|
10
jun
2013
2013-06-10
14:11
2013-06-10 14:11
9
jun
2013
2013-06-09
09:21
2013-06-09 09:21
Bildgalleri – Dominica
7
jun
2013
2013-06-07
03:19
2013-06-07 03:19
Ljuva ödemarkNu har vi hållit oss en månad i bebodda trakter. De tre stoppen på Martinique var alla fulla med människor, möten och kommers. Det senaste var Le Marin på öns sydsida, en riktig marinastad som dominerades av hundratals ankrade långfärdsbåtar och en jättemarina. Le Marin är full av båttillbehörsaffärer och dykbutiker. Jag köpte till sist en dykdator, en Mares Puck Pro, så nu är dagarna av gissade bottentider och tabelläsningar med rynkad panna förbi! Det blev lite enerverande till slut, särskilt när jag gjorde upprepade dyk, eftersom jag aldrig ägt en undervattensklocka. Vi uppgraderade även barnens snorkelutrustning och fyllde frysen till bristningsgränsen med kött. Även mycken annan proviant har stuvats ombord och en ny Bullet M2 glänser nu i mesanmasten och förser oss med bredbandsnät så fort det finns en station inom synhåll. Igår hade vi t. ex. bra wifi-kontakt på 6.6 km håll, en prestation jag tidigare inte ens hört talas om att någon skulle lyckats med. Starkaste minnena av Martinique för mig, om man nu får summera ett land på några få rader, var spökstaden St Pierre, där hela byn dog och alla skeppen sjönk vid vulkanutbrottet 1902 och där ruiner och vrak ännu dominerar stad och hamn. Men Martinique kommer också att leva kvar i mitt minne från gummibåtsturerna längs mangrovestränderna runt Le Marin, där massor av spökskepp ligger förtöjda till träden och sakta, sakta sjunker. Det är långseglare i varierande grad av avlägsnande från de blå oceanernas frihet. Allt från ankrade långliggare fulla av blomkrukor, hembygda dingar och en tjock påväxt under vattnet, till övergivna och sjunkna långfärdsbåtar, förtöjda i mangroveträden. Det är som en båtstad, som omärkligt övergår till båtkyrkogård. Det ger en kall och saklig övertygelse om vad som väntar den som inte genast bryter upp. Bryt upp, bryt upp, mens du kan! “Ship and men rot in port”. Skrämda av mötet med denna devis, i trakten av Le Marin kusligt förkroppsligad, satte vi segel och gick söderut. Passerade St. Lucias vulkankäglor, St. Vincents dimhöljda berg, och seglade tidigt på morgonen den 5 juni tätt, tätt förbi Bequias västudde. Där, mellan två skär tätt ihop, vilka jag just funderade på om vi kunde gena emellan, hmm lodat till tre meters djup, satt nu en fraktbåt på grund och blockerade sundet, och detta troligen för många år framåt. Vi seglade vidare i lovart om små-grenadinerna och ankrade upp på Union Island, där vi hade en ganska lat eftermiddag och klarerade inte in förrän följande dag, dvs i morse. Med papprena i ordning och tre tunga kassar frukt att bära på lättade vi åter strax ankar och satte norrut igen, till Mayreau’s lovartsida, där vi nu ligger, fint skyddade bakom ett korallrev. Vidare i lovart ser vi masterna av ett knappt dussin båtar vid Tobago keys, snorklingens hotspot bland de västindiska öarna. Men, vi har “vårt eget lilla blue Hawaii”, med egen kilometerlång vit strand, där Tina, jag och barnen löpte runt nakna som kalvar på grönbete, lyckliga över lite oexploaterad natur. I morgon ska vi se om korallreven runt båten är av bästa snorkelkvalitet eller om vi måste flytta en sjömil eller två österut till Tobago keys eller Worlds End Reef som kommer därefter, och är revens sista utpost i Atlanten. Där seglade vi tätt förbi på lovartsidan i går och följde linjen av vitt skum som visar var över två tusen sjömil fri passadvind bryts. En skräck för seglaren, ett oförlåtligt misstag om man lyfts upp i det infernot, men ett paradis i marint liv och mångfald och drömmen för den äventyrlige badaren. Nationaldagen, och min namnsdag tilllika, firades med grillad tupp (vilken jag för säkerhets skull först mjukat upp lite i tryckkokaren). Jaja, någon dag ska jag förbättra min franska, så jag slipper överaskningar av typen grisen i säcken. Sac de nöff… Gustaf 01.15z, för ankar på ostsidan av Mayreau 12-38.20N 61-23.23W
