13 feb 2017 2017-02-13 19:54 2017-02-13 19:54

Ökenliv.

Det är svårt att komma nånstans i öknen kring Luderitz utan bil, och trötta och svettiga blev vi. Vi beslöt att hyra en enkel liten Toyota för 350 kr per dygn. Med den åkte vi ut på lättkörda grusvägar på en halvö, som ligger sydväst om Luderitz. Det är fint vid vattnet, påminner aningens om Bohuslän – och ändå inte! Det ser inte riktigt ut som graniten hemma, och tången som flyter iland består av kraftiga stammar! I havet finns massor av stora, röda maneter. Vi fick fina obs på flamingos, och särskilt Karin var nöjd med detta. Vi skymtade sälkolonin vid fyren Diaz, men missade pingvinerna vid Halifax island, som vi läst om. Inte ett träd i sikte, bara sand och sten, i alla nyanser av brunt. Lite fetknoppsväxter, lavar och torra buskar, blir till mat åt “stenboks”, vackra rådjur som strövar omkring. Vi såg hundratal “gemboks” vid Luderitz sewage plant, där de drack vatten. De var stora som våra hjortar, med långa, raka och ståtliga horn. Vi vandrade på vackra Agate Beach vid lågvatten, precis intill sanddynerna som markerar södra delen av Namibiöknen. Vid staketet kalasade en helt orädd “blackbacked jackal” på kadavret av en springbok.
Namibiöknen är vad vi har förstått “Sperrgebiet”. Diamantföretaget Namdeb har letat diamanter där länge, så det har hittills varit förbjudet för allmänheten att vistas i området, vilket för övrigt gäller en stor del av marken öster om Luderitz – du får inte röra dig mer än ett par meter från vägen! Nu letas det mest diamanter i havet, så ett par tre företag har fått tillstånd att organisera mindre turistkonvojer med campingbilar, som får köra genom Namibiöknen.
Vi besökte Kolmanskop, en numera övergiven spökstad i öknen från början av 1900-talet. Då kunde man hitta diamanterna direkt i sanden. Vi såg foton på män som kröp i långa led och letade och kände i sanden med händerna. Kolmanskop tycktes ha varit en lyxstad under sina glansdagar, med bowlinghall, egen korvtillverkning och fina bostäder med kylskåp.
Nu blåser det kuling i hamnen, så man sticker helst inte upp huvudet i den kalla vinden. Caminante snurrar runt i byarna, och det smäller och knakar om ankarspelet. Men det går ingen nöd på oss, vi har precis stoppat i oss en smaskig äppelpaj med vaniljsås till kvällsmat.

Tina, Luderitz Namibia, 13 februari 2017

9 feb 2017 2017-02-09 20:21 2017-02-09 20:21

Jawohl Luderitz!

Efter knappa fyra dygn till havs har vi nu kommit fram till Luderitz i Namibia. På rent Caminantespråk: Det blåste pest och bedrövelse de sista sjömilen, och dessutom var det kallt som på Nordsjön. Kaffebryggaren flög iväg in i akterruffen och tömde kaffe och malda korn över hela golvet. Rullgenuan krånglade och ankarkättingen fastnade i spelet. Usch och fy!

Men det där var ju inga seriösa bekymmer, och fram kom vi. Som grädde på moset kunde vi gå iland och klarera in på en timme, utan att någon myndighet klagade på att vi hade ofullständiga utklareringsdokument från Kapstaden (en lång historia, som knappast gör någon lycklig att fördjupa oss i här…).
Det blåser visst jämt här, i denna hamn, men ankaret är försvarligt nergrävt i Luderitz diamantsand, mellan två diamantsandsugarbåtar. Vi vet inte exakt hur dessa båtar opererar, men det verkar som om dykare letar upp diamanthaltiga sandfickor på havsbotten, och sen sugs det. Båtarna i hamnen hade emellertid ledigt. På Luderitz museum talar de om, att för varje karat diamant man hittar (= 0.2g), letar man igenom tonvis med sand. Annars har vi hört att det går lite sämre idag för diamantindustrin i Namibia. Luderitz domineras för övrigt av fiskebåtar, fisket genererar flest jobb här.

Luderitz är en liten stad i en stenig sandöken. Här finns många gamla stenhus i tysk stil, tyska skyltar, och vi ser tyska tidningar i affärerna. Allt ser välskött och prydligt ut, och välklädda barn leker på den nya lekplatsen på torget i hamnen. Enligt lokalbefolkningen bör vi endast avhålla oss från att promenera i stadsdelen Benguelen, dit arbetssökande namibier kommit från norr. Men mer varningar än så har vi inte fått här.

