14 apr 2017 2017-04-14 23:20 2017-04-14 23:20

Testkörning.

Var ute och puttrade med båten ett par timmar idag och provkörde den lagade autopiloten, kalibrerade kompassen m.m. Går som en klocka nu!

Passade på att fylla några dykflaskor och köra watermakern. Är ju så klart sugen på lite mer dykning, har inte riktigt fått tummen ur sedan dykningarna för några dar sen. Har varit mycket mekande, fiskande och inte minst kalasaktiviteter, för de flesta av våra vänner seglade vidare igår och idag och det har varit många avskedskalas och grillningar iland med nattlig sköldpaddsskådning. Till de två senaste kalasen har jag fiskat från båten, man får ihop tio kg fisk på en timme utan problem så det räcker åt alla. Mycket gott på grillen med ett knippe stora gropers. Medan vi testkörde autopiloten fick vi nitton fina fiskar på runt 1.5 kg av olika sorter på två små handlinor vi släpade efter båten. Frös ner hälften av filéerna och torkar resten för att ha som snacks på överseglingen. Perfekt till kaffet. Mycket amberjack, jack, rainbow runner och giant travelli, alla fina fiskar. Efter att ha rensat en stund på badbryggan kom de två första hajarna och skrämde bort de andra fiskarna. Till slut hade vi åtta stycken 2.5 till tre meter långa och rejält breda hajar som käkade alla fiskkadaver barnen hjälpte mig slänga i. Karin och Lovisa skrek av entusiasm, hajarna väger flera hundra kilo!! En av hajarna simmade tyvärr på badstegen så den gick sönder. Kanske väntar jag med att dyka efter delen som bröts av till i morgon, börjar bli mörkt nu och hajarna cirklar fortfarande runt båten.

Gustaf, Ascension, 14/4-17

13 apr 2017 2017-04-13 20:48 2017-04-13 20:48

Sköldpaddor och autopilotfix.

Fyra båtar, inklusive vi, delade på kostnaden att hyra bil idag, så vi fick se lite av ön, bland annat toppen, med dim-regnskog, där vi vandrade några timmar. Polisen kom ikapp oss och ansåg inte att det var lämpligt med fjorton personer på en flakbil, så chaufförerna fick köra oss i skytteltrafik resten av dagen. Regnskogen var ursprungligen anlagd av Darwins anhängare för att “fånga” regn på bergstoppen. Ön är en slumrande vulkan, och den ursprungliga endemiska floran var inte högre än till anklarna, så mycket till jord fanns inte från början. En lokal person påpekade att växtsammansättningen var lite “hej och hå”, fikonträd bredvid eukalyptusträd, samt att det saknas nedbrytare i marken, liksom många insekter för pollinering. Men vi hittade goda röda hallon. Sen åkte vi ner till en av stränderna där vi snorklade och såg en sköldpaddsunge kravla ner till havet från sin ägg-grop, för att efter 40 sekunders jungfrusimning bli uppäten av en fregattfågel. Kort men lyckligt liv? Vi tittade också på BBCs fantastiska antenna-farm för kortvågsutsändningar. Otroligt vilken radioutrustning, den skulle ni sett!. Vi plockade sex bananklasar på 10 kg styck i skogen och såg med hänförelse på en 3.5 meter lång haj som simmade runt jollen vid den upplysta kajen, när vi skulle puttra hem. I går kväll simmade en manta-rocka runt Caminante och förde ett jäkla liv.

Ön är spektakulär med sitt mörka vulkangrus, sina berg, tiotusentals sköldpaddor som lägger ägg varje år, och jättefin dykning inte långt från där vi ankrar. Sent igår var Tina och barnen och såg sex sköldpaddor lägga ägg och ett hundratal ungar komma upp ur sanden och kravla mot havet, där en haj patrullerade. I går hjälpte jag Jim och Hellen på Gaia att rädda deras ankare och kätting, som fastnat i nån uråldrig bojtyngd på botten. Jättemycket stora fina fiskar. Även fågellivet är intressant, fregattfåglar, fetärnor, sulor, noddytärnor etc. Enda nackdelen är, att det är ganska rulligt, krångligt att lämna jollen på boj och att klättra iland i den kraftiga dyningen. Stora, hungriga hajar, som matas dagligen med fiskrens, patrullerar kajen så att simma ut till sin jolle känns inte som ett frestande alternativ.

