28 aug 2016 2016-08-28 12:17 2016-08-28 12:17

Mananara

Tillsammans med vännerna Gwen och Trevor i Peregrine har vi legat ankrade fyra nätter bakom en långgrund sandudde vid mynningen av en flod, vid samhället Mananara med cirka 40 000 människor. För att vara en såpass stor stad längs highway 5, genomfartsleden längs mitten av östra Madagaskar, är det anmärkningsvärt att ingen av gatorna eller motorvägen har beläggning, det är bara lös sand. Här finns inga turister alls förutom oss, inga snabbköp eller glasade fönster. Nästan alla hus är gjorda av palmblad eller tillplattade oljefat och de lyxigaste har korrugerade plåttak. Få är anslutna till elnät och stan är nästan helt mörk efter solen gått ner, med ett enstaka stearinljus i de små gatuförsäljningsstånden, den vanligaste sortens affärer. Här säljs allt från flätade korgar, solpaneler, hemsmidda yxhuvuden, kött, gryn och grönsaker.

Eftersom bilvägen är nära nog ofarbar med bara ett tiotal 4WD eller lastbilar per dag, sker den mesta transporten per båt. I lugnt väder och högvatten kan de små trä-fraktbåtarna med sina hemsnickrade utombordsmotorer gå upp i floden och lastas av i smult vatten i hamnen. Hamnen har inga kajer, bara sandstränder vid en liten soptipp och inga kranar, så man bär ölbackar, sementsäckar, madrasser och korrugerad plåt över en spång iland och sedan vidare på handdragna kärror vidare in till stan. Oftast kan man inte komma in i flodmynningen där vågorna bryter hotfullt så de ankrar upp några hundra meter ut på redden och flottar in godset med urholkade kanoter till den långa surfstanden där vågorna rullar in. Imponerande att se hur man bär hundratals cementsäckar och allt annat genom bränningarna. Det är också här vi får gå iland och vi ankrar gummibåten på två meters djup för att den inte ska slå runt i vågorna.

I torsdags gjorde vi en heldagsutflykt upp i floden och träffade många trevliga människor och såg hur man flottade över en bil över floden. Där var sockerrörsodlingar och en och annan liten vaniljplantage som brukar vara några tiotal uppstakade slingerväxter i en skogsglänta. Vaniljen är viktig för Madagaskar som odlar 80% av världsproduktionen, men den kräver mycket arbete och omsorg och sysselsätter en stor del av barnen i landet istället för att de kan få gå i skolan. Man odlar och dricker mycket kaffe här. Jättegott och säljs i kaféer överallt ur stora röda termosar. En krona kostar en kopp och en krona till om man vill ha en bulle till kaffet. Kaféerna är såklart ett bord längs vägkanten, ibland med ett litet tak över bordet.

Våra utgifterna här är mycket blygsamma. Resturanger kostar 10 kr. En liter rom 30 kr och fint oxkött = vattenbuffel 35 kr/kg. Medelinkomsten per dag ligger på 2 dollar, så de lokala köper varken rom eller kött om de inte ska ha bröllop. Själva gillar vi de goda grönsakerna och skogspromenader, de är nära nog gratis!

I Mananara blev vi invinkade till ett litet krypin under takåsen på ett plåtskjul i fredags kväll. Det var Ibrahim, stadens självutnämnde lärare för högre språkstudier som kidnappade oss etersom vi uppenbarligen var vita och säkert kunde engelska. Ibrahim har kvällskurser i engelska varje kväll och vi fick prata en halvtimme med hans elever för att ge dem lite träning eftersom deras lärare uppenbarligen inte haft chansen att öva språket så mycket själv. Vi bjöd de tre mest entusiastiska eleverna på restaurang och fortsatte träningen och fick samtidigt lära oss mycket själva. Det hann bli mörkt innan vi kom tillbaks till jollen. Vi brukar inte vara ute på kvällen eftersom vi inte vill dra på oss någon malaria. Vi passerade förbi ett flertal fyllda barer, madagaskar ölet är populärt här. Stranden var full med folk som lastade iland lådor i mörkret. Det var svårt att bedöma vågorna i mörkret så ett par dundrade in över gummibåten när vi skulle klättra i och vi blev helt dränkta. På väg ut insåg vi attvi glömttända lanternorna så vi fick köra länge på måfå ut i mörkret tills vi kunde skymta Caminantes vita skrov. Klantigt! Barnen var väldigt missnöjda med detta äventyr, och lilla kycklingen har haft ett stängt öga sen den blöta vurpan.
Tina och Gustaf, Mananara, Madagaskar, 26 augusti 2016

25 aug 2016 2016-08-25 17:05 2016-08-25 17:05

Man i sjönöd och ny besättningsmedlem.