Tina, 9 februari 2017, Luderitz, Namibia

6 feb 2017 2017-02-06 08:23 2017-02-06 08:23

Mössa på och hej och välkomna till albatrosserna.

Månen går ner röd utanför mitt fönster och Södra Korset vrider sig sakta runt rakt akteröver. Klockan har för längesedan passerat midnatt. Jag har en tjock ylletröja på och sitter och mumsar på ett fat rå fisk med lite soja och wasabi som nattamat, kaffe och två nybakta mackor står bredvid och väntar. Jag var nyss uppe på däck och satte lä-genuan som varit nere, medan vinden varit lite för stark en period. Vi fick två fina yellow-tail på 4-5 kg under dagen, perfekt fisk för sushi! Sjön har lugnat sig nu och Caminante seglar så fint. Prognosen säger att det ska mojna ner till 10 m/s en period och sen komma tillbaka till 15 m/s när vi närmar oss Luderitz i Namibia, dit vi är på väg. Vi lättade ankar från Simonstown för ett och ett halv dygn sedan och är på väg upp längs atlantkusten. Just det. Vi har till slut kommit tillbaka till Atlanten! Känns bra.

Vi stannade ankrade 12 dagar i Simon’s Town, intill Kapstaden. Marinan, där alla barnen brukade klättra i träden eller leka jage och byn, i själva Simon’s Town, med alla små serveringar, är en riktig liten idyll. Till idyllen får man också räkna promenaderna till pingvinstranden, där en massa åsnepingvinungar ruggade de sista bebisfjädrarna, lärde sig simma eller mest stod och kisade mot solen och såg obeskrivligt tonårssömniga ut. Ett annat populärt utflyktsmål var att gå till Scratch-patch, en liten industrilokal, där de polerar upp tonvis med halvädelstenar i alla regnbågens färger, i stora trummor, som snurrar runt, runt, månadsvis, med olika slipmedel. Stenarna säljs världen över och endast en del av råmaterialet har sydafrikanskt ursprung. För en liten peng fick vi kliva runt ett par timmar i ett hav av blandade stenar och samla på oss var sin påse bland de alla olika sorterna. Det såg ut som en lekplats med ett litet vattenfall och planteringar, och överallt på marken glimmade det av blanka stenar i olika färger. Lovisa som är metodisk, artbestämde och samlade exemplar av var och en av de nära hundra typerna som fanns på den stora planschen vi köpt, och som nu pryder toan i aktern. Fiskplanschen degraderades till tvättstugan och alla stenpåsarna trängs nu bland snäckor och annat i Caminantes allt fullare lastrum.

Tinas nya bomkapell till storen och mesanen blev mycket lyckade och ser oerhört proffsiga ut. Entusiasmen räckte till och med till att sy ett nytt kapell till gummibåten av de bästa bitarna från de gamla bomkapellen, så också den glänser med nygammalt sken. Själv pysslade jag såklart också lite med olika projekt, omväxlande med barnens skolarbete, bl.a. bytte jag två effekttransistorer som gått sönder i min hemgjorda laddningsregulator, som drabbats av lite för mycket saltvatten. Regulatorn består av fyra enheter som alla stöder varandra, och två hade tröttnat sedan några veckor tillbaks. Det blev också ett par turer till industriområdet innanför containerhamnen. Där finns många trevliga ställen, bl.a. Southern Ropes, som tillverkar världsklassiga linor av alla slag och säljer “spillbitar” (upp till 55 meter långa) av skotlinor för 45 kr/kg och bästa dynema-linorna för 270 kr/kg. Som sagt, lastrummet blir allt fullare, men nu har vi nog för att skifta ut all löpande rigg när det behövs. Fast de mest skavda linorna passade jag på att byta med en gång. En förmiddag, när vädret var lugnt, dök jag och gjorde slut på två hela dykflaskor luft medan jag skrapade skrovet. Båten var täckt av en sju cm tjock ryamatta av färggranna, filtrerande djur av alla sorter. Det är ju snart fem år sedan vi bottenmålade senast och det finns knappast kvar något av den gamla bottenfärgen. Vattnet har varit kallt och grumligt i Sydafrika, och senast jag skrubbade var på norra Madagaskar, förutom lite slarvskrubb i Richards Bay på bara roder och propeller. Denna gång letade jag upp en gammal 7 mm våtdräkt i kölsvinet, för att slippa förfrysa de ädlare delarna. Som vanligt fanns mycket annat att se på där nere, än bara båten. Havsbotten var full av många slags krabbor, sjöstjärnor och tång och överallt pilade 15 cm långa, smala fiskar med en liten pincettmun, typ kantnålar, omkring. Runtom båten fiskar små svarta skarvar, och fåglarna kommer alltid upp med dessa små ormande fiskar i näbben. Sjölejonen dyker såklart också runt och fiskar bland båtarna, men vad de fångar har jag inte sett.