3
jun
2013
2013-06-03
04:00
2013-06-03 04:00
Den flytande staden Le MarinHär på sydsidan av Martinique befinner vi oss, i Le Marin, en helt otrolig plats. Jag tror aldrig jag har sett så många ankrade segelbåtar i en och samma vik i hela mitt liv! Och lika många båtar i marinor och på land. Hundratals, måste vara fler än tusen båtar här. Många ser ut att ha legat här länge, med smutsränder, blomkrukor ombord, mycket grejor på däck. Man ser båtar med hemmasnickrade nergångsluckor och jollar. Det finns små, små slitna segelbåtar från hela världen. Le Marin verkar vara ett bra ställe att leva på för trötta seglare. Det är säkert många som stannar här i månader, kanske år. Gummibåtsstrafiken är tät. Typiskt: Äldre män i gråa skjortor och grått hår, samlat i en hästsvans. Iland finns det gott om båtaffärer och verkstäder som lagar mekaniska och elektroniska apparater, segelmakeri och båtdyntillverkare. Mataffären Leader Price har en jollebrygga på baksidan, så seglarna kör kundvagnen ner till vattnet och lyfter varorna direkt ner i gummibåten. Igår betraktade jag en liten kvinna med asiatiska drag, som for iväg med full fart i gummibåten med sin lilla dotter och en fullproppad rosa shoppingvagn. Man får verkligen känslan av att man befinner sig i en flytande stad, där det normala är att man bor i en båt, inte i hus, och att man åker gummibåt, inte bil. Dessa dagar har vi kunnat surfa gratis ombord. Här finns flera öppna internet-nät, ofta är det hotellnät. Vi har shoppat, nya simfenor till barnen, cyklop till Karin, dykdator till Gustaf, sandaler till Lovisa. Vi är i sällskap med s/y Elin. Barnen har lekt med walkie-talkies i marina området där det finns stora lekytor. Vår sista sparkcykel har nyttjats flitigt. Vi har storhandlat i mataffären. Franska viner. Choklad. Konserver, basmat. Frysen har fyllts med kött. Idag gjorde vi en gummibåtsutflykt till en kanal i mangroveträsket här bredvid, och alla klättrade som apor på grenarna. Träsket är kantat av övergivna och halvsjunkna segelbåtar. Kalle från Elin hade hört att det finns cirka 300 övergivna segelbåtar runt Martinique. Är det människor som seglat dem hit och sedan tröttnat, eller kanske har de dött? En del båtar har kanske fått sina skador från dåligt väder under orkansäsongerna. Tina, Le Marin, Martinique, 02.00z, 3 juni 2013
25
may
2013
2013-05-25
20:42
2013-05-25 20:42
Ruinstaden Saint-PierreFem intensiva dagar hade vi i Saint-Pierre. En eftersmak av regn-regn-regn, men kanske man börjar vänja sig vid detta, för trots allt är man ju svensk. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, ha ha. Regn och svett, fast jag börjar vänja mig vid att svettas kontinuerligt också, temperaturen ligger på 28-32 grader för jämnan. Saint-Pierre var full av gamla stenmurar, rester av byggnader från ett vulkanutbrott 1902, och mellan ruinerna hade man byggt nya små hus. En katedral med plåttak piggade upp utsikten från ankarplatsen. Vi blev snart bekanta med en annan barnfamilj i segelbåten Brizo, ryska Lydia och Dimitri med barnen Alyssa 10 år och Alex 6 år, som bott i Australien de sista 15 åren. Tillsammans gjorde vi en skojig utflykt i onsdags, till ett lokalt romdestilleri i trakten. Egentligen var allt stängt, för det var årsdagen då man firade slavarnas frigörelse. Karin och Alex gick och tvärvägrade att gå, om vartannat. Vi fann på vägen ett lokalt bageri som