och jollens reling låg mycket nära vattenytan. Skulle tro att det hade fallit runt 250 mm.
På vårt radionät rapporterade de två båtarna "Solong" och "Nocomments", som valt att segla norrut utomskärs, att de haft mycket jobbigt väder, med snabbt växlande vindar av orkanstyrka. Båda valde att gå in i dag, när vädret bättrade sig, snarare kanske för att repa nytt mod än för att njuta nya vyer.

När vi var nästan framme vid dagens ankarställe, blåste det plötsligt upp på nytt, nu med ilsken, ostlig kuling.
Vattenytan blev snabbt vit av skum, för i dessa trakter sätter tidvattenströmmarna starkt, här 3-5 knop, enligt sjökortet. Vi hade blivit varnade just för strömmarna av "Hawk", som passerade här för några dagar sedan. De hade då haft fyra knops ström och drabbades av oturen att få propellern full av kelp. Evans hade måst ta på sig cyklopet och gå ner och skära loss dem.
Vi har inte hört så mycket om detta problem tidigare, men enligt hörsägen skall det gå bra, så länge man bara kör framåt.
Det är inte sällan man måste gå genom bälten av dessa slingrande, friflytande tångruskor.
På sistone har det även varit mycket grenar och ved som flutit runt. Vi skrattade på vägen hit och sa, att det kändes precis som att åter vara på Paranáfloden med strömmen, de vindlande kanalerna och alla de flytande orosmomenten. Här behöver man dock inte oroa sig för att giftormar skall ta sig uppför ankarkättingen, ehuru råttor och möss ofta sägs ta sig ombord via landförtöjningar också i dessa farvatten.
Våra kanadensiska vänner i "Mist", som vi mötte i Mar del Plata, hade varje dag gillrat en spann med tvålvatten med en agnad vippbräda, och på så sätt fått åtskilliga möss på däck.
Kanske borde vi börja försvara vårt lilla svenska territorium mot objudna gäster trots allt, med tanke på tågvirket och proviantförrådet.
Gustaf."

"Caleta Sepulcro-Puerto Bueno, Isla Florencia-Estero Arboles Espectrales-Isla Filomena
44.28.126 S, 73.38.491 V, kl. 21.45 GMT, den 20/3 -02.

Vi har haft en period av ovanligt väder sedan vi skrev sist. Det har nämligen varit näst intill vindstilla. Det har varit ömsom molnigt och soligt på dagarna, mest som i gamla Sverige i juni månad. Man unnar sig då lätt att glömma bort att "alltid vara på sin vakt". Vi har omväxlande kunna segla eller gå för motor mellan ankarplatserna, och samtidigt med förflyttningarna kunnat läsa, sola eller laga till en god lunch.
Den nya autopiloten eller det gamla vindrodret har fått styra båten, medan vi regelbundet justerat kursen och tittat till olje-och temperaturmätarna på motorn. Oljetrycket har hållit sig bra på senare tid, sedan Gustaf bytte olja inte mindre än två gånger med kort mellanrum. De allra senaste senaste dagarna har förstås nålen darrat litet emellanåt, vad nu det kan bero på.