En gång i veckan tuffade det runt en stor svart militär u-båt hela dan på ankarstället. Det sades att de gjorde så för att samla sjö-timmar, men det såg lite löjligt ut, att de inte ens vågade sig en sjömil ut från hemmahamnen och aldrig provade på att gå i u-läge. Det berättades att de inte hade nog besättning för att klara det. På helgerna hade man fisketävling och segelregatta runt oss, så då var det alltid liv och rörelse och mer folk och levande musik framåt kvällen i klubbhusets pub, där det hände vi tog oss en pint öl för en tia med de andra seglarna, när dagen led mot sitt slut. Fredagar serverades även middag, vilket de flesta långseglare passade på att lyxa till livet med. Ack ja, Simon’s Town var ett mysigt ställe, men tåget in till Kapstaden var en seg historia. En lastbil hade kört av någon signalkabel, och i väntan på att laga den tog det två-tre timmar att komma in till stan med två byten på vägen, så det blev inte så många storstadsbesök för oss denna gång, och provianteringen inför avfärden gjorde vi med buss till Fish Hoek några kilometer från Simon’s Town. Därifrån levereras maten gratis till bryggan, vilket funkar bra. Ja, ja, dags att väcka Tina nu, så får hon ta över nattvakten.

Gustaf 6/2 småtimmarna, 31-44’S 16-43’E

23 jan 2017 2017-01-23 21:44 2017-01-23 21:44

Simon’s Town.

Vi kom och vi gick. Färden till Mossel Bay var vild och livlig. Först frisk motvind och en så bedrövlig sjögång att det gav hela Caminantes besättning orsak att kräkas. Men sen vände vinden och ökade till 20 m/s, så vi surfade nerför långa pampiga vågberg. Mossel Bay är en liten hamn innanför präktiga pirar, men vi ankrade utanför, i visst skydd för dyningen. Där mötte vi våra kompisar i Convivia, Flour Girl och Yemaya, och alla barnen umgicks dygnet runt i tre dar. Vi kalasade lite och hjälpte Convivia att reparera sitt trasiga avgassystem, som varit så dåligt, att nästan all dieselröken kom ut under däck. Båten var svart av sot och det var ett under att de inte insjuknat i kolmonoxidförgiftning. Nu är allt som nytt och vi kunde fortsätta de sista tvåhundra sjömilen mot Kapstaden i trevlig slör. Vi fick ett par fina tonfiskar på vägen och har nu åter fisk på tork på däck, som barnen går och rycker bitar av och gnager på, så ofta de har sina vägar förbi.

Det finns flera olika ankarställen intill Kapstaden. Antingen ligger man i “downtown”, i någon av de exklusiva marinorna, eller så går man till Hout Bay, som kanske är den trevligaste, alldeles söder om själva stan. Eller också går man till Simon’s Town, på andra sidan Godahoppsudden, vilket vi valde att göra. Hout Bay kan inte ta så stora båtar som vi, och marinorna vid waterfront kändes lite för dyra för att gynna någon längre tid. Tina håller på med att sy nya bomkapell. Vi jobbar också på med barnens skolarbete, och det är många små mekarprojekt att ta itu med före våra långa Atlantöverseglingar som ligger framför oss. Kanske bättre då att ligga bland de andra snickrande långseglarna, här i lite enklare Simon’s Town.

Omgivningarna här är dock fantastiskt vackra. Vi har ett 500 meter högt berg på ena sidan och havet, den vilda Södra Oceanen, på andra, där havsdimman kommer och går. Mitt emellan befinner vi oss, med solen som färgar dimslöjorna, och med himlen i drömlika nyanser. Sjölejonen leker runt båten, hundratals skarvar fångar småfisk, medan bergen tornar upp sig karamellröda där bakom. Samhället klättrar på sidan av berget och husen tävlar om att visa upp den finaste trädgården. Murade stenpartier med kaktusar och många blommande buskar för tanken till en botanisk trädgård. Det är för brant för väg i ena riktningen mot stan, så vi får knata upp och ner längs de långa, snirkliga trapporna. Från hamnen hörs gälla visslingar i stigande och fallande toner från marinens båtar. Det är kadetterna som drillas, morgon, middag och kväll, medan tärnorna dyker i myllret av småfisk. Vattnet är klart, och under gummibåten vajar skogar av jättetång. Som med en sista mustig släng av penseln har Moder Natur låtit sydvinden tunnla över bergen, och ibland fokuseras den mot ankarstället här, till rent häpnadsväckande intensitet. Förra veckan fick de 30 m/s och i går kväll smakade vi på 15 m/s, vilket bara det gav en vild känsla, eftersom vi kom in från havet i kolmörker och skulle ankra bland grynnor och bojar i en för oss helt okänd omgivning.

