Jorden runt med Caminante (I). Del 6: Stilla havet och Söderhavsöar, 4 maj - 31 oktober 2002

 

Innehåll
Del 1: Från Göteborg  till Portugal  via Skottland, Irland och Spanien.

Del 2: Över Atlanten från Portugal till Brasilien via Madeira, Kanarieöarna och Kap Verde.

Del 3: Brasilien och seglingen till Uruguay

Del4: Uruguay, flodsegling i Argentina och bussresa till Anderna

Del 5: Söderut från Buenos Aires, Patagonien

 

 

Innehåll del 6, 4 maj – 31 oktober 2002

Concepción, Chile.Vänner från Sverige ansluter. Ut på Stilla havet den 4 maj 2002, sid 3 Framme vid Polysnesien, Fatu Hiva, den 14 juni

Fatu Hiva (Marquesas), den 14 juni

Tahuata (Marquesas), den 18 juni

Mot Tuamoto, den 7 juli

Fakarava, den första atollen, den 12 juli

Papeete, Maeva Beach, Tahiti, den 27 juli

Cooks Bay, Moorea, Franska Polynesien, den 2 augusti
Mot Tonga, den 8 augusti

Framme vid Tonga, Vavau, den 19 augusti

Mot Fiji, den 20 september

Framme vid Fiji, Vanua Levu, den 28 september

 

Mot Concepción!  "38 550 S, 74 17 V, kl. 23 GMT, den 28/4 -02.
Efter nära två veckors förberedelser och underhåll av båten i Puerto Montt, var vi så äntligen klara med det viktigaste.
Vi behövde ett lämpligt "väderfönster" för färden norrut och började nu invänta ett sådant.

Men vi behövde inte vänta länge. Det slumpade sig så, att det stora högtrycket, som alltid ligger parkerat i södra Stilla havet, alldeles just då knoppade av en högtrycksrygg, som vandrade ner mot oss.
Vi hade haft busväder den sista veckan i Puerto Montt, så det gick nog fortfarande en del dyning ute på havet, men man måste ju smida medan järnet är varmt.

Det var ledsamt att behöva säga farväl till alla goda vänner. Det har rått en så härlig omtanke och vänlighet bland seglarna vi mött här i Chile, och en så hjärtegod hjälpsamhet. Men livet går som bekant vidare, så även för oss som lever i båtar.
Första biten mot det stora havet var att segla ut i sundet mellan fastlandet och Chiloé (Canal Chacao). Detta kräver en del planering, särskilt som vi hade springflod just den dagen vi kastade loss. Då är tidvattnet så högt som 7.5 meter i Puerto Montt. Allt detta vatten skall pressas genom det lilla sundet var 6:e timme!
Vi gick naturligtvis med strömmen ut, och gjorde mellan 13 och 15 knop, vilket motsvarar minst 7-9 knops ström. När vi passerade ett litet skär, såg det ut där, som vid fören på en snabb båt, när vattnet sprutade över klippan. Läge att inte slarva med navigationen!

Så småningom kunde man dock se slutet på forsränningen. Strax innan den våldsamma strömmen möter havet, ligger en bemannad fyr, Coronas, och där det finns ett hyfsat ankarställe för den som behöver ligga och vänta på bättre väder.
Tina ropade upp fyren för att få en väderprognos för natten. Vi hade redan en del nordlig vind och var litet oroliga att vi förutom jobbig sjögång skulle få kryss upp längs kusten. 7-10 ökande till 10-13 m/s V-NV sa de, så vi bestämde oss för att försöka. Båten Stokes hade legat tre veckor här förra året i hopp om sydliga vindar och till sist fått vända åter. De stannade ytterligare en säsong i Chile. Deras otur ville vi inte dela.

Alltså lät vi oss spottas ut i havet av vår vildsinta tidvattenström. Det var som vi befarat, en halsbrytande sjö, som sträckte sig minst 10 sjömil ut. Och där stod jag och handstyrde, medan skymningen föll.
Mycket av tiden i Puerto Montt hade jag ägnat jag åt att pyssla om vår gamla Fordmotor, inspirerad av att flera andra båtar där hade samma slags maskin, och att alla berömde dess förtjänster. Sålunda gick nu den gamla damen som aldrig förr. En klocka kanske inte är den bästa jämförelsen, men motorn malde i alla fall tryggt på, såväl uppför gigantiska väggar av vatten, som nerför de hiskligaste stup.
Vi styrde undan för otäcka brytare och höll krampaktigt andan, när Caminante tittade över kanten på väldiga branter, för att sedan kastas ner och braka in fören i nästa hårda vägg av vatten, så det skrällde och sjöng. Det var gott att veta, att vi hade bytt en del plåtar just i fören, innan vi började vår resa i Göteborg.

Det var nog ett par timmar jag stod där och försökte hålla mig fast i den vilda ungtjur, vår gamla Caminante förvandlats till.
Hade jag ägt en av de där vidbrättade hattarna, en sexladdare och därtill burit lasso, skulle jag förvisso orkat stå där en stund till, men nu blev jag så småningom litet väl slak, så jag fick kalla upp den sjörullade Tina.
Det hade redan blivit mörkt, sjön kokade, skvätte och åbäkade sig runt omkring oss. Jag hade hållit västlig kurs för att komma fri från de grundbankar som lurade på var sida, och för att dessutom ta lite höjd. Vinden hade mycket ändamålsenligt backat till NV och friskat i, så räddningen från häxgrytan låg i att snabbt få upp lite segel och tvära ut från den fortfarande dominerande tidvattenströmmen. En enkel beräkning talade emellertid om att den snart borde vända. Att som framtidsutsikt ha att snart sugas in över alla reven, var inget som kändes överdrivet lockande.
Tina tog över styrningen, medan jag fick upp en liten fock, en revad stor och en bit av mesanen. Vindrodret riggades, och snart kunde vi kura nere i ruffen bakom var sitt slingerskott och känna hur båten rusade på av egen kraft norrut. Mot tropikerna och bort från detta inferno.

Efter en timme eller två fick vi slå, nu omgivna av ett mer normalt havslandskap. En hög och lång dyning från sydväst, och Södra oceanen toppad med en nordlig sjö på någon meter. Under natten kryssade vi vidare mot nordvästan.
Dagen därpå ökade vinden till 12-15 m/s och vred över på nordlig. Buset avslutades följande midnatt med ett magnifikt ösregn, följt av stiltje. Slammer och brak. Flaxter, flaxter i alla mindre och större segel. Ett par minuter därefter inträffade så Miraklet. Sydväst 10 m/s! Caminante svepte strax fram med sju knop över havet. Fri.
Frihet är att vara fri från motvind och nedstämdhet över att ha gjort knappa 50 sjömil under ett helt dygn och fri från längtan efter varm mat och torra byxor!

Sydvästan har nu hållit i sig snart ett dygn och vi har gjort många snabba sjömil. Under kvällen har den dock mojnat vid två tillfällen, så segelslamret har tvingat oss starta vår välartade motor ett tag.

Det känns att vi nu lämnar de "höga latituderna" bakom oss. Vi har sett blå himmel för första gången på länge och vattentempen har stigit undan för undan, från 10 till 14 grader.
Efter intag av litet god mat och dryck i dag, började redan förväntansfulla fantasier om solsken och värme att ta fart i våra sinnen.

Vi siktar nu på att segla in i Concepción, hundratjugo sjömil norrut, och träffa våra kära vänner Cecilia och Sebastian, som skall följa oss mot Polynesien.
Gustaf.

36 57 S, 73 43 V, kl. 01.10 GMT, den 30/4-02.
Sjön har efterhand stillnat, allt eftersom vi kommit längre norrut, och det fina vädret har bestått.
Vi har verkligen haft riktigt kalasväder, som man säger, om än med litet väl lätta vindar, så tidvis har vi fått köra motor. Motorkörning är dock inte längre så betungande, sedan vi numera har en liten rorkults-autopilot monterad ovanpå vindrodret. Förr, när vi gick för motor, satt vi där och turades om att handstyra, men denna primitiva sedvänja kan numera bara ses i historiens backspegel...

Vi ser ljusen från Talcahuano i horisonten, så om inget oförutsett sker, kan vi nog vara framme före gryningen. Talcahuano är en av Chiles största fiskehamnar, med enorma fiskmjölsfabriker. Skall bli intressant att se, hur en sådan ruljangs ser ut. Bredvid ligger Concepción, där vännerna möter upp, och där vi tänker inhandla provianten för den annalkande stillahavsseglingen.

I det röda kvällsljuset dyker det så upp en liten fiskebåt, som länge gått på samma kurs som vi. De hojtar och vinkar glatt när de passerar, helt nära, och vi tjingsar tillbaka. Strax kastar de i sin fiskeutrustning (en mindre trål?), varefter de så småningom vänder tillbaka till oss, gestikulerande, tydligen på ett strålande humör.
Vi pratas vid en liten stund, medan Caminante seglar på i den lätta vinden. Snart drar de upp en jättestor, nykokt krabba ur båtens inre, som firas över till oss via en kastlina. Någon gengåva kan de absolut inte tänka sig! Kustbevakningen ser strängt på krabbfiske och all slags försäljning utanför säsongen, så det är bara att ta emot. Men bara för husbehov! Härliga människor, de här. Hjärtat på rätta stället!
Vi vinkar farväl till våra välgörare, som puttrar vidare hem till sin fiskeby i den färggranna träskutan, ibland delvis dold av de stora dyningarna i den granna solnedgången. Ett riktigt hötorgsmotiv faktiskt, men verkligare än någon tavla.
Gustaf.

Så här skriver Tina från ett internet-café på Concepción:
Concepción den 3/5 –02.
 Allt aer ok haer, vi seglar nog ivaeg i morgon, loerdag. Cecilia och Sebastian aer vael installerade.
Vi har just lastat ombord ca 80 liter chilenskt vin, saa, vi faar vael foersoeka vara maattliga...
Det skall bli bra att komma ivaeg.
Taenker paa er!
Tina.

Stilla havet, kl. 22.30 GMT, den 4/5-02.
Vi låg fyra nätter i flottbasen Talcahuano, den chilenska flottans hjärta, och förberedde vår polynesiensegling.
Två turer till Lider, den megamaxenorma jätteaffären, gjorde vi under tiden. Där måtte vi ha köpt ett halvt ton mat och dryck, att döma av hur vattenlinjen sjönk.
När så allt var klart med provianteringen, tog vi oss runt bland de olika myndigheterna, för att få oss och båten lagligen utklarerade från Chile. Tullen, Armadan och Polisen - inget slarv minsann! Till polisen fick vi komma tillbaka på eftermiddagen, för det var bara polischefen som hade rätt att stämpla i våra pass. Han tog sin uppgift med stort allvar, "Esto me intresa mucho!", sade han och viftade med ett pass i vädret.
Det var likadant varje gång vi passerade med bussen genom grinden till Base Naval, där vi låg. Alla papper, för var och en av passagerarna, studerades noga av de unga grindväktarna. Många honnörer och uppstramningar fick den tjänstgörande värnpliktige militärpolisen utföra varje gång, innan bussen äntligen kunde fortsätta. I Chile är det ordning och reda.

Nu har vi emellertid redan tappat detta sköna land ur sikte, långt bakom den ljusa fåra vi kan se i havet akter om oss. Vi kastade nämligen loss vid elvatiden i förmiddags och blev rörande avvinkade av seglarskolans små elever i marinan.
Kursen är 300 grader. Vi har bidevind-halvvind och funderar på att försöka göra ett litet strandhugg på Robinson Crusoe-ön, trehundra sjömil ut, i Juan-Fernández-gruppen, innan vi fortsätter mot Polynesien. Det beror dock på vädret om man kan ta sig iland där, för de har ingen hamn.
Prognosen som just kom in, såg inte så lovande ut för detta, eftersom ett lågtryck, söder om oss, nog kommer att ge oss NNV vind, så vi får väl se hur det går.

Vi är omgivna av mycket havsfågel här - albatrosser, liror, petreller och stormsvalor. Litet närmare kusten fanns det också många pelikaner, samt några pingviner. I latitud är vi ju på motsvarande höjd som Portugal, men det är litet kyligt i luften, trots att solen har skänkt oss sin värme hela dagen.
Den kalla havsströmmen, som följer kusten, gör det litet fuktigt, och tvätten man hänger på tork, behöver hela dagen på sig för att bli torr.
Gustaf.

 34 18 S, 74 21 V, kl. 00.20 GMT den 6/5 -02.
Sent i går kväll kom en väderprognos från chilenska Armadan som sade, att vårt stillahavs-högtryck var på väg att puffas undan av några lågtryck. Detta skulle betyda att Robinson Crusoe-ön skulle få nordlig vind just när vi skulle komma dit, d.v.s. ankarplatsen skulle bli öppen mot vinden.
Vi beslöt därför att strunta i dessa sköna öar, vände fören norrut och är nu i stället på väg direkt mot Marquesas-gruppen.

Men, att segla till Marquesas härifrån utan att kämpa alltför mycket mot vinden, betyder att man seglar 900 sjömil norrut först, för att komma in i passadvinden. Därefter, när man är uppe vid 20 grader syd, vänder man mot VNV. Precis som när man seglar från Portugal till Västindien fast spegelvänt...

Vi har haft plattläns sedan vi föll av norrut, först 7, nu c:a 12 m/s. Undan går det, och rullar gör det likaså.

Vi har försökt vara flitigare med fisket nu än tidigare. Således har vi tre linor ute, men med olika stora krokar och varierande färger på dragen.
Inga napp ännu, bara enstaka kelpbitar söderifrån följer med upp.
Gustaf.

31 42 S, 74 53 V, kl. 06.30 GMT den 7/5 -02.
Vi rullar vidare norrut på havet. Vädret har varit grått och mulet, men vi har haft fortsatt fin medvind, och så har det blivit bra mycket varmare.
Det har varit en litet sömnig dag, efter den gångna nattens myckna rullande, men nu börjar de nyvunna sjöbenen göra envar en smula morskare.
Tina har underhållit oss med högläsning ur "Humoreller", en trevlig samling små berättelser av blandade författare.

Dagens höjdpunkt blev en god kycklinggryta med tillsatser av mycket vin och grädde.
Gustaf.

30 38 S, 75 08 V, kl. 00.40 GMT den 8/5 -02.
De bekväma medvindarna fortsätter att skjuta oss framåt, men lite mulet och svalt har vi fått på köpet.
Vi slö(r)ar norrut med fyra knop och har, som man säger, ett bra liv. Dagen har fördrivits med - mycket - våfflor till lunch. Trots tidig start har därefter följt brasiliansk afton.
Genomförande: Lugn, litet melankolisk brasse-musik, en caperinha på eftermiddagen, romantik under brasilianska flaggan och sedan en fin grillmiddag från Caminantes rostfria grill på akterpulpit (egentligen en ombyggd spann).
Så formades en mysig och minnesvärd dag med mycket grädde på våfflorna.
Fortfarande inga fiskar som vill smaka på våra drag.
Vi har som sagt slutat plattlänsa och slörar just nu istället för fulla segel i den svaga vinden. Bekvämare och snabbare, så länge det varar.
Gustaf.

28 26 S, 75 20 V, kl. 01.00 GMT den 9/5 -02.
Caminante har länsat på i full fart, med fyllda segel hela det gångna dygnet och vi har gjort många snabba sjömil. Det har varit fortsatt mulet med frisk sydlig vind, så man får ha en varm tröja på när man sitter ute.
Fiskelyckan log mot oss i dag, då Tina siktade en firre, som surfade bakom oss. Den hade huggit på vår "lilla" krok (de andra är större), en blytyngd bläckfiskimitation, med en rejäl trekrok.
Det var en fyrakilos tonfisk! Och vilken fisk sen! Skimrande blå och med ett kött, rött som biff rakt igenom. Den var varm när den kom upp, så vi tror det kan vara en varmblodig fisk, kanske rentav en bluefine tuna (som vi har skrivit om tidigare).
Filéerna var så stora och tjocka, så jag fick dela dem i fyra bitar på längden. Det blev kokt potatis, en gräddig sås gjord på fonden av benen samt litet citron.
Jösses vad gott!! Den andra filén ligger i en stor plastburk i kylen och lockar nu nattens seglare till synd...
Annars har vi följt upp gårdagens våffelfest med en stor omgång chokladmusse att förnöja oss med.
Gustaf.

25 57 S, 75 37 V, kl. 06.00 GMT den 10/5 -02.
Vår fina medvind har hållit i sig ännu en dag, så Caminante rullar alltjämt på i en ganska behaglig lunk. Vädret blir litet varmare för var dag. Havet är nu 18 grader, och solen och stjärnorna börjar följa oss utan att skymmas av fuktiga moln. Flickorna firade detta med att bada sig rena på badbryggan i aktern. Sebastian och jag trivs fortfarande bra med att vara skitiga någon dag till. Det blir säkert varmare i vattnet snart!

Caminante är fortfarande en flerstjärnig á la carte-restaurant med ett aldrig sinande menyutbud. Således gjorde vi en gräddig och vindoftande kyckling- och linssoppa till lunch, med kiwi till efterrätt. Middagen blev en krämig fiskgratäng på färsk tonfisk och grönsaker.

Tråkigt har vi definitivt inte. Vi ser nu flera nya fågelarter omkring oss, bl.a. graciösa liror och dessutom många stormsvalor.
Vattnet är djupt turkosblått. Framför oss har vi 4000 sjömil av detta klara fluidum. Vi börjar ana hur färden över Stilla havet kommer att gestalta sig.
Gustaf.

24 58 S, 75 59 V, kl. 23.10 GMT den 10/5 -02.
Det har varit skralt med vinden idag. Sämst var den när den var svagt ostlig, bättre som svagt västlig och allra bäst som sydlig, men vi fick bara ett par tre m/s, hur det än försökte blåsa.
Vi fick köra motorn några timmar mitt på dagen, när seglen bara fladdrade och slog. Det förde dock det goda med sig, att vi då fick gott om ström att köra watermakern med, fylla upp vattentankarna och tvätta lite, inte minst oss själva.

Solen har gassat i dag och det har varit T-shirt-väder hela dagen. Havet är nu djupt turkosblått och uppe i 19 grader.
Efter Sebastians tortilla med glassen till efterrätt satt vi på däck några timmar och praktiserade s.k. rödvinsfilosofi. Om det var själva filosofin (från grekiskans filo = älska, sofo = sova, citat F. Fakir) eller rödvinet, som bar skulden är osäkert, men besättningen somnade genast in, så fort vi kommit under däck.

23 30 S, 76 20 V, kl. 03.15 GMT den 12/5 -02.
Vi har precis nått fram till Stenbockens vändkrets, denna linje, där solen vänder på södra halvklotets midsommar. Vi ser då och då fiskebåtar på håll, som lägger ut röda bojar, antagligen longliners som fiskar tonfisk med tusentals krokar.

Caminante har fångats av stiltje och rör sig sakta framåt, då det kommer lite vind, eller då vi blir desperata nog att köra motor några timmar.
Det är varmt även på natten nu, så man kan bekvämt sitta ute och titta på stjärnorna.
Vi har mycket små stormsvalor omkring oss (vitmagad stormsvala) och spridda liror och petreller. Här finns ganska många segelmaneter som ligger och flyter, typ portugisiska örlogsmän, så badintresset har svalnat litet, trots att vattnet är skönt.

I kväll har vi haft en liten videoafton och sett "Tillsammans" på datorn. Väldigt rolig!
De kulinariska utsvävningarna fortsätter, bl.a. med en liten tårta till Capricorns ära (som är Stenbocken på spanska och en del andra språk).
Gustaf.

22 40 S, 76 30 V, kl. 01.00 GMT den 13/5 -02.
Vinden har kommit tillbaka! Dock motvind, men ändå en stadig nordväst på 4-7 m/s. Så vi seglar nu åter norrut, just nu i nattens mörker.

I går natt lämnade vi båten efter midnatt med beslagna segel. Havet låg som en spegel. Fullkomligt vindstilla.
Medan vi dessförinnan grejade med seglen, sprätte en gummistropp i sjön. Den blev liggande och flöt, sannolikt bredvid Caminante där ute i kolmörkret, tänkte jag. Det var ju synd på den fina stroppen, och bara tio meter ifrån oss också.
Skam den som ger sig! Tog fram båtshaken och paddlade med detta diminutiva redskap vår 20 ton tunga båt i lämplig riktning, och fick till slut upp den hjälplösa segelstroppen ur det stora havet.
Cecilia och Sebastian hade väldigt roligt åt mitt agerande, delvis kanske på grund av min vid tillfället påfallande lätta klädsel, där i strålkastarskenet, med den svarta natten utanför.

I gryningen kom några retsamma vindkårar. Tina och jag hjälptes åt att skifta segelsättningar några gånger, men det var snart kav lugnt igen, så vi fick till sist ta motorn till hjälp. Så fort vi fått upp litet motorfart, kastade jag som vanligt i fiskereven och fick genast upp en tvåkilos tonfisk. Den kom att utgöra stomme till en god lunch. Tillsammans med ris och en mycket fin sås uppnåddes nya kulinariska höjder i vårt trevna tjäll.

Efter en liten tupplur väcktes vi av Sebastian, som fått sällskap i sittbrunnen av en vit häger, som satt och studerade honom intresserat. Vi påminde oss om silkeshägern, som hälsat på mitt på Atlanten, när vi seglade till Västindien -91. Den nykomna krabaten hade emellertid inte gula utan svarta fötter (den färgen är inte ovanlig på fötter).
Han såg sannerligen lustig ut, där han stod på akterdäck och betraktade oss på några meters håll.

När vi så kommit igång och börjat segla igen, nappade det åter på kroken. En ny tonfisk. Mycket snart ytterligare en! Jag har nu stoppat en stor plastburk, fylld av fina tonfiskfiléer i kylen, avsedda för morgondagens fiskgryta.

Senare på kvällen fick vi besök av en grupp "false killerwhale" (en slags späckhuggare). Vi kunde se dem länge, först på långt håll, hur de hoppade och lekte, men så blev de nyfiknare, och till sist hade vi några av dem simmandes alldeles bredvid oss, nästan som delfiner. Så stora vackra djur!

Nu har Sebastian lagat en delikat sallad. Kvällsfriden har infunnit sig, och de enda ljud vi kan höra är svallet från vågorna, som sköljer skrovet medan vi glider fram, allt längre ut i den sidensvarta natten.
Gustaf.

21 28 S, 75 48 V, kl. 22.30 GMT den 13/5 -02.
Vinden har friskat och hållit sig på NNV, så vi har seglat norrut på en ganska dålig kurs, 30-45 grader. Sydväst om oss ligger ett lågtryck och spärrar vägen till Stilla havet. Besättningen har varit ganska slak av kryssen, så matlagningen har legat på ett minumum.

Prognosen lovar dock, att lågtrycket skall försvinna mot Santiago och försvagas, så kanske det blir bättre segling i morgon. Värmen är dock inte att klaga på.
Man behöver inte mer än T-shirt, om man håller sig i lä av sprayhooden.
Gustaf.

21 00 S, 77 10 V, kl. 8.50 GMT den 15/5 -02.
Åter i stiltje. Vi gör ett litet desperat försök att segla, men det resulterar mest i att det skramlar i seglen, så jag funderar på att beslå dem igen.

Förutom total avsaknad av vind är det en fantastisk natt. Ljummet och sjärnklart. Och mörkt, för den lilla smala månskäran gick ner tidigt.

Vi har haft svaga vindar mest hela dagen och seglat på i kanske tre-fyra knop, medan solen strålat lagom värmande, så att vi lockats att bada bakom båten. På eftermiddagen hade vi en liten flock rejäla tonfiskar, som följde efter oss. De var dessvärre helt ointresserade av de goda och närande fiskekrokar vi försökte locka dem med. De bar långa bröstfenor, gula bakre ryggfenor/taggar och hade en karaktäristisk, horisontell antydan till fena på var sida om stjärtspolen. Skulle det kunna vara fråga om yellow-fine tuna?

På kvällen anordnade vi en liten grillfest i sittbrunnen. Cecilia gjorde en god sallad och Sebastian grillade kyckling på aktergrillen. Slutomdöme: Gott!

Vi har ibland radiokontakt med båten Cruiserway från Nya Zeeland, som är på väg åt samma håll som vi. De är just nu ungefär 120 sjömil söderut.
De lät litet hängiga i morse och undrade, om den aldrig skulle komma, den där utlovade passadvinden. De har tidigare gjort två försök att lämna Chile mot Polynesien, men vänt åter båda gångerna.
Lensie och Olive heter de, typiska bussiga nyazeeländare. De köpte båten i Polynesien, helt utbränd, till och med med delvis smält mast. Lensie spjälade den nu en halv meter kortare masten, och så seglade de hem eländet till Nya Zeeland, där de under två års tid renoverade båten fullständigt.
Sedan byggde de ett hus, som de hyr ut för att få litet inkomster, så nu borde de vara fria att segla vart de vill. Tyvärr hade de otur med sina hyresgäster, som vandaliserade huset. Det blev rättegång. Skulle tro att det är för att reda ut den affären de seglar tillbaka nu.
Man får reda på en del över radion.
Gustaf.

20 43 S, 78 17 V, 3.40 GMT, den 16/5 -02.
3531 sjömil (som vi förkortar M) kvar till Fatu Hiva, den närmaste ön i gruppen Marquesas, franska Polynesien.

Jippiiey! Vi har fått passadvind till sist!
Caminante slörar framåt i fem knop med 300 graders kurs, på väg mot Marquesas.
GPS:en säger, att kortaste vägen är 270 grader, d.v.s. rakt väster ut, och att kursen sedan gradvis stiger, ju längre väster ut vi kommer. Målet ligger ju c:a 10 grader norr om oss, men en storcirkelkurs på södra halvklotet gör ju en båge söderut, ritad på ett vanligt sjökort (mercatorprojection).
Vi vill dock inte segla närmaste vägen, för som vi sett, är passadvindarna fortfarande inte riktigt att lita på vid 20-21 grader. Därför kommer vi att göra ytterligare en omväg mot norr, i en båge, för att nå snabbare segling med bättre vindar.

Vindarna har varit svaga och sydliga under dagen, men tilltagit sakta från 2 m/s, och nådde c:a 5 i kväll. Nu åter litet lättare vind. Passadvindarna, som prognoserna lovar, kommer att ligga på runt 7-8 m/s och skall komma från ungefär SV-VSV när vi kommer en bit "down the road". Verkar ju lovande. Ingen stress eller onödigt rull, utan vi kan troligen slöra fram med fulla segel en månad framöver ungefär.

I de svaga, varma vindar vi haft, har vi följt den vitbukiga stormsvalans trippande flykt över vattenytan, där den sätter ner fötterna för vart litet vingslag. Undrar om det kan vara så, att den på så sätt skrämmer sin mat att röra sig, så att den lättare får syn på de små godbitarna, när de smätter iväg.

Vattnet är verkligen intensivt djupblått. Det är som om det lyser av frisk genomskinlighet. Detta måste vara den sanna ultramarinblå nyansen. En litet rödare men mycket mörkare färgton än himmelsblå, men med samma transparans, så att man inte har något att fokusera blicken på.
Står man i fören och tittar noga, ser man dock att det finns en hel del små varelser vi seglar fram över - millimeterstora illröda prickar, säkert små kräftdjur. Också märkliga, genomskinliga sfärer, kanske en centimeter stora. Måhända någon sorts manet.
Och här och var flyter en liten segelmanet. De är inte grisskära här, som dem vi såg utanför Brasilien, utan nästan genomskinliga, med ett vackert mörkbrunt, sirligt litet mönster i bubbelseglet. Inga tentakler vad man kan se. De är vackra, dessa portugisiska örlogsmän.
Gustaf.

20 09 S, 79 48 V, kl. 23 GMT, den 16/5 -02.
3446 M till Fatu Hiva.

Passadvinden sveper med oss mot Polynesien, långsamt men säkert.
Det har varit svagare vind under dagen, så vi var nere i under tre knop ett tag, men nu har det friskat i litet igen och vi gör åter fem-sex knop. Vi har haft en stor fågel som följt oss några timmar, en masksula. Väldigt grann!
Vi har också haft ett något mer ofrivilligt sällskap av en bläckfisk, som råkade hoppa upp på däck. Den följer oss nu strax bakom, som agn på vår stora fiskekrok.

Dagen har förflutit lugnt, men utan den intensiva sol vi hade i går. Den gör sig fortfarande starkt påmind, då man råkar stöta emot axlarna.
Cecilia och Sebastian har hållit sig i sittbrunnen under eftermiddagen och spelat gitarr och haft sångövningar. "Mycket bättre nu än när ni började", sa Tina, men här finns ju gott om tid att öva, så det blir säkert riktig skönsång innan vi når Marquesas.

Båtar ser vi inte så många. En lastbåt i går och några fiskebåtar för fyra dagar sedan, annars har vi det här havet för oss själva, tycks det.
Gustaf.

19 24 S, 82 19 V, kl. 0340 GMT den 18/5 -02.
3303 M till Fatu Hiva.

Vi har sett på väderprognoserna (GRIB-filer från Saildocs) att vi har ett nytt lågtryck som kommer in och skall börja påverka vindarna i området om tre dygn.
På de latituderna vi är (och kommer att vara) anländer snart västliga vindar. Litet högre upp blir det stiltje och ännu längre norrut bibehålls passadvindens riktning, men med förminskad styrka.
Omständigheterna lockar oss därför att falla av så mycket norrut, som slören tillåter och kanske gippar vi över storen och plattlänsar mot nordväst i morgon. Kommer vi upp till 14-15 grader syd på fyra dagar får vi behålla vinden, annars blir det nog en halv vecka stiltje igen.

Vi har sett två fiskebåtar det gångna dygnet på långt håll nattetid. För övrigt är det ingen större konkurrens om utrymmet. I går natt hade vi en smula squallaktivitet med 45-gradigt vindskifte och litet duggregn en stund. Det som märktes mest var den guppiga sjön vi fick efteråt, så Caminantes invånare fick en smula vildare drömmar än vanligt.

I brist på frukostbröd i morse bakade jag pita-bröd i stekpannan och Sebastian gjorde en kryddig grönsaksröra till. Passade även på att grädda en plåt bullar i gasolugnen till middagens hamburgare. Det senare visade sig bli så mättsamt, att ingen orkade med efterrätten på kvällen, varför äppelpajen med vaniljsås fick bli nattamat för småsugna nattvakter, mums...

Jag har nu tre nätter i rad kunnat se Karlavagnen på himlen. Det var länge sedan sist. Men Polstjärnan sitter förstås långt ner i backen...
Gustaf.

18 14 S, 83 11 V, kl. 00.10, den 19/5 -02.
3253 M kvar till Fatu Hiva.

Vädret är fortsatt gynnsamt för vår segling, men det har blivit litet ostadigare och vi passerar då och då genom regnbyar. Kursen vi valt är nordlig, och sedan i morse har vi omväxlande legat på slör och plattläns. På så vis har vi kommit ett gott stycke åt norr, på bekostnad av antal seglade sjömil mot målet, Marquesas-gruppen.

Ytterligare några flygfiskar har landat på däck samt ännu en liten bläckfisk. Annars är allt lugnt och harmoniskt här.
Gustaf.

16.52 S,85.09 V, kl. 23.52 GMT, 19/5 -02.
3141 M kvar till Fatu Hiva.

Vinden är frisk sydostlig, och vi fortsätter plattlänsa, ofta med över sju knop. Det har varit regnigt det senaste dygnet, skurar som avlösts av varm sol. Det börjar bli litet svårt att höra våra vänner på Patagonien-nätet nere i Chile. De är nu 1500 sjömil bort och det verkar vara gränsen för det bandet (8164 kHz).

Vi har haft orgier i matlagning i dag. Det började med brödbak - små baguetter samt kanelbullar och skorpor. Sedan blev det kyckling i vin med grönsaker och ris. Litet hot med mycket paprika.
Det gör sig mycket bra i matlagning, det chilenska vinet!
Gustaf.

15 58 S, 87 31 V, kl. 01 30 GMT, den 21/5 -02.
3004 M kvar till Fatu Hiva.

Det har varit en härlig seglardag. Morgonen började med att vi slog ut den tredjerevade storen och trimmade till genuan att stå litet bättre. Vinden hade mojnat efter den squalliga natten. Under dagen klarnade också himlen, så nu i kväll var det helt stjärnklart och vinden är nere i 5 m/s. Fortfarande plattläns. Vinden in rakt akterifrån.

Det har blivit betydligt varmare i vattnet de senaste dagarna. Nu runt 22-23 grader, och ungefär samma i luften.
Gustaf.

15 27 S, 88 56 V, kl. 23 35 GMT den 21/5 -02.
2922 M till Fatu Hiva.

Vinden har minskat, något vi i förväg också kunnat uttolka genom väderprognosens tryckprofiler. Vi har ett lågtryck söder om oss, som motverkar passadvinden. Det kommer i morgon och två dagar framåt att ge oss svaga motvindar.
Sedan ett par timmar har vi kunnat märka dyningen från vädersystemet söder om oss. Det känns litet overkligt att kunna veta, hur vädret är på hela det väldiga Stilla havet, och också hur det det i detalj varit under åtskilliga år bakåt, och nästan exakt hur det kommar att utvecklas den närmaste veckan. De GRIB-filer (väderdata) vi laddar ner, har har haft en nästan skrämmande precision. Kanske dessa bra prognoser kommer sig av, att det är lätt att modellera vädersystemens fria rörelser i det stora Stilla havet. Möjligen har det också att göra med att extra stora resurser satsas på bevakningen av El Niños hemmavatten.

