Lombok
Armarna känns styva och tunga. Jag har just burit ombord 360 liter diesel, som jag lyckats köpa på en industrimack i Mataram, någon mil härifrån. På den vanliga macken vill de inte sälja diesel till mig, skrämda av polisen som de är, så jag fick först gå en halv kilometer, sedan åka taxi långa vägar och där punga ut med nästan fem kronor per liter och sedan taxi tillbaka med dieseln. En knapp femma är priset för den icke subventionerade soppan. Jag hade trevliga pratstunder med taxichaufförerna. Om livet och om drömmarna de drömde. De flesta män jag har pratat med drömmer om om att resa till Mecca. De sparar och de drömmer, men ingen har kommit dit, ingen som någon kunnat berätta om här. Resan kostar den astronomiska summan av 37 miljoner rupier per person, för tjugo dagar med kost och logi, en bra bit över en årslön, eller 22000 kronor. Kvinnorna vi talat med har mer realistiska drömmar, om närmare platser. Kanske de befinner sig lite längre från den sanna islamiska glöden. De går ju inte så ofta i Moskén, och kanske de prioriterar annorlunda mellan detta livet och det som
följer därefter.
Uppfylld av dessa teologiska funderingar har jag släpat mina oräkneliga dunkar den halva kilometern, kryssande mellan turisterna som fyller gågatorna, och den långa, ornamenterade bryggan, till den väntande gummibåten. Snyggt lördagskvällsklädda flanörer och semesterfirare från världens alla länder har fått maka sig lite försiktigt åt sidan, där jag kommit ångande med mina doftande 35-litersdunkar på axeln. Runda efter runda, timme efter timme.
Men de senaste dagarna har också vi varit turister, riktiga, tvättäkta sådana. Vi har nämligen legat ankrade på Gili Air. Det är en liten exklusiv ö, fylld av serveringar och promenadstråk (inga bilar, bara hästdroskor), små smakfulla hotell och hyrställen för surfbrädor och andra leksaker. Där är det troligen för dyrt för de vanliga indonesierna. Där fanns huvudsakligen europeer, och till vår förvåning talades det svenska omkring oss allt som oftast! Vana som vi är, att man absolut inte visar sig halvnaken bland muslimerna, yttrade Lovisa bestört att “Där är en till med mini-bikini”, när vi cyklade förbi några stycken, och såklart hörde jag att det var svenskar, som mycket riktigt hade hört kommentaren. Något pinsamt, men när jag nämnde det för Katrien på Nautilus såg hon väldigt nöjd ut. Hon är noga med att ta seden dit man kommer, att vara artig och säga godmorgon på indonesiska till alla man möter och att uppföra sig anständigt, efter deras regler. På det sättet har vi en chans att bli respekterade själva, om man nu till äventyrs reser för att få ut något mer än solbränna och fina kort.
Så vad gör några förirrade seglare på fina gatan, där det tävlas om att ha snyggaste baddräkten och att visa sina tatueringar? Vi föll inte för dykfirmorna, massagen och yoga-ställena. Istället hyrde vi cyklar i tre dagar och hojade runt ön, kors och tvärs på alla små stigar, genom varje kohage och bakom varje uthus och hotellservering. Alla stortrivdes vi med att få röra på benen och äta nåt gott på restaurangerna och slippa laga mat ombord, även om vi kanske mest hamnade på de lokala ställena för runt en tia per portion. I morse var Tina så utmattad av allt cyklande att hon knappt orkade upp på däck, så vi seglade vidare för att se vad Lombok mainland hade att erbjuda.
Tina var lite gruffig av skäl förutom själva träningsvärken. Hon hade gjort en omfattande ansökan att få besöka Chagos-atollerna. Chagosöarna ligger i Indiska oceanen, c:a 1 600 km sydväst om Indien. Öarna är brittiskt protektorat och förvaltas idag av USA och England, som har en gemensam militärbas i Chagos. En massa blanketter att fylla i, med papper från försäkringsbolaget mm mm. Och i morse fick hon svaret. Avslag! Vi får inte resa till Chagos, och detta på grund av att hon skrivit att skälet till besöket är turism, vilket inte är ett godkänt syfte. Vi fick påpekandet att “British Indian Ocean Territory (BIOT) is strictly for transiting the Indian Ocean. It is not a tourist destination!” Och som om inte detta idiotiska påpekande varit nog för Tinas redan ömtåliga situation, så fick hon också denna, samma morgon, till slut svaret från marinan i Medana bay, några sjömil norr om oss, vilka svarat på Tinas frågor om att få klarera ut från Indonesien här. Marinan och myndigheterna vill tillsammans ha den absurt höga summan av över fem miljoner rupier för denna service, d.v.s. 3000 SEK. Dessutom skrev de att det behövdes ytterligare två dokument som inte myndigheterna i Jayapura utfärdat, trots våra sex arbetsdagar i deras våld. För alla er som någon gång känner hjälplöshet inför mötet med myndigheter, rekommenderar jag “Slottet” av Franz Kafka. En storartad bok som ledigt får mig att ta baksätet genom labyrinten av myndigheter och njuta av färden, skratta med fångvaktarna och berömma dem för deras fina stämplar. Således hoppade vi över Medana Bay och tog oss hit ner till Senggigi, det närmaste ankarstället från Lomboks huvudstad Mataram, varifrån vi får försöka ta itu med myndigheterna så gott vi förmår på måndag. Vi hörde om några turister som blev utkastade från Immigration-kontoret där i går, för att de inte hade tillräckligt snygga byxor, så åtminstone det misstaget ska vi inte falla på. Rapporter följer hur kampen Caminante vs. Indonesiska byråkratin avlöper.
Jag glömde ju skriva om den trevlige killen som visade oss byn på den lilla ön Medang häromdagen. 20 år och en riktig entusiast. Han sa att så fort han såg våra master vid horisonten paddlade han ut och hoppades och hoppades att vi skulle ankra på hans ö. Vi var den sjunde båten som kommit, om jag nu inte missförstod honom. Han kom med tre ägg och fick en tvål och någon hudkräm till sin mor Linda, och en engelsk ungdomsbok till sig själv, om pirater och pärlfiskare, som han slukade med glupska ögon. “My hobby is to learn English”. Vi fick chansen att träna hans engelska åtskilliga gånger, för han paddlade ut så ofta han kunde. Det syntes knappt några hus på ön från vattnet, mest kokospalmer, så jag trodde den var närmast obebodd, men vår utmärkte ciceron visade oss, gata upp och gata ner (bilar fanns ju inte på ön), att här bodde ett par tusen själar, man har två skolor och en liten moské som mässade ut mellan palmerna om morgonen. Till slut kom vi till hans föräldrahem och man ville bjuda oss på lunch, men då blev jag blyg och avböjde. Maten var redan på spisen, d.v.s. en stor wok eller låg gryta över öppen eld, där grönsaker och kanske lite fisk puttrade under lock och doftade väldigt inbjudande. Man höll upp en av familjens kycklingar och frågade om vi inte ville ta med oss den, men återigen hade jag inte mod att ta för mig, men vi skrattade tillsammans, och våra värdar sade ursäktande att de inte kunde någon engelska, och vi, för att vår indonesiska var ännu sämre. Vi fortsatte vår vandring genom byn tillbaka mot gummibåten, omgivna av ett tettiotal glada barn, som Karin skojade och busade med, precis som om inga språkbarriärer i världen alls fanns.
/Gustaf 2/4-2016 Senggigi, 08-29.90S 116-02.56E