Gustaf, Simon’s Town 23/1-17

14 jan 2017 2017-01-14 16:38 2017-01-14 16:38

I startgroparna mot Mossel Bay.

Johan flög hem till Sverige igår, troligen några kilo tjockare, och lämnade oss kvar med fina minnen. East London är ju ingen spännande stad i sig, men kusten mot norr och söder är kantade av gudomligt vackra stränder, dit vi åkt för bad och promenader. Vi campade på Woody Cape Backpackers bredvid storslagna Alexandria sand dunes. Vi åkte till Hogsbeck uppe i bergen och gick en dagstur till vattenfallet Madonna and the Child, där vi tog oss ett dopp. Planen var att campa på hippiecampingen “Away with the Fairies”, men hotet om nattregn hejdade oss, så vi fick aldrig tillfälle av vara hippie för en kväll.
Addo Elephant Park var en höjdpunkt. Vi fick se massor med elefanter, samt en fin obs på två geparder som vilade sig under en buske. Vi festade första kvällen med en rolig och tacksam familj från Berlin, som vi bjudit in på vår tältruta, eftersom campingen var knökfull.
Gustaf och Johan fotograferade flitigt. Vår lilla budgetbil var full med kamera- och campingutrustning, varje gång man öppnade bakluckan trillade något ur.
Vi besökte också Venom Pit Park, inget stort ställe, men då det knappt fanns några besökare, då vi var där, på nyårsafton, plockade en av skötarna fram ödlor, krokodilbarn och den stora albinopython-ormen, så att vi fick hålla i dem. Det var fantastiskt att få komma så nära alla dessa djur, inte bara se dem bakom en glasruta. Fast jag kan inte säga att jag kände mig riktigt bekväm med en pythonboa runt halsen.
Nu är det dags att dra upp ankaret och segla vidare. Återigen måste vi fingranska de korta väderfönstren. På måndag får vi troligen 48 timmar på oss att ta oss de 320 sjömilen till Mossel Bay, med risk för kulingstyrka på vinden de sista timmarna. Huh, motigt att behöva lämna sin sköna “comfort zone”…

Tina, 14 januari 2017, East London, Sydafrika

27 dec 2016 2016-12-27 09:35 2016-12-27 09:35

Ny besättningsman.

Igår kväll kom Broder Johan och mönstrade på ombord. Vi väger alltid ny besättning vid ankomst samt när de sedan mönstrar av, för att ur differensen beräkna lönen utifrån beräknad matkonsumtion versus uppmätt arbetsinsats…

Det var synnerligen trevligt att träffas igen. Vi hade mycket att prata om, men snart började vi planera små expeditioner inåt landet. Peter och Hester, några av våra lokala seglarvänner som har en hyrbil under ett par dagar, hjälpte mig hämta Johan från flygplatsen, som inte ligger långt från ankarplatsen. I sina väskor som Johan hade med sig fanns många svenska godsaker, som vi inte smakat på länge. Mycket uppskattat! I de närmsta mataffärerna på gångavstånd härifrån säljs bara sån mat som den lokala svarta befolkningen gillar, och det är inte lätt att hitta vad vi kallar julmat. Men i den största affären finns en stor delikatessdisk. Dit styrde jag mina förväntansfulla steg. Kanske finns här något att fresta min käre bror med, som rest så långt, tänkte jag. Hmm, fem meter med olika varianter av kycklinghjärtan. Grishuvuden? Nej. Men här är nåt såsigt och gott: “derm and tripe” (hud och tarm). Nej, icke, men här: Knaperstekta kycklingfötter i många olika kryddningar… Jag gav upp och förlitade mig på vår torkade fisk och vad som kan döljas i Johans väskor, som jag då ännu inte hade sett.