Gustafs beskrivning av jobbet med autopiloten:
Har jobbat lite på halvfart senaste dagarna med att laga vår autopilot. Första gången säkringen gick, var när vi precis skulle in i Richard’s Bay i Sydafrika för ett halvår sedan. Sen har den hållit sig lugn till förra veckan. Trodde länge problemet var i hydrauliken, det kom och gick och verkade som det blev stopp i nån backventil ibland. Hade isär allt i molekyler tre gånger och hittade några små fel som möjligen kunde förklara intermittenta fel. Bl.a. en trasig O-ring i “sliden” som öppnar respektive backventil på trycksidan, men också att kulorna i dessa backventiler hade djupa skåror, där de möter sätena. Nya 8 mm kulor skrotade jag fram ur ett nytt 25 x 52 mm kullager jag hade i lådan. Jag har nämligen fått fram 8 mm kulor ur ett likadant lager (fast rostfritt) till rullfocken, när vi låg i Puerto Montt i Chile 2002. Då köpte jag några olika lager och provade mig fram. I kullagertabellen står inget om hur stora kulorna är där på insidan.Här finns inga kullager att köpa. Konstigt att jag mindes denna ovanliga information. Men det intermittenta felet kvarstod trots allt putsande. Varje gång jag provade motorn separat gick den som den skulle, men plötsligt, efter upprepade nerskrotningar drog den ohemult mycket ström när den gick. Lösa magneter? För stort glapp i lagren? Skev montering? Problem i kolhållaren? Vriden kollektor? Ohm-mätning går inte, för den är lindad med bara fem varv av dubbel tråd (för låg resistans med vanlig ohm-meter) och allt såg rent och prydligt ut. Men så tog jag fram ett litet kort jag köpt på ebay för tio dollar för att mäta serieresistans i spolar och kondensatorer, och den visade tydligt att induktansen och även resistansen i milliohm skilde betydligt mellan de olika positionerna på kollektorn. Det verkade troligt att det var intermittent kortis mellan någon av lindningarna. Har just lindat om motorn (12 V DC-motor på 300 W) med enkel lindning 1.4 mm tråd, som jag tagit från en gammal transformator. Från början var den lindad dubbelt med 1.0 mm tråd, men det kunde jag inte få tag på, så klart. Men summa-arean blir ungefär samma. Återstår att se hur det går framöver med autopiloten.

Gustaf och Tina, 13 april 2017, Ascension

11 apr 2017 2017-04-11 22:28 2017-04-11 22:28

Till Ascension med trasig autopilot.

Efter tre rulliga dygn från St. Helena dog autopiloten, så vi fick handstyra de sista 48 timmarna till Ascension. Det är vråltungt att styra denna båt, och ratten vågar man inte släppa. Dessutom måste hela tiden en hand användas till att hålla sig fast, så man inte trillar av sätet. Värst var det på nätterna, när vi bägge ville somna hela tiden. Det fick bli korta vakter, på 75 minuter. I gryningen angjorde vi Ascension. Inte ett ljus syntes, förrän vi rundade nordudden och svagt skymtade samhället Georgetown. Vi ankrade på 20 meters djup, långt ute på redden i blåsväder och med hög dyning. Men vilken lycka att slippa styra längre! Vi skämde bort våra sjörullade magar med en riktig engelsk baconfrukost, sov en stump och åkte sedan iland med kompisarna på barnbåten Yemaya för att klarera in. 80 pund skulle man ha för visum och “light fee” (allt detta för en ö utan fyrar, möjligen försedd med en dålig ljusboj!). Jag häpnar över hur man kan med att begära så mycket pengar för ingenting! Ingen stannar länge på en sån här exponerad ankringsplats, dessutom med en farlig sjöhävning vid landstigningen. Nåväl,vi hade inget val, autopiloten måste lagas.