Det lugna och soliga vädret har lockat oss alla att bada efter båten, för att tvätta bort litet av den smuts, som vi normalt sparar till den stundande Midsommartvagningen.
För Cecilia blev det själva premiärdoppet, detta att hänga i en lina efter båten.
Sebastian assisterade genom att knyta fast henne stadigt. En viss nervositet kunde förmärkas och diverse hummanden uppfattas, som tydligen hade med vattnets svalka att göra, när hon likt en vårfrusen pingvin försvann i aktersvallet. När så Cecilia låg där i Caminantes kölvatten, med skummet yrande omkring sig, visade det sig dock inte lika lätt för henne att dra sig tillbaka till oss längs repet. Detta förenklades heller inte av att knuten långsamt började glida upp, medan Sebastians goda råd fick en allt mer falsettartad karaktär...
Nästa bad fick bli från badbryggan, där den akterliga vågen gör det enkelt att bada, utan att man behöver hoppa i alldeles.

Vi har sett en ny fågelart för stillahavssidan, nämligen Rödnäbbad tropikfågel. Enligt utbredningskartan var det för oss den allra sista chansen att få se den. Snart blir det i stället de två andra arterna tropikfågel som tar över. Alla är de vackra, vita fåglar med långa stjärtspröt.

Cecilia har haft ont i magen i en veckas tid, ungefär. En släng av hennes gamla magkatarr, säger hon. Kanske har sjögång och oregelbundna vanor gjort det extra besvärligt.
Nu har hon till slut blivit av med det onda, och börjat delta i våra små frosseriövningar. Det var en hård tid, då man måste leva på buljonsoppor, skorpor och små äggbitar, medan andra staplade upp läckerheter av allehanda slag, tycker Cecilia.
Hon har nu en hel del att ta igen, för att inte åter riskera att glida ur Sebastians repöglor.
Gustaf.

15 10 S, 90 52 V, kl. 00.20 GMT den 23/5 -02.
2811 M kvar till Fatu Hiva.

Vinden har sakta vridit mot nordlig och nu till sist mot NNV. Caminante ligger mjukt på en bidevindbog och loggar 5.5 knop västerut. Bekvämt och snabbt, men lutar en del.

Den nordliga vinden har fört hit världens värmebölja. Stod och stekte pannkakor med två stora laggar i eftermiddags och tänkte på eldarna på ångfartygen, de som gick i stiltjebältena vid ekvatorn...

Vi hade precis besök av en flock delfiner, allt medan solen gick ner. Det var en art vi aldrig sett förut, så det skall bli spännande att titta i val- och delfinboken. Nästan stora som öresvin, utan flasknäsan, helmörka, men med en distinkt vit fläck på undersidan.

Det är åter litet mer liv i havet här ute. Mycket sulor, stormsvalor, liror och tropikfåglar. Och så ser vi ofta flygfisk som seglar iväg över ytan.
Vi har varit litet slarviga med fisket, men får väl skärpa till oss därvidlag. Det är inte så att vi har varit utan fiskande linor, men kanske skulle vi pröva litet olika färger på dragen.
Cruiserway sade häromdagen, att de hade fått en 30 kg tonfisk, som bromsat upp hela båten och varit riktigt jobbig att få ombord. Deras tips var, att yellowfine tuna gillar vita drag, som hoppar på ytan (gula och oranga kunde också duga).
Men vår stora krok är ju skär. Jaja. Guldmakrillar är dock inte så knussliga med färgen, utan brukar nappa på allt, när de är på rätta humöret.
Gustaf.

14 54 S, 91 47 V, kl. 23.20 GMT, den 23/5 -02.
2758 M till Fatu Hiva.

Vi har haft VNV-vind det gångna dygnet. Runt 5-8 m/s, ibland litet mer under natten, när svarta squall-moln dragit förbi. Det betyder kryss och ringa hastighet mot Marquesas.
På babordsslaget gör vi runt noll grader, på styrbords halsar kanske 225. Fram och tillbaks. Å ena sidan vill vi ju norrut för att segla undan för lågtrycket, å den andra är det ju trevligt att komma västerut, dit vi faktiskt är på väg.

Hur som helst går det ingen nöd på oss. Passaden kommer nog tillbaka om ett dygn eller så, och vi har haft sol och klar himmel hela dagen.
För ett par timmar sedan hälsade en stor flock Striped dolphin på. De hade stor uppvisning. De var säkert 20 stycken, och de hoppade och busade runt båten en hel timme. De gör ibland verkligt magnifika hopp, och då hörs det vilda tjut från besättningen här. Många meter upp i luften flyger de, och sprattlar med hela kroppen, som hade de blivit helvilda!

Delfinerna vi såg igår var s.k. Shortsnout dolphins, en ny art för resan. Ett helt annat temperament än Striped. De var lugna och simmade bara i undantagsfall fram till fören. I deras små skutt lämnade knappt stjärtfenan vattnet. Striped dolphins däremot, skulle med lätthet kunnat hoppa över Caminante!

Periodvis har det nu funnits mycket liv i sjön. Ständigt ser vi flygfiskar glida undan över vågorna.
Har nu trasslat upp våra fiskelinor, lagt ut dem, men också och lagt ut vad vi kallar Den Stora Kroken.
Kanske nappar det så småningom på den?
Gustaf.

14 13 S, 93 37 V, kl. 01 55 GMT den 25/5 -02.
2651 M kvar till Fatu Hiva.

Strålande tider! Vi har definitivt återfått passadvinden. Sent i går kväll kom ett plötsligt vindskifte på 30 grader, så vi kunde slå och göra 310 grader på babords halsar!
Sedan dess har vinden vridit vidare på syd, och vi har nu kunnat släppa på skoten. Vi gör nu över sex knop mot målet, utan att det lutar nämnvärt. Litet skuttigt har det varit att segla på i god fart rakt mot den gamla sjön. Den kommer nu in som ganska stora och väldigt långa dyningar, söderifrån. Inte obekväma längre, men de ser imponerande ut i sin mäktighet.

Vi firade vindens återkomst med en kartong Gato Negro i sittbrunnen i förmiddags, tillsammans med Sebastians goda franska omeletter. För en stund sedan gick solen ner och ersattes av en silvrig och stinn måne som sprider ett trolskt sken över havet. Mätta och nöjda efter kvällens currykyckling kryper nu var och en ner i sin koj och försjunker i den goda bok, som varje deltagare roar sig med.

The rest is silence, som Shakespeare så träffande har fått till det.
Gustaf.

13 44 S, 96 12 V, kl. 02 48 GMT den 26/5 -02.
2501 M kvar till Fatu Hiva.

Vinden har vridit vidare mot ostlig, och vi slörar nu med högsta fart väster ut, med full genua och mesan, men med två rev intagna i storen.
Vi har haft sällskap av ett par unga masksulor, som gjort dykuppvisningar runt Caminante i dag. De far som projektiler ner i drickat för att nappa åt sig en fisk eller testa vår fiskekrok. Lyckligtvis har ingen fågel fastnat ännu, men tyvärr ingen fisk heller på ett tag.

Däremot har vi fått fyra stora flygfiskar i dag. Den sista landade rakt på oss i sittbrunnen, där vi satt och åt middag. Det blev ett oherrans liv och sprattlande, när den ålade sig runt på dynorna, för att slutligen ligga och klappra på durken bland allas fötter. Tina hivade honom resolut överbord, så att han på fiskars vis kan berätta för sina kolleger hur det kan gå, om man flyger fel.

Vi har fortfarande inte sett några andra fartyg, men flickorna såg i dag på håll en trälåda som låg och drev.
Vi har börjat läsa högt ur "Sagan om ringen", vilken redan för länge sedan fängslat oss alla, då vi läste den första gången.
Gustaf.

13 50 S, 99 18 V, kl. 06.32 GMT den 27/5-02
2320 M till Fatu Hiva.

Dagarna avlöser varandra, men att säga att de är alldeles identiska här ute på havet, är dock inte riktigt sant.
Så har t.ex. den oroliga sjön, efter det alltmer avlägsna senaste lågtrycket, nu börjat ersättas av en mindre bucklig havsyta. Detta har gett ett nytt liv åt allehanda aktiviteter ombord.
Vi har putsat och fejat. Tina har bytt sängkläder och jag har tvättat några tvättar smutskläder, som vi snabbt fått torra i den soliga blåsten.
Vi har som vanligt kört motorn på låg fart, för att toppa upp batterierna. Detta har vi tagit för vana att göra var tredje dag, men nu tog det betydligt längre tid än vanligt, eftersom watermakern också behövde några timmars gång. Det är verkligen en härlig lyx att kunna brygga obegränsat med färskvatten så här långt från närmsta vattenkran.
Att bara samla regnvatten här, skulle inte ensamt förmå att släcka törsten i många törstiga strupar. Kanske har det regnat 10 mm allt som allt den gångna månaden. Då det så äntligen har kommit en skur blir det sällan mer än vad som behövs för att tvätta bort saltet på däck. Och sedan vi nådde passadvinden har det varit fullständig torka, så den myckna salta varan omkring oss har avsatt en hel del avlagringar.

Tina inledde dagen med att baka pizza åt oss till frukost. En särdeles klok och vidsynt kvinna!
Även resten av dagen innehöll en och annan kulinarisk högtidsstund, vars detaljer trots allt är för otydliga för att här relateras närmare. Den utmynnade emellertid så småningom i kvällen, vilken kröntes med en stor bytta popcorn och en redig pilsner. Det senare för att fira, att vi nu har kommit halvvägs till Marquesas från Concepción, där etappen började. Inte fågelvägen, men väl den väg man måste segla, om man som vi är sent ute på året, d.v.s. när passadvinden vandrat norrut. Den andra halvan av överfarten beräknar vi dock skall avlöpa litet snabbare än den första, för nu borde vi fara fram i passadvindarnas breda autostrada.

Vi har också passat på att röja upp på däck. Vi hade förut sittbrunnen full med vattendunkar. Deras innehåll har vi nu fyllt ner i vattentankarna. Efter detta pyssel stuvade vi undan tomdunkarna i förpiken. Sedan packade vi ihop kryssfocken, som vi nu hoppas slippa använda på ett tag igen.
Under denna vår städiver fick vi kasta runt tiotalet flygfiskar i sjön. De hade samlats under den senaste dagen i de skrymslen och vrår som vår städnit så obarmhärtigt kommit att avslöja. Dessa fiskar ligger och torkar till hårda pinnar på bara ett par timmar. Tyvärr anländer de sällan samtidigt i tillräcklig mängd att räcka till middag åt oss fyra. De är ju heller inte så stora, även om smaken är förträfflig. Nu hade de färskaste kanske räckt, men då var redan korv och potatismos färdigt.

Vi fick se några skymtar av en liten trög val, som ubåtslikt följde oss ett par minuter. Den såg ut som en grindval, men vi har lärt oss att en troligare bestämning mera lutar åt False killerwhale, om beteendet är sådant, att den följer båten på detta loja, en smula oengagerade sätt. Ubåts-looken har de i pannan, som ger ett tekniskt intryck på håll.
Gustaf.

13 26 S, 101 11 V, kl. 03.13 GMT den 28/5 -02.
2209 M till Fatu Hiva.

Här seglar vi på med en väldig fart!
Sedan i eftermiddags har vi tagit ner mesanen och i stället satt upp en extra genua på det inre förstaget. Så nu seglar vi med enbart två försegel, som hålls ut av var sin bom - den klassiska passadvinds-segelsättningen.
Denna modell är bekvämare än slören vi hade innan, men det är ju förstås litet omständligare att skifta, om vinden skulle vrida, eller om det kommer kraftiga squallar.

I brist på stora fiskar på de uthängda krokarna, tinade vi i dag upp ett gäng fiskfiléer, som vi frös in i början på denna sträcka. Av dessa lagade vi till en gräddig och god fiskgryta. Nybakat bröd blev det också.
Annars händer det inte så mycket här. Eftersom vi passerade 100:e längdgraden i dag, fann Sebastian det för gott att fira med stor tvagning och skäggklippning på akterdäck. Han blev strax motiv för några roliga nudistfoton.

Man har inte roligare än man gör sig...
Gustaf.

12 42 S, 103 19 V, kl. 01.40 GMT den 29/5 -02.
2084 M kvar till Fatu Hiva

Det har utvecklats ett speciellt vädermönster, som hållit i sig den senaste veckan. På kvällen och under förnatten ökar vinden, för att sedan sent på natten börja avta igen. På morgonen är vinden åter svag till måttlig.
På grund av denna vindens rutin tar vi in rev under natten, för att sedan släppa ut dem på morgonen. Vanligtvis är det ju det omvända förhållandet som gäller på sjön.

Passadvinden ser ut att stå sig. Den har faktiskt varit ovanligt kraftig de senaste dagarna, runt 10 m/s. Detta har givit en ganska rejäl akterlig sjö. Många vågor är så stora som fem meter från topp till botten. Båten gör på grund av sjögången en slingrande rörelse framåt, särskilt om hon för en smula för mycket segel, så att farten blir hög i surfarna.
Vi har ofta haft en korsande dyning från syd, som också bidrar till rullandet och krängandet. Både Tina och Cecilia har mått ganska dåligt av alla dessa rörelser, Tina litet mindre, Cecilia litet mera.
Vi har fört en "spystatistik" på den senaste etappen av resan. Tina och Gustaf ligger (fortfarande) på noll, Sebastian har noterat en etta, medan Cecilia är uppe i fem kräx.
Om sjögången är konstant många dagar i rad, mås det (till slut) bra, men när förhållandena ändras, typ motvind, sydlig stor sjö, eller ny, annorlunda vindriktning, är det jobbigt.
Tina har ju alltid varit litet guppig i magen i perioder, men inte så mycket att hon kräkts eller inte kunnat läsa böcker.
Hon bakar gärna och står i köket, men måste snabbt ha en liten frukost när hon vaknar, för att kunna må bra. Själv kan jag känna det litet urkigt de två första dygnen av en segling, om det är jobbig sjö, men sedan är det oftast inte något större bekymmer.
Sebastian verkar inte heller lida särskilt mycket av sjösjuka, nu när sjöbenen väl vuxit ut.

En som mådde riktigt dåligt av sjögången i eftermiddags, var vindrodret. Röret som roderbladet sitter fast med, pendelns hjärtstock, knäcktes och Sebastian fick handstyra tjugo minuter medan jag rotade reda på reservdelar och fick det lagat.
Eftersom jag en gång förlängde roderbladet med 25 cm, är vår Monitor litet extra känslig för hög fart och grov sjö.
Det var i Brasilien det gick av sist. Dessförinnan var det utanför Madeira, och innan dess var det Biscaya, om jag minns rätt. Inte såå ofta, men litet opraktiskt egentligen. Alla de gånger vindrodret förmått styra båten i svaga vindar, tack vare den långa paddeln, uppväger emellertid dess känslighet visavi kraftig sjögång, tycker vi.
Det är en 38 x 1.6 mm rostfri rörbit, som sitter där som en "brytpinne", som knäcks. Den är tänkt att utgöra den svaga länken, för att inte något allvarligt skall hända, om pendeln får ett riktigt hårt slag.
I de flesta fall går den av bara genom utmattning, "metalltrötthet", efter alla de tusentals gånger pendeln slagit i bottenläget och därigenom belastat detta rör. Man kan fundera över hur många gånger det kommer att gå av, innan någon annan del av konstruktionen också drabbas av utmattning. Tur att vi har svets, ström och en bunt elektroder ombord!
Frågan är bara hur lätt det skulle vara, att göra en snygg svets i denna sjögång...
Gustaf.

12 14 S, 105 57 V, kl. 4.03 GMT, den 30/5 -02.
1929 M kvar till Fatu Hiva.

Nattfriden ruvar åter ombord på Caminante, och ute är det kolsvart natt, frånsett den myriad av stjärnor, som pryder himlen på denna breddgrad. Månen går upp en timme senare varje natt, så det dröjer ännu en stund innan den kommer fram och dimrar ner stjärnljuset.

Vi råkade av en slump lyssna på ett radio-seglarnät med båtar uppe på norra Stilla havet i kväll.
Vi blev först förvånade över, att de följde orkanögon där. Det visade sig dock så småningom, att vi faktiskt har ett dylikt, rakt norr om oss, uppe på 15 N. Detta vandrar sakta norrut (räkna med c:a 111 km eller 60 M/breddgrad).
På vår sida om ekvatorn är vi sedan två månader i den säkra perioden, så här lär det inte vara någon fara (säkra perioder, ja...).

I går natt, när jag var på väg upp ur sängen genom akterluckan, för att befria oss från ett retsamt oljud från sittbrunnen, kom en ovanligt stor krängning, så jag brakade tillbaka ner genom luckan, innan jag hunnit få upp båda fötterna på däck.
Med ett brak for jag tillbaks genom luckan, ner i sängen, så Tina trodde att min sista stund var kommen. Genom detta missöde fick jag en extra tilldelning pussar, men också ett rödblått skrubbsår på ryggen.
Ingen större skada skedd alltså.

Vi hade också en annan ovanlig händelse i går natt. På vår ödsliga arena fick vi plötsligt sällskap av en fraktbåt från Nya Zeeland, som var på väg till Panama. Alla gick upp och tittade på deras glada lanternor, som lyste mot den svarta natthimlen som stora kräftlyktor.
Tina var alltför nyfiken för att kunna avhålla sig från en liten pratstund på VHF:en med dem, och så fick vi del av deras öden.

Vi tröttnade till slut på den dåliga fiskelycka, som blivit vår lott. Vi bestämde oss för att titta närmare på de två fiskelinorna, som vi släpat bakom oss de senaste dygnen.
På den jättestora kroken var det tydligt, att många fiskar varit framme och huggit. Plastrems-dekorationerna var till stor del bortgnagda. Det var åtskilligt med stora tandavtryck både i den grova linan och på krokens galvanisering. Förutom dessa spår satt en bit fiskkäke kvarlämnad på kroken!
Med vår lilla krok var det än sämre beställt. Draget var kvar, men den stora trekroken var helt bortsliten.
Hmm! Nya krokar, samt dekorationer i litet ljusare färger letades fram. Jättekroken bytte vi ut mot en i litet moderatare storlek, så där 9 cm lång.
Få se om dessa åtgärder hjälper. Men det viktigaste är väl att titta till dem litet oftare. Här krävs kanske rentav bättre utkik bakåt...
Gustaf.

11 56 S, 108 09 V, kl. 01.02 GMT, den 31/5 -02.
1801 M kvar till Fatu Hiva.

Gustaf och jag har aldrig varit så här länge ute till havs utan att se land. En konstig effekt är, att tiden tycks gå så fort - fastän man har så lite att göra!
Vi längtar till land, men nu känns det inte så långt borta längre. Vi har trots allt betat av mer än hälften.
De senaste dagarna har vi alla läst i de tre pilotböcker vi har om Stilla Havet. Vi lusläser allt om Marquesas, och nu börjar det vi läser kännas mer verkligt. Fastän man vet att det är 1800 sjömil kvar, ungefär lika långt som mellan Kap Verde och Västindien!

Vi har nu varit fyra veckor till havs. Förr i tiden var ju skörbjugg ett stort problem för dem, som färdades så här långa sträckor, utan frukt och grönt som de var. Vi däremot har kunnat äta färska grönsker hela tiden.
Cecilia och Sebastian paketerade tomater och morötter i papper, innan vi stuvade ner dem i båten, och det visade sig vara mycket bra. Hållbarheten vid rumstemperatur blev avsevärt förlängd, och fortfarande är de sista tio morötterna hårda.
I shoppingivern i Chile råkade vi få med oss c:a tio kilo omogna kiwisar. Nu är de fyra sista mogna. I vårt lager ligger också massor av potatis, lök och kål, allt i lika gott skick.
"Bjuggen" får anses väl bekämpad.

Ombord är det lite stökigt. Det konstanta, envisa rullandet uppmanar inte till någon städiver. Det är ganska mycket salt ute på däck, från vågor som skvätt över, ibland ända in i sittbrunnen. Det är svårt att undvika att få in detta salt inne i båten. Händer och fötter sätter klibbiga avtryck på handtag och golv.
Vi har snålat med sötvatten och diskat i salt, men nu rostar besticken med oroväckande hastighet. Watermakern fungerar dock bra, men den kräver att man måste köra motorn. Om vindgeneratorn och solcellerna producerar tillräckligt med ström, vill man inte gärna byta diesel mot färskvatten, och så går man där och snålar.

Och vad har hänt idag??
...Ja, Cecilia har börjat äta en halv Marzine-tablett mot sjösjuka på morgonen, och det tycks fungera bra mot hennes sjösjuka - hon äter nu med glupsk aptit och diskar i köket som aldrig förr.
Lycka är en bra mage, som en viss kapten i en av Jack Londons böcker sa (var det Varg-Larsen?).
Tänk om livet alltid vore så enkelt!
Tina.

11 44 S, 110 36 V, kl. 00 30 GMT, den 1/6 -02.
1657 M kvar till Fatu Hiva.

Fin medvind, solsken, ibland avbrutet av en väldigt lätt regnskur är vädret som följer oss längs passadvindens autostrada.
Sedan snart en vecka har vi haft två försegel, rullgenuan samt en lättvindsgenua på kutterstaget, men inga andra segel uppe. De är utspirade med var sin aluminiumbom. Den ena är båtens gamla 4 meters, och andra den vi byggde i Rosario, som mäter 5.5m. För att inte röra sig för mycket är de uppspända med två linor neråt, en för och en akter ut, samt hålls upp av en topplift. För att variera seglens storlek efter den varierande passadvindens styrka rullar vi ofta in en del av rullgenuan på natten, samt släpper efter den andra genuans skot, så den tappar vinden i toppen. På morgonen sätter vi åter fulla segel.
Annars har det inte varit så mycket att göra med seglingen på sista tiden.

Vi har fortsatt dålig fiskelycka. Inte på grund av brist på fisk. Snarare tvärt om.
I morse var bägge våra grova linor avklippta av havets större väktare. Den ena linan var en 4 mm spunnen nylonlina, den andra en homogen 2mm nylonlina. Det var knutarna som var avslitna, knutar som tidigare varit fullt pålitliga. Måste ha varit rejäla ryck från något stort.

Tog upp en vattenslang på akterdäck och lät tjejerna duscha på båten. Intresset för bad har minskat litet med den dåliga fiskelyckan.

Snart blir det chokladmousse till kvällsmat. I går kväll hade vi ett litet kalas, för att vi hunnit ut mitt emellan amerikanska kontinenten och öarna som vi är på väg mot (Marquesesöarna). Som resulterade i en ovanligt tyst och stilla morgon...
Gustaf.

11 27 S, 113 17 V, kl. 01 36 GMT, den 2/6 -02.
1499 M kvar till Fatu Hiva.

Napp!! Sebastian har hittat på ett fisklarm, enkelt konstruerat, på så sätt att några varv av linan går runt en PET-flaska. När det nappar knycklas flaskan ihop, och givetvis kommer alla att titta upp av oljudet som uppstår.
När han så satt där och funderade på sin uppfinning, hände strax det otroliga. Flaskan skrumpnade plötsligt ihop, och något tungt drog i linan. Inget syntes, linan försvann rakt ner under vattnet och först när han dragit in den helt nära båten, syntes något gult och mycket stort, som kämpade emot där nere. En rejäl guldmakrill på fyra kilo!
Mycket sprattel i sittbrunnen, och inte lätt att få ett kort på den utan att bli slagen i ansiktet av den stora och vackra, men ilskna krabaten.

Eftersom det är minst 30 grader varmt i sittbrunnen, började vi genast filéa fisken. En verkligt BLODIG historia. Såg ut som man kan tänka sig Place de la Concorde efter franska revolutionen. Medan jag satt där och karvade ut filéerna, tänkte jag på att vi hört att guldmakrillar går i par eller möjligen i stim, och att om man har två linor i får man oftast på båda.
Vi hade ju två linor i, så Sebastian börjar således hala in även den andra, och ser man på! Där kämpar snart en lika uppretad gobit till!
Det blev en riktig kalasmiddag med potatis, äggsås och stekta filéer i stora lass. Och ändå frös vi in två tredjedelar av fisken och buljongen från benen. Mums!!

Upprinnelsen till framgången var tillverkningen av nya drag, några timmar tidigare. Vi gjorde ett rött, vitt och svart och ett annat svart, med silvriga remsor från en chipspåse. Båda dragen såg mycket fina ut och var byggda från 8-cm enkelkrokar. Vännerna i Cruiseaway använder dubbelkrokar.
Fanen allen vete vad som är bäst, när det gäller sportfiske!
Gustaf.

11 15 S, 116 13 V, kl. 07.17 GMT den 3/6 -02.
1325 M kvar till Fatu Hiva.

Strax efter soluppgången, på Tinas vakt, skuttade alla upp. Något brakade plötsligt till uppe i riggen.
Det visade sig vara blocket ute i nocken på den långa spirbommen som brustit, dessutom för andra gången. Det var själva stålet, som håller schackeln fast, som sprungit av.
Snart har vi fått ett nytt block på plats, och Caminante kunde segla vidare på sin gamla kurs, med vinden tryggt i ryggen.
Eftersom det var jag som bytte blocket och således ändå kommit på benen, kunde man ju baka litet frukostbröd, tänkte jag, och snart gräddades en jättelimpa i vår lilla gasolugn. När den var klar, var det svårt att förstå, att den faktiskt lyckats hålla balansen på sin pyttelilla plåt. Vi har ju ingen långpanna till den ugnen.

Utan sällskap, men full av verksamhetslust tyckte jag, att det kunde vara läge att mäta båtens batterispänning. Tänkte en smula på, att infrysandet av all fisk och fiskbuljong under natten nog skulle ha dragit en hel del ström.
Jösses, bara 12.0 V! Så lågt har det aldrig varit förut.
När de andra vaknat och fått lite frukost, körde vi motorn och laddade batterierna, samt bryggde 100-150 liter vatten under ett par-tre timmar.
Då kom förklaringen till den extremt dåliga spänningen. Digitalvoltmetern (den finare, tyvärr) hade fått fnatt och visade fel på 0.3-0.4 volt! Och det var heller inte ett dåligt batteri i mätaren, som bar skuld till detta (bytte ut det). Tror faktiskt att elektroniken gett upp i värmen, för den ger långa glidningar i spänningsmätningarna och ganska olika svar, när man vänder på proberna. Tur man har några Clas-Ohlson-instrument av den billiga typen, som back-up!

Eftermiddagen har gått i småpratets och ordvitsarnas tecken, med många kex till den nya ädelosten, som vi plockat fram.
Det är 26 grader i vattnet och kanske 35 i luften, så vi har fått sätta upp solskydd i sittbrunnen till sist. Detta har bidragit till att skänka denna förträffliga uppehållsplats en ökad populäritet.
Skönt är, att det inte är vindstilla, tyckte Cecilia.
Gustaf.

11 09 S, 117 58 V, kl. 02.32 GMT, den 4/6 -02.

1223 M kvar till Fatu Hiva.

Vindarna har mildrats de senaste dagarna, så vi har kunnat behålla fulla segel tre nätter i rad. Även vågorna tycks ha blivit mindre. Vi har ju ganska ingående beskrivit vindens och vågornas ständiga växling dag för dag. Denna viktiga information börjar nu mötas med en viss skämtsamhet i somliga mail vi tar emot.
Nu när morgonen kommer, var det precis en månad sedan vi kastade loss från Concepción, och att fyra veckor passerat, kan man märka på många sätt här ombord.
Allt och alla har sin plats. En hierarki och ett regelverk märks av, som skänker bekvämlighet och trygghet.
Ingen känner sig längre stressad eller orolig. Det är känt, att känslor av oro drivs ut ur oss långseglare, under våra längre överseglingar.
De filosofiska diskussionerna djupnar och tas alltmer allvarligt, och detaljer och fakta i resonemangen kontrolleras av oss, när så är möjligt.
Vi håller kort sagt på att bli djupa och seriösa.

Vi har reparerat några småsaker i dag, saker som behövt epoxylimmas. En luckstängning, ett knivhandag och pistillen till morteln för pepparen är några exempel.
För övrigt nöjer vi oss med att njuta av vindens kraft, som fyller de spända dukarna. Med blicken följer vi de bortseglande flygfiskarna, medan vi introspektivt kontemplerar över livets sanna värden.
Vi tittar också till våra fiskekrokar och ägnar matlagningen den fulla liturgiska uppmärksamhet den är värd, i detta flytande tempel, helgat det goda livet.
Gustaf.

10 56 S, 120 30 V, kl. 05.42 GMT, den 5/6 -02.
1073 M kvar till Fatu Hiva.

Det har blivit ännu varmare här ombord de senaste dagarna. Vattnet är 26-27 grader och luften mäktigt het, även om natten. Tur att inte hela värmechocken från kallt till tropiskt klimat kom helt plötsligt.
Men svettig blir man.

Vi vajar fram från sida till sida i dyningen. Ombord blir det mycket högläsning, matlagning, småprat och ett evigt spanande ut mot horisonten.
Sammansättningen av fågelarter har förändrats den senaste veckan, så det märks att vi rör oss västerut. Så är det t.ex. en annan art av tropikfågel vi ser nu, den med rött stjärtspröt.
Gustaf.

10 32 S, 122 53 V, kl. 04 32 GMT, den 6/6 -02.
933 M kvar till Fatu Hiva.

Många och långa filosofiska diskussioner under förmiddagen tråkade ut Tina till den grad, att så hon gick ner i båten med en bok och en fristyle.
Till lunch gjorde sedan Sebastian ett lass fina pannkakor. Han berättade om upploppen i Buenos Aires för ett halvår sedan. Bistra tider, hårda tag mellan polis och demonstranter. Därefter tre regeringsskiften, men ännu inget nyval.

Så satt Tina och jag här nere i skuggan i salongen och läste högt för varandra, när det kom en ovanligt stor våg. På skoj ropade jag upp till Sebastian och Cecilia och frågade, vad de egentligen sysslade med där uppe.
Men det var inte så skoj. Paddeln till vindrodret hade gått av igen, men den här gången var det röret inne i själva paddelåran som brutits, inte brytröret som tidigare. Säkerhetssnöret räddar inte för sådana olyckor, så det är lätt att tappa rodret om det händer. Som tur var hängde det rostfria pendelrodret ännu kvar i en liten metallremsa, så vi lyckades bärga den. Jag tänkte mycket på, att jag häromdagen frågade mig, hur många gånger brytröret kunde gå av innan någon annan del gick sönder. Svaret var tydligen: Tre.

Hmm. Där står vi med vårt trasiga vindroder. Sebastian handstyr. Jag börjar skruva sönder delarna och funderar på om det kan finnas någon lösning. Rotar i skrotlådan, drar fram svetsen. Hmm. Men det var "hjärtstocken" som gått av inuti rodret, två centimeter in. Inte går det att svetsa där inne. Och tunt gods är det. Plockar fram allt mer prylar, för att få en "how-to-fix-it"-association, den sanna metoden för uppfinnare...

Då ropar Cecilia från sittbrunnen igen. Sebastian fortsätter att styra, men nu det har hänt något med fiskelinorna till råga på allt. Något stort skräp hindrar framfarten. Jag släpper mina mekarbekymmer och kliver upp och försöker dra in linan. När skräpet kommer upp och surfar går det lättare, och jag drar för kung och fosterland.
Milde Jesus! Det är ju en fisk! Jag kliver ner på badbryggan och drar in sista delen av linan litet försiktigare. Slingrar mig fast med benen i det trasiga vindrodret och lutar mig över ut över vattenytan.
Det är en rejäl tonfisk. Ännu ganska lugn, men jag vet, att den inte suttit mer än två minuter på kroken, så än finns det energi i den, och man vet inte om den lilla 8-cm-kroken håller så länge till. Resolut trär jag armen genom gälarna och ut genom munnen och ber de andra dra mig upp på däck.

Detta urknep lyckas, och jag vräker upp den runt 20 kg stora fisken på akterdäck, varefter den börjar sprattla hysteriskt. Tina tar över rodret och Sebastian slänger sig på fisken och försöker ställa sig på den svängande stjärten, medan jag gör vad jag kan för att hålla i huvudet och skära med kniven. Blodet sprutar två meter åt alla håll, så jag som lutar mig över den, blir fullständigt nersölad. Däcket, skoten m.m. skall vi inte prata om...

Det tog säkert fem minuter att skära av det stora huvudet, och sedan minst en halvtimme att i de ganska kraftiga rullningarna skära ut filéerna.
Jösses vilka köttklumpar! Mörkröda som oxkött. Här finns mat för minst åtta middagar till oss fyra. Nu går frysen och kylen för full fart igen.

Cecilia hjälper mig att få bort det mörka, levrade blodet, som nu sitter ordentligt fast över nästan hela mig. Hon skrubbar med en diskborste, medan Sebastian fiskar upp spänner med vatten och Tina styr.
Så kan jag då till sist gå tillbaka till mina verktyg och fortsätta jobbet.

