Vackra Irland
Vännerna Bill och Helena med barn som bjöd oss på en fin lammkotlettmiddag med vin och goda ostar i förrgår erbjöd sig att skjutsa oss till Roundstone för att proviantera igår. Visst skulle det gå att ta sig dit med gummibåten, men eftersom vi inte får den att plana med packning med 8-hästaren tar det ta en timme och skvätter en del.
Så efter en lång fika i deras hus igår morse for vi längs de slingrande små vägarna där man får backa en bra bit om man får möte. Roundstone är en vacker by med utsökta små vita stenhus och väl omhändertagna små afferer och ett par kaféer. Vid den här årstiden utgör såklart sommargästerna an viktig del av byn, nästan att jämföras med Mollösund, med skillnaden att hamnen bara har traditionella fiskebåtar och ett par ekor. De flesta av ekorna är i trä, men några klassiska finns också där träspanten täckts med spänd canvas, förr läder istället. De känns igen på håll av att de flyter högt och rör sig livligt på vattnet. Men här finns inga vita plastbåtar med teakreling och kromade detaljer, även om där låg ett par mindre segelbåtar vid boj.
Vi sökte skydd för ett massivt störtregn i klostrets affär för musikinstrument där de klassiska irländska musikinstrumenten fanns att få. Vi tog oss sen ut till halvön som ligger söderut. Egentligen är det en ö som sitter ihop med fastlandet via en två kilometer lång sandbank som ackumulerats under åren till att bli ett par hundra meter brett näs med sandklitter kantat av två monumentala stränder, en på var sida. Det var inte särskilt mycket folk här och knappast några andra som badade. Men våra barn kutade runt nakna ett par timmar upp och ner ur vattnet och verkade inte bekommas av att det bara är ca 15 grader och lite blåsigt. Alla hjälptes åt att bygga en sandmur som skulle hålla tidvattnet ute, vilket såklart är ett omöjligt projekt nu i springflod med 4.5 meter tidvatten. Men kul var det, vilken kamp minutrarna innan den brast för det instörtande vattnet!
Martha och Maria hade våtdräkter som de badade med och även en fin drake med två linor man kan styra som de hade visade upp sina färdigheter med! Bill gjorde te till oss alla med sin volcano kettle, en irlänsk uppfinning där man eldar gräs eller vedpinnar i mitten av ett dubbelmantlat kärl i aluminium. Lätt, praktiskt och smart! Det enda som blir sotigt av elden och som potentiellt kan kladda ner packningen är i mitten av kärlet, mycket fiffigt. Helena stekte korv åt oss alla på sitt trangiakök. Sen promenerade vi ut runt udden och tittade på de gamla betade kulturmarkerna. Här fanns rester efter både stenålders och bronsåldersbosättningar fick vi lära oss, men framför allt är här fantastiskt vackert. En karikatyr på hur Irland ser ut. Sagolikt gröna hagar omgärdade av flertusenåriga stengärdsgårdar, inga hus, 10 meter stora flyttblock som för tankarna till mytologiska kraftväsen, knallblått hav som bryts till kritvitt dånande skum som flyger genom skrämmande bränningar. Och
monumentala berg i bakgrunden.
På hemvägen badade jag och Lovisa med Martha och Maria en halvtimme medan skymningen föll i bränningarna innan vi åter fick skjuts till familjens hus och bjöds på spaghetti och köttfärssås, goda ostar gjorda av holländka invandrare i trakten, och kvällen avslutades med att vi fick lära oss konsten att grilla mashmallows på torvglöd. Vi fick höra många historier om irländk historia, författare och natur innan vi åter fick irra hem i gummibåten i kolmörkret tillbaks till Caminante ute på redden.
Idag har vi haft tvättdag och pysslat om våra plikter lite och mjukstartat barnens skola lite halvofficiellt. Lovisa vill gärna ha ett schema och ordning och reda. Hittills har jag haft engelska med henne ca sex timmar per vecka och ca två timmar matte per vecka, men nu får vi väl öka på lite takten och få in också andra ämnen på schemat, nu när terminen startar för alla andra barn. Med Karin har jag haft ungefär två timmar läsning och skrivning per vecka och vi får väl öka på lite för också henne. Det viktigaste är såklart att det är skoj med skolarbetet, annars tror jag inte man kan lära sig något.
