15
mar
2017
2017-03-15
20:56
2017-03-15 20:56
Flygfisk och delfiner.
Vi har varit på väg från Walvis Bay i Namibia i tre dygn nu. Riktningen mot St. Helena är 289 grader, d.v.s. vi ska hålla lite norr om västlig kurs. Dessvärre vrider passadvinden, som normalt är sydostlig, in mot den heta öknen och blir sydvästlig inom 100 sjömil från land. Dessutom är den frisk upp till kuling, så det blev till att skota hem och segla så skummet sprutade över däck första dygnet. Det var skönt att kunna falla av och att till sist välkomnas av den verkliga passadvinden, men det var inte förrän idag vi kunde känna igen det blå havet som det skall vara på Atlanten. Äntligen är den råa kylan borta, inga mer mössor på nattvakterna. Albatrosserna, de större lirorna och sydpolslabbarna följde med tills igår, och nu ser vi endast någon enstaka vithakspetrell som längs hela Namibia varit den vanligaste havsfågeln. Istället fick vi upp över ett dussin stora flygfiskar på däck i morse. Efter en dags segling ut på havet såg vi två grupper av små valar nära båten, som såg ut som stela torpeder med en krokig ryggfena, jag tror det var grindvalar. Peregrine, som startade samtidigt med oss, hade en stor hammarhaj alldeles bredvid båten samma dag. Igår lekte ett tjugotal glada delfiner i vårt bogsvall och hela familjen stod länge och beundrade dem.
Överlag har det varit lite rumlig segling hittills, med ganska stora vågor och friska vindar, men prognosen visar att den friska vinden bara ska vara ett dygn till, sen blir det sötebrödsdagar. Inte för att vi haft någon direkt brist på sötebröd. Vi har bakat två omgångar matbröd sen vi kastade loss och Tina och Lovisa gjorde en sockerkaka igår, som vi mumsat på med grädde och konserverade persikor i två eftermiddagsfikor nu. Vi har mycket högläsning i sittbrunnen och god tid att prata med varann. Karin och Lovisa läser mycket och själv häckar man en del vid datorn och klurar på olika saker. Tur man har Wikipedia offline…
Gustaf 15/3 kl. 17 GMT, 19-27S 05-34E
10
mar
2017
2017-03-10
18:21
2017-03-10 18:21
Etosha och Sossusvlei.
Vi hade sex äventyrliga dagar på olika campingplatser i Etosha National Park i norra Namibia. Trots den ovanligt blöta regnsäsongen, dög vägarna för vår lilla budgetbil. Vi såg stora flockar av zebror, giraffer, strutsar, tre svarta noshörningar och många olika slags hjortar. Men endast en elefant, och den var arg. Den var mycket arg, och jag och barnen skrek åt Gustaf: “Kör, kör!’. Jag såg i sidospegeln hur det yrde om fötterna på den, när den dundrade fram i terrängen, efter oss. Den blev mindre och mindre i spegeln och det kändes bra.
Regnet gjorde att många av Etoshas djur inte längre samlades runt vattenhålen. De spreds istället ut över hela parken, utom synhåll för oss. Men det var grönt och vackert, och vi såg massor med fåglar, en del meterstora, såsom trappar och sekreterarfåglar. Campingarna var sämre skötta än i Krugerparken. Men vi sov bra, trots en del regn och ibland mygg , och vi träffade en hel del trevligt folk också. Ett tysk par på husbilssemester kom med vinflaskor, toapapper och stekpannor till oss, när de hörde att vi bodde på en segelbåt! En annan natt campade vi bredvid en lettisk forskarfamilj från Lund. Det kändes lite pinsamt att jag hela tiden glömde bort att det gick bra att tala på svenska med dessa främlingar.
Sossusvlei, 300 km söder om vår ankarplats i Walvis Bay, gjorde ett oförglömligt intryck på oss, med sina knallröda sanddyner. Det såg ut som jag föreställer mig planeten Mars! Vi vandrade upp och ner för sanddyner i solnedgång, soluppgång, och i middagshettan, tills alla längtade tillbaks till båten. Nu tror jag inte jag vill sitta i en bil på länge, 300 km tur och retur på grusväg i ödemarken är en lagom dos. Det är ganska bullrigt och lite läskigt när det går fort. Vi fördrev körtiden med att lyssna på Mumintrollen och Herman Lindqists berättelser om svenska kungar och drottningar, ett utbud som roar hela familjen.
Vi är nu i startgroparna inför seglingen till St. Helena. Vi har klarerat ut, kölsvinet är fullt med grönsaker. Men just nu är det ingen vind, och vi har fyra barnbåtar omkring oss, så det blir en hel del lek och sedan sova-över-party. Gustaf skurade under skrovet i morse och kom upprusande med en krabba inne i örat, nu igen. Jag är fortfarande osäker om han verkligen har fått ut den, eller om den bara hibernerar i ett nytt gömställe. Havet här är verkligen fullt av liv. Vi är ankrade bland sälar, flamingos och pelikaner. Stackars Gustaf får montera isär toaletterna varje dag, det fastnar småfisk i vattenintagen.
Tina 10 mars 2017, Walvis Bay, Namibia
23
feb
2017
2017-02-23
21:07
2017-02-23 21:07
Skelettkusten.
