2 apr 2016 2016-04-02 17:10 2016-04-02 17:10

Lombok

Armarna känns styva och tunga. Jag har just burit ombord 360 liter diesel, som jag lyckats köpa på en industrimack i Mataram, någon mil härifrån. På den vanliga macken vill de inte sälja diesel till mig, skrämda av polisen som de är, så jag fick först gå en halv kilometer, sedan åka taxi långa vägar och där punga ut med nästan fem kronor per liter och sedan taxi tillbaka med dieseln. En knapp femma är priset för den icke subventionerade soppan. Jag hade trevliga pratstunder med taxichaufförerna. Om livet och om drömmarna de drömde. De flesta män jag har pratat med drömmer om om att resa till Mecca. De sparar och de drömmer, men ingen har kommit dit, ingen som någon kunnat berätta om här. Resan kostar den astronomiska summan av 37 miljoner rupier per person, för tjugo dagar med kost och logi, en bra bit över en årslön, eller 22000 kronor. Kvinnorna vi talat med har mer realistiska drömmar, om närmare platser. Kanske de befinner sig lite längre från den sanna islamiska glöden. De går ju inte så ofta i Moskén, och kanske de prioriterar annorlunda mellan detta livet och det som
följer därefter.

Uppfylld av dessa teologiska funderingar har jag släpat mina oräkneliga dunkar den halva kilometern, kryssande mellan turisterna som fyller gågatorna, och den långa, ornamenterade bryggan, till den väntande gummibåten. Snyggt lördagskvällsklädda flanörer och semesterfirare från världens alla länder har fått maka sig lite försiktigt åt sidan, där jag kommit ångande med mina doftande 35-litersdunkar på axeln. Runda efter runda, timme efter timme.

Men de senaste dagarna har också vi varit turister, riktiga, tvättäkta sådana. Vi har nämligen legat ankrade på Gili Air. Det är en liten exklusiv ö, fylld av serveringar och promenadstråk (inga bilar, bara hästdroskor), små smakfulla hotell och hyrställen för surfbrädor och andra leksaker. Där är det troligen för dyrt för de vanliga indonesierna. Där fanns huvudsakligen europeer, och till vår förvåning talades det svenska omkring oss allt som oftast! Vana som vi är, att man absolut inte visar sig halvnaken bland muslimerna, yttrade Lovisa bestört att “Där är en till med mini-bikini”, när vi cyklade förbi några stycken, och såklart hörde jag att det var svenskar, som mycket riktigt hade hört kommentaren. Något pinsamt, men när jag nämnde det för Katrien på Nautilus såg hon väldigt nöjd ut. Hon är noga med att ta seden dit man kommer, att vara artig och säga godmorgon på indonesiska till alla man möter och att uppföra sig anständigt, efter deras regler. På det sättet har vi en chans att bli respekterade själva, om man nu till äventyrs reser för att få ut något mer än solbränna och fina kort.

Så vad gör några förirrade seglare på fina gatan, där det tävlas om att ha snyggaste baddräkten och att visa sina tatueringar? Vi föll inte för dykfirmorna, massagen och yoga-ställena. Istället hyrde vi cyklar i tre dagar och hojade runt ön, kors och tvärs på alla små stigar, genom varje kohage och bakom varje uthus och hotellservering. Alla stortrivdes vi med att få röra på benen och äta nåt gott på restaurangerna och slippa laga mat ombord, även om vi kanske mest hamnade på de lokala ställena för runt en tia per portion. I morse var Tina så utmattad av allt cyklande att hon knappt orkade upp på däck, så vi seglade vidare för att se vad Lombok mainland hade att erbjuda.