sålde fantastiskt goda saftiga kakor. Vi fann också enorma mängder av mango och fyllde väskorna. Väl uppe vid destilleriet kunde man se sig omkring ganska bra ändå, fastän det var stängt. Barnen sprang för första gången på många månader över stora gräsytor. Dmitri, som karakteriserades av en imponerande envishet, lyckades till och med beställa rom till de vuxna och läsk till barnen i den stängda restaurangen, så hemåt rullade alla nerför, fort och utan klagomål. Med festligheterna i stan så fick vi fin musik från land till en gemensam middag på Caminante med Brizos besättning, och fick även se ett fyrverkeri på kvällen. Det låg ytterligare en barnbåtsgranne bredvid oss, en österikisk katamaran, med två små pojkar ombord. Men föräldrarna var lite tysta och reserverade, de hade sålt sin båt, den nya ägaren väntade i Trinidad. Mamman antydde att hon inte ville segla mera, och att hon var rädd för att segla. Tina, Fort de France, Martinique, 02.00Z, 25 maj, 2013
21
may
2013
2013-05-21
02:41
2013-05-21 02:41
Dominica i våra hjärtanVi lättade ankar vid sextiden i morse och seglade med den sista nordostvinden 53 sjömil söderut till Saint Pierre på Martinique. Dagseglingar betraktas här knappast som några nöjesseglingar. Bakom öarna växlar vinden från inget alls till 10 m/s och mellan öarna kommer den tunga Atlantdyningen in och påminner oss om våra tynande sjöben. Karin fick offra till Neptun idag. Men efter en redig kvällsmat med grillad kyckling och klyftpotatis i ugnen var hon full av energi och skurade halva båten med handtvål och regnvatten. Nu har mörkret lagt sig, Gustaf snarkar i soffan och barnen tittar på film. Ute är det mörkt och vindstilla. Alldeles nyss öste regnet ner. Båtarna ligger tätt för ankar, ganska nära stranden med risk att driva på varandra. Längre ut får vi inte ankra, där finns fullt med vrak. I Portsmouth finns en större grupp så kallade boatboys, män som hjälper seglarna med allt från guidade turistutflykter, bojar (om man inte vill ankra), båttaxi, sopor mm. Många är seriösa människor, som jobbat med detta i många år, men det finns också mindre framgångsrika grabbar, som ändå försöker hanka sig fram och få ihop lite pengar på små affärer som fruktförsäljning och sophantering. Michael var en mörk rastakille med en melankolsk blick, han körde en liten grön båt med namnet Nature Boy. Han köpte frukt på marknaden, som han sedan sålde till båtarna. Gustaf hade väldigt svårt att säga nej till honom, när han bad om hjälp med att laga hans utombordare. Igår kväll när jag kom tillbaks till båten, då hade de gjort ett sista försök, men Gustaf fick ändå bogsera in honom till land. Michael pekade dock mot en katamaran som han tyckte Gustaf kunde köra honom till. Nästan framme började Michael leta efter påsen med “weed” som han tydligen skulle lämna över och inte kunde hitta! Tina, Saint Pierre, Martinique, 00.40Z, 21 maj 2013
19
may
2013
2013-05-19
05:34
2013-05-19 05:34
Äventyrliga familjerUnder flera dagar denna vecka har det regnat så mycket, att vi har samlat ett par hundra liter regnvatten. Vi häller dock inte ner vattnet i tankarna. Vi använder det i stället till att tvätta kläder med, som vi försöker torka mellan skurarna. Men de sista dagarna har vädret bättrat sig, och igår gav sig Elins besättning och vi iväg med lokalbussen tvärs över ön till ostkusten, för att besöka urinnevånarnas territorie, Kalinago. Vi klev av i Pagua Bay och gick sedan några timmar längs den smala landsvägen söderut, kantad bitvis av fina stora träd och små hus, ivrigt påhejade av Gustaf, som var väl den som hade mest spring i benen. Det var varmt i solen, särskilt för de små kottarna Karin och Love, men de kämpade på. Snälla människor som bodde