29 nov 2015 2015-11-29 11:43 2015-11-29 11:43

Äntligen för ankar

Sjuttio meter kätting rasslade iväg, ner i havet på ankarplatsen i Wayag i Raja Ampat och jag, Tina, är oändligt lyckligt över vetskapen om att jag skall få sova en HEL natt, fullkomligt ostört. De senaste mornarna har jag haft svårt att vakna. Det har varit så många nätter med nattvakter. Det har inte varit några bekväma, förutsägbara passadvindsnattvakter, nej, de svaga vindarna har kommit och gått och krävt engagemang, segel upp och segel ner, motor av, motor på. Eller ligga och driva, se upp för hetsiga squallar och fartygslanternor som dyker upp i mörkret. På sistone har Gustaf fått ge mig två koppar kaffe och en panodil och en halvtimme extra för att få liv i mig på morgonen. Efter kl 10 på förmiddagen är det svårt att sova, det är redan 30 grader varmt i båten och solen eldar obarmhärtigt på oss.

Efter en veckas segling rundade vi så idag nordvästudden av Wayag och överraskades av strömvirvlar och många knops medström.
Andy Scotts nya och moderna guidebok gav en inkorrekt beskrivning av den första möjliga ankarplatsen Där fanns bara en boj, som dessutom var upptagen av ett turistsjörövarskepp, så vi fortsatte österut, in över ett tremeters grund som syntes på satellitbilderna i SAS planet (program för kartor över planeten), men som bara anades i verkligheten. Här är inga elektroniska kort korrekta! Jag surade över att behöva angöra en “krånglig” ankarplats i mitt trötta tillstånd, men avsaknad av vind och de sagolikt vackra “gelehallonsformade” öarna distraherade min oro. Fyrtiotre meter djupt, inget stämmer ju. Här kan vi inte ankra! När vi vågat oss långt, långt in i gyttret av öar, fann vi den perfekta ankringsplatsen bredvid en liten strand, 23 meter djupt.

Ankarspelet funkade inte! Gustaf släppte i kättingen manuellt. Nu kan vi inte åka härifrån förrän han har hittat felet och reparerat det.

Nåväl, yra och sömniga har vi hunnit bada, promenera och åka gummibåt i detta magiska landskap med hundratals perfekta, spetsiga små öar, kalasat på lamm och en flaska Merlot. Sömniga och lyriska över att vara framme.

Tina, 8.01z, 29 nov 2015, Wayag, Indonesien

28 nov 2015 2015-11-28 00:19 2015-11-28 00:19

På Ekvatorn

Vi har varit till havs en vecka nu, sedan vi lämnade Jayapura. Vindarna har växlat och hållit oss sysselsatta med ständiga segelskiften: Bidevind, slör, plattläns stiltje och rak motvind. Hit och dit, men nästan alltid runt 1-4 m/s i styrka, så det gällde att sätta alla segel ur vår stora “garderob” och trimma väl, men det får erkännas, att ibland har vi startat motorn och tuffat på lägsta fart när vinden dött ut helt. Det har varit en timme då och då. Inte så sugen på att starta processen att köpa diesel igen, det var lite krångligt, så vi seglar för minsta vindpust..

I morse passerade vi ekvatorn norrut, N för norr, och om några minuter byts riktningen tillbaks från N till S. Ska man ha alla fem seglen uppe, så måste den gällande vindriktningen vara mellan 115 och 150 grader, räknat från fören. Således får vi kompromissa med kursen till fromma för farten, som nu, när vinden kommer strax akter om tvärs. Alltså går vi 12 grader för sydlig kurs nu, annars får jag ta över den stora genuan i lä och ta ner lä-genuan, och då tappar vi mer fart än vad som kan vinnas med att hålla perfekt kurs. Våra kompisar i Nautilus, en Bennetau-45, är något snabbare än vi på lätt bidevind, medan vi är betydligt snabbare på alla undanvindar tack vare våra långa spirbommar och många segel. Men vi får så klart betala med betydligt mer arbete med segelsättningen, något som jag dock trivs bra med.