Tina var lite gruffig av skäl förutom själva träningsvärken. Hon hade gjort en omfattande ansökan att få besöka Chagos-atollerna. Chagosöarna ligger i Indiska oceanen, c:a 1 600 km sydväst om Indien. Öarna är brittiskt protektorat och förvaltas idag av USA och England, som har en gemensam militärbas i Chagos. En massa blanketter att fylla i, med papper från försäkringsbolaget mm mm. Och i morse fick hon svaret. Avslag! Vi får inte resa till Chagos, och detta på grund av att hon skrivit att skälet till besöket är turism, vilket inte är ett godkänt syfte. Vi fick påpekandet att “British Indian Ocean Territory (BIOT) is strictly for transiting the Indian Ocean. It is not a tourist destination!” Och som om inte detta idiotiska påpekande varit nog för Tinas redan ömtåliga situation, så fick hon också denna, samma morgon, till slut svaret från marinan i Medana bay, några sjömil norr om oss, vilka svarat på Tinas frågor om att få klarera ut från Indonesien här. Marinan och myndigheterna vill tillsammans ha den absurt höga summan av över fem miljoner rupier för denna service, d.v.s. 3000 SEK. Dessutom skrev de att det behövdes ytterligare två dokument som inte myndigheterna i Jayapura utfärdat, trots våra sex arbetsdagar i deras våld. För alla er som någon gång känner hjälplöshet inför mötet med myndigheter, rekommenderar jag “Slottet” av Franz Kafka. En storartad bok som ledigt får mig att ta baksätet genom labyrinten av myndigheter och njuta av färden, skratta med fångvaktarna och berömma dem för deras fina stämplar. Således hoppade vi över Medana Bay och tog oss hit ner till Senggigi, det närmaste ankarstället från Lomboks huvudstad Mataram, varifrån vi får försöka ta itu med myndigheterna så gott vi förmår på måndag. Vi hörde om några turister som blev utkastade från Immigration-kontoret där i går, för att de inte hade tillräckligt snygga byxor, så åtminstone det misstaget ska vi inte falla på. Rapporter följer hur kampen Caminante vs. Indonesiska byråkratin avlöper.

Jag glömde ju skriva om den trevlige killen som visade oss byn på den lilla ön Medang häromdagen. 20 år och en riktig entusiast. Han sa att så fort han såg våra master vid horisonten paddlade han ut och hoppades och hoppades att vi skulle ankra på hans ö. Vi var den sjunde båten som kommit, om jag nu inte missförstod honom. Han kom med tre ägg och fick en tvål och någon hudkräm till sin mor Linda, och en engelsk ungdomsbok till sig själv, om pirater och pärlfiskare, som han slukade med glupska ögon. “My hobby is to learn English”. Vi fick chansen att träna hans engelska åtskilliga gånger, för han paddlade ut så ofta han kunde. Det syntes knappt några hus på ön från vattnet, mest kokospalmer, så jag trodde den var närmast obebodd, men vår utmärkte ciceron visade oss, gata upp och gata ner (bilar fanns ju inte på ön), att här bodde ett par tusen själar, man har två skolor och en liten moské som mässade ut mellan palmerna om morgonen. Till slut kom vi till hans föräldrahem och man ville bjuda oss på lunch, men då blev jag blyg och avböjde. Maten var redan på spisen, d.v.s. en stor wok eller låg gryta över öppen eld, där grönsaker och kanske lite fisk puttrade under lock och doftade väldigt inbjudande. Man höll upp en av familjens kycklingar och frågade om vi inte ville ta med oss den, men återigen hade jag inte mod att ta för mig, men vi skrattade tillsammans, och våra värdar sade ursäktande att de inte kunde någon engelska, och vi, för att vår indonesiska var ännu sämre. Vi fortsatte vår vandring genom byn tillbaka mot gummibåten, omgivna av ett tettiotal glada barn, som Karin skojade och busade med, precis som om inga språkbarriärer i världen alls fanns.

/Gustaf 2/4-2016 Senggigi, 08-29.90S 116-02.56E

24 mar 2016 2016-03-24 17:36 2016-03-24 17:36

Banta

 

Detta har inget med nervös dietföring att göra utan är namnet på en 450 meter hög vulkanö där vi ankrat i en djup vik på sydsidan. Ön är täckt av strävt, högt och grönt gräs som gömmer många ruvande pyttesmå hönor, men vi har varit finkänsliga hittills att inte fylla äggkartongerna. Många fina rovfåglar cirklar runt ön, särskilt de stora havsörnarna som ofta synts i hela Indonesien. Hans från Nautilus och jag besteg toppen igår och fick en fin promenad. Han är djuphavsdykare och fallskärmsjägare och får kanske därför försöka hålla lite tuff attityd, men igår begick han misstaget att ta vandringskängor med strumpor och höll på att dö på kuppen, medan jag obesvärat spatserade på, barfota i mina flipflopliknande sandaler. Hade faktiskt själv gjort misstaget tidigare… Gräset här släpper ifrån sig gräsfrö med små men vassa spröt som fastnar i strumporna och kliar. När man har tusen små stickande strån uppstår en form av tortyr. Synd om Hans. Han tittade avundsjukt på plastsandalerna.

