Surr surr från masttoppen och kära återseenden
Härligt! Nu är vindsnurran uppe och levererar ström till batteribanken, vilket var högst behövligt. Vi har konsumerat betydligt mer än vad våra 500W solpaneler förmått producera, så vi har nödgats köra motorn allt som oftast på tomgång för att ladda. Dels gillar inte dieselmotorer att gå på tomgång, och dels hinner det ju aldrig bli fullt innan man slår av. Och det är i sin tur döden för batterierna så småningom. Återstår att se om det räcker så här eller om också den andra vindsnurran behöver sättas upp (vi har två).
När jag satt där på toppen av mesanmasten och gränslade stången till vindsnurran för att skruva fast rotorn såg jag att Helena Christina ankrat strax i närheten. Vi har många vackra minnen från umgänget med dem och hoppet tändes att snart få höra dragspelet igen! Tina rodde över och pratade med dem och det är verkligen fortfarande Ard och Hella som rår om den vackra stålbåten vi mötte i södra Chile. Det blir strax många skratt i kajutan när de kommer över till oss och berättar de mest fantastiska historier om alla de äventyr de upplevt sen vi senast såg varandra. Sen dess har de till och med hunnit skriva ett par böcker!
Strax efter att våra underbara holländska vänner gått kommer så en svensk gummibåt med två vuxna och två barn. Det visar sig vara Discovery, också det en båt vi bekantat oss med i Patagonien för tio år sedan. Tina har haft en del mailkontakt senaste året med dem för att få en inblick i hur det är att segla med barn. Just nu bor de här mer permanent och barnen har gått i den lokala skolan på ön ett år och kommer nog att gå detta läsåret med. Stefan jobbar på en stationär supertanker i Nordsjön, och den mesta tiden är man tydligen ledig, så det blir mycket tid med familjen.
Det fungerar väldigt fint med alla båtbarnen här, de trivs som fisken i vattnet. På eftermiddagarna när skolarbetet är färdigt är det världens dagis på stranden. Runt tio svenska barn och ett par franska leker, snorklar och gräver och har väldigt skoj. Karin tillbringar fortfarande sin mesta tid simmande runt i vattnet med cyklop. Hon är riktigt duktig på det nu. Lovisa får gå upp lite oftare ur vattnet för att inte bli för kall. Men det finns ödlor att fånga, mycket snäckor, fiskar och en spännande strandbrink där sanden grävts ut av några stora skyfall någon gång, så där nästan har blivit en grotta. Där leker de mycket.
Jag var och tittade på Litorinas kvadrant på eftermiddagen. Det är alltså den stora remskivan där styrwirarna vrider på själva roderaxeln. Problemet är att orginalkvadranden, som är i aluminium, har för lite gods där den sitter på hjärtstocken. Den har nu arbetat sig loss och glappar och knakar oroväckande. Patrik har lite planer på hur den ska repareras. Det behövs en rejäl stålklump som träs på den 40mm tjocka axeln och som då hjälper till att överföra vridkraften med kilspåret. Den ska också ta upp sidokrafterna eftersom deras autopilot trycker på nästan 10cm ovanför kvadrantens nivå. Det går så klart bra att svarva delarna hos oss. Att dra invändiga kilspår har jag gjort förut på svarven, men det är ju lite jobbigt. Jag har också ett antal mekarprojekt kvar att fixa här så då kan vi ju greja tillsammans.
/Gustaf 5.00z 8/10 2012 Isla Graciosa