Vi har nu tagit oss upp till civiliserade trakter. Skärgården i området här heter Archipelago de Chonost.
Här finns ett par mindre fiskarsamhällen. Vi möter ofta små fiskebåtar och måste hålla ordentlig utkik efter fiskredskap i vattnet.
Djurlivet är rikt, och mest av allt lägger vi märke till alla skarvar och sjölejon. I morse gjorde vi en gummibåtsutflykt tillsammans med Beth från Hawk (våra båtar delar nu återigen samma ankarvik). Vi knattrade iväg till en sjölejonskoloni, som ligger en bit söder om vår ankarplats.
Gustaf har för sig, att sjölejonen antagligen håller på och byter till vinterpäls nu, och då vill de gärna tillbringa större delen av tiden på land, säger han. För skandinaviska sälar lär det vara på det viset, att pälsen växer ut snabbare där det är varmast, nämligen ovanför vattenytan, och troligen fungerar det likadant för den här arten.
Vi kunde komma kanske femtio meter från kolonin utan att skrämma sjölejonen. En flock befann sig i sjön, och det kändes faktiskt som om de ville skydda sin ö. De simmade emot oss, och vid ett tillfälle puffade de till oss på undersidan av båten. Alla djur här är ganska nyfikna, men kanske tyckte de att kom vi för nära?
Sjölejonen är betydligt större än sälar, och det är inte utan än att man känner sig lite utsatt i en sådan mjuk, tuggbar gummibalja som vi satt i. De största bestarna, de stora hannarna, som låg och slöade i land, var helt imponerande. De höll ofta huvudet rakt upp och den tjocka, kraftiga halsen med sin hårbeklädnad gav intryck av att de hade ett särdeles praktfullt helskägg runt hela huvudet!
Ibland blev de arga på varandra, röt och rapade, öppnande det stora röda gapet med alla tänderna i, viftade hotfullt med huvudet och nafsade ilsket. Ibland åkte någon i sjön, men det tog han mestadels med jämnmod.

Ofta ser vi sjölejon eller sälar i vattnet här i Patagonien. Mest sker det i form av ett nyfiket huvud som sticker upp i kölvattnet efter oss, ibland femtio-hundra meter ut från båten. Och nyfikna är de!
Många gånger är det svårt att avgöra om det är en säl eller ett sjölejon man får syn på, men "lejonen" har jättestora händer, faktiskt (både "fotfenorna" och "handfenorna" är stora). Ibland kan man se sjölejon som ligger på rygg och driver med strömmen,. Upp ur vattnet sticker då ett par handfenor. Ibland möts händerna i en from gest. Man kommer lätt att tänka på en gemytlig gammal präst, som ligger och funderar på vad han skall hitta på i sin nästa predikan.
Sedan vi korsade Golfo de Penas, har vi även sett ett par olika arter av randiga maneter i vattnet. En av dem är mycket vanlig och dessutom jättestor - kanske två meter i omkrets och med något längre tentaklar, modell kraftig tjocktarm. Beth i Hawk har sett rovfåglar sitta och äta på ilanddrivna maneter.

I dag är det dock slut på findagarna. Ett nytt lågtryck med tillhörande front rasar över oss, och det blåser och regnar ute.
Tillsammans med Hawk skall vi nu vänta ut det dåliga vädret, som förhoppningsvis skall ge med sig till helgen.
Tina."

"Kl. 02:59 GMT den 26/3 2002.
Här sitter vi i båten efter en väldigt lugn och behaglig översegling från Bahia Anihue.
Vi har det fint, sitter här och pratar med vår "net operator" JC som vi hälsat på ett par dagar. Vi skriver mer senare.
Hörs,
Gustaf."

"Estero Pindo, Chiloe, den 26/3 -02.

Vår färd Filomena - Bahia Anihue - Estero Huildad - Estero Pindo.

Vi lämnade Isla Filomena strax efter gryningen tillsammans med våra vänner i Hawk. Vi tog en genväg över "vita fält på sjökortet", och seglade bidevind, framdragna av en fin nordvästlig bris.
Efter några timmar bestämde sig vädergudarna för, att det var nog med finväder för vår del. De skickade en "osynlig" squall på oss. Ett bälte av vita gäss närmade sig snabbt, och på nolltid blåste det upp. Tagna på sängen som vi var, med alla segel uppe, kändes det ganska otrevligt.
Vid sextiden på kvällen ankrade vi i Bahia Anihue. Där fanns både Hawk och en annan amerikansk båt, Pelagic (en större motorbåt) på plats. De hjälpte oss beredvilligt att fickparkera mellan dem.
Det blev en tidig kväll, slaka som vi var efter en lång dag.