Lösningen till vindroderproblemet var faktiskt ganska enkel. Toppen på paddeln i pressat, rostfritt material var inte ditsvetsad, utan gick att få loss. När så skett skar jag av själva toppen på rodret, så det brutna röret fick en snygg avslutning. Därefter skar jag av roderbladet ytterligare något, så hjärtstocken tittade fram en bit, och toppsprygeln gick att pressa fast. Fäste den med ett antal svetsloppor. Med lite pyssel gick det sedan att trä in brytröret i paddeln en bra bit, och säkra den med en bult tvärs igenom roder och hjärtstock.
Ser ut som nytt nu. Ingen kan tro att det inte alltid varit så här.
När detta var klart, hade det för länge sedan blivit svarta natten. Förutom alla rullningar och sporadiska skvätt bjöd således arbetsmiljön på mörker, för att ytterligare öka sportfaktorn...

Orsaken till alla bekymmer med vår monitor (kallas den), tror jag bottnar i, att jag förlängde dess roder med 25 cm (har jag berättat förut). Detta för att få bättre styrkraft i svaga vindar. Jag hade gissat att det skulle finnas en hygglig styrkemarginal för förlängningen, tydligen icke så i sinnevärlden. För att undvika ytterligare trassel, skar jag nu av 10 cm av min förlängning i botten.
Modifieringen i toppen kortade roderbladet med 2.5 cm och dess djupgående med 15 cm. Därtill använder vi nu 12 cm kortare brytrör än rekommenderat för vår båt, så summan av kardemumman bör bli att vi belastar konstruktionen mindre, än den från början var beräknad och ritad för.
Skall bli intressant att se om vindrodret fattar detta.
Gustaf.

10 17 S, 125 19 V, kl. 6.37 GMT, den 7/6 -02.
790 M kvar till Fatu Hiva.

Det har varit en lugn dag - men varm.
Tina har rostskyddsmålat litet saker i sittbrunnen och börjat klippa ut bitar, för att sy sig ett par shorts.
Vi har funderat på vilken ö vi skall klarera in på. Det blir nog Hiva Oa, vilken ligger ett trettiotal sjömil längre bort än Fatu Hiva, som vi räknat sjömilen till.
Från Hiva Oa går det sedan flyg, som Cecilia och Sebastian kan komma tillbaka till civilisationen med, när den tiden kommer.

Morgonrutinen här brukar vara, att morgonvakten bakar frukostbröd, vilket oftast har fallit på Tinas lott. I morse blev det även kaffe med negerbollar till frukostefterrätt.
Till lunch stekte vi många stora tonfiskbiffar och hade där till en gräddig vitvinssås och kokt potatis.
Gustaf.

10 06 S, 127 24 V, kl. 3.58 GMT den 8/6 -02.
667 M kvar till Fatu Hiva.
Lokal tid är 8 timmar före GMT, d.v.s. 10 timmar före svensk sommartid.
Tiden för detta brev är således 19.58 lokal tid, den 7/6 -02.

Det rullar en hel del. Det slamrar också från många små saker i köket, som har hittat små (och större) väsniga grannar att skramla mot.
Vi har revat ner seglen en del för natten, vilket vi också fick göra i går. Det verkar åter som om det blåser mer nattetid och passerar fler squallar då. Värmen är tryckande, och när kvällen kommer, känns luften fuktig och det klibbar utmed kroppen av svett.

Havet är öde och stort, och det var nu länge sedan vi såg den där båten, den där sista, vad hette den nu...?
Det är trevligt när timmen för mottagning av emailen om kvällen så äntligen är inne. Plötsligt är vi inte ensamma längre. Kanske inte mitt i händelsernas centrum i världen heller precis, men vi kan ju ändå behålla en viss social kontakt.
Så kom bl.a. in ett mail i dag genom vår kortvågsradio, från Alexandra och Karl, ett österrikiskt par med en stor katamaran, som vi mötte när vi kom till Buenos Aires för ett år sedan. De har varit uppe i Amazonas tre månader och haft en mycket fin tid där. Klart vatten med många bad, fin segling både fram och tillbaka, helt utan motorgång alla de 1000 km de tog sig upp längs floden.
De talar entusiastiskt om den trevliga lokalbefolkningen, som är lätt att få kontakt med, och alla de goda skaldjuren (räkor?), men de kan heller inte sticka under stol med att det är ganska varmt i Amazonas.
Därifrån seglade de till Västindien, men blev besvikna på nästan alla ställen de såg där. Turistifierat sönder och samman. En prostituerad lokalbefolkning, som föraktar och misstror turisterna, samtidigt som den står i en hopplös beroendeställning till dem.
Det finns många resmål för en långseglare. Kanske Västindien är ett av de sämre numera?
Gustaf.

10 05 S, 130 01 V, kl. 07.21 GMT, den 9/6 -02.
512 M kvar till Fatu Hiva.
 
Man har haft FÖDELSEDAG i dag och har då också fått äran att dekorera tårtan. Tina bakade bottnar på sin nattvakt, men det blev först framåt kvällen vi var redo för detta gotte-gott-gott. Mycket grädde, sylt och ananas...

Caminante har haft sällskap av en fisk som simmat vid vår sida hela dagen. Litet över kilot kanske, som en liten mini-tonfisk eller stor makrill, en smula lila i färgen och med en orangeröd fläck på ryggen.
Trevlig krabat. Den har simmat alldeles utanför svallvågen i jämnhöjd med sittbrunnen och gjort små avstickare ibland, t.ex. för att jaga upp flockar med flygfisk. Som en liten hund kan man säga.

Värmeböljan fortsätter här. Vi har hört att det har rapporterats ytterligare tecken på att vi är på väg in i ett El Niño-år. Bl.a. har vattentemperaturen i stora delar av Stilla havet inklusive vattnen utanför Peru redan befunnits vara 1.8 grader varmare än normalt. Det sägs även regna mer i Sydamerika och mindre i Indonesien än vanligt.

Vi hade problem med radion idag. Intet ljud kom ur högtalaren vid mottagning, fastän S-metern visade, att det fanns stationer där. Samma problem på alla band och ingen signal till PTC-II:an (vårt radiomodem). Efter många försök började det fungera igen, men ingen vet ju för hur länge. Så ifall det blir tyst från oss ett tag, bli inte oroliga!
Vi fortsätter felsöka.

- Ojoj, Sebastian såg ett fartyg passera på förra vakten. Kanske är vi inte ensamma på klotet?
Gustaf.

09 44 S, 134 19 V, kl. 06.12 GMT, den 11/6 -02.
261 M till Fatu Hiva.

Det känns nu att vi närmar oss vår destination. En påtaglig spänning börjar göra sig alltmer märkbar ombord. Vissa saker tappar man intresset för, medan andra med ens förefaller väldigt viktiga.
Cecilia och Sebastian tittar fascinerade på GPSens siffror och gör ständigt nya ankomstprognoser. Allt eftersom civilisationen närmar sig, ökar renlighetsivern. Det har redan uppstått ett markant blaskande på akterdäck av personer, som drabbats av hygienens gissel.

Vi har sett tre fiskebåtar under det senaste dygnet. Den första kom mitt på dagen, när vi alla var samlade i sittbrunnen. Det var en stor vit stålfiskebåt med japanska eller kanske koreanska skrivtecken på bogen. Den passerade helt nära akter om oss. Sebastian som just höll på att svalka sig med ett par spänner vatten, reste sig och vinkade glatt till dem utan att komma ihåg att Adams lätta klädstil fallit ur modet i det moderna umgängeslivet, fjärran paradisets enkla fröjder.

Det har blivit många goda fiskrätter ombord på sistone. I dag friterad guldmakrill, i går en gräddig senapskryddad tonfiskgryta. Vi har nästan lyckats finna på nya maträtter varje dag sedan vi lämnade Chile.
Det är inte lätt att laga godare mat än den som åstadkoms med de stora, färska fiskfiléerna. Från tonfisken blev det 8 st. tjocka, 25 cm långa biffar av rent kött utan vare sig skinn eller ben.

Har dock inte kunnat konstatera vad det var för fel på radion, eftersom det inte visat sig mer.
Gustaf.

09 33 S, 136 28 V, kl. 05.32 GMT, den 12/6 -02.
141 M kvar till Fatu Hiva.

Vi närmar oss nu öarna. Det har vi tydligt kunnat se på olika tecken i naturen, om inte annat på att fyra nya fågelarter dykt upp. Hör bara: En ny tropikfågel, en sula, en fregattfågel och en ny petrell. Vi har också sett en del fisk som hoppat och stora flockar fågel vid horisonten.
Spänningen stiger och planer smids.

Vi har valt att göra ett kortare strandhugg på Fatu Hiva, innan vi går vidare till Hiva Oa för den egentliga inklareringen. De flesta seglare gör så, och myndigheterna verkar se genom fingrarna med ett stopp där.
Med den fart vi haft de senaste dagarna skulle vi komma fram till Oskuldernas Bukt på Fatu Hiva efter skymningen. Det kanske är litet dumt, med tanke på att månen är i nedan och att det kan finnas korallrev där, samt troligen inga belysta sjömärken. Av detta skäl saktade vi ner båten redan nu, så vi kommer fram lagom i övermorgon bitti.
Sålunda slörar vi nu enbart med genuan och siktar på att runda ön norrifrån, för att gå in i lä, d.v.s. på västsidan.

Sebastian tänker väldigt mycket på fotbolls-VM och har mycket mailkontakt med sina argentinska vänner, där de diskuterar de olika matcherna. Han är nu ganska nervös för hur det skall gå i kväll, om Argentina eller Sverige skall gå vidare.
Naturligtvis skojar vi en del med honom om detta.
Vi får väl se hur det går...
Gustaf.


09 57 S, 138 06 V, kl. 04 00 GMT, den 13/6 -02.
43 sjömil till nordvästudden på Fatu Hiva.

Det har känts lite märkligt att segla i slow-motion hela dagen, med bara halva genuan uppe. Detta har vi gjort för att försena oss, så att vi skall anlända till Fatu Hiva först i gryningen.
Men det har varit bekväm segling och vi har haft en spännande dag, ständigt spanande mot horisonten i hopp om att få se en bergsrygg, men ännu ingen skymt av land. Fatu Hiva är över 900 meter hög, så vi förväntade oss nog att hinna se något tecken på land innan det blev mörkt, men vi hade ju förstås solen emot, och så fanns litet moln vid horisonten.

Vi har haft fiskelinorna ute i går och i dag, efter den blodade tand som de jättelika, fina filéerna från tonfisken lämnat i munnen. Och så nu i eftermiddags fick vi hugg igen!
Tina fick syn på en stor fisk, som gick i ytan och skvätte vatten bakom oss. En 15 kg wahoo, eller serra, som den heter i vissa delar av världen, surfade i vårt aktersvall. Den är världens snabbaste fisk, läste jag någon gång, och kan bli upp till 175 kg. Den ser ut som ett mellanting mellan makrill och gädda, och har en stor mun med fula tänder. Köttet är nästan helt ljust och väldigt fast. "Den godaste fisken", enligt våra vänner på Kap Verde. Och god var den! Vi frös in det mesta, men tog 1/8 till middag, benfria kotletter med salt och citron. Delikat!

Argentinas fotbollsförlust smärtade Sebastian djupt. "Vi argentinare har inte så många saker längre, som folket verkligen är stolta över", sa Sebastian, "men fotboll är en av de få". Då känns det nog extra retligt, att just Sverige går förbi. Så orättvist!
Han satt hela kvällen här och skruvade och trimmade på kortvågsradion och följde matchen, som direktsändes från Frankrike och Brasilien samtidigt. Eftersom "balon" var det enda franska ord Sebastian förstod, fick det bli till att försöka förstå portugisiskan istället, trots att mottagningen var dålig.
Efter detta elände har Sebastian hållit sig väldigt lugn hela dagen.
Vi andra, som inte förstår oss på fotboll, har försökt trösta honom med den gamla visdomen, att det viktigaste inte är att vinna, utan att kämpa väl...
Gustaf.

Polynesien
Fatu Hiva,
den 14/6 -02 kl. 04.00 GMT. Pos. 10 28 S, 138 40 V
 
Tjoho!
I morse vid gryningen var vi några sjömil från Fatu Hivas nordkust och kunde segla in och ankra i den lilla bukten, Bahia de Vierges, en timme senare.
Närmast ön blåste det lite mer, sån där accelerationsvind, som vi minns från Kanarieöarna. När det väl var så ljust att vi kunde urskilja färger såg vi, att det var en fantastiskt grön och vacker ö med hisnande stup och stora klipptinnar, som sticker minst hundra meter rakt upp, och palmer högt och lågt.

I ankarviken ligger runt femton segelbåtar och här ankrar också den lilla färjan, som kom med ett fyrtiotal turister på dagstur nu under dagen. Uppe i dalen, som utgår från ankarstället, bor ett trettiotal familjer i enkla men trevliga små hus, alla med mycket fruktträd omkring, somliga med en enorm rikedom av prydnadsväxter.

Vi har hunnit med en promenad några timmar upp i backarna och därvid knäckt en del kokosnötter. Dessutom har vi fått en öl hos danskarna i Comtessa, där Anja och Mårten med lilla 1.5-åriga Freja samt mormor bor. De är i vår ålder och väldigt långseglarfrälsta.

Det var en härlig känsla att komma in här. Tina bedyrar, att det nog är den tjusigaste ankarplats hon varit på, med det vilda landskapet, de vackra fåglarna och den tropiska grönskan. För att inte tala om alla de glada polynesierna som vinkat in oss för en pratstund!
Vita moln jagar förbi över den blå himlen med rasande fart, medan palmerna klänger längs bergsstupen.

Gustaf.

Fatu Hiva, kl. 10 GMT, den 15/6 -02.
Tina och jag har liftat en del, men framför allt har vi vandrat över till byn, som ligger på andra sidan ön i dag, så vi är nu riktigt trötta i benen.
Den smala och synnerligen slingrande vägen når nästan toppen av ön, innan det åter bär utför. Överallt längs vägen, också mitt ute i ingenstans, växer allehanda fruktträd, särskilt mango, i stora mängder.
Tyvärr (eller kanske turligt nog) är det ju på sommaren som det är mangosäsong, annars hade vi nog haft ont i magen nu.
Vi har sett ett flertal nya slags frukter som vi inte ens visste fanns och därtill många vackra fåglar, bl.a. två duvarter, m.m. m.m.
Hade allt gett bra mycket för en fågelbok över området!
Gustaf.

Fatu Hiva, den 17/6 -02.
Har gjort litet underhåll på båten idag, skrapat och målat under sprayhoodstaket.
I går natt fick vi en granne på ankarplatsen. En tysk båt draggade på oss mitt i natten. De lyckades precis manövrera sig förbi förstaget och hamnade slutligen långskepps om oss. Det var blåsigt och kolmörkt, men turligt nog var de själva på alerten och hann meddela oss på radion att de var på väg.
Då vi hade 136 kg ankare ute (två delta-ankare på 100 m kätting samt ett Bruce-ankare på 100 m lina), erbjöd vi dem förtöjningsplats över natten, och vi fick på så vis en trevlig pratstund över en tysk öl ute på fördäck.
På morgonen visade det sig att deras ankare gått sönder, de två "armarna" hade brutits av.
Gustaf.

Tahuata (Marquesas), den 18/6 -02.
I går, söndag, kallade kyrklockan i Hanavave Bay (det polynesiska namnet för Bahia de Vierges, Oskuldernas Bukt) klockan åtta på morgonen till morgonsamling. Caminantes besättning kände sig inte så manade, men andra seglare, som besökte morgonmötet i kyrkan, berättade att det var en upplevelse med mycket fin sång. Det var desutom fars dag, vilket också uppmärksammades i den lilla helgedomen.
På söndagar jobbar man inte här. En del tog dock tillfället i akt att ha fest i stället, och vissa drog sig inte för att titta lite för djupt i flaskan. Varje samhälle har tydligen sina problem..
Vi har blivit tillsagda, att det inte är så bra att ge bort sprit eller byta till sig t.ex. frukt mot dylik. Detta för att folk här har en smula för låg motståndskraft mot buteljerade frestelser...
Vi har faktiskt (hittills) inte blivit tillfrågade om just sprit, men däremot om det mesta annat - T-shirts, barnkläder, CD-skivor, smink, parfym - dessa är gångbara bytesobjekt mot bananer, apelsiner, lime och grapefrukt. Vi har läst, att folk här är "shrewd traders" (drivna affärsmän), och visst finns det sådana. Några kvinnor tog gärna emot saker, men de kom aldrig riktigt loss med att få ner den där frukten från trädet...

Hanavave är en halvbra ankarplats. Nästan alla båtar hade på VHF-radion nattetid, i fall något oförutsett skulle hända. Starka vindar kommer ibland på nätterna, och innan vi kom hade det varit en hemsk natt, då nästan alla draggade. En förtöjd plåtponton kom loss och gjorde två stora hål i sidan på en australiensisk segelbåt.
Caminante blev vikens hjälte, när vi tog hand om den tyska segelbåten som draggade på oss härom natten. Vi fick många uppskattande kommentarer om vår överdådiga ankarkapacitet.

Vyn från båten är fantastisk. Kanske är det därför man kan stå ut med dessa vansinniga vindbyar, som skakar om oss då och då. Nu har de börjat bygga en liten liten pir, så aktiviteten nere i den lilla hamnen är högre än normalt. Grävskopan som muddrar rännan bakom piren får tappert samsas med en flitig jolletrafik från segelbåtarna. Så även från de granna utriggarkanoterna, som kommer med folk och saker från grannbyn Omoa.
I land finns två tappställen med gott sötvatten. Varje dag har vi hämtat några dunkar, och samtidigt passat på och tvättat en omgång kläder/filtar/sängkläder.
Nästan alla segelbåtar som besöker ögruppen stannar (olagligt) några dagar på Fatu Hiva. Skall man göra pappersarbetet korrekt, får man bege sig i nordvästlig riktning till Nuku Hiva eller Hiva Oa, och därifrån är det inte roligt att kryssa tillbaka mot de starka vindarna till Fatu Hiva.
Man kan nog föreställa sig, att så länge samspelet mellan lokalbefolkningen och seglarna fungerar bra, så kommer polisen nog att se genom fingrarna med "trafiken".

I går kväll besökte Gustaf, Sebastian och jag en riktigt rolig båtgrannefamilj, the "Star Monkeys".
Star är en tremastad 55-fots träbåt. Den ägs av familjen Irene, Steve och 14-åriga dottern Pearl, bosatta på Nevis i Virgin Islands (Västindien). Med sig har de också en granne Richard, 28 år. "We are old hippies, you know", skojade de, och de hade onekligen en mycket speciell, högst egen, trivsam, underhållande och därtill sympatisk stil.
De seglar jorden runt, delvis för att dra bort Pearl från "de två dagliga timmarna i telefon" med hennes uttråkade, initiativlösa kompisar. De vill visa henne en annan värld med andra människor, andra samhällen med annan livsstil under tre år. Själv är hon en liten söt och mycket lugn liten dam.
Nu har hon tydligen förstått, att ungarna i Hanavave har svårt att få tag på kläder. Hon har nyss gått igenom sitt tydligen enorma klädlager och plockat ut en rejäl hög att skänka bort.

I dag har vi seglat 40 sjömil till nästa "olagliga" ankarplats på Tahuata, Hava Noe Moe Bay. Bra seglats men blöt - vinden tunnlar friskt längs ösidorna.
Tina.

Hane Moe Noa Bay, Tahuata (Marquesas), den 19/6 -02.
Vi ligger nu för ankar i en vik, på läsidan av Tahuata, som kanske uppfyller de traditionella drömmarna om söderhavet mera än något annat. För om oss vajar kokospalmerna ovenför den vita sandstranden. På styrbordssidan om oss ligger något tiotal segelbåtar för ankar.
Majoriteten av flytetygen är tyska båtar och två av dem är katamaraner. Vattnet är klarblått och alla tycks vara i färd med att bada flitigt.
Från segelbåtsarmadan går jolletrafiken fram och tillbaka till klipporna, som kantar Hane Moe Noa Bay, för här är bästa snorklingen, med många färgranna fiskar.
Vi kan tydligt se botten tio meter under Caminante, och en lätt känsla av svindel infinner sig.
Ombord på Caminante har Gustaf dragit igång snorklingsövningar. Han har placerat en dyktub på olika djup, och vi andra har fått dyka ner och andas i den, för att öva oss i att tryckutjämna. Inte helt lätt! Jag blev bra snurrig bara av att komma upp från fem meter...
Gustaf har bojat dyktuben, så att den hänger fritt i vattnet. Genom att andas luft från den, och långsamt förflytta sig själv och tuben neråt, lyckades Sebastian fixa till, så att hans obstinata öron gick med på att befinna sig på sju meters djup.
Men vi såg alla med stor avund på Gustaf, som likt en säl gled runt långt, långt där nere vid bottnen utan att bekymra sig om att luften snart skulle ta slut i hans lungor.
Solen steker på rätt bra här. Vi har monterat upp aluminiumramen med mitt nästan färdiga solskydd, för att skydda oss från de starka solstrålarna.
Bananerna på bananstocken, som vi satte upp under solpanelen igår, har allihopa mognat nästan samtidigt!!
Här äts bananer på löpande band.

Naturen är skön.
Tina.

Atuona, Hiva Oa, den 21/6 -02.
I går blåste det ordentligt på oss, där vi låg på vår fina ankarplats i Tahuata. Gustaf trivdes så bra med att vara under vattnet, att han plockade fram sin dykutrustning, och lärde ut litet flera dykarknep.

I dag körde vi de sju sjömilen till Atuona på Hiva Oa, där vi nu har klarerat in hos Gendarmeriet, och fått vår stämpel i passet. I och med att vi är EU-medlemmar slipper vi betala den obligatoriska "bonden" (deposition) på ca 11000 SEK/person.
Hamnen är liten och rullig, men ändå har vi lyckats klämma oss in ett femtontal båtar, samtliga med för- och akterankare. Här är väldans vackert - i väst bakom vår vik tornar att skogklätt, molnigt berg upp.

Den goa solen som lyser här gav mig en impuls att börja sy litet mera på vårt soltak, ett jobb jag började på redan i Argentina. Det är tänkt att det skall bli två mindre skynken över sittbrunnen och ratten. Dessa delar skall sitta monterade även under segling. Nu är de faktiskt näst intill färdiga, saknas endast en halvmeter kardborreband!
En "pinne i hjulet" för dagens sömnad var, att Mormors gamla Singer fick spatt och körde full fart så snart man stoppade i kontakten.
Gustaf hittade en kortslutning i en sladd, och nu fungerar den perfekt igen. Maskinen är trots allt från femtiotalet, så litet övertalning emellanåt får man allt ha förståelse för att den behöver.

Även i grannbåtarna mekas det. En tysk barnfamilj hade problem med huvudmotorn, som bara gick på tre cylindrar. En annan familj mekar med utombordsmotorn till gummibåten. Någon "lånade" den på Fatu Hiva och körde sönder den för dem. I svensk-båten bredvid mekar en svensk-österrikisk ensamseglare med både vindsnurra och styrningsgrejor.

Cecilia och Sebastian har nu lämnat oss och flyttat iland. Om en vecka går deras flyg från Tahiti.
Tina.

Hanemoanoa bay, Tahuata, kl. 07.41 GMT, den 23/6 -02.
I går avslutade vi inklareringen till franska Polynesien genom att posta våra tullpapper till myndigheten i Papeete. Vi gjorde också en promenad i den lilla byn tillsammans med en holländsk ensamseglare, Nick. Där besökte vi den lilla kyrkogården, där bl.a. Jacques Brel och Paul Gaugain ligger begravda. En plats av frid med en aura av evighet, nästan i ännu högre grad än någon annan jag tidigare kommit i beröring med.
Vi kikade in i en mataffär, och det är som vår nye vän Nick påpekade, att det är så dyrt att det blir billigt, för vem köper sig ett 12-pack ägg för 50 kronor...?

Efter promenaden i byn kände vi oss litet för varma, så vi kastade loss och snart kom vi ut på öppna havet igen. Men det var en smula sent på eftermiddagen, så vi letade oss tillbaka till samma ställe, där vi låg härom dagen.
Ett utmärkt dykställe! Har sett en stor rocka (manta?) hajar, bläckfiskar (varav den ena var ruskigt stor), samt massor, massor av vackra fiskar, koraller, sjöborrar och sjöstjärnor av alla de slag.
Det är verkligen lätt och behagligt att dyka här, för vattnet håller 28 grader. Man måste således inte använda någon dräkt och därför heller inget viktbälte. Eftersom vi har allt vi kan behöva här i båten, behövs inte heller något bärande eller släpande, ett otyg jag annars mest förknippar dykning med.
Sikten är runt 20-35 meter, så man får ett fint perspektiv på den marina tillvaron. Detta är en stort plus, när stora fiskar, t.ex. rockor svävar förbi en på litet håll. Vänder man sig om, har man hundratals, kanske tusentals fiskar, som följer efter för att se vad det är för en konstig grobian på besök i deras värld.
Tina har också börjat öva litet dykning. Vi har en lina ner från båten med ett ankare som hänger ner, där Tina tränar tryckutjämning och balans. Än så länge har hon nöjt sig med max fyra meters djup, men övning ger färdighet.

I kväll hade vi kalas med brasa på stranden. Det senare visade sig effektivt för att hålla knotten borta. Tre av de femton båtarna här har barn i femårsåldern, så det var roligt att se de små, som för en gångs skull kunde leka med jämnåriga kamrater. Barnen pratade både tyska och engelska flytande, och lilla Anna sade att hon kunde lite spanska också. Nog en bra ålder att lära språk.
Gustaf.

Baie de Controleur, Nuku Hiva, Marquesas, den 1/7 -02.
I förrgår började helgens "Fête d'Autonomie", Frihetsfesten. På detta sätt firar folket på Marquesasöarna sitt "partiella" oberoende av Frankrike.
Av en belgisk seglare fick vi en beskrivning av hur relationerna till Frankrike fungerar numera: Fransmännen står för den fria skolgången och hälsovården, samt ger ett visst ekonomiskt stöd till boendet. Vad övrigt är får de bestämma över själva. Dock står Frankrike för den gemensamma armén, med baser där de så önskar. Någon värnplikt finns inte.

Polynesierna här älskar blommor. Ofta får man se kvinnor med en liten blomma bakom ena örat, någon gång en "midsommarkrans" på skulten.
Då La Fête började, kom även blomsterhalsbanden fram (sådana man ibland ser i filmer från Hawaii). I byns lilla centrum hade man satt upp festtält, och alla de metall/träramar för försäljningsstånd man kan se här, hade pyntats med flätade kokospalmblad. På eftermiddagen fick vi lyssna till ett gäng högst spontana musikanter, som spelade traditionella låtar. Två gitarrer, en sorts ukulele och en karl som spelade på en bit polyestersnöre knutet över en tvättbalja, gav ett gott sound.
Trinda, blomsterprydda män och kvinnor sjöng och spelade. Då och då skrattade de högt och uppsluppet, rytmiskt och medryckande. En dam dansade något slags traditonell dans, som kunde upplevas som en snabbare och gladare variant av den "magdans", man stundom kan få se på TV där hemma (indisk?).
Första festkvällen (fredag) var det mera konventionellt disko-stuk över musiken. Med denna musikstil inleddes festen vid tiotiden på kvällen.
Komiskt nog tycks de flesta seglare drabbas av samma åkomma - när solen går under horisonten verkar även ögonlocken falla ner. Det var bara vi och ett par ur en annan segelbåt av det fyrtiotal båtar som finns i viken, som hade orkat motivera oss till att stanna uppe.
Detta var emellertid väl mödan värt (om man tycker om att dansa, vilket vi gör!).
Våra polyneser har en sak gemensam med de brasilianare vi mött tidigare: De har rytmen i kroppen. Många av de yngre dansade någon form av salsa - och det gjorde de bra!
Under helgen pågick tävlingar med grenar som "hur man klyver tjugo kokosnötter och skrapar ut kokoset" (med tidtagning), flätning av blomstergirlanger, utriggarkanotpaddling etc.

Vi passade på att se oss omkring litet bland husen här. Baie de Taiohae, eller Hakapehi (nästan alla platser har dubbla namn), är en av de två största orterna på Marquesas. Mitt i samhället prunkar en otrolig växtrikedom. Trädgårdarna är som "tyglade djungler". Många av trädgårdsälskarna har, förutom alla träd och buskar, dessutom 20-30 plastbyttor med växter av alla de slag. På tomterna växer mango, grapefrukt och här och var en klunga bananpalmer. Folk ser ut att bo riktigt bra, i små hus. Ofta har de utekök. Ibland står tvättmaskinen på framsidan, till höger om ytterdörren. De mest påkostade ägodelarna tycks vara bilarna. Nästan alla har en jeep parkerad vid huset.
Allt är mycket dyrt här. Till och med enklare grönsaker kostar bortåt 30 svenska kronor/kilo (om det överhuvudtaget går att få tag på några). En burköl på festivalen kostade ungefär 30 kr.

Ombord har vi just nu en period med mycket underhållsjobb.
Vi har stortvättat två dagar i sträck. Den hårda jollen hade börjat läcka in vatten och har nu fått lappas med glasfiberspackel. Jag har tvättat rent vår sprayhood, där saltavlagringar och rostränder börjat ge ett alltför missprydande intryck. De rostfria rören från Brasilien var av en sämre kvalitet och rostar därför litet, när de får mycket salt på sig.

I dag har det regnat nästan hela dagen, och blötan fortsätter nu på kvällen, ovanligt nog. Det är en fuktig värme, riktigt påträngande.
Vi beslöt att segla runt till nordsidan av ön, för att hitta en litet mindre rullig ankarplats, men när vi kom runt till ostsidan av Nuku Hiva blåste en svag, men dock nordlig vind, suck. Tillbaks igen. Denna gång gick vi gick in och lade oss i en ödslig vik innanför Nuku Hivas sydostudde, i Baie de Controleur. Här ser fint ut!
Några simmande "drakar" (d.v.s. jätterockor) välkomnade oss. Men regnar gör det...

Gustaf har städat bland alla elprylarna. Han hade lagrat sin senaste ost där (tolv kilo vakuumförpackad chilensk mildost), som nu hade processats av värmen. En viss, tämligen oangenäm lukt spred sig kring den uppsvällda påsen (men det är så han vill ha osten).
Vi fick tömma ur kylen, där bl.a. resterna av tre sönderrostade ölburkar konkurrerade med diverse bortglömda skulor i mer eller mindre hela påsar.
Efter städning i matlagret fann ostmonstret här en passande sista viloplats.
Tina.

Baie de Controleur, Nuku Hiva, Marquesas, den 3/7 -02.
Vi har sett mantor på nästan alla ankarställen i Marquesas, och här kryllar det av dem. De är stora och vackra rockor med runt 2.5 meters spännvidd. Längden är ungefär samma som bredden, om man räknar in stjärtsprötet. De simmar ogenerat förbi båten, ibland på rygg, så att den vita magen lyser. När de "flyger" fram, lyfter de ofta upp vingspetsarna ovanför vattenytan någon decimeter, särskilt i svängarna. Flera gånger har vi sett dem göra enastående hopp ett par meter över vattenytan, varefter de landat med ett stort plask.
Kan inte låta bli att tänka på hur det skulle gå med jollen, om de råkar landa där, särskilt om vi samtidigt råkar sitta i den...

Det har varit en fridfull plats, vår ankarvik i sydostkanten av Marquesas huvudö. Det är så tyst, frånsett ljudet från någon fallande kokosnöt eller det diskreta rasslet från de ständigt iakttagande landkrabborna, som fega lurar vid sina hålor.
Inne i skogen galer förvildade tuppar, ledande tanken till längesedan svunna boplatser. Ibland kan man få syn på någon av vildmarkens bortglömda grisar, som lever sitt privatliv här. Ur skogens dunkel kikar den nyfiket fram på oss, för att sedan hastigt försvinna. Man undrar om man såg rätt, då den stela blicken från de små mörka ögonen så hastigt fattas i fixeringsbilden framför oss.
Det finns tydliga spår som visar, att viken har varit bebodd en gång. Ett tiotal gamla mossiga stengrunder vittnar om detta faktum, något som blir allt svårare för dem, eftersom de alltmera döljs av enorma trädrötter. I Thor Heyerdahls bok, Fatu Hiva, finns många fina svartvita foton från den tiden, då han besökte dessa öar på 30-talet. De enkla, flätade bambuhusen med sina stengrunder, som finns avbildade i boken, skulle i 2000-talet vara av föga värde för människorna här i trakten, som eftertraktar en betydligt högre bostadsstandard. Men boken är bra och rekommenderas, om det skulle gå att få tag i den.

Den stora förekomsten av kokospalm, lime, brödfrukt och mango vittnar om försörjningen i tider som gått. Speciellt finns kokospalmer i stora mängder. Men träden är jättestora nu, så det är ett vanskligt projekt att nå frukten. Åkrar och odlingslotter har djungeln tagit tillbaka, så därav syns inte minsta spår. Limen växer som ogräs här och dräller sina gulgröna små doftbomber överallt.

Förr hade jag den uppfattningen, att lime bara dög till att blanda vitaminrika drinkar med (vilket inte är att förakta), men på sistone har vi lyckats använda frukten till mycket mera. Limesaften ersätter vinägern i vår matlagning och bidrar således här till lyckad smakbrytning i mången god sås. Även i marinader passar lime alldeles charmant, och på sistone har Tina med stor framgång även skurat däcket med de nyttiga frukterna. Syran komplexbinder järn och tar således bort rostfläckar alldeles förträffligt, medan de mer opolära citrusoljorna verkar ge sig på sotfläckarna, som dessvärre också misspryder vår farkost. Nattliga regn räddar oss förhoppningsvis från att båten helt håller på att lösa upp sig i resterna av limesaften, som sipprar ner i prång och springor.

