28 mar 2014 2014-03-28 12:08 2014-03-28 12:08

Ett dussin ungdomar kamperar på fördäck.

Karin och Lovisa lekte med sådan energi och känsla så vi gav dem en dag ledigt från skolan. De hade skola med alla sina plast- och tygdjur och sedan var det melodifestival där de turades om att sjunga de olika djurens nummer. När det till slut var dags att sova hade de styvt jobb med att lasta ner alla saker som till slut fyllde hela sittbrunnen. Tina har hamstrat tidningar som hon delar ut till barnen i portioner under den långa överseglingen, så att de ska ha lite nytt att läsa. Men egentligen tror jag att hon önskat att nån annan hade delat ut tidningar till henne, för hon nämnde idag att hon längtade efter sina dagstidningar där hemma, de som inte kan komma hit.

Caminante har nu också blivit ett hem åt en annan skara unga, än de våra. Först var det en bara en som kom, men nu sitter de lite varstans på fördäck. Mest uppflugna på mantåg, rep och bommar. De heter rödfotade sulor. Vackra fåglar trots att de flesta ännu har förstaårsdräkten, som mest är lite ljusbrun. Men näbbarna, de är stora och praktfullt blå med lite rosa närmast ansiktet, och fötterna, de är illröda. När jag tryckte ner mesanstagseglet och kuttergenuan i sina säckar i går kväll hade jag massor av fullständigt orädda fåglar runt om mig, på alla sidor. De är stora som havstrutar, så ganska pampiga på nära håll.

Jag var lite rädd att bli nerskiten, det får erkännas, för de som satt på de infällda spirbommarna rakt över mitt huvud var på bara två decimeters avstånd, med rumporna riktade rakt mot mig. Men jag klarade mig, och vår nya besättning kan (om de sköter sig!) få diplom vid avmönstringen som varande både rumsrena och lättsamma till lynnet, även om det ibland kivas inbördes om platserna. Dessutom har de den dåliga vanan att ständigt plocka sig i fjäderdräkten efter ohyra. Vi får väl se om Kjell som bor i förpiken därunder, med luckan öppen, får ta över fåglarnas kliande och sökande efter fågelloppor framöver?

Vinden har legat mellan syd och sydost på 3-8 m/s, så vi har seglat på bra och sluppit höra slamrande segel i bleke både under förra och denna natten. Ej heller har vi fått några fler squallar på oss, även om det ibland blixtrar lite. På radarn syns då regn som drar förbi. Skönt att slippa!

Vi har fortfarande fyra-fem svalstjärtade måsar som fladdrar runt båten nattetid, i jakt efter föda i lanternornas sken. Det är mörka nätter nu och månen är i nedan. Barnen kallar dem spökena, och det är inte utan att de för tankarna till det övernaturliga. En nykomling för dagen är den rödnäbbade tropikfåkeln med sin långa, vackra stjärt. Panamas alla tusentals små svarta skarvar tycks vi däremot till slut ha lämnat bakom oss. Ingen guano från dem faller mer från skyn, kan vi i alla fall med viss förtjusning konstatera.

Gustaf 10.53GMT, 1-23’N 87-02’W

27 mar 2014 2014-03-27 05:13 2014-03-27 05:13

Svaga vindar

Vi har haft några dygn nu, med lätta vindar. De två senaste nätterna var det nära nog stiltje. Det var svårt att få seglen att stå prydligt hela natten utan att skava och flaxa. Det har också varit squallaktivitet att hålla utkik efter. Det har blixtrat till och från hela nätterna igenom, ofta på så hög höjd att själva knallarna uteblivit, allt emedan svarta spöken bildats, omformats och åter försvunnit från radarskärmen, utvisande de vandrande regnskurarna, som ofta medför lokala, starka vindar, som kräver snabba insatser.

I går kväll fick vi två nya, fina små tonfiskar på revarna precis efter att det blivit mörkt, men idag har vi inte sett till någon fisk förutom på tallrikarna. Smaskens, så smaskens att Lovisa även vill ha stekt fisk till frukost.

