Hej Skottland.
Vi tillbringade våra sista dygn på Irland inne i Inishbofin harbour, mitt på sydsidan av ön. Nordliga vindar jagade oss in dit. Det var så trångt att ankra, vi låg tydligt mitt i vägen för de små färjorna från Galway. Jag skämdes, men färjekaptenen var en gladlynt man – inga problem, det finns gott om plats, tyckte han. Vi fick tag i en lokal turistpromenadkarta, så vi använde de sista dagarna på Inishbofin till att gå flera mil genom fårhagar, kors och tvärs över ön.
Det blev två dygns seglats över till Skottland, sydvästlig vind, 10-15 m/s, kallt och ruggigt, men inte så mycket trafik. Vi kunde ankra upp mellan några små öar strax söder om Oban, med skydd från de starka sydvästvindar som var på ingång. Sju knops ström kunde man få i Cuan Sound, så jag var lite tveksam till Gustafs val av ankarplats, men vi lyckades pricka slackvatten, våra elektroniska tidvattentabeller var helt ok, och vi gled igenom sundet och ankrade utan bekymmer.
Och sen kom regnet. Men mitt i detta kom också en glad överraskning, nämligen den svenska båten Agraff, med Fritiof och Hans från Hovås. Med sina små fem ton gick det galant att förtöja långskepps på vårt ankare. Vad roligt att få till ett rendevous på detta sätt. Fritiof och Gustaf känner varandra sen förr, för de jobbade tillsammans innan vi började vår resa. Det trista vädret fördrevs med mat, fin-öl och whisky, ungarna fodrades med Ahlgrens Bilar och Marabou Limited Edition, allt medan Skottlands lågtryck turades om med underhållningen utanför båten.
När vi äntligen bestämt oss för att ignorera duggregnet och sjösätta jollen för ett symboliskt strandhugg, fick vi plötsligt syn på en man en man i land. Han hade klargul tröja och ett stort, yvigt, vitt hår och skägg. Han vinkade ivrigt och inbjudande, tydligen till oss. Så vi satte kurs mot hans hus. Hans namn var Richard, och han kom att sätta ytterligare en glad färgton på våra dagar här. Det visade sig att vi hade gemensamma bekanta – hans syster har varit gift med Andy O’Brady, en engelsk långfärdsseglare, läkare och författare, som vi mötte i Patagonien 2001, och som vi fortfarande har lite kontakt med. Richard själv är pensionär, men har jobbat med båtar hela sitt liv. I hans engelska firma “Pierce Studios” har han byggt och testat tekniska modeller för tävlings- och lyxsegelbåtar, bland annat Americas Cup-båtar.
Richards väninna Maggie, en nyligen pensionerad rektor, var där med sina två hundar. Dessutom två gästande polska ungdomar, som Richard fiskat fram via en website, där man bjuder på mat och husrum mot några timmars hjälp per dag i trädgården. Ja, som ni hör, blev det förstås ett ganska roligt och brokigt sällskap. I dag kom hela skaran ut, dels i Richards hemmabyggda roddbåt och dels i en segeljolle, på fika hos oss. Medan de nya gästerna gjorde sig hemmastadda, vi vinkade hejdå till Agraff, som skall använda de sista semesterdagarna till att runda Islay (känt för sin whisky). På eftermiddagen tog Richard oss med på en rundtur i sin bil på ön där vi är (Luing). Den är uppskattningsvis fem km lång.
Solen har tittat fram, och världen är vackrare igen. Vi befinner oss bland “skifferöarna”. Det var här man förr bröt skiffer, och stränderna är alldeles fulla med skifferplattor. På en stor del av ön betar bruna kor av en ras, som bara finns här. Smala, smala asfaltvägar. Det finns en liten bilfärja, som går regelbundet under dagtid. I de två samhällena på ön finns gamla radhuslängor och fristående, vitkalkade hus, där familjerna som jobbade med skifferbrytningen bodde förr i tiden. Richard skojade att ön numera är full av pensionerade läkare.
Nu är dagen nästan slut. Efter allt sällskapsliv är det en lugn familjekväll ombord på Caminante. Gustaf läser Harry Potter för barnen och Lovisa gör chokladmousse. Vi har en matteuppgift kvar, tidvattenberäkningar för morgondagens förflyttning till Oban. Bäst att hålla sig nykter.
Tina 16 juli 2017, Skottland