29 oct 2016 2016-10-29 10:37 2016-10-29 10:37

Mahajanga

 

Har klarerat ut nu och seglar mot Afrika i morgon bitti.

24 oct 2016 2016-10-24 15:42 2016-10-24 15:42

Vilodagar och långbord i Moramba Bay.

Moramba Bay är lerigt och hett. Men det finns gott om baobabträd, och varje kväll ser vi lemurer och papegojor iland. Madame Bridget, en tjusig kvinna från Reunion, driver ett mycket enkelt “resort” och dit går man gärna och insuper atmosfären medan barnen leker med de lurviga golvmoppshundarna. Vi åt lunch där häromdagen med vännerna. Krabba, alger och musslor till förrätt, fisk och ris till huvudrätt, och stekt banan till efterrätt. Fladdrande bordsdukar under träden vid stranden, doft av hav och jord.
Från Bridgets ställe går små stigar i olika riktningar, där man kan fördriva de icke-varma timmarna bland baobabträd och de små stränderna mellan klipporna.

Gwen i Peregrine har illröda kliiga ben sedan en vecka, kanske har hon fått en svampinfektion som frodas i värmen. Hon får gå till sjukhuset i Majunga om några dagar. I mellantiden har båten Zuleika och vi försett henne med antisvampsalvor. Hon har tråkigt, där hon vilar under sin båtfläkt. Och de röda utslagen snarare ökar än minskar.
Zuleika har varit hos oss större delen av dagen och pysslat med Lovisa och Karin. Hon är professionell smyckestillverkare så det pärlas en del, men just nu bygger de djur och växter i 3 mm plywood.
Allldeles nyss fick vi besök av en träkanot med fyra glada damer och ett spädbarn. Jag bytte till mig två bitar soursop och en knippa mangold mot lite kläder. De lokala är ganska flitiga försäljare i skymningen, antagligen för att de har avslutat fisket för dagen. Vi seglare behöver frukt och grönt, ja vi behöver alla färskvaror vi kan byta till oss. Nu är vi ett tiotal båtar på ankarplatsen. Nästa månad börjar orkansäsongen, och då får de klara sig här utan besök, ända till nästa år.

I morgon lämnar vi vår bekväma ankarplats och rör oss de sista 80 sjömilen ner till Majunga. Peregrine och vi skall klarera ut där. Zuleika klarerade ut i Hellville för tre veckor sedan, men de behöver skaffa mat. Det är ganska vanligt att folk seglar olagligt här längs kusten. Det finns inga pengar till kustbevakningsbåtar, och i städerna lurar mest kriminalitet och hamnkaptener som tar mutor. En båt blev nyligen ombedd att betala motsvarande 3000 kr i Hellville för att de saknade ett från hamn-till-hamn intyg. Tur att mutor är förhandlingsbara…

Tina, 24 oktober 2016, Moramba Bay, Madagaskar

14 oct 2016 2016-10-14 07:29 2016-10-14 07:29

Jollejakt.

Vi hann med en fin middag i Russian Bay, tillsammans med en grupp seglare, i Andrés enkla strandbar. Här bjöds på grillad fisk, bläckfisk och krabba. När vi sedan alla skulle ta oss tillbaka till våra båtar, hade Sandy och Jack från Zorana inte kvar sin gummibåt där de lagt den. Ett gäng mätta men hjälpsamma seglare fick ge sig ut att leta med ficklampor i den märka natten. Men ingen gummibåt kunde återfinnas. Dåligt fastgjord hade den troligen drivit ut till havs med tidvattnet.

Lovisa och Karin hann med ett sista “tjej-sova-över-kalas” ombord på Caminante, med Ruby från Convivia och 12-åriga Azalea från sydafrikanska ketchen Yemaya. Yemaya kom upp längs Madagaskars västkust och skall nu segla söderut igen längs Mozambique. De kände sig som nybörjare i segling och hade redan hunnit med att fastna på en lerbank i sjunkande tidvatten. Till sist låg båten helt på sidan, så katten gick över köksinredningen. Mamman beskrev att hon hade svårt att behålla fattningen inför barnen. Men allt gick bra, och de kom loss när tidvattnet vände.
Peregrine och vi fortsatte söderut några sjömil till en liten turistö, Antsoha, där vi för motsvarande 30 kr/pers. fick hälsa på fyra olika sorters lemurer. De lät sig gärna matas med bananer och mango och klättrade ivrigt på våra axlar. Efter alla samtal om rabies kände jag mig rätt hypokondrisk och lät barnen ha handskar på, när de matade dem.