Under natten sjönk barometern. Det väntade lågtrycket skulle enligt förutsägelserna, egna och andras, braka in följande dag. Men man ligger väl skyddad i Anihue.
Och dagen därpå vågade Gustaf, Beth från Hawk och jag ta gummibåten över viken för att hälsa på hos familjen J.C. Szydkowski, som äger all mark vid Anihue. Litet skvättigt var det väl, men vad gör man inte för att få träffa roliga människor.
Juan Carlos, eller "JC" är högst densamme man, som driver vårt radionät, kallat "Patagoniennätet".
Vi såg verkligen fram emot att träffa honom. Det visade sig dock snart, att i Anihue bodde hans son Alan med danska sambon Karen.
JC själv fanns i sitt hus, 20 km norr om oss. Och där satt han och kunde tyvärr inte hälsa på oss p.g.a. det dåliga vädret.
Alan och Karen var emellertid mycket trevliga. Deras hus var designat av JC´s fru Lita, och familjerna hade tillsammans skapat de vackra möblerna som fanns i det. Allt var gjort i trä från skogen intill, och deras målningar och sniderier vittnade om både begåvning och smak.
Alan och Karen jobbar mycket med att förbättra och underhålla husen. Liksom JC och hans fru lever de till stor del på fisk och hemodlade grönsaker.
De hade en riktig bastu, och Beth, Gustaf, och jag tog chansen att få svettas bort några av våra hittills dåligt skrubbade Patagoniensmutslager.
På kvällen blev det en glad återförening, då Finnrose dök upp i Anihue och förtöjde långskepps med Hawk. De hade varit i Puyuhuapi och badat i varma källor. Där hade de också sett riktiga bilar, berättade de (det var ju några månader sedan).
De berättade också om sina äventyr i Tortel, nordost om Puerto Eden. De hade hamnat på en del läskiga ankarplatser, med rachas och "windspouts", sedan vi träffade dem sist. Uttrycket "like a rachacity" har myntats, kan noteras.
Den kvällen var det nog ändå historierna som Ken från Pelagic hade att berätta, som tog priset. Han och hans fru Helen (72 år) hade kört sin motorbåt från USA. De hade varit uppe i Amazonas, mötts av 18 knops ström, och kastats upp på en sandbank. Ken hade försökt kasta ut ett ankare och därvid skrapat bort all hud från händer och fötter.
När de äntligen lyckades ta sig loss och var på väg ut, hann de precis ta skydd bakom en ö, då en av de ökända 10-15 m höga jättevågorna, som bildas just där i Amazonas-inloppet, rullade fram. Vattennivån steg 12 meter när vågen passerade.
Mycket lera kom in i båten, och tydligen också i motorn. Ken är förvisso en mycket duktig mekaniker, som lyckades hålla sin maskin igång, trots att den var full med lera. Oljan läckte ut ur alla packningar, och man får gissa, att tiden för oljebyte bör ha gjort ett riktigt skutt.

Fortsättning följer!!
Tina."

"Castro, Isla Chiloé, 42 28.686 S, 73 45.474 V, kl. 02.00 GMT den 31/3 -02.

Vi har haft ett stabilt högtryck omkring oss nu under några dagar, så det har känts som svensk sommar här, trots att hösten faktiskt är i antågande. Vi har därför kunnat vara seglandes eller motorseglandes nästan varje dag, och har nu avverkat nästan hela Patagonien.
Nu är vi åter i civilisationen. Det känns en smula märkligt att få syn på hus och bilar efter hela tre månader av bara orörd natur. Castro på Chiloé-ön är en väldigt oskyldig form av storstad, med sina 20 000 invånare och en ganska måttlig trafik.

