19 nov 2013 2013-11-19 00:39 2013-11-19 00:39

Under segel igen

Klarerade ut från Jamaica efter lunch och lättade ankar med sikte mot Kuba. Vinden var först frisk, runt 10 m/s ost-nord-ost (ENE) med regnbyar, men har nu efter skymningen mojnat till 7 m/s, halvvind/slör.

Mellan Antigua och Bermuda håller det på att födas en tropisk storm, men vi räknar med att den går mot USA, så vi slipper stifta närmare bekantskap med den.

Vi hade skola med barnen både lördag och söndag för att kompensera våra seglingsdagar hit från Curacao. Det hade de faktiskt inget emot. Lördagen tog vi bussen västerut mot några vattenfall och hade en riktigt trevlig eftermiddag med mycket bad. Söndagen blev en servicedag. Förutom sjösurrning hade vi två trasiga laptops där skärmgångjärnen brutits loss ut chassit, varav den ena gick inte att starta längre. Jag hade också ett kort teleobjektiv, 85 mm F1.8 där “chipet” spruckit så kameran inte ville ta bilder med det. Det är tropikvärmen som tar ut sin rätt. Chiphållaren var i plast liksom datorchassina. Kass! Tacka vet jag mina objektiv från 60-talet. Ingen plastskit där. Det blev till att bygga upp med epoxi och modifiera gångjärnen på datorerna så de inte trögar så mycket. Objektivet blev som nytt, men datorerna, vilka nu funkar igen, är efter operationen lite veka i livet och behöver stöd bakom skärmen om den nu inte står rakt upp. Det var ett måste, om de inte skulle ha brutit sönder chassit igen. Den ena hade jag redan lagat en gång. Men de kommer inte att gå sönder mera nu. (hoppas jag…).

Vi har fulla segel, gör runt sju knop (vår standardfart tycks det som) och barnen leker med iPaden i sittbrunnen, Tina tar en lur före nattvakteriet.

En av många fattiglappar dök på mig när jag slängde soporna, precis innan vi skulle segla. Han försökte sälja en sauersop, en i vårat tycke ganska tråkig frukt, och hävdade att hans lilla dotter låg där hemma och svalt. -Kanske bäst att ge henne frukten då, tyckte jag, hon skulle bli proppmätt, den var på säkert ett kilo. Vi hade redan gjort slut på våra sista jamaicadollar och dessutom träffar man tjugo tiggare om dagen här, så det går inte att dela ut allt man har var gång. Njae, det hade han inte tänkt på… Nästa fråga var om han kunde segla med till Kuba, då skulle han kunna ragga upp en kubansk fru. Jag tänkte ett ögonblick på hans påstådda dotter och påpekade att imigrationsmyndigheterna på Kuba nog hade synpunkter på om vi dumpade honom där. Lagen säger, som alla långseglare vet, att vi i så fall strax får betala flygbiljetten för att flyga honom ur landet igen, och vilken glädje får han av det? Smiter han är vi i “deep shit”. Jag rekomenderade honom att ta en färja… Inte lätt att vara snäll samtidigt som man är vettig, och svårt att svara förståbart på alla frågor och önskemål. Tina tycker jag är för dumsnäll som svarar på alla frågor och tiggerier. Sånt är livet ibland. -Jobbigt.

Gustaf 23.30 GMT 18Nov 2013 18-32.8’N 76-45.9’W

18 nov 2013 2013-11-18 16:53 2013-11-18 16:53

Bildgalleri – Jamaica

15 nov 2013 2013-11-15 05:51 2013-11-15 05:51

Blue Mountains, Jamaica

Yeah Man!
Tina pratar med en gammal dam om grönsaker. Yeah Man! Så tilltalar kvinnorna varann, man blir nästan lite full i skratt. De flesta killar har dread-locks och är inte främmande för att röka lite ganja, av dofterna på gatan att döma. Dock inte tullgubbarna, de sög hellre på en starköl i Caminantes sittbrunn.

