Sista brevet hem.
"Långedrag, Göteborg, 03.00 GMT, 12 sept. 2003
Caminante har nu legat förtöjd vid sin gamla hemmabrygga i GKSS i tio dagar och
livet återgår så sakta till det normala efter all hemkomstyra.
Detta är en mysig hamn med väldigt trevliga båtgrannar och goa och glada
seglartjejer som driver klubben.
Jag sade bestämt att livet återgår till det normala. Detta är dock en sanning
med modifikation, när man har levt som långseglare under så lång tid. Det känns
faktiskt som om man vrängs ut-och-in på ett egendomligt sätt. Seglarjaget föses
undan till insidan och hemmajaget, som under tre års tid mest befunnit sig på
insidan av själen, vänds åter ut, fullt synligt. En tämligen schizofren känsla
det där, att bli en annan, en annan person, som man förut burit långt under
huden.
Som båtburen långresenär gick det ju inte an att segla omkring och samtidigt, i
sitt huvud, vara en jäktad stadsbo. Det passar heller inte att leva landlivet
och därvid ständigt ha känslan av att vara på väg, med huvudet fullt av
båtprojekt och äventyr, mestadels spanande efter väder och vind.
I bägge fallen vore man alldeles olämplig, på alla sätt och vis. Att göra ett
mentalt "swap" förefaller då att vara det mest praktiska, även om den processen
är svår att viljemässigt styra.
Jag tror nog inte att det bara är jag, som ibland vandrar runt med ett inre
fyllt av tankar och reflexioner, som det må vara säkrast att snarast stuva
undan. Alla inbitna hobby-pysslare känner mycket väl till att det är bäst att
hålla inne med det mesta av sina märkliga fiske- och jaktintressen, fågelskådar-
eller teknikpassioner, när de sitter vid fikabordet på jobbet. -Man vill ju inte
väcka anstöt.
Nu har jag ju också skådat tillräckligt med hav, så att det faktiskt räcker ett
tag, så det förefaller just nu mer spännande att släppa fram den andra sidan av
själen och låta omgivningen frotteras med den och inte med den långseglande.
Det är så härligt att åter ha sina gamla goa vänner omkring sig! Detta hindrar
mig emellertid inte från att bo i båten som vanligt, baka bröd ett par gånger i
veckan i den trevliga dieselspisen eller att pyssla med olika ting i båtens alla
små skrymslen - för hemtrivsel och funktion!
Ibland tror jag till och med fortfarande att jag har nattvakt, när jag skriver
på datorn och reser mig upp för att titta ut i mörkret genom fönstret vid
navigationsbordet där jag sitter. Då ser jag månen och fyrarna ute på
Rivöfjorden. I en hastigt övergående irritation lägger jag också märke till att
topplanternan är släckt.
Faktum kvarstår, Caminante är tillbaka efter tre års världsomsegling, och lite
förändrad har man kanske blivit på kuppen. Men nu ställer man frågan, hur kom
jag egentligen tillbaka? Sist var vi ju på väg in i Norska rännan, Peter och
jag.
Så nu får jag väl försöka berätta hur resan slutade.
Vi låg alltså och slörade utanför Sörnorge med den vanliga västsättande strömmen
och gropiga sjön, måndagen den 25e augusti.
Vi gjorde bra fart, men såg under dagen att barometern föll. Prognoserna lovade
fortsatt nordliga vindar, så det borde inte tillstöta några svårigheter att
angöra en dansk hamn dagen därpå. Vad gör man i vårt kära västliga grannland?
Jo, man provianterar och ser till att få ombord lite av det goda danska ölet. Så
illa ställt som det var då Röde Orm nådde Danaväldet efter åtta år i Almansurs
tjänst "i fläsklöst land" kanske det inte var för oss, men faktiskt, kändes det
ändå något ditåt. Det blev ju aldrig av att handla något annat än ett dussin ägg
i Skottland, så nu vandrade tankarna till sill, rökt bacon och den dejlige,
feta, danske leverpastejen.
Men frampå natten stod barometern lägre än vanligt och vinden vred och gick till
slut stick i stäv. Härefter började det mojna och till sist blev det bleke.
Från den kalla Nordatlanten och den blåsiga Nordsjön hade vi nu hamnat på en
tryckande och halvtropisk Skagerrack. Det var över tjugo grader i vattnet till
havs, och sånt har jag aldrig varit med om hemma tidigare.
