Franska nationaldagsfirandet på Fakarava
Tusentals fiskar, så kallade “groupers”, fläckiga, med stora läppar, hade samlats de senaste dagarna i södra passet på Fakarava. De har stått tätt intill varandra nära havsbottnen i väntan på att släppa ut sina ägg vid fullmåne. När tidvattnet vände i förrgår befann sig således massor av dykare och snorklare i vattnet för att se denna händelse. Till och med ett filmteam kom, med all utrustning, för att delta i denna märkliga tilldragelse. Vi deltog förstås också, tillsammans med besättningarna från de franska båtarna Laurin, Oanagogo, Karaka och Eos, somliga med dykutrustning, en del utan. Inte för att vi såg några ägg, men alla fiskarna syntes tydligt, även för oss som bara snorklade. Karin fick prova på att dyka med Gustaf. De simmade runt tillsammans på sex meters djup, och hon tycks klara av konsten att tryckutjämna.
Igår motorseglade vi allihopa 25 sjömil till samhället här på norra Fakarava, för att vara med vid festligheterna runt firandet av den franska nationaldagen, den fjortonde juli. När man rör sig inne i dessa atoller är det gott att ha en utkik uppe i riggen för att spana efter korallgrund. Gustaf klättrar gärna upp, kanske med en walkietalkie i handen. Efter en stunds motorgång fick vi ut genuan och storseglet. Då hörde Gustaf en konstigt ljud från motorrummet, så det var till att stänga av motorn kvickt, och sedan segla mycket långsamt två timmar medan han fick serva trefasgeneratorn och “clutchen”, som blivit överhettad. Det var inte alls roligt att veta att dessa krånglade, för de behövs för att vi skall kunna dra upp ankaret och köra watermakern. Men det verkade inte som om vi hade kört sönder någondera. Gustaf tycks lita på dem nu, efter att han belastat trefasgeneratorn resten av resan genom att fylla dyktuber och göra sötvatten. Sent på eftermiddagen kunde vi runda en pärlodling och ankra utanför kyrkan i Rotoava.
Idag har vi varit iland och tittat på alla blomsterprydda barn och vuxna, och fått en fantastisk gratislunch, bestående av marinerad rå fisk och currykyckling i kokosnötsmjölk. Lovisa och Karin har hittat nya kompisar från ett par barnbåtar vi mötte på Nukuhiva och Tahanea. Laurin ligger förtöjd långskepps med oss, för Gustaf har hjälpt Adrian att svetsa ett nytt motorfäste. Våra båtar ser lite roliga ut akterifrån, ungefär som Helan och Halvan.
Det är ett jätteglatt gäng att vara med, dessa fransmän (som alla är yngre än oss), det är lite som att leva i ett kollektiv, fast i båtar. Alla använder varandras jollar, kiteutrustning, kajaker och dykutrustning. Caminante har vaknat till liv, så det har blivit många gemensamma luncher, middagar och kalas, och till och med frukostar. Leon, Adrian, och Ariel från Oanagogos och Laurin känner sig ganska hemma ombord, sedan de hjälpte oss med slussningen i Panamakanalen. De lagar mat, diskar, städar på däck när det behövs, lagar sina kitar och jollar ombord, passar eller busar med barnen. Ombord på Eos finns en riktigt rolig fransyska, Marion, och hennes pojkvän Borja från Spanien. Karaka är en femton meter lång stålbåt, där kaptenen Tom tar ombord gäster som stannar minimum en månad, ofta upp till ett år. Gänget där består av musikläraren Damien och hans flickvän Celine, Antoine (som är både dyk-, skid- och klätterinstruktör), samt en ung tjej Margo, som troligen kommer att följa med oss västerut ombord på Caminante.
Tina, 9.04z, 15 juli 2014, Fakarava