Vi slörade långsamt ytterligare 15 sjömil söderut mot Honey River. Plötsligt hojtar Gustaf att jag skall komma upp, kan det vara Zoranas gummibåt som hänger där, bakom en seglande, lokal träbåt, på väg i motsatt riktning? Ja! Peregrine som kommer några sjömil efter oss, vänder och kryssar ikapp dem. Gwen motorseglar långsamt bredvid fraktträbåten som inte vill ta ner sina segel, medan Trevor åker över med sin jolle, och hängande över relingen förhandlar han med hjälp av teckenspråk: Byte av jollen mot en hygglig hittelön, motsvarande 700 kr. Wow! Jag är djupt imponerad av Gwens och Trevors rådiga insats! På håll såg det ut som en manöver ur filmen “Master and Commander”, och jag har svårt att hålla inne mina skämt om “armed boardings” på radion. Följande kväll dyker en lycklig Zorana upp i Honey River. De bjuder på en god middag och lämnar över flaskor med kafferom till oss bägge från Andrés hyllor.

I Honey River möter vi båten Zuleika, Peregrines vänner, Doug i vår ålder och hans vackra Panama-tjej Zuleika i 30-årsåldern. De seglar en mindre aluminiumbåt som verkligen kan ta sig fram överallt. Som enda maskin har de en liten sexhästars utombordare. Huvudmotorn, som aldrig fungerade bra, gjorde de sig av med i Malaysia.
Tillsammans med Zuleika och Peregrine och en lokal grabb letar vi efter färskvattenskrokodiler i floden, men hittar bara en död och flådd utanför en liten by. Lovisa som är livrädd för krokodiler är nöjd. Vid regnsäsong sägs krokodiler komma ner mot havet. Men regnsäsongen har inte börjat än, även om vi känner att ett väderskifte verkar vara på gång. Det blir allt varmare och fuktigare och regnar på oss lite grand ibland.

Så lämnar vi Honey River med våra vänner bakom oss. I lasten finns 1.5 liter av en underbar honung, som påminnelse om denna vackra plats. Vi dagseglar nu söderut, med stopp på små öar, Kalakajoro i Radamas och nu senast Nosy Saba. Här ligger vi faktiskt inget vidare, med ankaret på en “shelf”, samt exponerade för vågor och vind, men omgivna av vackra stränder. Varma bad och promenadstigar i land frestar oss. Kanske blir det en ledig dag i skolan idag…

Tina, 14 oktober 2016, Nosy Saba, Madagaskar

7 oct 2016 2016-10-07 07:35 2016-10-07 07:35

Kärlek och krig i Nosy Be.

Vi lämnade katamaranen Tigger i Hellville, där mannen ombord hade blivit biten av en lemur. De kunde trots allt inte bli av med sin oro för rabies, trots att risken borde vara ganska liten. De undersökte nu möjligheten att få ytterligare en vaccinspruta, som ett komplement till den han hade fått vid ett tidigare tillfälle. Detta måste ske inom tio dagar efter eventuell smitta, så de hade inte många dygn på sig att lösa problemet.

Helt impulsivt ändrade vi vår planerade rutt och uteslöt nu Nosy Komba ur våra planer. I stället gick vi för motor en timme västerut, till Crater Bay, ett tillhåll för charterbåtar och med en liten yachtklubb. Detta för att barnen skulle få lite tid att träffa andra barn på de två barnbåtar som ligger där. På detta ställe mötte vi grabbarna på Delos, två festprissar som försörjer sig genom att exponera sin livsstil på internet, via videofilmer. Gustaf paddlade hem en natt från deras båt med en hembränningsapparat i famnen – Jag hittade den i tvättmaskinen på morgonen. Hmm, behöver vi verkligen den ombord? Innan vi kom till Crater Bay hade det varit flera inbrott på båtarna där, Delos-killarna hade filmat en karl som försökte stjäla deras aluminiumjolle. De hyrde några lokala män som fick fånga tjuven, sedan skickade de honom till polisen.

