7 sep 2015 2015-09-07 12:34 2015-09-07 12:34

Laplap på Wala Island

Lovisa fyllde 11 år förra veckan. Och det firades förstås med en riktig kalasdag. Sånt som man kan avsätta tid för, när varken mamma eller pappa har vanliga jobb att gå till. Vi är på ön Malekula och har hittat en ankarplats i Port Stanley. Strax utanför finns en liten holme med en strand. Fem barn jagade runt ön på skattjakt, och sedan gungade de på stora slänggungan ombord på Caminante. Sedan middag med tårta, dans-stop och “Pin the ponytail”, och så sova över. Pannkakor till frukost. Vi vuxna hade knytkalas, tandläkaren Michael och Birgit från Mariposa hade med marinerad tonfisk som vi alla njöt av. Han underhöll oss även med en otrolig berättelse om hur han ordnat ett jättestort kalas i Tyskland och bjudit alla på anaconda. Ormen hade importerats levande från Brasilien och han hade dödat den själv i badkaret enligt instruktioner.

Vi fick några dagar för oss själva på ankarplatsen och gjorde lite underhåll. Jag har skurat smutsig teak med saltvatten, samt tvättat bort rostränder på skrovsidan. Gustaf och Karin har skurat vattenlinjen. Vi besökte byn Litzlitz på “fastlandet” Malekula och bytte fisk och lite pengar mot rotfrukter, sallad, grapefrukt och gröna bönor. Vi mötte en äldre gumma, där tänderna i överkäken pekade rakt ut. Fast det hindrade henne inte att vara glad och pratsam. I Litzlitz fanns civilisation i form av bilväg och elledningar. Folk kan tjäna pengar på att arbeta med kopra (torkad kokosnöt) eller kakao. För övrigt lever alla Vanuatu-bor vi hittills träffat på, på sina odlingar, kokosnötter och på småfisk, men de behöver ju de där extra slantarna för att kunna skaffa sig kläder, kastruller, ris, kryddor, betala lite ström om det finns i ledningen, eller köpa en telefon. Trots att paddel-utriggare med en urholkad trästam är den överlägset vanligaste farkosten i vattnet här, behövs kontanter för att byarna skall ha tillgång till en motorbåtsstaxi.

Vi flyttade oss 10 sjömil norrut, till Wala Island. Här har byborna sina odlingar på fastlandet, och måste ibland använda taxibåten för att kunna transportera tillbaks sina grönsaker till hemmet.
I morse tog vi med släktingarna Rosanda och hennes man Antilym, Don, samt ytterligare en man över till fastlandet för att besöka deras odlingar. Gustaf planterade om bananträd och grävde ner taro. Barnen och jag plockade tomater och sallad och planterade majs. Det var en kul omväxling att få jobba i nåns trädgårdsland. Vi bytte till oss tomater, kokosnötter, taro, citroner, bananer och chilli för lite rep och fiskekrokar.

Lovisa undrade vad “laplap” är för sorts mat, så Rosanda erbjöd sig att hon skulle få vara med och göra laplap. Det blev en minnevärd eftermiddag i Rosandas och hennes pappa Camis sällskap mitt bland familjens hyddor i byn. Laplap gjordes i en jättestor gryta. Rivna tarorötter blandades med kokosmjölk och smeten lades i en bädd av bananblad. Vi skänkte fisk, som Rosanda packade in i sallad (“Island cabbage”) som hon la på toppen tillsammans med körsbärstomater. Hon stoppade i några kokheta stenar och sedan packades bananbladspaketet ihop, täcktes med heta stenar. Grytan fick sedan stå en timme på heta stenar i den öppna eldstaden.
Vi ät rätten som en “familjepizza” tillsammans, sittandes på en flätad matta. Det var jättegott. Även våra barn åt rikligt, trots att detta var något helt nytt. Vi rumlade tillbaks till jollen i mörkret. På vägen stukade jag foten. Kanske var det för att vi drack lite kava som det knappt gjorde ont.

Men nu känns foten som en exploderande tennisboll.

