29 nov 2015 2015-11-29 11:43 2015-11-29 11:43

Äntligen för ankar

Sjuttio meter kätting rasslade iväg, ner i havet på ankarplatsen i Wayag i Raja Ampat och jag, Tina, är oändligt lyckligt över vetskapen om att jag skall få sova en HEL natt, fullkomligt ostört. De senaste mornarna har jag haft svårt att vakna. Det har varit så många nätter med nattvakter. Det har inte varit några bekväma, förutsägbara passadvindsnattvakter, nej, de svaga vindarna har kommit och gått och krävt engagemang, segel upp och segel ner, motor av, motor på. Eller ligga och driva, se upp för hetsiga squallar och fartygslanternor som dyker upp i mörkret. På sistone har Gustaf fått ge mig två koppar kaffe och en panodil och en halvtimme extra för att få liv i mig på morgonen. Efter kl 10 på förmiddagen är det svårt att sova, det är redan 30 grader varmt i båten och solen eldar obarmhärtigt på oss.

Efter en veckas segling rundade vi så idag nordvästudden av Wayag och överraskades av strömvirvlar och många knops medström.
Andy Scotts nya och moderna guidebok gav en inkorrekt beskrivning av den första möjliga ankarplatsen Där fanns bara en boj, som dessutom var upptagen av ett turistsjörövarskepp, så vi fortsatte österut, in över ett tremeters grund som syntes på satellitbilderna i SAS planet (program för kartor över planeten), men som bara anades i verkligheten. Här är inga elektroniska kort korrekta! Jag surade över att behöva angöra en “krånglig” ankarplats i mitt trötta tillstånd, men avsaknad av vind och de sagolikt vackra “gelehallonsformade” öarna distraherade min oro. Fyrtiotre meter djupt, inget stämmer ju. Här kan vi inte ankra! När vi vågat oss långt, långt in i gyttret av öar, fann vi den perfekta ankringsplatsen bredvid en liten strand, 23 meter djupt.

Ankarspelet funkade inte! Gustaf släppte i kättingen manuellt. Nu kan vi inte åka härifrån förrän han har hittat felet och reparerat det.

Nåväl, yra och sömniga har vi hunnit bada, promenera och åka gummibåt i detta magiska landskap med hundratals perfekta, spetsiga små öar, kalasat på lamm och en flaska Merlot. Sömniga och lyriska över att vara framme.

Tina, 8.01z, 29 nov 2015, Wayag, Indonesien

28 nov 2015 2015-11-28 00:19 2015-11-28 00:19

På Ekvatorn

Vi har varit till havs en vecka nu, sedan vi lämnade Jayapura. Vindarna har växlat och hållit oss sysselsatta med ständiga segelskiften: Bidevind, slör, plattläns stiltje och rak motvind. Hit och dit, men nästan alltid runt 1-4 m/s i styrka, så det gällde att sätta alla segel ur vår stora “garderob” och trimma väl, men det får erkännas, att ibland har vi startat motorn och tuffat på lägsta fart när vinden dött ut helt. Det har varit en timme då och då. Inte så sugen på att starta processen att köpa diesel igen, det var lite krångligt, så vi seglar för minsta vindpust..

I morse passerade vi ekvatorn norrut, N för norr, och om några minuter byts riktningen tillbaks från N till S. Ska man ha alla fem seglen uppe, så måste den gällande vindriktningen vara mellan 115 och 150 grader, räknat från fören. Således får vi kompromissa med kursen till fromma för farten, som nu, när vinden kommer strax akter om tvärs. Alltså går vi 12 grader för sydlig kurs nu, annars får jag ta över den stora genuan i lä och ta ner lä-genuan, och då tappar vi mer fart än vad som kan vinnas med att hålla perfekt kurs. Våra kompisar i Nautilus, en Bennetau-45, är något snabbare än vi på lätt bidevind, medan vi är betydligt snabbare på alla undanvindar tack vare våra långa spirbommar och många segel. Men vi får så klart betala med betydligt mer arbete med segelsättningen, något som jag dock trivs bra med.