När vi klarerade in på Jamaica skulle vi uppge hur många gallons starksprit vi hade av olika slag ombord. Gin, brandy, wiskey, rom etc. Pinsamt, vi hade bara någon flaska rom och jag fick ursäkta mig med att vi ska köpa mer på Kuba så snart vi hann. -Ja, ja, den är billigare där och god med för den delen tyckte tullaren. Damen från jordbruksdepartementet som inspekterade matförråden och köttet i frysen var lite besviken på att vi köpt på oss så mycket mat redan. Ska ni inte handla nåt alls här? Chips har vi i alla fall på Jamaica!! Jag försökte förklara att vi skulle vidare till Kuba och vara där kanske två månader. Hon såg förfärad ut. -Där finns ju ingenting, inte ens mjölk åt barnen! Vi bjöd henne på lunch ombord och sen så såg hon lite gladare ut.

Ja, Jamaica är annorlunda. Coolaste, och ett av de mest harmoniska länder jag sett tror jag. Men, vi har inte varit i huvudstaden Kingston än, där klimatet nog är lite hårdare. De vi pratat med här älskar verkligen sitt land. Nästan alla är svarta. Alla hälsar vänligt. Många vill tjäna en hacka på att guida, sälja något eller prata en stund om livet, varefter de frågar om dricks. Ja det är väldigt fattigt. Nästan alla bor i skjul. De hundratals pubarna är skjul och i alla mataffärer hänger romreklam med halvnakna damer. Dekadens, tänker man lätt, men en lycklig dekadens. Det är ganska många invalider ute på stan. Enbenta, blinda och såna som nog haft polio. Men de kämpar upp för backarna på väg till jobbet. De flesta verkar gå eller lifta till jobbet. Många kilometer upp i bergen. Gud vilken fysik de har. Gå och gå och gå och sen hacka uppe i odlingarna och sen gå hem igen.

Vi hyrde en liten bil idag och körde runt uppe i bergen som är så där 2000 meter höga och otroligt lummigt gröna. Exploderande grönska kunde man säga. Det regnar varje dag även om det mesta hittills kommit på natten för oss. Uppe i bergen följer vi serpentinvägar med hisnande raviner och vattenfall överallt. De flesta medtrafikanter (dock inte så många, mötte c:a en per halvtimme) kör ganska sansat däruppe i bergen. Det är mest lastbilar och minibussar och de får väl laga själva om de kör sönder något. Men nere i byn på kvällen kanske det ibland är si och så med den där försiktigheten. Enstaka gånger om kvällen från ankarstället hör vi nån som burnar loss och kör som en galning eller så är det någon sällsynt skottlossning, men på det hela taget är det lugnt, förutom den ständiga partymusiken som strömmar över havet. Men det bor ju bara 18 000 själar i Port Antonio så det är kanske inte så konstigt att det är fridfullt. Vi har inte sett eller hört om någon som råkat illa ut här ännu, så jag börjar tro att min tidigare skräck för det “kriminella Jamaica” var väldigt överdriven. -Snarare tvärt emot. Mycket vänligt!

Huvudnäringen är kaffeodling uppe i bergen, men den är synnerligen dåligt organiserad och man ser företrädesvis enstaka buskar blandat med köksträdgårdar med grapefrukt, brödfrukt, lite tomater m.m. Överallt springer höns och getter. Ja, så fattiga är de inte och svälter gör de inte, men några stora pengar drar de inte in. Detta leder så klart till att de får betala rejält för skolor och sjukvård och någon pension finns inte automatiskt till den som blivit ganmmal och krasslig. -Man får lita till sina barn, sa en gammal dam vi skjutsade i dag, ner längs den slingrande serpentinvägen i skymningen. Hon hade fött sju stycken barn! En bodde nu i Kanada och en i USA och de skickade hem lite pengar till henne. Jag kunde inte låta bli att fråga henne vad hon tyckte om männen och deras laster och om också kvinnorna rökte ganja. -Nej, inte så vanligt, det är ju inte tillåtet sa hon. Hmm. -Men för männen då, frågade jag? -Det är ju deras val, och det finns faktiskt många arbetsamma, hederliga familjeförsörjare som röker ganja, tyckte hon när jag pressade henne på om hon tyckte karlarna blev dekadenta av ganjan. Alkohol är nog sämre då. Hon var på väg till Jehovas Vittnens möte denna torsdagskväll, och kom tack vare oss en timme för tidigt. Annars hade hon haft minst fem kilometers promenad nerför berget. Tidigare hade hon och mannen haft ett par anställda och en liten kaffeodling, men när världspriserna sjönk fick de dra ner. Fantastiskt gott kaffe är det i alla fall, tog en kopp på ett fik

