Mössa på och hej och välkomna till albatrosserna.
Månen går ner röd utanför mitt fönster och Södra Korset vrider sig sakta runt rakt akteröver. Klockan har för längesedan passerat midnatt. Jag har en tjock ylletröja på och sitter och mumsar på ett fat rå fisk med lite soja och wasabi som nattamat, kaffe och två nybakta mackor står bredvid och väntar. Jag var nyss uppe på däck och satte lä-genuan som varit nere, medan vinden varit lite för stark en period. Vi fick två fina yellow-tail på 4-5 kg under dagen, perfekt fisk för sushi! Sjön har lugnat sig nu och Caminante seglar så fint. Prognosen säger att det ska mojna ner till 10 m/s en period och sen komma tillbaka till 15 m/s när vi närmar oss Luderitz i Namibia, dit vi är på väg. Vi lättade ankar från Simonstown för ett och ett halv dygn sedan och är på väg upp längs atlantkusten. Just det. Vi har till slut kommit tillbaka till Atlanten! Känns bra.
Vi stannade ankrade 12 dagar i Simon’s Town, intill Kapstaden. Marinan, där alla barnen brukade klättra i träden eller leka jage och byn, i själva Simon’s Town, med alla små serveringar, är en riktig liten idyll. Till idyllen får man också räkna promenaderna till pingvinstranden, där en massa åsnepingvinungar ruggade de sista bebisfjädrarna, lärde sig simma eller mest stod och kisade mot solen och såg obeskrivligt tonårssömniga ut. Ett annat populärt utflyktsmål var att gå till Scratch-patch, en liten industrilokal, där de polerar upp tonvis med halvädelstenar i alla regnbågens färger, i stora trummor, som snurrar runt, runt, månadsvis, med olika slipmedel. Stenarna säljs världen över och endast en del av råmaterialet har sydafrikanskt ursprung. För en liten peng fick vi kliva runt ett par timmar i ett hav av blandade stenar och samla på oss var sin påse bland de alla olika sorterna. Det såg ut som en lekplats med ett litet vattenfall och planteringar, och överallt på marken glimmade det av blanka stenar i olika färger. Lovisa som är metodisk, artbestämde och samlade exemplar av var och en av de nära hundra typerna som fanns på den stora planschen vi köpt, och som nu pryder toan i aktern. Fiskplanschen degraderades till tvättstugan och alla stenpåsarna trängs nu bland snäckor och annat i Caminantes allt fullare lastrum.
Tinas nya bomkapell till storen och mesanen blev mycket lyckade och ser oerhört proffsiga ut. Entusiasmen räckte till och med till att sy ett nytt kapell till gummibåten av de bästa bitarna från de gamla bomkapellen, så också den glänser med nygammalt sken. Själv pysslade jag såklart också lite med olika projekt, omväxlande med barnens skolarbete, bl.a. bytte jag två effekttransistorer som gått sönder i min hemgjorda laddningsregulator, som drabbats av lite för mycket saltvatten. Regulatorn består av fyra enheter som alla stöder varandra, och två hade tröttnat sedan några veckor tillbaks. Det blev också ett par turer till industriområdet innanför containerhamnen. Där finns många trevliga ställen, bl.a. Southern Ropes, som tillverkar världsklassiga linor av alla slag och säljer “spillbitar” (upp till 55 meter långa) av skotlinor för 45 kr/kg och bästa dynema-linorna för 270 kr/kg. Som sagt, lastrummet blir allt fullare, men nu har vi nog för att skifta ut all löpande rigg när det behövs. Fast de mest skavda linorna passade jag på att byta med en gång. En förmiddag, när vädret var lugnt, dök jag och gjorde slut på två hela dykflaskor luft medan jag skrapade skrovet. Båten var täckt av en sju cm tjock ryamatta av färggranna, filtrerande djur av alla sorter. Det är ju snart fem år sedan vi bottenmålade senast och det finns knappast kvar något av den gamla bottenfärgen. Vattnet har varit kallt och grumligt i Sydafrika, och senast jag skrubbade var på norra Madagaskar, förutom lite slarvskrubb i Richards Bay på bara roder och propeller. Denna gång letade jag upp en gammal 7 mm våtdräkt i kölsvinet, för att slippa förfrysa de ädlare delarna. Som vanligt fanns mycket annat att se på där nere, än bara båten. Havsbotten var full av många slags krabbor, sjöstjärnor och tång och överallt pilade 15 cm långa, smala fiskar med en liten pincettmun, typ kantnålar, omkring. Runtom båten fiskar små svarta skarvar, och fåglarna kommer alltid upp med dessa små ormande fiskar i näbben. Sjölejonen dyker såklart också runt och fiskar bland båtarna, men vad de fångar har jag inte sett.
En gång i veckan tuffade det runt en stor svart militär u-båt hela dan på ankarstället. Det sades att de gjorde så för att samla sjö-timmar, men det såg lite löjligt ut, att de inte ens vågade sig en sjömil ut från hemmahamnen och aldrig provade på att gå i u-läge. Det berättades att de inte hade nog besättning för att klara det. På helgerna hade man fisketävling och segelregatta runt oss, så då var det alltid liv och rörelse och mer folk och levande musik framåt kvällen i klubbhusets pub, där det hände vi tog oss en pint öl för en tia med de andra seglarna, när dagen led mot sitt slut. Fredagar serverades även middag, vilket de flesta långseglare passade på att lyxa till livet med. Ack ja, Simon’s Town var ett mysigt ställe, men tåget in till Kapstaden var en seg historia. En lastbil hade kört av någon signalkabel, och i väntan på att laga den tog det två-tre timmar att komma in till stan med två byten på vägen, så det blev inte så många storstadsbesök för oss denna gång, och provianteringen inför avfärden gjorde vi med buss till Fish Hoek några kilometer från Simon’s Town. Därifrån levereras maten gratis till bryggan, vilket funkar bra. Ja, ja, dags att väcka Tina nu, så får hon ta över nattvakten.
Gustaf 6/2 småtimmarna, 31-44’S 16-43’E