På väg mot Antanambe, cirka 5 km från land upptäckte Gwen och Trevor i Peregrine en fiskare i vattnet. Hans träkanot hade slagit runt. Han hade precis kraft kvar att klättra upp för deras badstege, grabba tag i en banan i sittbrunnen och sedan föll han ihop i köldkramper Han var inte särskilt kontaktbar de första timmarna. Gwen fick dock bytt på honom till torra kläder och täckte honom dessutom med massor av filtar. Så småningom, när han piggnade till lite, kunde han få i sig vatten, mjölkchoklad, och sen ris och bönor. Han talade inte franska, så det gick inte att få ur honom hur länge han legat i vattnet. Men han hade nog tur att Peregrinarna håller såpass bra utkik, annars hade han säkert drunknat! Väl framme i Antanambe var han lite svag och skakig när vi satte iland honom. Gustaf och jag hade bärgat hans kanot, och han fick med några påsar med mat, fiskegrejor, kläder och pengar, så han hade råd att åka med lastbil med kanoten tillbaks till sin by.

Antanambe visade vara en underbart vacker ankringsplats, en vidsträckt bukt, kantad av lång sandstrand och med många palmer. Vi drev runt där ett par dagar på sandiga gator bland små stråhus och shoppingbodar. I västra delen av byn fann vi en stor sten som märkte ut början på en vandringsled i en nationalpark, och därifrån vi kunde gå några timmar ute i naturen, skönt.
Överallt sprang hönor och gäss med sina ungar, och så barnen köpte varsin liten kyckling för att ha som husdjur ombord. Den ena dog första natten, men den andre hänger med, bor i en låda med sand, och följer med i en bärväska överallt. Just nu försöker Gustaf och Karin att plocka bort fästingar på den med lupp och pincett runt ansiktet. Ett pilligt, lite läskigt jobb för Karin som älskar djur, men har bacillskräck.

Vi ligger nu för ankar i Mananara, en lite större stad. Återigen oändligt mycket att titta på, ögonen går i kors. Här kommer det in små fraktbåtar och det är ibland fullt med folk som lastar av varor från små båtar vid stranden. Det finns ett mycket större utbud av allting här, och vi har gått längs sandiga gränder och tittat hela på stadslivet hela dagen. Allt säljs utomhus, yxor och hänglås, plädar och plastburkar, porslin och honung, hönor och köttbitar, allt sida vid sida. Två oxar kom loss och nästan sprang ner Karin, hon tappade kycklingen och började gråta. Full kalabalik. Vi åt Soupe Chinoise, nudel och köttsoppa till lunch för 8 SEK. Barnen höll sig sysselsatta med att mata kycklingen med flugor, vilket den tyckte var mycket godare än riskorn. Gratis käk för kycklingar på den restaurangen, mysigt ställe.

Tina, 24 augusti 2016, Mananara, Madagaskar, 16.09S, 49.46E

22 aug 2016 2016-08-22 15:52 2016-08-22 15:52

Manompana.

Det är alltid lika spännande att segla in på en ny ankarplats, en pirrande känsla av ovisshet, en av de stora tjusningarna med långseglarlivet. Särskilt som här, när vi inte har någon förhandsinformation alls. Dolda bakom träden och stränderna, runt viken där vi ankrade, var det fullt med små stråhus, också allehanda affärsbodar längs sandiga gränder. Vi ankrade jollen på en långgrund sandstrand och kunde kliva in på RN5, huvudvägen som går längs Madagaskars ostkust. Den skruttigaste vägen jag sett, bara sand och gropar, ibland under vatten. Då och då passerade en stor 4W-drive eller en lastbil, lastade till brädden, man kan säga även höjden, med människor och varor. Man fick vara redo med kameran för att fånga lasten bakifrån, ofta fick vi dån se ett gäng med glada ansikten och sprattlande ben.

