2 oct 2013 2013-10-02 06:55 2013-10-02 06:55

Höst?

Oktober. Hmm. Märks inte här.

Här går livet sin gilla gång. Dagarna domineras faktiskt av skolarbetet med barnen just nu. Vi skolkade ju några dagar på Trinidad och tog det lite lugnare på hitseglingen, så nu försöker vi komma ikapp. Har haft poesi-studier med Lovisa idag. Läste några olika dikter tillsammans från olika svenskspråkiga författare vi hade till hands, Lagerkvist, Runeberg, Bellman och Ekelöf och tittade på tolkningar, känslor, och sen också ganska mycket på hur de konstruerats, fot och stanza. Så läste vi tillsammans den engelska wikipedian som är jättebra på att förklara dessa saker med massor av exempel. Lovisa tyckte det var jätteroligt och vill snarast fortsätta med jamber, sonetter och gammal hexameter, och kanske ska hon försöka skriva något själv nästa gång. Dadam dadam dadam dadam dadam… Med Karin hade jag i dag glädjen att lura henne till att tycka att matten är riktigt rolig. Det är nog den bästa belöningen för läraren, när eleven inte vill sluta lektionen.

Litorina har lärt oss ta gummibåten till plajan vid ankarlagunens inlopp vid tre-fyratiden på eftermiddagen och sitta under träden och prata eller bada i det klara vattnet med barnen. Lovisa är väldigt road av cirkustrix och hon vill stå på axlarna och bli kastad så högt i luften det går, m.m. m.m. Karin leker mycket med Cassandra på Litorina som hon längtat efter när vi varit åtskilda ett par månader. Nu är de som ler och långhalm och Cassandra bodde över hos oss två nätter i helgen. Mycket fniss och bus första kvällen, men aftonen därpå var de desto tröttare och somnade bums.

Tina har fått tag på internet här, om än lite långsamt, så en del tid på kvällen går till att läsa om sånt som hänt inom teknikutvecklingen sen sist och så har jag beställt ett knippe billiga Kina-produkter på det kära ebay. Man häpnar över hur mycket mer man får för pengarna där, jämfört med i dyra båttillbehörsaffärer. Mellan fem- och tjugofalt billigare. Men, såklart åker man på ett och annat stolpskott, men då har man ändå bara blivit blåst på en dollar. I båtaffärerna kostar stolpskotten mer. T.ex. köpte vi en man-över-bord-moj en gång för minst tusen kronor, vilken inte tålde solljus…

Jag bytte förfiltrena till watermakern idag, de stoppade flödet för mycket sist jag körde, så slangarna skrumpnade ihop. Det var veckfilter jag försökt tvätta och återanvända, men de satte igen sig betydligt snabbare nästa gång, kanske på fem-sex veckor. Vem vet, kanske sög de i sig nån blomning av något vattentätt plankton… Annars går watermakern utmärkt och har gett oss allt vårt vatten sedan vi lämnade Spanien för ett år sedan, vilket blir närmare 40 000 liter färskvatten. Vi kör ca en timme var femte dag, vilket då ger runt 600 liter varje gång. Innan vi satte upp duschen i sittbrunnen låg vi strax under hundra liter per dag, nu lite över. Tvättmaskinen är också delvis skuld till vattenkonsumtionen, den är inte vald för att vara extra snål, men ger istället bra resultat och rymmer mycket tvätt. En toppmatad Hoover som tar 6 kg och centrifugerar på 1400 rpm. I tropikerna torkar även ocentrifugerad tvätt på någon timme, så den egenskapen är bortkastad här, men när vi bodde vintertid i Sverige under tre år och torkade all tvätt i båten med avfuktare så kändes det värt att ha rejäl centrifugering.