Vi ligger ankrade i Errol Flynn Marina och betalar 25 US dollar per natt för det. Blir nog inte så många nätter till, även om polen, varmvattensduscharna etc. är fina. Lite för dyrt för oss och kanske vi är för fega för att ankra utanför dollarturismens skyddande borg, så vi seglar väl vidare norrut mot Kuba så småningom. Marinan kallar sig superyachtmarina och standarden är faktiskt på den nivån, det är så man känner sig lite bortkommen, men ännu har de bara haft fem gäster denna säsong och ännu verkligen inga superyachter, så inte konstigt att chefen la en timme på att visa oss runt. Vår närmsta granne är en norsk Bennetau 49:a med glada TV-grabbar. De kommer uppifrån Florida och är på väg mot Trinidad. De visade lite av sina senaste filmer de gjort ombord och man blev genast inspirerad! Skitbra! I kväll har de nog köpt med nåt kul från stan för det skrattas och fnissas våldsamt från deras håll.

Gustaf 4.45Z 15/11 2013, Port Antonio, Jamaica

12 nov 2013 2013-11-12 19:07 2013-11-12 19:07

Bildgalleri – Curacao

12 nov 2013 2013-11-12 02:41 2013-11-12 02:41

Mitt i Jamaicakanalen

Mörkret har fallit och månen och Venus strålar bland stjärnorna på det gnistrande havet. Långt bort syns lanternorna av ett handelsfartyg. Har sett ett halvt dussin såna under dagen, så vi får betrakta det som trafikerade vatten, och är nu glada för att vår AIS sänder vår position, kurs och fart så det blir lätt för dessa att hålla undan för oss. Har sett drivande sargassotång några gånger i dag och lite spridda sopor på havet, dock inte anmärkningsvärt mycket. Vi har sett några bruna sulor på håll och allt detta ger känslan av närhet till land, även om vi ännu är 35 sjömil till närmsta ö, en liten holme vid namn Navassa Island i USA-ägo. Övervägde ett tag att ankra där för att snorkla lite, men eftersom det är Tinas födelsedag i morgon var vi sugna på att anlöpa Jamaica direkt, vilket bör bli i morgon vid gryningen. Det är nu 50 sjömil kvar och vi slörar just nu förbi Jamaica för att efter gippen komma lagom fram i dagbräckningen.

Det susar lite från propelleraxelgeneratorn som är påslagen för att ladda batterierna. Härom natten körde vi den senast och då gav den ständigt över 20A och toppade på 57A, så batteribanken blev fulladdad på 6 timmar varefter jag la in backen så att den åter stängdes av. Men då seglade vi runt 7 knop, nu gör vi bara runt 6 knop vilket nog ger ca 10A i snitt. Under 5 knop är den ingen idé att ha på, då laddar den ur batterierna med upp till 5A. Men vid så låga farter laddade fortfarande vår Missouri permanentmagnetgenerator, den var perfekt för lite lägre fart. I stället blev den tyvärr otrevligt varm vid högre hastighet och tillförde båten ett litet tjutande från de starka magneterna. För att kunna lita på den borde jag satt templarm på 85 grader och en rejäl fläkt. Neodynium-magneterna tål inte mer värme. Dock sitter de i rotorn som väl är lite svalare än höljet. Tror de överdrivet starka magneterna i den 14-magneters Missourigeneratorn ger en del järnförluster i statorn, och att det är därför det blir varmt när järnet mättas fram och åter. Som en transformator man driver med lite för hög spänning och som brummar ilsket och blir varm när järnet mättas. Men använd som vindgenerator gör detta inte så mycket. Där är kylningen god. Men i motorrummet som kanske redan är uppåt 60 grader varmt efter att kört motorn några timmar finns inget utrymme för förluster, då grillas magneterna. Missouri säljer en variant med bara sju magneter som kanske lämpar sig bättre för motorrummet, men den kräver nog högre uppväxling. Jag har 32 cm remskiva på axeln och 8 cm på generatorn.