Hamnen här i East London är en flodmynning, som bildar en naturlig hamn. Trevlig, lite gammalindustriell med en torrdocka och tre bogserbåtar samt en liten containerterminal längst ut. Eftersom det finns en Mercedesfabrik i stan, skeppar man ut tusentals bilar härifrån. Fraktbåten, som kommer nån gång i veckan, backas då in och förtöjs inte långt från platsen där vi ankrar. Här finns också en liten marina med två dussin segelbåtar. De har varmvattensduschar och en trevlig grillplats, som vi är välkomna att använda utan kostnad. Där spelar barnen stringball efter skolan, deras nya julklappsspel, typ tennisboll i snöre, med var sin racket.

Häromdagen tog vi med barnen till djurparken, en av de få attraktionerna inom gångavstånd från båten. Efter tio dagar, instängda i vår hyrda bil i nationalparkerna, var det intressant att uppleva det omvända, hur de instängda djuren såg ut och hur relationen mellan den svarta befolkningen och djuren fungerade. I nationalparkerna fanns nästan bara vita, och vi tolkade det som om det var för dyrt för andra att komma dit. Tyvärr var intresset lika lågt för djurparken bland allmänheten, fastän det nu är skollov här. Eftersom det knappt fanns några andra besökare, blev vi bekanta med flera av dem som arbetade där. På så sätt fick vi en guidad tur bland djuren, och dessutom många anekdoter till livs. Vår gajd berättade, att de länge har haft problem med rånare, som smitit in över staketet och muddrat ensamma besökare. Nyligen flyttade man lejonfamiljen från ena sidan av parken till den andra, och första veckan var det två av rånarna som hoppade in över fel staket. De blev dessvärre uppätna. Man fann bara resterna av deras kläder i buren. Så barnen har nu bevittnat riktiga, människoätande lejon, något att berätta för kompisar. I Krugerparken hittade vi en liten minnestavla, som visade att det för tio år sedan varit en liten bosättning inom parkens gränser, och att när barnen skulle till skolan, fick de varje morgon gå ut genom grinden till parken. En dag saknades en liten flicka och nästa dag hennes syster. Sen var det pappans tur att bli attackerad, men han lyckades jaga bort lejonet med sin kniv, men dog nån dag senare av blessyrerna. Ett år efter dessa tragiska händelser flyttades de sista familjerna ut. Alla “gameparks” och nationalparker här har stora problem med tjuvjägare som sätter ut fällor för giraffer och många andra djur. En del av dem har avancerad utrustning för att jaga noshörningar, men de sågar bara av hornen. Också från andra djur tas värdefulla troféer, som likaledes exporteras tonvis av till Kina. Eftersom jägarna skjuter på den som försöker fånga dem, och eftersom det inte kan utmätas straff för den som jagar “för att de är hungriga”, skjuter nu specialutbildade rangers ihjäl tjuvskyttarna om de kan. Jag och Lovisa mötte ett par av sådana beväpnade rangers i Simangaliso Wetland Park i förra veckan.

Julaftonen var en blåsig dag här, men vi behövde inte surra granen, för ankarstället är väl skyddat för den våldsamma sydvästvinden. Mitt i Tinas fina jullunch kom livräddningsbåten inbogserande med en 37-tons 60 fots segelbåt i trä, helt utan motor eller motordrivet ankarspel och släppte av den så den hamnade rakt på oss, som en liten julklapp. Det var kanadensare som hade seglat hit från Mauritius och som sett mycket dåligt väder på vägen. Jag hjälpte dem klarera in, eftersom de inte hade nån dinge i ordning. Som tur var lyckades vi undvika att krascha ihop.

Gustaf 27/12-2016 East London

18 dec 2016 2016-12-18 19:46 2016-12-18 19:46

Hundra sverdrup.

Vi hade tittat färdigt på elefanter och noshörningar för denna gången, så nu var det dags att lätta ankar. Vi hade blivit ensamma kvar i “International harbour”, eftersom våra vänner, som skulle stanna i Richard’s Bay ytterligare någon vecka, hade fått tag på en boj i Zululands marina och flyttat dit. Vi har haft en utmärkt månad vid kajen, alldeles gratis, med vatten och ström, inga råttor eller kackelackor, snyggt och trevligt. Ibland hälsade apor eller katter på ombord, men de var alltid snälla. Enda nackdelen där är partymusik till fyra på morgonen från baren på helgerna. Dessutom kommer en del koldamm från andra änden av hamnen, när vinden ligger på därifrån. Kan varmt rekommendera Richards Bay, en trygg hamn i ett spännande land!