Det har varit otroligt mycket plankton i havet sedan vi kom till Nya Guinea. Tror det beror på näringsrikt bottenvatten som kommer upp när ekvatoriella motströmmen skapar virvlar när den gnids mot vattenmassan vi befinner oss i. Ofta ser vattnet ut som rena soppan av djur och växter som tar sig upp till ytan, medan den djupblå färgen och klarheten syns där inunder. Ibland kommer hela dagar av grönt vatten när vi seglar förbi någon av de stora floderna som strömmar ut inifrån djunglerna och bergsmassiven här på Nya Guinea, den enorma ö som ständigt skymtar i söder. Mycket fågel, fisk, delfiner och ibland valar syns ofta, väl närda av plankton i detta näringsrika hav. Varje natt sover ett gäng sulor i fören och till min förtret ibland även på vindflöjeln i masttoppen så jag inte kan se hur jag ska trimma seglen. Också tärnor och noddytärnor övernattar hos oss, men de väljer att sova i aktern. Jag har lärt barnen fånga de halvsovande fåglarna, så att de ska lära sig umgås och handskas med dem, men sulorna är så stora och har så skräckinjagande näbbar, att dem har barnen inte vågat röra ännu. Ofta ser vi stora tonfiskar som hoppar och idag passerade en flock grindvalar, lojt vältrande genom vattnet. Delfiner ser vi varje dag, det finns flera olika arter här. Eftersom vi fortfarande har frysen ganska full med fisk och hummer har jag inte fiskat på ett tag nu, men det brukar i alla fall inte nappa när vi seglar långsammare än fem knop.

Varmt är det såklart här på ekvatorn, särskilt när vinden är så svag som nu, så det blir många duschar varje dag och en del trimmande för att rikta in vindfångarna mot den svaga vinden eller pyssla om fläktarna nere i båten. Några gånger per vecka gör vi en liter yoghurt från torrmjölk, startad med en sked från förra batchen eller från en sparad liten portionsförpackning. Sedan vi kom till riktig tropikvärme har vi fått ändra receptet och ta mindre varmvatten i yoghurtkärlet. Det ser ut som en glasstermos, men istället för is och salt i ytterkärlet, ska det vara kokande vatten som bara når en liten bit upp på kärlet med den blivande kulturen. Principen är att det behövs fem timmar vid 45 grader för processen och eftersom yoghurtberedaren är tillverkad för Nya Zeelänsk temperatur, krävs lite justering nu när rumstempen är 32 grader. Resultatet blir perfekt och påminner om grekisk yoghurt. Fast och fin, men tricket är att ha 3 dl mjölkpulver till en liter yoghurt, så vida man nu gillar den matiga stilen. Också bakning går galant i värmen. Bröden jäser så det knakar. Annat var det när vi seglade i Patagonien i Chile på förra långresan, när vattnet bara var 8 grader. Då fick man ha degbunken över kaminen eller i diskhon med lite varmvatten, men ändå gick det segt med jäsandet.

Gustaf 14 GMT 27/11-15 00-00’S 132-00’E

21 nov 2015 2015-11-21 12:09 2015-11-21 12:09

Under segel igen!

Indonesien är ett land för sig tycker vi, som ännu inte vant oss vid Asiens byråkrati. Imponerande! Vi har lagt fem fulla arbetsdagar för att klarera in här, men nu är vi igenom! Det sista kontoret idag visade slutligen upp en räkning på 4.5 miljoner rupier, ca 3000 kronor. Detta efter att ägnat byråkraten och hans kontor ungefär sex timmar. En rimlig timpeng kan tyckas, men eftersom jag misstänkte att det kunde vara en muta, tog jag honom inte helt på allvar, och till slut fick jag min tjocka bunt med papper utan att betala, liksom jag fått på alla andra myndighetskontor.

Totalt gäller följande: Många dokument och en del pengar ska skickas till agenten för att få inresetillstånd (CAIT) samt ett “sponsor letter”. Vi gjorde detta i Nya Zeeland och det tog ca 1.5 dagar. I måndags ordnade jag visum på ambassaden i Vanimo, PNG. Två besök. Ca 400 kr/pers. I Jayapura fick vi besöka Immigration två gånger, första gången saknades ett dokument. En bra bit med taxi och väntetider. Vi fick besöka Karantänen två gånger, in och ut ur Jayapura, en halvtimmes väntetid båda gångerna. Tullen tog två timmar första gången, sedan mycket grundlig båtinspektion, därefter en ny lång dragning på kontoret med en massa papper. Fjärde gången var snabb. Hos polisen för att få tillstånd till västra Papua var en seg historia, med en timmes väntetid och ett försiktigt önskemål om muta. Han fick 7 kr och blev sur. Tog runt tre timmar. Under tiden bogserade marinen bort vår båt, trots att detta är mot alla internationella lagar och trots att hamnkaptenen godkänt vår ankring, vilket han så klart förnekade efteråt. Jo hamnkaptenen, han som ville ha den fetaste mutan, han var också den med störst behov av att hävda sin auktoritet. Det är han som beordrar, att sådana båtar han inte är nöjd med, ska bogseras tillbaka, t.ex. om man lämnar hamnen tre timmar efter angiven tid. Han krävde som sagt tre besök av oss, à två timmar per gång. Många papper, och man kan säga att han inte gjorde sig någon brådska eller kände något större krav på sig, att vara tillmötesgående. Bob, som är 74 år, singelhander och dessutom har dåligt hjärta, vägrade hamnkaptenen släppa ur hamnen för att det fattades en stämpel från immigration, varifrån han för övrigt just kom från. De andra tio dokumenten var i ordning och immigration är nu stängt i tre dagar, så jag antar att det var ett upplägg för en ny mutförhandling. Bob låg kvar och gnisslade tänder nu när vi seglade ut. Han ville inte betala några mutor.