Vi har läst om de stora stenstatyerna (kallas Tiki), som öarnas längesedan förflutna historia lämnat som arv. I närheten av grannviken, där det finns ett litet samhälle, levde en gång en kung som härskade över dalen. Denne potentat har på 1500-talet låtit uppföra ett palats, smyckat med 18 manshöga stenbeläten, som representerar de olika delarna av det lilla riket. Om det var de geografiska delarna eller kanske familjeöverhuvudena i motsvarande gårdar eller rentav familjernas skyddsgudar vet vi dock inte.

Vi flyttade Caminante till denna vik i morse, och rodde in med jollen för att ta oss en titt. När vi skulle ge oss iväg, fick vi kämpa en bra stund med att få upp akterankaret, en Danford, som grävt sig djupt ner i den sugande leran.
När vi så äntligen var framme och traskade fram mot byn, stod solen redan rakt ovanför oss. Värmen var bedövande. Vi hörde oss för med byborna om hur vi skulle gå, men om det berodde på vår dåliga franska eller på värmen vet vi inte, men vi blev skickade längs en landsväg i riktning mot andra änden av ön. Vi stapplade på ett par timmar, tills vi mötte en jeep, som vi stoppade, för att fråga hur långt vi hade kvar.
Sedan var det bara att gå tillbaka, men då bar det lyckligtvis utför. Något möra träffade vi på en flock med ett tjugotal turister, som just börjat vandra uppför en mindre stig.
Vi gissade raskt att de nog hade samma mål som vi. Jag trilskades med Tina, för jag tror mig ibland vara för fin i kanten att låta mig ledas med i en sådan hord, men vem det än må vara som bestämmer ombord, så inte är det väl jag.

Av vandrandet och klättrandet blev vi ordentligt svettiga. Den samlade odören av av myggmedel och svett, som spreds i hettan, var påtaglig. Personligen gillar jag inte att kleta in mig med kemiska preparat utan föredrar de hemtrevliga små insekterna i stället. Här lär det i alla fall inte finnas någon malaria.
Med stort besvär halkade vi runt på den leriga stigen, men till sist kom vi faktiskt fram till de gamla ruinerna.
De flesta stengubbarna var kraftigt vittrade, men dragen var ännu tydligt urskiljbara. Tjocka, mäktiga människokarikatyrer med ett jättehuvud med stora ögon, korta och tjocka ben.
Thor Heyerdahl var ju förvissad om att dessa skulpturer bevisade kulturens släktskap med Peru, något som guiden bara skrattade åt. Han menade, att alla är överens om att koloniseringen av Polynesien skedde från ö till ö, med Asien som utgångspunkt, för kanske 6000 år sedan. Liknande stenstatyer fanns i de flesta kulturer någon gång, så också i t.ex. Indonesien och på Filippinerna.
Men vår husgud Heyerdahl behåller vi nog ändå.
För vem vet, alldeles säkert?
Gustaf.

09 18 S, 140 25 V, kl. 03.46 GMT, den 7/7-02.
511 M till Fakarava, Tuamoto.

I eftermiddags, vid tvåtiden lokal tid, var förberedelserna och sjösurrningarna färdiga, så vi kunde ta upp ankaret och fortsätta vår färd.
Vi är på väg mot Fakarava (511 sjömil kvar), en atoll nere i Tuamoto-gruppen, som är omtalad bland seglare för sitt fina undervattensliv. Vi har fin segling, mellan slör och halvvind, på kanske 6 m/s.
Vi såg just solen gå ner i havet i väst, medan silhuetten av Ua Pou, en vulkanisk ö med magnifika bergsspiror på över 4000 fot, avtecknades i öster.  Nuku Hiva, som vi kommer ifrån, började samtidigt tona bort i kvällsdiset, som ju ibland kan göra dessa öar svåra att se nattetid.

I går upplevde vi en händelserik dag. Vi hade bestämt oss för att följa bäcken i Daniel's Bay upp till vattenfallet, som enligt ryktet skall vara världens fjärde högsta.
Vi startade tidigt och vadade uppför bäcken från havet. Vi drog gummibåten med oss längs det grunda vattnet, och förtöjde den vid stranden av den stora sötvattenslagunen, inte långt från Daniels hus, samme 76-årige Daniel, som gett viken dess namn i Charlie's Charts.

Under ett par timmar vandrade vi längs en stig, som tvivelsutan en gång varit en viktig byväg. Den var bitvis stensatt med stora flata stenar, och längs dess sidor låg många gamla övergivna husgrunder, som små stengärdsgårdar, ditlagda före cementens dagar.
Stigen följde bäcken, men bytte sida några gånger, så vi fick tillfälle att vada genom det friska, svala vattet. Längs ravinens sidor växte många gamla fruktträd, och vi plockade åt oss några mangos, som nu var nästan mogna, trots att det nu egentligen inte är mangons tid ännu.

Ju närmare fallet vi kom, desto smalare blev dalen, som nu avgränsades av kanske 400 meter höga, alldeles lodräta stup. Det allt smalare landskapet blev slutligen trädlöst, för hit når inte solen, skuggad av dessa otroligt höga berg på var sida.
En mäktig stämning rådde på denna plats. Det är lätt att förstå, att man kan bli uppfylld av vad man tror är högre makters inverkan, med en så sällsam värld omkring sig.
För att nå vattenfallet måste man klättra över några väldigt stora stenblock och slutligen simma ett tjugotal meter över en kolsvart sjö med klart, kallt vatten. I detta vatten såg vi flera ålar och några sötvattenskräftor, liksom vi också gjort vid fallet på Fatu Hiva.

När man låg där och flöt på rygg vid fallet (och försökte bortse från eventuella lömska djur under sig), var man längst inne i hörnet av tomrummet efter en gigantisk tårtbit, som tycktes som utskuren ur berget. Kanske är detta ett av rökrören från en vulkan, som en gång skapat ön ur de omgivande 4-5000 meter stora havsdjupen?
Där, långt, långt uppe, såg vi himlen, blå, med några förbiflygande vita molntussar. Högt uppe vid grönskan på stupsidorna kretsade en flock av ett tiotal vita fåglar, med väldigt långa, vita stjärtfjädrar. Längre ner i denna otroliga katedral, där mörker och mystik ruvar, jagade en fladdermus, fastän det redan var långt in på förmiddagen.
Ett fantastiskt ställe att ligga och flyta på, men jag måste erkänna att jag inte kunde undvika en svindelkänsla. Ett verkligt bråddjup - fast reverserat i detta omvända perspektiv. Hur skulle det se ut uppifrån?

Till sist gick vi upp, tog på oss, och traskade tillbaka på samma väg som vi kommit. Vi passade också på att förbättra markeringarna av stigen. De består av små staplar av stenar, som med tiden blivit svårlästa. Alla andra måste ju inte komma fel, på samma ställen som vi gjort, tänkte vi.
När vi inte tyckte, att vi hade så långt kvar, började vi möta andra seglare, som också var på väg upp för att titta på vattenfallet. Vi kände oss då nöjda med, att vi hade startat så tidigt.
När vi nått Daniels hus, vid lagunen, frågade vi, om vi kunde få fylla vatten från hans vattenslang, som ledde hit uppifrån bergen. Ett utmärkt vatten, som vi hört andra seglare berömma. Tidvattnet hade nu kommit in, så vi tog ett par vändor fram och tillbaks med jollen, lastad med dunkar. Det gick nu att köra med motorn uppför bäcken, fastän det var ganska strömt. Man måste också trotsa en del spännande vågor, där bäcken möter havet.

När vattenanskaffningsjobbet var klart, bad Daniel mig att komma in i hans lilla kök och skriva en hälsning i gästboken, eller i ankarvikens loggbok, om man så vill. Vi kom att sitta och prata där en god stund om förr och nu, och hade väldigt trevligt, även om vi just inte hade något gemensamt språk. Men Daniel kunde litet engelska och gick inte det, så gick det med spanska gester och skratt. Till sist fick vi en halv bananstock som avskedsgåva, när jag hade berättat, att vi strax skulle vidare mot Tuamotos-öarna.
För att återgälda hans gåva, kom jag tillbaka ännu en vända, med ett rejält paket frusen tonfisk, som han och hans hustru tycktes sätta värde på.

I går kväll kom en trevlig svensk tjej, Tina, och hälsade på. Hon berättade, att hon sedan några månader varit ute och båtliftat. Hon hade börjat i Panama, för att så småningom ta sig över Stilla havet.
Just nu hade hon en väldigt bra lift, för hon hade blivit tillsammans med en amerikansk ensamseglare på Galapagos, och när han kom fram till Fatu Hiva för ett par veckor sedan, hade hon hoppat över till hans båt. Högst romantiskt!
Denna Tina hade nyligen disputerat i virologi, och tog sig nu ett sabbatsår. När det är över, tänker hon vidareutbilda sig för att förstå sig på internationella hälsofrågor, vilket hon tänkt sig så småningom skall bli hennes framtid.
Gustaf.

10 51 S, 141 31 V, kl. 04.22 GMT, den 8/7 -02.
398 M kvar till Fakarava.

Under dagen har det blåst en stadig vind på omkring 4 m/s från ost. Vi har kunnat hålla 4-5 knop i önskad riktning, nämligen mot sydväst. Inte mycket vind, men riktning och vindstyrka ger oss en synnerligen behaglig sjö och ett riktigt bekvämt liv ombord.
Gustaf har nu dragit upp två stycken tre-kilos tonfiskar och en stor (en meter lång!) wahoo ur havet. Han säger just, med klart förnimbar stolthet i rösten, att knepet nog trots allt är, att man skall dölja kroken med färgglada remsor från gamla chipspåsar (andra seglare har också haft framgång med denna metod, så äran är inte enbart Gustafs).
"Frysen är havets förbannelse, för den leder bara till rovfiske", har en seglare en gång förkunnat för oss. Och kanske ligger det något i det. Den största firren (wahoon) filéades, och kommer nog att räcka till minst tolv måltider för oss två. Vi beskattar och lägger på lager av havets rikedom.
Inga båtar har synts till. Solen gassar, och vi sitter under vårt solskydd i sittbrunnen och läser högt om livet i en tyskt koncentrationsläger under andra världskriget, ur Remarques bok Livsgnistan.
En hemsk tillvaro, så långt borta från vår egen, där solskenet leker med färgerna i solskyddets tyg, och fräsandet från vattnet påminner oss om att vi närmar oss nästa ö i vår egen vackra värld.
Tina.


11 56 S, 142 28 V, kl. 06.01 GMT, den 9/7-02.
311 M kvar till Fakarava.

Det var då typiskt. Ett lågtryck har bestämt sig för att ställa sig i vägen för vår framfart, och har parkerat strax söder om Tuamotoöarna. Detta har skapat stiltje, eller som bäst, mycket svaga vindar, under det senaste dygnat, och nu när vinden äntligen kommer, så är det - motvind.
Vi får väl se var vi hamnar, om detta skall hålla på länge. Hade inte tagit in vädret på ett tag, inte förrän passadvinden hade försvunnit. Nu utlovas tre meter sjö i morgon, så då blir det nog lite mer rörelse. En kallfront skall också ta sig förbi här snart. Så kul!

Annars har vi haft en kanonfin dag igen, med segling i runt två-tre knop på ett alldeles slätt hav.
Goda små negerbollar, trevlig högläsning och en härlig fisk-pyttipanna, Caminantes nya stående dagens, är små glädjeämnen som bidrar att hålla humöret på toppen.
Gustaf.

14.36 S,144.35 V, kl. 04.20 GMT, den 11/7 -02.
110 M kvar till Fakarava.

Det går långsamt framåt här. Vinden är byig, växlande mellan 4 och 7 m/s SSO. Det innebär en massa extra jobb för oss, som är bortskämda med att vindrodret brukar klara styrningen helt på egen hand. Denna apparat påverkas av vindstyrkan, men eftersom den växlar hela tiden, får en person ideligen ha koll på kurs och segel. Nästan så man börjar fundera på, om det hade varit enklare att handstyra istället!
Vi seglar bidevind nu, och skumpigt är det. Aptiten är väl inte riktigt på topp. I dag läste vi färdigt Erich Maria Remarques bok "Livsgnistan". Denna bok berör en på ett sätt, som få andra böcker. De stackars fångarna i boken upplever en sådan misär, och deras tillvaro är så vidrig, att man totalt tappar även den sista resten av aptit, om man nu hade någon kvar.
Genom att den normala tankeverksamheten, som i allmänhet mest kretsar kring problematiken "Vad skall vi äta idag?" i grunden störts av skumpet och Remarque, upplever vi en viss höjning av den intellektuella ribban. Sådant känns bra.

Vi har nu passerat de första atollöarna i Tuamotosgruppen, c:a 30 sjömil öster om oss. Tuamotosöarna är ju i alla pilotböcker beskrivna som svåra, detta p.g.a. att de är så låga och därmed besvärliga att observera, såväl okulärt som med radar. Det drar dessutom en stark västlig ström genom hela ögruppen. Det krävs sannerligen en viss försiktighet vid navigationen.
De flesta segelbåtar i dag navigerar ju med både GPS och radar, så alltså väljer även ändå de flesta, som kommer från Marquesas, att stanna på ett par atoller på sin väg mot Tahiti.

I morgon får vi förhoppningsvis segla "in" i atollen Fakarava, där då "land" består av en ring av död korall. Vi skall pricka en passage på dess norra sida, "Passe Garuae", ett inlopp som tar oss in i det skyddade innanhavet av atollen, lagunen.
Nästan alla atollinlopp beskrivs i pilotböckerna som tämligen obehagliga, aldrig som vänligt inbjudande. Det talas om strömvirvlar, brytande sjö och strömmar på uppåt 8-9 knop. Huh. Bäst är förstås att passera p-r-e-c-i-s när strömmen vänder.
Men formlerna för att räkna ut dessa magiska ögonblick stämmer tydligen sällan, antagligen för att strömmarna påverkas av hur mycket havsvatten som spolats in i lagunen på lovart(vind)sidan av atollen.
Man får som vanligt hålla tungan rätt i munnen och hoppas på litet tur.
Tina.

Fakarava, 16.03 S, 145.37 V, kl. 06.00 GMT, den 12/7 -02.
Natten blev tröttsam. På grund av den evigt varierande vindstyrkan fick vi ideligen korrigera båtens styrning.
Variablerna är för många för mig: Skotningen av tre olika segel, vindroderflöjens vinkel relativt vindriktningen, och sist men inte minst - inställningen av huvudrodret.
Pust... det blir ett väldans klättrande, dels ner för att tända ljus, dels in bakom mesanen för att komma åt ratten, som sitter lite krångligt till, fram och tillbaka...
Gustaf är duktig på att trimma sådana här saker, men jag svär och våndas, har varken samma fingertoppskänsla eller energi.
Men man lär sig litet varje gång man måste ta itu med sådana här vaktpass.

I gryningen skymtade vi vid horisonten palmerna på två atoller: Aratiki och Kauehi, på c:a tio sjömils avstånd på vår vardera sida. Min frukost blev enkel - resterna av nattens popcorn-orgie. Av någon oförklarlig orsak har jag och många andra just på sjön en särskild förkärlek för hård, knaprig mat: knäckebröd, kex, popcorn, chips, skorpor. Kanske var det så på de gamla skutorna också, med deras skeppsskorpor?

Det var riktigt, så det pirrade i magen när vi började närma oss "vår" atoll, Fakarava. Vad mycket palmer det såg ut att vara, hela skogar ser det ut som! Jag hade någons sorts barnslig vision om 5 palmer, 1 hydda och en massa massa sand...
Vi kom lite norrifrån, snett in i Passe Garue, för motor, och med mesanen uppe. Vad beträffar tidvattenberäkningarna, så visste vi, att vid denna tidpunkt, plus-minus 30 minuter, skulle det vara lågvatten vid två andra atoller i ögruppen. Utanför var havet lugnt, men vi kunde skymta vita gäss längre in i passet. Det visade sig, att vi hade medström, 4-5 knop.
Jag styrde, med vår lilla handhållna GPS och sjökortet bredvid mig, Gustaf satt uppflugen i spridarna, spanande efter grunda partier. En flock med delfiner hälsade oss välkomna.

Nu har vi ankrat på 18 meters djup, utanför det lilla samhället Rotoava, i nordöstra hörnet av atollen. Det blåser en sydostlig vind och båten guppar lite. Det har regnat en liten skvätt, som tog med sig en del av saltet på däck, som vi förvärvat under resan. Nu har solen gått ner, och det är svalt och skönt i luften.
Landbesöket får vänta tills i morgon. Vi har städat och firat dagens tilldragelse med en flaska vin: Ankomsten till vår första atoll!
Tina.

Fakarava, Tuamotos-gruppen, kl. 06.19 GMT den 13/7 -02.
Visst hade man många förutfattade meningar om hur det bör se ut på en atoll i Söderhavet. Torrt - mycket sand - kokospalmer. Men varken Gustaf eller jag hade nog riktigt förväntat oss det intryck vi fick i dag.
Lilla samhället Rotoava är dominerat av lummiga, gröna trädgårdar med massor av blommande buskar och och fullt av plantor i allehanda krukor. Förutom brödfruktsträd, banan- och kokospalmer, finns även jättestora träd med stora blad och en stam som är så kraftig och knagglig, att träden ser ut som hämtade ur en sagoberättelse för barn.
Mellan husen löper små snirkliga sand/grusvägar, där bilister, cyklister och promenerande får samsas om utrymmet, om de råkar vara ute samtidigt. Enligt en innevånare här (Paul), som vi pratade litet med, finns det ungefär 50 km väg på Fakarava. Man kan alltså köra ganska långt längs atollens kanter. Tvärs över Fakaravas landremsa är det dock bara ett par hundra meter! Enligt vår pilotbok bor här c:a 150 människor. De har en egen landningsbana för små flygplan, så de är inte alldeles isolerade från civilisationen.
Vi tillbringade ett par timmar i dag på utsidan av ön, kringvadande i ett c:a trettio meter brett korallbälte, som ideligen spolades över av nytt havsvatten. Det var som ett tre decimeter högt akvarium, fullt av fiskar och trädliknande koraller i skiftande färger. Stränderna är översållade av vackra, avbrutna bitar av korall, och det är svårt att låta bli att samla på sig dessa sköna souvenirer.

Vi passade på att snagga till frisyrerna på varandra i dag, sittandes i en grund havsvattenbassäng. Hemmagjort sådär, i lite halvjobbig miljö måste det väl bli hackigt... men vi lär väl inte träffa någon vi känner.

I kväll har Gustaf börjat göra ett tygskydd till gummibåten, som skall skydda den fråm solen. Detta var ett råd från en österikkisk båt på Marquesas, som spred ryktet att Zodiacs limmer är känsliga för tropikvärme.
I jakten på lämpliga tyger fann jag åter små mögliga klutar i våra gömmen - påminnelser om det fuktiga patagoniska klimatet.
I riggen har nu vår lilla bananstock mognat - som vanligt alla bananer på en gång.
Nu gäller det att äta bananer, innan de blir för dåliga!
Tina.

Fakarava, kl. 05.30 GMT den 15/7 -02.
I går morse vid åttatiden var alle man ur huse här i byn Rotoava. Det var dagen för de stora "pirog"-tävlingarna(!). Alla tycktes vara intresserade av denna sport, antingen för att delta eller för att bara heja på.
Polyneserna kallar sina utriggarkanoter för piroger. Det finns allt från enmans till tiomans-, och vi fick här bevittna kapp-paddling i de olika storleksklasserna, för såväl män, kvinnor som barn. Båtarna paddlas som kanadensare. Man kan ofta se att folk här i byn bär omkring vackra träpaddlar, antingen i handen eller slängd över axeln. Ibland färdas de på mopeden, med paddeln beredd i ena handen.
En annan rolig sport vi fått tillfälle bevittna är spjutkastning mot kokosnöt, placerad på hög påle, c:a sju meter över marken! Vi följde med intresse en grupp på tjugo män som sysslade med denna säkerligen mycket svåra konst. De stod på ungefär tolv meters håll vid kastet. Många fick in träffar vid varje runda. Imponerande!

I går kväll började festen inför fjortonde juli-firandet, den franska nationaldagen. Det var en riktig familjekväll. Tonåringarna hade sångtävling och sjöng lokal dansbandsmusik. Det lät emellertid för djäkligt för våra öron! Men har man en befolkning på bara 150 personer, får man väl hålla till godo med de musikaliska talanger som finns tillgängliga.
I morse när vi vaknade, lät det desto finare i stället. Vid åttasnåret hördes ett omisskänligt ukuleleplinkande ut till oss i segelbåtarna.
Gustaf och jag tog en snabbfrukost och åkte in till land. Framför ett av husen, precis där vi parkerar vår gummibåt, musicerade en grupp damer och herrar. De sjöng och spelade på gitarr, ukulele och också den roliga "tvättbaljebasen", som består av balja, pinne och en polyestersnörstump. De övade inför "défiléen" som skulle äga rum kl. tio (vi lär oss ett nytt franskt ord varje dag, défilé betyder "marsch").
Glad, vacker musik, och duktiga var de. Gustaf och jag satt vid vattenbrynet och lyssnade, samtidigt som vi kunde titta ner i det ljusblå vattnet. Här syntes de fina korallerna, och med blicken kunde vi följa fiskar, till och med en stor bläckfisk, som letade runt. Den förflyttade sig promenerande med alla åtta armarna, stegvis, till förväxling förklädd till spräcklig korall.
Défiléen påminde om det gamla skämtet om första-majtåget i Pajala (tio meter långt och luktar hembränt). Detta tåg var dock trettio meter långt, luktade blommor, men de marscherade högst hundra meter!
Deltog gjorde ungefär trettio musikanter, två sportlag (med iögonenfallande fula sportkläder), och allra sist fyra brunbrända karlar med palmkrans i håret, kjolar av skynken, gemensamt bärande en utriggarkanot med en liten flicka i.
Som pricken över i-et gick främst i ledet åtta vitklädda franska flottister, med automatkarbiner och påsatt bajonett. De välklädda krigarna kom från den franska jagare, som kommit in kvällen före. Den har lagt sig långskepps den lilla stenpiren mitt i byns centrum.
Tåget, samt vi övriga åskådare, samlades alla till slut på skolans gymnastik-bana.
Franska nationalsången exekverades högtidligt, flaggor hissades och medaljer utdelades. Det sjöngs och spelades för fullt på alla tillgängliga instrument. Jagaren hade tydligen haft med sig några prominenta gäster, bl.a. Tuamotos franske administratör med familj. Dessa och andra närvarande personer av betydelse fick fina blomsterkransar och mycket vackra snäckhalsband om halsen.
Efter högtidligheterna blev det hembakade kakor och dricka till alla. De matglada polyneserna (här finns många tämligen trinda sådana) lastade upp rikligt med kakor och chips på sina fat och rusade iväg, var och en åt sitt håll!
Vi pratade en stund med några fransmän från jagaren. Gustaf hörde sig för hos en ung, kvinnlig underofficer om kärnvapensprängningarna på den franska ön Mururoa, inte så långt härifrån. Enligt henne gjordes den sista sprängningen 1996. Laboratoriet där är nu nedmonterat. Men ingen är välkommen dit eller till de två andra närliggande öarna under de närmaste trettio åren. Fransmännen åker dit emellanåt och gör regelbundna mätningar av strålningen.

Gustaf kämpade med Mormors gamla symaskin i går, och sydde färdigt ett solskydd till gummibåten. Det ser verkligen bra ut!
I eftermiddags gjorde vi en snorkelutflykt med gummibåten några sjömil västerut, strax väster om Passe Garue, där vi kom in med Caminante för några dagar sedan.
Det var jätteklart, rent vatten med massor av korall och fina fiskar. Hajar på 1-2 meter cirkulerade gravitetiskt och ingav respekt. När de dyker upp ligger man still och försöker sprattla lite mindre, för att inte dra till sig deras uppmärksamhet!
Vi såg en tjock sjögurka på fyra meters djup, stor som en tax, med långa taggar.
Det är kul att promenera på revet. Här bildas lugna "innanhav", som är 30-50 cm djupa. Där simmar små hajar och andra fiskar. Lömska muränor ligger och lurar här och var. Vi såg en sådan saltvattensjö med ganska stillastående, varmt vatten, där det låg svarta sjögurkor precis överallt!
Vi kikade senare in ett övergivet hus, med väggar av flätade palmblad. Runt omkring kryllade hundratals eremitkräftor, som käkade på kokosnötter. En hade t.o.m. lyckats klättra upp på ett litet bord, där den kunde frossa på en alldeles egen nöt.
Det såg lite läskigt ut med all denna aktivitet. Ju noggrannare man tittade sig omkring, desto tydligare såg man att de rörliga snäckorna med sina pigga innevånare fanns överallt. Det knäppte och smackade från alla håll. Man kom osökt att tänka på att Hitchcock här skulle haft ett enastående bakgrundsmaterial till en film!
Tina.

Fakarava, nära södra inloppet, utanför Tetamanu, Tuamotos, kl. 06.20 GMT, den 17/7 -02.
Festligheterna på franska nationaldagen, den 14 juli, kulminerade i en kväll med traditionell dans under skolans öppna, men takförsedda sporthall.
Kanske hade vi tur att det var "fint" folk på besök: Tuamotos administrator med familj, och därtill den franska patrullbåtens besättning (och så vi seglare förstås, från sammanlagt sex båtar).
Det tycktes som om varje dansant kvinna på hela ön, gammal såväl som ung, var med uppe på dansgolvet och vevade med höftena. Detta måste ha varit riktig hula-hula! Dock har bastkjolen pensionerats. Kvinnorna bar faktiskt klänning, fast vissa hade förstås bara överdel plus höftskynke. Men alla hade massor av blommor i håret!
Själva upplägget var som en tävling, där olika lag uppträdde. Detta medförde, att deltagarna satsade på olika stilar på framträdandet. Vår bekant Paul, som vi pratat med häromdagen, tycktes leda ett lag. Troligen utgjordes det av hans familj - ja, det var i alla fall han och sex damer, som uppträdde tillsammans. Damerna dansade fin hula-hula, medan Paul svansade runt med sin hoppande kulmage och lockade alla att skratta. Till slut fick en av familjens yngre tjejer (13-15 år?) komma fram och dansa en mycket snabb och sexig hula-hula (där rumpan går i spinn!). Publiken tjoade och var otroligt entausiastisk!
Några lag var något mindre proffsiga (men i stället till och med ännu roligare). En festlig dam i 45-årsåldern tittade hela tiden på den duktiga kompisen bredvid, medan hon själv dansade. Hennes minspel, när hon gjorde fel, var så skojiga, att hela publiken i vår del av salen vred sig av skratt.
Det här att dansa med höftskynke var något som många gjorde, men det tycktes vara svårt att göra stadiga knutar, som håller i dansens virvlar...
Kvällen blev således en härlig och mycket underhållande blandning med mer eller mindre seriösa inslag. Inte utan att man känner sig litet avundsjuk på dessa kvinnor, som så väl bevarat och utvecklat sina fina danstraditioner!

Innan vi åkte ut till båten den kvällen, pratade vi litet med en konstnär, som var inbjuden att resa runt bland Tuamotos öar på den franska patrullbåten under några veckor. Vi frågade bl. a. om lokalbefolkningens attityd gentemot fransmännen, som han ansåg var mycket positiv. Administratorn blev alltid vänligt bemött, och hennes diskussioner med respektive borgmästare på varje ö tycktes vara konstruktiva.
Han berättade även, att det hade funnits en självständighetsrörelse förr, men att den hade dött ut av sig själv, för alla har det så bra som de har det.
Vad vi har förstått, är pärlindustrin en viktig inkomstkälla. Främst är det svarta pärlor som efterfrågas. Just nu upplever dock verksamheten en mindre kris. Man har tydligen mättat sin marknad med pärlor, genom att sälja alltför många av låg kvalitet. Enligt vår sagesman borde åtminstone 80% av de odlade pärlorna ha kasserats, något som man tydligen snålat för mycket med.

Det var den 15 juli vi beslöt att köra de trettio sjömilen (för motor) längs den östra stranden på insidan av atollen, ner till södra inloppet på Fakarava.
Den första halvannan timmen navigerade vi försiktigt bland miljoners bojar, markerande pärlodlingar. Linor löpte kors och tvärs under vattenytan. Gustaf fick stå på spridaren uppe i masten och vissla med en visselpipa höger/vänster hur jag skulle styra. Däruppe hade han perfekt sikt ner i vattnet. Så småningom insåg vi, att det fanns en led, utmärkt med röda och gröna pinnar, placerade på grunda korallhuvuden. Där fanns inte så många pärlodlingar, men man fick ändå hålla ordentlig uppsikt. Det fanns många korallhuvuden/rev som stack upp som gula fläckar, väldigt nära leden. Så Gustaf fick en lång, het dag där uppe i riggen. När han inte såg något speciellt hotfullt framöver, tog han litet rast, körde watermakern, lade bönor i blöt, gjorde lunch m.m.
Det blev en lång dag, men två timmar före solnedgången kunde vi ankra upp på sju meters djup. Vattnet var så klart, att det såg ut, som om vi egentligen borde stå på grund!
Vi ligger c:a 700 m norr om Passe Tomakuhoa, det södra inloppet till Fakaravas lagun, och därför är det lite strömt här, ett par knop faktiskt.

I kväll känner jag en stadig solsveda på rumpan. Denna förträffliga kroppsdel har tillbringat mycken tid alldeles i vattenytan. Vi har snorklat kors och tvärs in mot land från vår ankarplats. En tjusig sagovärld av koraller och färggranna fiskar öppnar sig vart vi ser.
I eftermiddags prövade vi även på att köra fram till passet (södra inloppet) med gummibåten, hoppa i med var sitt snöre fäst vid båten och glida tillbaka med den ingående strömmen.
Wow! Jätteroligt, jättefin sikt, och fort går det...
Tina.

Fakarava, nära södra inloppet. Kl. 7 GMT, den 19/7 -02.
Här snorklar vi och och dyker, och njuter av naturens alla former och färger. Vi har varit på de flesta ställena runt sundet nu, utom på utsidan. Vi börjar känna oss riktigt hemmastadda faktiskt.
Fantastiskt vad många vackra koraller här lever! Vi har hittat ett par favoritplatser, där det är extra mycket fisk och inte så mycket ström. Vi har med oss ett skissblock i gummibåten och sitter emellanåt och ritar av några av de mest karaktäristiska arterna.
Vid det här laget har vi träffat på många stora muränor, de största i storlek som en arm eller t.o.m. som ett ben. Tina såg en nu i eftermiddags, som var riktigt jättestor, så att hon inte vågade blänga tillbaks ens. Hu och fy!

Revhajar av olika slag ser vi många av, varje gång vi är ute och snorklar, och en och annan större barrakuda eller tonfisk glider förbi då och då.
Nu när strömmen sätter i, har vi tre stycken meterstora sugfiskar under båten, som ser ut lite grand som hajar, men med en handflatestor sugplatta på ryggen. Och så finns det enorma sjögurkor som larvar runt på bottnen, och som nog kan väga uppemot 5 kilo.
Vi hörde att japanska uppköpare hade betalat bra för sjögurkor på Galapagos, varefter befolkningen fiskade ut dem på ett par år! Det blev stora ekologiska konsekvenser förstås, som det ofta blir, då man rubbar ekosystemen

Vi har haft litet skumt väder, med västlig vind, d.v.s. motsatt passadens normala vindriktning, de senaste dagarna. Det har varit litet mulet och sett litet squalligt ut också. Och sannerligen, har det inte t.o.m. kommit ner en del regnskvättar också!
Nu verkar dock vinden svänga tillbaka till det normala igen. El Niño??

I går kväll fick vi besök av en av grabbarna från den engelska mega-yachten, som vi stiftat bekantskap med tidigare. De hade haft problem med en av frysarna (en av sammanlagt fyra) och fått en del kött upptinat. Vi fick ett litet paket, som vi tog till lunch idag. Kalasgott! Nyazeeländsk rådjursfilé! Inte illa. Stekte den snabbt i sex tjocka skivor på hög värme. Klyftpotatis och gräddsås. Litet ärter, majs och spanska oliver...

För att ha något att göra mellan dykutflykterna har vi målat litet. Jollen och rökluckorna till kaminerna behövde fräschas upp. Och så har Tina kokat lime-marmelad nu i kväll. Tjohoo! Det blev en ganska besk historia (smakrik menar jag förståss!).
Passar nog bäst när man dricker te, och har scones med ost och marmelad.
Gustaf.

Fakarava, södra inloppet. Klockan är 05.30 GMT, den 22/7 2002.
Vi har haft nordlig bris i två dagar nu, och eftersom vi är oskyddade från det hållet, har det tidvis varit lite skuttigt.
Lagunen är ungefär 30 sjömil lång, så att ligga här, är väl ungefär som att ankra någonstans på Vänern. Det är runt 30 meter djupt på de flesta ställen här inne, så liknelsen är faktiskt inte så tokig. Nåväl, det har ju inte varit så väldigt mycket vind, men eftersom vi ligger i strömmen från inloppet, har vi tre knops ström som möter upp mot vinden varje gång tidvattnet fyller atollen. Det ger små ettriga, skvättiga vågor, som får båtens ändskepp att dansa och klucka ett par timmar, två gånger per dygn. Däremellan håller det sig lugnt och fridsamt.