Tina, 10.33z, 7 september 2015, Wala, Vanuatu

31 aug 2015 2015-08-31 05:46 2015-08-31 05:46

Sköldpaddor och tandvård på Epi

I sällskap med barnbåten Nautilus gjorde vi en 24 timmars segling 140M norrut till Lamen Bay på västra Epi den 25-26/8. Det var en rufflig natt med 10 m/s akterifrån mellan öar, där tidvattensströmmar mötte sjön. Lamen Bay visade sig vara en kanonfin ankarplats, där vi kunde simma runt mellan båtarna och titta på massor av sköldpaddor som betade på botten. Vi blev bekanta med två stora tyska katamaraner, den ena med en sjuåring ombord, urglad över att kunna ansluta sig till vårt barngäng. Ungarna paddlade runt med kajaker och snorkelutrustning, lekte på stranden eller ombord.
Vi spanade efter sjökor, men såg dem aldrig under vattnet, endast när de kom upp till ytan. Jag mötte en ny sorts haj i vattnet, jag tror jag lyckades identifiera den som en “zebrahaj”.

Eftersom det finns malaria på Vanuatu, Papua Nya Guinea och Solomonöarna, har jag skaffat impregnerat myggnät och sytt skydd för däcksluckorna i barnens rum och över vår säng. Resten av nätet sätter vi upp över nergångsluckan varje kväll. Men hittills har vi inte sett många myggor. Våra bomkapell trillar i bitar, men jag beslöt att skjuta upp arbetet med att göra nya och lappade dem i stället för hundrade gången. Gustaf har jobbat i två omgångar med att täta läckor på gummibåten, men tycker att han är klar med det nu. Den läcker inte längre! Ben på Gaia hjälpte oss i Suva att få tag på bra klister, och försåg oss även med litteratur. Att lappa hypalon, det material gummibåten är gjord av, är en konst. Gustaf har även målat nya kättingmarkeringar och också gjort nya fiskedrag. Idag tätade han den läckande kökskranen och lagade ett dörrlås till datorskåpet. Det finns alltid att göra ombord.

Vi seglade 25 sjömil västerut till Maskelyne islands, ankrade den 29/8, den första ankarplats i Vanuatu, där vi inte rullar det minsta. Nautilus är en lätt Beneteau som ofta rullar bra mer än vad vi gör. De sover gott här, särskilt Hans, som är rätt sjösjuk.
Vår lilla ankarvik här vid Awei Island var full av lokala, vuxna och barn i utriggare gjorda av urholkade trästammar. Det var lördag, och barnen var lediga från skolan. Båtbarn och de lokala flickorna hade tävling över viken, plastkajakerna mot utriggarna. Plastkajakerna vann. Karin fick en ovanligt utslag av generositet och skänkte flickorna fotbollen som hon haft länge och väl i sin sandleksakspåse.
Vi har med oss de två tyska katamaranerna hit. Barnfamiljen i “Miss Goodnight” har varit ute i tio år! De har en tvååring ombord. Jag tycker det verkar jättejobbigt att segla med små barn, de flesta föräldrar vi träffat har ofta varit lite tärda. Men Lana och Franz på Miss Goodnight har sett till att resa med lugnt tempo, och stannar gärna i ett område i flera år.
Den andra tyska katamaranen Mariposa seglas av en äldre tandläkare och hans flickvän. Michael har en hel tandläkarklinik ombord, och lagar folks tänder gratis ute på de öar han besöker! I Nya Zeeland lastade han ombord tandläkarmaterial för 20 000 euro, denne fina man. I Lamen Bay drog han igång verksamheten en eftermiddag. Då visste jag inte om att han var tandläkare, men jag noterade att det kom båtlast efter båtlast med bybor till hans stora flotta katamaran. En full arbetsdag, och efteråt tar det några timmar för dem att städa och packa undan all utrustning. Om några dagar seglar de upp till Luganville på Santo och jobbar några dagar där. Han berättade att det just nu inte finns någon tandläkare alls på norra Vanuatu. Återigen påminns jag om hur långt ifrån civilisationen vi befinner oss.