Samariummagneter istället för neodyniummagneter vore en annan lösning, de tål 120 grader, vilket bör räcka. En annan princip vore en luftlindad pannkaksgenerator, såna finns det många byggnadsbeskrivningar till på nätet, för små vindkraftverk. De har inget rotationsmotstånd innan man tar ut ström, så propellern snurrar lättare igång och så har de järnpulvermagneter som tål rejält med värme, dessutom är de tysta och laddar redan vid 300 rpm, precis som missourigeneratorn. Nackdelen är att de får en tallriksstor diameter eller mer för att kunna ladda vid dessa låga varvtal, så de kräver ett hyfsat rymligt motorrum. En mer kommersiellt gångbar princip är en rejäl bilgenerator som vår, men där regleringen ersatts för att optimera propellervarvtal, värme och energiuttag. Kanske jag någon gång snickrar ihop den ideala axelgeneratorn och kommersialiserar den, så andra långseglare slipper vår långa väg av generatorbyten -optimering… En sådan bör kunna ladda som en funktion av kuben på seglingshastigheten istället för som vår, att ge minus vid under 5 knop och 50 A+ vid 8 knop. Nej, här finns utrymme för lite go styrelektronik..

Oj då, ursäkta detta generator-navelskåderi. Lite skadad är man kanske av dylika funderingar. Men strömfrågan är synnerligen viktig för långseglare, särskilt såna som styr båten med autopilot och har både kyl och frys. Då behövs hundratals ampertimmars laddning varje dag, och 500 W solpaneler allena är långtifrån tillräckligt.

Snart dags att gippa nu, vi har Formigasrevet 13 sjömil förut. Sen kan vi slöra raka vägen till Port Antonio, norr om Henry Holmes bank.

Gustaf, 01.27GMT 12/11 2013, pos 18-17.2’N 75-38.6’W

11 nov 2013 2013-11-11 10:15 2013-11-11 10:15

Vattenmelon och spöken

Jag köpte en 10-kg vattenmelon när vi var och klarerade ut på Curacao och det tunga aset släpade jag i ryggsäcken i värmen på bussen tillbaka till båten. I dag har jag skurit bitar av den i det oändliga och oj vad vi kalasat hela dagen. Ändå har vi 2/3 kvar, som jag till slut lyckades få in i kylen så att den inte ska jäsa innan vi spottat sista kärnan överbord. Perfekt, knallröd och himla söt!

Mitt i melonmumsandet och det förtrollande blå karibiska havets prakt kom ett dussin spinner-dolphins och visade lite av sina hoppkonster. De är inte så stora men desto lekfullare, och himmel vilken acceleration, och vilka hopp! De red länge i bogvågen och kikade på oss, hela familjen, där vi stod i fören med stora leenden. Karin kom fram till att hon inte ville bo på en båt mer utan i havet och vara en delfin, de såg ut att ha så vansinnigt roligt. Men sedan drog hon ihop ansiktet i medkänsla och tyckte synd om dem när de landade med magplask efter fem-sex-metershopp, gång på gång. Ajaj vad det måste göra ont på dem. Hon har oändlig empati med alla djur, det lilla livet. I kväll fick Karin ha iPaden för sig själv hela kvällen till elva och hon omväxlade mellan att hoppa över krokodiler och träna språk, för Lovisa gick och lade sig tidigt. Lovisa sa att hon såg fram mot skolan i morgon, det har varit för mycket ledigt med en hel helg, tyckte hon. Nu när sjöbenen sitter, behövs bättre stimulans än bara iPad och ljudsagor för Lovisa.