I kväll såg vinden mer lovande ut än den gjort de senaste kvällarna, det var fortfarande tre m/s från SSO kl. tio på kvällen lokal tid, så vi har fortfarande alla fem segel uppe, ganska hårdskotade, och försöker hålla så högt det går. Vi gör god fart, så det porlar vackert längs bordläggningen. Förifrån räknat kommer  rullgenuan med sina 75 kvm med bra drag, sedan en genua på inre förstaget på 50 kvm, sen storen med sina 60, därefter mesanstagseglet på 50 och slutligen mesanseglet på 30 kvm. Man behöver så klart några minuter för att reva om det kommer en squall, så bäst att inte slumra till!

Det är lyxigt med all frukten vi köpte så superbilligt innan vi lämnade civilisationen. Vi frossar fortfarande på ananas, mango, apelsiner och grage och försöker även hålla jämna steg med grönsaksätandet innan lagren hinner bli dåliga. Det gäller att ofta gå igenom samlingen och ta det som riskerar att ruttna, så inte blötan i en frukt hinner sprida sig till grannarna. Torrt, torrt är nyckeln till framgång i tomat- och paprikalagring. Förutom lite för många tomater i samma spann, som kostade oss två kilo av de totalt 23 kg inköpta, har svinnet hittills varit ganska litet, mest några maskätna mangos som fått gå till fiskarna…

I dag cirklade en stor svart haj runt båten och det slog mig att vi sett en likadan fena akteröver några dygn tidigare. I går kväll, i mörkre, hade vi sällskap av en flock delfiner runt fören. Det var verkligen beckmörkt och delfinerna syntes bara som strimmor av mareld, som deras kroppar drog upp i vattnat, följt av ljuden “ptff, ptff” som uppstår när de går upp under bråkdelen av en sekund för att andas.

Vi ser nu ganska mycket fågel igen. Ofta stormsvalor (eller snarare oceanlöpare) samt små liror (audubonlira) och nattetid har vi hela tiden sällskap av stora tärnlika måsar med vita trekanter på vingarna, röda ben och stor kluven stjärt som tärnlikt fiskar i skenet från lanternan. Det är nog den svalstjärtade måsen som häckar på Galapagos. Lyser man med ficklampan ser man vad den fångar. Det är fullt av små hoppande fiskar vid ytan där de jagar sin föda i nattljuset. Men i lampljuset drar sig fåglarna strax undan, de gillar inte att bli bländade. Dessa varelser för tankarna till fladdrande andeväsen, overkliga när de belyses av den gröna eller röda lanternesidan mot den kolsvarta månlösa natten. De följer oss som skygga betraktare natten lång, men är borta när dagen gryr.

Gustaf 3.51 GMT 27/3-2014 03-00’N 85-05’W

24 mar 2014 2014-03-24 09:27 2014-03-24 09:27

Öde hav – Eller är det?

Inga båtar i sikte. AIS:en beklagar, men inte ett skepp någonstans, så långt radiovågorna når. Seglen hänger tyngda av dagg. Det är högst två m/s, så vi har knappt styrfart. Fiskelinorna har hängt allt djupare ner i vattnet hela dagen, medan farten gradvis har avtagit. Till slut fick jag resignera, plocka upp en bit tonfisk ur frysen från gårdagens fångst och ta in alla fiskrevarna.

Men är detta spegelblanka hav öde?

Finns det fåglar i sikte? Nej inte är de många. En stormsvala landade ett par gånger ombord i brist på vind, och en okänd vitfågel försökte fiska i ljuset från ficklampan då vi arbetade med seglen i kväll. Annars verkar fåglarna undvika detta hav, dit vindarna inte når.

Och i vattnet då, syns det liv där? Ja, men inga hoppande tonfiskar tyvärr. Vi seglade genom ett område med massor av små vackra maneter på eftermiddagen, och först i skymningen vågade Karin och Lovisa bada från badbryggan.

