Till Indiska Oceanen.
I går morse lättade vi ankar och seglade ner i sundet mellan Lombok och Bali. Det var strömt, oftast tre knop emot, men ibland var det istället rejäl medström. Det var svårt att förstå, vilket slags system det var, som styrde strömvirvlarna och skapade de till synes upprivna vågorna. I “piloten” står det, att strömmen generellt är sydgående, medan motsatt ström ofta föreligger närmare land. Sundet är runt 20 sjömil brett med en ö mitt i i södra änden, och djupet varierar mellan 1300 och 100 meter. Troligen är det dessa förhållanden som ger förklaringen till de imponerande virvlarna och upprört skummande vågorna. När bottenströmmen pressas upp mot ytan, kan blankt vatten, omväxlat med virvlar, bli vad vi ser. Vi ser bara hur det strömmar vid ytan, men där nere, fördolt för oss, rinner också kallt, tungt bottenvatten. Kanske har det rent av en annan riktning än ytvattnet.
Men trots strömmarna kunde vi ändå segla ut ur Indonesien, efter alla våra timmar av motorgång. Det var mycket skönt och kändes som ett löfte om mera segling i framtiden. Första dygnet, efter att vi kommit ut ur passet och bort från sjöbrisar, har vi haft väldigt svaga vindar, 2-3 m/s, omväxlat med squallar med åska och regn. Då blir segelsättningen tillstökad och sjön guppig. Då flappar det mycket från riggen och blir oroligt. Sedan ikväll började äntligen passaden sätta in, 55 sjömil söder om Java, och nu gör vi nästan sex knop. Det var mycket länge sedan Caminante fått njuta sådan fart. Nu spänns alla fem segel ut, som sköldar i slören, med häpnadsväckande 5 m/s konstant vind!
När vi förlängde våra visum i Labuhanbajo i Komodoarkipilagen hörde jag mig för hos Immigration om vi kunde klarera ut därifrån och lämna Indonesien genom sundet mellan Flores och Sumbawa. Nej då, icke, vi måste ta oss vidare till Lombok för utklarering, d.v.s. ytterligare 250 sjömil mot 1.5 knops motström och stiltje. Efter lite efterforskande styrde vi således vår väg mot Medana Bay Marina på Lombok, som är känd bland långseglare för att sköta kontakten med myndigheterna. Det projektet övergav vi, när vi fått klart för oss att de begärde motsvarande två indonesiska tjänstemanna-månadslöner för besväret. Det visade sig, att ingen av myndigheterna officiellt ska ta betalt för sina tjänster, och att allt skulle ha gått relativt snabbt, om det inte hade varit för chefernas (o)vana att sko sig på systemet. Tullen sa till oss att (nästan) allt nu skulle vara i ordning, men att vi omöjligen skulle kunna få “den rätta” blanketten ifylld, eftersom tullarna i Jayapura inte fyllt i en viss blankett, som således fattades. För att de skulle lösa detta problem, orsakat av deras kolleger, gav vi dem tre dagar att agera. Dessutom sporrade vi dem med lite påhejningar per telefon, för att de skulle kontakta Jayapura och ordna saken, som ju var deras jobb. Allt utan resultat. Då får vi en mycket försiktig fråga, om vi möjligen övervägt att anlita en agent, eller kanske vill vi rent av köpa lite konsulthjälp. Detta är förstås den metod cheferna använder för att ta in sina extrainkomster. Nyfiken på hur systemet fungerar utan dessa mutor, vidhöll vi att vi alltid föredrar att sköta våra papper själva. Tullaren som skötte om oss skämdes nog för sin chef, som uppenbarligen förbjudit honom att ge oss ett ifyllt customs clearence-papper. Han gav barnen fem påsar godis och framställde slutligen ett utklareringscertifikat från en inspektionsblankett, där han skrev “Outwards Custom Clearence” på min begäran och fyllde pappret med många stämplar och signaturer.
Hos Immigration var proceduren enkel, bara ut-stämpel i passet, allt tog fem minuter. Återstod hamnkaptenen. Denne hade lovat att ordna sitt papper snabbt och lätt och skulle inte behöva andra papper, från de andra myndigheterna. Hamnkaptenen i Jayapura däremot, krävde immigration-stämplad crewlist och karantänsdokument från ett annat kontor, “Caitet”, från Ministry of Transportation, som vi fått genom vår agent, skeppspapprena och därtill några tulldokument. Men när vi så stod där, redo med alla papper, ringer han sin chef och denne förbjuder honom plötsligt att klarera ut oss. Detta trots att jag skakat hand med högst densamme chef om just denna sak, i måndags. Nu påstår chefen telefonledes att de inte har befogenhet att utfärda utklareringen, trots att det är härifrån som Medana Bay alltid brukar få sina papper ifyllda. Ett typiskt fall av den sorts mygel som används för att förbereda en mutaffär.