Vi har kommit så långt på vägen att vi börjar fråga oss hur långt det är kvar, och just nu är det 140 sjömil fågelvägen till Port Antonio på Jamaica, där vi ämnat göra ett strandhugg, kanske för ett par dagar eller ett par veckor. Återstår att se om stället är i vår smak, men vänner och guideböcker lovordar den lilla byn och det bergiga och gröna landskapet. Även så Errol Flynn, som slog sig ner där en gång, tills han enligt uppgift söp ihjäl sig. Så framför oss ligger nu Jamaica Channel, laddad med ett par lömska rev som man gör bäst i att undvika.

Stjärnorna försvann vid elvatiden i kväll, precis som de gjort de två tidigare nätterna, och det var åter dags att sätta på radarn. På natten ser man inte squallarna förrän de är över en och det gäller då att hålla utkik efter de svarta spökena på skärman som betyder hård blåst och ösregn. Egentligen har vi inget alls emot detta ösregn, däcket är väldigt salt vid det här laget, men eftersom vi bär fulla segel måste mesan och halva storen rivas ner om vi kommer in i en sådan, och det med fart och fläng. Det lämnar oss sedan utan schvung i seglingen och det är ganske jobbigt att hissa upp all duk igen, särskilt som jag vet att den kanske snart ska ner igen, så det blir i så fall gluppig, halvdan gungsegling större delen av den resterande natten. Nej hellre spökjakt med radarn så länge det går, jag föredrar att slita ner duken i sista sekunden så det inte sker i onödan. Och i natt lyckades jag behålla fulla segel tills nu på femtiden på morgonen, vilket jag firade med en rejäl kopp kaffe.

Nu har stjärnorna kommit tillbaka och det är bara fyra squallar på radarn, den närmsta 12 sjömil bort. Kanske klarar vi oss från att reva i natt!

Gustaf 9.10Z 11/11-2013 pos 17-06.5’N 74-24.0’W

10 nov 2013 2013-11-10 16:26 2013-11-10 16:26

Ägg- och baconfrukost på havet

Det har varit natt med en del segelskiften. Vi passerade genom ett tjockt stråk med squallar och fick sick-sacka oss mellan åskmolnen. Periodvis var vi nedrevade till tredjerevet i storen och hade mesanseglet bärgat, när vindmätaren rusade upp och konfrontation syntes ounviklig. Det är till stor hjälp att ha radarn, skurarna syns på 20 sjömils håll, men det luriga är att de ibland löser upp sig och ibland föds de ur intet. Ett stort moln jag trodde det skulle vara omöjligt att undslippa delade sig som genom ohelig magi när det passerade oss och vi gled igenom en liten springa i squallen, och man kände den kalla luften från högre lager skölja över oss, men inga kulingpustar, bara några regndroppar. När det kommit förbi slöt sig åter springan och jag tänkte på Moses som gick över Röda havet. Jag brukar normalt inte tro på såna historier, men ibland undrar man… Vi seglar sedan femtiden åter med full stor och senare också med full genua, men mesanseglet är ännu nere. Prioriterade i stället en stabil frukost när jag kom upp ur kojen.

Vinden lite lugnare idag, tvärt emot vad prognosen sa, runt 9 m/s och fortfarande ostlig. Utmärkt segling, men Tina är lite slö efter en lång nattvakt, hon nekade både kaffe och stekflott. Hon har gjort ett fint jobb hela morgonen med att roa barnen med olika sagor. Det krävs lite påhittighet att hålla alla på gott humör ibland, när den ena vill si, den andra så…

Fortfarande ingen fisk, får skylla på att jag bara har en lina ute. Tycker det borde nappat, men det kanske kommer senare. Ett fartyg passerade 10 sjömil akter om oss vid fyratiden, annars inget liv i sikte, inte ens en fågel det sista dygnet.