Tina, 10.05z, 30 augusti 2015, Awei, Maskelyne Islands, Vanuatu

21 aug 2015 2015-08-21 04:32 2015-08-21 04:32

Cave of Sculls

Ett riktigt ruggigt blås- och regnväder såg så hotfullt ut på gribfilerna att vi bestämde oss för att flytta till en bättre ankarplats, Dillons Bay i Erromango, nästa ö i nordväst. Vi hissade segel vid sjutiden på morgonen och kunde ankra precis i skymningen utanför en flodmynning. I kvällsljuset såg ön nästan lite läskig ut, och jag kunde inte låta bli att tänka på alla historier jag läst om kannibalerna här. Gustaf glömde en dieselkran på efter att han kört watermakern, så det sprutade ut diesel över huvudmotorn. Det blev en orolig kvart på väg in mot ankringen innan han kom på felet. Och det blev en kväll i skurmedlets tecken. Vi stannade ombord ett dygn medan skitvädret drog förbi. Sådana lugna dagar behövs emellanåt, så skolan får ta lite extra tid. Gustaf lagade dessutom motorrumsbelysningen. På förmiddagen, innan blåsvädret hade börjat, fick vi besök av en äldre man i en utriggarkanot gjord av en urholkad trästam. Han presenterade sig som David, och han gav oss en spann med grönsaker. Vi bjöd på kaffe, och han berättade lite om livet iland. Det har inte kommit så mycket segelbåtar hit tidigare. Men förra året lanserades en gratis Vanuatu-guide i pdf-format, där Dillons Bay finns med, så nu hittar en och annan båt hit.

Idag tog David med oss till sina förfäders gravplats, döpt till “Cave of Sculls” i guideboken. Två små grottor med utspridda mänskliga benknotor. Jag studerade en käke med välbevarade kindtänder på väg ut ur den första grottan. Enligt David var detta rester av hans kannibalsläktingar, som härjade till slutet av 1800 talet, innan kristendomen fick fäste.
I den andra grottan satt fyra skallar på en benhög och tittade på den fina utsikten över viken. Davids mammas “grandparents”. Lovisa tyckte nog det var lite obehagligt med alla skelett. Karin undrade bara varför huvudena var så små! Hon roades mest av att jaga fladdermöss med ficklampan.

Vi delade med oss av vår medhavda lunch hemma hos David och hans fru Rota. Sedan följde han med oss till byn, vi besökte först skolan och följde sedan floden en bit upp och tog oss ett sötvattensbad. Det bor nästan 500 personer i Dillons Bay. De drabbades hårt av orkanen som drog över Vanuatu i mars i år, då alla odlingar förstördes och alla kokosnötter blåste ner. Idag ser vi att det växer pumpa, tomater, kål och sallad i grönsakslanden, men de viktiga rotfrukterna sötpotatis, kassava och maniok verkar inte vara redo att skördas än, och ej heller frukt och kokosnötter. I skolan berättade läraren att det finns enstaka undernärda barn i de fattigaste familjerna här. Folk vill gärna byta eller köpa ris och mjöl från oss. Erromango ligger bara 80 sjömil söder om Vanuatus huvudstad Port Vila på Efate och jag är förvånad över att det inte kommer fler fartyg hit med basvaror. Vi delar förstås med oss av vad vi har. Vi känner inte igen alla grönsaker vi har fått i gengäld. Många skall kokas, är milda i smaken och påminner om squash eller mangold. Idag fick vi en enorm gul salladsgurka som måste ha vägt minst ett kilo. Barnens favorit!

Tina, 9.31z, 20 augusti 2015, Dillons Bay, Erromango, Vanuatu

17 aug 2015 2015-08-17 13:12 2015-08-17 13:12

Ömma stjärtar, heta blickar och en doft av svavel.

Vi ligger för ankar i Port resolution på Vanuatu. Port och port… Det är en liten vik på vindsidan av Tanna med ett par hyddor uppe på kullarna. Det är inte så djupt här, så stora båtar kan inte gå in. Strandbrinkarna med sina stora pampiga träd störtade ner i havet i samband med cyklonen, som drog fram här för några månader sedan, så det ser verkligen lite spöklikt ut. På havs-sidan är stränderna vita av korallsand, men här inne är de svarta som synden. Man kunde tro att denna vik, insprängd i tät djungel som den är, har kontakt med mörkrets makter och säkerligen också med underjorden. På stranden bredvid oss väser det fram ånga, och svavel har färgat klipporna gula, röda och svarta. Ännu mer fundersam blir man när man lyfter blicken ovan de svarta träden och får syn på de nattliga silhuetterna av otaliga, halvmeterstora fladdermöss. Där bakom kullarna flammar himlen orangeröd, omväxlande med tjock svart rök som väller fram. Och spänner man öronen tycker man sig höra dova smällar, som trummor som spelar marschmusik i underjorden.