Fastän vi rullar som om vi vore ute till havs, är humöret på topp ombord. Vännerna Gwyn och Trevor på Peregrine kom samma dag som vi, med en fin fisk de hade haft turen att få på vägen. På kvällen träffades vi alla hos Yemaya-folket och åt upp den. I dag blåste det så mycket att ingen besvärade sig med att gå iland. Gustaf mekade, och nu på kvällen kalasade vi alla ombord på Caminante, inklusive ytterligare ett gäng från amerikanska Saltbreaker. Lovisa och Karin bakar kakor med Yemayas barn. Jag har varit en duktig båtfru och skött skolan, gjort yoghurt, tryckkokat bönor, assisterat bakande barn, lagat mat, samt rostat en massa kaffebönor från Madagaskar, i vår stora gjutjärnspanna. Det var väldigt rökigt, men också riktigt kul. Att se de små fula, gröna bönorna förvandlas till stora, kladdiga, mörka, härliga, kaffedoftande pärlor. Vi hade nästan slut på kaffe, och våra båtgrannar har kaffekvarnar som vi kan låna.

I morgon tidigt skall Gustaf och John från Yemaya upp tidigt och hjälpa Gaia, ett äldre par, att bärga deras ankarkätting. De ankrade på grundare vatten, där kättingen fastnat i något på botten. När monsterdyningen vällde in i början av förra veckan kunde Jim och Helen inte dra upp ankaret, utan fick lämna det på havsbotten och knyta fast sig i en lokal boj.

Tina 10 april 2017, Ascension

3 apr 2017 2017-04-03 20:33 2017-04-03 20:33

Dags att lämna St. Helena.

Det kryllar av barn ombord just nu. De rör sig i grupper, från den ena båten till den andra, men ibland tar de en tur i land. Vi föräldrar turas om med transporter och aktiviteter, som snorklingsutflykter och lek i parken utanför Ann’s café. Ombord bakas det, de äldre tjejerna bakar gärna. I natt sov alla tjejerna över här – Gustaf skötte ruljansen, så det blev slänggunga, fri läggtid, fri film, och pannkakor och popcorn till frukost.
Häromdagen ordnade alla seglarna ett kalas i Old Quarantine Station, några sjömil söder om vår ankarplats. Det är ett utflyktsmål för de lokala, som också vi var välkomna att använda. Barnbåten Eva tog med sig massor av folk och knöt fast sig vid en boj därnere för natten. Barnen campade iland. Det duggregnade hela kvällen, men vi hade en stor öppen grotta där vi kunde sitta och grilla vår medhavda mat. Fem gitarrister och en slagverkare stod för musiken. Helt klart är att vi befinner oss i ett mycket musikaliskt seglargäng. Majoriteten av dessa glada musikanter har sina rötter i USA. Vi kände inte igen låtarna, men ösigt var det. Gustaf stannade kvar lite senare än jag, och de andra berättade att han lär ha fallit av en lådtrumma när han somnade. Kanske har vi blivit för gamla för att dricka rom och vara uppe på småtimmarna??!!

Gustaf har ägnat sig åt en hel del reparationer. Han har lappat segel, svetsat på en spinnakerbom och dessutom gjort tre nya block. I går förmiddags kom båten Yemaya och knöt fast sig långskepps. Mer jobb: Gustaf fick reparera fyra mantågstöttor åt dem. Det var tur att denna manöver gjordes i går. I dag har dyningen ökat, så alla rullar omkring på ankarplatsen. Det gick nästan inte att komma ut till båten. Bojen för jolleförtöjning gav upp på grund av belastningen i den höga dyningen, och jag blev nästan bortspolad av en våg, när Gustaf kom för att plocka upp mig med min tvättkorg. Färjekarlen var proffsig. Han väntade på lugnare sjö, och Lovisa berättade, att barnen svingade sig över med “liansnören”. En sån här dag är det nog värt att betala de där två punden för att åka färja ut till sin båt. I kväll har vi kraftiga fallvindar, så vi snurrar runt som en vettvilling på ankaret här, strax utanför St. Helena. Men nya tider är snart på gång.