Jag hittade och löste orsaken till ett besvärande gnisselljud från maskinrumment idag. Jag och Tina har oroat oss lite över detta missljud som vi haft i några veckor. Det kom från trefasgeneratorn som vi är ganska beroende av. Det visade sig vara clutchkopplingen till drivremmarna som sitter på generatorns axel, där jag slarvat lite och inte svarvat presspassning utan lämnat någon hundradels millimeters spel när jag gjorde bussningen mellan clutch och axel. Nu hade den arbetat sig fri och stod och högg i kilspåret jag gjort, vilket gav gnissel och vibrationer. En bult i änden på axeln att pressa clutchen på plats var vad som behövdes. Tyst och fridfullt igen. Hoppas det varar, annars får jag göra en ny bussning.

Gustaf 4.50z 2 oktober 2013, Curacao

30 sep 2013 2013-09-30 15:42 2013-09-30 15:42

Bildgalleri – Grenada, Juli till September

30 sep 2013 2013-09-30 15:36 2013-09-30 15:36

Bilder – Grenada, Karneval – Augusti

26 sep 2013 2013-09-26 06:45 2013-09-26 06:45

På flykt från verkligheten

När vi stävade in mot Bonaire i förrgår kväll ropade Tina upp hamnkaptenen på kanal 17 och förhörde sig om val av bojar och maxlängd. I retrospec ett mindre lyckat drag kom det att visa sig, eftersom hamnkaptenen uppmärksammade oss på att vi var för stora att ligga vid boj och uppenbarligen var intresserad av att få in oss i marinan. Marinan kostar över 60 US-dollar per natt för oss, vilket kändes som lite för mycket. Vi klarerade in på morgonen och for sedan ut och snorklade på lill-Bonaire och kom inte tillbaka förrän halv sex. Då hade vi fått en ganska välkomnande färdigtryckt lapp i sittbrunnen att vi bör komma och betala för bojen, men att maxlängen är 55 fot. Hmm. Vid frukost nästa dag bestämde vi att jag skulle in och betala medan Tina skötte skolan, men innan vi kommit så långt kom bojvaktarmannen och inspekterade oss med sin båt och eftersom han mindes att vi var för stora skulle vi omedelbart iväg!

Har de inget bättre för sig kan man tycka, men det sa jag inte, utan bad så mycket om ursäkt för besväret och berättade att jag surrat oss i ett extra cementblock jag hittat på botten, så jag kände mig trygg där jag låg, och att jag gärna betalar för bojen utan att få några garantier från deras sida. Men han påpekade att han egentligen inte gillar långseglare och att han bara gör sitt jobb och följer sina regler. Han ville helt uppenbart att vi skulle betala för att gå in i hans eller hans brors marina, annars kunde vi dra så långt vägen räcker. Det är ju ankringsförbud på Bonaire, så vi bestämde på stående fot för att lämna landet, även om dykningen såg lovande ut. Tina som var mer upprörd än jag tycker det är uselt att de inte går ut med denna information, ty i så fall hade vi stannat på Roques och Aves på vägen istället för att gå till Bonaire. Myndigheterna på tullen och immigration (holländare och inte från Venezuela) var desto trevligare och beklagade bojpotentatens grinighet. Man kan ju hoppas de tar en intern diskussion om charmigt beteende någon gång.

Det var sex timmars segling till Curacaõ och vi tog oss in i den smala öppningen till Spanish waters strax före skymningen. Där mötte vi Litorinas gula gummibåt. Vi fick ett mycket varmt mottagande och det var läge att bjuda in dem på lite mat och dryck, bl.a. på en tvåkilos barracuda vi fångat på vägen. Vi har inte sett dem på tre månader och barnen busade och hade verkligt skoj medan vi vuxna skvallrade och smidde planer för framtida äventyr. Patrik och Monica har kommit fram till att de är båtfakirer som seglar enskrovsbåt och inte katamaran, vilket de tror har löst deras sjösjukeproblem. Konstigt, min tro är fortfarande att en katamaran rör sig ännu knyckigare i sjön, men det kan man ju ha olika åsikter om. De är nu sugna på Colombia några veckor efter ABC-öarna, innan de går till San Blas i Panama.