Tre kilometer från vår ankarvik ligger ett eldsprutande berg, en fullfjädrad vulkan. Vi kom just tillbaka därifrån. Vi har varit på en kvällstur och har spanat in vulkanen i närmare ett par timmar. En fantastisk syn. Enastående mäktig ljudupplevelse som får biografernas effektljud att te sig som en gammal sprucken s.k. bergssprängare från 80-talet. Väsandet uppstår när 1000 kubikmeter gas frigörs på en gång och kastar upp tonvis med smältande, rödglödgad magma hundra meter upp i luften. Och hundratals stora glödande klumpar blir liggande kvar på sluttningarna och lyser i mörkret, bara ett stenkast från våra fötter. Vi vandrar på toppen längs krönet av vulkankratern på dess lovartsida och tittar ner på skådespelet. Det blåser 5 m/s från oss mot vulkanen och vi hoppas därmed slippa onyttig gasning och risken att få varma stenar i huvudet, men ibland, när den dånande kratern väser igång en kraftigare skur, når het, svaveldoftande gas upp till oss, där ovanför de två kokande lavasjöarna. Tanna är ett hett ställe, det kan man varmt rekommendera!

Men stigen till vulkanen går inte raka vägen, det är mycket kuperat och mäktigast är det såklart att besöka vulkanen i skymningen eller när det är riktigt mörkt. Så vi lejde den enda fungerande bilen på den här sidan ön, en illa medfaren jeep som tog upp oss och folket från en tjeckisk båt som ankrat upp här i morse. De är sju ombord, bl.a. en ettåring och en tolvårig pojke, så vi var totalt 13 i bilen inklusive de två lokala killarna. Ganska trångt men helt OK. Djungelvägen var hisnande vacker, men gropig och jag var flera gånger orolig att vi skulle välta eller att den trasiga fjädringen skulle kollapsa helt. Fast det gick, även om våra bakar ömmade betänkligt av de hårda träbritsarna efter en timmes färd i vardera riktningen. Landskapet, djungeln, de små hyddorna, de nakna infödingsbarnen, smågrisarna, papegojorna och vägen som borrade in sig under träd som slickade våra huvuden på det öppna flaket, allt var som en surrealistisk dröm, kryddad av eldsflammorna på himlen och vägvisarens berättelser om hur de lagar till de stora fruktfladdermössen i jordgropar, Vanuatus nya nationalrätt nu när kannibalismen kommit ur modet. Pilbåge eller slangbella utgör beväpningen för jakten. Mest slangbella, att döma av dem vi mött under dagen.

Vi pratade en hel del med de lokala fiskarna här i förmiddags. De fångar små sardiner de kallar makrill, med flytgarn här i viken. Alla har de urholkade trädstammar gjorda av brödfruktsträdets stam, och med en utriggare, för stabilitetens skull. Förutom flytnät är de utrustade med treuddade kastspjut. Simon, en av dem som Tina efteråt påpekade hade totalt osymmetriskt ansikte, kom och skänkte oss två halvruttna gurkor fulla med myror och andra insekter, samt fyra pyttesmå gröna paprikor varav en faktiskt inte var lika dålig. Han kallade alltihop för bönor. Lite svårt att förhålla sig och förstå tankebanorna ibland. Vad är allvar, vad är skämt och vad är ren fattigdom? Men det är helt klart att de blev av med nästan allt under cyklonens 30 minuter av förödande vind, regn och väldiga vågor, som lämnade kvar salt över hela ön. Den förstörde de flesta odlingarna och på kort sikt möjligheterna att odla och skapa ätliga jordbruksprodukter, på längre sikt dessutom många träd. Även deras tobaksodling stormade bort, berättar de. Förra gången de hade en sån cyklon var 1987.

Jag skänkte iallafall bort en näve batterier till deras ficklampor och lovade att svetsa lite åt dem imorgon. Då kanske vi får lite nya grönsaker, om de trots allt skulle ha några över.