Det är nu tre veckor sedan vi lämnade Namibia. Ägg, frukt och grönsaker därifrån börjar se aningen trötta ut, och det är lite dyrt att komplettera här, urvalet är dessutom litet. All mat kommer med fraktbåtar till St. Helena. Häromdagen dök det upp vitkål i mataffärerna, toppen mot skörbjugg. Dagen efter var alla kålhuvuden slut. Lök och tomater för 50 kr/kilo finns, men ingen potatis. Ägg har inte synts till de två veckor vi varit här, men det ryktas om att ett lass med ägg släpps i morgon, så fastän vi har klarerat ut, stannar vi nog och deltar i seglarnas äggjakt. Vi har det ändå bra ställt, för vi har toppat frysen med kött, men för dem som är utan frys eller kyl, eller kanske bara äter vegetariskt, värderas äggen högt.

Ascension är mycket mindre än St. Helena och ligger ungefär fyra dygn härifrån. Vare sig man gör ett extra stopp där eller inte, har de flesta sedan minst trettio dygn till havs framför sig, innan Brasiliens kust dyker upp ur havet. En ny världsdel att beskåda.

Tina, 2 april 2017, St. Helena

25 mar 2017 2017-03-25 20:15 2017-03-25 20:15

Partydagar på St. Helena.

Vi är nu fem båtar med totalt tio barn ombord här på St. Helena, så det blir roliga dagar för både barn och vuxna. Igår åkte många av oss iväg i en turbåt för att försöka snorkla med valhajarna, som varit stationära här en månad. Men vi hade inte turen med oss, de sista exemplaren som finns kvar ville inte visa sig.
I förrgår liftade vi några kilometer upp i bergen, bara för att komma ut och gå. Där uppe var det dimma och duggregnade. Vi frös, så det var till att inte stå stilla för länge! Vi tog oss till huset där Napoleon bodde, när han var fånge på St. Helena. Barnen fick en gratis guidad tur av de snälla damerna, medan Gustaf och jag strosade omkring i trädgården, lite för snåla för att kliva in. Vi åt vår medhavda lunch, sedan gick promenaden via golfbanan och den nybyggda flygplatsen. Ännu landar bara små flygplan som kan hantera vinden, som visst orsakar en del problem för större plan.

Det bor ca 4000 personer på ön. Jag hade nog en förutfattad mening att det var mycket mindre och lantligt här än vad det visade sig vara. Men jag blev överraskad. Jamestown har en flertal mataffärer, restauranger, cafeer och pubbar. Mycket mat är inte ens särskilt dyr, så vi behöver inte hushålla lika hårt med frukt, grönsaker, kött och choklad.
I dag seglade italienska ensamseglaren Marcello iväg mot Rio, alltid trist med dessa hejdå. Vi har haft kul tillsammans sedan Cocos Keeling, där han och Gustaf fann varandra i sin iver att skörda och konsumera kokosnötter. En charmig medelålders vilde med intensiva blå ögon. Han lärde Gustaf att torka fisk. Nu var hans plan att bosätta sig i Uruguay och förhoppningsvis träffa en dam där och bilda familj. Det går inte att bo i Italien, tycker han, folk är inte riktigt kloka där.

Vi hade pubkväll igår på Caminante, barnbåtsföräldrar samt Marcello, Peregrine och Zuleika. Det började rulla på ankarplatsen, så det blev svårt att komma i jollarna, och rullet har fortsatt i dag. Sista barnbåten, Flour Girl från Namibia, dök upp i morse, sonen Zack har varit och lekt med Lovisa och Karin. Deras autopilot dog efter tre dygn, så de tre familjemedlemmarna fick handstyra en vecka, dygnet runt. Jobbigt.

Tina, 25 mars 2017, St. Helena

20 mar 2017 2017-03-20 22:56 2017-03-20 22:56

Anchored in St. Helena.