Det kan låta lite mycket turistande på myndighetskontor kanske, men jag tycker ändå det är ganska spännande att ta sig igenom denna djungel av byråkrater. Man måste vara formell ibland, skaka hand och vara goa kompisar och sen slå om direkt och bli tvärförbannad när det behövs. Har pratat en hel del med andra “kunder” till alla dessa myndigheter, agenter, jurister och kaptener och de har försökt lära ut konsten att spela med i balansgången mellan dessa tre attityder. Lite exotiskt att vistas i dessa lokaler, men nu har jag fått nog för en lång tid. Vi ska försöka undvika städer tills vi kommer till Ambon vid jul.

Passade på att bunkra diesel, vilket också var en intressant historia. Försökte först på macken ett stenkast från ankarstället. Det gick inte och blev till slut utkastad så dunkarna flög lång väg. (Fattar ju inte ett ord indonesiska och kan faktiskt inte ta ett nej…) De satte mig på en taxi och jag fick en timmes sightseing, men ingen diesel. Tillbaks igen till macken som kastat ut mig och se! Fick köpa diesel nu! Nästa dag kom jag tillbaka och det gick bra en gång till, men nästa gång stod jag envist där 45 minuter igen med ordet nej uttalat på många oförståbara sätt (utan att bli utkastad) och fick till slut köpa bensin istället. Regelverket är tungt och många som kommer till macken har stämplade papper med sig, dock inte alla. Men soppan är billig, under 5 kr/liter. Idag kom en snurrebåt förbi oss och erbjöd att skaffa diesel (solar) och jag förhandlade ner priset från 10 kr/liter till 6.70. Fick ganska snart mina 200 liter (åtminstone nästan 200…) så nu har vi åter fullt.

Tina släpade ombord 50 kg mjöl och 10 kg socker och en del annan proviant och skaffade också internetgrejer för 3G, men vi hann aldrig riktigt använda dem. Det är fullt upp att komma iland, men vi har passat på att unna oss att äta på serveringar i stan, en god lunch kostar ca 12 kr. Taxi kostar 1 kr, klart överkomligt.

Gustaf, 11GMT 21/11-2015 02-21’S 140-38’E

16 nov 2015 2015-11-16 09:30 2015-11-16 09:30

I Vanimo till slut!

Det var en motspänstig segelsträcka, Ninigo-atollen till Vanimo, som är utklareringsorten i norra Papua Nya Guinea för oss på väg mot Indonesien. Mycket svaga vindar, ideligen från olika riktningar omväxlat med squallar. Men i natt kom ett frontsystem och bankade på med 15 m/s västvind. Vi hade sett på prognosen att vindskiftet skulle komma, men inte att himlens allt regn skulle forsa ner över oss, och långt ifrån att det skulle bli så blåsigt. Vi hade därför avsiktligt seglat 110 sjömil för långt norrut så det faktiskt gick att segla ända fram. Men den starka vinden gjorde att vi kom fram sju timmar före gryningen. Det var inte att tänka på att ta sig in i sånt pissväder, så vi fick ligga och kryssa fram och tillbaks i den snabbt tilltagande sjögången.

Halv sju i den bleka gryningen ankrade vi upp innanför tre timmerfartyg. Det är export av urskogstimmer som är Vanimos klena lycka. Det ger lite jobb, men främst för utlänningar. Timret går till Kina. Vi såg en del skog som avverkats tidigt 70-tal i Salomon, det såg hemskt ut. Inga träd, alla gamla stubbar och ratade stockar var insvepta i en sorts kvävande slingerväxt, det såg ut som en soptipp insvept i grön marsipan. Två timmerbåtar per vecka löper ut här med runt 10 000 ton var. De tre fartygen lastas med fyra stora lyftkranar var från enorma pråmar som gör en 1500-tons tripp varje dag, tills moderbåten är full och kan stäva ut. Blev god vän med agenten som ansvarade för två av båtarna. Han har jobbat i stan i sex år och innan dess på Solomon. Själv var han ung, mycket trevlig och från Malaysia och expert på att bedöma värdet av timmer. Det finaste träslaget här är imponerande träd som är ca 5 meter tjocka och säljer för 600 dollar mer kbm. Dvs ca 1/10 av priset på billigaste teaken hemma! Någonstans på vägen tjänas uppenbarligen pengar. Och urskogstimmer är förbjudet att sälja i Sverige (och Europa?) om jag inte tar fel. Så antagligen byter stockarna identitet i samband med prisökningen. Förädling av råmaterial som det heter.