Gustaf 11.07 GMT 17/8 = 22.07 den 17/8 lokal tid. Port Resolution 19-31.54S 169-29.78E

13 aug 2015 2015-08-13 20:08 2015-08-13 20:08

Olja och vågor

Så var det dags att lämna Fiji och ta oss vidare västerut. Det hade blivit flera veckor i huvudstaden Suva totalt, dels för allehanda båtprojekt, dels också för umgänge med våra nya bekanta på Gaia, som vi delar många intressen med. Nästan varje dag kom Ben och Astrid över med ett litet projekt, mestadels för svarven, eller så var det vi som kom till dem med frågor. Suva är en bra plats när man vill hitta lösningar på tekniska frågor – där finns många specialiserade industributiker, och butiksbiträdena, ofta av indisk härkomst, är mycket hjälpsamma mot flyktiga kunder som vi. I specialaffärerna gnäller de inte som i Sverige, för att de inte handlar med privatpersoner utan bara med företag. Inte heller har de olika prisplaner för olika kundkategorier. Den sista järnaffären jag besökte var alldeles mörklagd (man sparar på elen), men stor och välsorterad. Min rulle lödtenn kostade en bråkdel av vad jag är van att betala.

Det enda jag inte fått tag på är olja till dykkompressorn. Jag har varit inne i alla oljehandlande firmors huvudkontor i landet och studerat många datablad på deras produkter, snokat i lagren, undersökt dunkar och fat och frågat i otaliga verkstäder och butiker. Frågan är inte vad som finns i teorin i USA eller Europa utan vad som faktiskt finns på Fiji. Det tar minst en månad för dem att få in en ny leverans. Min slutsats är, att stora industrikompressorer, som kör på mineralolja här i landet, går på tunnare olja (iso 68, jämfört med iso 100-150-olja, som dykkompressorer behöver, vilket motsvarar SAE-20 jämfört med SAE-30-40, ett tips för den oljeintresserade). Alla dykkompressorer, som tidigare gått på mineralolja i detta land, är nu konverterade för syntetolja, vilket man kan köpa hos Charlie, dykserviceverkstaden vid Suva Yacht Club. Han har tagit in ett fat syntetolja från Total. Det är inte en olja godkänd för andningsluft, men sånt verkar inte bekomma dykcenter här.

Charlie är nu en gammal man, som jobbat hela livet med dykning och underhåll av dykutrustning. Hans recept på att konvertera kompressorer till syntet är att skaka ur dem omsorgsfullt med fotogen, så allt slam tvättas bort. Inte den minitiösa demontering och pedantiska rengöring som alla diskussionsforum på nätet beskriver. Jo, erkände Charlie. Öppna utgångarna från andra och tredje cylindern och titta efter. Är det mycket avlagringar så kan det ju vara dags att göra rent, men inget att direkt oroa sig över. Jag tror han har rätt, eftersom de trasiga kompressorerna i landet brukar komma på service till honom. Kanske är det snart dags för vår gamla Bauer från 1974 också, med en ordentlig genomgång före övergång till syntetolja. Anders som var och hälsade på hade nämligen med sig syntetisk kompressorolja som förning. En utmärkt tappning. Jag har iallafall lärt mig mycket om oljor och deras tillsatser och känt mig mycket välkommen i alla stora oljebolags salonger. Tusen tack Pacific Energy, Total och Mobil, ni kan ju inte hjälpa att jag är en absolut minoritet när det gäller speciella oljeönskemål!

Vi förstod alltför sent att det behövs ett särskilt tillstånd från Vanuatus myndigheter att segla till Tanna i södra delen av ögruppen dit vi ville, och trots att vädret en tid sett gynnsamt ut kunde vi inte starta utklareringsprocessen förrän dokumentet trillade in. Men så plingade det till, Tina rusade mot stan till utklareringsmyndigheterna och för att dessutom bränna de sista pengarna, medan jag och barnen energiskt sjöstuvade. Vi seglade ut ur Suva sent på tisdag kväll efter en lång och hektisk dag.

Tyvärr kan man inte segla rakt västerut från Suva, det ligger ett stort revområde i vägen, Benga, känt för att man där kan dyka med tiger- och tjurhajar och mata dem, något som jag inte längtar efter. Är man modig kan man tränga sig igenom en smal kanal mellan reven, vilket hade besparat oss 20 sjömil av eländig motorgång rakt mot 10 m/s och krabb sjö från öppna havet. Men i mörker seglar vi ogärna mellan korallerna, då är till och med tigerhajarna att föredra. Så först sent på natten kunde vi stänga av maskin som gått på högt varv, medan vågorna forsat över däck. Sista timmarna kunde ett andrarevat storsegel hjälpa till en liten smula och det var sedan mycket skönt att känna tystnaden omkring oss, även om vi ännu fick gå så högt vi kunde mot vinden resten av natten, för att klara ett sista par små öar och skär. De kommande två dygnan fick vi halvvind/slör med ganska friska vindar och en bitsk sjögång. Båten gjorde betydligt fler knop än resten av familjen. Men nu har vinden avtagit och så småningom gör väl vågorna detsamma. Lovisa kom knatande med latinboken ikväll, hon ville mysa med lite hjärnaktivitet igen efter gungandet de senaste dagarna och vi hade ett par intressanta timmar som vanligt.