Efter lite mindre än åtta dygns segling kunde vi släppa ankar på 26 meters djup utanför Jamestown i St. Helena. Vi ligger lite SW om landningsplatsen, utanför området med bojar för besökande båtar. Havet är djupt blått och ganska lugnt men rulligt kan man knappast säga. Vi har haft Dough och Soleika över på middag och lite öl i kväll. Det känns härligt att kommit fram och mycket skönt med så fantastiskt vänliga myndighetspersioner vi mötte när vi gjorde inklareringsformaliteterna! Vi drällde runt några timmar på eftermiddagen och gick upp i dalen och såg det mesta av byn. Barnen hittade biblioteket, där de försjönk i sina älskade böcker. Nu ska det bli skönt att sova ut efter åtta nätters nattvakter för att i morgon börja utforska bergen, dyka och träffa folk! Ankarplatsen är full av liv, särskilt fetärnor, noddytärnor, tropikfåglar och sulor. Såg en 200 kg? havslädersköldpadda bredvid kajaken när jag paddlade ut till båten för en stund sedan. I går hade de en valhaj på ankarplatsen! Östsidan av ön är brutal, med 1000 meters stup rakt ner i havet, och vi kunde inte låta bli att inspektera det på ganska nära håll på vägen in. Nästan alla vi möter på gatorna är trevliga och hälsar och vill gärna ha en pratstund. Detta ställe gillar vi redan synnerligen skarpt!

Gustaf 20/3-17 kl. 23.30 GMT, vilket är också är lokal tid.

18 mar 2017 2017-03-18 21:33 2017-03-18 21:33

Västra hemisfären.

I natt passerade vi noll-meredianen och är nu på 17-21’S, 002-31’W, vilket är väster om Shetlandsöarna. Mycket stiligt!

Vädret har fortsatt att bli lite varmare och havet än blåare och mer ökenartat än någonsin. Synnerligen näringsfattigt, kan man tänka. Jag har inte sett en enda fågel på hela dan och bara en enstaka flygfisk har surrat iväg, som jag kunnat se. Igår flög en bredstjärtad labb rakt över båten, vilket gav goda vibbar. Visste inte att de kunde ta sig hit ner, har tyckt mig ha sett dem förut några gånger längs Namibia. De har tyngdpunkten längre fram än andra labbar (bröstkorg som en operasångare!), men denna var den första med klubborna i stjärten, så det var ingen tvekan.

Vi fortsätter att prata med våra kompisbåtar på SSB-radion två gånger varje dag, och vi berättar för varann om våra problem och glädjeämnen. Yamaya har en kyl som inte fungerar. Jag hjälpte dem fylla på kylmediet för ett tag sen, men nu krånglade den igen. Tucker i Convivia hade felkoderna som den lilla lysdioden visade, ett blink, och kunde meddela att den stängde av för “för låg batterispänning”. -Ja men jag har ju bra långt över 11 volt, nästan 12 säger John. Hmm, ja när kylen stängt av sig ja… Kanske dags att ladda lite. Den här gången var problemet inte så stort. Själv fick jag för mig att byta det stora 23mm schacklet som sätter ihop ankaret med kättingen fram i fören. Det ligger ju nästan alltid på botten och är svårt att ta itu med då. Det har suttit där i fem år och var inte galvat, så rosten har knaprat av en bit. Fick vinkelslipa bort det angripna, sätta dit de nya schacklen och svetsade sen fast bultarna med ett par rejäla strängar för att inte få några överraskningar. Kändes lite kul att sitta på bogrullen under fulla segel i 6.5 knop och svetsa och vinkelslipa medan båten förnöjt rullade fram, medan bogsvallet forsade under mig. Tina var energisk i köket och gjorde flera olika maträtter, bl.a. lasange, kolagodisar, ris-a-la-malta och en nåt slags curry, medan Lovisa bakade frallor. Både Karin och Lovisa har virkat, stickat och broderat de senaste dagarna. Vi spelar roliga spel, läser högt och tittar nån gång på en film. Caminante seglar på med sina fyra segel ständigt uppe, plus mesanstagseglet, som åker upp och ner ett par gånger om dagen beroende på vinden. Kommer vinden för mycket akter ifrån läar seglen varann för mycket, så då får det ligga på däck och vänta. Det har duggregnat lite till och från under senaste dygnet. Vi har nog seglat igenom nåt slags front. Det har också gjort att vinden vridit hit och dit, men den har aldrig varit starkare än 10 m/s sedan vi lämnade de kalla vattnen utanför Namibia. Livet är gott och vi är tacksamma för de små regnen. Nu är inte båten saltfrasig längre och lite av ökendammet från Namibia har också runnit bort.