/Gustaf 03.50Z 26/9-2013, Spanish waters, Curacaõ, 12-04.8’N 68-51.8’W

24 sep 2013 2013-09-24 02:45 2013-09-24 02:45

På Bonaire

Seglingen avslutades med lite friskare vindar sista dygnet, så när vi tog in seglen och puttrade upp med motor mot bojen (man får inte ankra på Bonaire) var batterierna redan fulladdade. Lustigt, bara för att man är nästan framme, blev både Tina och Karin ganska otåliga sista dagen, så för att muntra upp dem frittade jag pommisar i en gryta och sen blev det hamburgare när vi var förtöjda.

Bojtyngderna är cementblock på ett par hundra kilo, med en flytlina upp till ett flöte. Tina frågade på radion om det finns en övre gräns på båtstorlek och det gör det, 55 fot, så vi är egentligen för stora för att få ligga här. Därför är vi nu lite osäkra på om vi vill ligga här särskilt länge. Kanske blir det gnäll. Men dykningen ser fin ut och det var länge sedan vi hade så här klart vatten, så ett par dagar blir det nog i alla fall. Pratade just med Litorina på Curacao. De ligger där och väntar på oss, och barnen är så klart sugna på att leka, så det drar väl oss också snart vidare.

/Gustaf 00.41Z 24 sept 2013, Bonaire, 12-09.5’N 68-16.9’W

23 sep 2013 2013-09-23 07:14 2013-09-23 07:14

Venezuela glider förbi.

Det har varit väldigt klara dagar och nätter här jämfört med vad vi varit vana vid. Stjärnorna syns nästan ända nere vid horisonnten och måne och sol går upp rakt ur vattenytan. På Trinidad var det ständigt dis så det var ofta man inte såg över sundet till Venezuela. Kanske organiska ämnen utsöndrade från djunglerna förorenade luften? När vi seglade ut och hade Trinidads berg och skogar vid horisonten påpekade barnen hur blå de var och Karin fick en förklaring om att blått ljus studsar tio gånger bättre än rött ljus på pyttefinkornigt damm i luften. Därför kan svarta berg, svart rymd (himlen) och svarta havsdjup se blå ut medan solnedgångar, där det blå ljuset studsat bort under strålarnas långa färd genom atmosfären, förefalla röda. Senare på kvällen frågade hon varför månen hade en tydlig orange halo när lätta moln passerade, men det hade jag inget svar på. Barnen älskar att sitta med på nattvakten om kvällarna och jag hittar på sagor där barnen kan förvandla sig till drakar och är med om många äventyr och så tittar vi på stärnor från fördäck. Båten seglar så mjukt så vi har alla däcksluckor öppna. Därför gäller det att inte trilla ner under däck när man vandrar runt i mörkret…

Vi seglar just längs Islas Roques nordsida, 14 sjömil ut från reven. På radarn ser man tydligt radarbeaconet ge ifrån sig sitt morse-R; .-. Sen ska vi segla förbi två korallrev till och i morgon kväll bör vi sikta Bonaire, den gamla holländska kolonin. Vi ligger nu i handelstrafikens farled och det krävs lite utkik för att inte komma i vägen för någon, AIS-en väntar ju på sin antenn.

Den väldigt lätta vinden på 4-5 m/s har friskat något och är nu runt 8-11 m/s, men sjön är fortfarande behaglig, så alla ombord sysslar med läsning, pussel, kortspel och lite skolarbete utan besvär. Så länge vinden är svag måste jag köra elverket en liten stund var dag för att ladda. Autopiloten, kyl och frys m.m. drar mer än våra 500W solceller ger, eftersom cellerna ofta skuggas av seglen. Men nu när det friskar i lite hoppas jag att vinden och propelleraxelgeneratorn ska hålla batterierna på topp utan diesel, vilket återstår att se.