Men i det daggiga mörkret kom ändå allt fler gäster flygande till de små lamporna i sittbrunnen. Först flera sorters skalbaggar. Kackelackor skrek Karin oroad, men detta var andra arter. Vackra tropiska sorter, vilsekomna, ut till en sannolik död på havet. Om de nu inte tänkt ut den djärva planen att ta skjuts med ett fartyg och befolka en ny kontinent. Strax kom fler och fler insektsarter. Stora fina trollsländor och nattfjärilar surrade runt i sittbrunnen och Karin och Lovisa blev snart djurskötare på heltid. Märkligt. Vad gör alla dessa arter så långt från land?

Men det mesta livet hittas ändå på kortvågen. Seglarnas älskade SSB-radio. Stilla havet fylls nu österifrån av långseglare, de tidigaste på säsongen redan halvvägs till Marquesas. Och radionät från många olika nationer finns i våra frekvenslistor. I dag har jag “checkat in” två gånger på de australienska näten, där de flesta, precis som vi, är på väg till Galapagos, medan några har valt att inte stanna där utan i stället går vidare västerut. Det verkar vara nära nog vindstilla i hela området och alla utom vi ligger och kör motor. Brumbrum. Några klagade lite över sjögång, men de flasta har det väldigt bra. Vågorna lägger sig ju så småningom nu när vinden dör ut.

Men innan sjön lägger sig helt har det brukat skramla och braka en del på senare tid, vilket vi fick erfara också idag. Plötsligt, runt nio på kvällen, i djupaste mörker, kom så ett nytt ljud. Det visade sig vara storbommen som lossnat från masten. Inte bra! En fet bult hade skakat loss och försvunnit ner genom en av däcksluckorna. Kjell och jag hade några minuters nervös iver innan vi fick den på plats igen, med bommen uppspänd med lite linor och block för att få det hela i läge igen. En jäkla tur vi märkte det, annars kunde både segel och mast ha skadats. Nu sitter den där lömska riggbulten säkrad med en bit gängstång böjd i var ände och ska väl inte ta sig loss igen.

Gustaf 08.16 GMT 24/3-2014 05-28N 81-01W

23 mar 2014 2014-03-23 06:07 2014-03-23 06:07

Ut i det blå

Vi hade några oförglömliga dagar på västra Pedro Gonzales på Perlas. Otroligt vackert! Mycket body-board-surfning och lek och eldning på den fantastiska stranden vi delade med oräknerliga fåglar och krabbor, och av spåren att döma också av ett par små krokodiler. Tidvattnet på fyra-fem meter täcker såklart en del av stranden vid högvatten och skapar då en grund kanal till den insjö, där ingen av oss vågade bada. >;—

På vägen till ön var vi mycket taggade på fisket och hade sju revar ute, vilket såklart trasslade till det lite för oss, men bringade hem ett tiotal små makrill/tonfisk-liknande rackare som gick åt det närmsta dygnet. Vid ett tillfälle cirklade en rejäl haj i kölvattnet. Lovisa och Karin är galna i fisk och vill ha peppriga filéer morgon, middag kväll…

Men någonting driver oss vidare, och när väderprognosen såg skaplig ut i går kväll, gjorde vi oss redo igen, och fick till sist upp ankaret vid elvatiden. Det är mycket bestyr med att komma iväg. Dykargrejor och allehanda mekarprojekt som ska städas undan, och så hade jag hamstrat ett 130 cm stort “armeringsjärns-ankare” med 50 kg kätting på fördäck, som fastnat i vår egen kätting för en tid sedan. Eftersom vi inte ville segla runt med ett så stort och sticksigt och trassligt objekt raggade jag i morse tag på en fiskare med 10-årig son som kompanjon. De fick det som present. De var glada om dock något häpna. Föreställer mig att de byter bort det till någon som har en lite större fiskebåt än deras lilla eka. Framför mig såg jag hur mycket jobb som var nerlagt på ankaret, så jag hade inte hjärta att bara kasta bort det. Kättingen fick åka ner i en säck i kölsvinet tillsammans med några andra bra ting.  Än finns lite plats kvar…

