Gästfrihet utan gränser
Blir det inte ensamt här? Särskilt vintertid? – Nej vi känner oss aldrig ensamma!
Tina och jag står tysta ett ögonblick och smälter detta bestämda svar. En liten familj i ett lika litet vitrappat stenhus som smälter in i berget. Här bor de året om. Mannen är trädgårsmästare på ett slott någonstans och de ser lyckliga ut med alla hundar och katter och andra husdjur som redan blivit bästa vänner med Karin och Lovisa. Runt om är det mest ödemark, berg, hav. Regn och snålbåst året runt och så dessa oändliga blöta torvvidder. Men så finns här ett och annat hus där det verkar finnas desto mer värme och gästfrihet.
Vi var ute och traskade idag och jag pekade på en vattenslang vid ett hus och frågade om jag kunde få lite vatten eftersom Karin var törstig, och genast blev vi inbjudna. En stund tidigare hade jag hjälpt Karin att kissa nere i ett dike och en bil som passerade hade stannat och undrade om vi behövde nån hjälp med något. Sånt är man inte bortskämd med från Sverige.
I förrgår var vi ute norrut med gummibåten. Långt in i denna ganska öde fjord. Mycket spovar och andra vackra fåglar på dessa stora vidder och tångbanker. Men så såg vi en riktigt grön hage som gick ner till vattnet omgärdad av uråldriga och monumentala gärdsgårdar täckta av svartprickiga björnbörssnår. Efter att ha traskat runt ett tag och barnen sprungit av sig i denna Edens lustgård träffar vi på en farbror. Han kan inte jättebra engelska, verkar mest prata irländska, det ursprungliga språk som talas här längs kusterna och som liknar keltiskan som talas av en del på yttre Hebriderna. Han vill gärna visa oss allt fint och skaffar fram hästar som barnen får klappa och mata. Han lever här året om med sin familj och jobbar enstaka dagar för att tjäna pengar, annars är han självförsörjande med lamm, några kor, samlar torv till bränsle för vintern mm. Han verkar inte ha bråttom i sitt liv, kan titta på medan mina barn pratar med hästarna i minst en kvart och jag frågar om ditt o
ch datt. Det är en konstig känsla för det tycker jag att jag alltid har haft hela livet. Han hade uppenbarligen gärna tillbringat hela dagen med att göra oss lyckliga, men Tina gick åt andra hållet så efter en halvtimme säger vi adjö.
Igår tog vi gummibåten åt andra hållet, åt sydväst. Vid en enorm kritvit sandstrand hade en familj just kommit iland med en liten tvåmastad segeleka. Blyg som man är ville jag gärna fortsätta till nästa enorma vita sandstrand en sjömil föröver, men Tina insisterade på att vi måste komma in och säga hej för att Caminante legat ankrad precis brevid deras lilla eka i två dagar. Tyst och motvilligt puttrade jag dit, men höll båten på en meters djup, så vi kunde utväxla några artighetsfraser utan att göra intrång på deras strand, de var ju där först och det fanns hur mycket plats som helst på alla andra ställen som var minst lika bra. Det slutade med att vi blev bjudna på en fantastisk strandlunch med många delikatesser och hade en underbar dag i deras samt deras vänners sällskap, vilka dök upp lite senare.
Familjen var Bill och Helena med barnen Marta och Helena. Föräldrarna är runt femtio år och jobbar som sötvattensbiologer i sitt eget företag. Han gör fältarbetet och Helena arbetar vid mikroskopet och de har levt så i många år. Fantastiska människor!
Ikväll kommer vi just från middag hemma hos dem där vi hört otaliga berättelser om livet här på Irland före modern tid. De är mycket intresserade av historia och berättar med glöd om klostren och eremitbostäderna som finns här längs kustenrna. De hade utbyte med öarna norrut ända upp till Island och troligen Nordamerika och såklart den latinska världen söder ut. Detta började på 600 talet och många gånger blev klostren plundrade av vikingar från tid till annan.
Vi har lärt oss om det hårda förtryck mot de katolska som England utövade och den omfattande smuggeltrafik som rådde harifrån till kontinenten av bla ull som egentligen måste skeppas via England. Det handlades mycket med Spanien och norra Frankrike där också präster utbildades. Till och med enkla familjer på landet här kunde latin på den tiden. Men det var hårda och mörka tider och här var det mycket sjöröveri och man drog på plundringståg precis som vikingarna, inte bara mot främmande kuster utan också mot det egna landet. På vissa historiska kort märktes denna kust endast ut med en varning för sjöröveri.
Ön där vi träffades igår, den med de fina stränderna, Inishlackan, ser på vårt sjökort synnerligen bebodd ut med många hus utritade och pir och vattentank och till och med en väg finns utritad. Det är bara det att den Admirality Survey:n som ligger till grund för kartan är från 1844-1896. I verkligheten finns ingen pir, ingen vattentank eller väg, men man kan se många ruiner av gamla stenhus. Ön var bebodd fram till 60-talet och ruinen närmast vårt landningsställe för gummibåten var öns skola för 50 år sedan. Det var nog blomstrande här när sillen gick till i början av 1900-talet, men liksom majoriteten av små stenhus här på västra irland är det nu bara ruiner kvar.
Jag fick berättat för mig om den otillgängliga ön Blasket island söder över. Det var också en blomstrande koloni med kyrka och allt. Eftersom där inte finns någonstans att förtöja en båt och de levde på fiske måste de ha lätta båtar med spjälverk i trä täckta av hudar, vilka de bar upp på land efter varje fisketur, så inte havets vrede krossade dem. När moderna tider kom lämnade kvinnorna ön undan för undan, befolkningen minskade och när öborna till slut blev för få för att bära båtarna upp på land var hela byn dömd att dö ut. Nu är många av dem vi pratat med sommargäster och lever ett liknande liv som vi svenskar har. De flesta hyr sina hus här, de har fina bilar och lider ingen nöd även om de fortfarande eldar torv i sina spisar. Dock är deras torv nu pressad till briketter och saluförs i snabbköpen.
Igår badade Karin och Lovisa åtskilliga timmar i det kristallklara men ganska svala vattnet och fick till och med simmat en del. Det var vindstilla och den vita sanden var solvarm. Till och med jag badade många gånger. Barnen älskade att rulla sig i sanden efter att ha badad så de blev jämngrå och mer såg ut som små sjölejon än som mänskliga varelser.
Hemma hos våra nya vänner i eftermiddags-kväll lekte de lyckligt med Marta och Helena som är 16 och 12 år. Lovisa pratar och pratar och är så nöjd med att hon kan engelska nu. Karin är lika lycklig, men han pratar svenska, och det verkar gå lika bra det. Det var svårt att få hem dem, de var ute hos hästen omväxlande med att de ritade med Marta och Helena som är jätteduktiga på att teckna. Till sist såg de ganska trötta ut efter alla lammkotletter, chokladtårta mm, och när vi tog oss tillbaka i gummibåten var det sedan länge kolmörkt och marelden flammade bakom propellern. Ännu en förtrollad kväll i ett förtrollande gästfritt land.
/Gustaf 23.50z 18 augusti-2012, 53 23.9N 09 53.2W