Vi tankade upp bensin i gummibåten och gjorde en utflykt ett par sjömil bort till några palmklädda öar, som vi har sett borta vid horisonten. En förklaring kan behövas: Öarna är bara en halvmeter höga, så dem ser man inte mycket av, men deras höga kokospalmer syns på långt håll, runt 12 sjömil bort.
Efter att ha snirklat oss förbi en massa korallhuvuden och smårev, samt blivit översköljda av en förbipasserande squall, kom vi in på sånt där vatten, som är djupt turkosblågrönt. Sandbottnen ligger på tre-fyra meters djup. Fantastisk färg, när solen tittade fram igen. Det blev grundare, och snart kastade vi i den lilla draggen och gick iland på en lång vit sandstrand, med vild kokosskog bakom.
Inga spår på stranden eller i skogen av att någon varit här på länge. Bara enstaka eremitkräftor stod smackande och spanade på oss.

Efter ett skönt bad och litet klättring i en palm, för att plocka ner några gröna kokosnötter, tog vi oss vidare längs bandet av öar. I det knädjupa, varma vattnet cirklade många svarttippade revhajar på 10-20 kg. De är runt 1.5 meter långa, somliga kanske något mer. Man ser dem på långt håll, för de håller sin sandfärgade ryggfena med svart band längst upp, högt över ytan, när de tar sig fram på grunt vatten. Precis som riktiga hajar skall göra (t.ex. i Kalle Anka)!
Vi brukar se dem, när vi snorklar och dyker, men det var kul att kunna iaktta så många här på det grunda vattnet. Ormen i paradiset, sa Tina på skoj, men sanningen är, att de inte förefaller särskilt påflugna.

De senaste dagarna har vi varit fem-sex båtar på ankarplatsen. Det är mer än vad folk härifrån sett här tidigare, så Fakaravas rykte har tydligen nått flera än oss. Bl.a. har Dione Star, en stor charterbåt vi tidigare mött i Castro i Chile, legat här ett par dagar med gäster. De tog dyklärare ombord och var nog väl medvetna om detta fina ställe.

Vi fick besök av tullbåten i går, som kontrollerade, att vi inte har några förbjudna varor eller otillåtna mängder sprit, öl eller vin ombord. Myndigheterna har nästan torrlagt öarna genom höga priser och restriktioner, så det är förståeligt, genom höga priser och restriktioner, så det är förståeligt, att de också måste kolla så att inte långseglare säljer sprit till "infödingarna". Det förefaller så exotiskt, när man tänker efter, och det är nästan att man har glömt bort, att det ju är precis likadant i Sverige!
Har blivit van att se starksprit för tio kronor flaskan i alla mataffärer i Sydamerika, så framstår restriktionerna här som lite gulliga, faktiskt. Tänk, 50 kronor för billigaste vinaren, och man får inte köpa på söndagar!
Hur som helst, så var tullarna nöjda efter att ha tittat i vårt nästan tomma barskåp. De bekymrade sig inte om att rota omkring i själva båten. De föreföll glada eller rentav lyckliga över att jag visade dem hur en riktig långfärdsbåt ser ut, och att det här finns plats för både ett hyfsat bibliotek och ett elpiano. Dessutom såväl symaskin som många andra trivselskapande anordningar.
Vår chilenska "vinkällare" kom aldrig på tal.
Gustaf.

Papeete, Maeva Beach, Tahiti, den 27/7 -02.
Vi passerades just av ett par utriggarkanoter, framförda i rasande fart av en handfull muskulösa polynesiska grabbar.
Det är lördag eftermiddag i Papeete, och serveringarna förbereder sig för veckoslutets festligheter. I närheten hörs någon spela sensuellt smeksamma rytmer på ett par kongas, inbjudande till dans. Ibland letar sig tunga blomdofter lekfullt ut över vattnet från de vackra träden och lockar också de till att gå iland.

På vår väl skyddade ankarplats här på Tahiti en bit utanför huvudstaden ligger vi tillsammans med kanske femton andra långseglare. Runt hälften har vi nu lärt känna de senaste sex veckorna. Samma båtar möts om och om igen år efter år, vid samma tid. Vi är ju alla på väg tillsammans, likt pilgrimmer, mot Stilla havets cyklonfria områden framåt november.
Så i går kväll var vi på kalas i den danska båten Contessa, med Anja och Mårten, med lilla tvååriga Freja. Det var ett dejligt kalas med alla färska matvaror vi inte sett sedan vi lämnade Chile i början av maj. Tomater och sallad. Hade sånär glömt bort att sådant fanns.

Det var många andra seglare där förutom oss, och det blev många spännande berättelser från de andras upplevelser. Starka strömmar, vackra pärlor och så förstås allehanda problem med trasiga båttillbehör såsom ankarspel, vindroder och motorer. Men det som många tänkte på, och som var upprinnelsen till de flesta diskussionerna, var att tre långfärdsbåtar har förlist på reven utanför hamnen här i Papeete de senaste tio dagarna.

En herre med små runda glasögon som var med på bjudningen, fransman och ägare till "Red Puffin", vilken vi ankrat bredvid på Taoihae Bay i Marquesas, satt i värdparets lånade kläder. Han hade kommit in på natten i stiltje här utanför och fått motorproblem. Han gick ner i motorrummet för att ta reda på vad som var på tok, så att han skulle kunna komma vidare till något ankarställe. Innan han visste ordet av hade dyningen lyft upp honom på revet. Där satt nu hans stolta skepp ohjälpligt fast. Han misströstade emellertid inte, utan begärde per radio att bli lossbogserad för 15 000 US$. Dyrt, men vad gör man? Vad han inte visste var, att hans ferrocementskrov blivit illa skadat på revet och därför sjönk så fort han kom flott, med alla hans tillhörigheter. Det gick så hastigt, så han fick bege sig upp i masten, för att inte följa med ner. Hans oförsäkrade båt gick ner på 100 meters djup, så det var bara att kapa bogsertrossen. Nu har han gett upp livet som långseglare och beger sig hem till Paris om ett par dagar.

En stor tysk Freedom-båt, som vi ankrat bredvid flera gånger, hamnade också på revet på natten förra veckan. De blev avbogserade för 20 000 dollar, men fick förstörd propeller och läcker nu så svårt, så de måste ta upp båten och reparera. Uschiamej.

I går morse, när vi var på väg in hit, seglade vi förbi en långfärdsbåt, som var uppkastad på revet, så riggen lutade 50 grader. När vi såg dem på håll styrde vi ditåt, för vi tänkte de nog behövde ett handtag. Men när vi kom närmare såg vi, att de kommit så högt upp, att en god bit av kölen var synlig, och för att göra saken värre var det just högvatten och nästan fullmåne.
Inte en suck att kunna rubba dem. Ägarna var i färd med att lasta ur sina värdesaker och köra iland dem med jollen, och reagerade inte på oss. Tina ropade upp hamnmyndigheterna på radion, för att förhöra sig huruvida vi kunde hjälpa till, men fick svaret att de redan stått på ett dygn och hade hål i skrovet. Dömda.
På kalaset hörde vi emellertid att båten var försäkrad, och att de just haft en surveyor ombord, och att försäkringsbolaget hade åtagit sig att försöka täta hålet och bogsera av båten nu idag. Skall bli spännande att höra hur det går, träbåt som det är. Tina och jag är ganska glada att vår båt är av plåt. Kanske inte lika vacker, men tål nog bättre att ligga och studsa och skava på ett vasst korallrev.

Men varför hamnar då rutinerade seglare så ofta på revet utanför Papeete??
Visst är det lite klurigt att ta sig in här, med ett omärkt rev utanför staden. Som så ofta är fallet vid städer, dränks ljusen från viktiga fyrar och ledljus av stadens alla tusen lampor. Bojar och sjömärken villas bort av allsköns små båtar och annat "skräp" som plötsligt dyker upp i mörkret. Men ändå: Passen är välmärkta, och försedda med ledlinjer att följa.
Kanske blir vi övermodiga när vi kommer till Papeete, Tahiti, vi är trötta och tycker det ser så lätt ut på sjökortet. Kanske tänker vi, att efter alla glest bebodda och dåligt fyrmärkta öar i Marquesas och Tuamotos, att om det är nånstans man kan gå in nattetid, så borde det vara här!

En liten resumé av den senaste tidens händelser:

Vi hade tröttnat på den jobbiga sjön i södra Fakarava i Tuamotos, där den nordliga vinden hade fritt spelrum över 30 sjömil öppet vatten. Vi beslöt flytta upp till norra inloppet och njuta av de fantastiskt fina dyk- och snorklingsvattnen vi nosat på med ett strandhugg med gummibåten veckan innan. Sagt och gjort, men vädret gjorde navigationen svår, med solen och vinden stick i stäv.
Låter det inte så besvärligt? Det lilla bekymret är, att atollerna är fulla av korallhuvuden, som det gäller att inte gå på. Det finns alltså grund, något tiotal meter stora, som ibland når upp till ytan, men oftast inte. Eftersom det inte går någon dyning, avslöjas de bara genom att färgen på vattnet skiftar från den vanliga ultramarinblå till ljusblå vid fem meter och sedan till brun på en-metersgrund. De finns inte med på sjökorten, eftersom där är så många, så det gäller att hålla god utkik från en hög position och försöka ha stilla väder och bra medljus, vilket underlättar mycket. Sålunda har jag tillbringar många timmar uppe i riggen, varifrån jag har dirigerat Tina mellan farorna. En kort signal med visselpipan = vänster, två korta = höger, en lång = sakta ner, och två långa = stanna illa kvickt!!

Efter en halv dags färd kastade vi ankar, för att ta andra halvan av vägen dagen därpå. Det var en vacker ankarplats vid raden av smala, palmklädda korallöar, som ringar in atollen. Mellan öarna ligger rev, där vågorna spolar över vid högvatten. Inflödet från dessa rev, längs de 100 sjömilen kust, blir ganska stort, och gör att strömmen i atollens smala inlopp är mycket starkare vid ebb än vid ingående vatten. I många atoller faktiskt alltför stark, för att man skall kunna ta sig igenom med en segelbåt, vilket manar till tålamodet att invänta lämpligt tidvatten.

Artsammansättningen av korall och fisk skiljer sig mycket mellan de olika ställena i atollen, så vi hade ett par givande snorklingar, fast det ju här är sparsammare med liv, än i de strömma sunden. Man ser bara några dussin fiskar åt gången.
En utflykt längs ytterstranden sände en hälsning från civilisationen i form av sorgligt mycket ilandflutna plastartiklar i alla de former och färger. Men det fanns också många vackra snäckor och korallbitar. Allt för många, för att vi skulle kunna ta med oss mer än en ynka bråkdel...

Nästa morgon gick vi vidare tidigt, för att hinna ett stycke, innan solen åter rullat över till norr och därmed gjort korallspaningen från masten alltför tröttsam. I nordöstra delen av atollen ligger tusentals och åter tusentals bojar, som håller pärlodlarnas korgar och linor uppe. De flesta av dessa bojar har sjunkit strax under ytan. De utgör ännu ett gott skäl att hålla skarp utkik.
För att undvika pärlodlingarna, sneddade vi tvärs över atollen och upplevde en ovanligt fridfull förmiddag. Vädret var vackert, men allt eftersom dagen gick, förbyttes vårt tidigare plågoris, den nordliga vinden, mot sydlig. När vi kommit fram och ankrat strax väster om norra inloppet Passe Garue, var det en glad bris med en del vita gäss som blåste rakt in mot vårt oskyddade ankarställe. Vi gjorde en liten snorkeltur, men den varade inte så länge, för vi hade meterstora ettriga vågor på oss, som hotade att välta vår ankrade gummibåt, och vinden bara ökade.
Det blev dålig nattsömn, när Caminante slet i sin kätting och vågorna brakade in i reven bakom oss. Ingen idé att stanna här, sa vi, och lättade ankar följande morgon klockan tio, och gick ut i "slackvatten", minuterna mellan in- och utgående tidvattenströmmar.
Kättingen var blanksliten efter korallrevets destruktiva bearbetning under natten, så i går fick vi måla om 40-metersmarkeringen.
Vi hade frisk halvvind de flesta av de 235 sjömilen till Tahiti, så vi gjorde 160 sjömil per 24 timmar, nästan sju knop i snitt. Vi seglade längs en kallfront, som vi passerade två gånger, med förvirrande vindskiften från syd till nord, och sedan tillbaka till syd. Många squallar med ösregn fick vi också sällskap av, så vi var lite trötta och omskakade, när vi gick in mot nordöstra Tahiti, strax före midnatt.
Månen hade, som tur var, just gått upp, men vi vågade inte ta oss innanför reven (vilket statistiken, så här i efterhand, visat vara ganska klokt). Vi ankrade i lä bakom Point Venus och njöt av en god natts sömn, den första vi unnat oss på länge!
Gustaf.

Maeva Beach, Tahiti, kl. 8.30 GMT, den 29/7 -02.
Kalasvädret utan regn har nu varat ett par dagar här, så vi startade en del mekarprojekt vi haft i åtanke en tid. Jag jagade upp våra båt-grannar i 2-Extreme, från deras frukost, för att hjälpa dem laga deras vindroder, som jag lovat redan när vi träffades första gången på Marquesas. Eftersom vi den gången hann försvinna innan det ens blev påbörjat, lämnade Hank in det till en svetsverkstad. Här hade man tydligen gjort ett dåligt arbete, eftersom det gick sönder igen efter bara två dagar.

Vindrodret heter Windpilot Pacific, ett av de flottaste märken som står att få för pengar (5000 US$). Trots den lyxiga framtoningen, har de snålat in på hjärtstockens dimensioner. Den bröts av mellan nedre lagret och det stora roderbladet. Detta är ett riktigt roder som verkligen styr båten.
Roderaxeln är ett 42 x 3 mm rostfritt rör, invändigt förstärkt med ett mycket tjockväggigt galvat järnrör, som ligger löst inuti. Om det inre röret trillar av, tillsammans med rodret, så sjunker alltihop. Om det råkar sitta kvar i båtens del av vindrodret, har man en viss chans att segla tillbaka och hitta sitt roder igen. Matti och Hank hade lyckats plocka upp rodret två gånger redan, så alla delar fanns kvar.
Vi gjorde ett så seriöst svetsarbete som vi kunde, med det material som stod till buds. Jag svetsade först fast de två bitarna hjärtstocks-rör till det invändiga förstärkningsröret, och fyllde därefter igen glipan med mer syrafast elektrod-pinne. Efter detta borrade jag ett grovt hål en bra bit från skarven och svetsade ihop inner- och ytterrören genom hålet, för att så mycket som möjligt föra över krafterna på det starka innerröret.

Men varför gick vindrodret egentligen sönder? Hank kände till ytterligare fem Windpilot Pacific, som alla drabbats av samma sak. Felet finns i konstruktionen. Det är ett litet spel (c:a 1 mm) mellan inner- och ytterrören, så det rostfria röret drabbas troligen av utmattning, möjligen i kombination med stresskorrosion, eftersom det ju alltid är nersänkt i saltvatten. Det skulle utan tvekan ha varit en homogen hjärtstock. Snåla tyskar, hoppas de läser detta!

Caminante har haft en del akne den senaste tiden, så vi lade ner ett par timmar på att knacka rost och måla. Som tur är har vi kvar grön epoxifärg till bättringen, så skönhetsfläckarna blir efter behandlingen tämligen obetydliga. Till och med kättingen fick sig lite linolja till tröst, för att inte rosta så mycket. Härefter tröttnade vi och tog vi jollen ut på revet och njöt av riktigt fin snorkling.

På kvällen bjöd Matti och maken Hank på middag, och vi hade flera timmars mysigt småprat, blandat med många skrönor.
Matti hade tillbringat dagen med att storstäda i köket. Det hade kommit ut läskeblask i alla kökslådorna. Detta hade gjort henne ganska nedstämd, faktiskt intill grinighetens gräns. När jag hörde mig för närmare, visade sig bakgrunden vara en helt otrolig historia.

I Florida Keys hade Hanks dotter jobbad med TV-reklam, och som belöning bl.a. sponsrats med en kopiös mängd 24-pack aluminiumburkar av den goda drycken Pepsi-Cola. Denna händelse råkade i tiden sammanfalla med att föräldrarna just skulle kasta loss, för att vara ute ett par år. Mamma Matti är en stor cola-konsument, som tyckte att dotterns hastigt påkomna, gigantiska innehav var ett gudaskänkt tillfälle för henne själv.
Ordet GRATIS blinkade i hennes hjärna, som en lysande reklamskylt i den svartaste av nätter. Hon och Hank hämtade det ena jolle-lasset med burkar efter det andra, tills båten i princip var helt full. De hade då fyllt kölsvinet, utrymmet under sängen i akterruffen, alla skåp och lådor, och dessutom lagt ett jämt lager med burkar över hela golvet (durken, säger de rättrogna). Sammanlagt 60 st 24-flak!!
Nästan 1500 burkar i en 39-fots båt!
För att kunna gå på golvet (durken), hade Hank byggt ett nytt golv av plywood med lakan under, för att inte burkarna skulle skadas. Nu kände de sig mycket nöjda. Rum´n Coke for life!

Efter två-tre veckor upptäckte de små märkliga droppar här och var. Hmm, söt smak...
Och flera av burkarna i skåpen var tomma. Shit! De tvättade allt och stuvade tillbaks. Många, många burkar att rengöra.
Några dagar senare händer samma sak igen, och igen. Och igen!
Matti gråter över all spilld cola, och därtill det ändlösa städjobbet. Träet missfärgas överallt och luckorna till kölsvinet sväller, så Hank måste till sist bryta upp dem med kofot. Där nere i kölsvinet ligger 75 liter cola och ruttnar, sönderfrätande allt av metall.

Matti och Hank vräker i sig cola, varvid en liten del av läsken räddas. Ytterligare en mindre mängd, här inte tidigare omnämnd, kan betraktas som säker, tack vare att den ligger i flaskor. Dessvärre föröddes nästan hela innehavet av den pärlande drycken på kort tid.
Så nu, dryga halvåret senare, har de börjat leta efter cola i affärerna här i franska Polynesien och finner, att den kostar mellan 15 och 30 kronor per burk!

Det visade sig, att aluminiumburkar snabbt korroderar sönder, om det kommer saltvatten på utsidan. Som vanligt skvätte det väl något under jolleturen. När det sedan kommer ut cola på de andra burkarna, fräts det hål på den ena efter den andra. Genom mikroskopiska hål sprayas den aggressiva fosforsyralösningen ut på allt i närheten, varvid en viss oreda uppstår.

Efter upptäckten klagade de sin nöd hos Pepsi Company, som flott erbjöd sig ett reparera båten och därtill ersätta nio av de förlorade 24-packen. Men våra seglarvänner ville inte vänta, de seglade vidare och sanerade själva.

Vi har råkat ut för att fyra-fem öl drabbats av punktkorrosion och läckt ut, när vi haft dem ett par veckor i vår rostfria kyl. Ja se burkar!

"DEN SOM SPAR HAN HAR" är en föråldrad devis i denna aluminiumburkens tidsålder.
Gustaf.

Tahiti, kl. 05 GMT, den 30/7 -02.
För Enquasi, den vackra träbåten, som vi såg uppe på revet i fredags, när vi seglade förbi, finns nog inte längre någon räddning. Skrovet hade blivit ännu mera skadat, så ägarna och försäkringsbolaget har ställt in det planerade bärgningsförsöket.
"Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller, han är hårdhänt men hederlig, så sjung hej och hå", som Dan Anderson en gång uttryckte den aktuella problematiken.

Efter litet målningsjobb på båten i morse, cyklade vi in och gjorde stan, som man säger. Trafikrytmen är sydeuropeiskt innovativ, för att inte säga experimentell, och två ambulanser fick plocka upp kroppar längs vägen in. Men jag har aldrig varit i ett land med bilister så artiga mot fotgängare!
ALLA bilar stannar när man försöker gå över gatan. Imponerande.

Det är mycket kommers i Papeete, och på en nivå man inte är van vid. Den förnims som ett slags utsökt lyx. Som Karl-Gerhard-beundrare kommer man att tänka på "Det var en Doft ifrån den fina världen...".
Här finns en stor saluhall med vackra och väldoftande blommor. I tobaksaffären ses en affisch med en ung aristokrat, kanske 18 år, med en stor, vacker pipa, väl placerad i den beslutsamma munnen. Alla det tidiga 1900-talets attribut för framgång och framtid lyser emot betraktaren.
Massor av juvelerare har välputsade skyltfönster längs gå-gatorna, alla dominerade av smycken med pärlor. Vanliga pärlor, men mest stora, svarta, metallglänsande kulor. Jag tyckte mest det såg ut som kullagerkulor i långa rader, men en del skiftar också över i blått eller i grönt.
Mårten i Contessa stod och såg på, hur en herre köpte julklappar till familjen för 100000 US$ - pärlor i olika infattningar, former, färger och utföranden. Ingen lyfter på ögonbrynen.
Fattiga som vi är (i jämförelse), gick vi till en ganska sjabbig mataffär, för att få hem litet färskvaror. Kul att kolla vinhyllan, tänkte jag. Men oj-oj-oj. Inga kartongviner där precis. T.ex. 15 sorters fransk Champagne, låda efter låda, på varandra, huller om buller. Runt 600 kronor flaskan. De låg där som löken eller kanske gårdagens extrapris bananer, om man tänker på gamla Konsum därhemma.
Många snajsiga bilmärken syns till här, och som vi nämnt tidigare, så är det mesta väldigt dyrt. Mannen på gatan här är nog knappast fattig.
Billigaste internetcafé kostar 100 kronor/timme att besöka.

De höga priserna kompenseras dock fullt ut av att det glider förbi många vackra kvinnor, polynesiskor så väl som fransyskor, samt olika blandningar och hybrider därav. Alltid mycket smakfullt klädda, med blommor och allt, som söderhavsflickor bör vara smyckade med. Sannerligen en ögats fröjd.
Även Tinas blickar förefaller ibland som litet ute på egen hand, och vid sådana tillfällen gungar någon av de många muskulösa karlarna förbi med bar överkropp, nästan täckta med sirliga tatueringar. För att komma undan dessa, fick jag tillbringa en halvtimme i en tygaffär, vilket medförde att den allt tyngre ryggsäcken blev än svettigare att bära. Slutligen trampade vi åter till båten och lagade till en kalasmåltid. Fläskstek med många goda tillbehör.

Nu är Tina i full färd med att klippa till sina nya, storblommiga söderhavstyger, medan jag funderar på att ta vara på - Johns tips.
John var en engelsk seglare, som vi träffade härom dagen. Han hade varit telegrafist på fartyg i åtta år under 50-talet. I början hade de haft en riktig gammal gnistsändare! Det ni, kära läsare!
Men det var inte sändaren jag tänker på, utan på hans tips, som modern radioamatör, nämligen att han dagligen har kontakt med England på 15-metersbandet på telefoni, runt kl. 21 GMT. Han sänder med isolerat akterstag och 150 W, medan motstationen kör 300 W till en 3-elements riktantenn. Konditioner, som vi säger, och vid en vettig tid dessutom!
Kan vara något att försöka med Fader P., i morgon kanske?
Gustaf.

Cooks Bay, Moorea, Franska Polynesien, kl. 05.30 GMT, den 2/8 -02.
Runt jordklotet finns ett antal städer, där seglare samlas, och där de lätt blir kvar en längre tid. Papeete på Tahiti kan räknas som en av dessa världens navlar. Alla som kommer till Franska Polynesien måste stanna till där, för att klarera in. Efter alla byråkratiska turer i de olika kontoren blir inklareringen så småningom fullbordad. Man har blivit kontrollerad, granskad ur olika synvinklar, somliga tämligen osannolika, och slutligen stämplad godkänd. Och när man väl har nästlat sig in och är där, kan det ta ett tag innan man kommer därifrån.
Papeete är ingen speciellt vacker stad, men för seglarna är det den första hamnen på länge, där man kan köpa reservdelar och laga diverse sönderseglade grejor, som inte höll måttet. Bekvämt är att ligga still och kunna koncentrera sig på litet båtunderhåll ett tag, utan att behöva bekymra sig om sjögång och navigation under tiden.
Och sist men inte minst: Så ligger där säkert också ett par hundra segelbåtar från hela världen för ankar, där frodas båtminglandet, det goda sällskapslivet, som man länge sett fram mot.
Där möter vi nya vänner och utväxlar våra historier och skvallrar om det mesta (kan kallas "viktigt informationsutbyte" kanske). Där byter seglandets hårdvara ägare och där hjälper vi varandra med stort som smått.
En annan viktig sak är kanske, att seglarna nu har möjlighet att lätta på den eviga, men ibland ganska påfrestande "tvåsamheten", som gäller ombord. Äntligen kan man pyssla litet med egna projekt och umgås med folk, var för sig, på egen hand, ombord eller i land.

Samma kväll som vi kom till Papeete, blev vi bjudna på båtfest. Skojskoj! Några dagar senare bjöd vi själva på fest på Caminante, för tre andra båtar. Kalas behövs, för på dagtid jobbar de flesta med sina båtar, och det är skönt att slappna av på kvällen med att "tjöta" litet, som man säger i den goda staden Göteborg.
Ombord på Caminante har vi inga "storjobb" för närvarande. Vi har mest ägnat de sex dagarna i Papeete åt att skaffa litet blandade sjökort och annan information om Tonga, som vi ska till, skrapat en smula rost på skrovsidorna och målat över fläckarna med epoxifärg.
I går mötte vi hos våra danska vänner en rivig familj från USA, som seglade en ketch med namnet "Hallelujah" (ja, de var kristna!). På väg till Panama hade de hamnat i väldigt dåligt väder utanför Colombias kust, slagit runt 180 grader och blivit av med det mesta på däck, inklusive riggen. Envisa som de var, fick de ihop sin båt i segelbart skick igen, i Panama, på tre månader, och kunde segla vidare samma säsong. Tro och envishet kan nog försätta berg!
I går natt hade vi filmnatt, lånade en hel hög CD-skivor från en båt, såg tre och kopierade ännu fler filmer (jo, det får man säkert!).

I dag seglade vi de tjugo sjömilen till grannön Moorea, och har nu ankrat upp, längst in i Cooks Bay, bredvid fem andra segelbåtar. Strax efter start såg vi Enquasi, som fortfarande låg kvar på revet utanför Papeetes hamn. Eftersom de inte har dragit loss den än, innebär det troligen att hålen nu är för stora att anses möjliga att laga.
Cooks Bay är en lugn och stilla plats, men vi hade med oss litet "hemarbete" från Tahiti. Vi har under kvällen dödat ett tiotal kackerlackor på däck. Tror att det är kackerlackor i alla fall, ljusbruna, flygande "baggar", som flög ombord på Caminante i Papeete, från land.
Blä!
Tina.

Cookshaven, Morea, kl. 07.30 GMT, den 4/8 -02.
Vi var lite sega efter vår filmfestival på Caminante, som slutade först vid femtiden på morgonen. Det är inte ofta man kan frossa i film så här, så det gäller att passa på.

I går morse såg vi ytterligare en kackelacka med fransk accent komma inflygande genom nedgångsluckan. Bödelns kalla saklighet glimmade till i Tinas ögon, men hon var för långsam, så den lilla baggen slank in under spisen. Kastrullådan, som glider på Clas Ohlsons eminenta kullagerskenor, togs bort och Tina lämnade inget uppskov för någon sista bön. Några darrande bakben var vad som blev kvar efter exekutionen.
Efter en närmare granskning under spisen, av de matrester och gammalt damm som kan tjäna som föda och bostad åt möjliga baggar, beslöt vi oss för att städa litet grand. Städivern höll i sig hela dagen, och när vi till sist gick och lade oss, var alla durkar upprivna, men det hade även blivit rostskyddsmålat på några ställen.
När vi nu ändå höll på, och målarburkarna ändå var framme, fick kättingen färg till en ny trettiometersmarkering. Faktum är, att det är sällan vi besöks av kackerlackor när vi ligger för ankar, men här tycks det vara ett gott och rikligt utbud.

I morse, när vi åter fått alla durkskivor på plats och det börjat uppstå en viss ordning, fick vi besök av ett finskt par, Hannu och Auli från båten Kristiina, som ankrade upp bredvid oss i går kväll. Paret berättade, att de seglat hemifrån i maj förra året och därefter gått via Island, Grönland och Labrador. Sedan gick de upp i de stora sjöarna och kom till slut ut i Västindien via bl.a. Misissippi.
En spännande väg! Nu var de sugna på att segla till Japan, Kamchatka och Alaska, efter att först tillbringa orkansäsongen på Nya Zeeland. De berättade att de har en hemsida, adress www.kristiina.kaapeli.fi, om jag nu fått det rätt.
Varma vatten verkar inte vara något för finska seglare. De berättade om några pinsamma grundstötningar som skett i samband med midsommar respektive på Aulis födelsedag. Dessa kunde dock ursäktas med att det "ju var fest".

Faktum är att Kristiina kommit in samma natt till Papeete, som Enquasi gick på revet där, bara en timme senare. De hade erbjudit sig att försöka dra loss dem, men fått ett "nej tack". Enquasi trodde att hjälp från hamnen var på väg, vilket varit en beklaglig missuppfattning.
Går man på korallrev, verkar snabbhet vara A och O. Att genast komma av, innan de vassa korallerna har hunnit gnaga hål, eller att man har kommit för högt upp på revet, är bästa rådet!
Hamnmyndigheter i all ära, men det är ingen god idé att tro sig få någon hjälp av pappersvändare. Vi hade samma erfarenhet i USA 1992, när vi satt stadigt på en sandbank och fick påhälsning av en stor Coastguard-båt. Det var inte tal om att bogsera oss loss, men att ge oss ett telefonnummer till en bogserfirma, det kunde de. Den visade sig dock vara för dyr för oss.
Vi bad dem också lyfta ett 20 kg ankare minns jag, för vi jobbade för fullt med att varpa oss loss. Även detta var för besvärligt, så jag fick ta upp det med jollen.
Proffs är proffs, och tar bra betalt. US Coastguard är å andra sidan bra på att hålla revolvrarna blanka, vilket ju alltid är något. Verkar vara samma sak här. Kustbevakningen stannar på sitt kontor, men kan ge telefonnummret till "röda bolaget".

När de finska vännerna gått, tog vi med oss våra hopfällbara cyklar till land. Med dessa trampade vi oss fram längs den lilla landsvägen, som går runt ön.
Det var redan lidet en bit in på eftermiddagen när vi kom iväg, men vi tog oss faktiskt runt ön, även om det nog kan vara fem mil eller så. Fantastiska berg höjer sig mitt på ön, kanske 1000 meter upp, i form av branta spiror. Gröna dalar löper in mellan topparna. Ut till stranden flyter rejäla forsar med klart vatten.
Ungefär en femtedel av sträckan runt ön är turistanpassad. Pärl- och klädaffärer, resturanger och bungalow-hotell. Snyggt gjort, med både stil och finess, men dock...
De andra fyra femtedelarna är, som det brukar vara här. Mangoträd, kokospalmer, kanske ett par kor, något hus här och där. Eftersom det var lördagskväll, hade grabbarna samlats i klungor om så där 5-10 stycken längs stranden och tog sig en pilsner. En del spelade traditionell musik på ukulele och trummor, andra hade med en bergsprängare.

Det är bara just längs stranden det bor folk. Resten av ön, (d.v.s. bortåt  99% av ytan) tycks fortfarande vara ödemark, med ogenomtränglig djungel och branta berg. Nu när vi kom tillbaka till båten, var det kolmörkt i ankarviken, men på en av serveringarna lyste många ljus och därifrån hördes också glada röster.
Från samma servering sprids just nu rytmiskt gungande basgångar från ett raggie-band, som uppträder där i kväll. Ganska duktiga faktiskt. En hel del egna låtar samt några Bob Marley-covers.
Palmer mot natthimlen, ljum luft och tropisk musik är vad vi har att bjuda på. Annars som vanligt.
Gustaf.

17 29 S, 150 07 V, kl. 05.02 GMT, den 8/8-02.
Vi kastade loss från Opuno på Morea klockan tre lokal tid i dag. Vi är på väg till Tonga, 1380 sjömil västerut. Vädret fint, men svag vind och ganska höga dyningar.

Det tar sin lilla tid att berätta allt som hänt de senaste dagarna, så det tar vi i morgon, när vi har lite bättre sjöben och större tålamod.

Tina hade skrivit ett långt Caminante-nytt i går, men innan det blev postat, kraschade datorn. Den har nog problem med värmen nu för tiden, trots den extra påhängsfläkten, som fått ersätta den inbyggda, som har pajat.
Gustaf.