Det har varit otroligt mycket plankton i havet sedan vi kom till Nya Guinea. Tror det beror på näringsrikt bottenvatten som kommer upp när ekvatoriella motströmmen skapar virvlar när den gnids mot vattenmassan vi befinner oss i. Ofta ser vattnet ut som rena soppan av djur och växter som tar sig upp till ytan, medan den djupblå färgen och klarheten syns där inunder. Ibland kommer hela dagar av grönt vatten när vi seglar förbi någon av de stora floderna som strömmar ut inifrån djunglerna och bergsmassiven här på Nya Guinea, den enorma ö som ständigt skymtar i söder. Mycket fågel, fisk, delfiner och ibland valar syns ofta, väl närda av plankton i detta näringsrika hav. Varje natt sover ett gäng sulor i fören och till min förtret ibland även på vindflöjeln i masttoppen så jag inte kan se hur jag ska trimma seglen. Också tärnor och noddytärnor övernattar hos oss, men de väljer att sova i aktern. Jag har lärt barnen fånga de halvsovande fåglarna, så att de ska lära sig umgås och handskas med dem, men sulorna är så stora och har så skräckinjagande näbbar, att dem har barnen inte vågat röra ännu. Ofta ser vi stora tonfiskar som hoppar och idag passerade en flock grindvalar, lojt vältrande genom vattnet. Delfiner ser vi varje dag, det finns flera olika arter här. Eftersom vi fortfarande har frysen ganska full med fisk och hummer har jag inte fiskat på ett tag nu, men det brukar i alla fall inte nappa när vi seglar långsammare än fem knop.

Varmt är det såklart här på ekvatorn, särskilt när vinden är så svag som nu, så det blir många duschar varje dag och en del trimmande för att rikta in vindfångarna mot den svaga vinden eller pyssla om fläktarna nere i båten. Några gånger per vecka gör vi en liter yoghurt från torrmjölk, startad med en sked från förra batchen eller från en sparad liten portionsförpackning. Sedan vi kom till riktig tropikvärme har vi fått ändra receptet och ta mindre varmvatten i yoghurtkärlet. Det ser ut som en glasstermos, men istället för is och salt i ytterkärlet, ska det vara kokande vatten som bara når en liten bit upp på kärlet med den blivande kulturen. Principen är att det behövs fem timmar vid 45 grader för processen och eftersom yoghurtberedaren är tillverkad för Nya Zeelänsk temperatur, krävs lite justering nu när rumstempen är 32 grader. Resultatet blir perfekt och påminner om grekisk yoghurt. Fast och fin, men tricket är att ha 3 dl mjölkpulver till en liter yoghurt, så vida man nu gillar den matiga stilen. Också bakning går galant i värmen. Bröden jäser så det knakar. Annat var det när vi seglade i Patagonien i Chile på förra långresan, när vattnet bara var 8 grader. Då fick man ha degbunken över kaminen eller i diskhon med lite varmvatten, men ändå gick det segt med jäsandet.

Gustaf 14 GMT 27/11-15 00-00’S 132-00’E

21 nov 2015 2015-11-21 12:09 2015-11-21 12:09

Under segel igen!

Indonesien är ett land för sig tycker vi, som ännu inte vant oss vid Asiens byråkrati. Imponerande! Vi har lagt fem fulla arbetsdagar för att klarera in här, men nu är vi igenom! Det sista kontoret idag visade slutligen upp en räkning på 4.5 miljoner rupier, ca 3000 kronor. Detta efter att ägnat byråkraten och hans kontor ungefär sex timmar. En rimlig timpeng kan tyckas, men eftersom jag misstänkte att det kunde vara en muta, tog jag honom inte helt på allvar, och till slut fick jag min tjocka bunt med papper utan att betala, liksom jag fått på alla andra myndighetskontor.