Gustaf, 15.25GMT 10/11 2013 pos 15-48.4’N 72-45.0’W

10 nov 2013 2013-11-10 03:26 2013-11-10 03:26

Caminante forsar fram

Den utlovade friska passadvinden har kommit gradvis under dagen och jag fick ta in bommarna och bärga genuan på kutterstaget och sen släppa ner rullgenuan i lä. Vinden är vad som kallas brant slör, dvs nästan halvvind, och driver oss fram i en bit över åtta knop. Det är ännu nästan fulla segel så när som på ett varv på genuan. När vinden ökar alltmer och vi kränger ner, blir båten mer och mer lovgirig och vi har nu runt 8 graders roder mot lä för att hålla emot. Ökar det mer får jag ta in lite rev i stor eller mesan för balansens skull, men så klart också för komfortens, hon blir liksom de flesta båtar lite slingrig när hon närmar sig båtens maxfart, som är 9-10 knop.

Vi har haft en riktigt slö dag, lyssnat på sagor och musik och barnen har spelat lite iPad till och från, men eftersom inte sjöbenen är på plats ännu, får man ta det lite försiktigt med sånt och Karin fick offra lite av köttbullarna med lingonsylt åt Neptun.

I går vid midnatt siktade vi Aruba, som vi seglade förbi på lovartssidan på ca 20 sjömils håll. Den syntes mest som ljus på himlen och en lång rad röda, blinkande lampor, som jag gissade var en vindkraftverkspark.

Det svirrar flygfisk i vår bogvåg då och då. De flyger hundra-tvåhundra meter, iväg i långa kurvor. Ett par stycken har landat på däck. Det är fortfarande väldigt varmt här, definitivt ingen höstkänsla, särskilt nere i båten, eftersom vi nu fått stänga däcksluckorna då skvätt ibland letar sig upp på däck. Tur att vi har satt in så pass mycket doradoventiler och fläktar!

Medan det skymde krävde Karin och Lovisa att jag skulle berätta “Gamla Draken”, deras högst hemmapåhittade favoritsaga, där det förväntas dyka upp monster, magi och äventyr timmar i sträck. Och de verkar minnas alla tidigare episoder från gångna år och påminner mig om förvandlingar och olika hjälpsamma varelser som huvudpersonerna Karin och Lovisa bekantats med förut, och som behändigt passar in nu, för att lösa dagens kniviga gåta…

Gustaf 2.17Z 10/11 2013. pos 14-45.3’N 71-40.9’W

9 nov 2013 2013-11-09 01:25 2013-11-09 01:25

Reggae-båten

Bob Marley spelar däruppe i sittbrunnen och en röd sol har just gått ner under några svarta moln. Vi är i Reggae-mode och Tina har skött trummorna, för i går klarerade vi ut från Curacao! Så det gäller ju att komma i stämning. Efter mycket pyssel för att få klart skepp fick vi upp ankaret klockan tre på eftermiddagen och styrde till havs.

Ännu är det ganska svaga vindar, 6 m/s från OSO, men prognosen säger att det ska öka till 10-13 m/s, vrida på ren ost och stå sig så en vecka, så det bör bli en rask segling mot Jamaica även om det är en bra bit, som från Göteborg till Orkneyöarna, lite drygt.

Vi har 200 kvm segel uppe, de två stora genuorna samt full stor och mesan och vi slörar så högt i vind det går innat vår 75 kvm rullgenua, som är utbommad i lovart, kollapsar. Loggen visar sex till sju knop, men det är absulut ingen sjögång, eftersom vi fortfarande har sjölä bakom Curacao. I skymningen hade vi besök av några delfiner som hastigast, innan de drog vidare.