Crater Bay var en plats jag helst velat slippa se, dit äldre män åker för att köpa sex med unga lokala kvinnor. En del män var visst återkommande. De köpte hus åt sina damer. Vi mötte en 80-årig gammal man i baren, en f,d. seglare, som var där med sin 10-åriga dotter! Jag har försökt fråga folk vad de unga Madagaskar-männen tycker om detta, och dem jag talat med säger att på Madagaskar har man en annan syn på sex och samliv än vad vi är vana vid, och så var det även innan utlänningarna kom hit.

Vi gjorde en morgonsegling söderut, till Russian Bay, där vi nu ligger för ankar. I land finns Andre, en 60-årig emigrerad österrikare som driver en mycket enkel bar/restaurang, där seglarna gärna träffas på kvällarna. Han har hundar, hönor, getter, ankor, och det finns två svarta lemurer som håller till där, och som gärna låter sig matas med bananer. Perfekt tillhåll för både barn och vuxna!

Vår relation med föräldrarna på Convivia hade varit lite frostig på sistone, och här fick både Peregrine och vi en släng av sleven från pappa Tucker. Kanske är det bra att vädra garderoben, kanske inte, det är något tiden får utvisa. Jag känner mig iallefall fortfarande rätt puttrig..!

Tina, 7 oktober 2016, Russian Bay, Madagaskar

29 sep 2016 2016-09-29 20:27 2016-09-29 20:27

Heta dagar i Hellville.

Barnbåten Convivia dök upp, och vi seglade tillsammans ner till norra Nosy Be, och firade Miles som blev nio år. Lovisa och jag fick se två valar mycket nära styrbordssidan, den ena viftade lojt med en lång fena. Barnen fick ett par lekdagar, sedan försvann Convivia för att delta i en regatta. Vi stannade vid sol- och badön Sakatia med Peregrine, där vi njöt av en kav lugn ankarplats och finfina bad. Vi körde med gummibåt runt hela ön, stannade på små sandstränder, snorklade och klättrade bland klipporna. Här finns flera små hotell och en del motorbåtar vid stranden, och folk i byarna ser mera välmående ut. Hellville på södra Nosy Be är nästa stopp, en färggrann och svettig stad på ca 40000 innevånare. In och ut seglar varje dag många lokala träsegelbåtar med varor söderut. De är otroligt vackra, jag känner mig ödmjuk inför synen av så mycket traditionellt hantverk som seglas för brödfödan.
Vi ankrade bland ett tiotal andra segelbåtar här och besökte hamnkaptenen, så som vi blivit tillsagda att göra när vi kom till Ile Saint Marie. Han förvånade oss genom att inte begära någon extra “avgift”, varken vid inklareringen eller senare, när vi klarerade ut!

Vi har nu legat här i två-tre dagar, och släpat hem varor för att fylla upp våra tomma förråd. Frukt- och grönsaksmarknaden är otrolig, allt tycks växa på Madagaskar utom möjligen äpplen och päron! I supermarket Champion finns en bättre ostdisk, och vi handlar UHT mjölk och öl, pasta och ris. Vi använder vår lilla roddbåt för att komma iland. Vid kajen hjälper de lokala fixarna till att lyfta upp den ur vattnet och att bevaka den medan vi är borta. Vi betalar 15-30 kr/dag för denna service.
Idag har jag och flickorna haft en “tjejdag”, vi har strosat omkring i gränderna och handlat souvenirer och ätit gott. Karin använder en av våra gamla kameror och fotograferar flitigt. Och det finns mycket att fotografera, denna stad är levande på alla sätt och vis!