Totalt gäller följande: Många dokument och en del pengar ska skickas till agenten för att få inresetillstånd (CAIT) samt ett “sponsor letter”. Vi gjorde detta i Nya Zeeland och det tog ca 1.5 dagar. I måndags ordnade jag visum på ambassaden i Vanimo, PNG. Två besök. Ca 400 kr/pers. I Jayapura fick vi besöka Immigration två gånger, första gången saknades ett dokument. En bra bit med taxi och väntetider. Vi fick besöka Karantänen två gånger, in och ut ur Jayapura, en halvtimmes väntetid båda gångerna. Tullen tog två timmar första gången, sedan mycket grundlig båtinspektion, därefter en ny lång dragning på kontoret med en massa papper. Fjärde gången var snabb. Hos polisen för att få tillstånd till västra Papua var en seg historia, med en timmes väntetid och ett försiktigt önskemål om muta. Han fick 7 kr och blev sur. Tog runt tre timmar. Under tiden bogserade marinen bort vår båt, trots att detta är mot alla internationella lagar och trots att hamnkaptenen godkänt vår ankring, vilket han så klart förnekade efteråt. Jo hamnkaptenen, han som ville ha den fetaste mutan, han var också den med störst behov av att hävda sin auktoritet. Det är han som beordrar, att sådana båtar han inte är nöjd med, ska bogseras tillbaka, t.ex. om man lämnar hamnen tre timmar efter angiven tid. Han krävde som sagt tre besök av oss, à två timmar per gång. Många papper, och man kan säga att han inte gjorde sig någon brådska eller kände något större krav på sig, att vara tillmötesgående. Bob, som är 74 år, singelhander och dessutom har dåligt hjärta, vägrade hamnkaptenen släppa ur hamnen för att det fattades en stämpel från immigration, varifrån han för övrigt just kom från. De andra tio dokumenten var i ordning och immigration är nu stängt i tre dagar, så jag antar att det var ett upplägg för en ny mutförhandling. Bob låg kvar och gnisslade tänder nu när vi seglade ut. Han ville inte betala några mutor.

Det kan låta lite mycket turistande på myndighetskontor kanske, men jag tycker ändå det är ganska spännande att ta sig igenom denna djungel av byråkrater. Man måste vara formell ibland, skaka hand och vara goa kompisar och sen slå om direkt och bli tvärförbannad när det behövs. Har pratat en hel del med andra “kunder” till alla dessa myndigheter, agenter, jurister och kaptener och de har försökt lära ut konsten att spela med i balansgången mellan dessa tre attityder. Lite exotiskt att vistas i dessa lokaler, men nu har jag fått nog för en lång tid. Vi ska försöka undvika städer tills vi kommer till Ambon vid jul.

Passade på att bunkra diesel, vilket också var en intressant historia. Försökte först på macken ett stenkast från ankarstället. Det gick inte och blev till slut utkastad så dunkarna flög lång väg. (Fattar ju inte ett ord indonesiska och kan faktiskt inte ta ett nej…) De satte mig på en taxi och jag fick en timmes sightseing, men ingen diesel. Tillbaks igen till macken som kastat ut mig och se! Fick köpa diesel nu! Nästa dag kom jag tillbaka och det gick bra en gång till, men nästa gång stod jag envist där 45 minuter igen med ordet nej uttalat på många oförståbara sätt (utan att bli utkastad) och fick till slut köpa bensin istället. Regelverket är tungt och många som kommer till macken har stämplade papper med sig, dock inte alla. Men soppan är billig, under 5 kr/liter. Idag kom en snurrebåt förbi oss och erbjöd att skaffa diesel (solar) och jag förhandlade ner priset från 10 kr/liter till 6.70. Fick ganska snart mina 200 liter (åtminstone nästan 200…) så nu har vi åter fullt.

Tina släpade ombord 50 kg mjöl och 10 kg socker och en del annan proviant och skaffade också internetgrejer för 3G, men vi hann aldrig riktigt använda dem. Det är fullt upp att komma iland, men vi har passat på att unna oss att äta på serveringar i stan, en god lunch kostar ca 12 kr. Taxi kostar 1 kr, klart överkomligt.

Gustaf, 11GMT 21/11-2015 02-21’S 140-38’E

16 nov 2015 2015-11-16 09:30 2015-11-16 09:30

I Vanimo till slut!

