9 jul 2017 2017-07-09 17:24 2017-07-09 17:24

Clifden och Inishbofin.

Vi ankrade några sjömil in i en flodmynning, nedanför Clifden Boat Club. Trots lite sjösjuka, verkade vår gast Emmett väldigt glad att få deltaga i ett båtäventyr, han tog till och med “min” nattvakt, fast jag fick gå ut och titta till läget regelbundet. Kanske kände han en viss stolthet när han klev in på båtklubben, fast han tog ingen öl med Gustaf och mig, utan spelade spel med sina unga kompisar Lovisa och Karin.
Jag gillar verkligen Irland. Folk är så pratsamma, vi kan gå fina promenader längs de smala stigarna och asfaltvägarna, det är grönt överallt, och vi plockar massor med blommor, blommor vi inte sett på länge! I Clifden fanns två stenslott, det ena ruin, det andra hotell, och vi besökte båda. Själva Clifden var också charmigt, med sina stenhus, kyrkor och små turistaffärer.
Idag seglade vi 16 sjömil norrut till östra sidan av Inishbofin, och fick vår beskärda del av hög dyning, kyla och duggregn. Det kändes så kallt, att jag tyckte synd om oss och om alla andra med, som måste bo häruppe, och jag suktade efter vantar.
Som kompensation kör vi med “god mat-diet” ombord. För eftermiddagens expedition har vi grundat med rabarberpaj med vispad grädde. RIKTIG rabarber och RIKTIG nordeuropeisk grädde. Jag tror inte ni förstår vilka goda råvaror ni har här uppe på nordkalotten.

Tina, 9 juli 2017, Inishbofin, Irland

7 jul 2017 2017-07-07 08:15 2017-07-07 08:15

På väg en bit igen.

Stiltjen och nordan tog slut och vi fick ett dygn med lagom sydvästvind, så vi är under alla våra fem segel igen, på väg mot Clifden, mitt på Irlands västkust. Väldigt trevligt, men det är kallt och rått därute! Skorstenen sticker upp lite lagom mellan mesanen och mesanstagseglet, och vi har satt på en bit extra förlängning med kaminrör så det inte ska sota på däck. Det fungerar förvånansvärt bra att elda i spisen, trots att vi går för babords halsar. Ved är inte så vanligt här, så vi eldar omväxlande lokal torv eller polsk koks. Det är natt där ute, månen syns inte för det duggregnar och är dimma, så vi måste kolla av runt om oss med radarn emellanåt. Vi är 30 sjömil från närmaste land utanför Galway-bukten och har två fartyg på c:a tre sjömils avstånd och två till, lite längre bort, så det gäller att hålla lite koll.
Vi har med oss en irländsk gast, tjugoåriga Emmett, som ville prova på det här med segling. Men när vinden vred emot och ökade under kvällen, blev han allt grönare i ansiktet. Tydligen har han inte ärvt morfars fiskarblod.

Gustaf 6 juli 2017, västra Irland

2 jul 2017 2017-07-02 23:03 2017-07-02 23:03

Lågt tempo ombord.

Vi har varit tio dygn här i Valentia. Inte har de många soltimmar här, mest har de mulet och duggregn. En nordlig kuling har vi hunnit med också. Vi letar efter 24 timmar med västliga – sydvästliga vindar i veckans väderprognos för att segla norrut, men vindarna snurrar – eller så är det vindstilla. Men egentligen vill ingen av oss åka härifrån just nu! Jag är urtrött på att segla, och vi har det alldeles för bra för att vilja byta ut livet här. Vi sover tio timmar varje natt. Gustaf och barnen tillbringar gärna dagarna med att elda i kaminen, pussla och läsa böcker. Inte blev heller intresset att dra iväg bättre av att vi hittade gratis internet. Vi har tillbringat tid med Brida, hennes föräldrar, samt sonen Emmett, och ungarna har lekt med Emmetts kusiner. Här finns en stor lekplats och lummiga trädgårdar, en fantastisk second-hand-bokaffär, och vi kan använda båtcykeln varje dag. Idag tog vi med oss en matsäck och gick en lång promenad längs en smal, lummig landsväg till fyren på Valentias nordudde.