Himlen skimrar rosa i öster nu, en ny dag ska till att gry. Nu ska det bli spännande att se vad Vanuatu har att erbjuda!

Gustaf 17.50 GMT 13/8-2015 19-43’S 172-58E, 200 sjömil kvar till Tanna i Vanuatu

4 aug 2015 2015-08-04 12:36 2015-08-04 12:36

Laptopskrasch och läckor

Vi häckar alltjämnt i Suva, Fijis ökänt regnigaste plats. Och det har regnat och blåst extra mycket de senaste dagarna, det har regnat så mycket att ej bytta fönster i skrovsidorna börjar få så många rostränder att man knappt kan se ut. En ny läcka i däcket uppenbarade sig idag, en ventil mitt i akterruffen. Vi får ställa en plastspann under den varje gång det kommer en squall. Lagningen får vänta till soligare dagar.

Vi fick en hårddiskskrasch på en av våra navigationsdatorer för några dagar sedan, vilket genererade en massa arbete. Gustaf har slitit sitt hår under brottningen med Windows 8, som tycks vara konstruerat för miljöer med obegränsad tillgång till internet. Ben från holländska Gaia har varit till stor hjälp.

Kan man glömma avsaknad av sol och bad och jämnåriga barn, så trivs hela familjen förvånansvärt bra här. Kanske bidrar det billiga, goda köttet, den välsorterade frukt- och grönsaksmarknaden, bagerierna, glassarna och Fiji-ölen. Sara, Phil och Saras son Jonathan (16 år) från engelska Lochmarin var här på middag ikväll. Sara och Phil är gamla bekanta till oss och fungerar även väldigt bra med Lovisa och Karin, bjuder ombord dem, eller tar med dem på stan.

En dansk båt med en äldre man ombord blåste hundra meter upp på ett rev, ca 80 sjömil härifrån. I samband med en räddningsaktion med inhyrd bogserbåt för att ta loss båten, lärde vi känna några av de glada grabbarna på danska kollektivbåten “Havana” här i Suva: Emil, Theis och Anders. De finansierar sin segling med att göra film för dansk TV. Föräldrarna har långseglat, och även “bedstefar”, den kände seglaren och författaren Troels Kløvedal. Den olycksdrabbade båten på revet blev räddad och ligger nu vid en boj utanför marinan här. Båten flyter, men har tagit mycket stryk under vattenlinjen och är indränkt med diesel inuti.
Gustafs sista stora projekt här i Suva är att skaffa en special-special-sorts mineralolja till dykkompressorn. Barnen och jag har botaniserat i second-handaffärernas bokavdelningar. Lovisa läser engelska perfekt själv, Karins engelska är så bra att hon gärna lyssnar på engelska sagor. Självklart uppmuntrar jag därför inköp. Jag har hittat fantastiskt fina kompletterande australiska skolböcker till Lovisa i historia, SO och NO, så min kunskapstörstande dotter är själaglad.