Det var en motspänstig segelsträcka, Ninigo-atollen till Vanimo, som är utklareringsorten i norra Papua Nya Guinea för oss på väg mot Indonesien. Mycket svaga vindar, ideligen från olika riktningar omväxlat med squallar. Men i natt kom ett frontsystem och bankade på med 15 m/s västvind. Vi hade sett på prognosen att vindskiftet skulle komma, men inte att himlens allt regn skulle forsa ner över oss, och långt ifrån att det skulle bli så blåsigt. Vi hade därför avsiktligt seglat 110 sjömil för långt norrut så det faktiskt gick att segla ända fram. Men den starka vinden gjorde att vi kom fram sju timmar före gryningen. Det var inte att tänka på att ta sig in i sånt pissväder, så vi fick ligga och kryssa fram och tillbaks i den snabbt tilltagande sjögången.

Halv sju i den bleka gryningen ankrade vi upp innanför tre timmerfartyg. Det är export av urskogstimmer som är Vanimos klena lycka. Det ger lite jobb, men främst för utlänningar. Timret går till Kina. Vi såg en del skog som avverkats tidigt 70-tal i Salomon, det såg hemskt ut. Inga träd, alla gamla stubbar och ratade stockar var insvepta i en sorts kvävande slingerväxt, det såg ut som en soptipp insvept i grön marsipan. Två timmerbåtar per vecka löper ut här med runt 10 000 ton var. De tre fartygen lastas med fyra stora lyftkranar var från enorma pråmar som gör en 1500-tons tripp varje dag, tills moderbåten är full och kan stäva ut. Blev god vän med agenten som ansvarade för två av båtarna. Han har jobbat i stan i sex år och innan dess på Solomon. Själv var han ung, mycket trevlig och från Malaysia och expert på att bedöma värdet av timmer. Det finaste träslaget här är imponerande träd som är ca 5 meter tjocka och säljer för 600 dollar mer kbm. Dvs ca 1/10 av priset på billigaste teaken hemma! Någonstans på vägen tjänas uppenbarligen pengar. Och urskogstimmer är förbjudet att sälja i Sverige (och Europa?) om jag inte tar fel. Så antagligen byter stockarna identitet i samband med prisökningen. Förädling av råmaterial som det heter.

Klockan kvart i nio stod jag i kö på Indonesiska ambassaden för visumansökan. Det tog mig ca två timmar att bli klar där, med löfte att få återkomma kl 14.00 för att hämta passen. Min nye vän, den vänlige urskogsagenten, skjutsade sedan runt mig till olika intressanta platser. Först ett enormt virkeslager, en plan större än man kan se slutet på. Här sorteras stockarna. Sedan var det Immigration och slutligen tullen. Och tullen blev en så seg historia, så han lämnade mig där. När vi klarerade in i Kavieng stämplade damen bara våra pass med en “Custom-stämpel” och hävdade att det var allt som (då) till min enorma glädje behövdes, tänk att för en gångs skull bara klarera in i 15 min! Men vid utklareringen kom det lättsamma ikapp oss. “Ingen Custom clearence?” Ojojoj. Tre mycket allvarliga herrar hummade bekymrat över avsaknaden av detta papper och började prata om dryga böter. Det hjälpte inte att ringa de vänliga damerna i Kavieng, snarare tvärt om. Hon påstod att vi klarerat in i Rabaul, innan vi kom till henne, och jag var således avslöjad som lögnare. Var det böter eller förhandling om mutor som svävade i luften? Utan sömn på minst ett dygn såg jag nog lite melankolisk och väldigt snäll ut, för efter 1.5 timme och många nya dokument och allvarliga samtal erkände de att tullen nog kunde ta på sig ansvaret – och böterna…annullerades! Nu efteråt vet jag att i PNG gäller att man ska klarera in och klarera ut från varje samhälle man besöker. Det var därför jag bara fått en stämpel i passen, tullklareringen skulle kommit när vi lämnade Kavieng, men det sa hon inget om. Efter att återvänt till Indonesiska ambassaden och med de återlämnade passen med Indonesien-visum för 60 dagar i näven, kunde jag, efter ytterligare 30 minuter av formulär och nya kopior, äntligen släppa upp mungiporna, för nu var alla papper klara för att segla vidare mot Jayapura i Indonesien.