18 09 S 152 15 V, kl. kl.07.26 GMT, den 9/8 -02.
1237 M kvar till Tonga.
Caminante!! Så ljöd ropet i natten, och Tina och jag och rusade sömndruckna uppför trappan till sittbrunnen, från den sköna kojen till det piskande regnet.
Vi hörde ropet igen där ute i kolmörker och hällregn och uppfattade också att någon försökte få liv i en gammal mistlur. Det var uppenbart att vi hade draggat i den starka och byiga vinden. Jag drog mig till minnes att vi bara hade trettio meter kätting ute, detta för att spara på den nymålade trettiometersmarkeringen på kättingen. Att det skulle bli en lugn natt verkade ju fullt logiskt då.
Nu låg vi nästan långskepps med den finska ketchen Kristiina, på bara 5-10 meters avstånd. Båda båtana seglade fram och åter på sina ankare, så det var hög tid att göra något för att förhindra en sammanstötning. Mer kätting!, var min första tanke och med ett språng rusade jag upp på däck och släppte ut tillräckligt för att gå fri bakom Kristiinas akter.
Det blåste kraftigt och dröjde inte många sekunder, innan det hårda regnet mot min bara överkropp gjort så att jag huttrade, fullkomligt blåfrusen. Även gamla, hårda vikingar blir fort förvekligade i tropikernas loja värme.
Redan medan kättingen sprutade ut, slog det mig, att det nog inte var en särskilt bra lösning att ge mera spel, med tanke på att våra ankarkättingar kunde trassla in sig i varandra. Tina tyckte också att det var bättre att ankra om.
Sagt och gjort. Motorn startades, och jag började åter ta upp kättingen. När däcksljuset är på, är det omöjligt att se något utanför båten, och det kändes verkligen obehagligt, men ljuset behövdes för att kunna manövrera ankarspelet.
Jag hoppades intensivt, att vi skulle hinna undan, innan vi drev ner på Kristiina, när ankaret väl släppte från botten. För att vara säkra på att snabbt få in all kättingen, sprang Tina ner under däck för att peta i kättingboxen och hindra länkarna från att bilda en stel hög, vilket ibland har gjort det omöjligt att kunna mata in mera. Regnet sprutade i mina bländade ögon, när jag försökte kontrollera att jag inte höll på att dra upp ankaret tvärs genom peket. Spelet är kraftigt nog att förstöra båten om man inte stoppar i tid, och någon säkerhetsbrytare har vi dessvärre inte brytt oss om att satsa på. När jag såg ytan krusas av ankaret, rusade jag tillbaka över däck. Med fullgas och fullt roderutslag undgick vi att ränna in aktern i Kristinas skrovsida, men med endast någon meters marginal. Ojojoj!

Vi ankrade om med radarns hjälp, men sov inte så gott som vi brukar. Inte så kul att vara ankarvikens marodörer!
Morgonen därpå gick lite trögt, men efter lunch tog vi iland våra cyklar och gjorde en fin cykeltur runt ön. Det är en tur på 40-50 km strandvägen runt. Den lilla vägen följer vattnet och går genom många små byar, men det finns nästan inga vägar som leder upp i bergen. Mitten av Morea är obebyggd, och de många bergstinnarna på långt över tusen meter för fantasin till sagoböckernas värld. Allt är skogklätt, stiglöst land. Men vi har förstått att mycket av detta inland var kultiverat innan den vite mannen kom hit och fick urinnevånarna att nästan utrotas av de många sjukdomar han förde med sig. Då fanns de största byarna i de bördiga dalarna mellan bergen, men numera är det knappt någon som odlar något här, det lönar sig väl inte. Lönerna här sägs vara dubbelt så höga som i Europa. Av jordbruk såg vi bara ett par stora växthus och en kohage under vår cykeltur. Fruktträd finns det däremot gott om. Framför de flesta husen finns 2-3 träd.

Vi gick ut och lade Caminante utanför mynningen till vår ankarvik, men fortfarande i skydd innanför korallrevet. Vi ville snorkla vid revet och se, hur det kunde se ut här. Men det var ganska grumligt i vattnet efter blåsten och regnet, så det var inte mycket man kunde se.
För att pröva lyckan annorstädes tog vi då Caminante och flyttade henne till Moreas nordvästhörn, där det också går in en djup vik. Åter ankrade vi precis innanför revet, och här var vattnet klart och fint, tack vare en tidvattenström, som höll undan regnvattnet från land.

Ojoj!, sa Tina, när hon hoppat i med cyklopet. Vad har hänt med ankarkättingen?
Den såg ut att ha gått av, för där låg ju en lös ände. Det visade sig, att Tina hittat en borttappad ankarkätting, kopplad till ett 45 pounds CQR-ankare. Litet rostig på mitten var den, men den kunde inte legat i så värst länge, för den var varken nergrävd under sanden eller särskilt bevuxen med havsdjur. Med två fall på stormasten bärgade vi kättingen till jollen, och sedan upp med den i sittbrunnen. Det var 50 meter eller litet mer, 12 mm, kortlänkad och vägde runt 200 kg. Inte så bra att ha i sittbrunnen, när man seglar omkring på det stora havet, men ändå "bra att ha".
Vi försökte bli av med den till de andra båtarna i närheten, men nästan alla hade 8 mm kätting utom Kristiina, som hade 10. Själva har vi ju 14 mm, så ingen av oss kunde få den att gå ihop med ankarspelet. Till sist kapade vi av tre bitar på runt 10 meter var och dumpade resten, bojad med en flaska, där Tina skrev att vi skänkte den till upphittaren.
Kristiina fick ankaret, för vi har tillräckligt många ankare själva.

Tillsammans med våra nya finska vänner gjorde vi så en långpromenad i land och tittade bl.a. på en gammal offerplats, där djur, grödor och människor en gång offrats till gudarna.
Här fanns en helt annan civilisation fram till 17- eller 1800-talet, när fartyg förde hit människor med nya värderingar, men men också smittämnen, från dåvarande Europa.   Med missionärerna och handelsmännen försvann kannibalism och vantro, men stora delar av befolkningen gick samtidigt under i "enkla" barnsjukdomar och förkylningar.
Vi tittade också in på jordbruksskolan och köpte oss där några ananaser. Det var ferier i skolan, så den såg ganska övergiven ut. Men man fick ett intryck av, att myndigheterna försöker uppmuntra insatser i det inhemska jordbruket, kanske för att inte behöva flyga in alla färska livsmedel till ön. Kändes som en särdeles klok satsning!
Slutligen blev regnskurarna så täta, att vi återvände till båtarna. Vi flyttade Caminante till längst in i ankarviken för natten, för himlens utseende lovade mera regn och blåst.

Dagen därpå gjorde vi en trevlig jolleutflykt tillsammans med en annan grannbåt, som vi träffat i Papeete. "Hallelujah" heter den, och den hyser en ung barnfamilj från Kanadas östkust. De hade fått nys om, att det fanns en flock tama stingrockor i närheten, som man kunde kela med, om man matade dem med fisk. Detta lät en smula knäpp, tänkte jag, men dagen innan hade vi seglat bredvid en knölval och också kommit mycket nära en stor flock delfiner i inloppet till viken, så varför inte rentav tama stingrockor?

Med en klump frusen tonfisk och litet badtillbehör gav vi oss iväg med gummibåtarna, vi och Hallelujah-folket. De såg för roliga ut! Hela familjen iförd våtdräkt med viktbälten, och dykknivar var instuckna i en slida på ryggen.
Det blåste ganska mycket, men vi hade vinden i ryggen, och solen gassade från en molnfri himmel, så det glittrade i de stora skumkaskaderna, som de två planande gummibåtarna sände ut var gång de dök ner i en våg.
Vi gick fyra sjömil, på slutet på grunt vatten i en märkt kanal i ett vidsträckt område av koraller.
Rockorna hittade vi strax, genom att det låg en turistbåt för ankar, och ett tjugotal förtjusta och uppspelta människor stod till bröstet i vatten på den vita sandbottnen. Det fanns trettio rockor där, som lekte runt dem, varav de största var 1.40 meter breda och två meter långa. Stingrockor har ett väldigt långt stjärtspröt, som bidrar till längden.
Rockorna påminde mycket om busglada hundar, och tyckte mycket om att klias på nosen och längs hela den gummiartade framdelen av kroppen. Särskilt kelna blev de, om man gav dem en fiskbit, och de kom sedan tillbaks om och om igen, tills man inte hade mer, så de fick nöja sig att suga på de fisksmakande fingrarna. Jag försökte låta mig bli bogserad av dem ett par gånger, men dels var jag lite klumpig och dels får man ju då umgås närmare med det där långa stjärtsprötet, vilket har rykte om sig att kunna snärta till ordentligt.
Lillkillen Mark på Hallelujah, som är sju år, lyckades bättre med bogseringen, men för självförtroendet försökte jag intala mig, att han ju bara var hälften så stor som jag, och då är det ju ingen konst.

Dagen därpå, d.v.s. i går, var det så dags för uppbrott från Franska Polynesien. Vi jobbade hela dagen med sjöstuvningsarbetet och kom till sist iväg vid tretiden. Det är 1380 sjömil till Tonga, dit vi är på väg nu.
Efter att vi hört berättas, att Hallelujah slagit runt och mist master, mantåg och allt för ett halvår sedan, tyckte vi, att man nog inte skall slarva med surrningarna. Det var utanför Colombia, som tidigare nämnts i våra brev. Det kan nog blåsa här med om det vill, så säkrast att vara noggrann. Hur som helst har vädret hittills varit lugnt, även om det regnat och förekommit en hel del squall-aktivitet. Sjön är dock litet enerverande, med krabba vågor från södra oceanen, som gärna vill leka med Caminante.
Gustaf.

18 28 S, 154 24 V, kl. 04 46 GMT, den 10/8 -02.
1113 M kvar till Tonga
Vi gjorde snabba sjömil den gångna natten, med frisk sydostvind, och Caminante njöt av att slöra fram i åtta knop.
Under morgonen och dagen har vinden mojnat och vridit över till ostlig. Vi tog ner storen och satte upp vår andra lättvindsgenua på det inre förstaget, samt satte ut en bom åt vart och ett av de två förseglen. Mesanen har vi kunnat behålla uppe, genom att låta vinden komma in snett från styrbords låring.

Det blir mycket högläsning ombord, så vi är glada att vi har vårt stora bibliotek. Vi har hunnit med några böcker om Afrika och började just på en om Indien.
En stor båt kom inom synhåll strax innan solen gick ner. De seglade spinnaker.
Tina ropade på radion och fick reda på att den hette Whitehawk och var från San Diego, Kalifornien.
Gustaf.

18 32 S, 156 21 V, kl. 08.00 GMT, den 11/8 -02.
1002 sjömil kvar till Tonga.
Vinden har under dagen sakta mojnat av, samtidigt som den har vridit från ost till nord. Detta har gett oss en riktig värmebölja med klar himmel, så vi har gjort vad vi kunnat, för att skärma av sittbrunnen från solen, utan att samtidigt stänga ute den lilla brisen på 2-3 m/s. Det går inte så fort framåt, men vi kämpar med att trimma och pressa ut all fart vi kan få ur vinden.
För att få extra fart (tveksam vits på engelska) har vi gjort chili con carne med mycket bönor, vilket också gav en viss effekt...

Felet med radion kom nyss tillbaka, problemen vi hade för någon månad sedan. Fann den triviala orsaken (inte minst tack vare ett tips från en läsare). Det var glapp i hörlursuttaget. Kunde enkelt åtgärdas genom att köra kontakten in och ut ett antal gånger.

Vi har kontakt med några andra båtar på kortvågen, bl.a. vännerna i Hallelujah. De är på samma rutt som vi, men startade sex timmar tidigare. Eftersom deras ketch är någon fot kortare, har vi passerat dem nu, men de har hotat plocka upp spinnakern, och då kanske de trots allt vinner loppet i denna svaga vind.
Gustaf.

18 21 S, 157 48 V, kl. 06 GMT, den 12/8 -02.
920 M till Tonga.
Efter midnatt dog den sista vinden ut nästan helt. Vi blev liggande i dyningen med högst 1 m/s. Märkligt nog styrde vindrodret fortfarande båten utmärkt, men i rullningarna fick vi periodvis ta ner seglen, för att inte få dem skadade. Så fort de kom på däck kunde vi se, hur strömmen satte Caminante mot ost, så under natten försämrades vår kvarvarande distans till Tonga från 999 till 1002 sjömil.
Strax före gryningen kom så den sydostvind, som utlovats av vädertjänsten. Nu har vi seglat på med god fart hela dagen - ett tag bärandes alla fem segel inkl. mesanstagsegel och kutterfock!
Nu har vinden emellertid friskat väl mycket, så vi revade just ner storen till tredjerev, men bär alltjämt full genua och mesan. Vågorna har börjat göra oss varse, att vi har södra oceanen om babord, och stora berg av vatten får det nu att gå allt vildare till ombord.
Gustaf.

18 22 S, 162 57 V, kl. 4.42 GMT, den 14/8 02.
626 M kvar till Tonga.
Det har blåst friska vindar de senaste dagarna och oroliga röster har hörts från våra grannbåtar på vårt oumbärliga radionät.
I går och under natten hade vi omkring 20 m/s sydostlig vind, och vi kunde slöra undan för full fart. Vädersituationen beror troligen på, att vi har passerat den s.k. konvergensen, en stående front mellan två luftmassor, som slingrar sig fram runt 18 grader syd. Här regnar det en del, och det förekommer mycket squall-aktivitet. Just nu har det mojnat av, och för ögonblicket har vi runt 10-15 m/s och duggregn.

Under dagen har det varit perioder av solsken, och i en sådan mötte vi Hallelujah ute till havs. Vi snirklade runt omkring varandra med diverse obskyra segelsättningar, för att göra oss bra på kort. Den kanadensiska familjen var på ett strålande humör och tycktes till fullo uppskatta detta avbrott i den annars ganska monotona seglingen på 1400 sjömil från Tahiti till Tonga.
Det blev en hel del prat på VHF-en, där t.o.m. lillkillen Mark, grabben som hade så bra hand med stingrockorna häromdagen, bubblade på både länge och väl med Tina.

Denna familj har varit mycket noga med att hålla reda på vädersystemens framfart. De är tvivelsutan fortfarande skärrade efter sin kapsejsning och avmastning i det dåliga vädret utanför Colombias kust.
Gustaf.

18 46 S, 165 20 V, kl. 02 35 GMT, den 15/8 -02.
490 M kvar till Tonga.
Ett fint väder med bekväm slör och runt 10 m/s driver oss snabbt mot Tonga.
Vi har försökt rota i vädertjänsterna, för att få tag på en långtidsväderprognos, för det ryktas om att en "trogh" (ett slags orkan?) är på väg från Nya Zeeland. Få se vad det blir av den.
Vattnet är som vanligt drömlikt blått, och över vår bogvåg svävar flygfiskarna. Vi har just läst fördigt vår senaste högläsningsbok "Glädjens stad", som handlar om Calcuttas slum. En ruskig bild av det hårda livet på samhällets bottenskikt. Det ljusa i framställningen, det som driver folk där att leva vidare, är enligt författaren människans andlighet och förmåga till kärlek. I Calcutta möter man längtan efter mål och mening, uttryck för godhet och förtröstan, men ibland också en mörk intolerans och fanatism. Staden tycks vara en smältdegel av religioner.
Få se vad nästa bok skall handla om.
Gustaf.

18.39S, 168.08 V, kl. 06.52 GMT, den 16/8 -02.
330 sjömil kvar till Tonga.
(Vi är uppkopplade via K6IXA, som ofta är fallet här).
- Det passar så bra i dag att jubilera!
Detta är en speciell dag för oss här på Caminante. Av två skäl faktiskt. Dels är det min namnes och upphovs ursprung, farfar CG:s, 100-årsdag. Detta har firats med punsch till kaffet till tonerna av några av hans gamla stenkakor, revyschlagrar med en doft från svunna tider. Detta placerar oss mentalt långt från vårt nuvarande läge i så väl tid som rum.
Men, - Vad blåser blåser det för vind idag?
Jo, det är inte bara i just tid vi har har anledning att celebrera, utan även i det omnämnda rummet. Precis vid denna timma vänder vi nämligen, och börjar åter styra kosan hemåt, dock utan att ändra vår kurs. Vi har nämligen longitudsmässigt nått hemmahamnen Göteborgs antipod, 168°10' V. När vi nu höjer såväl rösten som våra glas, för att hälsa till dem där hemma, får vi vända ansiktena rakt norrut. Och om nu någon göteborgare skulle vilja besvara skålen, må denne vända sig mot Hisingen till!
8466 sjömil och Nordpolen är nu allt som skiljer oss från GKSS' välbekanta klubbhus (där farfar CG var medlem). Vi är dock fullt nöjda med, att vi inte passerar hemmahamnens antipod även latitudsmässigt, 2334 sjömil söderut härifrån. Där nere bland stormar och isberg hade förstås ingen oro för punschens temperatur behövt offras, till skillnad från den angenäma plats vi befinner oss på just nu, där glasens imma emellertid alltför hastigt försvinner.

I morgon har det utlovats väderomslag. Ett hörn av den omtalade trough-en når då fram till oss. Det är ett lågtrycksbälte i SV-NO utbredning, som sägs vara laddat med spännande överaskningar. Frisk NV vind som skiftar över i SV, squallaktivitet och frontpassager väntar. Som vanligt har vi mest tänkt på matfrågan och stått vid spisen under större delen av dagen.
Detta är orsaken till att Tina är ovanligt tyst denna afton, med munnen full av nykokad mintkola.
Gustaf.

18° 36' S, 172° 25' V, kl. 05.42 GMT, den 18/8 -02.
86 sjömil kvar till Vavau:s nordspets på Tonga.
Gårdagen var en dag, som förflöt i svettens tecken.
En fruktansvärd, tryckande hetta och och en likaledes förfärlig, fuktig luftström, som likt en het ångstråle blåste på oss, rakt ner från ekvatorn, var vad vi bjöds på. Varje saltkristall på båtens alla ytor förvandlades till en droppe klibbig vätska. Svetten rann längs benen, och våra vänner i "Hallelujah" rapporterade över radion 91% rel. luftfuktighet (de har en mätare), trots att solen gassade från en nästan molnfri himmel.

Under dagen vred sig vinden allt mer emot, tills en massiv, svart molnbank slutligen dök upp. Den kom in mot oss från sydväst. Detta hände kl. 22 lokal tid, och tack vare Tinas observanta öga hann vi reva seglen precis innan kallfronten var över oss. Jag skulle bara avsluta de sista detaljerna på fördäck, när jag plötsligt sveptes in i kall luft. Det var som att kliva ur bastun och komma direkt ut i frisk höstluft. Nästa minut vräkte det kalla regnet ner, och bastubadet fick en inte helt oäven final, när svett och all oljig saltlösning spolades bort.
Med regnet kom också kulingen. Vi lät Caminante gå över stag, för vinden vred momentant från NV till SV. Vi hade haft 10 m/s innan, och fick nu 15-18, i byarna ytterligare några sekundmeter.
Efter att ha gått och väntat på kallfronten hela dagen och sett barometern falla allt mera, kändes det väldigt skönt att ha det överstökat. Vi var glada att det inte blev värre, efter så mycket snack på radion av skärrade hobbymeteorologer.

Det finns ett flertal olika radionät på kortvågen här, och alla har de sin väderguru, som samlar satellitbilder, väderfax m.m. m.m. Vill man, kan man ägna nästan hela dagen åt att följa alla segelbåtar, som är i rörelse mellan Panama och Australien, och diskutera meteorologi, fiske, matlagning, shopping på de olika öarna, för att inte tala om alla de oräkneliga småfel på båtarna, som folk passar på att ventilera. Läckande varmvattensberedare, trasiga datorer, utslitna backslag till motorerna, stulna utombordare och allt annat hitech seglaren inte kan leva utan, diskuteras utan och innan.
I morse brann Hallelujahs 1500 W inverter upp, trots obetydlig last. Salt och fukt ger rök och lukt, säger vi seglare, om elektronikens välsignelser.

Efter nattens blåst har vi i dag levt ett väldigt lugnt liv, med några få m/s sydvästlig vind och ett ganska slätt hav. Detta föranledde Tina att drömma allt mera och allt vildare om mat. Hon reste sig slutligen från sin koj, med huvudet fullt av pizza, vilken snarast måste förverkligas i sinnevärlden.
Sagt och gjort. Men den gamla argentinska osten var slut, så upp packades vår tio kilos chilenska dito, som vi medvetet lagrat i rumstemperatur, från Chile till Marquesas. Till slut hade vacuumpaketet blivit alldeles runt kring den livliga osten, som en fotboll, av alla de gaser som utvecklats. Den såg faktiskt något farlig ut, med sina hårdspända linjer och med ett tämligen olycksbådande läte, som kunde uppfattas av den som tordes knacka på ballongen ifråga. För en månad sedan packade jag ner denna ostbomb i kylen. Där slaknade trycket, gaserna måste ha löst sig i osten igen, för påsen var alltjämt hel. Spännande stund att öppna paketet! Mumien vaknar, hette en dålig film jag såg en gång, och något liknande inträffade även här. En fantastiskt fin ost!!
Tina och jag stod vid nedgångstrappan och mumsade i oss den ena biten efter den andra. Och vilken pizza det blev av den! Så fint den smälte, och vilken arom! Som en vällagrad Kvibille cheddar med en strykning åt Havarti. Inte en mögelprick eller brun missfärgning. Ostarnas Bolero i en röd solnedgång. Dofterna måste ha spridits långt ut på havet i den svaga vinden. Inga valar syntes till på ett dygn.

Det är intressanta vatten vi seglar i. I går kväll passerade vi nära Niue Island, även kallad Savage Island, Vildeön, ett gammalt kannibalnäste. Medan vi åt pizza gled vi över Capricorn Seamount, ett berg, som reser sig till 227 meter under vattenytan från det omgivande abyssalplanet på 5500 meters djup. Nu sluttar bottnen brant ner i en djuphavsgrav, som vi strax har under oss, Tonga Trench, som sträcker sig som ett dike från Samoa i norr till Nya Zeelands sydö i söder. Detta dike är 9-10 tusen meter djupt, bestrött med hålor ner till drygt 10 600 m! Detta är motsatsen till Mittatlantiska ryggen, där ny havsbotten bildas vulkaniskt, då Amerika och Europa-Afrika glider isär. Här, i denna djuphavsgrav, pressas istället jordskorpan, d.v.s. havsbottnen, ner undet Tonga och Nya Zeeland. Årmiljoners dokument av sediment och gamla valben smälts ner och går förlorade för evigt, då de blandas med magma i jordens innandöme.
Med reservation för någon liten missuppfattning av de tämligen torra texter vi tagit med oss, som handlar om dessa underjordiska fenomen.

Nu skall jag starta radion, ropa upp K6IXA på Pactor och sända iväg dessa rader, så att ni får höra hur det står till med oss och med gamla Caminante.
Gustaf.

För ankar i Neiafu på Vavau, Tonga. 18 40 S, 173 59 V, kl. 6 27 GMT, den 19/8 -02.
Gott!
Så släppte vi ankaret på 40 meter djup i den skyddade lilla viken i Vavau, där inklareringskontoren ligger. Det blev motorgång de sista sex timmarna, så att vi skulle hinna fram före skymningen i den svaga vinden. Ett sådant slösaktigt beteende innebär Fri Strömförbrukning! Således CD-spelaren på högsta volym (!!), och stortvätt igen (suck). Watermaker-vattnet är litet för salt att dricka nu, men duger med marginal att tvätta i, så vi passade på, när sjön ändå var lugn.
Ganska nära Vavau fick vi syn på valsprut och ryggar med fena och stora stjärtar, som kom upp ur vattnet. En flock med små delfiner hälsade oss välkomna.
Kusterna runt öns östra sida utgörs av flera hundra meter höga stup. Ingen bebyggelse där, naturen ser riktigt vild ut.
Tongaöarna är mycket annorlunda, jämfört med de korallbaserade Tuamoto-öarna. Här måste det vara någon slags bergsveckning som knuffat upp ljusa bergarter högt i luften. På skyddade platser växer kokospalmer, vilka säkert är planterade, medan de ödsligare klipporna täcks av mörkgröna små träd, påminnande om martallar. Om vi skall vara helt ärliga, är kusten inte alldeles olik vad vi kan se i norra Europa - kanske södra England!

Två ledlinjer mellan öarna förde oss in i den stora vik, där Neiafu ligger. Det var litet av en chock att se så otroligt många båtar för ankar. Det stora charterföretaget Moorings har en bas i denna stad, så hälften av de kanske femtio båtarna borde vara hyrbåtar.

Skål och välkomna, hälsade vi nyss oss själva!!
Gustaf.

Neiafu, Tonga, den 22/8 -02.
Moln, regn och rusk har varit vad vi bjudits på, sedan vi kom till Tonga. Det är ju tur, att man är van vid än sämre somrar från gamla Sverige!
I morse var jag på besök i båten "Mermaidbar" på en bok- och filmbytarträff. Några seglare där hurrade faktiskt, när de råkade få syn på en liten flik blå himmel i söder!

Tonga skiljer sig radikalt från Franska Polynesien, och detta på många sätt. Här ser betydligt fattigare ut. Hus, bilar och båtar verkar alla så slitna. Så har ju Tonga heller inte ett rikt land, som Frankrike, att stödja sig mot. Här är man Independent på riktigt, man är Kingdom of Tonga, men kungen tycks inte vara stadd vid särskilt bra kassa.
Inklareringen tog ett par timmar, men eftersom det var så dåligt väder, slapp vi lägga till vid den småfarliga fraktfartygspiren. Därigenom undslapp vi också att synas närmare i sömmarna av tullen.
Gustaf, som oftast klarerar in, bytte med mig och fick städa i stället (något han normalt gärna försöker undkomma), så det blev jag som gjorde besöken på alla kontoren. Tulltjänstemannen var ganska pratsam och undrade mycket hur det är i Sverige.
Tydligen var det något, som han funderade särskilt mycket över, och till sist, efter många snirkliga inledningar, kröp det så småningom fram. Han grunnade mycket över preventivmedel, särskilt p-piller, och till sist vågade han även fråga, om dessa medicinkonstens underverk kunde anses farliga. Vi talade förtroligt en stund om dylika ting.

I våra böcker om Tonga står det, att Tongaborna är mycket religiösa, och att man åtminstone bör ha långa shorts och T-shirt på i staden. Men jag höll på att "trilla av pinn" när jag såg, att många män här går i kjol, och gärna också med en bit vävd bastmatta runt höften, utanpå kjolen. Banktjänstemän med skjorta, slips och - kjol! Detta skulle ni se! Tar lite tid att vänja sig, men sedan är det också så naturligt såå.

Vi har umgåtts med våra vänner i Hallelujah en del, sedan vi kom. Gustaf är helt uppslukad av en bok han lånat av pappa Mike, späckad med argumentation om hur jorden skapats på bara sex dagar (för 6000 år sedan!). För en sann vetenskapsman och Darwinist som Gustaf, är detta i sanning uppseendeväckande läsning. Varje argument måste penetreras.
Mike, Kim, nioåriga Carolyn och åttaåriga Mark är mycket trevliga och roliga vänner. I går gjorde vi en stadsutflykt tillsammans (300 m huvudgata på 3-4 timmar).
Mamma Kim höll på att tappa ögonen, när hon betraktade några lokala Tongabor på glasscaféet, som köpte två glass-strutar och ett bröd. De sprättade upp brödet och tryckte glassarna rakt ner limpan, satte sig i bilen och körde iväg. Några andra på kafeet försäkrade Kim, att det är jättegott med glass i bröd. Det är så vi helst äter glass här!

Folket i norska Hildring raggade upp oss i går, och vi hade en mysig skandinavisk kväll tillsammans (härligt emellanåt, att få släppa loss på sitt eget språk).
Vera och Arve från Oslo bestämde sig först för att segla jorden runt. Efter detta sitt beslut köpte de båten, och till sist gick de på seglarkursen.
De hade många roliga historier i bagaget, även ett par stycken åt det mera läskiga hållet.
De räddade två människor ur Atlanten förra året. Den förste var en somalier, som kastats i sjön från ett fraktfartyg vid Kanarieöarna. Han hade klivit på olagligt, och när han blev upptäckt, dumpade de honom helt sonika. I och med att han var upphittad i havet, var det tydligen lättare för honom att få uppehållstillstånd på Kanarieöarna, vilket han helst av allt ville ha.
Liksom i en gammal dålig historia ("yes, box, all right") behövde han bara säga tre saker, för att uppnå sitt mål, att få det eftertraktade tillståndet: "Jobb, Bostad, Pengar" (till hemresan).
Medan mannen låg på sjukhus (han var tydligen i ett bedrövligt tillstånd, när de fann honom), letade Arve och Vera i fem veckor efter ett jobb åt honom. Till sist fick de kontakt med en förmögen norrman, som driver en större verksamhet på öarna. Han åtog sig att hjälpa honom.
Sedan dess håller Arve och Vera kontakt med somaliern. De har också träffat honom en gång efter hans räddning och pågående rehabilitering. Han verkar ha haft en tuff bakgrund. Vera berättade, att de försöker lära honom västerländska moralbegrepp, en nödvändighet, och kanske lyckas han också så småningom få ordning på sitt liv. Om han sköter sitt jobb, kan han få spanskt pass om några år.
Den andre nödställde var en norrman, som fallit överbord från en segelbåt på Atlanten. Båten hade ingen reling runt sidan, och de seglade med spinnaker på natten (dåligt sjömansskap?). Hildring, med Arve och Vera, deltog i ett eftersök av den försvunne ihop med en annan segelbåt, samt två amerikanska flygplan (eller kanske var det helikoptrar?). Norrmannen hade legat arton timmar i sjön innan han återfanns, levande, av de norska seglarna. Som en liten prick på toppen av en våg. "Morrn da gutt!"
Så osannolikt, men ändå verkligheten, precis som man kan uppleva den eller höra den berättas, om man träffar den rätta berättaren, på den rätta platsen, vid just rätt tidpunkt.
Och det gör långseglaren oftast.
Tina.

Neiafu, Tonga, kl. 0200 GMT, den 27/8 -02.
I dag är fördäck ett myller av vajrar och linor. Gustaf håller som bäst på att plocka ner babords spridare från stormasten.
I går förmiddags var Gustaf uppe och klättrade i riggen. Han skulle plocka ner Vindexen (en vindflöjel, som visar varifrån vinden kommer) för att måla den vit, så att vi även kan se den på natten. Då fann han, att tre kardeler (av nitton) hade gått av, på babords övervant, just vid infästningen till masten. Detta kanske inte låter så farligt, men enligt allmän mening bland seglare, är detta mycket illavarslande. Således läge att snarast byta till en ny vajer.
Övervanten är de stållinor, som stöder masten i sidled, och därigenom hindrar den från att falla vid sidobelastning. Detta till skillnad från våra för- och akterstag, som också tar hjälp från andra stagvajrar, som kan ta upp kraften ifall någon skulle gå av. För övervanten finns inga hjälplinor. Eller med andra ord: Går någon av dessa av när vi seglar, kan vi mycket väl förlora masten.

Det är ett riktigt sammanträffande, att Gustaf just nu har fått någon att diskutera just detta vårt nya problem med. Några gamla bekanta från Puerto Montt i Chile har just anlänt till Neiafu. De heter Olive och Lindsey i båten Cruisaway, från Nya Zeeland. Lindsey är en erfaren och händig seglare och båtbyggare.
Gustaf vill gärna byta båda övervanten, och enligt Lindsey är det bäst att beställa dessa från Nya Zeeland till Suva på Fiji. Där sägs pappersarbetet gå relativt lätt, och dessutom finns en internationell flygplats.
Vi skall skicka ett fax och ta reda på priser etc. I mellantiden gör Gustaf en temporär lösning på så sätt, att han kapar den ursprungliga vajern vid spridaren och sätter in en ny vajer (en bit av vårt gamla babystag). Det är ett pilligt jobb, detta att ordna med ändfästen etc. Just nu muttrar han om hur läskigt det är, att spridaren är fastbultad med M14-bultar. Dessa får man INTE tappa i sjön!
Det enda stället på båten vi har en dylik i reserv, är på vinkelslipen. Men då kan man ju inte använda den längre...

I går kväll var Lindsey och Olive här och åt fiskgryta. Gustaf och Lindsey fann varandra direkt. De är båda ovanligt händiga, och därtill extremt tekniskt intresserade. Grabbarna blev så glada över att kunna prata teknik med varandra, att det denna afton inte kunde föras något samtal, där alla fyra deltog. Alltså fick det bli en "tjej"- respektive "kill"-kväll, på var sin sida av bordet.
Olive och Lindsey seglar nu mot sitt hem på Nya Zeeland. Olive är 55 år. På det senaste året har hon fått sämre balans och dessutom problem med sina knän och ser nu fram emot att gå iland. Lindsey skall åka till Europa, där han skall jobba 6-7 månader med en segelbåt.
De kommenterade det dåliga vädret vi haft. Lindsey, som seglat mycket här i Stilla Havet, har aldrig varit med om så konstigt väder.

Dagarna går fort, när man ligger i hamn. Vi tog iland cyklarna en dag och cyklade runt Vavauön. Bra vägar, mycket trevliga människor, men många bostäder är allt ganska skruttiga.
Tonga är känt för sin hantverkstradition. Här gör de fina, flätade korgar, träskulpturer, smycken av ko-ben och av svart korall, samt "tapas". De senare ser ut som stora dukar, som de målat vackra mönster på, och som man brukar hänga upp på väggen.
Vi köpte litet roliga grejor från försäljaren Maki, en rund, medelålders man, som brukar ro runt i en liten båt och göra sina försök att sälja hantverk till segelbåtsfolket. Han kommer gärna ombord och dricker kaffe.
Ingenting på Tonga, vare sig hantverk eller mat är speciellt billigt, men deras flätade korgar och träskulpturer är så vackra och ger ett så gediget intryck. Svårt för mig att motstå...
Nu har vi en trekilos, vresig trägubbe, som står i givakt på Dickinsonspisen.