Vi kämpar med att anpassa oss till kylan. Första problemet var att vi saknade alla slags kläder för kallt klimat. Brida körde oss till Cahersiveen ett par kilometer härifrån, men där fanns nästan inga klädaffärer. Irländare tycker att det är sommar nu, de vill bara ha tunna kläder, så jag fick gå igenom säckar med så kallade “vinterkläder” längst bak i en secondhandaffär, för att leta upp tröjor och mössor med lite ylle i.
Vi är så frusna jämfört med folk här. De går i shorts och T-shirt och badar i hamnen, medan vi eldar i kaminen konstant dagtid. Lovisa och jag har ofta ont i fötterna, det är som om fötterna inte är vana vid skor som klämmer på sidorna. Gustaf i sin tur går runt i sandaler, han blir alldeles för varm om fötterna, de kokar över av värme säger han. Han övningsgår varje dag i sina skaviga, “vanliga” långbyxor.

Igår kom irländska tullen och kollade båtpapper. De letar egentligen efter knarksmugglare. Men vi hade barn ombord och höll alldeles för lågt tempo för att falla i kategorin “misstänkta”. De berättade om ett fiffigt sätt att smuggla in knark idag, dykare svetsar fast torpeder fulla med knark under stora fraktbåtar, kapten och besättning helt ovetande. En sådan torped som kommit loss, flöt iland på Irlands västkust för ett tag sedan.

Tina, 2 juli 2017, Knightstown, Valentia, Irland

27 jun 2017 2017-06-27 19:28 2017-06-27 19:28

Kyla och värme i Valentia.

Sista halva dygnet till sydvästra Irland blev en skumpig bidevindssegling, svinkallt var det. Jag drog täcket över huvudet i min koj och överlämnade vakterna till Gustaf och Johan. Barnen var tämligen oberörda av både kylan och lutningen. Johan rapporterade att han fann ett barn inkilat mellan väggen och frysen, med nintendospelet i högsta hugg. Jag kröp inte ut ur sängen förrän det var dags att ta ner segel utanför Valentia. Där hjälpte jag till med utkiken i pisseregnet. Det både såg ut och kändes så förskräckligt kallt, grått och ruggigt – jag har nog glömt bort hur det är här i norra Europa ibland.

Vi ankrade och åt lunch, men vi ville ju så gärna iland, fastän vi var rätt trötta. Med viss handpåläggning av Gustaf beslöt sig vår utombordare till slut att ta oss över till land. Den gick då bara på en cylinder. Eftersom vinden mojnat något, tyckte vi då att vi ville flytta Caminante till den långa pontonbryggan som omger Valentias hamn. Vilken lycka, bara lite tidvattenström att ta sig förbi, och därefter fanns hundra meter fri brygga till vårt förfogande.
Åhh, vilket underbart ställe detta är att komma till, efter nästan två veckor till havs. Valentia är en ganska liten by, som lever partiellt på turism, vilken ännu inte riktigt kommit igång för säsongen. Johan bjöd oss på en kunglig middag på kvällen, på den lokala och fint belägna hotellrestaurangen Royal Valentia. Johan bekostade även ett lass med ved och kol Nu eldar Karin i vår båtkamin och det är så härligt mysigt ombord.

Tyvärr fick vi säga hejdå till Johan idag, hans familj ville ha tillbaks honom igen. Vår nyfunna vän Brida, en äldre irländsk lärarinna, tar hand om oss. Hon körde Johan till busshållplatsen och mig och flickorna till en stor mataffär. Vi märker att all mat smakar så gott. Det är nog så, att svalare väder gynnar aptiten. En teori.

Tina, Valentia, Irland, 27 juni 2017

25 jun 2017 2017-06-25 09:53 2017-06-25 09:53

Valar, stormfåglar och havssulor.

Vi är inne på elfte dygnet sedan vi lättade ankar från São Miguel på Azorerna. Första fyra dygnen hade vi väldigt lätta medvindar, som sämst gjorde vi bara 24 sjömil på ett dygn, lite av ett bottenrekord. Därefter seglade vi bidevind med nordlig vind ett par dagar och slutligen har vi haft en tid med härliga medvindar och gjort fin fart.