-Men sightseeing i Vanimo då? frågar den nyfikne (om denne någon fortfarande inte tröttnat på denna långrandiga historia…) Snabbt avklarat av Tina och mig. Vanimo består av en bank, ett par mataffärer och en väldig massa grusplaner för omlastning av timmer. Men sällan har jag mött så väldigt vänliga människor, till och med tullarna förvandlades snart till vänligheten själv och erbjöd sig att skjutsa mig vart jag ville. Så, med ögonen i kors av trötthet ska jag ta en liten lur nu, kanske lättar vi ankar under natten för att göra samma karusell i Jayapura i morgon (och i övermorgon, hotar vår sagesman).

Så, mot bingen en stund,

Gustaf Vanimo,02-41.00S 141-17.84’E kl.8.07GMT 18.07 lokal tid den 16e November 2015

8 nov 2015 2015-11-08 11:47 2015-11-08 11:47

Ninigo

400 sjömil väster om Kavieng ligger Ninigo-atollen, ett populärt stopp för seglare som går denna vägen, norr om Papua Nya Guinea. Vi gick för motor sista halva natten innan vi kunde gå in genom ett smalt pass på atollens västsida och ankra vid ön Mal i atollens södra del.
Det har varit en konstig segling hit, långsam och svettig. Med så lite vind kan jag nästan få panik att vi aldrig hinner fram till nästa ställe förrän vi måste segla iväg igen. Att jag är dömd att sitta fast på min båt för alltid! Nästan varje dygn har vinden helt försvunnit och vi har fått köra några timmar motorgång. Vi passerade söder om ön Manus, men vågade inte stanna där för risken att bli rånade. Fantastiska molnformationer och svarta regnmoln och värmedaller i horisonten gör, att fantasin får fritt spelrum, i kombination med att man inte riktigt vet om man vågar lita på sjökortet i detta område. Är det ett grund där framme? Är den fiskebåten på väg mot oss?

En och annan stor fraktbåt har passerat. Varje kväll har vi fått besök av hundratals delfiner, som simmat och hoppat runt båten. Det var härligt att få ankra, och kunna sova hela nätter igen! Fast vi blev förvånade när vi hoppade i sjön, havet var jättevarmt, kanske 31 grader.
Ninigo är känt för sina vänliga innevånare. Och de tar verkligen hand om oss! Vi var tjugosjunde båten i år. De unga grabbarna Slim och Rafael hjälpte oss med att finna en ankarplats mellan alla grynnor härinne. Skolläraren Phillip visade oss skolan. Idag kom han och lämnade över ett fat med vattenmelon och en pumpa precis när vi skulle kliva i jollen.

Vi vandrade en timme österut till Thomas och hans fru Elisabeth, som visade oss runt i sin by. Det är så fint överallt, de krattar vägarna, och bygger sådana prydliga hus och arrangerar med blommorna. Karin stannade och lekte med familjens barn och hundar hela eftermiddagen. Vi plockade upp henne, lerig från topp till tå nu ikväll.
De ger oss av sin frukt, fast de har så lite själva. Det är torka, så allt växer dåligt (fast bananerna vi fick var ungefär tre gånger så stora som vanligt!) Torkan är kanske en effekt av att det är ett El Nino år, så vädret är inte riktigt som det brukar vara.
Willy, som bodde halvvägs mellan skolan och Thomas hade en sårig, svullen fot, så vi var och lämnade lite jodlösning och antibiotika ikväll.

Folk är inte så fattiga här, de tjänar pengar på att sälja betelnötter på fastlandet. Det finns ett antal öppna motorbåtar med dubbla 15-40 Hk utombordare, och de far 100-150 sjömil på öppet hav åt olika håll för att sälja sin last.
Ninigo är känt för sin segelkultur också. Man bygger och seglar utriggarkanoter med fyrkantiga segel, gjorda av färgad presenning. Båtarna tar dem runt både inuti och strax utanför atollen för att de ska kunna fiska. Det är så fint att se dessa segel överallt!