Vi lämnade Bahia Anihue på fastlandet för ungefär en vecka sedan, med en alldeles speciell gäst ombord, nämligen JC, initiativtagare och ansvarig för Patagonien-nätet, och därtill Bahia Anihues ägare.
Han fick en lift till Chiloé, och och måste således dra morgonens radioprat från Caminante.
JC är en ovanlig människa, en riktig mångsysslare. Men kanske är det hans väl utvecklade förmåga att prata (övertyga?), som är hans mest framträdande kännetecken.
Ett av hans hjärteprojekt handlar om caneloträdets hälsosamma egenskaper. Hans familj har tydligen lagt ner mycket pengar på forskning kring extrakt från detta träd, och nu spånar de kring planer på att starta ett destilleri i Anihue, för att extrahera olja för försäljning. Två förbiseglande kemister (som vi) kan lätt snärjas in i ett sådant projekt. Tanken svindlar - sicken arbetsplats - vildmark och tempererad regnskog, bra fiske, delfiner, sjölejon, valar, ja till och med späckhuggare i farvattnen omkring.
JC är mycket stolt över sitt Anihue. Han lovordade den rena luften, vattnet och inte minst maten. Han bjöd oss på hemmafiskad lax, och varken Gustaf eller jag har sett en så röd lax förut Inte heller har vi ätit något liknande.

I skymingen kom vi till sydöstra Chiloé, Estero Huildad. JC fick övernatta ombord, för att ta sig vidare norrut till Santiago följande dag.
Chiloe är känt för att ha mycket tidvatten (5-6 meter) och det fick vi känna av ganska snart. Det var väldigt strömt på ankarplatsen, och vi snurrade runt på ankaret hela natten i strömvirvlarna. Det var inte speciellt trevligt, och det var med viss lättnad vi lämnade platsen, och det smala inloppet.
Nästa ankarplats blev Puerto Pindo, 30 sjömil norröver, betydligt lugnare och vackrare. Öarna här vid Chiloes "midja" är täckta av ängar med små insprängda skogsdungar, färggranna hus och diminutiva samhällen.
Massor av fåglar. Ibisarna betar som kor på ängarna i det mustiga gräset.
Tina."

"Mechuque, 42 19.394 S, 73 15.401 V, kl. 02 GMT den den 5/4 -02.

Vi lämnade Castro en solig morgon, efter att ha fröjdat oss på saluhallen, ett särdeles exotiskt nöje för oss, som levt på konserver alltför länge. Sedan detta besök har vi kunnat karva av goda korvar och knapra av en stor rökt lax (för 20 kr/kg), för att bara nämna ett par av läckerheterna.
Av Judit och Brian på "Dione Star", en 38 meters stålketch(!), blev vi bjudna på restaurant. De berättade om sina seglingar, flera varv runt jorden, allt sedan 1972, i olika båtar.
För Dione Star har de varit ansvariga de senaste två åren, och har med denna jättestora segelbåt drivit riktigt stora affärer. Hon har 12 kojer för riktig lyx-charter. Det räcker att de får 10-15 veckor bokade om året, för att affärerna skall gå runt. Så kostar det också 8000 dollar per natt och koj att följa med (folk är galna!). Men utgifterna är också ganska stora...
De är sex personer i besättningen. Största jobbet är att passa upp gästerna. Dessa tillbringar större delen av dagarna med vattenlekar. Därför har de en jättestor lucka i akterspegeln, ungefär som en garageport, för in- och utpassage av "vattenleksakerna", bestående av dykutrustning av skilda slag, vattenskidbåtar, vattenskotrar, surfbrädor och allt vad man kan hitta på. Gästerna vill däremot inte vara med på några överseglingar. Längsta lakun i sysselsättningen, 8 timmar, är max vad tålamodet tillåter, har man kommit fram till. Konceptet är marin underhållning med ständigt nya inslag.
Marknaden för verksamheten har tidigare haft sitt centrum i Västindien. Den har numera gått ner kraftigt, som en följd av amerikanernas nytillkomna flygrädsla (elfte-september-syndromet). Geografiskt ligger Polynesien "halvbra" till för denna form av charter, medan Medelhavet fortfarande är attraktivt. Där är emellertid säsongen kort, och Judit och Brian tyckte inte heller att det var så roligt där. Förra sommaren var det Jugoslavien och Turkiet, sedan blev det Antarktis. Snart skall de till Tahiti-regionen och sedan till Nya Zeeland och så åter till Medelhavet.
De gör 8-9 knop för segel och 10-12 för motor. Även när de seglar går ständigt en stor diesel för att hålla igång elförsörjningen för gästernas bekvämlighet.