Seglingen idag har varit riktigt fin! Vi forsar fram mot SSW i nio knop just nu! Vi hade efter lunch sällskapat med ett tjog stora prickiga delfiner och en val som sprutade om styrbord några gånger inte så långt bort. Fisket gav två små tonfiskar på ca 2 kg styck som nu ligger filéade i frysen. Alldeles rött kött fick det att vattnas i munnen på mina små vampyrbarn.

Att vi köpte en icke oansenlig mängd frukt och grönt innan vi for, kanske vi redan har rapporterat. Strax över 200 kilo plus 180 ägg. Tina tyckte nog att jag tagit i lite, men det var ju så billigt, 1-3 kr/kg! I går gick jag igenom lagren och sorterade fram sådant som hade mognat och hittade då en halv spann tomater som det gått lite illa för. Det är viktigt att tomater och en del annat får ligga torrt och i relativt tunna lager. Spänner lämpar sig nog bättre för potatis än till tomatförvaring.  Så nu kan ni föreställa er vilken grönsaksrik diet vi åtnjuter för tillfället. Smaskens!

Gustaf 4.55Z 23/3-2014, 7-06N 79-44W

17 mar 2014 2014-03-17 21:59 2014-03-17 21:59

Bildgalleri – Panamakanalen

11 mar 2014 2014-03-11 03:58 2014-03-11 03:58

Ostfrossa i Panama City

Matinköpen är i full gång, och eftersom vi just nu inte brottas med några svårare saker att åtgärda på Caminante, bränner Gustaf sitt krut på matinköpen istället. I dag besökte vi mataffären PriceSmart tillsammans med Joyce och Paul från Byamee, och lämnade affären 8000 kr fattigare. Den stackars taxichauffören, som skulle köra oss tillbaks till marinan, klarade inte guppen i gatan, utan att underredet slog i. Jag uppskattar att vi har 20 kg ost ombord nu, och Gustaf kunde bara inte sluta prata om hur han kunnat köpa så dyr ost i affären i Sabanitas, när den var så mycket billigare på denna sidan… Eftersom det känns helt omöjligt att få plats med all denna ost i kylen, får vi väl i vanlig ordning stuva den i kölsvinet och hoppas att den inte hinner explodera innan vi äter upp den.

Från marinan där vi ligger ser man på håll alla höghus – vyn påminner starkt om New York. Också den del av staden vi hittills stiftat närmare bekantskap påminner om USA – vackra alléer, många stora dyra bilar och hög standard överallt. Taxichauffören som körde oss hem påstod att det finns gott om jobb här. Och jag tänkte att det inte finns många länder numera, där det finns gott om jobb längre.

Det ligger ett fyrtiotal båtar ankrade bredvid oss, och lika många vid stranden norr om oss. De allra flesta är på väg någonstans. Alla pratar med alla på jollebryggan. Alla har praktiska frågor – var köper man bensin, diesel, var skaffar man busskort etc. etc. Ett härligt surr av aktivitet. Australiska Tehani-Li bredvid oss väntar på båtdelar och svenska Anastasia på att få ut sina segel, som skickats från Sverige från ett lager, där de legat inlåsta i två veckor.
Lovisa och Karin leker med Darien från Byamee. I dag kom det även en ny flicka och lekte här, femåriga Isabelle från amerikanska Sunrise. Barnen får knappast se någon natur här, eller bada, men de springer i alla fall i de stora varuhusens gångar, eller leker på varandras båtar.