Tina, 8.46z, 8 nov 2015, Ninigo atoll, Papua Nya Guinea

6 nov 2015 2015-11-06 21:05 2015-11-06 21:05

Svaga vindar

Vem kan segla förutan vind?! Som man kan se på Winlink-kartan, har vi gjort väldigt ringa dygnsdistanser sedan vi lämnade området vid Kavieng. Vinden har varit runt 2 m/s. Inte så skummet yr precis. Men squallarna sätter lite fart på oss ibland, och då och då slår vi på motorn nån timme, när det står helt still, men det har hittills endast varit ganska korta episoder. I det lugna vädret passar vi på med lite båtunderhåll, men främst umgås vi med våra barn. Karin är nu tokig i bluffstopp, hon är en riktig humor-unge och ser spelet främst som en möjlighet att spela sin motståndare en serie spratt…

Två Filippinska fiskebåtar har vi sett på nära håll. Den ena låg och väntade på moderskeppet som fått problem, och den hade tydligen inte tillstånd att fiska just då. Den andra var under gång. Någon container- eller timmerbåt har vi också sett, men inga seglare, färjor, kryssningsbåtar eller lokala fiskebåtar, trots att vi har seglat fyra dygn genom en fantastiskt vacker skärgård, där det bor en hel del människor. Slutsatsen är såklart en oerhörd fattigdom, på gränsen till slaveri under kravet att producera kopra eller timmer. Den stora ön Manus vi gått söder om, är ökänd för laglöshet, och med sådana problem är det såklart inte lätt att få till småföretagsamhet som kan höja välståndet. Det sociala avståndet till Sverige verkar stå i paritet till det geografiska. Och klimatet då? Jo i år verkar det bli det värsta el niñoåret i mannaminne. Folk svälter redan ihjäl i torka och missväxt på PNG mainland och på Ninigo-atollen, dit vi är på väg, är vattnet i det närmaste slut.

Mejl från Gustaf den 5/11

4 nov 2015 2015-11-04 20:09 2015-11-04 20:09

Bildgalleri – Salomonöarna

2 nov 2015 2015-11-02 10:06 2015-11-02 10:06

Kavieng

Vi seglar i farvatten med svaga vindar, 2-5 m/s. Gustaf som sköter nästan allt segelarbete, nu med bommar ute, får jobba timme ut och timme in för att utnyttja varje vindpust. Det tog sju dygn att segla de 550 sjömilen från Gizo i Salomonöarna upp till Kavieng i Papua Nya Guinea, förutom ett stopp på Feni Islands, när vinden försvann helt. Inga imponerande dygnsdistanser precis! Vi svettas och spolar av oss i regnvatten vi samlar. På ekvatorn regnar det gärna en skvätt varje dag. Söder om Tabar-ön blev vi överraskade av en liten öppen motorbåt ute på öppna havet, som kom förbi bara för att hälsa. Jag var naken förutom ett par trosor, och skuttade som en raket över däck ner i sittbrunnen. De två gubbarna vrålskrattade.

Vi tillbringade några dagar i Kavieng. Efter inklareringen ankrade vi i the “ducktnd”, en skyddad ankarplats omgiven av rev utanför Nusa Island Retreat, en sjömil från stan. Det var ett litet enkelt resort, där vi kunde ta oss en öl och prata med australiensare som var där för att dyka, surfa och fiska. Enkla bungalows på sand, och baren var dekorerad med krokodilskallar och träsniderier, som ägaren Sean samlat under sina år här ute. Barnen härjade med Fien och Seppe från Nautilus och pingisbollarna flög in i köket.

Kavieng ligger vid nordspetsen av den långa ön New Ireland. Det kändes spännande och exotiskt att kliva iland här! En stor frukt- och grönsaksmarknad mötte oss, där man även sålde massor av tobaksflätor. Många röda flin, precis som på Salomonöarna. Alla tuggar betelnötter här. I staden fanns små supermarkets och kinesaffärer, också en datoraffär.
Andra dagen åkte hela familjen in med jollen full av dieseldunkar. Vi hann aldrig kliva ur innan Karin vurpade i sjön vid bryggan, så det var bara att åka tillbaks och byta skor och kläder. Som tur var skrapade hon sig inte. Efter att vi skilts från Nautilus i Gizo, hade både föräldrarna och Seppe måst äta antibiotika för svullna, infekterade sår på benen. Det är helt enkelt ursvårt att hålla såren rena här.