Klockan kvart i nio stod jag i kö på Indonesiska ambassaden för visumansökan. Det tog mig ca två timmar att bli klar där, med löfte att få återkomma kl 14.00 för att hämta passen. Min nye vän, den vänlige urskogsagenten, skjutsade sedan runt mig till olika intressanta platser. Först ett enormt virkeslager, en plan större än man kan se slutet på. Här sorteras stockarna. Sedan var det Immigration och slutligen tullen. Och tullen blev en så seg historia, så han lämnade mig där. När vi klarerade in i Kavieng stämplade damen bara våra pass med en “Custom-stämpel” och hävdade att det var allt som (då) till min enorma glädje behövdes, tänk att för en gångs skull bara klarera in i 15 min! Men vid utklareringen kom det lättsamma ikapp oss. “Ingen Custom clearence?” Ojojoj. Tre mycket allvarliga herrar hummade bekymrat över avsaknaden av detta papper och började prata om dryga böter. Det hjälpte inte att ringa de vänliga damerna i Kavieng, snarare tvärt om. Hon påstod att vi klarerat in i Rabaul, innan vi kom till henne, och jag var således avslöjad som lögnare. Var det böter eller förhandling om mutor som svävade i luften? Utan sömn på minst ett dygn såg jag nog lite melankolisk och väldigt snäll ut, för efter 1.5 timme och många nya dokument och allvarliga samtal erkände de att tullen nog kunde ta på sig ansvaret – och böterna…annullerades! Nu efteråt vet jag att i PNG gäller att man ska klarera in och klarera ut från varje samhälle man besöker. Det var därför jag bara fått en stämpel i passen, tullklareringen skulle kommit när vi lämnade Kavieng, men det sa hon inget om. Efter att återvänt till Indonesiska ambassaden och med de återlämnade passen med Indonesien-visum för 60 dagar i näven, kunde jag, efter ytterligare 30 minuter av formulär och nya kopior, äntligen släppa upp mungiporna, för nu var alla papper klara för att segla vidare mot Jayapura i Indonesien.

-Men sightseeing i Vanimo då? frågar den nyfikne (om denne någon fortfarande inte tröttnat på denna långrandiga historia…) Snabbt avklarat av Tina och mig. Vanimo består av en bank, ett par mataffärer och en väldig massa grusplaner för omlastning av timmer. Men sällan har jag mött så väldigt vänliga människor, till och med tullarna förvandlades snart till vänligheten själv och erbjöd sig att skjutsa mig vart jag ville. Så, med ögonen i kors av trötthet ska jag ta en liten lur nu, kanske lättar vi ankar under natten för att göra samma karusell i Jayapura i morgon (och i övermorgon, hotar vår sagesman).

Så, mot bingen en stund,

Gustaf Vanimo,02-41.00S 141-17.84’E kl.8.07GMT 18.07 lokal tid den 16e November 2015

8 nov 2015 2015-11-08 11:47 2015-11-08 11:47

Ninigo

400 sjömil väster om Kavieng ligger Ninigo-atollen, ett populärt stopp för seglare som går denna vägen, norr om Papua Nya Guinea. Vi gick för motor sista halva natten innan vi kunde gå in genom ett smalt pass på atollens västsida och ankra vid ön Mal i atollens södra del.
Det har varit en konstig segling hit, långsam och svettig. Med så lite vind kan jag nästan få panik att vi aldrig hinner fram till nästa ställe förrän vi måste segla iväg igen. Att jag är dömd att sitta fast på min båt för alltid! Nästan varje dygn har vinden helt försvunnit och vi har fått köra några timmar motorgång. Vi passerade söder om ön Manus, men vågade inte stanna där för risken att bli rånade. Fantastiska molnformationer och svarta regnmoln och värmedaller i horisonten gör, att fantasin får fritt spelrum, i kombination med att man inte riktigt vet om man vågar lita på sjökortet i detta område. Är det ett grund där framme? Är den fiskebåten på väg mot oss?

En och annan stor fraktbåt har passerat. Varje kväll har vi fått besök av hundratals delfiner, som simmat och hoppat runt båten. Det var härligt att få ankra, och kunna sova hela nätter igen! Fast vi blev förvånade när vi hoppade i sjön, havet var jättevarmt, kanske 31 grader.
Ninigo är känt för sina vänliga innevånare. Och de tar verkligen hand om oss! Vi var tjugosjunde båten i år. De unga grabbarna Slim och Rafael hjälpte oss med att finna en ankarplats mellan alla grynnor härinne. Skolläraren Phillip visade oss skolan. Idag kom han och lämnade över ett fat med vattenmelon och en pumpa precis när vi skulle kliva i jollen.