Barnen leker med de andra barnen och eldar på stranden, badar och hugger med yxa och machete. Jag och Tina har passat på att göra målningsarbete som varit lite eftersatt, samt många andra mindre mekarprojekt, bl.a. har jag pysslat om dieselmotorernas vattenpumpar. Hela familjen har en envis förkylning som håller sig kvar hos oss vuxna, men innan den tog fäste ombord, fick vi dykt och snorklat några gånger utanför Sebayor Kecils sydsida i Komodo, men också i Labuan Bajo. Tina och barnen turas om att paddla med den orangea kajaken från Nya Zeeland. Vi har varit flitiga med skolarbetet ett par månader och jag har satt igång med spanska studier med Lovisa nyligen, vilket är väldigt trevligt tycker vi båda.

Vi har tittat lite bekymrat på väderkartor som visar en tropisk storm sydväst om oss de senaste dagarna, det är ju den vägen vi ska segla om några veckor, men då ska väl den säsongen ha tagit slut..

Gustaf, Banta 08-26.06S 119-18.25E, 22/3-16

21 mar 2016 2016-03-21 14:07 2016-03-21 14:07

Bildgalleri – Komodo

16 mar 2016 2016-03-16 14:35 2016-03-16 14:35

Lugna dagar i Labuan Bajo

Trots en numera välgrundad skräck för de elaka Komodo-drakarna, ankrade vi ytterligare ett par gånger på västra Rinca. Dessa stränder är oerhört vackra, men det strömma sundet utanför för med sig mycket plastskräp som lagras in i vikarna. Vi försökte finna drakfria stränder, men blev ändå överraskade av en envis liten Komodo-varan, som inte såg ut att vara särskilt rädd för människor alls. Den promenerade förbi vår kajak i sanden på bara en meters håll!
Tillbaka i Labuan Bajo avstannade vår utforskariver, här har vi ankrat kanske alltför länge. Jag tror det är på grund av den kraftiga värmen och ett behov av att ligga stilla, utan att behöva bekymra oss för navigation och motortrubbel, som vi blivit kvar här. Kompisarna i Nautilus fixade sin trasiga motor, så nu kan vi snart följas åt lite längre västerut, när vi väl ger oss av härifrån.
Ungarna sköter motvilligt sin skola. De går igenom förkylningar, de paddlar kajak och leker emellanåt med Playmobil (som är små leksaker av plast). De har sova-över-nätter hos Nautilus-vännerna och vi har gemensamma middagar, där emellanåt hämtmat och en och annan indonesisk öl slinker ner. Vi lever med surret av fläktar som går dag och natt ombord, dieselgeneratorn får toppa batterierna. Det är varmt och fuktigt. Jag får regelbundet tvätta bort mögel på alla träytor med utspädd Klorin.
Barnbåten Lumbaz kom in till oss i Labuan Bajo, men försvann efter två dygn. Vi hade inte sett dem sedan Fiji, men vi har försett dem med regelbunden praktisk information över radion, då de alltid varit steget efter oss. Lumbaz-folket plockade upp sin fransk/spanska mormor här, som kom från Europa, och ordnade med barnkalas. Två döttrar fyllde 10 respektive 12 år. Det blev en festlig kväll! Vi har förlängt våra visum, en fyra dagars procedur. Två personer från Immigration kom och inspekterade båten. De ville väl försäkra sig om att vi inte hade båten full med icke-registrerade gäster.
Jag lyckades lägga höger innervad på avgasröret på en mopedtaxi och fick en sju cm stor brännblåsa, suck och stön. Den läker fint nu, men jag anar att den kommer att generera ett präktigt ärr. Under tiden som jag varit nere för räkning har Gustaf kontrat med att vinkelslipa bort all rost som var kvar på däck och skrovsidor. Det borde regna här, men det kommer aldrig något, så slipdammet ligger kvar som ett puder över stora delar av däcket och vi får svarta fötter när vi rör oss ute. Han har även åkt in till stan och skaffat diesel, så nu är alla våra extra dunkar fulla. Det är olagligt för utlänningar att köpa diesel här. Lite absurt att vi får segla i Indonesien men inte köpa diesel till motorn. Men får man väl tag i den, är den billig, och då är Gustaf nöjd.