Både Peter och jag var tröttare än vanligt av de ständiga segelskiftena de
senaste dygnen. Alla intensiva funderingar, alla tankar på framtiden, planerna,
hur det skulle bli att komma hem, innebar för oss en ny dimension av belastning.
Plötsligt hade vi hamnat i en värld där det frågades efter en exakt ankomsttid,
det räckte inte längre att ange land och månad.
Var sjätte timme inkom en ny väderprognos via kortvågsradion och pactormodemet,
och det var eländigt att se hur illa de stämde, jämfört med hur det varit ute på
öppna havet, där väderutsikterna oftast varit korrekta.
Bengt, Peters far, anmälde via radiomail att han ämnade möta upp i Hirtshals.
Dit hade vi tidigare planerat anlända vid lunchtid, då prognoserna fortfarande
talade om vind. Det blev till att köra motor i tolv timmar för att klara
tidsplaneringen. Vi puttrade genom bleke, lågtryck och ett klibbigt dis. Allt
talade för urladdning och kallfront, men prognoserna nämnde inget värre än 9-11
m/s. Fronten skulle dra över oss på kvällen och ge nordlig vind, så vi fann det
bäst att inte stanna för länge, så vi skulle bli inblåsta i Hirtshals eller få
motvind när vi skulle runda Skagen.
Provianteringen fick ske i största hast. Bengts reseplanering fungerade som han
hade tänkt, han mönstrade på och vi gick vidare norrut för motor i bleket efter
ett så kort besök som bara två timmar i land.
Redan efter en liten stund hade vi fin NV-vind och kunde segla norrut i sju knop
för att ta höjd innan fronten var framme. Det var härligt att se vilken
entusiasm Bengt visade inför vår utrustning och framför allt våra goda
instrument. Härligt var också att vi nu äntligen hade någon som ville lyssna,
när Peter och jag berättade om alla våra äventyr. Lite övermodiga kände vi oss
allt efter vår långa resa, och gott var att berätta om den.
Men ve den som förhäver sig, och än värre för den som menar "att det blir mycket
tung rodd innan man åter är hemma". Så skämtade vi, och så talade Röde Orms vän
Krok. Vad som hände sedan må lända den uppmärksamme läsaren av Frans G.
Bengtssons bok till varnagel för utsagor om vad som väntar inför livets skiften.
Där stod vi och berättade skepparhistorier vid navigationsbordet och lät dyra
minuter gå, medan skymningen föll och de svarta molnen hastade emot oss. Skulle
tro att Tina skulle ha varit mer uppmärksam på nuet, än vad vi var. Visst borde
man ha sett upp bättre efter allt man lärt sig av alla fronter man sett, t.ex. i
Sydamerika.
Plötsligt lovade Caminante upp och blev helt feltrimmad med sina fulla segel
bidevindskotade. Jag väntade mig ösregn, men det kom inte en droppe. På en minut
hade vi 17 m/s ONO och snabbt fick vi ta in ett par rev, för att åter få allt
under kontroll. Turligt nog hade vi åtminstone tänkt på att sätta upp lilla
kulingfocken på inre förseglet, och det blev nu till att hålla upp så gott det
gick med två rev i storen, utan genua och mesan.
Efter någon timme när det mojnat av lite och ett hörn av rullgenuan åter släppts
ut, gjorde vi upp om nattvakterna, och så gick jag till kojs. Men mycket sömn
blev det inte.
Strax gick Peter upp för att slå ut ett rev i storen. Detta visste inte pappa
Bengt. Plötsligt hör jag några fasansfulla vrål från fadern som letar efter
Peter men inte kan finna honom någonstans. Han tror att sonen har gått förlorad
över bord. Nackhåret reste sig och jag flög upp som ett skott, men det var som
tur var falskt alarm.
Eftersom vi inte kunde hålla högt nog utan kom allt närmare det danska landet
och jag hade svårt att känna mig riktigt avslappnad i kojen, bytte vi vakter och
Peter gick till kojs. Bengt och jag trimmade och höll god fart trots den starka
motvinden och trots mycket beväxning under skrovet.
Så småningom vred vinden till vår fördel och vi passerade Nordstrand och alla
Skagens ljus. Det åskade på avstånd och en ny svart molnfront närmade sig
obevekligt, med de typiska regnslöjorna hängande under sig. När finalen var nära
tog jag in tvåan i storen igen och rullade in genuan helt, precis lagom innan
det nya skitvädret var över oss. Nu hade vi nog närmare 20 m/s nordlig vind, men
vi seglade på fint i det hällande ösregnet och var helt inneslutna i mörker. Det
kändes fint att ha ordning och reda på seglingen. Natten led så sakteliga medan
vinden sakta minskade och reven åter kunde slås ut.