Sist Gustaf fyllde på diesel råkade vi kontaminera vårt dricksvatten i tankarna med en liten gnutta diesel, troligen bara med några droppar. Vi kan inte begripa hur det gick till, kanske var det via luftningen av tankarna. Ett mysterium som vi inte löst ännu.Till dess kokar jag dricksvattnet. Det tar bort alla eventuella dieselspår. Dessutom har vi fått låna ett kolfilter från Peregrine, som Gustaf skall montera in.

I morgon tar vi oss några sjömil österut till Nosy Komba, där det skall finnas vilda lemurer. Grannen i katamaranen Tigger blev biten i handen av en lemur på en annan ö igår, och var inne i Hellville idag för att undersöka om han borde ta någon speciell medicin. Men såret läker så fint och ingen tycks bekymra sig. Lite ap-baciller är tydligen ok!

Tina, 29 september 2016, Hellville, Madagaskar

26 sep 2016 2016-09-26 19:51 2016-09-26 19:51

Madagaskar – Nosy Be

20 sep 2016 2016-09-20 19:27 2016-09-20 19:27

Nosy Mitsio

Från de öde kullarna vid Madagaskars nordudde har vi gjort dagsseglingar och undan för undan rört oss söderut längs västkusten. Här är lite mer befolkat än på den östra sidan, men det som är den verkliga skillnaden är att det är mycket torrt, jämfört med den grönskande ostkusten.

I Rantabe Bay hade vi besök av valar på ankringsplatsen, som stannade många timmar. Vi kunde komma riktigt nära dem med jollen. Men ankringsplatsen var helt öppen från syd och med dåligt fäste. Vi draggade långsamt in mot land på natten, när vinden vred, och morgonen därpå hade vi bara ett par meter under kölen, och med synliga korallhuvuden på styrbordssidan. Vi ankrade snabbt om i den grova sjön. Det här var inte något bra ställe, så snart flyttade vi oss några sjömil till en mer skyddad plats, vid en liten by. Denna bosättning var den fattigaste vi sett på Madagaskar. Den utgjordes av ett tjugotal hyddor, alla byggda av kruttorra och brunbrända palmblad. De hade jordgolv med en flätad matta, som såg riktigt prydlig ut. Man lagade mat över öppen eld. Här är för få träd för att man först ska kunna göra träkol, den vanligaste metoden. En fördel när det är så här torrt är att brasan osar väldigt lite, men en nackdel är förstås den dåliga säkerheten. Man hade lite djur, några getter, höns och ett par kor som kallas för zebu. I vissa skyddade dalar odlade man en del trots torkan, t.ex. matlagningsbananer, papaya och lime, men man äter mest ris som sparats sedan regnsäsongen. När vi kom, hade kvinnor och barn samlats runt en stor mortel, där säd stöttes för att skalen, agnarna, skulle lossna. Vi träffade en kvinna som tillverkade små lördags-godisstrutar till barnen, av rullade, begagnade skolpapper, fyllda med en snålt tilltagen näve hemrostade jordnötter. Man är inte bortskämd här. Det fanns inga solpaneler eller annan el, inte heller telefonnät eller vägar, bara en liten kostig och det såg inte ut att komma många fraktbåtar hit för att bedriva handel.

Genom byn flöt en nästan intorkad, geggig flodfåra där djuren drack. För dricksvatten hade man ett par grävda brunnar, en som såg ut som ett enkelt hål i jorden utan fodring eller filtersand, samt ett annat de huggit i ett sluttande berg, inte mycket större än en hink, men vår guide var mycket stolt över dessa värdefulla tillgångar. Vid brunnarna gick vi nästan på en jättelång orm, som inte gjorde många knop. Ormarna här är dock inte giftiga. Vår guide visade också på ett par bybor som hade malaria och såg väldigt eländiga ut, samt någon med hudinfektioner. Vi återvände en stund senare med tre kurer malariamedicin, hudsalva och antiseptisk lösning.