Tina, 16 mars 2016, Waicecu Beach, Labuan Bajo, Flores, Indonesien

29 feb 2016 2016-02-29 15:30 2016-02-29 15:30

Nästan uppätna

Tidvattnet i sunden mellan Komodo och Rinca låg på med 3-4 knop norrut, och vi fick säga hejdå till kompisarna i Nautilus när deras båt försvann norrut, oförmögna att följa oss med sin dåligt fungerande motor. De tog sig tillbaks till Labuan Bajo, och funderar nu på att flyga in en mekaniker från Java. De är hängiga, då de har ont om pengar. Det läcker in diesel i oljan och delarna som bytts hittills, har inte varit orsaken till problemet.

Vi hamnade på västra Komodo, såg inga Komododrakar på stranden, men fick däremot snorkla i strömt vatten bland fina mjukkoraller söder om Pink Beach. Souvenirförsäljare från Komodo village var ihärdiga besökare, så till den grad att Gustaf blev vansinnig på dem. Efter två dagar flydde vi, samma morgon som två kryssningsfartyg med 1000 turister angjorde Komodo. Vi åkte snålskjuts på den sydgående tidvattenströmmen genom Selah Lintah till en ödslig vik på södra Rinca. En mäktig ankarplats i en vid vik omgiven av höga skogsklädda berg, en riktigt “topp tio – ankarplats” enligt Gustaf. Finfin snorkling och dyk på “Cannibal Rock”, barnen klappade nyfikna och orädda sköldpaddor. Men Komododrakarna på stranden är fullständigt galna av hunger! Vilka magra stackare, revbenen sticker ut på sidorna. När vi försöker komma nära med jollen kommer de dundrandes, imorse gick en i vattnet för att möta oss, vi skrek som smågrisar av rädsla! Skall de vara så här aggressiva, eller har de för lite mat så här års? Eller är de för många på Rinca? Vem vet, men inte sätter vi en fot på Rincas sydstrand mera. I eftermiddags vågade vi oss iland på en fin strand vid den lilla ön Nusa Kode, och eldade upp våra sopor (samt alla andras som flutit upp), samtidigt som vi spanade runt, rädda att en koloni drakar skulle ha etablerats även här. Fast vad skulle dessa köttätande monster leva på här, på en så liten ö?