Vi seglar med de två åttametersbommarna ute på var sida. Om lovart spirar vi ut rullgenuan på 75 kvm, i lä genuan/yankeen på 55 kvm från den förlista “Raindancer” som bärgats av Flying Buzzard och som jag suttit och reparerat i två dagar minst. Den är perfekt som lä-genua, den förra var lite i lättaste laget och aningens liten. Nackdelen är att jag endast med svårighet förmår lyfta säcken, så den får nog bo kvar på fördäck. Beroende på vindriktning och styrka sätter vi sen upp stor och mesan för att ge mer fart.

Planerna nu är att stanna på Bonaire en vecka och dyka och sedan segla till Curacao, ligga där en månad och sen segla till Jamaica och Cuba innan vi går ner till Panama runt jul/nyår. Lite flängigt för att vara vi kanske, men det finns nog något spännande som väntar där uppe.

/Gustaf 05.10Z 23/9-2013 12-13.1’N 66-41.6’W

22 sep 2013 2013-09-22 10:06 2013-09-22 10:06

Under segel igen.

Vi har varit på väg i runt 40 timmar nu, sedan vi lämnade Chaguaramas. Vi har haft svaga vindar från sydost och strömmen är med oss. Ibland tornar stora svarta moln upp sig och hotar med ösregn och blåst, men vi har bara blivit träffade en gång hittills. Först seglade vi norrut, sedan mot nordväst och nu rakt västerut. Vi vill hålla ut från Testigos och Margarita utanför Venezuela, där det varit en del piratrapporter även de senaste månaderna. Nu är vi 60 sjömil rakt norr om Margarita, den en gång så populära västindiska ön, där många långseglare levde loppan medan de översomrade orkansäsongen. Vi var själva här 1991, före GPS-ens tid, och navigerade in nattetid bland Porlamars alla kulörta ljus, ledda av det stora pariserhjulet.

Vi återsåg några seglarvänner i Chaguaramas som vi träffat förut och lärde dessutom känna några nya. Tina blev bl.a. bekant med ägarna till den stora tremastade Sagitta. Lovisa tillbringade en halv dag med det engelska äldre paret i LochMarin, en 50 fots aluminiumketch, vilka vi hade på middag när vi låg på Graciosa. Själv pratade jag en del med den gamle radioamatören på Sealah, den jag köpte oscilloskopet av när vi låg i Prickley Bay. Han har fått slut på pengar, den månatliga avkastningen på hans investeringar sinade för ett tag sen och han seglar nu upp till Huston i Texas och ska försöka ta jobb som elektroingenjör på någon av oljeriggarna. Sedan seglar han vidare genom Panama till Malaysia, som hittills är hans faviritvatten under de åtta år han varit ute.

Jag hade ett lite pinsamt intermezzo häromdagen. Vi har ju varit på jakt efter sand till anti-halk för vårt däck, när det nu snart ska målas om vitt. Grått däck blir för varmt för bara fötter. Sanden vi använde för däcksmålning på Bequia till sidorna om överbyggnaden är alltför grov till för- och akter-däck. Det är lite spikmattekänsla att gå på den. Blästersand är bättre, liksom filtersand. Det ska vara kvarts och inte kalk, vilket nästan all sand här består av här. Har frågat i många järnaffärer och blev slutligen rådd att försöka med det stora skeppsvarvet i Chaguaramas, där man blästrar mycket. Utrustad med en hink i handen traskar jag således förbi alla säkerhetsvakter, bommar etc. Jag frågar många på området och hittar till slut killarna som sköter blästringen. -Hmm, man använder nästan bara den lyxigare och vassare svarta sanden “black beauty”, aluminiumsilikat tror jag det är, men till sist hittar killarna lite överbliven ljusgul kiselsand. Jag blir så glad så den vänlige killen får 40 kronor, vilket nog är nästan en dagslön. Muntert visslande traskar jag tillbaka med min spann mellan de olika vaktkurerna. Men här blir jag hejdad och man vill se papper på spannen… Komplicerat, men det slutade med att jag blev ganska bekant med självaste över-direktören, Mr. Ramnal, en trevlig karl, som slutligen officiellt sponsrade oss med nämnda sand. -Men alla säkerhetsvakterna på området, säkert 20 stycken, fick skäll och en uppsträckning för att släppa igenom en sandalnisse. För efterkommande i samma ärende råder jag att antingen fråga i vakten och bereda sig på en dags formaliteter i förhoppning att bli sponsrad, eller lägga gummibåten vid kajen där man blästrar och inte vandra ogenerat genom alla säkerhetsgrindar. Mitt resonemang var att sanden kostade varvet mindre än en krona, alltså var det mindre störande för dem att tigga från blästraren än att besvära direktören, vilken är den ende som har officiell befogenhet att skänka bort något. Att sälja sanden är omöjligt för någon. I Sverige är det lättare, där går man till Biltema eller en till sandstrand för att få kiselsand.