Vi besökte en skola i sällskap med borgmästaren. Han berättade att de hade haft besök av en seglare, som genom att skänka dem åtta plåtar till taket gjort så att de kunde jobba utan takdropp under regnperioden. Skolan var 6 x 8 meter och hade inga fönster, bord eller bokhyllor, och den svarta tavlan var en delvis bortruttnad, målad, tunn plywoodskiva. Här krävs mycket av läraren för att sprida entusiasm för studierna. Vi skänkte en bunt skrivböcker, blyertspennor, kritor, samt 500 skrivpapper. Tyvärr hade vi inga böcker på vare sig malagasy eller franska, så bidragen kanske inte gav så mycket inspiration.

Även där vi ligger nu, på Nosy Mitsio, 30 sjömil söderut, har malariasjuka människor frågat efter medicin. Vi undrar om de har fått malaria här eller på fastlandet. På denna lilla knastertorra ö kan det knappast finnas stillastående vatten för myggor att föröka sig. Torkan är påtaglig. Häromnatten betraktade vi en gräsbrand som svepte över södra delen av ön, läskigt.

Vi har nu nästan slut på frukt och grönt. Vi försöker experimentera med matlagningsbananer och gör pizzasallad av grön papaya. Några av våra medförda mangofrukter är nästan mogna – mango har vi inte sett sen Indonesien. Vi har kalasat med segelbåtarna Chantey och barnbåten Flourgirl, vänner från Cocos Keeling och Rodrigues. Det är kul att träffa andra seglare igen! Här finns en fantastisk strand, många kilometer lång, och säkert 60 m bred vid lågvatten. Vi fikar iland, har byggt flottar av drivved och haft tävling, ungarna har surfat på sina badbrädor.

Tina och Gustaf, Nosy Mitsio, 20/9 12-52S 48-36E

16 sep 2016 2016-09-16 07:39 2016-09-16 07:39

Spännande kust.

Vinden vid Madagaskars nordudde är ofta hård. Havsströmmarna är mestadels 2-3 knop, så området är ökänt för farliga, krabba vågor. Så när vi fick en gynnsam väderprognos i kombination med halvmåne, som ger svagare strömmar, seglade vi upp de 300 sjömilen och rundade udden. Efter att ha passerat nordänden av denna världens fjärde största ö, ankrade vi i den första fjorden på västsidan av landet. Vinden var drygt 15 m/s och sikten dålig när vi gick in bland alla korallreven. Vi var trötta, vattnet är grumligt i denna sällan besökta bukt och sjökorten visar dessutom ett par hundra meter fel, så vi hamnade på grund. Där satt vi, i en tämligen mjuk botten som tur var. Motorn var inte stark nog att dra oss ut, så för att komma loss måste vi luta ner båten och svänga runt aktern, vilket normalt sett görs bäst genom att man sätter storseglet. Men med akterlig kuling och full-lattor är det inte lätt att få upp storen. Hela familjen slet allt vad vi förmådde. Lattorna böjde sig som spaghetti runt vanten, och jag klättrade runt i masten så gott jag kunde och pressade på med fötterna, medan de andra vinschade, men vi fick ge upp. Vi bestämde oss då att försöka med mesanen istället, och till sist fick vi upp den. Även i detta segel bröts den näst översta full-lattan av. Men kraften på båten var tillräcklig, och med fullt gaspådrag på motorn hasade vi sakta runt och av grusbanken, och ut på fritt vatten.

Vi gjorde många fina utflykter i detta ödsliga och torra område. Det påminner om hedmarker i Sverige i mars, innan grönskan kommer igång, med midjehögt gult gräs som är nedslaget, platt av vinden, med spridda träd, nästan alla utan löv. Vinden är alltid närvarande, och när man klättrar upp på de höga kullarna ser man långt i fjärran boskapshjordar och små byar med några hyddor i varje. Där var stora flockar av vita hägrar, flera kameleonter, några vackra smala ormar, och örnar med vita stjärtar. Ute på havet hade vi tidigare sett både valar och delfiner.