Vädret har varit lite regnigt och squalligt till och från senaste veckan, så det är mödan värt att kolla radarn ibland så vi inte blir överraskade med för mycket segel uppe. Vi har seglat ikapp med en svart fläck på radarn som legat precis 2.5 sjömil bakom oss i två timmar men nu börjar den till slut lösas upp, så jag frestas att koppla av lite och inte jäkta på.

Det hade vuxit duktigt med alla möjliga djur under vattenlinjen på båten de gångna sex veckorna vi legat i Spanish Harbour. Jag fick lägga fem timmar på att skrapa rent. Skönt att kunna fylla sina dykflaskor själv. Har satt in 8 st 1000uF 450V kondensatorer för glättning i den kinesiska trefasinvertern vi köpte en gång, så nu kan jag köra dykkompressorn som behöver trefas med vårt lilla enfas elverk. Då blir vi teoretiskt inte heller beroende av motorn för att ta upp ankaret och köra den STORA brandpumpen om det skulle behövas. Kanske orkar jag dra kablarna m.m. för detta, om jag skulle känna mig uttråkad någon dag.

Men ännu har jag långt kvar till att bli uttråkad. Byggde ju ett partybord på akterdäck förra veckan och det har vi nu invigt multipla gånger med bravur. Det har varit en väldig social aktivitet här på Curacao. Inte så säkert det blir lika mycket kalasande på Jamaica och Kuba till en börja med i alla fall, eftersom vi kommer väldigt tidigt på året. Orkansäsongen är ju egentligen inte över förrän första december.

Karin och Lovisa har lekt med de två flickorna på Bayamee (Australien) och de tre flickorna på Daphne som alla är väldigt glada i romersk och grekisk mytologi samt Harry Potter, spellar och magi, så det har blivit många spellböcker skrivna, olika utklädnader, teaterpjäser m.m. m.m. Det har varit kul att se hur skoj de haft. Jade från Daphne och Lena från Marlin har sovit över här medan Lovisa har varit och sovit över hos Daphne-flickorna. När vi träffas igen på västsidan av Panama har vi planerat att börja med latinlektioner för barnen eftersom det finns ett uppdämt behov för spellar och magi och sånt kräver så klart Latin! Allt från romartiden har blivit mycket populärt. Dessutom har Paul, Daphne-pappan, studerat detta gamla språk, och förhoppningsvis kommer han ihåg en del. Det ska bli skoj, har skaffat böckerna och börjat titta på det själv lite grann.

Barnen leker just nu med den nya iPaden som Tina köpte med sig från Sverige. Lovisa och Karin har spelat sig igenom en liten engelskakurs med den, men nu är det ett veterinärspel som gäller, verkar det som. Vi har också installerat Rosettastenen på laptopen och där tränar Lovisa spanska och Karin engelska. Det är hög tid att plugga spanska här. Hittills har många lekkompisar pratat engelska, men från och med Kuba blir det spanska, ända till påska. Sen blir det franska i Franska polynesien, suck. Sånt är livet. Som seglande barnfamilj kommer man inte ifrån skolarbetet.

Gustaf 00.14GMT 9 November 2013, pos: 12-17.0’N 69-15.3’W

1 nov 2013 2013-11-01 06:51 2013-11-01 06:51

Halloween på Kalas-båten Caminante, Curacao

Tina diskar energiskt, men det mesta har vi fått undan. Lugnet har lagt sig och barnen sover.