Alla byggnader här är gjorda av strå och trä, väldigt tilltalande för våra romantiska ögon. Vi drack kaffe och åt bullar i ett stråhus, och delade sedan några öl med Gwen och Trevor från Peregrine på en veranda utanför ett trähus, som påminde starkt om en bar i en vilda-västernfilm, medan några män vandrade förbi med tre kor längs huvudgatan. Till och med mataffären, där ris, kaffebönor, och jordnötter säljs ur stora säckar på golvet, ger en känsla av att vi är förflyttade till en annan tid.
Gustaf kunde inte motstå ett kilo kaffebönor för 20 kr. Nu måste vi pröva på att rosta dem själva, inspirerade av vännerna på Convivia, som var helt besatta av gott kaffe och jämt rostade bönor på sin båtgrill (den fick inte användas till annat än kaffe). Mala dem kan vi göra på Peregrines elektriska kvarn.
Förutom mina foton härifrån, har jag förstås också med mig en tjusig, flätad korg, den enda av tre till salu i byn (här finns inga turister att sälja till!). Fast det börjar bli fullt i akterruffen, var skall jag stuva denna skönhet?!

I morse drog vi upp en lerig ankarkätting, som krävde lite skurning. Den fastnade nästan i en fiskelina på väg ut, som Peregrine varnade oss för på VHFen. Gustaf skrek, var är den var är den?, och jag, uppifrån taket, Jag ser den inte!, Kör inte så fort! Ibland, så här i efterhand, känns det pinsamt att man blir så hispig i vindstilla förhållanden, underbart morgonljus, fortfarande innanför alla grynnor…
Det blev till sist en extrasnurr runt ett obetydligt frigolit-flöte, som måste varit fästpunkten för linan. Fiskarna hojtade varningsrop från stranden, men det var förstås helt omöjligt att förstå dem, som sagt, vi lever i nuet, vi vet aldrig vad som händer nästa dag, nästa natt, nästa timme…!

Tina, östra Madagaskar, 16.40S, 49.48E, 21 augusti 2016

22 aug 2016 2016-08-22 13:36 2016-08-22 13:36

Bildgalleri – Madagaskar Ile Sainte Marie

18 aug 2016 2016-08-18 18:55 2016-08-18 18:55

Mot Madagaskars fastland

Ile Sainte Marie utgjorde en bra plats för långa promenader, inte i själva naturen, men förbi små hus och deras odlingsplättar. Överallt jobbar folk i sina hushåll. Vatten finns i brunnar, ibland på en allmän plats, dit barn och kvinnor bär sin tvätt, ibland där de bara hämtar sitt vatten i dunkar. Madagaskar är fattigt. Men på denna ö upplever jag, att det ser ut som om en måttlig turism här gynnar många av de lokala familjerna. Jag ser att det inte bara är turister som har råd att äta gott på glassbaren, eller att ta en fika på Chocopain, bageriet i centrum.

Vi tog en taxi cirka tio km söderut, till Park Endemica, tillsammans med Gwen och Trevor från amerikanska Peregrine. Det visade sig vara en jätteliten park, men det gjorde inget, för vi fick följa med guiden in till alla djuren. Vi matade lemurer med bananer och klementiner, klappade sömniga boaormar, och lät kameleonter klättra på oss. Barnen var stormförtjusta. Jag gillade lemurernas små händer, de var som små människohänder. Lemurer är ju Madagaskars endemiska apa. Det finns uppåt 100 olika arter på ön, så vi hoppas på att få se fler av dessa mänskliga släktingar.
Vi åt vår medhavda lunch och vandrade sedan långsamt hemåt. Gwen, barnen och jag klev in i alla små hantverksbodar på vägen. Man säljer flätade korgar och väskor, träföremål och kryddor. Jag tror inte det har gått en dag här utan att jag har kommit hem med hantverk. Korgarna fyller jag med böcker och förvarar dem i bokhyllan i akterruffen, njuter av allt det vackra. På Rodrigues var plastpåsar förbjudna, där handlade alla i korgar. Här är plastpåsar tillåtna, men man tycks ha samma kultur. När vi går och köper varor, kött, grönsaker och frukt måste vi alltid ha med egna tygpåsar eller korgar här. Vilken lyft för miljön, både för stadsmiljön och naturen. Havet och stränderna i Indonesien var fulla med plastpåsar. Men inte här!