Tina, 4 augusti 2015, Suva, Fiji

25 jul 2015 2015-07-25 10:15 2015-07-25 10:15

Some bananas for a Billabong

(Billabong är ett globalt klädmärke, välkänt för sina surfshorts).
Vi fick grandiosa snorkel- och dykdagar i Nigali Passage på Gau. Dykarna dök på förmiddagen i en svagt utgående ström med hög halt av näringsämnen, är pålitligt tillhåll för stora fiskar. Vi som snorklade valde slackvatten (precis när tidvattnet vänder) och svag ström in, vid lunchtid, då vi fick klart vatten och bra ljus. På sista snorkelturen såg vi (Gustaf, Karin och jag) tusentals barracudor som simmade i virvlande stim på botten i passet, men även många andra fiskstim. Samt en bläckfisk som försökte simulera en sten (ganska välgjort) och en stor muräna som tittade ut på oss ur ett hål. Karin är en glad liten snorklare, hon simmar upp och ner som en jojo och är nyfiken på allt hon ser. Lovisa, stackarn, hade blivit vrålförkyld och låg med feber. Vi hade en enorm tur med vädret, vinden mojnade till 5 m/s, och vi fick fem dagar på rad då vi kunde ankra precis bredvid passet. Mitt i allt gick trefasgeneratorn sönder, den som behövs för att vi ska kunna dra upp ankaret! Efter en del mätande kom Gustaf fram till att kolen var slut. Vi hade inga i reserv, så han filade till några ersättare, som han tog från reservdelslådan. Vi beslöt ändå att segla till Suva för att skaffa riktiga delar.

Det blev en lugn nattsegling de 50 sjömilen ner till Suva. På kvällen fick jag själv feber. Vi gick in den stora hamnen vid fyratiden på morgonen och sicksackade försiktigt i mörkret mellan ankrade fartyg. Vi ankrade till slut mellan segelbåtarna utanför Suva yachtclub. Gustaf hann gippa storen precis innan kroken skulle i, skotet fastnade runt den aktre nergångsluckan och glaset sprack i tre bitar. Ve och elände, den trötte fixmannen började själv se rätt slokörad ut.

Fem dagar senare ser Caminante ut som om vi aldrig mer kommer att gå ut på öppet hav. Båten är full av Gustafs alla påbörjade projekt. Luckan är provisoriskt ihoplappad! Akterdäck är fullt av gastuber, Gustaf tankar över gasol. Han har förstärkt kåpan till utombordaren, vi har krossat den alldeles för många gånger under badplattformen i aktern. Gustaf har även plockat isär storbomsnocken för att bygga om revsystemet. Han har provtryckt alla dyktuber iland. Ben från holländska Gaia har skänkt oss kol till generatorn. Ben är den holländske motsvarigheten till Gustaf, lika händig. De tillbringar gärna några timmar varje dag och utbyter kunskaper och bra-att-ha-delar.

Dagarna rinner iväg, pengarna med, men det är ett helt ok liv här i exotiska, smutsiga, charmiga Suva. Det kan dröja ett år tills vi kommer till en stad igen, där det finns så stort utbud av varor och reservdelar.

Astrid från Gaia tog med mig och barnen på stan igår, för att besöka några av stadens second-handaffärer. Jag blev paff över hur mycket kvalitetskläder (från Australien) man kunde köpa för 5-10 kr. Ursprungligen skulle vi köpa billiga T-shirts för att byta till oss frukt och grönsaker på Solomonöarna och i Papua Nya Guinea. Men nu sitter jag här med alldeles för många fina toppar som omöjligt går ner i klädlådan i båten. Lovisa fastnade bland annat för en sexig, genomskinlig svart tyllkjol. Karin inhandlade en klassisk blå- och vitrutig, stärkt skoluniformsklänning med hög krage (4 kr). Skall hon ha den till skolstarten?! Klädlådorna ombord är iallefall knökfulla.

Tina, 8.10z, 25 juli 2015, Suva, Fiji

16 jul 2015 2015-07-16 11:55 2015-07-16 11:55

Nigali Passage

Vädret har repat sig, och vi har flyttat oss från Herald Bay ner till Nigali Passage i sydvästra Gau för att dyka och snorkla tillsammans med fyra barnbåtar. Först försökte vi ankra i lä vid huvudön, men det var 30 m djupt. Endast Caminante släppte ner kroken för ett “lunch break”, vi hade en hungrig kapten och tio ungar ombord. Man häpnar över båtbarn – de äter ärt- och bönsoppa utan att “klaga”, gärna med ett par påfyllningar, sedan följt av fyra pannkakor. Nu ankrar vi på 15 m djup precis söder om passet, lite rulligt i 7 m/s från O/SO, men helt ok. Passet är lite strömt, men det är superbra ställe – finns gott om fina koraller (men även partier av död korall), stora stim av färggranna fiskar, och även gott om haj.