Seglingen här präglas av att äga rum mitt emellan tropikerna och den kompromisslösa Södra oceanen. Det betyder nordostlig kuling, som omväxlas med fronter med sydvästlig kuling. Inte så krångligt, bara att kolla vädret och smita ut när vinden är med, men den varar bara 1-2 dagar, så det gäller att vara noga med timingen. För att späda på nöjet ytterligare har naturen försett kusten med en mäktig havsström, Agullas-strömmen som strömmar söderut med tre-fyra knop utanför kontinentalbranten. För att hinna de 350 sjömilen vi hade framför oss, startade vi därför strax innan sydvinden vände, och seglade 40 sjömil dikt bidevind, mot den 20-22 knops friska vinden mot sydost, ut från kusten, för att placera oss mitt i strömfåran. När sedan vinden vände, var det bara att slöra med strömmen. Sedan en tid tillbaka tar vi in RTOFS, högupplösta ytvattenströmprognoser från Saildocs, som uppdateras dagligen. De kommer in som gribfiler med mejl via Winlink, precis som väderkartorna. De går bra att hämta med kortvågsradion och pactormodemet, precis som andra mejl. De underlättar väldigt mycket för vägval mellan de stora strömvirvlarna här. I Wikipedia står det att denna kustström är på 100 sverdrup (100 miljoner kubikmeter per sekund), vilket är tre gånger starkare än Golfströmmen utanför Florida och hundra gånger mer flöde än alla jordens floder tillsammans. Inte konstigt att det guppar en del när man seglar i strömfåran och möter dåligt väder. Wikipedia talar vidare om att strömmen orsakar 10 sverdrup upwelling av näringsrikt bottenvatten, så det förklarar att vattnet bitvis är ganska grumligt och alldeles grönblått av alger. För sportfiskaren är detta så klart spännande, men det finns inte fisk överallt. Precis som i golfströmmens mittfåra är här klart blått vatten, utan så mycket fisk och fågel, men så fort vi skar in på insidan av strömmen två timmar innan vi kom fram till East London, fick vi två trekilos tonfiskar, en skipjack och en bigeye. Det var skoj att segla över elva knop över grunt vatten i åtskilliga timmar i sträck, det är vi inte bortskämda med.

Nu har vi ankrat i Buffaloflodens mynning. En svag antydan till havsdyning letar sig in till ankarstället, där vi ligger.

Gustaf 18/12 2016 East London

13 dec 2016 2016-12-13 20:05 2016-12-13 20:05

På lejonjakt i Krugerparken.

Vi har hållit oss kvar i tre veckor vid den stenkaj, där vi ursprungligen lade till, i Richards Bay. Egentligen skulle vi väl bara klarera in, men vi blev kvar. Det är väldigt trångt här, och vill man komma ut härifrån, är det verkligen inte lätt. I förrgår fick ett tiotal personer hjälpa oss med att vända runt Caminante 180 grader, med linor och båtshake, så att vi kunde lägga oss lite längre ut. Nu bör vi inte irritera Marine Police lika mycket som förut. Vi har dröjt oss kvar här vid vår gratiskaj främst för att vi är för stora för marinorna här. Vi ville inte heller lämna Caminante för ankar, när vi hyrde bil för att besöka Krugerparken. Men nu börjar det bli dags att göra sig redo att segla söderut.

Vi har verkligen haft ett par tuffa campingveckor! Vi hyrde den minsta (billigaste) bilen (vilket vi hunnit ångra några gånger…), köpte billig campingutrustning och gav oss sen ut på vägarna. Krugerparken ligger ca 700 km norr om Richards Bay. Vi har till stor del bedrivit självhushåll i ett par av de tiotal läger, som finns inom parken. De fungerar som fort för besökarna och håller de vilda djuren ute. Klockan fyra på morgonen är det full rulle, då stiger alla upp för att komma ut och spana, men klockan nio på kvällen är det dödstyst (med undantag för djuren utanför). Det är urhäftigt att se giraffer, elefanter och noshörningar kliva runt på vägarna. Jag och flickorna skrek högt när de stod där och trängdes framför motorhuven, de är ju så stora! Gustaf ville inte backa undan, han skulle ta “bara ett kort till”…