Vi har just haft Halloween-party ombord tillsammans med amerikanska Daphne och australiensiska Bayamee. Hela dagen lödde vi och byggde vi kalaslampor och gjorde dekorationer, utklädnader och lagade mat. Barnen har sett fram emot den utlovade festen en vecka minst och det blev väldigt lyckat. De tre Daphne-flickorna var utklädda till romerska gudinnor, Lovisa var häxa, Karin zombie, Tina pumpa och jag var en hårdsminkad dödskalle. Men läskigast var lilla Darien som var en långhårig bloddrypande barnvampyr, som fick Karin att backa av skräck. Karin undrade sedan hur Darien fått håret att växa så fort…

I lördags var vi hos Travis från trimaranen Piragua på 27-årskalas. Hans familj har ett fantastiskt party-hus vid vattnet och femiototalet gäster spelade biljard, pingis och dansade. Som vanligt mötte vi trevliga människor som rotat sig här på Curacao. En var tandläkare och författare, en flygmekaniker och en tredje var kemist/uppfinnare som tagit fram en metod för linsslipning vilket inbringat väldigt mycket pengar. Men fast han var över 60 år och rik som ett troll kunde han ändå inte låta bli att vara västra Karibiens proffsigaste watermakerbyggare.

Svenska Corinne med Johan och Liselott ombord seglade ut ur vår värld i morse, på väg mot Antigua för att återuppta sin kite-surfning. Också med dem har vi kalasat med bjudning och returbjudning, och dansat till fyra på morgonen.

Mellan kalasen har vi fått lite byggt på båten. I går och i förrgår byggde jag ett nytt teak-bord på akterdäck i sextumsplank vi köpt på Trinidad. Vi har till sist fått ordning på vår bångstyriga ICOM-AIS. Den har garanti-reparerats flera gånger och jag tror skälet till haverierna varit att dess VHF-antenn varit jordad i sitt antennfäste i masten/skrovet vilket givit en jordloop till matningen. Nu är antennen satt på en stor isolator jag byggt och vi hoppas på bättre lycka framöver…

Vi har också varit flitiga med promenader i området och har gått tre-fyra timmar nästan varje kväll i olika riktningar. Tidigare har det inte alltid varit så populärt att dra med barnen på långpromenad och vi har fått muta med god matsäck, men nu har de börjat uppskatta knatandet mera.

Tina var ju hemma och hälsade på i två veckor när jag var ensam med barnen och då passade jag på att vara lite extra energisk med skolundervisningen, vilket gav en puff framåt. Särskilt läsningen med Karin har varit framgångsrik och hon läser ganska bra nu. Lovisa är så långt före sin årskurs så det är svårt att vara sträng mot henne, men vi jobbar på och hon skriver någon liten uppsats varje dag och har lite matte och vi har oftast en lektion med SO- eller NO-ämne på eftermiddagen. Fysik och historia är favoriterna och vi har just kommit till Caesars kamp mot makten i det gamla Rom. Jag tycker det är jätteskoj att repetera Assyrier, Babylonier, Persier, Greker, Maccedonier etc. Men nu när Tina är hemma styr hon upp allt skolarbete som jag egentligen borde gjort, så jag får skruva på båten denna veckan istället.

Ankarstället vi ligger på är en mycket skyddad och väl förgrenad vik. Absolut inga vågor och här är lugnt och fridfullt. Ja, jo föresten… Satt uppe sent och läste Greve Dracula häromnatten. Klockan närmade sig tre och stackars Lucy hade återigen blivit lurad fram till fönstret av greven i form av en fladdermus som sög ut blod och liv ur halsen på den stackars kvinnan. Hon hade då redan börjad visa tecken på att börja förvandlas till vampyr! –Då.– In i båtens beckmörker flyger en stor fladdermus rakt mot mig men vänder när den kommer in i ljuset och försvinner genom den svarta korridoren till barnens hytt. I tre nätter upprepades denna fladdermus-attack. Inte bara för Lucy utan även ombord Caminante. På Travis kalas frågade jag om de varit med om detsamma och jo, det är fruktfladdermöss som dras till lukten av bananerna och ofta ser man bitmärken på frukten på morgonen. -Vampyrfladdermöss då? -Nej bara på fastlandet lite söderut, men de är så små så de biter en mest i kanten på näsborrarna och öronen och så, halsen ibland, bara om de kommer åt.

Gustaf 05.20z 1 Nov 2013 Spannish harbour, Curacao 12-04.67N 68-51.46W

Older posts