Ett tiotal människor engagerade sig i att hjälpa oss med att skaffa diesel i Kavieng. Vi blir behandlade som kungar och drottningar! Barnen drar till sig mycket uppmärksamhet. Jag hade lätt kunnat tillbringa en vecka med att driva runt i staden. Men vi flyttade oss snart sju sjömil västerut för att ankra vid en ödsligare sol- och badö (Nusalomon), med fin dyk- och snorkling. Tillsammans med Nautilus firade vi Halloween och studerade väderkartorna. Fortsatt lite vind att glädja sig över för de 400 sjömilen till Ninigo-atollen.

Tina, 1.27z, 2 november 2015

26 oct 2015 2015-10-26 07:55 2015-10-26 07:55

Feni islands

Det blev inget strandhugg på Lihir island, så berättelsen om Ambitle island får bli lite längre, och antagligen liknar livet på Ambitle vad som gäller de andra öarna i Feni Islands, ögruppen i Papua New Guinea.

Vi tog oss aldrig så långt in på ön vi var på igår. Vi gick bara nån kilometer upp längs den lilla floden, som är nästan 40 grader varm, väldigt skön att bada i och ovanligt nog alldeles klar för att delvis komma från varma källor. Det finns många kokande källor på ön. Den närmaste från vår ankarvik kommer man till efter en timmes promenad. Den lär vara utmärkt att laga mat i, enligt byborna. Såklart hade de inga affärer på sin ö. Pengar förekommer knappt heller.

Här samlar man kopra, som får torka i ett särskilt koprahus över sakta eld. Då skrumpnar den ihop och blir brun och håller sig nog bättre så i detta tropiska klimat. 4 PNG-pengar, dvs 4-5 kr får de för en korg med 10 kg färdig, torkad kopra, kanske en halv dags arbete, med alla moment inräknade, från att plantera palmerna, röja mellan träden och hålla ordning på stigarna, samla nötterna, bära dem (här finns inga bilar, hästar eller skottkärror), öppna dem med yxa om de har någon och bräcka ur kokosen med ett slags böjt stämjärn. Sedan städa undan och bränna skalen, underhålla kokoshuset och fläta korgarna, samla ved till den ständiga elden och pyssla om kokosen som torkar och och sen lagra den torrt i en palmhydda undan de tropiska ösregnen samt slutligen sälja koprakorgarna till en båt som kommer någon gång om året. Den passar samtidigt på att sälja lite enkla förnödenheter. Alltså gör kopraföretaget dubbel förtjänst, då de också sätter priset på det som de säljer. Nu är inte högsäsongen för nerfallna kokosnötter när vi hälsade på, så denna verksamhet gick på sparlåga även om elden brann som alltid.

Skolbarnen har 2-3 timmars promenad enkel väg söderut till skolan från den lilla byn, så de flesta kan inte börja vid sju år utan vid nio ungefär, och sedan är de färdigutbildade vid 13 års ålder. Man har ett “dagis” på närmare håll mellan kl nio och 12 för de lite större småttingarna, innan de börjar skolan. Jag tror man försöker med lite skolarbete redan där.

De hade nyligen haft en rad kraftiga regn på ön, så många stora djungelträd hade fallit ner från de mörkgröna vulkansluttningarna. Några av dessa låg nu på korallrevet bredvid vår ankarplats. Ibland sveper starka vindar genom byn med dess fem familjer. Själva bebyggelsen ligger i en klyfta, med flera hundra meter höga berg bakom. För att skydda grödorna har man lämnat ridåer av vegetation, berättar Darius, krokodiljägaren i byn, som visar mig sin fina trädgård med inte bara ätbart utan främst prydnadsväxter av många slag som prunkar i alla regnbågens färger. Mina odlande föräldrar skulle verkligen trivts om de hade träffat Darius, han var en mycket driftig man med känsla för grödor och livets villkor. Krokodilerna jagar han med spjut från trädstamskanoten och de vilda grisarna uppe i bergen får han tag i med hund och spjut. Många har en slangbella som halsband och utvalda småstenar i fickorna, redo för skott om det skulle dyka upp en fladdermus, vars kött skattas högt. Andra män verkade ständigt ha ett spjut i handen, vet inte vad de fångar, kanske de frigående kycklingarna? Många hade en platt liten flätad korg under ena armen, som en damhandväska för små tillhörigheter. Att fläta korgar verkar vara en lika självklar sak här som det är för oss att knyta skorna.