Vi klarerade ut i fredags efter tio dagars idogt bunkrande av allehanda förnödenheter. Bla köpte vi en lokal gasolflaska och har sedan varit och bytt den sju gånger efter att tömt dess innehåll i våra olika gasolflaskor ombord, inklusive en bortkastad, troligen spansk flaska vi tagit tillvara. Vad gör man inte när gasolen kostar två! kronor per kg! Nu har vi runt 100 kg gasol. Det är ungefär en årsförbrukning även om vi bakar och grillar mycket. Tankarna är nu fulla och relingarna kantas av olika bensin- och dieseldunkar. Vi har en stabil brädstapel med sextums och åttatums teakbrädor i fören, 46 liter nyköpt Jotun-färg och matförråd för ännu ett halvår, samt en del nya reservdelar. Det härliga med Caminante är att det inte syns på vattenlinjen att man tar ombord ett par ton hit eller dit eller har vattentankarna på 2000 liter tomma eller fulla. På en mellanstor katamaran, vilket de flesta i dessa vatten numera har, skulle det gå ganska trögt att segla och inte minst vara en viss risk att tippa framlänges om man lastar så tungt, när vinden sedan friskar i.

Barnen älskar att sitta med ett par timmar på nattvakten och prata, sjunga och titta på stjärnorna. I kväll satt jag med Karin till framåt ett på natten och hon pratade och pratade. Hon tänker mycket på sina kompisar hon träffat, på sitt gamla dagis och på sångerna därifrån och på de olika hundar hon blivit vän med på seglingarna. Hon är väldigt nöjd med att hon nu börjar kunna läsa så bra att det faktiskt är riktigt roligt till slut, och hon är jättemotiverad att lära sig engelska för att prata med nyfunna kompisar. Hon kommer till mig då och då med engelska bilderböcker och vill att jag ska hjälpa henne lära sig orden som står där. För Karin är det här med skola väldikt tveeggat. Ofta sätter hon sig på tvären när hon måste och det blir mycket tjat och gnat innan hon ger sig, medan andra gånger så kommer hon själv, även om det är helg och det kan vara samma bok vi bråkade om att hon skulle läsa dagen innan. Det som Karin är minst road av är matte. Det är inte lätt att förmedla det fantastiska med talens gåtor och mysterier. Sånt som man själv låg vaken med på natten och försökte förstå. Varför ökar avståndet mellan kvadraterna med två varje gång? 4, 9, 16, 25, 36, 49 har mellanrummen 5, 7, 9, 11, 13. Sånt höll mig sömnlös när jag var liten och så är det nu för Lovisa med, men inte för Karin. Ännu så länge. Hon tänker mer på hundar.