Jag purrade Peter och gick och lade mig, men jag kunde fortfarande inte få
mången blund i mina trötta ögon, för vädrets makter hade mer att ge denna natt.
Det är inte så ovanligt att kallfronter är uppdelade i två. Först en som får
barometern att sluta falla och sedan en när den plötsligt börjar stiga igen. Och
jag hade varit övermodig nog att förklara att vi fått vårt nu, ett påstående som
ofta får hämndens gudinna Nemesis att ladda om.
Sedan jag lagt mig kom tre rejäla squallar, och Peter som kanske i likhet med
mig nyss var lite för optimistisk, blev överaskad var gång, med alldeles för
mycket segel uppe. Efter varje squall lät han full stor sitta uppe. Med full
stor och 20 m/s kan åtminstone inte jag sova. Var det månne hemlängtan som drev
Peter att segla så hårt? Så där låg jag på helspänn och undrade hur det gick för
dem där uppe. Själv brukar jag följa molnen på radarn och försöka ta in rev
strax innan regnet kommer. Men på Skagerrack råder ju ytterst sällan sånt väder,
att det ska behövas. Energin för squallar av denna karaktär kommer av 22-gradigt
vatten och riktigt kall luft, vilket var precis vad vi nu hade fått. Det var mer
hagel än regn som kom i de intensiva skurarna, trots att det varit svettigt
augustiväder några timmar tidigare.
Den allra sista squallen hade redan börjat mojna av. På några plötsliga
vaggningar kände jag att båten föll av lite för mycket. Jag hörde Peter springa
till ratten för att lova upp.
Då sa det plötsligt Pang någonstans akterifrån. Ett ljud, som från en gigantisk
pilbåge, som skjuter av en pil.
Jag satte mig upp och lyssnade intesivt en lång sekund och gick snabbt igenom
stag och vant i tankarna. Nej, men kanske ett skot? Knappast.
Jag var redan på väg ur kojen när jag av skriken förstod att det måste vara den
andra styrvajern som gått av. Den som jag veckan innan hade kollat, när jag
bytte babordsvajern. Då fanns där inga tecken på förslitning, men så hade jag
också bara känt efter sticksiga spretande kardeler och inte mätt efter
förtunningar med skjutmått, så som jag lärt mig att man egentligen skall göra,
av min vän Mike, hissinspektören från Kanada.
Det är mycket begärt att lära av andra, men av sina egna misstag borde man väl
nån gång ta till sig något.
Trettio sekunder senare var stor och mesan nertagna och Peter återtog sin nu väl
inövade roll att styra Caminante med bara seglen.
Min första tanke var att hitta bästa strategin, och den berodde helt på vår
position. Pissevåt och i bara kalsingarna, med haglet smältande i min yviga
kalufs kastade jag mig över sjökortet och fick dit ett kors tio sjömil utanför
Paternosterskären, strax norr om Marstand. Två timmar med fem knop...
Då räcker tiden, tänkte jag. Strålande! Fortfarande gott om tid att sätta dit
nödstyrningen, men alldeles för lite för att byta vajern.
Medan jag torkade mig och huttrade så att jag hoppade upp och ner blev nästa
tanke - Skit också! Vi som städat båten för att komma hem, ja, kanske inte så
jättenoga, men snart ser här säkert här ut som i ett bättre skrotupplag. Vi
måste ju röja fram roderaxeln med sin kvadrant under akterkojen, där vi lagt
alla bra-att-ha-saker!
Jag började stuva ut alla cyklar, träskivor och annat bråte som bott under
kojen, men denna gången fick de släpas längre förut, för jag misstänkte att det
skulle komma att regna in en del genom akterluckan, där nödstyrningen skulle
monteras fast. Ganska snart var det röjt och felet verifierat. Styrvajern hade
gått av en liten bit in i sitt styr-rör, och den nya och friska babordsvajern
log försmädligt under sitt tjocka lager av konsistensfett. Varför bytte jag inte
också den andra vajern häromdagen? Men logiken, detta förrädiska regelverk, hade
sagt mig att det var alltför osannolikt att den skulle hinna gå av på de sista
700 sjömilen efter att ha klarat sig i 24 år och säkert 50000 sjömil!