Ikväll bjöd vi igen lite för våra gästfria vänner. jag gravade andra sidan av den vilda laxen vi fick i Broadhaven till förrätt med knäckebröd och Tina bjöd på mamma Birgittas köttfärslimpor med löksås, potatis och lingonsylt. Rätter som de inte provat förut. Tack Birgitta! Tina och barnen hade gjort en kryddstark mjuk pepparkaka och chokladbollar till efterrätt. Allt var mycket gott. Medan vi åt påpekade Bill att båten som just passerade styrdes av en kille som var i rakt nerstigande led till den fruktade och mytomspunna sjörövaren Grace O-Malley som lotsade och tog tull av alla och härskade över dessa hav på Elizabeth I:s 1500-tal. En kvinna man inte ville ha som fiende.
Efter middagen berättade Bill och Helena om Irlands frihetskamp på 1910-talet, vilken slutligen ledde till självständigheten. En lycklig saga trots alla avrättningar, bomber och ond bråd död på vägen. Det lilla landet som får en egen konstitution vid sidan av ett imperium.
Tyvärr grumlas denna saga nu av den usla politik landets banker och politiker drev på 2000-talet, vilken ledde till den katastrofala krasch och rescession som Irland nu befinner sig i. Utlandsskulden är ca 250 000 Euro per innevånare, vilket alltså är 10 miljoner kronor i utlandsskuld för en familj på fyra personer. Det går knappast att spara bort en sån skuld för en nation tänker jag. Statens räntor till utländska banker är självklart avsevärda årligen, så frågan är hur det ska gå med tex fria universitetsstudier framöver. Bill är säker på att det är en tidsfråga, mindre avgifter är redan införda. Fastighetsskatt är nyligen infört etc. Många har fått sina pensionspengar helt uppätna av bankkrashen eftersom de var placerade i aktier som ägts av banker precis som i Sverige. Ovanpå detta är många familjer hårt belånade eftersom de köpt hus för kanske 5 miljoner kronor när konjunkturen var god och alla hade jobb. Man uppmanades låna till bilar, hus och semestrar -Den keltiska ti
gern.. Nu är husen värda en tredjedel eller hälften. Om man inte kan betala sin ränta säljer banken huset, men skillnaden mellan vad de får för huset och vad man lånat kvarstår fortfarande som skuld till banken, med skillnaden att man nu är hemlös. Därför kämpar de allra flesta på trots att största delen av inkomsterna går till räntor. Inte så långt från den tid då grevar och småfurster levde på livegna arbetare. Men Bill och Helena är av sparsam natur, driver sin egen lilla rörelse och är stolta över Irland som det är även om man ser ilskan glimma i ögonen när de tänker på de 20-åriga juppisarna som spelade bord Irlands ekonomiska framtid på vanvettsaffärer, spekulationer mm. Jag försökte bli klok på vem som vann när så många förlorade, men det verkar mycket tveksamt om alls någon gick som vinnare ur denna ekonomiska bubbla.
Det var sorgligt att ta avsked till våra nya vänner, vi ska försöka segla vidare söderut imorgon. Vi fick en fin bok i avskedspresent skriven av Tim Robinson om denna trakt av Irland. Detta är Bills absoluta älsklingsförfattare, som går igenom plats för plats av denna fattiga glesbygd och broderar ut en vacker och otroligt detaljrik text om förhistoria, kultur, kartor och namn och den inbyggda skönheten i allt. -En otrolig kärleksakt till en hembygd som inte ens är författarens egen, han har bara bott här 25 år, säger Bill.. Boken heter “Connemara -listening to the wind”. Författaren har cyklat runt i många många år och samlat information tills han nått fulländning. Ska bli fin läsning och jag hoppas vi kan komma åter till denna vackra värld även om Tina på skoj kallade den “välkommen till Mordor2” när vi ankrade här i väntan på stormen och blickade ut över dess bruna oändliga torvvidder man ser härifrån.
Innan vi skiljdes la Tina emellertid upp ett gapskratt när hon fick deras adress. Glenflesk. Det kan det väl inte heta där ni bor heller!! – Glen Blobber. Haha ha..!!
/Gustaf 23.40Z 20 augusti-2012, 53 24N 09 53W