Tina, 1 mars 2016, Rinca, Indonesien

29 feb 2016 2016-02-29 10:47 2016-02-29 10:47

Bildgalleri – Indonesien Tanahdjampea

29 feb 2016 2016-02-29 10:44 2016-02-29 10:44

Bildgalleri – Indonesien Wakatobi

24 feb 2016 2016-02-24 13:49 2016-02-24 13:49

Drakbajs på skosulorna

Grönsaksjakten på Tanahdjampea resulterade i fem kilo bananer och tre kilo gurka, kanske främst för att den bekant vi knöt i byn, Aming och hans familj, just odlade gurka och bananer! Det kändes som om vi utgjorde en vandrande cirkus när vi besökte byn Tangnga, de var verkligen inte vana att få gäster. Iallefall inte vithyade barn. Vi fick ett trettiotal lokala ungar med oss vart vi än promenerade. Vi fick ta rast ibland och köpa godis till alla barnen i bykioskerna. Många glada miner! Husen var lite mer slitna här än i Wakatobi, troligen har de få möjligheter till inkomster här, och tycks huvudsakligen leva på självhushållning. Ön ligger mitt emellan Sulawesi och Flores, och vi har själva ingen information alls om området. Endast en gps-position som vi fått från en segelbåt, som fått den från en annan segelbåt…
Men Tanahdjampea var ett bra och behövligt stopp för oss trötta seglare, på vår väg till Flores. Efter en vecka vred vinden till vår fördel, så att vi kunde segla de sista 100 sjömilen ner till västra Flores. Det blev dock en jobbig natt för Gustaf, vindskiften och många små squallar ledde till oändligt många segelbyten, och inte förrän vid sextiden på morgonen kunde han gå och lägga sig och jag ta över vakten. Vid lunch ankrade vi vid Waecicu, cirka två sjömil norr om staden Labuan Bajo. Välkommen till Komodo-arkipelagen, gröna kullar, och apor på stranden! Vi sammanstrålade med våra belgiska vänner i Nautilus och barnen var lyckliga över att ha kompisar igen. Vi gick ut och åt pizza i stan – det vattnas fortfarande i munnen på Katrien och mig när vi tänker på fyllningen, gorgonzola och italiensk korv. Men när vi besökte matvaruaffärerna följande dag, gick det inte att köpa några av dessa europeiska läckerheter, inte ens en köttbit! Vårt “nödkött” i frysen består nu av “chicken macnuggets”. Fina grönsaker, ägg och frukt finns det dock gott om, men vegetarisk mat utan starka ostar och grädde kan lätt bli lite tråkig.
Nu är vi på norra Rinca, och har varit på guidad tur från gryningen fram till lunch och sett på Komodos drakar. Vilka bjässar, de är ju minst lika stora som en människa! Den unge guiden Bonne erkände att han var livrädd för dem. När vakterna jobbar bor de på ön, och flest varaner såg vi under vakternas kökshus (som stod på pålar), de drogs dit av matlukten. För en lågavlönad vakt kan det vara en katastrof att bli biten, vilket händer ibland, och de har oftast inte råd att bli flugna till Bali för sjukvård.
Vi gick en promenad med vår guide på några timmar, och såg fyra-fem vattenbufflar (komododrakarnas föda), och ute i skogen gick vi nästan på en drake . Vi kände oss väldigt nöjda med att få se så mycket av dessa vilda djur. Man skall ha lite tur ibland!

Tina 24 februari, Loh Buaya, Rinca, Indonesien

15 feb 2016 2016-02-15 11:20 2016-02-15 11:20

Tana Djampea

Monsunvinden i dessa trakter blåser ständigt från väst, från december till april, och vinden driver på havsströmmen. Eftersom vi vill västerut tappar vi en knop eller två, genom att vattnet försöker föra oss bakåt. För att komma västerut krävs antingen mycket motorgång eller ett övermått av tålamod. Dessutom behövs noggranna studier av väderkartan, varje dag. Klokast är så klart att inte trotsa monsunen, utan vänta tills vinden byter riktning, i maj. Eftersom vi inte kan förlänga visumen i Indonesien mer än till mitten av maj, får vi knö oss fram så sakteliga – mot elementen. Kanske inte alla, inklusive eld och jord, men väl luft och vatten.

Efter att ha kastat loss från Hoga, med löfte om två dygns nordlig vind(!), fick vi i sanning möta det senare av dessa element – vatten. Den nordliga vinden varade en halv dag, sedan bollades vi fram av den ena omgången squallar och ösregn efter den andra. Segelskifte, segelskifte och åter segelskifte. Hissa och reva, gippa och slå, allt medan regnet forsade på. Sträckan var endast 220 sjömil, men vi fick i sanning arbeta för varenda en. När vi så ankrat här på Tana Djampea fortsatte det monumentala ösregnet i nästan tre dygn. Vi ger oss inte för lite fukt, så var dag har vi öst gummibåten, från full till tom, och efter skolarbetets slut har vi så puttrat iväg till en jättefin strand, en dryg sjömil härifrån. Av allt regnet har siktdjupet minskat, så vi har väntat med att snorkla och dyka. Ön har ganska mycket mangrove i vikarna, den är inte särskilt tätt befolkad och vi har ännu inte sett några lokala personer bada, så jag befarar att det nog kan finnas en del saltvattenskrokodiler som följer våra göranden med intresse. Men utanför den långa stranden finns ett stort turkost område som torkar ut i lågvatten och är perfekt för barnen att surfa i, när vågorna är de rätta. Jag föreställer mig att krokisarna syns bra mot den vita sandbottnen, så där känner vi oss hyfsat trygga för de ljusskygga vidundren.

