1 jan 2016 2016-01-01 12:09 2016-01-01 12:09

Fullt hus ombord.

Erics familj fick en tuff start, med kulingstyrka på vindarna, då vi lämnade Ambon. Det blev en dagssegling på 20 sjömil, och visserligen erbjöd kusten oss lä, och strömmen utanför Laitimor-udden var lyckligtvis hanterbar, men soffor och dunkar flög ändå omkring på däcket, som de inte gjort på länge länge. Välkommen till nordvästmonsunen! Camilla är tack och lov en riktig viking. Som en virvelvind röjde hon upp på akterdäck, nöjd med att hon stoppat sjösjuketabletter i alla sina familjemedlemmar före avfärden. Vi ankrade i en skyddad vik på nordvästsidan av Ambon, Teluk Balaena, på 10 m sand, och så kunde vi pusta ut några dagar.

Staden Ambon tog luften ur oss allihopa! Gustaf och jag lyckades trots språkbarriären både handla mat och ordna med en taxi som skulle komma och plocka upp oss kl. fem på morgonen nästa dag, för att köra oss till flygplatsen för att möta Eric-familjen, en timmes resa. Jag hann både klättra över betongmurar i fattigkvarteret vid hamnen och åka vilse med motorcykeltaxi innan jag listade ut att stället vi låg ankrade på hette “Gudang Arang”. Jag kunde varken säga “havet” eller “båt” på indonesiska!
Klockan halv fem på morgonen turades Islamic Centre och Christianity Centre, som låg sida vid sida vid strandkanten, om att väcka oss med maning till bön. Kyrkan jazzade till det med piano-jam och Hallelujah, så de skulle höras extra bra. Sammanfattningsvis kan jag inte annat än såväl älska som avsky indonesiska storstäder. Man är utsatt. Soporna, särskilt de i havet, är deprimerande. Men möter samtidigt så många vänliga människor, och stadslivet är så färgstarkt och spännande. Vi behövde till exempel aldrig låsa jollen, för den sköttes om av fiskande pensionärer och vakter, som fanns där även vid femtiden på morgonen!

Navigationen är experimentell här. Vi har inga detaljerade sjökort, varken elektroniska eller traditionella, på papper, heller  inga guideböcker, de är helt enkelt inte skrivna än. Inte ens på Googles kartor finns några detaljer. Vi har förstås några anteckningar som tidigare seglare har gjort. Vi har också elektroniska dykguideböcker, men de ger ingen info om ankringsplatser.

Första stopp blev Molena Island, en cigarrformad liten ö i nord-sydlig riktning. Stranden såg fin ut, men det var svårt att finna en sandig korallfri fläck att ankra på. Men snorklingen och dyket var bara woow…hopp i sjön, och man var i en annan värld, med underbara koraller och rikligt med fisk, och sikten var, ja, superb, vida bättre än vad vi såg i Raja Ampat i november. Morgonen efter vaknade vi upp vid min. lågvatten och hade 20 cm under kölen. Vi ankrade om, längre ut, och la ut ett akterankare för att skydda korallerna. Det var tydligen världens sämsta ankarplats vad beträffar rull och ström, och tredje natten skavdes akterlinan av. Vi flyttade oss fem sjömil till sydvästra Saparoea där vi ligger nu. Det är lite rulligt ibland. Det finns flera stränder, som man dock bara kommer åt vid medel/högvatten och ett fint snorkel- och dykställe, 500 meter söderut, vid en udde. Enormt vackert är det här, med grönska och berg, palmer och kalkstensklippor. Vinden blåser intensivast på eftermiddagarna, för att sedan oftast mojna vid solnedgången. Våra väderfiler stämmer sällan, det blåser ofta dubbelt så mycket.

Ungarna leker och badar. Jul och nyår har passerat, med kalas och go mat. Vi har ätit hummer och krabba från Ninigo-atollen. Vi ankrade en natt vid ett holländsk fort vid samhället Haria och handlade många kilo frukt och grönt. Ananas är en favorit, de kostar c:a 10 kr/st. Camilla klarade bara av ett besök iland. “Det blir för intensivt”, tyckte hon, särskilt när man har med barnen. Smala, smutsiga gränder med hård motorcykeltrafik. Här passerar en och annan dyk- och snorkelturist, men fem blonda barn verkade ingen ha sett förut. Magnum-glassen hade dock hittat hit, så det fick bli glassfika.

Gustaf har plockat isär samma toalett två gånger nu (nej det är INTE gästtoaletten). Han brukar vara vrålarg när han håller på med den sortens jobb, för han tror att det är vi kvinnor som slarvar med spolningen. Men igår var han så lugn och fin. Jag insåg att det var för att han fick lyssna på Sune-sagorna samtidigt. Sunes pappa Rudolf har det alltid värre än Gustaf.

Tina, Separoea, Lease Islands, Indonesien 03.37.424 S, 128.39.582E