Duschar av salt och skelett.

Vi har varit på väg i tio dagar sedan vi lämnade Cocos Keeling. Det började med hård slör, men vinden lättade så småningom, och till slut kunde vi bära fulla segel. Efter en knapp vecka vred vinden till mer sydlig. Då kunde vi inte längre bära rullgenuan bommad i lovart, som vi är så förtjusta i. En natt för två dygn sedan nådde vi ett svagt frontområde med regn och squallar, och vinden var åter uppe i 12-15 m/s, fortfarande sydlig. Sedan dess har vädret bättrats lite, vi har sol och 8-10 m/s, men nu är det slut på den tropiska värmen och vi har mer kläder på oss än vi haft på över ett år.

Vi var fyra båtar som gav oss av samma dag från Cocos Keeling, den 7e juni, alla enskrovsbåtar, vi sist på dagen, eftersom vi varit tveksamma till att lätta ankar i den rådande kulingen. Detta var den blåsigaste dagen sedan vi kom för fyra veckor sedan. Efter 1720 sjömil ligger vi nu näst först. Marcel, den italienske ensamseglaren vi blivit god vän med, har legat precis utanför VHF-ens räckvidd, d.v.s. ungefär 40 sjömil framför oss, ända sedan starten, medan vi seglat förbi våra vänner i Convivia och Peregrin, som vi nu ligger 120 resp. 260 sjömil framför. De är båda mindre än oss, medan Marcels båt är jämnstor och betydligt mer racerbetonad än Caminante. Alla de andra har hela tiden vågor som sköljer över sittbrunnen. De måste ha luckorna stängda, medan våra höga fribord och stora bredd skyddar oss väl mot vågorna och håller alltså vår sittbrunn torr. Detta avspeglas lite på humöret kunde vi förstå, när vi diskuterade trivseln ombord på radion idag. De andra är rätt utleda på de konstanta översköljningarna, de har tröttnat på att fiska och pillar minimalt med segelsättningen, medan vi trippar runt torrskodda på däck med olika sysslor. Det måste medges att allt utanför sittbrunnen är salt-frasigt av torkad spray och man gör klokast i att doppa fötterna i baljan med färskvatten där uppe, innan man kliver ner i båten.

Det är inte över sig gott om fisk i denna havets öken, så långt från varje källa till näringsämnen, men två gånger har jag dragit upp guldmakrillar på runt fyra kilo sedan Cocos. Dessutom har jag tappat två guldmakrillar och en Wahoo, som säkert var nöjda med livet och friheten. Härom natten tog jag upp ett sjömonster. En svart otäcking som varit 1.5 meter men nu var avbiten, så bara en dryg meter fanns kvar. Jag tror det var en djuphavsfisk som kommer upp och jagar vid ytan nattetid. Väldigt smal, otroligt benig och “fiskluktande”, med jättelång mun, full med löjligt stora tänder och därtill jätteögon, som angriparna dessvärre redan hade hunnit äta upp innan jag fick den ombord. Jag försökte rensa den men gav upp för alla diagonala ben som verkade genomkorsa hela dess kropp. Vart jag än karvade var där ben i vägen, så till slut skickade jag den tillbaka och tillbringade resten av min nattvakt med att reda upp infernot av trassel den ställt till med. Den hade tvinnat ihop alla revarna till en hård truls. Sedan dess har jag varit noga med att ta upp alla linor utom en under nattens timmar. I stark vind har vi två fasta linor efter båten och i lite lugnare väder tre. I hårdare halvvind trasslar vinden gärna ihop revarna.

Så hur tillbringar vi då dagarna? Just nu tittar Tina och barnen på en film. Jag lagade tre pizzor nyss, medan de andra lyssnade på ljudböcker, läste eller spelade lite på I-paden. Jag läser högt för barnen och Lovisa brukar läsa högt för mig på kvällen. Vi har gott om tid att prata om många ting och är faktiskt väldigt harmoniska. På nattvakten finns gott om tid för brevväxling. Både Karin och jag har fyllt år på denna överfart, och det vore fel att klaga på uppvaktningen! Karin och Lovisa bygger lego och ritar mycket, men den grova sjögången gör det svårt att lämna saker på bordet. Inom ett par sekunder ligger allt obevakat på durken i lä. Så klart gör det matlagningen till en utmaning och handfatet och toaletten om styrbord är ofta under havsytans nivå, vilket kräver sin eftertanke, om man inte ska ta in vatten. Handfatet är nu överväxlat till en avloppstank, medan invattenskranen för toaletten måste stängas mellan användningarna. Familjen är nu alldeles medveten om detta, och det var nog ett år sedan vi tog in vatten den vägen senast. Klockan tolv och halv åtta (Cocostid, nu flyttad 2.5 timmar tillbaka) har vi radiotid på 8297 kHz USB med de andra seglarna i området och efter radionätet spelar vi rollspel med familjen på Convivia. Igår slaktade barnen en hop arga skelett i en hemsökt gravkrypta, och om en timme fortsätter äventyret.

/Gustaf 19-22’S 68-03’E 12.30GMT 17juni 2016