Nästa ankarställe, 25 sjömil åt sydväst, var mellan en samling kalkstensöar. Bergen var svarta och sönderspruckna och fulla av grottor. Här blev det en underbar snorkling i klart vatten, och bottnen visade upp en palett av färggranna koraller med massor av fiskar, dock inga hajar, vilket faktiskt kändes lite oroande. Vart har dessa rovfiskar tagit vägen? De översta 40 sjömilen av Madagaskars nordvästkust är ett marint reservat, men kanske har tidigare fisketryck utrotat de imposanta toppredatorerna? Gwen och Trevor hittade en fantastisk grotta, och hela familjen uppslukades av äventyret att pressa sig djupare och djupare in under berget. Ibland såg man lite ljus sippra ner från 50 meter höga vertikala springor. Det kändes som om hela ön var en labyrint av sprickor, grottor och väldiga kalkstensblock.

Nästa dag seglade vi vidare mot sydväst, men kom inte så långt, för Madagaskar började läa för den hårda passadvinden. Istället sov vi över på ett nästan öppet, oskyddat ankarställe och i morse, i gryningen, fortsatte vi. Vinden var återigen svag och växlade ständigt, fram och åter i olika riktningar, beroende på tillfälliga, lokala sjöbrisar. Jag lagade seglens trasiga lattor och travaren, efter den förargliga grundstötningen.

När vi så gled fram i tre knops fart, spändes plötsligt fiskelinan, som vi för det mesta har ute. Den började sträckas tvärs ut, 90 grader från båten,  och djupt ner. Tidigare i veckan hade vi fått en stor barracuda och en 4 kg spansk makrill. Detta var något mäktigare. Den hårda men jämna spänningen i linan visade inga tecken på att att fisken sprattlade. Den bara drog, mycket hårt och konstant rätt ut och mycket djupt. Jag var medveten om att vad det än kunde vara för fångst i andra änden, skulle den kunna rusa och slita av linan, trots att den är grov. Vi brukar ha 2 mm nylonlina och 1.5 mm rostfri wire-tafs, samt 9/0 smidda rostfria krokar. Den här kroken var dubbel, tämligen monsterstor. Draget har jag gjort av ca 15 cm långa remsor från ett vitt-silvrigt kaffepaket, samt ett par rosa plastremsor som extra dekoration. Inget bly. Hur som helst, eftersom vi seglade så långsamt och sedan nästan stannade helt när jag lät båten lova upp, blev fisken aldrig stressad, och jag kunde dra in linan famn för famn sakta, sakta. Fisken verkade väldigt mörk och höll sig så djupt, så jag kunde inte ana vad det var för sort, medan jag med möda tog in på den. När den så äntligen var framme vid skrovsidan, såg jag att det var en 2.5 meters blue marlin (ett slags svärdfisk) och hoppet att lyckas få upp den tycktes blekna bort. Historierna är många, klassikern är Hemingways Den gamle och havet. Så fort den rusar skär linan av handen. Om man försöker surra den tight går även den tjockaste nylonlina av. Dessutom har jag hört historier om hur dessa havets muskelbjässar kan driva sitt över halvmeterlånga spjut genom hjärtat på fiskaren och döda den stackars kraken, med ett sista ursinnigt sprattlande.
Våra vänner i Daphne, som fick en sådan firre i Stilla havet, skar av linan för att inte råka illa ut. På Nya Zeeland träffade vi ensamseglaren Briana. Hennes träbåt hade djupa hål i bordläggningen efter nosen av en marlin, som hon försökte få upp. Men vår fisk var ganska lugn, tills den var så nära, att det var för sent för den att dyka. Efter lite funderingar bestämde vi att Tina skulle hålla linan, medan jag surrade en tamp  om stjärten på fisken nerifrån badbryggan. Linan hotade dessvärre att slita sönder Tinas hand under de få sekunder processen tog, men lyckligtvis blev det ingen större skada, dock skrek hon av smärta, så det var bra att ingenting trasslade sig. Linan surrade jag i en knape, och nu kunde fisken sprattla bäst den ville. Mesanseglet åkte ner och vi hissade upp firren ur vattnet med mesanfallet och tog lite bilder på monstret på däck innan den blev till underbara rosa filéer, inte olikt lax faktiskt. Nu är magarna på Caminantes folk “knöfulla” av sushi. Att denna stora fisk var så god var en glad överraskning.