Mike i Hallelujah har försett oss med ett datorprogram, som gör att vi kan se DVD-filmer från andra regioner än Europa (DVD-världen har avsiktligt delats upp i oförenliga standarder). Och filmer har vi lånat. Vilken lyx att kunna se alla andra länders DVD-utbud!
Filmerna har dock svårt att tävla med den böckernas värld, vi på senare tid klivit in i. Från Hallelujahs bibliotek har vi nämligen även lånat de engelska äventyrsböckerna om trollkarlen Harry Potters äventyr, och då vi bägge har barnasinnet kvar, läser vi högt för varandra, ett par kapitel varje dag.
Tina.

Neiafu, Tonga, den 29/8 2002.
Vi ligger fortfarande för ankar på knappt 40 meters djup utanför konungariket Tongas näst största stad, en samling hus med kanske 10 000 invånare.
Vi har haft ett par dagar med nordlig vind, som gett en svettig värme, men i kväll blev det åter kylslaget, när vinden skiftat över till sydlig. Vi har varit högst sociala tillsammans med vår båtgranne, Kristiina, som nyligen kommit in. Och så var vi över på fika i Tinto, med ett svenskt långseglarpar i en stilig, mörkröd Fantasi-44.

Stormastens babord övervant är nu åter på plats, med en skarv gjord med Norseman-ändstycken och ett par riggschackel. Det är tillräckligt starkt och bra och bör hålla många år till, men det skulle kännas ännu bättre med helt färska övervant, gärna en dimension kraftigare.
Därför skruvade jag ner även styrbords övervant och spridare i dag för att mäta längden, så att vi kan beställa ett par nya.

Ett annat mekarprojekt här har varit att göra nya fiskedrag. Köpte häromdagen 1.4 mm wire till tafsar, stora kullagrade lekanden och en samling rostfria, smidda dubbelkrokar i olika storlekar. Det gäller ju att shoppa nyttiga saker, innan båten fylls av korgar och trägubbar!
Det tog nästan en hel dag att pressa alla wire-beslagen och knyta bläckfiskliknande "bastkjolar" av tyg och plast över krokarna. Man klipper till 3-5 mm breda remsor i lämpliga färger. Grönt med en strykning åt gult är de flesta seglarnas favoritfärg. Särskilt guldmakrill (enligt de flesta den godaste fisken, här kallad mahi-mahi, annars oftast dorado) hugger bäst på grönt, medan tonfiskar verkar mindre färgmedvetna. Sålunda kom flertalet av de nya dragen att gå i olika gröna toner, en del med remsor av silverglänsande plastförpackningar inblandade i kjolen.
Tidigare har vi alltid använt enkelkrokar, men denna gång har vi satsat på dubbla, vilka ser ut som två vanliga fiskekrokar, rygg mot rygg, i 120 graders vinkel.
De nya dragen har krokar från fem till åtta centimeters längd, men jag gissar att sjucentimetrarna kommer att fiska bäst. Vi har provat en del med en 12 centimeters krok, men aldrig fått napp på den, bara bitmärken i krok, drag och lina.
Skall bli spännande att se hur de nya dragen fiskar!
Gustaf.

Neiafu, Tonga, kl. 05.20 GMT, den 31/8 -02.
Vi har ju funderat en del över hur vi skulle kunna byta övervanten. Lindsey i Cruiserway tipsade oss om två riggföretag på Nya Zeeland, som skulle kunna skicka oss nya övervant till Fiji, som ju ligger på vår resväg till Australien.
Vi mätte upp vanten och förökte rita av ändstyckena så gott det gick. Gustaf vill dessutom försöka gå upp från 8 mm vajer till 10 mm vajer, så därför fick han rita till alternativa ändringar. I går skrev vi ihop två fax att sända till riggfirmorna, med beskrivningar och allt.
Att skicka fax härifrån visade sig emellertid inte vara det lättaste, och dessutom var det chockerande dyrt - 50 skr per fax! Men det rimmar bra med priserna på Internetstationerna här i byn - 10 kr/min.
Inne på "Whalesafari", där jag skickade iväg faxen, förklarade engelska Holly, att det finns två telebolag i stan. Det ena ägs av regeringen, det andra av Tongas prins. Det är jättesvårt att få telefon här. Hon har t.ex. själv fått avstå från telefon hemma, för att kunna ge linjen till pojkvännens valskådarföretag, där hon har sitt arbete.

Fint väder i går tillät oss att jobba litet ute på däck. Gustaf bytte två skadade schacklar på vaterstaget under peket. Vi har ingen vantskruv på vaterstaget, så det blev litet pilligt att få ihop allting igen. Men, med block och linor kunde han vinscha ner peket, för att sedan spänna ihop det med vaterstaget, med den nya schackeln.
Gustaf borrade även nya övervantsfästen bredvid de gamla i skrovsidan. Vantfästena rostar mycket, och vi har nästan alltid en rostrand under dessa, för de rostfria vantskruvarna skavar svårt mot svartmetallen. De gamla övervantsfästena hade rostat ner till halva sin ursprungliga tjocklek. Jaja, en stålbåt är verkligen en outsinlig källa till arbete!

Hallelujahs sympatiska besättning kom tillbaka i dag, efter flera dagars spännande valskådning. Tonga är nog en av de få platserna i världen, där man kan ligga med cyklop i vattenytan och titta på enorma knölvalar med diande kalvar!
De tjatar på oss nu, att vi skall sluta borra och måla och i stället ge oss iväg ut och "leka", och det gör vi nog också i början på nästa vecka. I dag försåg de oss med del tre, om den berömde trollkarlen Harry Potters äventyr, som vi strax började läsa i.
Det var nioåriga Carolyn, som kom över med boken. Hon ville också höra på vår högläsning ("Mummy never wants to read"). Vi skämmer nog bort henne med alla karameller och marsipan-gott!
Gustaf betade av dagens jobb i morse, med ett arbetspass som snickare. Han sänkte vårt navigationsbord med femton centimeter. "Quick and dirty", jovisst, det tog bara tre timmar, men det ser helt OK ut, och hux flux har vi ett mycket bekvämare skrivbord!
Tina.

Tonga, kl. 04.30 GMT, de 8/9 -02.
Barn ombord, hur kan man veta det?
Låt säga, att en långfärdsbåt närmar sig en ankarplats, i närheten av din egen. Nyfiket spanar du, du undrar, har du sett den förut, vilken kan det vara, är det den eller den? Så märker du plötsligt små figurer, som klättrar i riggen - upp längs förstaget, i linor litet varstans. Då vet du. Barn i båten!
"I´ve got sticky feet !!" förklarar åttaåriga Mark i Hallelujah, när hans mamma ojar sig och förmanar, då han klättrar upp längs vanten. Tydligen har hon inte lyckats genomdriva ett ordentligt förbud mot klättrandet, trots att det nog finns uppenbara risker med det. De är imponerande viga, som små apor, båtungar, och eftersom de tillbringar så mycken tid i och på sin segelbåt, där alla avstånd är korta, är nog klättrandet i riggen ett naturligt sätt att få utlopp för "spring i benen".

Det var Hallelujah, som lockade oss att till sist dra upp ankaret och lämna Neiafu, för att ge oss iväg ut och utforska litet mer av Vavaugruppen, vilken utgör den norra tredjedelen av Tonga. Innan dess hann jag dock delta i en halvdagskurs i korgflätning på Tonga-vis. Jätteroligt! En rund, pratglad kvinna höll i kursen, och vi var fem damer från olika segelbåtar som deltog. Vi satt och jobbade med våra skeva och krokiga nybörjarkorgar i ett rum hemma hos vår lärare. Hennes döttrar och en ung son var också med och hjälpte oss ibland, när så behövdes. Det blev en mycket underhållande och därtill högst lärorik förmiddag.

Charterföretaget Moorings, som dominerar här i Vavaugruppen, ger ut ett häfte över ankringsplatser i området, med beskrivningar och sjökort. Det är en bra liten sammanställning, som praktiskt taget alla här använder. Ankringsplatserna omnämns som nummer, högst oromantiskt, men mycket praktiskt. Sålunda begav vi oss tillsammans med Hallelujah till ankringsplats nr. 6, och tillbringade där två blåsiga nätter, innan de trista regnvädren äntligen drog bort.
Till sist kröp det i benen på oss, så den sista blåsiga morgonen drog vi upp ankaret och gav vi oss iväg, i sällskap med tre andra båtar, för att utforska några grottor.
Den första, Swallows Cave, kunde man besöka med gummibåten, medan Caminante fick ligga kvar utanför. Vi fick turas om att passa de stora båtarna, eftersom det var alldeles för djupt att ankra där. Så rodde vi in genom en smal öppning, och kunde sedan förankra gummibåten inuti grottan. Den var kanske tio meter hög och c:a femton meter i diameter. Många spjutlika droppstensformationer i taket förde tanken till en gotisk katedral. Ljudet var mäktigt, med en egendomlig basresonans. Vi hoppade i med cyklop och simmade runt, och lät oss absorberas av den egendomliga miljön, som kändes spännande, men också en smula spöklik. Ett rum ger ofta en föreställning om tid, tid som förflutit i rummet. Här blandades på något sätt nuets muntra vågskvalp med dunkla röster från gångna seklers mytiska vattenvarelser.
Mariners Cave kunde endast nås via en undervattenpassage, en c:a fem meter lång ingångskanal en meter under ytan. Det enda ljuset som letade sig in, var via vattnet i passagen. Pappa Mike fick hålla mig i handen, för att jag skulle våga simma in!
På vägen ut till Caminante hördes tydligt valarnas skrik under vattnet. Vi såg valsprut, men längre bort än vad man kunde gissa, ungefär en sjömil utanför grottan.

De senaste dagarna har vi kunnat njuta av riktigt kalasväder. Sol, stilla och lagom varmt. Vi har flyttat oss till en mycket skyddad ankringsplats, helt nära till fina snorklingsområden.
I går var det födelsedagsfest för mamma Kim på Hallelujah, där också en annan barnfamilj från Nyazeeländska Notus deltog. Gustaf hade vispat två liter chokladmousse, som gjorde succé.
Kim är tämligen svag för alkoholhaltiga drycker och lyckades få alla oss äldre riktigt på lyran. Hennes man Mike dricker inte sprit, men Kim drar sig inte för att segla runt med ett imponerande förråd av drycker. När de slog runt 180 grader med båten norr om Panama, hade hon hundra vinflaskor ombord, uppenbarligen exemplariskt stuvade...
Det blev en glad men något "fuktig" födelsedagsfest. Kanske var det den avslutande muggen med mint-te och rom, som gjorde mina kroppsrörelser litet väl yviga. Precis när jag hade förtöjt vår jolle vid Caminante igen, körde jag handen rakt ner i byttan med den sista chokladmoussen. Förvånad stirrade jag på den bruna handen - var den verkligen min?

I morse gav vi oss av på en snorkeltur med Mike, Kim och barnen och hade en härlig förmiddag, mest under vattnet. Efter lunch stack vi iväg på en ny tur igen och metade calamares (bläckfiskar) med Kim. Vi hade spanat in en grund vik, där vi tidigare sett stim av dessa goda och matnyttiga djur. Vi lyckades snabbt fånga tre stycken, men sedan tycktes de ha blivit smartare, så det tog ytterligare en dryg timme att få upp de tre nästa.
Vi försökte få dem att spruta ut sitt bläck, innan vi lyfte dem ombord, genom att dra dem fram och tillbaka genom vattnet, på kroken. Det är dessvärre nästan omöjligt att undvika att få ett och annat svart sprut på sig, då man hanterar dessa listiga djur!
Mike är ute nu, för att harpunera litet fisk. Det ser ut att kunna bli en gemensam middag i havets tecken denna afton.
Kim har redan kommit över till oss och huserar nu i det Caminantinska köket, som om hon aldrig gjort annat!
Tina.

18 57S,  174 16 V,  09.13 GMT, den 10/9 -02 (vilket är kl. 22.13 den 10/9-02, lokal Tonga-tid - tidssonen är GMT+13h.
Kastade loss från ett vackert ankarställe (på sydsidan av Fofoa), skyddat runtom av korallrev, längst väster ut i Vavau-gruppen i Tonga. Ankrade där några timmar för att snorkla och puttra runt med jollen för att titta på Blå lagunen, ett litet innanhav man kan nå från vår sida, när det är högvatten.
När vi var nöjda med upptäcksfärden, kom till vår stora glädje den finska ketchen Kristiina in och ankrade bredvid oss.

Vi hade emellertid bestämt oss för att segla vidare, så en timme innan det blev mörkt, gav vi oss iväg i zigzag mellan korallhuvudena, och satte kurs söderut, mot Hapai-gruppen, 70 sjömil söder ut.
I den svaga vinden seglade vi genom en grupp lekfulla knölvalar, som hoppade och plaskade alldeles ohejdat och såg ut att ha väldigt trevligt.
Vi slörar nu behagligt fram i fem knop under en kolsvart och ljum natthimmel, med Södra Korset föröver.
Gustaf.

Uoleva Island, Haapai Group, Tonga. Pos. 19 51 S, 174 25 V, kl. 05.30 GMT, den 11/9 -02.
Solen håller på att gå ner och Gustaf, som högläst det sista kapitlet ur den fjärde boken om Harry Potter, håller på att somna i soffan.
Vi har haft ett intensivt dygn, som började med en fin nattsegling och en behaglig, nordostlig slör. Ingenting är som bekant beständigt, allra minst vädret. Himlen visade så småningom ett betydligt bistrare ansikte, och ett kraftigt regnväder bröt ut, som varade fyra-fem timmar. Vinden höll dock i sig, och vid niotiden ankrade vi upp i en liten vik på ön Mo´unga´one.
Vi var mycket sömniga bägge två, men efter litet risgrynsgröt till frukost piggnade vi till, och kunde snorkla omkring runt båten.
En knölval med en unge passerade oss, och Gustaf simmade ut till dem i hopp om att få se dem under vattnet. Jag kunde inte undgå att få litet panikkänsla - man känner sig så liten jämförd med dessa stora varelser.
I går kväll såg vi en stor knölval som tillbringade drygt tio minuter med att envist piska vattenytan med sin stora stjärtfena. Undrar just varför?
Siktdjupet på ankarplatsen på Mo´unga´one var imponerande. Vi såg mönstret av koraller på tjugo meters djup under båten! Botten består av sand, med kanske fem-tio meter höga kullar av levande, mångfärgade koraller - en av de finaste platserna vi besökt hittills. Men ankringplatsen var mycket rullig, vågorna letade sig runt ön och in i vår vik, och vi beslöt att segla femton sjömil söderut till ön Uoleva.
Det är inte helt enkelt att navigera här. Det finns många låga öar, likaledes många omärkta rev i vattnet, så egentligen borde man bara navigera här i klart solsken, för då är det lätt att se de ljusare färgade grundområdena. Sjökorten stämmer inte riktigt med GPS-positionerna (som väl är korrekta?). Avvikelsen var emellertid inte så stor, när vi jämförde vår uppmätta GPS-position för ön Mo´unga´one.
Trots att det var mulet och vi faktiskt var ganska trötta, tog vi en "rövare" och plottade vår väg på kortet förbi Smiths Shoal, Hakaufaha-revet och Kito Reef. Nu har vi kastat ankaret för sista gången i dag i en stor, vid och mycket vacker vik med en vit sandstrand och palmer.
Ytterligare en segelbåt kom in en timme efter oss. Den ankrade mycket längre in, med bättre skydd från den nordostliga vinden. Detta ger oss åter en påminnelse om ankringens svåra konst - att inte slänga i ankaret på första bästa ställe, när man tycker att man har kommit fram till dagsetappens mål (får man lära sig sånt när man går skepparkurs?).
Här är havsbotten visserligen späckad med grunda korallhuvuden, men vi får väl fega oss lite längre in i morgon, när vi har bättre ljus och inte är så sega i huvudet längre.
Tina.

Södra 'O'ua island, Haapai Group, Tonga, pos. 20°02.8' S, 174°40.9' V, kl. 05.00 GMT, den 14/9 -02.
Vi blev liggande två nätter i Uoleva. Den tre kilometer långa, öde stranden kändes skön för själen. Där försjönk vi långa stunder i undran och beundran inför vackra skal av alla de former och färger. Nästan varje mussla och snäcka var en ny art för oss, säkert hundratals, av alla sorter. Röda musselskal, svarta, såna med prickar, stora som små. Men många av "spiralsnäckskalen" kröp ut ur korgen igen, för de visade sig hysa hyresgäster i form av små pigga eremitkräftor. Dessa gav vi fri lejd.
När det blev för varmt på stranden, ankrade vi gummibåten på korallrevets utsida och fortsatte att njuta av Neptuns skönheter, men i hans eget element. Det var inte 70 meters siktdjup som på förra stället, men väl 25. Färggranna fiskar och en mångfald koraller, som tagna ur en saga om havet visade sig för oss, som i en drömsyn. Det är emellertid bara ytterkanterna av reven som är riktigt fina, de stora grundbankarna närmast stränderna är till 90% döda.
Reven, som nästan torkar ut och som är lätta att nå, utgör skafferi för de innevånare som bor här. Man ser ofta kvinnor som går och samlar skaldjur och fiskar på reven vid lågvatten. När man frågar de lokala människorna om de olika, vackra snäckorna, lyser de upp, skaldjur på menyn är lika uppskattat här, som i Europa.

Vi fick en väderprognos för lördagen, som handlade om kallfrontspassage och västliga vindar, så vi lättade ankar i går, för att nå en mera skyddad plats. Dagen innan hade vi pratat litet med en annan segelbåt på Uoleva. De påpekade att "inte kan man väl segla iväg på fredagen den trettonde!". Men på Caminante är vi inte så skrockfulla...
Det blev återigen en spännande navigation. Tjugosju sjömil med mycket sick-sackande mellan rev och småöar. Styrningen distraherades av lekfulla knölvalar i omgivningen (det är inte bara i Sverige som man har hög valaktivitet just nu - oj!).
Vi såg valar vid fem-sex olika tillfällen under passagen. En del daskade litet lekfullt med stjärtfenan eller med simfenorna, de visade också sina vita magar ibland och ett par hoppade helt upp ur vattnet, vilket åtföljdes av ett enormt plask, när de efter luftfärden landade på rygg.
Haapai-gruppen är sjömätt i slutet av 1800-talet och vårt sjökort hade tryckåret 1915. Någon har gjort ett par handgjorda uppdateringar i januari 1925. Det är få seglare som tar sig hit, så det lönar sig kanske inte att göra nya sjökort, som visar de senaste reven och där man flyttar öar och skär, så att de passar in i GPS-ålderns navigationsvanor.
Krysspejlingar och avståndsmätningar med radarn tog oss till sist innanför ett stort korallrevsområde på sydsidan av en frodig ö vid namn 'O'ua. Den är i storleksordning 1-1.5 km i diameter, och här ligger en by med 80 invånare (och fem kyrkor!), helt inhägnad, för att inte grisarna skall springa till skogs. Söta är de, alla små griskultingar som går runt och nosar, och stora och leriga är suggor och galtar som bökar upp jorden mellan husen.
De allra flesta växter man kan se, används till något, fick vi veta. Ett par barn följde med Tina och mig i dag och visade och förklarade vad allting hette, och vad man kan använda allt till. De var väl mellan sju och elva år och kunde litet engelska, som de lärt sig i skolan på ön. Alla vuxna kan så pass mycket engelska, att det går att fråga och även få ett och annat svar, men mycket av konversationen med våra unga ciceroner i dag var gissningslekar med mycket teckenspråk. Att de lär sig engelska som andra språk här, beror kanske på, att man tidigare varit del i ett brittiskt protektorat.
Vi fortsätter att utforska detta land, som väl i en vanlig kartbok knappast finns utsatt. Men vårt Ingenstans är skönt, så paradisiskt man kan begära av någon plats.
Gustaf.

Södra 'O'ua Island, Haapai Group, Tonga, pos. 20°02.8' S, 174°40.9' V, kl. 08.00 GMT, den 16/9 -02.
Ojoj vad det var blåsigt här då!
Det började i förrgår kväll. Hela dagen i går hade vi 15-20 m/s, kraftigare i byarna. I dag har det mojnat, men det är fortfarande 12-14 m/s.
För att inte jollen skall blåsa omkull, har vi hängt ett ankare på förtöjningslinan, så fören hålls ner och rycken dämpas ut.
Caminante ligger dock tryggt här, fast vi inte har lä bakom något land. Runt om oss löper korallrev. De går nästan upp till ytan i lågvatten, så vid högvatten är det en dryg meter djupt därute, där de vilda vågorna bryts till vitt, yrande skum. Seglarens skräck är att vara på fel sida av reven om något skulle krångla.
Det känns bra, att ha satsat rejält på ordentlig ankringsutrustning, och då tänker jag på alltsammans, från trefasgeneratorn, ankarspelet, kättingen och alla små och stora ankare med mera.
Enda sanna glädjen med vinden, där vi ligger, är att vi har obegränsat med ström, utan att vi behöver starta motorn. Tina har sytt sig två par shorts, en kjol, två flaggor (en för Sverige och en för Fiji), ett mindre stänkskydd till sittbrunnen, samt ett skyddsöverdrag till symaskinen. Vi kan också spela musik på CD växlaren för fullt. Just nu står emellertid Tina för ljudunderhållningen, med klang och jubel från trätrumpeten, d.v.s. hennes klarinett.

Färskjästen från Chile tog slut i förra veckan. Den hade hållit sig så fint, och gett oss så många goda limpor! För att bevara denna goda kultur, odlar jag de allra sista resterna i en flaska nu. Litet närsalter i form av bakpulver (fosfat), hjorthornssalt (ammonium) och en mindre mängd sjövatten (joner av alla de slag, också kalium) ger jästen en god uppväxtmiljö. Och så socker och vatten för hälsa och krafter! Kanske någon känner igen receptet?
Tina hade mycket roligt åt mig, när jag inte kunde avhålla mig från att pilla och pysa med locket på flaskan. Som alltid fascineras jag av jäsandets hemligheter, av de små husdjuren som man kan pyssla om, och som i gengäld kan förhöja vår lycka. Förökat sig, har de små liven gjort riktigt bra, kunde vi konstatera, då första experimentet, en pizza, blev mycket framgångsrikt. Någon ambition att framställa hemgjorda drycker har vi dock inte.
Det är nog bara i det gamla hemlandet man tänkt i de banorna, vid något enstaka tillfälle, om jag minns rätt.
Gustaf.

Haafeva island, Tonga, pos. 19 56.46 S, 174 43.00 V, kl. 8 GMT, den 19/9 -02.
Det usla vädret tog till sist slut, vilket dåliga väder ofta har för sed att göra.
Det mojnade, och i går kväll fick vi till på köpet en fin, stjärnklar himmel. Vi tyckte då att vi nog sett tillräckligt av vår i och för sig vackra ankarplats, så i morse lättade vi ankar och navigerade vidare på det gamla goda sjökortet vi skaffat oss.
Förutom ett par nyare fyrar och sjömärken, har det hundraåriga kortet varit förvånansvärt korrekt i det originalskick, det nästan befinner sig i. Trots dåvarande bristfälliga teknik, hade de lyckats placera in öarna med endast 0.1-0.2 sjömils fel i förhållande till GPS-en och WGS84-standarden. I sanning imponerande! Felet i förhållande till våra mätdata är bara på en halv sekund, när man tar en sextanthöjd. Att dåtida mekaniska klockor kunde hålla tiden så väl, efter att ha seglats omkring i varierande temperaturförhållanden under minst ett halvår är knappt så man kan tro på´t! Kanske ställde man sin kronometer då och då genom att mäta vinkeln mellan månen eller någon planet, samt en fixstjärna, för att bättra på sin tid?
Numera har ju även denna viktiga detalj, nämligen kontrollen av tiden, fått enklare rutiner. Vi har ju tidssignal på kortvågen (t.ex. 5000kHz, 10000kHz), som den entusiastiske sextantnavigatören brukar lyssna på till frukosten.
Faktum är att GPS-ens inträde har gjort att långsegling inte längre är en sport för sofistikerade äventyrare, utan snarare en möjlighet till ett aktivt liv för pensionärer och sådana familjer, som söker efter något annat i livet, än förmånen att äga en blank bil och att få springa i ekorrhjulet med lån, räntor och jobb.
De flesta av oss av seglare, kanske 95%, följer huvudströmmen. Här i Stilla Havet kallas denna rutt "the coconut milk-run". Men man behöver inte göra någon längre avstickare än de c:a 50 sjömil vi gjort nu, ner till Haapai-gruppen, och man kommer till stora områden, där man knappt kan få syn på en annan långseglare på en hel vecka.
Det kommer nog alltid att vara så, att de flesta resenärer samlas på ett litet område, medan huvuddelen av världen är mindre välbesökt. En jämförelse mellan Göteborg och Partille föresvävar mig, även om den kan kännas litet långsökt. Det var längesedan jag besökte dessa orter, och förhållandena kan ha ändrats.

Vi ankrade på sex meters djup på sandbotten och snorklade ner och tittade på fiskar och koraller runt båten. Vi traskade längs de långa öde sandstränderna och samlade snäckor. Vi träffade på en 22-års grabb, som hette David, som gick och fiskade längs stranden. Vi visade honom båten och gav honom litet bra-att-ha grejor, som han uppskattade mycket, särskilt ett par reggae-inspelningar, som vi hade lyssnat färdigt på.
Han blev väldigt intresserad av vår Clas-Ohlson-bandspelare, som vi brukar använda, när vi vill spara på strömmen. Det var tydligen precis vad han hade önskat sig, så han föreslog att vi skulle byta den mot en liten bärbar CD-spelare, som han hade. Eftersom båda sakerna verkade ha samma bruksvärde för oss, så bytte vi. För oss var det ett plus, att den lilla CD-spelaren tar mindre plats i vår värld, och för honom uppstod nu möjligheten att spela kasetter. David skaffade oss dessutom en bananstock och några papayor, och därmed sattes sigillet på den affär, som bara hade glada vinnare.

Vi passade på att göra en promenad över till byn, på andra sidan ön. Längs en liten insjö fanns mycket buskar och dessutom träd, med stora, röda blommor. Här huserade stora fladdermöss, lika oskyggt, som vilken fågelart som helst. Antagligen är det flygande hundar. Förutom sina fötter använder de klor på vingknogarna för att klänga runt på grenarna.
Ett speciellt träd var favoritträdet, och där, upp och ner, hängde ett större, tjattrande gäng, som svarta päron.
Precis innan solen gick ner, noterade vi fladdermöss, som kom inflygande från grannöarna. Kanske hade de varit på dagsutflykt och nu var på väg hem till sovträdet?
Vi tyckte att det var en fin vink att göra sammaledes.
Gustaf.

Pos. 19.42 S, 175.10 V, kl. 07.22 GMT, den 20/9 -02.
Caminante är åter under segel. Vi lättade i morse, efter att ha packat ihop gummibåten och sjöstuvat ett tag.
Locket till sjövattensfiltret för motorn visade sig vid genomgång före avfärd ha spruckit. Den fick sig en omgång Sikaflex och är nu åter på gott humör.

När vi kommit ut från korallreven, som skyddade vår ankarplats, och dessutom seglat undan de första 10 sjömilen i långsam slör, fick vi plötsligt napp på de båda krokar, som sitter på vår släp-fiskelina.
Jösses! Två jättestora guldmakrillar hade fastnat samtidigt. Jag klarade inte av att dra in linan ensam. Tina fick hjälpa till. Rena dragkampen! Men den kom långsamt närmare, meter för meter, och till sist kunde vi hiva upp den första fisken på däck.
Och den sprattlade och slogs, som den mest påtände brottartyp man kan tänka sig. Tina försökte hålla stjärten medan jag gick löst på den med en stor kniv. BLOD och SLEM!
Medan vi kämpade där, ropade våra kompisar i Hallelujah på radion, och Tina fick springa ifrån. Strax därefter gick linan till den andra stora fisken av, den som vi ännu inte fått upp. Det var snabbkopplingen vid lekandet som gett sig, så vi fick nöja oss med "bara" en firre. De skinn- och benfria filéerna vägde runt åtta kg tillsammans, så det mesta fick åka ner i frysen. Tycker att denna är den godaste fisken i havet. Ett fast ljust kött. Helt kalas med en sås på lite vitt vin till...

En timme senare kom vi in i sundet mellan två stora vulkaner, som är de sista öarna i Tonga-gruppen, som vi kommer att se på den här resan.
Vi är nu på väg mot Fiji. Vulkanöarna heter Kao och Tofua och är runt 1000 meter höga. Kao har den klassiska vulkankägelformen, medan Tofua, som är ihålig inuti, är mera öppen och har en inre, två sjömil stor sötvattensjö, i nivå med havet.
Tofua har varit aktiv och rykt ett flertal gånger under de senaste hundra åren. På dess sidor ser man svarta lavafält med döda träd, medan Kao är vackert skogklädd till halva sin höjd, och sedan fortsatt grön upp till toppen.
När vi passerat vulkanerna gick solen ner, och en stor silvervit fullmåne gick opp över de nu svarta vulkantopparna.
Gustaf.

17 39 S, 179 55 V, kl. 06.45 GMT, den 23/9 -02.
Seglingen från Tonga till Fiji fortsätter och är nu inne på sitt fjärde dygn.
Vi har fortfarande fint väder (i vårt tycke), även om detaljerna varierar. Vi har haft en del väldigt svaga medvindar, men nu har vi fått lite mer fart, med sydlig bris, mulet och litet duggregn (kan vara skönt).
I går morse såg vi de första öarna i Fijis östliga arkipelag. Efter att ha Vi satsat på att komma in söderifrån, har vi gjort en stor båge, för att undvika en del rev och smala passager. De ser vackra och inbjudande ut, alla dessa öar, men det är stränga regler att man inte får ta sig iland här utan särskilt tillstånd, särskilt inte innan man klarerat in till myndigheterna.

De senaste dagarna har vi varit aktiva med fisket. Vi har nu fått tre STORA guldmakrillar (eller mahi-mahi, som vi säger). De skulle ha varit fem, men två har vi mist, sedan revarna brustit (dessa förlorade mahi-mahi var i sanning gigantiska).
Vi har hållit daglig kontakt med våra vänner i Hallelujah. De lämnade Vavau-gruppen i norra Tonga samma dag som vi avseglade från Haapaigruppen, c:a 70 sjömil söder om Vavau, och vi har bägge samma mål på Fiji, nämligen staden Savu Savu. Trots att vi seglat relativt nära varandra, har vi ständigt haft olika väderförhållanden. Vi har haft gott om vind, medan de oftast fått hålla till godo med svagare. För några timmar sedan hade de NO vind, 7 m/s, medan vi serverades SSV med samma styrka. Väderprognosen vi fick i morse på seglarnätet lovade ostlig vind, 7 m/s. Det här exemplet illustrerar hur svårt det kan vara att tolka de olika väderkartorna vi laddar ner.

I förrgårs morse hände en liten olycka. Det kom en stor våg från babord, och Caminante gjorde en kraftig överhalning åt styrbord. Jag (Tina) låg och snusade i "vaktkojen" och kastades med en våldsam duns ner på durken, med hela kraften koncentrerad på svanskotan. Madrassen jag låg på hade lossat uppe i lovart, och jag for iväg under den och under slingerskottet.
Det gjorde vääldigt ont, men jag kunde resa mig upp och kravla över i en tryggare säng i lä för att sova av mig den värsta smärtan i några timmar.
I dag är jag fortfarande stel och öm i den aktre delen, men glad över att ryggen inte tycks ha tagit stryk alls. Och för en gångs skull är jag riktigt nöjd med de där extravalkarna på rumpan, som troligen räddade vad som är kvar av svanskotan.
Jag går nu och surar över de förrädiska plastkrokarna i madrassen, som skulle ha hållit den på plats. Det är jag själv som har sytt fast dem, och är fortfarande hela, och det syns inte på dem att de öppnades under den kraftiga belastning de utsattes för under den fatala överhalningen.
Dessa lumpna mekaniska svikare skall ersättas med pålitligare grunkor, när vi kommer till Fiji!
Tina och Gustaf.

Point Lesiatheva, Vanua Levu (Fiji), kl. 04.30 GMT, den 28/9 -02.
Det är alltid spännande att komma seglandes till ett nytt land! Även om det duggregnade den här gången, gick det inte att ta miste på att vi anlöpte en ovanligt vacker plats: Savu Savu i Savu Savu Bay. Gröna kullar, vacker vegetation, endast små, diskreta hus.