Tina, 02.56z, 11 mars 2014, la Playita, Panama City, Panama

8 mar 2014 2014-03-08 04:17 2014-03-08 04:17

Slussning till Andra Sidan

I onsdags morgon vid niotiden seglade vi iväg från Portobelo, med sju vuxna och två barn ombord. Det var inte mycket till vind, “skall vi inte hissa storen också?”, tyckte de rastlösa fransoserna, “vi kan spira genuan också, inga problem, vi behöver något att göra!…”. Om det bara varit Gustaf och jag ombord, hade vi aldrig orkat detta, spirbommen är så tung att den brukar Gustaf få rigga innan vi lämnar hamn. Detta var en helt ny erfarenhet, båten full med energiska människor, som dessutom redan kunde segla, och tyckte det var jätteskoj att segla en annan båt än den egna. Vi ankrade vid tvåtiden på The Flats i Colon, och fick vänta några timmar innan Kanalbolagets pilot, som skulle göra oss sällskap genom slussarna,  kom ombord. Vi hjälptes åt med att göra lunch (jag lärde mig steka lök på franskt vis i vitt vin), placerade ut fendrar längs sidorna, och täckte över solpanelerna med dynor och badleksaker för att skydda dem för linorna som sedan skulle kastas till oss i slussen. Det var hemskt varmt, och till sist började den vige Ariel göra saltomortaler från relingen och mesanbommen ner i vattnet, ja, då badade vi allihopa. Det var nog inte det fräschaste badet man gjort, men det var bra mycket roligare än att bara sitta och vänta.

Piloten talade bra engelska. Gustaf skulle följa hans instruktioner exakt, vilka bestod i att ta sig fram till en av de två slussarna och manövrera undan för de stora lastfartygen. Fransoserna och jag blev lite jäktade när vi insåg att vi behövde snurra upp våra långa linor, som hade trasslat sig. Men det fanns gott om tid. Före slussen förtöjde vi ihop Caminante med en annan segelbåt, Moondancer. Ägaren sa att båten vägde 35 ton, varav 25 var fruns skor och handväskor! Hon var för rolig, hon låg hela kvällen på en blå kudde i sittbrunnen med en chipspåse i näven. Inga nerver där, inte.

Vi såg vår enda krokodil på stranden framför slussen. De är visst de enda som kan åka gratis upp och ner… Vi fick slussa upp tre slussar på raken med ett fraktfartyg framför oss, allt gick bra, men det var tufft även för våra starka linehandlers att hålla emot när vattnet strömmade in från sidorna längs slussen. I mörker gick vi ut och fick tillstånd att ankra i Gatunsjön på 22 meters djup, och piloten blev hämtad av Kanalbolaget. Nerverna släppte, vi åt chili con carne och drack vin på akterdäck. Gustaf och jag gick upp vid fem för att förbereda frukost, för vi väntade en ny pilot vid sextiden. Han kom i själva verket inte förrän vid åtta-niotiden. Några trotsade risken att bli uppäten av krokodiler och badade – men de vågade inte vara i många sekunder.

Vi fick gå för motor cirka fyra timmar över Gatunsjön till den första slussen, som skulle ta oss ner. Under tiden sydde Adrian och Ariel på sin nya regnsamlare, som de behöver för överfarten till Marquesas. De har inte råd att stanna på Galapagos och fylla vatten (ett stopp där kostar 800 US). Vid nerfarten fick vi en segelbåt förtöjd på vardera sidan, så vi slapp ta hand om linor från slussväggen. Det var urjobbigt för Gustaf för han fick motorisera hela paketet med båtar längst fram i slussen och fram till de två sista slussarna, piloten gav exakta instruktioner för kurs och fart. Gustaf var på helspänn många timmar. Som tur var var den duktiga piloten Edvard väldigt intresserad av historia, så det blev mycket diskussioner vid ratten, som berörde annat än kurs och fart. Eftersom våra linehandlers inte hade mycket att göra, tillbringade de mycket tid uppe i riggen i slussarna. De älskade Gustafs steg i masten, och försökte förgäves övertyga mig att klättra upp “man ser ju
mycket bättre däruppe…”. Men kanske jag föredrar att titta på snygga killar i masten istället ?!