Jag förhandlade mig till 16 vaniljstänger förra veckan. För dem betalade jag nästan tio kr styck – inte billigt. Jag läste nyligen att vanilj är världens näst dyraste krydda, efter saffran. Orkaner förstör skörden här vissa år, och då blir den ännu dyrare. Men när man är här, är det förstås spännande att ha den “riktiga” vaniljstången ombord. Madagaskar är ändå en av världens största vaniljproducenter. Bönorna är bruna, lite gummiartade, och de luktar en hel del om dem. Innan jag som kund får vaniljstången i min hand, har den behandlats för att generera maximalt vaniljinnehåll ett par månader. Lovisa gjorde en vaniljpudding. Vi kunde inte sluta provsmaka den i kastrullen, så god var den.

För första gången i mitt liv har jag god användning av min gamla skolfranska. De mesta inköp görs på franska här. Ett fåtal av dem man möter talar engelska. Befolkningen är tvåspråkig, de lär sig franska och malagasy. Malagasy är ett deras helt egna språk, närmast besläktad med språk som talas på Borneo, men med influenser av arabiska.
Vi har haft två båtgrannar förutom Peregrine, en ensam fransman i en katamaran, samt en stor motorbåt från Mozambique. Vi har umgåtts några kvällar med motorbåtsbesättningen, Peter och Daryn från Sydafrika. Ägaren var inte ombord. Peter var en stor karismatiskt karl i vår ålder med mycket pondus, en före detta polisman från Durban. Hans historier från de svartas områden i Durban 1990-1995 var det värsta vi någonsin hört. Han berättade om otroligt våldsamma människor och förskräckliga livsöden. Han led förstås själv av minnena från vad han varit med om. Och vi som lyssnade kan inte låta bli att tänka på om dessa våldsmiljöer, där människor måste leva i ständig skräck, fortfarande finns kvar.

Idag seglade vi 20 sjömil norrut, till en vik skyddad av ett komplicerat rev på Madagaskars fastland. Vi seglar med vännerna i Peregrine numera, och med dem kommer vi mycket bra överens. Våra ankarplatser är nu lite experimentella och bygger på tips från båtar vi mött. Hit kommer vanligtvis inga segelbåtar alls. Bojarna, som markerade kanalen in mellan reven var borta, ledlinjen likaså. Det var sämre sikt i vattnet än vi hoppats, men solen stod rakt över oss, och brytande vågor markerade revkanterna. Jag fick hicka när vi just missade en liten grynna (eller var det ett vrak?) som inte syntes på något kort, men man skall ha lite tur ibland. Härinne i viken känns inte den tunga dyningen från nordost. Små fiskekanoter passerar förbi oss på ankarplatsen, och de hälsar gärna tillbaks. Vi är slöa ikväll, Lovisa och jag snorar lite, en lokal förkylning som sänker tempot. Barnen har sin sista sommarlovsvecka. Bäst att njuta när man kan!

Tina, Manompara, Madagaskar, 18 aug 2016, 16.42.029S, 49.44.758E

11 aug 2016 2016-08-11 07:33 2016-08-11 07:33

Madagaskar

Efter en månad på Rodrigues kändes det som om vi bodde där permanent. Vi kunde alla gränder och de flesta av de vackra promenadstigarna på ön. Vi kände folket i hamnen. En underbar ö, med en lika härlig som gediget vänlig befolkning. Men äventyret, det lockade bakom nästa knut, och jag började laga alltmer på grannbåtarna, när de egna projekten så småningom blev avklarade. Dags att dra vidare.

Tisdagen den 2 augusti klarerade vi ut och satte kurs direkt mot Madagaskar. Vi valde således att hoppa över både Mauritius och Reunion. Vi såg Mauritius på avstånd, men fortsatte obekymrade vår färd. Vädret var gott och vi hade mellan 12 och 18 knops vind, således en på alla sätt utsökt segling, även om det fanns en del regnmoln som drog över. I gryningen på den sjätte dagen kunde vi fälla ankar i lä bakom Ile Sainte Marie, en långsmal ö, tillika ett gammalt piratnäste, på Madagaskars vanligtvis blåsiga ostkust.