Den femtonde till sjuttonde februari seglade vi de 220 sjömilen norrut från Luderitz till Walvis Bay i Namibia. Vinden var svag. Det var en väldigt bekväm segling, så bekväm att det faktiskt hände att vi somnade på vakterna. Jag har aldrig sett så mycket sälar i hela mitt liv. 5-10 sjömil ute till havs fanns de i flockar med hundratals djur, som stora stim. De uppförde sig nästan som delfiner och följde efter båten. Segelbåtarna Zorana och Chapter Two rapporterade bägge, att sälar nappat åt sig fisk från deras fiskelinor. Vi var de enda som lyckades bärga två fiskar åt oss själva. Jag läste i den lokala tidningen ‘The Namibian” (som kostade motsvarande 3 kr!) att det finns uppskattningsvis 1.2 milj sälar längs kusten. Inseglingen till Walvis Bay var spektakulär – vi rundade en fem sjömil lång sandudde med tusentals sälar, kryssade mellan ankrade fartyg och några plattformar, för att slutligen ankra utanför Walvis Bay Yacht Club.
Walvis Bay är inte mycket att hänga i granen, men vi fick några fina kalasdagar med sydafrikanska vännerna Tracy och Dale, de som vi firade jul med i East London. De seglar som crew för Arne, en väldigt snäll och trevlig norsk-amerikan!, och är på väg till Västindien. Lika kul som det är att vara tillsammans, lika sorgligt är det att skiljas åt.
Vi har haft en intensiv skolvecka för att komma ikapp, men i morgon tidigt kör vi iväg mot nationalparken Etosha i norra Namibia för att campa några dagar. De mer välbeställda seglarna har förordat att man hyr en fyrhjulsdriven bil, detsamma säger även många turistguider här, särskilt eftersom det är regnsäsong, och i år regnar det mer än det brukar. Vi velade länge och väl, men vi är trots allt budgetresenärer, så vi har hyrt en vanlig bil, och får väl begränsa oss till vägar av lite bättre kvalitet. Jag fick just en sms-uppdatering från några seglarvänner som kom till Etosha idag: “Nice and green, lots of animals and the roads are good and dry” …!! Yes, vi kommer!
Vi lämnar Caminante för ankar, alltid lite lurigt. Men väderprognosen är god och de andra segelbåtarna håller ett öga på oss. Zorana hyrde en boj, men de vaknade upp sex på morgonen på grund längst ner i viken, full kalabalik. Kättingen hade gått av, den visade sig bara vara av 3 mm rostfritt. Dimensionerad för en jolle!
Tina, 23 februari 2017, Walvis Bay, Namibia
13
feb
2017
2017-02-13
19:54
2017-02-13 19:54
Ökenliv.
Det är svårt att komma nånstans i öknen kring Luderitz utan bil, och trötta och svettiga blev vi. Vi beslöt att hyra en enkel liten Toyota för 350 kr per dygn. Med den åkte vi ut på lättkörda grusvägar på en halvö, som ligger sydväst om Luderitz. Det är fint vid vattnet, påminner aningens om Bohuslän – och ändå inte! Det ser inte riktigt ut som graniten hemma, och tången som flyter iland består av kraftiga stammar! I havet finns massor av stora, röda maneter. Vi fick fina obs på flamingos, och särskilt Karin var nöjd med detta. Vi skymtade sälkolonin vid fyren Diaz, men missade pingvinerna vid Halifax island, som vi läst om. Inte ett träd i sikte, bara sand och sten, i alla nyanser av brunt. Lite fetknoppsväxter, lavar och torra buskar, blir till mat åt “stenboks”, vackra rådjur som strövar omkring. Vi såg hundratal “gemboks” vid Luderitz sewage plant, där de drack vatten. De var stora som våra hjortar, med långa, raka och ståtliga horn. Vi vandrade på vackra Agate Beach vid lågvatten, precis intill sanddynerna som markerar södra delen av Namibiöknen. Vid staketet kalasade en helt orädd “blackbacked jackal” på kadavret av en springbok.
Namibiöknen är vad vi har förstått “Sperrgebiet”. Diamantföretaget Namdeb har letat diamanter där länge, så det har hittills varit förbjudet för allmänheten att vistas i området, vilket för övrigt gäller en stor del av marken öster om Luderitz – du får inte röra dig mer än ett par meter från vägen! Nu letas det mest diamanter i havet, så ett par tre företag har fått tillstånd att organisera mindre turistkonvojer med campingbilar, som får köra genom Namibiöknen.
Vi besökte Kolmanskop, en numera övergiven spökstad i öknen från början av 1900-talet. Då kunde man hitta diamanterna direkt i sanden. Vi såg foton på män som kröp i långa led och letade och kände i sanden med händerna. Kolmanskop tycktes ha varit en lyxstad under sina glansdagar, med bowlinghall, egen korvtillverkning och fina bostäder med kylskåp.
Nu blåser det kuling i hamnen, så man sticker helst inte upp huvudet i den kalla vinden. Caminante snurrar runt i byarna, och det smäller och knakar om ankarspelet. Men det går ingen nöd på oss, vi har precis stoppat i oss en smaskig äppelpaj med vaniljsås till kvällsmat.
Tina, Luderitz Namibia, 13 februari 2017