Ankarstället vi ligger på nu är inte en vik, även om den ser ut så på sjökortet, för landbryggan mellan ön och fastlandet ligger två meter under vatten nu i högvatten, och det är 2-3 knops tidvattensström, som pressar runt vår ö. Tydligen för strömmen med sig mycket mat, för vi har haft två 12-15 meters knölvalar som simmat runt båtarna hela eftermiddagen. Vi var ute och umgicks med dem på nära håll en lång stund med gummibåten. Ön är hemvist för ett hundratal stora fruktfladdermöss, s.k. flying foxes, mycket pampiga djur. Det finns också många vackra fåglar, och några av dem var jag var nyss uppe och försökte fotografera. Tyvärr har vi ingen fågelbok över Madagaskar. De flesta fåglarna här är endemiska.

Träffade ett par trevliga killar, som fiskade från sina trädstamskanoter, just när vi ankrat. De frågade efter cigaretter, men som vi inte röker, fick jag göra dem besvikna. Då kom jag på att vi har gott om fisk nu, också i frysen. De fick var sitt stort paket frusen barracuda, som jag först pekade ut i fiskboken för dem. Jag passade samtidigt på att fråga om det finns ciguatera i dessa vatten, den otäcka fisksjukdomen. De såg väldigt glada ut och såg uppenbarligen inget problem med barracuda här. Så nu kunde de “gå hem från jobbet” utan att behöva jobba mera. De frågade om jag möjligen kunde ge dem lift. Jajjemen, inga problem. Och jag bogserade hem dem, och de njöt oerhört av att ha fått en halvdag ledigt och slippa paddla mot vinden i trekvarts timme, tillbaka till sin by med de åtta små husen. I morgon kanske vi hälsar på dem där borta med någon liten present av fiskekrokar eller en bok, eller vad vi hittar i lådorna. Måhända har de lite grönsaker att sälja oss?

/Gustaf 15/9-2016 Tsiankazo, 12-27.36’S 48-43.51’E

3 sep 2016 2016-09-03 18:28 2016-09-03 18:28

Magsjuka och födelsedag.

Kanske var det av soppan i Mananara, staden vi besökte, som vi fick den. Någon sorts magbacill var det, och den har hållit främst Gustaf och mig i sitt grepp i några dagar. I samma veva dog vår lilla kyckling och jag misstänker att den också drabbades, den tillbringade ju mesta tiden med oss alldeles inpå. Inte trodde jag väl att Gustaf och jag skulle knyta an så mycket till ett litet djur, kanske hängde det ihop med vårt lätt utmattade tillstånd. Under tiden vi var dåliga har vi legat kvar i vår lilla vackra ankarvik i östra Baie de Antongil.

Den sjuka flickan i fiskesamhället, sjuåriga Mariana, som fick antibiotika av oss, har sett piggare ut för varje dag. Några eftermiddagar har vi lämnat Karin att leka med de fem barnen iland. Karin har ett stort lekbehov och bryr sig inte det minsta om att de inte talar samma språk som hon. Och vi har tagit risken att hon inte blir smittad av hudsjukdomen.

Igår fyllde Lovisa tolv år, så det blev skolfri och matfixerad dag. Hon hade valt ut en en jättestor mjuk gosefilt till födelsedagspresent. Sedan ville hon baka småkakor och garnera sin egen födelsedagstårta. Grillade fläskkotletter och potatisgratäng till födelsedagsmiddag tillsammans med Gwen och Trevor från Peregrine. Våra barn får inte mycket presenter, men man kan inte klaga på harmonin hos alla de människor som omger dem, barn och vuxna har det verkligen kul tillsammans. “Gwen är lika kul för barn som för vuxna!”, sa Lovisa häromdagen.

Vi laddar regelbundet ner gribfiler för att studera vädret runt norra Madagaskars spets, som vi måste passera för att ta oss till det populära området kring Nosy Be i nordvästra Madagaskar. Det har blåst närmare kuling i veckovis nu, men kanske anar man ett väderskifte. I morgon seglar vi tillbaka till Mananara för att köpa frukt och grönsaker, sedan kanske vi kan börja segla norrut längs kusten och våga oss på några äventyrliga stopp på vägen, så vi inte behöver segla de 300 sjömilen i en enda etapp.