Vi vandrade en timme österut till Thomas och hans fru Elisabeth, som visade oss runt i sin by. Det är så fint överallt, de krattar vägarna, och bygger sådana prydliga hus och arrangerar med blommorna. Karin stannade och lekte med familjens barn och hundar hela eftermiddagen. Vi plockade upp henne, lerig från topp till tå nu ikväll.
De ger oss av sin frukt, fast de har så lite själva. Det är torka, så allt växer dåligt (fast bananerna vi fick var ungefär tre gånger så stora som vanligt!) Torkan är kanske en effekt av att det är ett El Nino år, så vädret är inte riktigt som det brukar vara.
Willy, som bodde halvvägs mellan skolan och Thomas hade en sårig, svullen fot, så vi var och lämnade lite jodlösning och antibiotika ikväll.

Folk är inte så fattiga här, de tjänar pengar på att sälja betelnötter på fastlandet. Det finns ett antal öppna motorbåtar med dubbla 15-40 Hk utombordare, och de far 100-150 sjömil på öppet hav åt olika håll för att sälja sin last.
Ninigo är känt för sin segelkultur också. Man bygger och seglar utriggarkanoter med fyrkantiga segel, gjorda av färgad presenning. Båtarna tar dem runt både inuti och strax utanför atollen för att de ska kunna fiska. Det är så fint att se dessa segel överallt!

Tina, 8.46z, 8 nov 2015, Ninigo atoll, Papua Nya Guinea

2 nov 2015 2015-11-02 10:06 2015-11-02 10:06

Kavieng

Vi seglar i farvatten med svaga vindar, 2-5 m/s. Gustaf som sköter nästan allt segelarbete, nu med bommar ute, får jobba timme ut och timme in för att utnyttja varje vindpust. Det tog sju dygn att segla de 550 sjömilen från Gizo i Salomonöarna upp till Kavieng i Papua Nya Guinea, förutom ett stopp på Feni Islands, när vinden försvann helt. Inga imponerande dygnsdistanser precis! Vi svettas och spolar av oss i regnvatten vi samlar. På ekvatorn regnar det gärna en skvätt varje dag. Söder om Tabar-ön blev vi överraskade av en liten öppen motorbåt ute på öppna havet, som kom förbi bara för att hälsa. Jag var naken förutom ett par trosor, och skuttade som en raket över däck ner i sittbrunnen. De två gubbarna vrålskrattade.

Vi tillbringade några dagar i Kavieng. Efter inklareringen ankrade vi i the “ducktnd”, en skyddad ankarplats omgiven av rev utanför Nusa Island Retreat, en sjömil från stan. Det var ett litet enkelt resort, där vi kunde ta oss en öl och prata med australiensare som var där för att dyka, surfa och fiska. Enkla bungalows på sand, och baren var dekorerad med krokodilskallar och träsniderier, som ägaren Sean samlat under sina år här ute. Barnen härjade med Fien och Seppe från Nautilus och pingisbollarna flög in i köket.

Kavieng ligger vid nordspetsen av den långa ön New Ireland. Det kändes spännande och exotiskt att kliva iland här! En stor frukt- och grönsaksmarknad mötte oss, där man även sålde massor av tobaksflätor. Många röda flin, precis som på Salomonöarna. Alla tuggar betelnötter här. I staden fanns små supermarkets och kinesaffärer, också en datoraffär.
Andra dagen åkte hela familjen in med jollen full av dieseldunkar. Vi hann aldrig kliva ur innan Karin vurpade i sjön vid bryggan, så det var bara att åka tillbaks och byta skor och kläder. Som tur var skrapade hon sig inte. Efter att vi skilts från Nautilus i Gizo, hade både föräldrarna och Seppe måst äta antibiotika för svullna, infekterade sår på benen. Det är helt enkelt ursvårt att hålla såren rena här.

Ett tiotal människor engagerade sig i att hjälpa oss med att skaffa diesel i Kavieng. Vi blir behandlade som kungar och drottningar! Barnen drar till sig mycket uppmärksamhet. Jag hade lätt kunnat tillbringa en vecka med att driva runt i staden. Men vi flyttade oss snart sju sjömil västerut för att ankra vid en ödsligare sol- och badö (Nusalomon), med fin dyk- och snorkling. Tillsammans med Nautilus firade vi Halloween och studerade väderkartorna. Fortsatt lite vind att glädja sig över för de 400 sjömilen till Ninigo-atollen.