Panic Hide vid camp Skucuza var en av mina favoriter. Där fick man kliva ur bilen och gå till ett träskjul och kika på flodhästar och krokodiler, på riktigt nära håll. Plötsligt kommer ett par elefanter klivandes ner i vattnet och sprutar kaskader med vatten över sig med sina snablar. Ett par African Eagles sitter i trädtopparna, gula Weavers jobbar frenetiskt med sina runda fågelbon som hänger som julkulor i ett träd, och vackra African Jacanas trippar runt och pickar i dyn. Vi ser lejon som äter på en f.d. buffalo och två slöa leoparder som vilar i träden. Vi kostar på oss en organiserad tvåtimmars utflykt med buss på natten, och stannar bredvid en orädd lejonhanne, som stirrar stort på oss ett par meter ifrån bussen. “Can we go now?”, utbrister en kvinna efter ett par minuter. Vi är så nära, och det finns inga glas i fönstren på bussen…! Även på campingarna är det äventyrligt. Första kvällen går elefanterna och betar utanför staketet. En annan kväll sitter vi på rad på en utesoffa och äter, när två hyenor stryker förbi bara ett par meter ifrån oss. Det känns bra med ett gallerstaket då. Men galler hjälper inte mot skorpioner. Vi såg en stor rackare på campingen! Tredje dagen, på väg norrut mot Camp Satara, ser vi virvelvindar omkring oss, som beter sig som små tornados. Jättehäftigt! På natten blåser det en sandstorm, sedan regnar det och åskar hela natten. Huh! Men campinglivet är både jobbigt och kul. Vi njuter av många varma duschar på denna resa. Sydafrikanerna har t.o.m. badkar i alla de läger vi besökt! I swimmingpoolen i Satara kommer fladdermössen och dricker vatten. Aporna är en stor irritationskälla. De knyckte en limpa från oss och märkte sedan att de kan jaga oss. I alla parker får man skjuta av apor ibland, särskilt om de får smak för människomat. Då kan de börja bitas. Aporna är vanliga och syns då och då på kajen här i Richards Bay. Här hittar de väl sällan mat, så de hoppar aldrig in i båtarna.

Efter ett jobbigt men roligt campingliv är det gott att vara tillbaks i sin bekväma båt. I morgon ska vi lämna tillbaks bilen, så i dag gjorde vi en enkel dagstur ner till Imlalaze park, gick några vandringsleder, och badade i stora vågor.
I dag var det Lucia. Barnen skrev av lite sånger i går, bakade pepparkakor, och i morse lussade de oss. De fick också lussa för Peregrine, som ligger precis bredvid. Vi är hemskt glada att ha våra vänner i Peregrine här, de har legat och väntat på bra väder utanför Maputo i 2-3 veckor. Det var väldigt påfrestande för dem. Som tur var var de inte ensamma, och marinpolisen där lät alla seglare få komma iland och handla, trots att de inte klarerat in! I efterhand kan man fundera över, om det inte hade varit bättre att klarera in i Mozambique och ha några bekväma veckor i spännande Maputo, istället för att ligga olagligt på den usla ankarplatsen vid Inhaca. Lokala seglare här bekräftar att myndigheterna i Maputo inte alls är så korrupta eller dyra, som vi alla trodde, när vi passerade förbi!

Tina, 13 december 2016, Richards Bay, Sydafrika

18 nov 2016 2016-11-18 19:32 2016-11-18 19:32

Ett smalt väderfönster till Richards Bay.

Längs Moçambiques södra kust finns i dagsläget fem ankarplatser, där segelbåtar ankrar utan att riskera att möta några myndigheter. Jag fascineras av att i vår tid, anno 2016, den här typen av information inte finns i någon tryckt guidebok. Nej, man skaffar kunskapen på www.noonsite.com, eller via seglare som kommit före, till den eller den intressanta platsen eller till det eller det landet. För den delen så finns det ju också någon som känner någon, som man kanske också känner.