Dåligt väder var på väg, så vi kände att vi borde röra lite på oss, så att vi inte skulle växa fast i Castro. Sålunda kastade vi loss och seglade/motorseglade 40 sjömil i snirkliga krokar längs strömma kanaler, för att slutligen hamna i en liten vik bakom en laxodling.
Isla Mechuque är en litet gytter av öar mitt emellan Chiloé och fastlandet. I alla dessa byar är laxodling, får, kor och litet jordbruk vad man försörjer sig på, vid sidan om diverse fiske. Turism ger ett tillskott i kassan under Chiles semestermånad (januari).
Hela chilenska Patagonien har drabbats av en ovanligt jobbig giftalgblomning (marea roja) de senaste veckorna. Det var t.o.m. någon som dött efter att ha ätit musslor i Castro häromdagen.

Vi träffade Edit och Ken på Zepharous tidigare i dag. De är båda marinbiologer och jobbar med fältarbete, inventeringar och miljöprojekt hemma i Kanada, med jämna mellanrum, för att hålla sig flytande. De seglade ner hit stillahavs-vägen via Galapagos och Påskön. De har nu tänkt stanna här i c:a sex år och göra Patagonien riktigt grundligt, om uttrycket tillåts.

De berättade vad som nu gäller på Galapagos, för oss seglare: Det kostar ingenting att landstiga, förutom obligatoriska 30 US-dollar för ett "insektsbekämpningsintyg". Man får stanna 21 dagar på något av fyra ankarställen. Diesel och mat är billigt.
De hade tagit kontakt med marinbiologilabbet på Galapagos och ställt sin båt till förfogande för dem. Sedan hade de haft två trevliga veckor tillsammans med några sjögurkeforskare. Som tack för samarbete och upplåtande av båten fick de en dykkompressor, och kunde dessutom stanna kvar ytterligare tre veckor.

De berättade mycket om Påskön, denna mytomspunna plats på jorden. De seglare, som vi på sistone talat med, som försökt ta sig dit, har haft dåligt väder och alltför rulligt på ankarstället, för att få ut något av resan.
Nu fick vi veta, att hela knepet ligger däri, att det bara är tre möjliga månader för besök på Påskön, nämligen december, januari och februari. Då råder passadvindar där, och vågorna från de sydliga stormarna är modesta. Senare på hösten, när folk härifrån frestas att segla dit, får man motvind dit. Dessutom kan man inte lämna båten obevakad på grund av det lynniga vädret. Där ser man!

Vi har nu haft det utlovade pissvädret i två dagar, och i morgon skall det blåsa 15-20 m/s från nord, med 25 i kasten, så vi kanske inte kommer så långt den här gången heller.
Gustaf."

"Mechuque, 42 19 S, 73 15 V, kl. 23 GMT, den 7/4 –02.

Det har varit miserabelt väder i denna del av världen de senaste dygnen, det ena lågtrycket har avlöst det andra och det har blåst, regnat och åskat. Vi har fått ligga stilla och trycka i vår lilla ankarvik med en rejäl lina i land.
I går kulminerade vinden runt 25 m/s. I byarna var det säkert värre, för ibland har vi lutat ner så mycket att man fått hålla sig fast, för att inte drutta omkull.