Tina, 1.27z, 2 november 2015

21 oct 2015 2015-10-21 11:56 2015-10-21 11:56

Platthavssegling

Vi seglar norrut mot Kavieng i Papua Nya Guinea med bara 2-3 m/s akterlig apparent vind, lugnt och fint, allt sedan vi lämnade Gizo i Salomonöarna för två dygn sedan. Allt i tyg är uppe – två genuor, stor, mesanstagsegel och mesan, till och med vindstruten och soltaket över aktern är med. Kanske ger de oss också en skjuts framåt!
“Det här är min bästa segling”, utbrast Lovisa vid fikat på akterdäck nyss. “Jag kan göra allting som jag brukar göra när vi ligger stilla!”. Förutom skolan, förstås, den hade hon förstås gärna sluppit.

Vi passerar just nu ön Bougainville och Buka, vi har New Ireland och New Britain strax norr om oss. Vi håller oss undan, historier på noonsite vittnar om att risken att bli rånad är stor i dessa farvatten. Igår natt fick jag plötsligt syn på ljus akter om oss. Pirater!, tänkte jag först, men kom snart på att pirater knappast kör med lanternor. I kikarn skymtade den röda babordslanternan på en stor fraktbåt, och jag kände mig genast trygg igen. Tänk vad mycket man kan få för sig på nattvakten.

Det är sålunda väldigt lågt tempo på Caminante, även mentalt. Vi läser alla mycket, och lyssnar på musik. Barnen har friare regler för Nintendo-spel. Jag stirrar regelbundet på alla mina sårskorpor på fötterna, för att försäkra mig om att de läker. I eftermiddag tog Gustaf tag i ett lågprioriterat projekt, han fyllde på ny toner i laserprintern, vilket tog några timmar. Jag har nu skrivit ut mängder av kopior på vårt indonesiska seglingstillstånd, visumansökan, pass, båtpapper mm.
Vi förbereder oss för att segla in i byråkratlandet Indonesien.

Tina, 8.51z, 21 oktober 2015

15 oct 2015 2015-10-15 07:07 2015-10-15 07:07

Infekterade myggbett

Livet är upp och ner ombord på Caminante. Vi hann precis njuta av att vår älskade watermaker producerar finfint vatten åt oss igen, så fick jag några infekterade myggbett på benen. Vi fick segla till Gizo och uppsöka sjukhuset där. Den australiensiska gästläkaren såg missnöjt på mitt variga, svullna högerben, och övervägde om jag skulle flygas till ett bättre sjukhus direkt, eftersom de inte kan odla upp bakterieprover i Gizo. Vi beslöt oss i stället för att chansa. Jag fick börja på en hög dos av en antibiotika som vi hade ombord (clindamycin), medicinen gjorde susen och såren läks nu långsamt. Varje dag byter jag kompress och tvättar försiktigt med saltlösning.

I efterhand inser jag att största misstaget jag gjorde var att jag inte täckte över såren efter att jag tvättade dem. I tropikerna finns bakterier överallt, i luft och saltvatten. Sår här skall helst saneras omedelbums med jodlösning, sen rekommenderar vissa antibiotikakräm, och sedan ska de täckas över. Blir de infekterade, börjar man med antibiotikan flucloxicillin. Gustaf köpte fyra extra kurer på Gizo Clinic, i ziplockpåsar med handskriven doseringsinstruktion.

En vecka har jag mest legat på sofflocket, medan Gustaf och barnen har skött hushållsruljansen, men nu börjar jag piggna till igen. Vi ligger för ankar fyra sjömil från Gizo, omgivna av ett ringrev och palmöar. Efter alla ankarplatser där det inte har gått att bada på grund av krokodilrisken, badar nu resten av familjen så mycket som möjligt. Gustaf har dykt på grunt vatten med flickorna, de har gjort gummibåtsutflykter till stränderna runt omkring oss och snorklat på några av de fiskrikaste rev de sett på länge. Igår tog Gustaf ner genuan och började lappa det blåa solskyddet, där sömmarna har släppt. Idag sitter han mest ensam på fördäck, och det verkar vara precis vad han behöver. Ett stillasittande handarbete som kräver lite hjärna och få distraktioner. Han har blivit helt mör av att fostra barn, sköta skolarbete, matlagning, städning, disk och båtunderhåll samtidigt!

