19 jan 2014 2014-01-19 02:02 2014-01-19 02:02

Holandes Cays

En långseglarbekant till oss förklarade för länge sedan att i långseglarlivet lever man med “ups and downs”. I “landlivet” blir dessa inte lika tydliga. Jag känner själv att det ligger mycket i detta. Ibland är livet skit – segla i bidevind sex dygn mellan Kuba och Panama var definitivt ingen höjdarupplevelse för min del. Men så kommer belöningen – att ankra här i San Blas och dela dagar och kvällar i ett tropiskt paradis i goda vänners sällskap.

Just nu är vi fem barnbåtar med barn i åldern sex till tretton år. Kanske båtbarn är extra bra på att leka påhittigt och intensivt, de vet att snart skiljs de åt igen. Förrförra natten sov Lovisa hos Darien i australiska Byamee. Denna natt sov våra barn och Darien i amerikanska Daphne. De har redan tre egna döttrar, men katamaraner har ju oftast fyra sovrum, i de två pontonändarna, så plats finns!. I natt skall Cassandra från svenska Litorina sova hos oss. Just nu har Gustaf en två timmars kemilektion med laboration kring Periodiska Systemet för de fem äldre barnen: Alex från Kendipi, Oliver från Litorina, Stella och Cleo från Daphne, och vår Lovisa. Barnen verkar tycka att det är jätteskoj med en gemensam skola.
Vi ligger ankrade i Holandes Cays. Norr om oss dånar det från revet, som är en enda lång vågbrytare längs hela horisonten. Söder om oss finns palmöar och smårev. Här finns några stränder, där vi träffas och fikar på eftermiddagarna. Vattnet är klart, med områden omväxlande med koraller, sjögräs och sand. Det är bara att hoppa i bakom båten med cyklopet och simfenor. Det finns gott om rockor, samma dag vi kom hit såg vi flera som hoppade nästan en meter upp ur vattnet. Häromdagen tog vi gummibåtarna ut till revkanten och drev tillbaks en halvtimme med strömmen över sand och koraller. Barnen snorklade upp och ner, vi såg två mindre hajar, en rocka och en barracuda. Det är en rolig känsla att driva med strömmen, man känner sig som en fisk.
Dariens födelsedag firades häromdagen på stranden, med skattjakt och godispåsar. Litorina har legat på denna ankarplats i fem veckor och det har varit helt öde. Men nu är det många segelbåtar här, och dagen efter att vi kom hit dök en Kunafamilj upp på stranden. “Vi skall stanna här i två månader, bygga ett hus, röja på stranden och börja ta betalt”, sa de leende. Och vi gnisslade tänder i smyg… Nu är det högsäsong, massor av segelbåtar, och de lokala tar självklart tillfället att tjäna lite pengar. På ankarplatsen öster om oss tar man 2 US dollar per person för att gå iland på stranden. Igår fick vi betala 10 US dollar ankaravgift för Holandes Cays. Nästan varje dag kommer det en lokal båt och vill sälja molas, de lokala handarbetena. Kunaindianerna är absolut inte påträngande, men Gustaf tycker det är rätt jobbigt med människor som kommer till båten och vill sälja saker till oss, och vill helst att jag går upp och tar hand om sådana gäster. Vill man leva i ensamhet och ekonomiskt oberoende får man flytta någon annanstans.. Men man surar inte länge när man ligger för ankar på världens vackraste plats. Detta är verkligen en lekplats i havet som gläder både barn och vuxna!

Tina, San Blas, Panama, 17.06z, 18 januari 2013