En sydafrikan vid namn Sam i Kapstaden kör en radionät på 8110 kHz morgon och kväll, och där vi kan checka in och få en väderrapport. Frekvensen är inte för radioamatörer, men är en av de marina kortvågskanaler som flertalet använder här. Förvånansvärt många har faktiskt kortvågsradio, “SSB”, ombord. Annars kan man idag ladda ner väderfiler med en satellittelefon, och det är vad många också gör. Men jag tror, att i dessa ruggiga farvatten värderar man särskilt mycket att få chans att lyssna till en lokal “väderman”, och att få hjälp med att tolka väderinformationen.
Vi låg nu fem båtar ankrade väster om ön Inhaca, i Maputos hamninlopp. Ankarplatsen var inget vidare, och långtidsprognosen såg dyster ut, fronterna blev bara starkare och starkare. Vi diskuterade situationen på VHF-radion, kanal 69, och tre av oss beslöt att ta chansen att jaga vidare söderut, de 190 sjömilen till Richards Bay. Om 36 timmar skulle nästa kallfront komma. Vi bestämde oss, och det blev motorgång en hel natt, ut mot en kraftig motström utanför Maputo. Väl därute blåste det inte 7 m/s emot, utan den dubbla. ‘This is ridiculous”, muttrade den gamle garvade seglaren Jack från Zorana på radion. Med motorns hjälp stångade vi oss alla ut mot vinden. Vi gav vädret en timme. Sen skulle vi ge upp. Men vinden vred från S mot SO, och vi kunde iallafall motorsegla. Fem på eftermiddagen kunde vi stänga av motorn. Den svaga motströmmen vände till medström, knop för knop 1, 2 och sen 3-4 knop. Andra natten blev vår fart 10-12 knop. Det blev en vild natt med vind och squallar, ganska ok, och vi surfade in i Richards Bay hela tolv timmar före fronten. Vi var tre lyckliga besättningar som kunde förtöja vid “international jetty”. Vi stapplade trettio meter in på restaurangen Dros och åt upp hela deras frukostbuffe för 3 USD/person. Jim och Helen från Gaia hjälpte till att ta våra förtöjningar. Det var min födelsedag, och som vanligt kunde jag inte låta bli att nämna detta, och då svarar Helen att det var hennes födelsedag också. Så det blev champagnefrukost!

Idag har vi varit i hamn i sex dagar och njuter fortfarande av detta enkla faktum! Vi ligger kvar vid samma kaj. ARC-rallyt som går jorden runt har fyllt upp Zululand Marina, så vi andra köar för plats. Flour Girl kom in igår från Maputo. Men det dåliga vädret har hindrat och hindrar fortfarande många av våra vänner att komma söderut, hit, dit alla vill. Vi lämnade alla hamn ungefär samtidigt, men ström och vind splittrade oss. Flera ligger kvar på ankarplatser, många hundra sjömil norrut. Ett par båtar har kommit in, främst från Reunion. Vi noterade tre söndertrasade försegel, en bruten arm och en båt med trasig motor, som blev bogserad in.

Vi fick en fyra meter lång reva i rullgenuan, så den är hos segelmakaren i Durban för reparation. Saltvatten kom in via rattpiedestalen till motorrummet, så en säkring gick i autopiloten, men efter handpåläggning tror vi nu den fungerar.
För övrigt har vi det såå bra. Det är väldigt socialt att ligga vid en allmän kaj. Vi gör underhåll på båten och äter massor av äpplen, rödbetor och majkolvar..! Barnen leker med andra barn här eller i Zululand marina varje eftermiddag. Marinan har stora gräsytor, lekplats och swimmingpool, perfekt för barn. Idag var det yoga, Lovisa har blivit yogafrälst.
Lite tråkigt är att Sydafrika har blivit ett mycket farligare land att vistas i. Vi bör inte gå utanför restaurang- och marinaområden nattetid, folk har varnat oss.
Shoppingmallen är enorm, och allt kan köpas. Nio av tio besökare är svarta, och de är mycket mer välklädda än de vita, som ger ett lite mer slitet intryck. Vi, som har sytt ihop våra gamla skor sista halvåret på Caminante, får nog styla upp oss lite.

Tina, Richards Bay, Sydafrika, 18 november 2016.

10 nov 2016 2016-11-10 07:00 2016-11-10 07:00

I Moçambique.

Vi ligger för ankar bakom en liten ö utanför Maputu i södra Moçambique tillsammans med några av våra kompisbåtar, bl.a. Zorana och Flower girl.

Busväder är i annalkande, så vi beslutade att gå in till Maputu, den sista av de tre naturhamnarna längs Moçambiques kust. Seglingen ner gick med god fart tills det var 40 sjömil kvar. Då kom en för-kallfront och vände vinden tvärs emot, för att sedan vända igen och – hit och dit. Samtidigt reste sig sjön så båten hoppade upp och ner och slog vinden ur seglen tills vi blev alldeles nippriga av alla fåfänga segelskiften. Med motorns hjälp kom vi förbi alla rev och sandbankar och upp i den tidvattensforsande flodmynningen här i Maputo. I morgon kommer kallfronten med sydlig vind, så får vi se vad som händer då. Kanske får vi lite regn, så saltet spolas av däcket, det är väldigt krispigt just nu. Inget regn och mycket saltspray de senaste veckorna.

Drog upp en 5 kg tonfisk vid lunch, men stoppade filéerna i frysen. Tina gjorde pizza för att fira ankringen.

Gustaf 26-01S 32-54E kl.21 9nov 2016

Older posts

Newer posts