Förutom kökshuset och koprahuset, där man eldar mitt på golvet, står husen på tre meter höga pålar. De är gjorda av kluvna bambustammar, täckta av flätade palmblad. Det ser lite svajigt ut. Och vad händer när det stormar, tänkte jag och påpekade detta, men det var tydligen ett mindre problem med vinden än med jordbävningarna, som ofta ruskar om öns invånare. Vulkanen har inte haft utbrott på säkert hundra år, så den oroade ingen.

Nere vid den heta ån satt ett par kvinnor och rev cassava (som är det samma som tapioka eller manjok) till middagen. Man lindar in den rivna “potatisen”, blandad med kokosmjölk, paprika, matlagningsbananer, kött eller fisk, som man har i knyten av palmblad. Under tiden värmer man stenar i elden som man lägger runt knytena. Så tillagas maten. Laplap hette det i Vanuatu, momo hette det här. Salta gör man med havsvatten medan man lagar, och äter gör man med händerna.

Detta var en liten inblick i livet på landet i Papua Nya Guinea. Lugnt och fridfullt. Darius försäkrade att det var i stort sett riskfritt att bada vad gäller krokodiler. Den senaste han dödade var i julas och sedan dess hade de inte sett mycket av dem. Kusten är ju oskyddad, brant och öppen mot havet, ingen lämplig miljö för krokodiler. Bara 200 meter ut är det över 200 meter djupt. Våra sjökort är inte bättre än en översiktskarta. Inga rev eller djup finns angivna, bara en kustlinje i grov skala. Just som att försöka navigera efter en atlas. Ej heller några sjömärken eller fyrar finns här. Bara djungel. Men vi har en gammal admirality pilotbok där ankarplatsen var noterad för många år sedan. Man har haft en guldgruva på ön för många herrans år sedan, men numera finns få av civilisationernas “välsignelser”.

Gustaf, mejl den 25/10

25 oct 2015 2015-10-25 07:58 2015-10-25 07:58

Ambitle island

Mejl från Gustaf: “Här puttrar vi fram för motor sedan två timmar. Vinden har svikit oss och kanske ankrar vi om en stund på Lihir island i avvaktan på lite mer vind. Där finns en guldgruva, så lite mer av den vite mannens civilisation finns kanske att vänta där. Den förra ön, Ambitle island i Fenigruppen, som vi besökte igår, kunde inte visa upp många symboler på ekonomisk blomstring, även om det fanns en mycket lycklig liten by där, med finfina trädgårdar och sunda invånare, kanske tack vare den stränga Pentacoste-kyrkan.

Jag såg en solpanel, stor som en handflata, räddad ur en fiskeboj, annars mörkt om kvällen. Men någon i byn hade en spade, så alla grävde inte med träkäppar. Jag tror vi var den fjärde långseglarbåten som besökt dem de senaste åren och byborna var mycket glada att se oss. De bytte bort en stor hög grönsaker mot två kg socker och sex kilo ris. Tina köpte fem “wildfowl”-ägg igår i den lilla byn på 30 personer (Ambitle) och gjorde sen en god äpplekaka av dem idag. Två av dem hade för stora foster så de fick hon kassera. På marknaden i Gizo och här i PNG verkar man huvudsakligen samla ägg från vilda fåglar och inte ägg från sina egna hönor. Vildfågeläggen är mer än dubbelt så stora som vanliga ägg och mycket mer avlånga. Kakan blev väldigt god och väldigt gul av de kraftigt färgade äggen.”

Mejl från Gustaf den 24/10 2015

Older posts

Newer posts