Inklareringen tog större delen av den första dagen, och trots att landet har ett väldigt dåligt rykte – att myndigheter kräver mutor – var det ingen av de fem kontoren som bad oss om “extra” avgifter. Allt sköttes snyggt och efter rådande tariffer, vilket sammanlagt blev ca 1800 kr för rätten för oss fyra att få stanna i landet i tre månader. Den inkomsten kan vi gott unna ett av världens fattigaste länder, och kanske bidrar vi till att de kan driva sjukhus, kustbevakning och skolor m. fl. finesser. Våra vänner Trevor och Gwen i Peregrine, som kom dagen därpå, fick dock efter en del prutande betala 200 kr extra, som en liten muta till polisen, annars hade de nog fått tillbringa ytterligare en dag i byråkraternas våld.

Byn och omgivningen här verkar mycket trygg och vänlig, sin våldsamma historia till trots. Här finns en myriad av små bodar, byggda av gräs och pinnar, där företagsamma personer säljer allehanda grejer. Man kan köpa järnvaror och matprodukter, de senare mestadels lokalt producerade. Det finns många goda märken rom, tillverkade här på Madagaskar, ofta lite kryddiga av vanilj, kanel och citrus. Priserna ligger runt 25 kr/liter för 40-42% dryck, och de flesta är milda och riktigt goda och kan mycket väl njutas oblandade av den som har tunga för dylika drycker. Som sagt, är man i ett piratnäste så är man, då ingår rom, gastar och en och annan död mans kista. För att kartlägga detta ytterligare besökte vi i eftermiddags piratkyrkogården med ett femtiotal piratgravar med bl.a. inmurade kanonkulor och dödskallar. På stenarna fanns också inristade korslagda benknotor, stora bloddroppar och givetvis också namnet på den inhyste. De mest namnkunniga och berömda piraterna ligger här, även några kända kvinnliga pirathövdingar.

Tina njuter av den myllrande kommersen, de färggranna tygerna, träsniderierna, korgarna och den härliga grönsaksmarknaden. Ikväll provstekte vi vattenbuffel-zebu och smaskade vaniljpudding, som Lovisa gjort på en lokalodlad väldoftande vaniljstång. Karin har fastnat för andra dofter. Hon har suttit som i trans ikväll, som tjuren Ferdinand under sin korkek, och mortlat och luktat på blad, som hon samlat från eukalyptus, nejlika och kanelträdet, som växer här.

Gustaf, Ile Sainte Marie, Madagaskar, 10 augusti 2016

12 jul 2016 2016-07-12 17:43 2016-07-12 17:43

Ömma vader på Rodrigues.

Idag gick vi 8.6 km, från mitten av ön, ner till havet, längs en stenig bäckravin, tillsammans med pappa Tucker och barnen Miles och Ruby, från amerikanska Convivia. Kanske inte så imponerande för vissa! Men barnen har knappt har gått längre sträckor senaste året, och vi själva behöver röra på oss.

Gustaf och Karin ligger utslagna i soffan, Gustaf egentligen för att han åt såna kopiösa mängder köttgryta när han kom hem, att magen nog inte riktigt hängde med. Lovisa åt precis lagom, och blev av det så energisk att hon utan krusiduller tog hand om hela disken. Dessutom uttryckte hon att det verkligen är kul att vara på utflykt. Lovisa växer så det knakar just nu.

Någon gång måste vi segla härifrån, men vi är inte jättemotiverade. Rodrigues är ett fantastiskt bra ställe att leva på för en barnfamilj. Det är konstant 20-30 grader varmt, för det mesta soligt väder. Bra båtgrannar, bra grönsaksmarknad, ett excellent bageri och relativt billigt kött också. Mycket verkar vara lokalproducerat och allt smakar såå gott. De har inte mycket fisk här, det är lokalfångad bläckfisk som serveras överallt. Idag har vi vandrat förbi odlingsplättar med rödbetor, sallad, morötter och salladslök. Allt odlas i liten skala, men tillräckligt stor för att man kan förstå att produkterna nog skall säljas i stan.