/Gustaf 12-07.5’N 64-26.7’W 07.39Z 22 sept 2013

18 sep 2013 2013-09-18 04:18 2013-09-18 04:18

Inköp och spetälska

Det är alltid omtumlande att segla till ett nytt land, och särskilt när man har en lång fixarlista. Vi har legat för ankar här i Chaguaramas, Trinidad, lite mer än en vecka, och varje morgon vet man aldrig hur väl man kommer att lyckas med inköp. I morse åkte hela familjen iväg mot Port of Spain, men vi beslöt ganska snart att vi borde stanna halvvägs, på Mohammeds Hardware, och skaffa trä till bordskivor till akterdäck och sittbrunn. Firman drivs av människor av indisk/asiatisk härstamning, som så många andra affärer här, som vi haft att göra med. Vi fick åka lastbil hem till båten igen med vårt trä. Lastbilschauffören kunde namnen på flera svenska fotbollsspelare, Zlatan tycks vara känd över hela världen! Han var ung, hade flickvän. Tyckte att det där med barn fick vänta ett tag, det är dyrt med barn. Han jobbade alla dagar utom söndagar. Semester hade man inte, bara lediga helgdagar (public holidays). Tuffare arbetsvillkor än hemma i Sverige!
Vi har inte hittat någon allmän jollebrygga än, utan snyltar på de olika marinornas. Således fick vi muta grindvakten på Coral Cove Marina med 20 TT (=20 SEK) för att få kört vårt virke ner till vattnet.
Efter lunch tog vi en MaxiTaxi till PriceSmart för att handla mat. Taxin är egentligen en vitgul minibuss, det kostar 5 TT/pers att åka ända in till stan. PriceSmart är ett av flera storvaruhus, vi tror det är det billigaste. Jag köpte ett års medlemsskap för att få handla där, man får tillbaks större delen av pengarna när vi avslutar inköpen. Vi har handlat där två gånger nu, i morgon skall jag försöka åka med seglarnas gemensamma shoppingbuss för att underlätta hemtransport av varor. I retrospekt kanske vi borde hyrt en bil för vår matinköp, vi försökte idag, men hyrbilsfirman var obemannad när vi kom. När vi skulle åka hem från PriceSmart var alla MaxiTaxis fulla, suck och stön. Där stod vi med full packning vid motorvägen, och en inte oanselig mängd köttfärs i ryggsäcken. Efter att ha sett hur de lokala istället valde att kvickt hoppa in i bilar som stannade, insåg vi att det faktiskt var taxibilar (utan skyltar), fast för flera människor. Så vi gjorde en familjeattack mot en bil där alla hoppade ur och blev körda hem för 50 TT.
När det gäller priser här, så är det mesta billigare än i övriga Västindien – t.o.m. möjligen alkohol. Sist vi storhandlade var vi på franska Martinique. I efterhand kan vi se att vi kunde köpt fler konserver och jordgubbssylt där, för på PriceSmart finns en magert, dyrt utbud. Chokladkakor var också billigare på Martinique. Produkten kakao önskar jag nästan att vi bunkrat från Sverige, det tycks bara vara skandinaver som bakar med kakao! Jag tror många långfärdsseglare känner igen problematiken med matinköp i olika länder. Varje land karakteriseras av en rad produkter som är billiga och tillgängliga överallt – och några som absolut inte går att köpa. Man får se till att bunkra med sina favoriter när man kan!
Amerikanska Daphne blev fördröjda här, så vi har haft glädje av deras sällskap, vid inköp och gemensamma middagar. I söndags tog vi alla ledigt från Chaguaramas och gick för motor sex sjömil västerut, till ön Chacachacare och övernattade. Vi körde vår watermaker (långt från smutsiga Chaguaramas) och badade friskt, i det rena vattnet, men som ändå var brunt av alla floder som mynnar ut i närheten. Vi ankrade bredvid en övergiven spetälskekoloni, vilket nästan skrämde vettet ur Lovisa. Vi försökte få ur henne vad det var som hon fann så läskigt, men svaret var svävande. Stället var förstås ganska “spooky”, med tät vegetation, vackra förfallna trähus med balkonger längs husväggarna,en liten kyrkogård.  Lovisa var rädd att få spetälska av att vara i denna miljö. Hon kände sig lite bättre  efter att ha läst i familjeläkarboken att spetälska inte är särskilt smittsamt…