Gustaf 18/3 20.20GMT

15 mar 2017 2017-03-15 20:56 2017-03-15 20:56

Flygfisk och delfiner.

Vi har varit på väg från Walvis Bay i Namibia i tre dygn nu. Riktningen mot St. Helena är 289 grader, d.v.s. vi ska hålla lite norr om västlig kurs. Dessvärre vrider passadvinden, som normalt är sydostlig, in mot den heta öknen och blir sydvästlig inom 100 sjömil från land. Dessutom är den frisk upp till kuling, så det blev till att skota hem och segla så skummet sprutade över däck första dygnet. Det var skönt att kunna falla av och att till sist välkomnas av den verkliga passadvinden, men det var inte förrän idag vi kunde känna igen det blå havet som det skall vara på Atlanten. Äntligen är den råa kylan borta, inga mer mössor på nattvakterna. Albatrosserna, de större lirorna och sydpolslabbarna följde med tills igår, och nu ser vi endast någon enstaka vithakspetrell som längs hela Namibia varit den vanligaste havsfågeln. Istället fick vi upp över ett dussin stora flygfiskar på däck i morse. Efter en dags segling ut på havet såg vi två grupper av små valar nära båten, som såg ut som stela torpeder med en krokig ryggfena, jag tror det var grindvalar. Peregrine, som startade samtidigt med oss, hade en stor hammarhaj alldeles bredvid båten samma dag. Igår lekte ett tjugotal glada delfiner i vårt bogsvall och hela familjen stod länge och beundrade dem.

Överlag har det varit lite rumlig segling hittills, med ganska stora vågor och friska vindar, men prognosen visar att den friska vinden bara ska vara ett dygn till, sen blir det sötebrödsdagar. Inte för att vi haft någon direkt brist på sötebröd. Vi har bakat två omgångar matbröd sen vi kastade loss och Tina och Lovisa gjorde en sockerkaka igår, som vi mumsat på med grädde och konserverade persikor i två eftermiddagsfikor nu. Vi har mycket högläsning i sittbrunnen och god tid att prata med varann. Karin och Lovisa läser mycket och själv häckar man en del vid datorn och klurar på olika saker. Tur man har Wikipedia offline…

Gustaf 15/3 kl. 17 GMT, 19-27S 05-34E

10 mar 2017 2017-03-10 18:21 2017-03-10 18:21

Etosha och Sossusvlei.

Vi hade sex äventyrliga dagar på olika campingplatser i Etosha National Park i norra Namibia. Trots den ovanligt blöta regnsäsongen, dög vägarna för vår lilla budgetbil. Vi såg stora flockar av zebror, giraffer, strutsar, tre svarta noshörningar och många olika slags hjortar. Men endast en elefant, och den var arg. Den var mycket arg, och jag och barnen skrek åt Gustaf: “Kör, kör!’. Jag såg i sidospegeln hur det yrde om fötterna på den, när den dundrade fram i terrängen, efter oss. Den blev mindre och mindre i spegeln och det kändes bra.

Regnet gjorde att många av Etoshas djur inte längre samlades runt vattenhålen. De spreds istället ut över hela parken, utom synhåll för oss. Men det var grönt och vackert, och vi såg massor med fåglar, en del meterstora, såsom trappar och sekreterarfåglar. Campingarna var sämre skötta än i Krugerparken. Men vi sov bra, trots en del regn och ibland mygg , och vi träffade en hel del trevligt folk också. Ett tysk par på husbilssemester kom med vinflaskor, toapapper och stekpannor till oss, när de hörde att vi bodde på en segelbåt! En annan natt campade vi bredvid en lettisk forskarfamilj från Lund. Det kändes lite pinsamt att jag hela tiden glömde bort att det gick bra att tala på svenska med dessa främlingar.