I morse, på kortvågsradion, fick vi kontakt med våra vänner Andy och Ulla i Ballena, som är på väg från Sydgeorgien till Sydafrika. De hade också veritabelt skitväder. I går kastades de runt i den höga sjögången. Ingen hade skadats, men de hade bland andra småblessyrer fått en mängd blåmärken. Vågorna var formidabla och bröt ofta över båten.
Tina säger, att det inte varit såå starka vindar, bara runt 18 m/s, men sjön har ju lång väg att bygga på där borta, när det blåser mer eller mindre oavbrutet i veckor.

Nu har väderprognosen lovat bättring för vår del, så vi går nog upp till Puerto Montt i morgon (55 sjömil).
Gustaf."

"Puerto Montt, kl.05:03 GMT den 13/4 -02.

Ligger sedan några dagar i Puerto Montt och mekar med båten. Har koncentrerat mig på motorn till att börja med. Injektorer, kylsystemet, ventiljustering, remmar och filter.
Sedan skall vi måla bottenfärg.
Gustaf."

"Puerto Montt, Chile, den 14/4 -02.

Vi gjorde en lång dagsetapp från Isla Mechuque den 8/4 i gryningen, fram till Puerto Montt, precis innan solen gick ner.
Mest spännande under dagen var passagen under en elledning med okänd höjd över havsytan, som inte fanns med på sjökortet, i Paso Tautil.
Vi lyckades få tag på någon på VHF-radion som försäkrade oss, att vår 18 meter höga mast inte skulle bereda oss några problem. Senare fick vi höra, att den hade bortåt 40 meters fri höjd - men sådant är svårt att bedöma från en segelbåt!

Puerto Montt visade sig ha en mycket aktiv och synnerligen vacker hamn, belägen i kanal Tenglo, mellan fastlandet och Isla Tenglo. Det kändes magiskt att puttra in för motor denna kväll. Det var vindstilla, och mycket små fiskebåtar kilade fram och tillbaka. Längs kanalen var sluttningarna skogsklädda, i en vackert mörkgrön schattering.

De senaste dagarna har vi legat i hamn, närmare bestämt i Oxxean marina, där vi levt det glada sällskapslivet i kombination med allmänt båtmekande. Gustaf har tillbringat ett par dagar i motorrummet, och fått god hjälp av Ken i motorbåten Pelagic här bredvid oss (Ken har en bakgrund som bl.a. utvecklingsingenjör i rymdteknik, Apolloprojektet!).
Gustaf har tagit loss och lämnat in injektorerna för rengöring och justering, trimmat ventilerna, renoverat vattenpumpen, bytt remmar, bytt filter, och bytt kylvattenslangar. Jag åker dagligen in till mysiga Puerto Montt, där jag kopierar sjökort och böcker, letar kopplingar och annat smått och gott.
Vi har en kontinuerlig ström av kläder som skall tvättas, och varje dag hänger nya plagg på tork. Becky i Finnrose (som ligger bredvid oss) har lagt sin lilla jolle på bryggan och använder den som tvättbalja! Den senaste månaden har både Finnrose och vi haft problem med mögel ombord och fått slänga ett par angripna plagg. Kanske har kläderna varit litet smutsiga och legat mot den kalla skrovsidan i klädskåpen och fått kondensfukt.

I går natt satte vi igång med projekt bottenmålning av Caminante. Ett riktigt äventyr!
Vid högvatten flyttade vi in båten längs en betongpir, fendrade av med bildäck, plankor och vanliga fendrar, samt förtöjde med linor från knapar och från masttoppen. Efter ett par timmar hade vattnet sjunkit undan, och Caminante stod torrlagd längs muren, med svag lutning akteröver ut mot kanalen (kanske har vi 4-5 meters tidvattenskillnad just nu). Vi gjorde rent under vattenlinjen med en högtryckstvätt, och målade på ca tio liter bottenfärg vi hade kvar från Sverige, vilket räckte till litet mer än en strykning . Gustaf bytte ett par anoder närmast rodret, samt satte några svetsloppar på roderbultarna, som tycks ha en tendens att skruva upp sig.
Det var litet knappt om tid, och solen ville tyvärr inte titta fram och hjälpa till att torka skrovet. Den sista färgen lade Gustaf stående med vatten upp på låren. Men...båtmålning blir ju sällan gjord under perfekta förhållanden...
Så vid tvåtiden hade vattnet stigit upp och sanden släppte taget om Caminantes köl - vi var nu flytande igen. En snabb sorti tillbaks till den trygga pontonbyggan i marinan igen!

