Ubåtsvatten
Natten är min. Barnen sover, teet och keksen, de där med den gamla getosten Tina kom med innan jag gick och sov, är överståndna och nu har jag också klivit upp ur min varma säng igen. Vi ligger på en brant slör med andrarevad stor, full mesan och ganska inrullad genua. Vi loggar dryga sju knop och vindmätaren säger 12m/s. Hon tuffar sålunda på fint, autopiloten gör som alltid ett utmärkt jobb och jag hör ibland hur det gurglar glatt ur vasken när bordsgenomföringen lyfts us vattnet.
Så vad kan störa en sån idyll?
Kanske att de varnat för “severe gale 9 in Hebredies” (21-24m/s).? Men det är nog på utsidan av öarna, här skulle det inte bli mer än 6-7 bufort, dvs upp till 17m/s, vilket vi hade ett slag när reven i storen togs in. Nej den här fina nordostan känns bra efter den där dåliga vinden vi hade häromdagen när vi seglade längs nordkusten på Skottland trots löften om stabil syd-sydväst. Då fick vi stötta med motorn både i början i fyra timmar och sen ytterligare ett par timmar runt cape Wrath där nästan två knops motström gjorde lättvindssegling ganska hopplös.
Nej, vad som bekymrar lite är att det verkar vara en stor militärövning här. Vi har haft många riktigt låga förbiflygningar av F16 både igår och idag när vi vandrat runt i de skottska bergen runt Loch Laxfjord, där vi ju ankrade i kolmörkret i förrgår. Och på “navigational warnings” var det tal om ubåtsaktivitet i vårt område med skjutövningar med skarp ammunition. Inte så bra. Hur var det nu ubåtarnas lanternor såg ut? Och Hans såm påpekade att vi har vejningsplikt om vi är upphinnande och de bara har snabeln över vattnet. Jaja, en ubåt är väl inte så dyr att köra på hoppas jag.
Annars är det mesta bra. Barnen springer runt och fotograferar grodor, skalbaggar och varandra med den lilla kameran Tina köpte åt dem innan vi for hemifrån, fjoråtets Canon S95. Både bra och liten faktiskt, men de får minst en förmaning i kvarten av mig, för jag är inte övertygad om att den är lika tålig som bra. Det är fantastiskt vackert här bland fjordarna. Grönt, svart, blått och mycket tångbrunt. Stora sjöborrar och purpursnäckor bland musslor och all tång när det är lågvatten att klafsa igenom när man tar sig iland. Eviga betesvidder för fåren och monumentala gärdsgårdar. Hundratals meters svarta stup, vitfläckade av fågelreden, som störtar ner i havet där en magnefik dyning suger i tidvattenströmmarna. Och här hemma ombord har vi ju nu vår nya doft mornar och kväll. Ganska hemtrevligt faktiskt, den lilla koksdoften när man går upp på däck och kommer i lä av skorstenen. Fast första morgonen vi eldade koks, dvs JAG eldade friskt så mycket jag ville och kunde (hade jag s
ett fram emot), var hela däck täckt av svarta sotprickar. Väldigt mycket och Hans ville ge mig eldningsförbud efter att jag laddat in två nya omgångar efter att han hade skurat däck. Men nu har fronten vi mötte sköljt seglen och jag lärt knepet att det inte ska sota (tror jag). Inte fylla spisen med kol till max och sedan spjälla igen verkar vara centralt? De små goda skotska korvarna är avnjutna, och så gjorde Hans kanelbullar med barnen igår. Smaskens! Ja som sagt, på det hela taget är allt bra. Skulle vara fisket då som inte varit så bra sen vi lämnade Norge där makrillarna stod på kö att komma i vår stekpanna. Vi kanske måste agna med haggins och pure malt?
Hupp, nu fick jag veja för en trålare med trasigt grönt toppljus. Såg ut som en bogserare med sina dubbla vita toppljus. Nåväl, jag får väl återgå till ubåtsspaningen. Eller så går jag och steker lite pannkakor kanske? Halv ett lokal tid, då är det väl dags fär lite nattamat kan tro?
/Gustaf 23.30z 31/7