För två år sedan hade vi styrt med nödstyrningen för en dag. Då hade kvadranden
brustit, sedan Caminante draggat i Rio Baradero i Argentina och ränt baklänges
in i strandbrinken i fem knop med rodret före och med hela floden pressande på.
Då hade det varit svårt att få delarna till nödstyrningen att passa, men de var
nu väl omskötta och inslipade, och Tina hade stålborstat och rostskyddsmålat
allting prydligt och med stor kärlek. Det var därför inte svårare att sätta ihop
förlängningen av roderaxeln än att bygga samman ett par legobitar, så på några
minuter hade vi en rorkultstyrning i sittbrunnen. Luckan ner till akterkojen
fick vara öppen för roderaxeln.
Det blåste ännu en del och sjön var krabb, men regnet hade nästan upphört.
Bengt, som dagen innan varit en ivrig företrädare för rorkultstyrningens ädla
hantverk, tog ömt i spaken och förde oss med varlig hand mot nordost, medan
Peter sprang runt och tejpade upp plastsäckar över allt som kunde skadas av
vatten i aktern, om nya squallar skulle överfalla oss.
För att inte belasta nödstyrningen i onödan beslöt vi att gå för motor, och
dessutom inte gina utomskärs, utan gå in mot Skärhamn, söder om Härön. Medan det
ljusnade och blev dag fortsatte vi genom Kyrkesund, förbi Mollösund och upp i
Boxvikskilen, där vi ämnade desembarkera, reparera och röja upp, samt pusta ut
och få en välbehövd lur. Sällan har jag sett att det varit så strömt i sunden
här mellan öarna, och på vägen mellan Tången och Lyr såg vi en stor vindfälld
björk som låg lika sommargrön som de andra. Flera svarta moln drog förbi, men de
gick alla utomskärs, så vi slapp regn och fler överraskningar.
Nästan framme kom oss min far Peter oss till mötes i sin snurrebåt och hjälpte
till att lägga ut två landförtöjningar efter att ankaret hade fällts. Här, på
Hasslebacken, ligger familjens mysiga fritidshus, där jag busat så många somrar
genom åren, och allt kändes så härligt tryggt och välbekant. Övriga familjen
Hellkvist kom och hämtade Peter och Bengt, och det blev middag och många kramar
när också min mamma Barbro dök upp. Det var ju ändå bra länge sedan man sågs
sist!
Stora mängder rep, kätting, ankare och ett segel fick bli kvar på Orust. Den
trasiga styrvajern var snart bytt, men det tog sin rundliga tid att åter få
ordning och reda ombord. I gryningen den trettionde augusti lättade vi åter
ankar, denna gång med både Peter och hans bror Johan och pappa Bengt ombord. Det
blev fin slör i svag vind, så vi gick utomskärs hela vägen till Göteborg, och
klockan fyra seglade vi in i GKSS-hamnen och fick ligga vid klubbens
avlastningskaj, där många vänner, syskon och bekanta mötte upp.
Stor glädje och många kramar! Jag kände mig som den förlorade sonen som dyker
upp från ingenstans och blir så orättvist omhuldad! Där var imponerande många
söta små barn som kommit till världen sedan jag senast var hemma. Syster Ingrid
och Magnus döttrar Tova och Freja kände jag ju sen innan, men vad stora de
blivit! Men lille Hugo var nybliven och broder Johan och Cissi, stolta som
tuppar stod där med lilla Matilda på armen. Tinas syster Mia och Kalles lilla
bebis Susanna var där och broder Eric och Camilla ståtade med en stor mage som
lovade goda tider. Där var Martin och Ida-Maja med skönheten Rani, och Mia och
Lars med sina små goa tvillingflickor Tova och Olivia. Ett sånt barnkalas!
Champanjen skvalade och kamerorna blixtrade trots en och annan regnskur.
Och så slutar historien om långseglingen med Caminante. För den här gången. På
kajen, och omgiven av alla kramgoa vänner. Många som varit med och seglat genom
åren, men också många andra busiga lekkamrater som ännu inte hunnit förledas
till sjöfärder. Människor som istället farit på upptäcksfärd i kemins, musikens
eller något annat av livets alla spännande och ännu inte fullt kartlagda
områden.
Men ännu saknas Tina, som dröjer sig kvar två månader till i Australien, bland
provrör och instrument och som i min värld tills vidare får ersättas av syskon
och föräldrar.
Gustaf."