Innan Gizo hann vi besöka några spännande ankarplatser i mangrove på Kolombangara tillsammans med vännerna i Nautilus. Små skyddade heta vikar, där vi knappt vågade doppa foten i sjön för risken att få den avbiten av en krokodil. Nautilus såg flera, vi inga. De lokala barnen paddlade dock obekymrat runt i sina urholkade trädstammar. I Surinumi Cove tog tonåringarna med oss på en eftermiddagstur till ett vattenfall. Det var en brant klättring ner i tät exotisk skog, och ett häftigt badställe, en belöning för den hala promenaden ner. Jag försökte lära mig lite bislama, “pidgin english”. Barn heter “pikinini”, vuxna “bigman”. “Hur dejtar man här?”, frågade jag. “We go to the bush”, svarade en pojke. Disco och dans hade de aldrig varit med om. I Bat Harbour laddade vi Marias telefon. “So you dont have a charger then?”, frågar jag. “Yes”, svarar hon. Det är ett typiskt “pidgin” svar. Vi hade svarat nekande, men de jakande. För hon har ingen laddare.
Marias barn såg inte till skolan så mycket, hennes lilla markplätt låg för långt bort. Men de bodde fint, och kunde odla nästan allt de behövde. Vi bytte en bananstock mot pengar, socker och te. För hennes del är seglare ett välkommet tillskott i viken. Inte för att det verkar komma många seglare till Salomonöarna. Vi har bara mött en enda båt de sista två veckorna.

Tina, 6.00z, 15 okt 2015, Olasana Island, Salomonöarna

6 oct 2015 2015-10-06 05:38 2015-10-06 05:38

Watermakern åter up’n running

Igår vid lunch tuffade vi till Noro och ankrade på vårt förra ställe, 30 meter djupt, mellan en fraktbåt och två fiskebåtar. Jag smet iväg med gummibåten och la den vid den lilla träbryggan vid grönsaksmarknaden, låset hade jag såklart glömt, tankspridd som man är..

När jag kom till Island Enterprizes stod till min stora glädje vår tunga klump till motor och väntade på verandan. Det visade sig att den var nära nog identisk med den förra, sånär som på att den var av gjutjärn istället för aluminium och följaktligen vägde 60 istället för 50 kg.

38mm axeln skulle kortas, kilen svetsas fast (så den inte vandrar ut ur klokopplingen), fästhålen borras upp lite och så mätte jag isolationen mellan lindningarna och chassi. >10M ohm. Allt ser bra ut, 3.2 ohm mellan faserna, precis samma runtom. Efter mycket svett fick jag den på plats i motorrummet, alignad, inkopplad och provkörd. Allt ser ut att fungera, strömmen var ungefär samma som den gamla motorn dragit, 17 A per fas plus 2A för matarpumpen som jag lagt på ena fasen. För att få rätt vattenflöde och varvtal kör jag motorn på 40Hz och 180 V mellan nolla och fas. Så effektuttaget är 3x180x17=9200W, vilket förklarar att den gamla motorn blev i varmaste laget (runt 100 grader) efter en timmes körning. Jag uppmätte 92.5 grader efter 55 min med den nya. Tyvärr fanns inga 9kW motorer att uppbringa här.. Har börjat knåpa ihop en vattenkylning jag ska montera och hoppas få ner tempen till runt 80 grader för kontinuerlig drift vilket nog är OK. (Synpunkter välkomna!) Manualen säger max 120 för statorn vid bakning och 90 för lagren kontinuerligt.

Pulsationen nu, utan pulsdämpare då? Det blir ca 1/2 bars rippel efter membranstacken, troligen lite mer innan, men det verkar OK.

Körde den 50 min alldeles nyss nu medan vi puttrar mot nordväst till nästa ankarvik. 91.5 grader. Ja, det är nog bra med lite bättre kyl, det är säkert 50 grader i motorrummet där den står bredvid huvudmaskinen och trefasgeneratorn som båda håller 80 grader ungefär. Ingenstans är det kallare än 29 grader i denna värld, det är vad havet är.

Och låset till gummibåten då? Jovars, den här gången gick det också bra.

Gustaf 6 okt 2015 kl 3.30 GMT. 08-08.80’S 157-08.80E

5 oct 2015 2015-10-05 04:14 2015-10-05 04:14

Solomon Islands, ett första intryck

Natten mellan 27e ch 28e september ankrade vi upp utanför Yandina på Russellöarna. Denna natt var vårt första möte med Solomon: Små stugor nere vid vattnet och vovvar som höll ett öga på oss, som i Sydeuropa. Nästa morgon var söndag och med gula flaggan uppe hade vi en härlig båtdag. Skola och vila och många skratt och lekar med alla barn som paddlade runt vår båt. En mamma (eller storasyster) med tre små telningar tillbringade nästan hela söndagen, paddlande i sin trädstamskanot, som var alltför liten för familjen, och i brist på öskar sjönk de oupphörligt så man såg de tre små och de gapskrattande stora sticka upp i rad, fortfarande glatt paddlande, tills ett av barnen reste sig och ekipaget välte på allvar och alla simmade vant omkring. Då ruskade man stocken från sida till sida så det mesta vattnet for ut och så började spektaklet om igen. Vi förstod att detta var Solomons variant på babysim. Varmt vatten är bra för små barn men här också, med den extra kryddan att viken är bebodd av sexmeters glupska saltvattenskrokodiler som får det att pirra lite extra i magen, kan jag tro. Till slut simmade så många barn runt Caminante och tittade nyfiket in genom fönstren, att skolan fick träda åt sidan och Karin fick förena sig med de badande.