Den lilla staden ligger väl skyddad intill en smal vik. Utrymmet för segelbåtar dominerades av bojar för segelbåtar - alltså kunde vi inte ankra här, utan fick ta en av Copra Shed Marinas vita bojar. Fördelen med att vara knuten till en marina är dock att personalen lotsar oss igenom den omständiga inklareringsproceduren som råder här. Fyra representanter för olika myndigheter vill besöka båten, papper skall faxas till huvudstaden Suva o.s.v.
Jag (Tina) föll som en sten för denna trevliga plats. Copra Shed Marina-huset är byggt halvvägs ut över vattnet. Husen rymmer förutom kontoret en klädtvätt, ett par duschar, två butiker med blandat sortiment, en hantverksaffär, en köttaffär, en bar, samt två caféer (varav ett internet-café). Det är billigt att fika också!
Savu Savu är ett litet samhälle, lagom stort för oss. Hälften av befolkningen här har indiskt ursprung, vilket gör att man kan hitta många roliga kryddor och märkliga ingredienser på mathyllorna.
Det råder någon sorts anarki i affärerna - i stället för att ha en särskild typ av butik, dedicerad för en viss sorts varor, har man i stället fyrtio affärer, som alla säljer lite av varje, som våra diverseaffärer gjorde en gång. I en och samma firma kan man t.ex. hitta kläder, fiskekrokar och plastburkar, och i en hörna finner man en avdelning för alkoholhaltiga drycker. Samma sak gäller frukt- och grönsaksmarknaden. Där finns tjugo bodar, som alla har ungefär samma sortiment. Och rikligt är det: Tomater, gurka, gröna bönor, aubergine, färsk spenat, potatis, lök...
Vi, som har hållit igen på pengarna, därför att färskvaror hittills varit dyra, frossar nu återigen i smarriga grönsaksrätter. Men även det lokala köttet frestar: Oxkött, lamm, kyckling (för 20-40) kr/kilot. Och en god, lokal pinnglass kostar 2-5 kr!
Fijianerna talar perfekt engelska. Vi har blivit mycket väl bemötta, de är minst lika vänliga mot oss som de var på Tonga (som också kallas "Friendly Islands").
Kjol för män tycks vara lika vanligt här, som på Tonga. Kanske börjar jag vänja mig nu! Såg en familj häromdagen som gick förbi med glassar i händerna: Mamma med svart kjol, pappa med ljusgrå, sonen med brun. Dessa kjolar var av samma snitt och ungefär samma storlek: Släta och lite åtsittande, de räckte dem till vaderna. Såg ut som om de skulle kunna byta med varandra när de tröttnade på sin färg.
I väntan på vårt "cruising permit" har vi nu flyttat oss till södra delen av Savu Savu Bay. Snorklar, badar. Våra kompisar i Hallelujah är med oss. Pappa Mike och Gustaf fixade ihop det sista som saknades att göras på vår hemmagjorda jollerigg. Den har legat nerstuvad sedan Brasilien. Mike är ett riktigt proffs med symaskinen och gjorde några rejäla segelförstärkningar.
Nu seglar vår lilla hårdbåt "Poffertje" omkring i viken här, med Gustaf och Hallelujah-ungarna. Svårt att säga vem som har roligast!
Tina.

Koro Island, Fiji, pos. 17 17 syd, 179 21 ost, den 4/10 -02.
Seglarlivet har sina olika perioder. Ibland hög aktivitet, ibland låg. Just nu har vi äventyrliga dagar - sådana dagar som ni där hemma antagligen tror att vi har jämt!
Vår duo har numera blivit en trio - vi seglade iväg i förrgår tillsammans med två båtkompisar, kanadensiska Hallelujah och israeliska Bocoy.
Bocoy´s besättning utgörs av paret Jochai och Osnath, som båda är i trettioårsåldern. Vi är nog en lustig samling, med ganska skilda bakgrunder och tämligen olika idéer om vad som ger livet dess krydda. Mike och Kim är ganska så fixerade vid snorkling, dykning och fiske. Osnath och Jochai är däremot betydligt mera intresserade av livet i land, och vad man kan finna där.

En skumpig bidevindssegling, åtföljd av litet sjösjuka och en riktigt god fiskelycka, tog oss de trettio sjömilen till Koro, söder om Savu Savu Bay.
Vi ankrade upp vid den nordvästra sidan, som är hyfsat skyddad för den envisa sydostliga vinden. Här fanns ett par ankringsplatser för de andra också, och skulle vinden hitta på att vrida litet grand, så skall det inte göra så mycket heller.
Här finns också finfina korallrev för snorkling och dykning. Vattnet är mycket klart. Konstigt nog nämns inte Koro alls i den mest populära pilotboken över Fiji (som vi har skaffat oss), och det kommer nog inte många segelbåtar hit heller. Så det känns som att ha hittat sitt eget paradis!

Ön är inte obebodd - här finns fjorton mindre byar. Osnath, Jochai och jag besökte en av dem i dag för att göra "sevu sevu-proceduren". Denna består i att man lämnar över 3-500 g kavarötter till byns "chief", varefter de närvarande välkomnar en och ger sitt tillstånd till främlingarna att få befinna sig i deras område. Rötterna kan man få tag på i byn för en facil kostnad.
Det tog ungefär en timme att promenera till byn längs en välskött stig, som löpte genom skog och längs stranden. Vår ledsagande värd "David", som dök upp strax efter att vi hade gått iland, berättade på vägen om livet här och bjöd oss sedan på lunch, som hans mor hade lagat. Grillad fisk, kokta rötter och blad - litet annorlunda än vår egen kost! Till detta serverades en kvist med centimeterstora chilifrukter. Jag satte i mig en och kände mig därefter pinsamt dum, när det började brinna i munnen och på läpparna. Snart svettades jag ymnigt, näsan grodde igen av snor och ögonen rann. De små "bären", som ju såg så ofarliga ut!

Gustaf, Kim och Mike var ute och dök i dag. Då de kom tillbaka var de överlyckliga över allt det fina de sett.
I kväll gör Mike, Gustaf och Jochai ett nattdyk. Under tiden är vi damer standby på kanal 6 på VHF-en och skvallrar om ditten och datten...
Detta är att trivas!
Tina.



Ngau Island, 17 59.6 syd, 179 14.4 ost, kl. 05.45 GMT, den 8/10 -02.
Koro Island, vår förra ankringplats bjöd oss på ytterligare ett par fina upplevelser, innan vi drog vidare.
Dagen efter sevu-sevu-proceduren, vår officiella visit där, besökte vi tillsammans med vännerna från Hallelujah och Bocoy ett sportevenemang, som ägde rum ungefär en timmes promenad från vår ankringsplats.
Fotbolls- och basketball-lag med barn från alla öns byar tävlade med varandra. Evenemanget samlade, förutom de unga deltagarna, också många vuxna åskådare och påhejare. Sammanlagt var det bortåt fyrahundra personer, som uppenbarligen hade en härlig dag tillsammans. Detta var ett bra tillfälle att samlas, prata, och äta gott!
Den lokala, tvättmedelssmakande, lerfärgade och smått drogande kavadrycken serverades överallt, i stora, vida träskålar, och även vi utlänningar bjöds på den märkliga vätskan. Man fick svälja och försöka se oberört vänlig ut, när man blev bjuden. Till och med Mike, som aldrig dricker alkohol, tog sig en artighetsklunk. Viktigt var det nog, och det kändes, som om att vi på detta sätt kunde visa våra värdar den respekt man förväntade av oss.
Runt planen lagades det köttgrytor och kokades det kasawarötter, i jättestora grytor. Karlar eldade med ved under kittlarna. Kvinnor satt i färggranna klänningar på presenningar på marken och knådade bröd, hackade grönsaker och log vänligt åt dem som gick förbi.
En dam styckade en sköldpadda, vilket kändes som en kulturkrock för oss, som föreställer oss att dessa djur ofta är utrotningshotade, och därtill ofta tänker oss dem som sällskapsdjur eller åtminstone som dyrbara djuraffärsobjekt. Stora köttstycken från kor hängde på trästockar, som satt uppspända mellan träd.
Vi åt lunch för 10 svenska kronor per person, härlig köttgryta och kasawa, vilken senare är en rot, med smak som potatis, mycket mättande och riktigt god.

Vi hade en skumpig söndagseglats, fyrtio sjömil, till ön Ngau, bara motvind och kryss. Den här gången tog jag en sjösjuketablett och sov större delen av resan, medan Gustaf kappseglade med Hallelujah. Alla de andra njuter av att segla fort, och kamerorna var framme och användes flitigt.
På nordsidan av Ngau följde vi revkanten söderut, identifierade det första grunda passet, passerade nästa rev och gick för motor in i pass nummer två. Det visade sig vara lättare än vi trodde att hitta rätt öppning, skönt.
Herald Bay, vår nuvarande ankringplats, är ett av de vackraste ställen jag sett, gröna kullar, palmer, sandstrand och smult vatten. Därtill en förträfflig ankarbotten!

Sedan vi kom in, har det varit mulet, med regn till och från. Vi har besökt den närmaste byn och lämnat över vår present av kavarötter (sevu-sevu-proceduren), samt visat vår "cruising permit", som talar om att vi har tillstånd att besöka Ngau.
En lokal kvinna, Lydia, i trettioårsåldern, visade oss runt i den lilla byn, och vi fick oss ett mellanmål på nykokt kasawa och färsk riven kokos hos en av hennes vänner. Dessa människor får besök av utländska segelbåtar nästan varje vecka. Ändå tycks de inte tröttna på sådana som vi, utan visar upp sina hem, bjuder oss på mat och ger oss frukt och grönsaker. De uppskattar förstås att få små saker i utbyte, sådana som de har svårare att få tag på, som t.ex. fiskekrokar.

Vi har också varit ute och snorklat och dykt längs revet på Ngaus västsida. På grund av vädret är ljuset inte så bra just nu. Korallen ser litet grå ut, med däremot finns det många fiskar som fångar uppmärksamheten. Vi har därtill sett ett par sköldpaddor och två riktiga havsormar, som var svart-och gulrandiga, kanske 90 cm långa.
Vi turas vi om att göra kvällsmat åt varandra, Hallelujah- och Caminante-folket. I den ena båten lagas maten, i den andra framställs efterrätten. Och vilka efterrätter! Vår konsumtion av kakao här ligger nog inte långt efter ett riktigt storhushåll.
Sjön suger, säger man, och det gäller för såväl långseglare som upptäcksresande.
Tina.


Ngau Island, pos. 18 04.8 syd, 179 18.4 ost, kl. 06.00 GMT, den 12/10 -02.
Så är vi är återigen en triplett här på Ngau - israeliska Bocoy har anslutit sig till Hallelujah och Caminante. Jochai och Osnath hade en jobbig seglats hit. Först fick de en stor reva i sin rullgenua och sedan hoppade styrvajern av sitt hjul, det senare då de var oroväckande nära ett rev.
Vi andra, som såg att något var på gång, var redo att möta dem med våra gummibåtar när de skulle passera revöppningen till Ngau i det murriga skymningsljuset.
Gustaf och jag rotade fram våra sista frusna kycklingar från Chile och kunde bjuda såväl de trötta seglarna som Hallelujahfolket på currygryta med ris. Man vet ju själv hur gott det är att komma fram och få gå på middag, som man slipper laga själv!

Den stora attraktionen här på Ngau är att komma ut till Nigali pass, en öppning i revet ett par sjömil från huvudön. Dit kommer dykare från hela världen för att titta på stora flockar av hammarhajar. Det har varit mycket blåsigt väder här de senaste dagarna - 10-20 m/s. Och vinden har gjort det för svårt för oss, så t.o.m. de starkaste viljorna, Kim på Hallelujah och min Gustaf här, har fått ge upp tanken på Nigali.
I dag bordade vi alla Hallelujah och gick för motor och letade efter en påstådd boj nära passet, där man skulle kunna förtöja. Men sjön gick hög, och inte fann vi någon boj heller.
Tiden har i stället fördrivits med DVD-filmer på Hallelueuh och Caminante. De har en imponerande samling av bra filmer (som de själva ser om och om igen). Ombord på Caminante visade vi häromdagen filmen Snatch, som åttaåriga Marc tyckte var den sämsta filmen han någonsin sett. Gustaf som gjort så mycket reklam för den, sjönk direkt från uppburen statushjälte till obetydligaste nolla.

Vår lokala bekanting Lydia har varit och hälsat på ett par gånger. Hon har haft med sig papaya, sallad och kasawarötter åt oss. Osnath och jag gör korall- och snäckhalsband (vissa blir aldrig för gamla för sådant).
I dag trotsade vi vinden och gick för motor sju sjömil söderut längs Ngau´s västkust för att komma lite närmare Nigalipasset. Det är viserligen en mera oskyddad ankarplats, men det är bra för rastlösa själar att se litet nya berg.
Strax innan solen gick ner fångade Jochai och Gustaf en stor languster-hummer, så nu trollas det fram olika tillbehör i alla tre båtarna för en gemensam måltid i Bocoy.
Hälsningar från Tina.

Pos. 17 50 S 179 14 E, kl. 07.20 GMT. den 14/10 -02.
Dagarna rusar undan. Vi njuter av det fantastiska marina livet här. Dykkompressorn fyller våra dykflaskor varje dag, men vi ytsnorklar nog lika mycket som vi dyker.
Vi har nu haft tre mornar i rad i Nagali-passet, de två senaste med dykutrustning. För oss har passet sannerligen levt upp till sitt rykte: Över 100 meters siktdjup och tusentals och åter tusentals fiskar hängande runt oss i stora stim. Små sprättar på något hekto, Jack-mackerel, wahoo och tonfisk som förmörkar himlen, korallätande fiskstim, stora svärmar, judefiskar på närmare hundra kilo, som nosar närgånget på en som glada hundar...
Mitt i stimmen svävar lemon-hajar och tigerhajar på uppåt tre meter, och närmare botten patrullerar stora vittippade revhajar, om de inte rentav ligger på sanden och tar sig en tupplur. Denna livets symfoni omsluts av en vacker canyon, 30-35 meter djup och 50-100 meter bred. Den sträcker sig fem hundra meter från lagunens insida, rakt ut mot havet. Tidvattnet sveper genom passet, och den fina sikten har man förstås på ingående ström.
Även vid reven omkring denna lagunens pulsåder frodas livet, med många vackra koraller, meterstora färggranna nässeldjur, sjöpungar m.m. m.m. Vi har vid det här laget sett många svart-gul-randiga havsormar, väldigt orädda. Man kan komma dem på armlängds avstånd, om man vill. De skall vara väldigt giftiga, men har ganska liten mun, så man får nog bära sig dumt åt för att bli biten. En och annan sköldpadda har vi sett, kunde nästan fånga en i morse. Muränaålar med vassa tänder, uråldrigt rynkig halshud och tjocka som mitt ena ben, lurar mellan stenarna. Och så förstås, alla färgglada revfiskar med sina fantasifulla former och mönster.!
Den största upplevelsen är nog ändå att vara mitt i dessa stim av tiotals ton god matfisk, där alla djuren följer en med blicken och till slut simmar fram och "hälsar" av pur nyfikenhet. Vad som slog mig var också den närmast respektlösa frid som härskar mellan de stora hajarna och deras "mat". Samma förhållande tycks också gälla mellan andra tio-kilos rovfiskar och deras bytesdjur. Alla mätta och glada i fina dräkter, medan dansen går i denna den vackraste balsal man kan tänka sig.

Nu håller den orkansäkra perioden här i Polynesien på att ta slut, så vi måste tyvärr lämna paradiset. Nya äventyr väntar i sydväst, men vi först styr vi kosan norrut. Det är nu 70 sjömil upp till Savu-savu, där vi förhoppningsvis har ett par nya övervant till stormasten, som ligger och väntar. Beställde dem från Nya Zeeland för två veckor sedan.

Vi hade avskedslunch i Caminante för våra goda vänner i Halelueah och Bocoy tidigare idag. Sorgligt att skiljas, när man har haft så mycket skoj tillsammans. De, liksom de flesta andra seglare, går till Nya Zeeland, för att där vänta ut orkansäsongen. Sedan är det naturliga att segla norrut igen framåt april, och då går många tillbaka till Fiji igen.
Faktum är, att det har varit betydligt färre segelbåtar i "våra" vatten, än jag först trodde det skulle bli. Fast det finns ju förstås många öar och alltså många skyddade ställen att sprida ut sig på. Ankarstället vi har legat på de senaste dagarna har inte haft en besökande båt på 20 år, sade fiskegubbarna, som kom och hälsade på i dag.
Alla från byn är så vänliga. De har många gånger kommit och delat ut frukt till oss. De ordnade t.o.m. en härlig lunch för oss i går!
Lillkillen Marc fick hela byn som lekkompisar. De bar honom runt, som vore han en kung, och gav bort allt fint, de kunde tänka ut. Detta vore något svenskarna skulle ta efter gentemot våra invandrarbarn, då de träffar dem vid husen, där de leker med varandra, litet exotiska till utseendet och med ett lustigt språk.
Fast kanske måste det till en så här vacker värld, att skapa så fina människor och en så härlig stämning.
Gustaf.

Savu-Savu den 15/10 -02.
Allt står bra till här, vi är tillbaks i Savu Savu efter en sömnig nattsegling.
Vi har precis fått våra beställda övervant från företaget Reefrite på Nya Zeeland.
Återstår nu bara att få dem på plats.
Tina.

Savu Savu, Fiji, kl. 02.30 GMT, den 17/10 -02.
Två regniga dagar här i Savu Savu, och vår bärbara dator gick in i ett "fuktigt" krisläge - den vägrade samarbeta i den höga luftfuktighet som rådde. Nu var goda råd dyra. Hur skulle kommunikationen kunna skötas, utan denna viktiga medarbetare?
Vi inredde den packningsförsedda, vattentäta kameralådan med blågel, packat i nylonstrumpor, så att den trilskande laptoppen skulle kunna torka ut under dagen. Blågel, eller silikagel, som den också kallas, är ett förträffligt torkmedel, som emellertid först måste torkas självt, i ugnen till vår diesel-eldade Dickinson-spis, som bidrar till den tropiska känslan , som råder här.
En dyster stämning rådde vid middagstid. Fortfarande ingen fungerande dator = inga email. Porten till omvärlden var och förblev tillsluten. Så ensamma vi kände oss!
Till slut lade Gustaf fram en lysande teori: Datorn behöver hållas igång, den måste jobba ett par timmar varje dag, så att den bildade värmen skall hålla fukten borta. Vi hade misskött detta. Han hade kort sagt inte spelat tillräckligt mycket dataspel på sistone!
Efter att ha startat om laptoppen, på nytt och på nytt, med den ena oförklarliga kraschen efter den andra, gick den trilskande maskinen slutligen litet trevande igång. Det behövdes minst ett tjugotal starter, innan den envisa burken hade förstått, vem som bestämde över den. Efter den lyckade starten satte sig Gustaf ner, och tog igen vad han försummat.
Efter bara en halvtimmes dataspelande föreföll den kuvade apparaten pålitlig nog att kopplas ihop med kortvågsradion, så att vi skulle kunna hämta ner våra mail. Gustaf tvivlade på att en halvtimme var tillräcklig, men det visade sig vara just vad som behövdes.
Wow! - och 1-0 till Gustaf, det stora dataspelsfreaket ombord!
Och jag som förut tyckte, att dataspel är töntigt!
För säkerhets skull fortsatte Gustaf sedan ytterligare några timmar med att torka datorn på sitt sätt.

Nattseglingen, i medvind från Ngau till Savu Savu, förgick nästan händelselöst. Båda var vi sömniga, och Gustaf var för en gångs skull inte så motvillig att acceptera korta, tretimmars vakter under natten.
Dystert var det att skiljas från våra vänner i Hallelujah och Bocoy, och att segla tillbaks till Savu Savu. Hallelujahbarnen tjatade på oss, att vi skulle stanna. Åttaåriga Mike skickade ljudliga smackpussar på radion, när vi hade kommit på litet avstånd.
Jag brukar för det mesta inte känna mig så ledsen, när jag skils från seglarbekanta. Men just Hallelujah-familjen, kanske därför att den är en barnfamilj, var annorlunda. Kanske kändes det, som om de behövde oss, och vi dem? Ungarna ville ha den där extra uppmärksamheten, som släktingar annars brukar stå för. Och själva har vi normalt inte tillfälle att umgås med ungar dag efter dag, så det var extra skoj att rycka in som reservmoster. Och Kim och Mike behövde nog ha litet ledigt från sina barn ibland. Ofta kunde en av dem komma över och sitta och tjattra eller greja med något hos oss. Alla människor har väl ett behov av att agera på egen hand emellanåt.
Nu är Hallelujah i Suva och skall försöka laga sin dieselläckande motor.

Vi plockade upp våra nya övervant, som kom med posten från Nya Zeeland i går, här i Savu Savu. Detta postprojekt skulle kunnat vara byråkratiskt knepigt (och dyrt), men vi mötte upp med en lokal tulltjänsteman på postkontoret, och han var av den rätta sorten. Han fyllde i några papper åt oss och vi betalade en expeditionsavgift, motsvarande 2:50 svenska kronor. Lätt som en plätt!

Gustaf jobbar sålunda med att få övervanten på plats (just nu kämpar han med en korroderad skruv i ett av spridarspetsfästena). Jag bedriver stortvätt, och försöker torka plagg och sängkläder mellan regnskurarna.
Det är varmt, fuktigt, och vimlar av flugor - kanske inte den trevligaste av miljöer. Vi försöker ändå hålla ett högt tempo, så att vi kan komma härifrån om ett par dagar.
På Savu Savus plussida befinner sig dock de trevliga människorna. Och den goda, billiga glassen, icke att förglömma!
Tina.

Point Lesiaceva, Fiji, 16 48.6 syd, 179 17.3 ost, kl.08.24 GMT, den 18/10 -02.
De nya övervanten är nu på plats och det ser riktigt bra ut. Vi bytte upp oss i dimension från 8 till 10 mm vajer, vilket ger extra trygghet.
I dag fortsatte den tropiska hettan och därmed fluginvasionen i Savu Savu. Vi jobbade på riktigt hårt för att komma därifrån före solnedgången. Tankarna fylldes med det lokala vattnet, vi köpte mat, toapapper och diesel. Tog en sista promenad längs Savu Savus enda stora gata (vi kan affärerna där nu). Det är verkligen ett nöje att titta på kvinnornas granna kjolar, något jag inte är ensam om att tycka här ombord.
I tullen fick vi hämta ut tillstånd för att segla till Västra Fiji, dit vi nu skall styra kosan.

Det enda tråkiga med att lämna Savu Savu var avslutningen av nyligen inledda bekantskapen med finlandssvenske Timo från Ciro. Vi mötte honom för några dagar sedan, och i går bjöd vi honom på middag ombord.
Timo är i 55-60 årsåldern. Han lämnade Sverige för 12 år sedan och seglar i varma farvatten. Han har stannat för att jobba (som mekaniker) längre perioder i bl.a. Venezuela, Bonaire och senast på Västra Samoa. Det blev en sen kväll med mycket "gubbprat" (jag lät dem till sist hållas och gick och lade mig). Innan karlarna fullständigt försjönk i diskussioner om sprit, kvinnor och hur man spränger berg, hade vi ett mer intressant ämne uppe till samtal. Timo hade en usel relation till sin enda dotter. Jag undrade i anknytning till detta varför det är så svårt att vara barn hemma i Norden (anorexia, depressioner, tonårskriser etc), när barn och tonåringar i denna del av världen tycks vara så mycket gladare och mera harmoniska. De har också, åtminstone vad vi ständigt kunnat konstatera, en mer okomplicerad relation till föräldrar och till både yngre och äldre barn.
Det finns naturligtvis inget enkelt svar på en sådan fråga, men en skillnad i barnens miljö är ju lätt att se. Barn i denna del av världen är nästan aldrig ensamma när de är små. Alltid har de en förälder, ett syskon eller en granne i närheten, och när de blir lite äldre är de också tillsammans med sina kompisar.
Vad finns här som vi saknar, varför är man mera tillsammans här?
Tina.

Coconut Point, Fiji, pos. 16 59.6 syd, 178 41.0 ost, kl. 05.30 GMT, den 20/10 -02.
I går hade de storrengöring i himlen, det regnade något kopiöst (tropiskt regn??!!). Vi gjorde en ansats att lämna vår ankarplats under ett uppehåll, men sikten var så dålig, att vi gick tillbaks igen, och strax vällde regnet ner som förut. Vattnet omkring oss var brunflammigt av all jord som rann ut i havet, och många kokosnötter flöt omkring, ivägspolade från land, för att sprida sina gener till någon annan vik.
Vi ägnade istället denna lördag åt dataspel och att plöja deckare (vi bytte till oss några riktigt bra svenska detektivromaner från Timo). Gustaf gjorde en försvarlig sats mintkola. Han har uppfunnit ett bra recept, där vi kan peta i en hel del honung också, som vi har köpt på oss ett stort lager av. Vi får inte ta den med oss till Australien p.g.a. någon "bisjukdom"(?). Således har vi på senare tid roat oss med att använda honung i alla de drycker och maträtter vi kan. Visst kan man slänga eller ge bort allt vi inte får ha med oss, men vi tycker att det är synd att inte få någon glädje av det vi har skaffat oss.
Gustaf plockade fram symaskinen och jag sydde några sista detaljer till vårt solskydd över sittbrunnen. Detta gjordes med viss stolthet, det tog hundra år att göra det. Vi saknar det verkligen, när det inte finns på plats!
Övrig "nöjessyning" blev en omlottkjol av ett färggrannt tyg från Savu Savu, samt två kuddar. Jaja, myspys en regnig lördag är också trevligt.

Söndag morgon halade vi upp ankaret vid sjutiden och seglade iväg västerut. Timo hade gett oss en waypointlista med GPS-koordinater för att förenkla vår navigation genom Bligh Water, det revfyllda havet mellan Fiji´s två största öar, Vanua Levu och Vitu Levu. Vår väg förde oss genom Nasonisoni-passagen, 1.5 sjömil lång och 0.2 bred, en av få passager i revet, som finns att tillgå mellan de två öarna.
Vi överraskades av en stark motström i passagens början och dessutom av en obehaglig sjögång, för vinden mötte strömmen. Det var som en häxkittel med olika vågmönster i varandra. Jag såg nog litet väl fokuserad, nästan småsur, ut vid ratten, när Gustaf tittade på mig från sin utkikspunkt i fören...
Vi fångade en barracuda på vägen, och Gustaf gjorde curryfiskgryta med ris till lunch. Någon större best hann dessvärre nafsa på den stackars firren innan vi drog upp den, för den hade fula klösmärken på stjärten.
Vi seglade 44 sjömil på 6.5 timme, riktigt snabb medvindsegling.
Rätt som det var fick vi väja nittio grader för ett rev, som vi höll på att segla in i, strax utanför vår tilltänkta ankarplats. Så klantigt då!
Precis innan man närmar sig land, blir det så mycket att tänka på, svårt om tankarna redan tagit ett skutt in bland palmerna.
Tina.

Vuda Point Marina, Fiji, pos. 17 41 syd, 177 23 ost, kl. 07.30 GMT, den 24/10 -02.
Vi har nu korsat Bligh Water och navigerat i de revfyllda farvattnen längs nordsidan av Vitu Levu ända fram till nordvästra hörnan, där staden Lautoka ligger.
Allt eftersom vi började känna starkare förtroende för vår navigering, kunde vi också njuta allt mera av de sköna vyerna. Landskapet med de många höga bergen gick i blått, som om skymning rådde redan från lunchtid. Där vattnet var strömt, var det bra siktdjup, så att reven syntes väl, men den första natten, när vi skulle ankra upp helt nära land, höll vi nästan på att köra rakt in ett rev igen. Vatten från alla leriga vattendrag hade grumlat upp så till den grad, att sikten plötsligt var lika dålig som i älven hemma i Göteborg.

Efter en del funderande och diskuterande beslöt vi att lämna Caminante i en marina och ta bussen tvärs över Vitu Levu till huvudstaden Suva, för att där skaffa våra Australien-visa. Orkansäsongen håller på att komma här, och därmed börjar vi få kalla fötter, som man säger. Vi hade egentligen tänkt segla till Sydney via Nya Kaledonien och skaffa våra visa där, men får vi dem nu, kan vi segla direkt om vi så vill.
Sex timmars bussresa var det till Suva. Vi råkade hoppa på den långsammaste, den som stannar i ALLA byar på vägen. Nåväl, då får man se en hel del också!
Väl framme, hade vi precis missat ambassadens öppettid, så det blev till att övernatta på ett billigt hotel. Och när vi till sist stod där, framför Australiens flagga, kunde vi få våra visa på tre sekunder. Det skötte ett elektroniskt system om, med hjälp av Internet. Inte ens en stämpel i passet kostar Australiens ambassad på sina "kunder", men enkelt och bekvämt är det.

Nu är vi tillbaks i Caminante igen, MYCKET sömniga. Vi har klarerat ut, köpt upp våra sista Fiji-dollar, och först nu fattar vi, vad det är vi har gett oss in på. Det är en lång resa, 1800 sjömil, tjugo(??) dagar. Och vi glömde köpa smör (= inga pannkakor?). Och vi har bara tolv dasspappersrullar ombord (= katastrof??).
Hmm. Dessa bekymmer får vi pyssla med i morgon, förhoppningsfullt innan orkanerna blir allt för störande.
Tina.

Musket Cove, Fiji, pos. 17 46.30 syd, 177 11.22 ost, kl. 07.00 GMT, den 27/10 -02.
Vi kom inte längre från Vuda Point Marina än till Musket Cove. Nu ligger vi för ankar i en vik, som ser ut som tagen ur en reklambroschyr för Stilla Havets övärld. Avresan mot Sydney får dröja litet till.

Gustaf plockade isär motorn i går. Orsaken till detta var, att han ville installera ett ljudalarm för oljetryck och temperatur. Timo i Ciro hade peppat upp honom inför detta projekt (Timo känner till ett par båtar, där oljepumpen lade av, med tråkiga konsekvenser). Vi köpte delarna till denna verksamhet i Suva.
På eftermiddagen var jag i land tillsammans med Kim från Hallelujah, mamma Roby från båten Summerhawk (en 27 tons stålkryssare) och en stor knippa ungar. Musket Cove består av en pytteliten marina, några affärer och ett "resort" med bungalows och swimmingpool (som även vi kan utnyttja). Det finns sandiga stigar, så man kan gå barfota överallt, härligt.
På vägen tillbaks till gummibåten kommer en kvinna från marinan springande. Hon söker Roby, med det oroväckande meddelandet: "Er båt draggar!". Hennes man var ute på surfutflykt med en annan båt. Hon susar iväg ut med gummibåten, och det visar sig att Summerhawk nästan draggat på Caminante och nu hänger i en lina, förtöjd till densamma.
Det var Mike i Hallelujah som varit observant och stuckit ut med sin gummibåt och i tid hunnit fösa undan Summerhawk, så att hon inte skulle kollidera med vårt peke. Tur skall man ha ibland!
Det blåste nu 15-17 m/s i byarna. Våra ankarkättingar var korsade. Det ankom på Caminante att trassla isär våra ankare, eftersom vi låg främst. Hastigt och lustigt fick Gustaf montera ihop vår motor på något provisoriskt sätt, så att det skulle gå att köra vårt elektriska ankarspel. Då visade det sig, att deras ankare hade fastnat på vår kätting. När vi så lyfte upp deras ankare ovanför vattenytan, blev det plötsligt tvärstopp på vårt ankarspel (den har aldrig strejkat förut!). Efter detta gled ankaret nerför vår kätting, med ett fasaväckande ljud. Gustaf trodde först, att det hemska skriket härrörde från propellern, så han blev mycket lättad när han insåg, att så inte var fallet. Han släppte ut kätting igen, snurrade runt båten, drog upp vårt ankare med spelet - och ja, verkligen, nu var vi fria!!
Stor lycka!

I dag jobbar Gustaf fortfarande med motorn. Det ligger verktyg och el-delar över precis hela båten.
Jag vet inte exakt vad han gör, vill inte störa, för han verkar tänka mycket. Det är svårt att koncentrera sig, när man bor så trångt som man gör ombord.
Jag ligger lågt, har tillbringat eftermiddagen på behörigt avstånd tillsammans med damer och ungar vid poolen.
Båt- och skvallertidningar måste studeras då och då.
Och det är säkert gott för mannen ibland, att vara allena.

Tina.

Mot Sydney!

"Musket Cove, Fiji, pos. 17 46.30 syd, 177 11.22 ost, kl. 07.30 GMT, den 31/10 -02.

Dagarna går fort i sol- och badparadiset Musket Cove. Gustaf har knappt varit iland, men igår grillade vi i "The Three Dollar Bar" inne vid marinan, så han fick också tillfälle att sätta ner foten på fast mark. Jag å andra sidan har njutit av omgivningen och sällskapslivet - tillgången till poolen, duschar, två mindre mataffärer och promenadvägarna uppe på kullarna här omkring.
En seglare tog med sig en TV och video till baren och visade en mycket rolig seglarfilm, "Kaptain Ron" (att rekommendera!).
Härom dagen var vi på en större födelsedagsfest på sextiofotaren Summerhawk, den som nästan draggade på oss. Ägarna Roby och Pete är surfare från Nya Zeeland. De har bara varit ute och rest i sex veckor med sina barn. Egentligen har de det ganska jobbigt - Problem med ungarna, svårt att undervisa dem, jobbigt med den stora båten, som fastän den är ny, dras med ett otal problem (underdimensionerad generator, dåligt fungerande ankarutrustning och mycket annat smått och gott). De har börjat fundera över om de ändå inte hade ett friare och mer avspänt liv hemma, jämfört med båtlivet nu.

Gustaf har under de senaste dagarna gjort många småjobb på Caminante - kontrollerat riggen, satt in extra toggles på vantskruvarna, gått igenom segelgarderoben, bytt storfallet etc.
Det har varit väldigt litet vind, men nu har den kommit tillbaka. Det låg fyrtio båtar här när vi kom och nu finns det ungefär femton kvar. De flesta går till Nya Zeeland, andra till Australien. Många fransmän väljer att tillbringa orkansäsongen på franska Nya Kaledonien, c:a 700 sjömil härifrån.
En del vågar sig också på att stanna kvar här på Fiji.
Men nu är vi på gång. Tidigt i morgon lättar vi ankar. Mot Sydney!
Tina.