Trevor, Gwen och jag var iland ikväll och sa hejdå till fiskarfamiljerna, samt lämnade över påsar med kläder, karameller och fiskekrokar. Jag har lämnat små gåvor regelbundet, som tandborstar, tandkräm och tvålar och de har gett oss rökt fisk och maniok. De är så fattiga, men de skrattar mycket, och verkar uppskatta våra gester att tacka för deras gästfrihet. Enligt fiskaren Adonis hade det bara ankrat en segelbåt förut här en enda gång, för några år sedan. Och de gick aldrig iland. ‘That was very naughty”, kommenterade han. Och det kan man ju kanske hålla med om.

Tina, 3 september 2016, östra Madagaskar, 15 52.13S 50 01.08E

29 aug 2016 2016-08-29 16:14 2016-08-29 16:14

Baie de Antongil

Vi ankrade i en ny vik i förrgår, bakom Pointe Ampomalobe. Här ligger ett litet temporärt fiskeläger i kanten av ett stort urskogsreservat. Man säger att valar leker i viken här varje dag, men igår missade vi dem. Barnen i lägret har ingen skola här, de får försöka ta igen sina missade studier i december, när familjerna återvänder till byn.

Vi blev uppmärksammade på en sjuårig flicka som verkade må dåligt. Hon hade var i och runt örat och på halsen. Man bad oss om medicin för henne. Först fick vi uppfattningen att hon hade en öroninflammation, men det är svårt att kommunicera när vi inte kan tala malagasy, och de mycket lite franska och engelska. Men flickan hade inte feber. Väl tillbaks på båten läste vi på. Mycket talade för att det var impetigo, en mycket smittsam bakteriell hudinfektion, som är ganska vanligt spridd. Kanske har hon både öroninflammation och impetigo? Hon fick en barnkur amoxicillin med tillägg av clavulanic acid, som enligt våra böcker kan verka mot båda dessa åkommor,. Dessutom fick hon gosedjur. Vi tog med tvål, vatten, tyglappar och en antibiotikakräm för att pyssla om alla såren på henne, samt gav order om att man också skulle sköta om de andra barnens blemmor. De såg emellertid inte ut att vara lika elakartade. Idag såg flickan betydligt piggare ut och kunde leka med de andra barnen.

En av fiskarna, Adonis, mår dåligt av tandvärk, så han ska ta sig de 30 sjömilen till ett samhälle och dra ut tanden, men först måste han fiska ytterligare fem dagar här. Barnen är för små för att arbeta i fisket, så de har mycket fritid och springer och leker på stranden. Man har tjuvhuggit lite urskog till träkol för matlagningen, men nästan all skog på de bergiga åsarna och ända ner mot havet ser ut som urskog. Vi fick en guidad tur i skogen av Adonis som tack för de olika medicinburkarna. Adonis har haft en enmånads engelska-kvällskurs i Maroantsetra och en annan kille här kan lite franska.

Vattnet är kristallklart, eftersom vi är långt från de stora floderna nu, och havet brusar mäktigt bland klipporna bredvid oss. Ett högtryck söderut ger friska sydostliga vindar en vecka framöver, så vi dröjer oss kvar i det här området till vinden lägger sig lite. Ser fram mot att se lite vilda lemurer, det ska finnas 12 olika arter i reservatet här, samt många fina fåglar. Vi tog en lång gummibåtstur längs kusten i morse och hittade flera fina stränder och skyddade vikar, där vi skulle kunna lägga Caminante. På alla ställen man kan landa båtar ligger några spridda palmhyddor och man ser barn leka. Alla dessa ställen är nog temporära bostäder för fiskefamiljerna. Fast just nu är vågorna för stora för de ska våga sig ut i sina kanoter med de stora näten och långrevarna. Inte konstigt att de frågade oss om vi hade någon väderprognos.

Gustaf 29/8 2016, 15 52.13S 50 01.08E