Det var härligt och spännande att komma in i ett nytt land, ganska annorlunda mot vad vi hitintills sett. 25 glada människor, unga och gamla stod på en gisten pir och fiskade. Den ena stora näbbgäddan efter den andra drogs upp, i en kör av skratt och stoj. Vi förstod genast att vi kommit till ett folk som inte hängde läpp i onödan. Man hojtade och viftade för att vi skulle komma och vi kände oss lite som rädda utomjordingar som inte vågar landa. Slutligen ankrade vi gummibåten utanför polisstationen och möttes av en vänlig mottagningskommité av poliser av det mer avspända slaget. Mycket sympatiska och de ville på alla sätt hjälpa oss med gummibåtens förtöjning!

Poliserna med sina prydliga långbyxor gjorde intryck på mig och jag frågade ödmjukt om det gick att klarera in trots min föga städade dresscode. Inga bekymmer, men man gjorde snart klart att det var länge sedan man kunnat klarera in här i byn. Sedan den stora strejken 2003 var inte byn som förut, och raffinaderiet, hamnen, plantagen och mycket annat var nerlagt sedan man jagat ut det utländska företaget som drivit stan sedan urminnes tider. Kanske ångrade sig en del, men om femton år går kontraktet på marken ut och byn kan måhända byggas upp på nytt.

En polisman lotsade oss genom staden som naturen tagit i sin famn med gräs på vägarna och cisternerna nu dolda av grönska. Överallt mötte vi skrattande barn och mammor och jag skojade om att vi fått permission ur fängelset. Här fanns ingen tid och ingen brådska, men ej heller några pengar, vilket inte verkade bekomma dem. Dessa människor har så mycket skratt och sång och så lite bekymmer. En sån rikedom!

För att göra ett nytt försök att klarera in i landet seglade vi 150 sjömil till Noro och fick gjort vårt pappersarbete på onsdagen. Tyvärr sprack pulsdämparen i vår hembyggda watermaker och sprutade saltvatten i motorrummet, vilket fick elmotorn som driver watermakern att brinna. Dagen därpå besökte jag alla verkstäder och elaffärer och tyckte mig till slut känna hela stan. Alla hälsade på mig och jag tror jag har pratat med alla glada vägarbetare och betelförsäljare. I verkstan på fiskeföretaget Soltuna hade verkmästarn lindat om motorer ett par gånger men hade inget material hemma längre. Men i järnaffären “Island Enterprises” fick jag dem att ringa runt lite och på kedjans filial i Honiara stod en liknande motor som vår och dammade i en vrå. Fantastisk tur!!! Jag betalade i förskott med löfte att den ska komma i början av nästa vecka. Återstår att se.

Igår fredag seglade vi tolv sjömil norrut till en liten djungelvik, enligt ryktena full med krokodiler. Barnen i “byn” på fem hus tog oss till vattenfallet en halvmil in i djungeln, en mycket trevlig promenad. Vattenfallet var 60 meter högt och sprutade ner över oss, och det var svalt och skönt att bada i dammen under efter den heta promenaden. Påminde lite om att utmana en vattenkanon. Åter hemma i byn pratade vi med Rocky vars fru var i Noro på kyrkomöte och han var ensam med sina två små barn. Den 8-åriga flickan hade trampat på en spik i förrgår och foten var nu stor, het och svullen. Vi lovade att se vad vi må ha i skeppsapoteket. Rocky paddlade senare ut till båten och fick en kopp kaffe, en pratstund och en blisterkarta med antibiotika. Han ondgjorde sig lite i förbigående över det stora utländska skogsföretaget som äger och brukar eukaluptusplantagen i området.

I morse tog vi gummibåten upp längs en å in i djungeln och fick se många vackra fåglar. En slags vitnäbbad tukan, flera sorters kungsfiskare m.m. Till slut gick vi iland och väckte en ung man som byggt sig en liten palmbladsbod där han låg och sov siesta. Han höll på att få fart på trädgårdslanden runt om, det är ju säsong nu för att sätta, och så här, och området har prydliga bestånd av sötpotatis, taro och kassava. Den sympatiske killen försökte övertala oss att bada i hans pool, men blyga som vi var plumsade vi hundra meter nerströms istället..
Nu har vi flyttat oss några vikar igen, efter att vinkat av alla glada barn från förra stället med lite godis. Vi har åter utforskat mangroven och krokodilerna, men nu går solen ner, så dags för en pilsner hos Nautilus.

Gustaf, 10.00z, 4 oktober 2015, Bat Harbour, Kolombangara, Salomonöarna

Older posts

Newer posts