Sossusvlei, 300 km söder om vår ankarplats i Walvis Bay, gjorde ett oförglömligt intryck på oss, med sina knallröda sanddyner. Det såg ut som jag föreställer mig planeten Mars! Vi vandrade upp och ner för sanddyner i solnedgång, soluppgång, och i middagshettan, tills alla längtade tillbaks till båten. Nu tror jag inte jag vill sitta i en bil på länge, 300 km tur och retur på grusväg i ödemarken är en lagom dos. Det är ganska bullrigt och lite läskigt när det går fort. Vi fördrev körtiden med att lyssna på Mumintrollen och Herman Lindqists berättelser om svenska kungar och drottningar, ett utbud som roar hela familjen.

Vi är nu i startgroparna inför seglingen till St. Helena. Vi har klarerat ut, kölsvinet är fullt med grönsaker. Men just nu är det ingen vind, och vi har fyra barnbåtar omkring oss, så det blir en hel del lek och sedan sova-över-party. Gustaf skurade under skrovet i morse och kom upprusande med en krabba inne i örat, nu igen. Jag är fortfarande osäker om han verkligen har fått ut den, eller om den bara hibernerar i ett nytt gömställe. Havet här är verkligen fullt av liv. Vi är ankrade bland sälar, flamingos och pelikaner. Stackars Gustaf får montera isär toaletterna varje dag, det fastnar småfisk i vattenintagen.

Tina 10 mars 2017, Walvis Bay, Namibia

23 feb 2017 2017-02-23 21:07 2017-02-23 21:07

Skelettkusten.

Den femtonde till sjuttonde februari seglade vi de 220 sjömilen norrut från Luderitz till Walvis Bay i Namibia. Vinden var svag. Det var en väldigt bekväm segling, så bekväm att det faktiskt hände att vi somnade på vakterna. Jag har aldrig sett så mycket sälar i hela mitt liv. 5-10 sjömil ute till havs fanns de i flockar med hundratals djur, som stora stim. De uppförde sig nästan som delfiner och följde efter båten. Segelbåtarna Zorana och Chapter Two rapporterade bägge, att sälar nappat åt sig fisk från deras fiskelinor. Vi var de enda som lyckades bärga två fiskar åt oss själva. Jag läste i den lokala tidningen ‘The Namibian” (som kostade motsvarande 3 kr!) att det finns uppskattningsvis 1.2 milj sälar längs kusten. Inseglingen till Walvis Bay var spektakulär – vi rundade en fem sjömil lång sandudde med tusentals sälar, kryssade mellan ankrade fartyg och några plattformar, för att slutligen ankra utanför Walvis Bay Yacht Club.

Walvis Bay är inte mycket att hänga i granen, men vi fick några fina kalasdagar med sydafrikanska vännerna Tracy och Dale, de som vi firade jul med i East London. De seglar som crew för Arne, en väldigt snäll och trevlig norsk-amerikan!, och är på väg till Västindien. Lika kul som det är att vara tillsammans, lika sorgligt är det att skiljas åt.

Vi har haft en intensiv skolvecka för att komma ikapp, men i morgon tidigt kör vi iväg mot nationalparken Etosha i norra Namibia för att campa några dagar. De mer välbeställda seglarna har förordat att man hyr en fyrhjulsdriven bil, detsamma säger även många turistguider här, särskilt eftersom det är regnsäsong, och i år regnar det mer än det brukar. Vi velade länge och väl, men vi är trots allt budgetresenärer, så vi har hyrt en vanlig bil, och får väl begränsa oss till vägar av lite bättre kvalitet. Jag fick just en sms-uppdatering från några seglarvänner som kom till Etosha idag: “Nice and green, lots of animals and the roads are good and dry” …!! Yes, vi kommer!

Vi lämnar Caminante för ankar, alltid lite lurigt. Men väderprognosen är god och de andra segelbåtarna håller ett öga på oss. Zorana hyrde en boj, men de vaknade upp sex på morgonen på grund längst ner i viken, full kalabalik. Kättingen hade gått av, den visade sig bara vara av 3 mm rostfritt. Dimensionerad för en jolle!

Tina, 23 februari 2017, Walvis Bay, Namibia

Older posts

Newer posts