Häst och vagn genom stan på Kuba
När vi kämpade på med skolan i dag lovade jag Karin att om hon gjorde ett bra jobb skulle hon få åka hästskjuts. Hon har tittat så mycket på sådana när vi varit på promenad. Skolan gick utmärkt, så när vi knatat genom stan, tittat på många exotiska ting och slagit rekord i glass-ätning på Koppelia (uppe i fem kulor = 60 öre, börjar bli dyrt), avlevererat en klanderfri dricks och solen började gå ner – då var det dags.
Hästskjutsarna står överallt i stan, och egentligen får nog inte turister åka med dem om man ska vara nogräknad. -Vad kostar en tur ut till marinan? undrade jag. Hmm, han visste inte var den låg, men 20 pesos tog oss vart vi ville. Det är fem kronor. Det är runt tre kilometer till marinan och när vi förklarat vägen var det bara glada miner. Vi bad honom stanna vid ett bageri på vägen. Tina slog till och köpte sex limpor. Fem kronor. Kusken berättade lite om sin familj, han hade en dotter som var mycket lik Karin, det blev en väldigt trevlig hemfärd. Moñeco, som kusen hette var elva år och travade på lugnt, men det blev stor munterhet ombord när den avlade en laddning gödsel i sin akterlåda. Vår ciceron berättade att han hade en liten häst till, som också jobbade mycket, Chicitita. Förstår att det är tungt jobb för hästarna att knega på från gryning till sent på kvällen, så då är det väl bra att vara två att turas om. Kärrorna används lika mycket för transport som taxi. En del har lufthjul, typ liten bil, andra har järnhjul med bara gummi runt hjulet så det inte skramlar. Jag frågade om det var dyrt att ha häst. Blev de ofta sjuka och så. Hemma kostar det ju en förmögenhet. -Nej, de blir nästan aldrig sjuka och behöver ju bara lite gräs. Faktum är att alla hästar vi sett i stan (och det är mer än hundra) är betydligt magrare än ridhästarna därhemma, samt ytterst väluppfostrade. De står blickstilla i väntan på nya kunder och gör precis vad de blir tillsagda. Men så värst snabbt fortskaffningsmedel är det ju inte. De flesta som tar sig fram i stan använder vanlig cykel, ofta skjutsande någon på ramen, ibland två. Det finns också en del motorcyklar, också vanligt med sidokärra eller släpkärra, typ vanligt släp fast aningen mindre, lastade t.ex. med en stor trave fyllda apelsinsäckar!
Det är härligt att se hur mycket konst man fått in överallt i samhället. Det är uppenbarligen en statlig angelägenhet att göra landet vackert. Överallt statyer, tavlor och väldigt mycket smideshantverk. Man får en uppfattning av att kubanen älskar att svetsa. Gungor, karuseller, klätterställningar och massor, massor av olika konstverk tillverkade av armeringsjärn, plåtremsor, ståltråd , galler etc etc, allt konstfärdigt sammansvetsat till sköna former livar upp stan. Ibland prydligt målat, ibland lämnat att rosta i skönt förfall. Men på något sätt innehåller konstformen moment av det mänskliga, med åldrande och den eviga kampen om existensen. Ett monument jag gillar är en fyra meter hög köttkvarn som spruckit inifrån och som jag tolkar som en tyst protest mot det monotona och bristen på reflexion. Men det finns så många. Varje sak på lekplatserna är handgjord och skiljer sig i utseende från andra. Ofta är de svetsade i tunt material i fantasifulla former. Rymdfarkoster, bilar och andra moderniteter är vanliga. Och det finns många lekplatser. Några tråkiga EU-direktiv om säkra lekplatser har de ännu inte fått. Här finns chansen att slå ut framtänderna om man inte aktar sig och rutchkanorna har minimalt med räcken (huh…). Vad som dock behövs är lite olja för det är ett jäkla gnisslande när många barn leker där.
I morgon tidigt åker vi till Havanna med en taxi och bor två nätter på bed-and-breakfast. Ska bli skoj. Det är tre timmars bilfärd och det ska bli med nån gammal 50-tals amerikanare. Inte så orginellt här kanske, minst hälften av alla bilar är 40- och 50-talare, även lastbilarna. Resten är ryska med få undantag. Natti-natti,
Gustaf 3.20GMT 3 dec 2013 CienFuegos, Kuba