Öde hav – Eller är det?
Inga båtar i sikte. AIS:en beklagar, men inte ett skepp någonstans, så långt radiovågorna når. Seglen hänger tyngda av dagg. Det är högst två m/s, så vi har knappt styrfart. Fiskelinorna har hängt allt djupare ner i vattnet hela dagen, medan farten gradvis har avtagit. Till slut fick jag resignera, plocka upp en bit tonfisk ur frysen från gårdagens fångst och ta in alla fiskrevarna.
Men är detta spegelblanka hav öde?
Finns det fåglar i sikte? Nej inte är de många. En stormsvala landade ett par gånger ombord i brist på vind, och en okänd vitfågel försökte fiska i ljuset från ficklampan då vi arbetade med seglen i kväll. Annars verkar fåglarna undvika detta hav, dit vindarna inte når.
Och i vattnet då, syns det liv där? Ja, men inga hoppande tonfiskar tyvärr. Vi seglade genom ett område med massor av små vackra maneter på eftermiddagen, och först i skymningen vågade Karin och Lovisa bada från badbryggan.
Men i det daggiga mörkret kom ändå allt fler gäster flygande till de små lamporna i sittbrunnen. Först flera sorters skalbaggar. Kackelackor skrek Karin oroad, men detta var andra arter. Vackra tropiska sorter, vilsekomna, ut till en sannolik död på havet. Om de nu inte tänkt ut den djärva planen att ta skjuts med ett fartyg och befolka en ny kontinent. Strax kom fler och fler insektsarter. Stora fina trollsländor och nattfjärilar surrade runt i sittbrunnen och Karin och Lovisa blev snart djurskötare på heltid. Märkligt. Vad gör alla dessa arter så långt från land?
Men det mesta livet hittas ändå på kortvågen. Seglarnas älskade SSB-radio. Stilla havet fylls nu österifrån av långseglare, de tidigaste på säsongen redan halvvägs till Marquesas. Och radionät från många olika nationer finns i våra frekvenslistor. I dag har jag “checkat in” två gånger på de australienska näten, där de flesta, precis som vi, är på väg till Galapagos, medan några har valt att inte stanna där utan i stället går vidare västerut. Det verkar vara nära nog vindstilla i hela området och alla utom vi ligger och kör motor. Brumbrum. Några klagade lite över sjögång, men de flasta har det väldigt bra. Vågorna lägger sig ju så småningom nu när vinden dör ut.
Men innan sjön lägger sig helt har det brukat skramla och braka en del på senare tid, vilket vi fick erfara också idag. Plötsligt, runt nio på kvällen, i djupaste mörker, kom så ett nytt ljud. Det visade sig vara storbommen som lossnat från masten. Inte bra! En fet bult hade skakat loss och försvunnit ner genom en av däcksluckorna. Kjell och jag hade några minuters nervös iver innan vi fick den på plats igen, med bommen uppspänd med lite linor och block för att få det hela i läge igen. En jäkla tur vi märkte det, annars kunde både segel och mast ha skadats. Nu sitter den där lömska riggbulten säkrad med en bit gängstång böjd i var ände och ska väl inte ta sig loss igen.
Gustaf 08.16 GMT 24/3-2014 05-28N 81-01W