Sicket lyckorus att komma ut i Stilla Havet, det är något alldeles extra att komma dit med sin egen båt. Vi firade på kvällen, efter att vi skickat iväg våra nya franska vänner. De fick bråttom tillbaks, då de fick tid för mätning av sina egna båtar följande morgon. Nästa vecka blir det vi som får hjälpa dem.

Tina, 03.00z, 8 mars 2014, La Playita, Panama City, Panama

5 mar 2014 2014-03-05 04:40 2014-03-05 04:40

Sista kvällen i Karibien

Vi ligger och rullar utan vind i en dyning som letar sig runt in i den djupa viken i Portobelo. Imorgon bär det av de 17 sjömilen ner till Colon, för att gå igenom Panamakanalen och ut i Stilla havet. Det skall ta två dagar, med en övernattning vid boj i Gatunsjön. Vi planerar sedan att stanna c:a en vecka “på andra sidan” (!).
Vi är helt möra ombord efter alla förberedelser. I söndags gjorde vi ytterligare en inköpsrunda till Sabanitas, och har ägnat flera dagar åt att sjöstuva alla varor. På väg tillbaks med all mat i jollen, mötte Gustaf fyra unga fransmän som vi pratat med nere i Colon på ankringsplatsen. De erbjöd sig att följa med oss som linehandlers för att få se hur det fungerar att gå igenom kanalen. Jättetrevliga killar, Gustaf bjöd över dem på middag samma kväll. De seglar i två åtta meters segelbåtar. Just nu ankrar de båtarna långskepps ihop. “Det är mer praktiskt så, om det är stökigt på den ena båten, kan man vara på den andra”, sa en av dem.  Senare tillade de, att den ena båten inte ha någon egen jolle, men däremot en väldigt bra musikanläggning. En grabb är inbiten kitesurfare, och jobbar som instruktör ibland. Ombord hade han femton(!) kitesegel (eller vad det nu heter). De fyllde upp en hel koj, så de två grabbarna får dela på den andra sängen. Men alla är muntra, och har uppenbarligen ordning på sig själva och sina båtar.

Så i morgon är det bara att tuta och köra. Vi hoppas att vi inte stöter på några obehagliga överraskningar – medger att det känns lite pirrigt att slussa med stora fraktfartyg!

Tina, 03.34z, 5 mars 2014, Portobelo, Panama

1 mar 2014 2014-03-01 03:45 2014-03-01 03:45

Kjell ombord!

Turen var med oss i Colon, och vi blev uppmätta vid lunchtid ute på ankringsplatsen “The Flats”, av två representanter, en man och en kvinna från kanalbolaget. De mätte upp Caminante till drygt 22 m. Jag blev lite förvånad, de fick henne nästan tre meter längre än vad som står i våra båtpapper. De fick öl, läsk och lunchmackor av Gustaf, medan jag serverade barnen lunch under däck. Jag misstänker att de hade trevligt tillsammans med Gustaf, för när de sa hejdå var mätmannen på ett strålande humör, glad och charmig och ville också säga hejdå till Lovisa och Karin. Dessutom  talade de om vilken vacker familj vi var.

Vi gick för motor mot sjö och vind de 17 sjömilen tillbaks till Portobelo och kunde ankra precis i skymningen. I morse fick Gustaf ta bussen 1.5 timme in till Colon för att besöka Citibank och betala kanalavgift och deposition på 2375 US-dollar. Kvällen innan var jag på internetkafé och flyttade över pengar på våra kortkonton, och dessutom fått tag i Iban- och Swift-nr för tillbakabetalningen av depositionen. Gustaf hade stirrat med ångest på de två bankblanketter han måste fylla i. Majoriteten av pengarna tog han för säkerhets skull med i sedlar, ifall det inte det skulle fungera att ta ut tillräckligt med pengar i de uttagsautomater som fanns – eller om korten inte skulle fungera. Det är förstås lite pirrigt att dra iväg med så mycket kontanter, bankkort, pass, båtpapper, om man mot förmodan skulle bli rånad. Men busar sover länge på morgonen, har någon sagt. Gustaf blev inte rånad, nix, hans största problem var att han inte hittade någon toalett. Väl tillbaks kunde han så ringa till Kanalbolaget och boka tid för att gå genom Panamakanalen, vilket ser ut att bli på onsdag.