längs vägen visade var vi kunde fylla våra vattenflaskor, och en man hjälpte Maja och Lovisa att toppa väskan med goda stjärnfrukter. Till sist hoppade vi på en skolbuss och åkte några kilometer söderut till ett kulturcenter i Barana Aute, där en guide berättade för oss om hur urinnevånarna levde förr i tiden, fast vi var kanske mest intresserade för hur de levde och resonerade i dag! Hem igen fick vi alla lift på ett bilflak upp till Pagua Bay. Särskilt ungarna tyckte att detta var det häftigaste som hände på hela dan! Det fläktade bra och alla skolbarnen på vägen blev så förvånade att det satt “white people” på flaket. Mannen vi liftade med, Louis Patrick Hill, måste ha varit Kalinago-ättling, med vackra, skarpa ansiktdrag och ljusare hy än folk i Portsmouth. Han hade ett långt tjusigt halsband gjort av frön över sin blåa T-shirt. Han stoppade vid ett bageri så vi kunde köpa kasawabröd, ett sötat platt lokalt bröd gjort av malen kasawarot och riven kokos. “You are very adventurous”, tyckte han. Kanske var vi det! Vi hade onekligen haft tur med bussar och liftar, vi räknade ut att det tagit två timmar enkel resa att ta sig dit, och man var lite fundersam på hur det skulle gå att ta sig hem igen, med alla barn. Men jag oroade mig i onödan, och det blev en minnesvärd dag med många små möten med folk. Gustaf har gjort en del båtjobb senaste veckan. Kalle och Gustaf har köpt lokal gasol och toppat upp alla gasolflaskorna ombord. Gustaf har även lagat vår minsta och tystaste utombordare, som han under senaste månaden använt ett stycke rostfri ståltråd som gasreglage till (vilket inneburit att jag inte kunnat köra gummibåten själv). Häromdagen, en eftermiddag, skrapade han rostfläckar på däck samt hela sittbrunnsdurken, som sedan dess har fått sex lager färg. Tina, Portsmouth, Dominica, 03.30z, 19 maj 2013
14
may
2013
2013-05-14
04:53
2013-05-14 04:53
Dominica igenMedan vi var på Guadeloupe blev det dykning varje dag för mig, och dessutom ett par omgångar snorkling med familjen. Oftas blev det riktigt lyckade små undervattenspromenader bland sköldpaddor, två meter stora amforaliknande mjuka koraller och en mångfald av fiskar av alla slag. Så mycket färger och så vackra former av liv! På Grand Anse-ankarstället på ön Terre de Bas trodde jag vi hade en tråkig sandbotten under oss, van som man är vid mindre exotiska bottnar. Eftersom dykgrejorna var till hands gjorde jag ett snabbdyk för att kolla ankaret och möttes då av en botanisk trädgård, där vårt 120 kg ankare låg på en prydlig liten kortklippt gräsmatta, som betades av sköldpaddor, medan fyrtio meter därifrån, rakt under båten, bottnen var översållad med fantastiska korallformationer. Under en av stenarna låg 26 st. halvkiloslangustrar, packade som sardiner i en burk, i tre lager. De överst sittande på rygg, med fötterna i taket! Så orädda var de, att man kunde ta i dem. Sedan första maj är de emellertid skyddade av lagen. Nu över sommaren ska de ha rom, byta skal och leva ett lugnt liv tillsammans. Faktum är, att vi knappt har plockat någon “seafood” sen vi kom till Västindien, trots att vi sett mycket gott-gott där nere. Det har inte riktigt lockat. De är ju så fina att se på, och vi äter faktiskt mest grönsaker nuförtiden. Jättegoda grönsaker från lördagsmarknaderna, där folk säljer vad de själva odlat uppe i täpporna, och inte är det så farligt dyrt heller. Den nionde maj efter lunch seglade vi (och gick lite för motor, när vinden inte räckte) från Les Saintes på Guadeloupe till Portsmouth på Dominica. Tyvärr blev inga fiskar fångade. Våra fiskedrag har numera nästan inga fransar kvar. De är avbetade och behöver kärlek och omsorg. Däremot hade vi länge sällskap av fyra delfiner, vilka