Hamnkaptenen, som har hand om oss, ser väldigt ledsen ut, när jag upprörd påpekar att vi blivit lovade och skakat hand, samt att vi vet att man brukar göra utklareringen här, i hans kontor. Då – Då visar vi prislistan från Medana Bay och hamnkaptenen får se vilka summor som delas ut bakom kulisserna på organisationen. Och så tar man foto på prislistan och ser förvånade och ganska arga ut. Det slutar med att vi får ett dokument om karantänsinspektion från hamnen, och man säger, att om vi insisterar på att vilja ha det rätta dokumentet måste vi fara till södra Lombok, till industrihamnen i Lembar, som har en annan chef, något vi dock inte känner någon motivation till (med erfarenhet från bekymren med hamnkaptenen i Jayapura och dennes krav på dokument som vi inte har, och som kanske inte ens finns i sinnevärlden). En lösning vore att snickra ihop ännu ett hemmagjort papper, ett kvitto på den ankringsavgift vi lovat att betala när vi skakade hand om utklareringen. Pengarna, 360 000 rupier, hade jag sedan länge lagt på bordet, och gubbarna såg nu väldigt besvikna ut över att jag ville ha ett kvitto på pengarna. Min tanke var, att kvittot skulle se tillräckligt officiellt ut, så att det till nöds kunde duga som clearence från hamnen, i brist på bättre dokument. Av rädsla för chefen vågade de dock inte skriva ut ett kvitto på hamnavgiften, och det slutade med att vi fick tillbaka våra pengar, som vi strax festade upp med en trevlig sista kväll i Indonesien istället, middag och lite god proviantering, en bunt t-shirts, skor till Lovisa etc. Man får mycket för 250 kronor i Indonesien.
Så sitter vi där och trivs, på den lyxigaste restaurang vi varit på på länge. Då får Tina tag på en indonesisk dagstidning på bordet, på engelska och läser högt om kampen mot korruptionen i landet, och vi skrattar alla ett medlidsamt – Ja, men de har nog en bra bit kvar med att jobba på det problemet! Kanske är det en ogenerad mentalitet att ta för sig om det går, som ligger bakom problemet, snarare än ren oärlighet. Taxichaufförerna jag pratat med har alla blivit stoppade av poliser som vill ha mutor, det brukar räcka med 50 000 (30kr), och så kan man köra vidare, annars blir det till att följa med till polisstationen för förhör. Den illegala handeln med subventionerat bränsle kontrolleras av polisen. All prissättning är töjbar. Att hyra en taxi med chaufför hela dagen kostar 500 000 om man frågar, men med rätt attityd går det också bra för 150 000, d.v.s. 100 kr, lägre har jag inte haft mage att föreslå. De lokala åker in till stan med taxi för 50 000, medan de försöker ta 150 000 från okunniga turister. Blir man då lurad om man betalar 150 000? En tredjedel av vad det kostar hemma?
Det är med viss saknad vi nu lämnar Indonesien. Naturen är formidabelt vacker med alla örnar, valar och delfiner, vulkaner och pampiga berg. Människorna är varma och vänliga och vi har inte sett någon kriminalitet eller blivit illa behandlade under våra fem månader här. Dykningen är underbar och levnadskostnaderna väldigt låga. Men det ska inte förnekas att vi svettas, och svettas mer än vi gjort någon annanstans i världen och vi har inte sett bacon på åtta månader. Lite svalkande passadvind och en civiliserad mataffär är nog det som vi saknar mest, samt den lilla frustrationen över den ständiga språkbarriären indonesiskan utgör, när vi försöker föra lite djupare samtal med folk vi möter. Så några råd om du ska segla i Indonesien: 1) bunkra med ost och bacon för ett halvår. Köp rejält med fläktar, de är mycket billiga här, också för 12 V. Myndighetsbesök kostar inget (vi betalade aldrig någonting) förutom för visumförlängning varje månad som kostar ca 220 kr per person och månad, och så måste man ha ett “sponsorbrev” från någon lokal person varje gång, gärna någon från orten, där man förlänger. “Caitet” är nu officiellt avskaffat, men gör vad du kan för att få ett “temporary import”-dokument för båten, av tullen, när du kommer in i landet. Och träna indonesiska från början! Samma språk i Malaysia…
/Gustaf 60 sjömil söder om Java 09-42’S 114-10’E 16GMT 9/4-2016