Vid femtiden i dag dök så Kjell, vår nye besättningsmedlem, upp i Portobelo, försedd med två tunga resväskor. Han hade bland annat med sig en reparerad Ipad (!), lego, lakrits och reservdelar till den trasiga invertern. Han är pigg och glad, trots att det är mitt i natten hemma nu. Men det är gott att sitta ute och prata och dricka öl i den ljumma kvällsluften, här på ankarplatsen. Vi själva kan behöva sänka tempot lite. Det är ansträngande att vara sina egen Panama-kanal-agent och sköta skola och bunkring samtidigt.

Lovisa och Karin tycker det är skoj med en kompis till ombord. Kjell saknar en hand, och det väcker funderingar och frågor. Hur olyckan gick till när han blev av med handen, det har han fått berätta tre gånger för Karin. Var är handen nu då? undrade de. Hur gör han när han spikar?, undrade sedan Karin. Lovisa grunnade också i jollen över olika manövrer där hon tycker att man bara måste ha två händer för att klara av sin dag. Att vara en-handad gör tydligen betydligt mer intryck på barn än att bli skjuten tre gånger.

Tina

27 feb 2014 2014-02-27 06:45 2014-02-27 06:45

I Colon

Nu har vi legat nästan en vecka i Portobelo och provianterat. Jag köpte en lokal 12 kg aluminium-gasolflaska (Pan-Gas, samma snabbkoppling som H11 hemma = vanligaste kopplingen hittills på resan), som jag nu fyllt fem av våra och tre av Litorinas flaskor med. Men det var många turer att åka och byta den där flaskan i de fem olika små kinesaffärerna. De räcker för oss en månad ungefär, de där 11-kilosflaskorna, så nu har vi gasol till jul, så att vi inte behöver stressa med att hitta något ställe att fylla.

I går tog vi bussen (ca 50 min) till Sabanitas, vägkorsningen där vägen från Portobelo ansluter den stora Panama City – Colon-vägen. Där ligger ett tiotal affärer. Bl.a. fick vi tag på ett dussin vattenfilter till watermakern och allehanda andra små men viktiga saker till båten, samt avslutade med ett matlass för 5000 kronor. Då bjöd den stora mataffären Rey på skjuts med lastbil tillbaka. Senila som vi är glömde vi en stor väska med grejer bakom disken i affären, så lastbilen måste vända och till slut fick med oss även den hem. När man ställer upp så mycket mat på akterdäck, ser det ut som man har öppnat en lokal mataffär, men större delen av Stilla Havet är alldeles fritt från affärer, så detta behöver vi. Vad vi har skaffat här kommer att bli vad vi får leva på. En hel del proviant hade vi redan skaffat i Portobelo, såsom  mjöl, socker, ris och konserver, men fortfarande återstår några lass, samt alla frys- och färskvaror. Det blir något ton.

Ett problem med att lagra mat så länge är att om man får med några småkryp från början, så blir det till slut riktigt äckligt, om man har otur. Patrik på Litorina beskrev i går en säck med havregryn från England, som de haft i 18 månader. Efter ett okänt antal generationer kryp var innehållet förvandlat till en smet som såg ut som bajs… Kanske mer intressant som en medryckande anekdot än lockande att ta en närmare kik på. Vi försöker därför vara systematiska med att packa allt i lufttäta flaskor, dunkar och burkar med skruvlock och stoppar oftast i lite lagerblad. Misstänkta varor (t.ex. kikärtor som vi haft problem med från Trinidad) rostar vi lite i ugnen innan vi packar ner dem lufttätt, medan mjöldunkarna får ligga i frysen två dygn på full effekt. I en risdunk hittade jag för tre-fyra månader sedan ett litet djur och slog då glatt på en halv deciliter 96% sprit och satte sedan på locket noga. -Man vill ju inte dricka utan sällskap. -Eller kanske inte i just detta fall föresten. Hur som helst… Häromdagen när vi började använda den där dunken fann jag den lilla malen död (men glad före det tragiska slutet?) och inga ättlingar i sikte. Lär av detta varnande exempel! För mycket sprit slår gärna ut hela ätten!