Viktoria från Fluenta hann organisera en camping-natt i Herald Bay. “No parents are allowed on the beach”, lät det på VHF kanal 69, den kanal vi barnbåtar ständigt kommunicerar på här. Karin backade, trött och lite snuvig, men Lovisa försvann iland med sängkläder, nudlar, fisk, marshmallows och mjöl i duggregnet. Hon har aldrig campat förut. De övriga barnen (8-14 år) hade alla rutin på detta, de fixar tälten, gör brasor och lagar fisk på grillgaller, brödfrukt i elden, och stekte bröd i stekpanna över öppen eld. Fast som Fien från Nautilus sa – Det blir ingen camping utan Viktoria, hon är den enda som kan göra frukostbröd.

Tina, 9.47z, 16 juli 2015, Gau, Fiji

15 jul 2015 2015-07-15 23:46 2015-07-15 23:46

Bildgalleri – Fiji

13 jul 2015 2015-07-13 06:17 2015-07-13 06:17

Gyttjebad på Gau

Lovisa och Karin dök upp, insmorda med lera från topp till tå, när de klev fram ur skogen, till och med solhattarna var leriga. Tillsammans med Gustaf och tre andra barnbåtar hade de varit ute på vandring på Gau med en lokal man som skulle visa dem vägen upp till ett pass. Men det har regnat nästan varje dag sen vi kom, så stigen var hal och lerig. Jättelerig. Viktoria från Fluente kommenterade att “Karin slipped every ten feet”. Men Karins humör tycktes inte knäckt, och alla leriga barn njöt av att de fick glida ner i havet med kläderna på och simma ut till sina båtar. Barnen leker bra. Igår kväll var det tjej-sov-över kväll i Nautilus.

Det blåsiga, blöta och kyliga vädret gör att alla drar sig för att åka ut till revpasset för att dyka, snorkla och jaga fisk. Kanske är det dags att segla till västra Fiji, där solen är mer frekvent och vinden snällare.
Vi lämnade Suva med en dags varsel. Gustaf ville komma iväg ut i naturen, så vi avslutade alla projekt så fort vi kunde.

Vi skickade iväg en omfattande ansökan för Indonesien-visum till en agent i Jakarta, samt bytte ett par batterier till. Sjukhusets rekommendation för malaria i de områden vi skall segla till (Papua Nya Guinea, Solomonöarna och Vanuatu) var, att det var relativt sällsynt, så de tyckte inte att vi behövde äta malariamedel i förebyggande syfte. Jag är dessutom själv skeptiskt till att barnen skall behöva äta Lariam eller Malerone i tre månader. Vi blev rekommenderade att använda högdos Malerone (3-4 tabletter i 3-4 dagar) ifall vi skulle insjukna. Vi har några “testa sig själv-kit” ombord. I alla samhällen finns det dessutom sjukhus.
Ett mindre viktigt bryderi var att kaffet snart var slut ombord – men vi hittade till sist malt kaffe i varuhuset CostULess, som även hade många andra “nödvändiga”(!) importerade varor. I universitets bokhandel hittade vi engelska böcker till Lovisa, samt två dyra, men fina och efterlängtade fisk- och korallböcker.

Frukt-och grönsaksmarknaden i Suva är underbart välsorterad, med lokalt odlade varor såsom vattenmeloner, ananas, tomater, mangold, gröna bönor, lime, citron och söta apelsiner. Jag glömde köpa potatis men har använt kassava istället (fast Lovisa tycker inte att kassava är ett lika gott substitut). Jag försöker laga så mycket mat som möjligt på lokala varor, vilket känns både smart, ekonomiskt, nyttigast och miljövänligast. Våra konserver från Nya Zeeland är hårdvaluta och sparas för magrare tider det närmaste året. Det indo-fijianska köket och dess kryddor här inspirerar oss, och det är kul att handla färskmalda kryddor i säckar på marknadens övervåning. Vitlök, färskriven ingefära, curry, koriander, chilli.

Nattseglingen från Suva till Gau var ingen minnesvärd upplevelse. Men på morgonkvisten i skitväder fick jag se en lyrisk Gustaf dra upp tre meterlånga mahimahi (guldmakrillar), den ena efter den andra. Det kändes fint att kunna dela med sig av fångsten till vännerna Exodus och Fluenta, och vi kunde alla frossa på sushi och sashimi (rå fisk, marinerad med grönsaker i lime). Detta är rätter som älskas av både barn och vuxna och som smakar allra bäst med fisk fångad samma dag (sushi) eller dagen efter (sashimi).

Tina, 4.07z, 13 juli 2015, Gau, Fiji

Older posts

Newer posts