På São Miguel hämtade vi upp Johan Sundell, en gammal kollega från Astra Zeneca. Han seglar med oss här på överfarten till Irland. Han är en stor seglarentusiast och lär sig raskt båtens alla segelsättningar och handgrepp. Vi ankrade en sjömil öster om hamnen i Punta Delgada över natten, efter att ha skrapat undervattensskrovet inne i hamnen. Det var rulligt med sydvästen som kom in från havet. Hamnkapten är snål och låter inte längre oss seglare ankra innanför pirarna. I stället måste vi numera lägga till i den nya och dyra marinan. Vill man stanna på São Miguel utan att lägga ett par tusenlappar i veckan på att få fendrarna skavda, får man nu därför gå till Rabo de Peixe på nordsidan, vilket blivit den enda hamnen på ön man får ankra i, och där man nu har en ny pir, som ännu inte är utsatt på sjökorten.

Johan är inte bara flitig med att hissa segel och pyssla om alla linor, han står nästan alltid och skådar över havet för att få se allt livet härute. Dagligen ser vi valar och massor av delfiner. Vi har sett flera sköldpaddor, två klumpfiskar och massor av fina havsfåglar. En oceanlöpare övernattade ombord och satt på navigationsbordet en tid, där den lät oss alla klappa den.

Tina har varit köksmästare och producerat den ena häpnadsväckande goda maten efter den andra. Gratänger, lasagne m.m. m.m. Det blir också ofta smaskiga efterrätter. Aptiten är god i det friska vädret och jag har bakat bröd varannan dag hela vägen. Det är nu oundvikligen uppenbart att vi lämnat tropikernas nätter med bar överkropp i sittbrunnen. Termometern visar ibland 15 grader, något vi inte upplevt på åratal, så ylletröjorna och till och med byxor måste plockas fram!

Gustaf 50-58’N 12-54’W 07.30 25/6 2017

15 jun 2017 2017-06-15 23:44 2017-06-15 23:44

Hej då Azorerna!

Vi blev liggande närmare tre veckor i Horta. Marinan organiserade en kajplats i innerhamnen, och så snart vi smitit in, möblerades det om omkring oss, så den dag vi skulle ut igen fick sju segelbåtar flytta på sig. Men roligt var det. På Gustafs födelsedag, den 8 juni, hade vi akterruffen full med folk, Lovisa, Matilda från Annalisa. Jag hade bakat tårtor hela dagen.

Vi gjorde en nattsegling till Punta Delgada, huvudorten på São Miguel, den största av Azorernas öar. Maria och Erik från Göteborg var med ombord på vägen dit. Maria hade seglat med svenska HavAnna från Bahamas till Azorerna, där hennes pojkvän Erik mött upp. Erik hade seglat till Västindien några år tidigare. Numera får han mest hålla tillgodo med att designa kopphållare till bilar i Göteborg och nöja sig med att segla på semesterdagarna. Vi fick många skratt med dessa två ombord. Lite romantik också faktiskt. Erik friade till Maria på toppen av vulkanön Pico några dagar innan vi träffades! Erik stod för underhållningen ombord, både på gitarren och synten. Samma morgon de mönstrade av, spelade Erik en visa han skrivit själv, “Nykär”, som han skrivit just när de var nykära (vilket de fortfarande verkade vara). Låten fick hela Sverige höra i TV-programmet Idol för några år sen. Det kan man kalla kärlek!

Nu har vi lämnat Azorerna bakom oss. Vi har med oss en extra gast, Johan Sundell, från Gustafs gamla jobb på Astra Zeneca. Han mönstrade på i Punta Delgada. Väderprognosen spår att vinden ska bli svag framöver. Hoppas bara att den räcker att förflytta oss de 1200 sjömilen till sydvästra Irland, dit vi är på väg. En mjukstart för Johan, som inte vet hur det är att bo i en tvättmaskin.

Tina, den 15 juni 2017

12 jun 2017 2017-06-12 02:31 2017-06-12 02:31