Båtbyggaren Noel från den nya-zeeländska segelbåten Sena erbjöd sig att vara med ombord och hjälpa oss med torrläggningen (de hade själva använt samma kaj för några veckor sedan). Han var en rolig karl, och bidrog till att de tidiga morgontimmarna mellan tre och fem blev litet lättsammare. De håller samma rutt som vi och skall segla norröver tidigt i morgon.
Förutom Sena och Finnrose finns även våra vänner i Hawk här, samt en kanadensisk segelbåt, Talisan, en pedantiskt välskött träbåt utan motor, som ägarna (Lynn och Larry Parker, tydligen kändisar i båtvärlden) seglat runt Kap Horn.
Dessutom är vi tillsammans med två franska båtar samt ett gäng chilenare, så är vi i finfint sällskap.
Tina."

"Puerto Montt, Chile, kl. 00.05 GMT den 19/4 -02.


Dagarna går undan fort här i Oxxean marina. Vädret växlar - i går passerade en front med regn och vind, i förrgår kom och försvann dimman gång på gång under hela dagen. Man får anpassa sina projekt efter vädret!

Gustaf plockade ner förstaget häromdagen. Ett kullager i Furlex-rullen hade delat på sig och alla kulor hade trillat ur. Det enklaste sättet att skaffa fram nya kulor blev till att köpa två nya rostfria kullager i lämplig storlek, öppna dem och ta kulorna. I dag skruvade han ihop alltsammans igen. Han använde då ett sorts klister som heter "Locktite", som gör så att delarna inte skall skruva upp sig igen (men man skall ändå kunna öppna rullen om man tar i litet extra)..
Inte bara kulorna rullar här på Caminante, så även kronorna. I går gjorde vi en runda till Puerto Montts industriområde, köpte glykol, destvatten, generatorremmar, laddningsregulator, epoxifärg etc.
Vi har haft problem med vår vattenkylda fryskompressor titt som oftast. Kylvattenintaget är kopplat via självlänsarna till sittbrunnen, och detta gör att filtren har behövt rensas varannan vecka. Här i staden hittade Gustaf nya, mycket större filter - men att också hitta kopplingar till dessa tog sin lilla tid.
Vi har köpt en ny gastub. Misstänker att den gamla, brasilianska tuben för butan inte är lämplig att ha propan i, särskilt om man skall till varma trakter. Tillsammans med sex andra båtar har vi fixat fyllning av våra gastuber. Marinan ställde upp med bil för transporten av tuberna tur och retur till en gasfirma.
Vi märker att det är väldigt ofta saker och ting tar fler dagar än vad firmorna ursprungligen lovar. Kanske har vi slutat att egentligen förvånas. Men det får ju ändå inte märkas att man inte riktigt tror på vad de säger...

För övrigt är Puerto Montt ett väldigt trevligt ställe att ligga i. Det är lätt att ta sig in till stan - bara att ställa sig vid vägkanten och vinka in första bästa buss eller collectivo (bil), vilket kostar 3-5 kr enkel väg och tar 15 minuter.
Det finns ett stort utbud från små, välsorterade affärer på gåavstånd inne i centrum, samt dessutom från ett par jättemataffärer, mercados.
I stadsdelen Angelmo, nere vid vattnet, finns en permanent marknad, "Ferias". Där säljer man "turistvaror", d.v.s. hemstickade ylleplagg, träsniderier och andra konst- och nyttoföremål.
Fast ännu har vi inte haft tid att bara flanera...
Tina."