När till slut solen tittade fram i går morse, tog jag vinkelslipen med roterande stålborste och gick över lite rostfläckar, som börjat dyka upp på Caminante. Uppehållet höll sig fram till lunch, men misstänksam som man är, hann jag få på tillräckligt med rostskyddsfärg innan nytt regn åter började falla. Imorgon ska vi in och utforska byn i hopp om att få köpa lite grönsaker. Här finns ingen radiomast och de få husen längs stranden är byggda på pålar. Mot krokodiler eller kanske mot fuktproblem? Det kanske vi får reda på imorgon.

/Gustaf, ankrade på sydsidan av Tana Djampea, på kvällen 15/2-2016

7 feb 2016 2016-02-07 14:08 2016-02-07 14:08

Wangi Wangi tur och retur

En dags segling norr om Hoga Island ligger Wangi Wangi, och då vi fick nys om att det fanns ett “kantor Imigrasi” där vi kanske kunde förlänga våra visum, beslöt vi att pröva lyckan. Ankringsplatsen var inget vidare i dåligt väder, fast ibland får man chansa. Vi vågade oss inte in i innerhamnen, även om den artificiella kanalen in verkade vara djupare än vad som angavs i vår guidebok. Men vi hade en riktig turdag ändå, allting klaffade. Trots språkbarriären lyckades vi ordna med transport till kontoret ett par kilometer söder om staden, och kunde återvända efter ett par timmar igen med nya fina stämplar i passen. Vi lämnade över c:a 25 kopior på två brev från agenten, hennes legitimation, våra pass och visum, CAIT (tillstånd för båt), crew list, och motsvarande 1000 SEK. I vanlig ordning passade några i personalen på att fotografera sig själva tillsammans med våra barn med sina smartphones! Lovisa och Karin är numera vana att posera. En snäll dam kom med en bricka med fyra burkar Coca-cola åt oss, då väntetiden blev lång. När vi var färdiga körde den vänliga personalen oss in till centrum igen.
Wangi Wangi var en mysig liten stad. Vi köpte frukt och grönsaker längs hamngatan. Bananer, meloner, mango, gurka, tomater, gröna bönor, vitkål, allt fanns. Det mesta är billigt här. Tillbaks i båten satt vi och lyssnade på sången från alla moskeer vid sex-sju tiden, otroligt vackert. Det är bara vi ute på redden som hör alla samtidigt. “Kan vi inte prova att vara lite muslimska!”, sa Karin, som njöt av tonerna och stämningen.

Det var svårt att få upp ankaret följande dag, då det snott sig runt alla korallhuvuden. Vi motorseglade fem timmar, hett och svettigt, och kunde ankra upp vid vår gamla ankarplats på Hoga Island vid femtiden. Det känns varmare här än i Ambon, då luftfuktigheten är högre. Det är tjatigt med vattnet och saltet, vi måste dricka kontinuerligt, annars kommer huvudvärk och magknip som ett brev på posten.

Jade och Andrew från en australisk katamaran “Hoot” som vi träffat för några dagar sedan här, (yes, äntligen en annan segelbåt…!) kom över till oss med varsin öl i handen, och underhöll oss med skildringar från deras seglingar. Vi utbytte praktisk information och waypoints, eftersom vi kommer från motsatt håll, så som vi seglare har för vana att göra. Vi satt i sittbrunnen, och regnet öste ner större delan av kvällen. Så är det också regnperiod här. Fast Gustaf hade precis hittat sju flaskor rom från Kuba, undangömda och bortglömda sedan Franska Polynesien, så ingen led av en blöt kväll med extra allt…!

Tina, 7 februari 2016, Hoga Island, Wakatobi, Sulawesi Indonesien