förgyllde trippen för oss. Här går livet sin gilla gång. Vi är nu flyktigt bekanta med ganska många “lokala”, som vi hejar på då vi möts. Men höjdpunkten med att komma hit var så klart att vi äntligen återförenades med s/y Elin, som vi inte träffat sedan november. Vi har alla haft väldigt trevligt de senaste dagarna. Igår slog vi runt på ett grillkalas iland, som “boat-boysen” anordnar. Vi dansade till sent med alla glada människor och vi lekte och badade med barnen på stranden i den ljumma natten. Ikväll var vi överbjudna på den fantastiskt vackra, engelska “Spirited Lady”, en 57 fots nybyggd träbåt med klassiska linjer som seglas, ägs och innebos av Susie. Hon volontärarbetar iland varje dag, för att lära vuxna att läsa och skriva. Hon berättade om problemen med alkohol och narkotika på öarna, och om hur viktig religionen är för att upprätthålla moralisk välfärd. Det finns många ohälsosamma lockelser som fördärvar människorna här. Särskilt crack (en variant på kokain), vilket tydligen finns lättillgängligt överallt. När jag skojade med Susie om hennes val av båtnamn och dess association till det religiösa, så skrattade hon och sa, att det är en travesti på båttypen. Själv behöver man inte tro för att känna värdet av religionen. Visa ord, i sanning. Och själv behöver man tydligen, likaledes, inte heller avstå från sin sundowner när man förespråkar nykterhet och flit. Häromdagen ordnade seglarna ett knytkalas iland vilket vi just kallade för vår “sundowner”. Jag blandade två riktigt goda fruktbålar på passionsfrukt, lime och grape, en till barnen och en till oss vuxna. Gud vad gott det blir med ett överflöd av dessa syrliga och aromatiska frukter. Mmm, nam-nam…
13
may
2013
2013-05-13
08:50
2013-05-13 08:50
Bildgalleri – Guadeloupe
6
may
2013
2013-05-06
02:28
2013-05-06 02:28
Varmt och vindstillaTiden går så fort när man är resenär, vattenlivet vid Pigeon Island har hållit oss engagerade en hel vecka. En dag tog vi ledigt från snorkling och dykande och tog lokalbussen upp till Maison de Foret, mitt på ön. Där vandrade vi två vandringsleder i regnskogen och njöt av det allt det vackra. Den längre leden följde en liten flod, och halvvägs blev det nakenbad bland stenarna. Det var glest mellan bussarna hem och vi försökte oss på att lifta istället, vilket gick jättebra. Vem kan motstå Karins tumme?! I går vred vinden till sydlig och plötsligt låg vi helt exponerade för all sjö, guppigt värre, det var bara att sjöstuva. I morse gick vi upp halv sex på morgonen för att dra nytta av några morgontimmar alldeles utan vind, för att gå för motor söderut, innan sydvinden friskade i igen. Vi släppte ankare efter fyra timmar vid stranden Grand Anse på ön Terre de Bas, en liten ö i Les Saintes, där många hus förstördes 2005 av en jordbävning. Stranden nämns knappt i vår guidebok. Den är exponerad för nordost, kanske är det därför här bara ligger tre andra båtar. Men nu är det ingen vind alls. Det har varit vrålvarmt hela dagen, strax över 30 grader. I eftermiddag tog vi oss så iland, hittade en vandringsled som tog oss några hundra meter upp på bergstopparna. Karin var periodvis ganska missnöjd med stigningen, men hon kämpade på. Höjdpunkter var när Gustaf hittade en portmonnä med 7 euro (!), en grönspräcklig orm och en otroligt vackar insjö, full med små nyfikna små sköldpaddor! Hemväg var nerför en asfalterad smal väg, som visade sig vara riktigt vacker. Karin gnäggade som en häst och sprang ner som en virvelvind. Vi blev stormförtjusta i byn där nere. Här är mest “lokala” små välskötta hus och få turister. Men nu har solen gått ner, vi är sömniga. Konstaterar att temperaturen fortfarande är 31 grader, trots att klockan närmar sig nio på kvällen. |