Lite fånig känner man sig när man lägger sådan möda på att hålla undan små kryp, men lite läbbiga tycker man ju de är även om jag aldrig skulle erkänna det. Häromdagen kom två jättestora kackelackor flygande från land ett par hundra meter upp i lovart, de tänkte väl bosätta sig i vår sittbrunn. Långa som handen är bred och med de hjälplöst sprattlande benen, vingarna och antennerna i den knutna handen där jag fångat dem. Den första höll jag under vatten en minut och hoppades den skulle sjunka när jag öppnade handen, men den drev bara sprattlande akteröver. Den nästa dränkte jag in i T-sprit innan jag sjösatte den och då tyckte jag den sjönk lättare. Marinerat är gott tänkte väl fisken som hittade den.

Nyss trodde jag vi hade fått ombord ytterligare en, och denna gång, hemska tanke, nere i båten dessutom! Det var något som surrade till och från, och jäg tänkte på vingar som slog mot träpanelen och alla de äckliga sprattlande benen. Jag funderade på om det var psykosen som äntligen kommit till mig och som skulle frigöra mig från allt ansvar, för det lät inte riktigt som en kackelacka för det kom lite för taktfast på något sätt. Det lät lite i takt med båtens rullningar, tänkte jag, och jag bestämde mig för att den måste ha fastnat i Tinas stuvficka i vår dubbelkoj där hon somnat och nu låg väl odjuret i kläm och försökte ta sig loss men var hårt pressad och sprattlade fruktlöst. Med ficklampan tänd i vänster hand smök jag mig på den i mörkret. -Slå hårt så den inte kommer undan, sa jag för mig själv! Jag rotade försiktigt i fickorna med ena handen, beredd att kasta mig över odjuret… Plattan! Attans!, Tur jag inte slog sönder den… Och Tinas glasögon, hupp! Vågar man klämma ihjäl den jäkeln
nu när den gömmer sig i stuvfickan? Då känner jag mig plötsligt väldigt dum, generad och lättad. Det var ju Tina som snarkade och låg alldeles bredvid med nosen. Hade varit pinsamt att förklara varför jag slog sönder hennes läsplatta och glasögon.

I måndags morse mailade jag in formuläret för att beställa kanalfärden till Stillahavssidan. Efter några telefonsamtal har vi nu ett halvt löfte att de ska hinna med att mäta in oss i morgon (torsdag) på ankarstället i Colon. Således seglade vi hit efter lunch i dag och ligger nu ankrade här på “the Flats” tillsammans med ett par små fraktbåtar. Såvitt vi sett är vi de enda seglarna som ankrar här i Colon, de andra ligger i marinan en sjömil bort, men vi skulle betalat över 100 dollar per natt där så vi “hänger ut” med de tyngre grabbarna och tjejerna. Omgivningen är lite rufflig här och myndigheterna gillar inte att man blir kvar på “the flats” flera dagar, så oavsett om vi blir uppmätta eller ej i morgon flyttar vi på oss till ett mysigare ställe där vi också kan plocka upp Kjell som mönstrar på ombord på fredag. Det är ändå inga mät-gubbar som jobbar förrän tidigast tisdag. Tina lobbar för att vi går tillbaka till Portobelo, som ju var ett himla trivsamt ställe, och då kan vi fortsätta med provianteringen och göra lite utflykter bland alla vackra fortruinerna där!

/Gustaf 05.40Z 27e feb 2014, “the flats”, Colon, Panama