I lördags gick vi ut och dansade på den lokala nattklubben. Convivias barn sov över i Caminante, och vid niotiden när alla hade somnat, gick vi iväg tillsammans med andra fyra båtar, nyfikna och helt ovetande om hur det gick till på en nattklubb här. Det blev en fantastiskt skojig kväll, med lokal dansbandsmusik, och danssugna människor i alla åldrar, som inte drog sig för att dra med några bleka seglare på en “svängom”.

Ombord har Gustaf avslutat allt arbete med byten av fem fönster i akterruffen. Den läckande gummibåten ligger uppe på akterdäck, och har tätats med Sikaflex och en gummilapp, en nödlösning i brist på bättre alternativ. Han har också plockat ner vår vindsnurra från mesanen. Den fungerade bara då och då på vägen hit, och har dessutom börjat låta fem gånger så mycket som den ska.
Får se om Tomten i Sydafrika kan komma med en ny snurra till jul.

Tina, 13 juli 2016, Rodrigues

7 jul 2016 2016-07-07 17:04 2016-07-07 17:04

Bildgalleri – Rodrigues

7 jul 2016 2016-07-07 17:00 2016-07-07 17:00

Bildgalleri – Cocos keeling

2 jul 2016 2016-07-02 16:04 2016-07-02 16:04

Sötebrödsdagar på Rodrigues.

Sista dygnen till Rodrigues var jobbiga med stora vågor från syd, vi föll i sidled ner i vågdalarna, och det blev svårt att röra sig i båten. Gustaf fick ta nattvakten två nätter på raken. Tur att det är så lite båttrafik i denna delen av världen, så man kan sova bort en timme av sin nattvakt mellan skurarna. Vi kom fram till Rodrigues på söndag förmiddag och ankrade utanför hamnen, för att få lite vila och bespara oss extra helginklareringskostnader. Men vi hann knappt få i oss lite lunch innan kustbevakningen var framme och uppmanade oss att gå in till kajen. Nej, det är inte för blåsigt eller trångt där inne sa de, när vi opponerade oss. Egentligen kände vi oss alldeles för trötta och vimmelkantiga för en sådan manöver. Men allt gick väl, och många vänliga händer hjälpte oss med tamparna iland.

Vi har nu varit här i cirka tio dagar, och har inte för avsikt att åka härifrån än på ett tag! Vilken underbar plats för en långseglare. Rodrigues är en relativt liten ö, med cirka 20000 innevånare. Staden Port Mathurin påminner om en fransk mindre by med lokal grönsaksmarknad, baguettebageri och slaktare, färglösa hus, men trevliga människor med en till synes alldeles egen musikkultur.

Vi ligger gratis vid kaj, men måste gå ut och ankra när en fraktbåt kommer eller går. Gemenskapen med de andra segelbåtarna är tät. Vi är tre barnfamiljer med representanter för de flesta åldrar och nationaliteter. Några är ensamseglare och några är par som seglat tillsammans i 10-20 år. Ett par har varit med om en mopedolycka här och är ganska handikappade, en äldre man har prostatacancer, och har inte sett en läkare på ett år. Lycka och olycka om vartannat.

Barnen gör sin skola, sedan leker de utomhus med Laura (Schweiz), Miles och Ruby (USA). För första gången släpper jag Lovisa och Karin fritt i ett samhälle. De går och handlar, är på biblioteket eller har picknick på en gräsplan en bit bort. På kvällstid, när hamnarbetarna har gått hem, är de på hamnplanen, sparkcyklar, leker ninja med träsvärd och svarta kappor eller sitter och ritar. Men just idag snorar Lovisa, vi har en snuva mitt ibland oss.

Gustaf har hunnit byta fem fönster och fylla akterruffen med slipdamm två gånger, mellan utflykterna och kalasen. Så det blir också städat emellanåt, vilket kanske också behövs. Igår kväll var vi hos ensamseglaren Jean-Michel. Det var tre bra gitarrspelare på samma fest, så det blev både sång och lite dans. Idag tog några av oss bussen till mitten av ön och gick en vandringsled till sydkusten. Imorgon blir det också en gemensam tur någonstans. En drivande organisatör är amerikanska Alicia, som man inte kan låta bli att tycka om, både barnen och vi vuxna. På måndag seglar hon och hennes italienske Alfredo vidare till Mauritius, kanske vi soffar ner oss då och äntligen får en sovmorgon.

Tina, Rodrigues, 2 juli 2016

Older posts

Newer posts