"Puerto Montt, den 21/4 -02.

I dag, söndag, har vi hållit oss i närheten av båten större delen av dagen. Jag gjorde en kort visit till Hawk i grannmarinan, Marina del Sur, för att låna en franska-kurs av Beth. Hon visade sig vara utrustad med tre(!), och skänkte oss helt sonika en av dem. En utomordentligt snäll kvinna.
Beth är lite deppig för sin pojkvän Evans. Hon säger, att han lätt blir nere, eller "loj", som hon uttrycker det, när han inte har några utmaningar på gång. Då vill han heller inte vill ta på sig några, och så stannar livet upp.
Att leva som långseglare är inte alltid frid och fröjd.

I fredags hade vi grillfest tillsammans med alla båtgrannarna här. Hawk- och Finnrose-folket kom med en jättefin hejdå-tårta till oss. "Fair Winds, Tina and Gustaf", sade tårtan. Vi blev rörda.
Den franska familjen i Alibi (mor, far, + två barn, 12 resp. 16 år) hämtade den jättestora, treliters Calvadosflaskan. Det värmde gott med en fransk hutt i kylan. Vi bjöd på Caminante-brännevin. Den svenska snapsen håller ställningarna bra, den också!
Det är tre franska båtar här. De flesta från dem talar tyvärr ganska dålig engelska, men alla gjorde sitt bästa att överbrygga språkbarriärerna. En kvinna, (som heter Jeronemique?), är ett språkligt undantag. Hon försörjer sig och sin pojkvän på att skriva böcker.
Hon är runt 38-42 år, kort, har pigga bruna, glada ögon. Hennes första bok (som tydligen sålde riktigt bra i Frankrike) handlade om när hon bodde hos en isolerad indianstam i Peru. Hon var där alldeles själv i perioder under flera år. Klädde sig som dem, levde med dem. Lärde sig långsamt, långsamt deras språk. Hon och hennes pojkvän besöker dem fortfarande ibland. Nu håller dessa indianer på att inkorporeras i den "stora världskulturen" - med radio, vår skränmusik(!) etc.

Arbetet ombord på Caminante fortsätter.
Gustaf har bytt olja på motorn, liksom även på injektorpumpen. Den sistnämnda faktiskt för första gången. Han har även lagat en trasig nivåvakt till en elektrisk länspump.
Vi hade en brasiliansk gastub, som vi hade tänkt slänga. Gustaf fyllde upp den manuellt med propan från en chilensk gastub med hjälp av ett alldeles eget litet trick.
Han ordnade först med lämpliga kopplingar mellan tuberna. Därefter ställde han den chilenska i läge ovanför den brasilianska. Sedan hällde han varmt vatten på den övre, respektive kallt vatten på den undre - och fick över all propan till den nedre tuben!
Vi kommer att åka till Stilla havet med fyra propantuber till gasolköket. Den gasen bör räcka till Nya Zeeland/Australien.
Jag har shoppat en del matvaror nu. Hittade en mataffär, där de körde hem varorna, om man handlade för mer en 150 kr. Och så mycket kostade 10 kg socker, 5 liter matolja och en dratt mjölkpulver (och några andra småsaker).
Jag köper redan nu sådana varor de rear, om det är något jag tror vi behöver. Vi skall inom de närmaste veckorna köpa in och sjöstuva mat för många månader framöver.
Jag hittade också ett bra ställe att framkalla diafilm. Vi har nu många jättefina diabilder från Patagonien ombord, men ingen projektor.
Vi får väl titta på bilderna - och drömma om våra färder - när vi blir pensionärer.
Tina."

"Puerto Montt den 26/4 -02.

I morgon bitti seglar vi ut på havet. Färdigmekat!! Tror vi går till Concepción.
Gustaf."