Tina, Chaguaramas, Trinidad, 02.10 UTC, 18 september 2013

13 sep 2013 2013-09-13 08:21 2013-09-13 08:21

Ett skepp kommer lastat

Sicket hett land, detta Trinidad. Igår surade jag över den fuktiga värmen, och havsvattnet är skitigt och fullt av sopor, där kan man inte svalka sig. Vi ligger för ankar i en industrihamn, det märks. Våra vänner i Flying Buzzard sålde oss fem billiga begagnade 12 volts båtfläktar innan vi lämnada Grenada, som vi nu sätter upp lite här och var, fläktar gör verkligen susen under däck. Trots värmen finns det ändå massor med segelbåtar här, både på ankringsplatsen och i marinorna. Iland är det fullt med båtvarv, uppställda segelbåtar och industrier knutna till båtliv. Igår kväll åkte vi till land för att se oss omkring, men insåg att efter att solen gått ner så är här ganska så ödsligt.
Jag saknar alla vänner på Grenada. Vi hade turen att denna säsong blev det dessutom en ovanlig koncentration av barnbåtar runt Hog Island, då det sydafrikanske paret Toni och Berry anordnade barnverksamhet/passning. För barnens skull har vi därmed också kunnat upprätta ett kontaktnät som vi har glädje av framöver. Vi hann emellertid inte känna oss ensamma särskilt länge här i Chaguaramas heller, amerikanska katamaranen Daphne med flickorna Jade (6), Cleo(9) och Stella(11) kom hit 24 timmar efter oss. Idag hade mamma Lani, Stella, Jade och jag en kul dag tillsammans, vi plöjde tygaffärerna i huvudstaden Port of Spain och köpte både billig kapellväv till Caminante, samt fina tyger att sy saronger, kjolar, till och med stretchtyg till bikinis tänkte jag prova på. Sedan bar det av till mataffären för att bunkra, så vi kom hem fullastade i en lokal taxi. Ikväll blev det pannkaksfest ombord på Caminante, och alla ungarna byggde med lego nere i akterruffen. Lani och Paul i Daphne har ett eget
företag med anställda och kontor i många större städer runt jorden. Deras företagsidé är guidade stadsturer med högutbildade guider (professorer i arkitektur etc). De har bott i Rom i tre år. Det var kul att få en dag tillsammans med människor med så annorlunda erfarenheter. Imorgon kväll seglar de vidare mot holländska ABC-öarna, där vi kommer att träffa dem igen.
I skrivande stund fick vi en squall över oss, kättingen sträcktes ut blixtsnabbt åt ett annat håll så att Gustaf trodde vi börjat dragga. Det blixtrar precis över oss, vi har kopplat ur alla antennsladdar, regnsamlarna på 40 liter vardera fylldes upp på fem minuter. Regnsäsong var det visst…
Gustaf har fyllt upp våra tankar med superbillig diesel, imorgon skall jag handla mera mat, vi skall även gå och hämta vår beställning av rostskydds- och däcksfärg. Vi kommer att lämna Trinidad vällastade, men fattigare…
Tina, Trinidad

10 sep 2013 2013-09-10 04:55 2013-09-10 04:55

Framme på Trinidad, Chaguaramas

Det tog lång tid att säga farväl till alla vänner vi skulle skiljas från på Grenada, men några träffar vi förhoppningsvis så småningom igen.

Det har varit ömsom vindstilla och ömsom sydlig vind senaste veckorna, så det har inte funnits några lämpliga vindar att komma vidare mot Trinidad med, men igår vred den till ostsydost 7-8 m/s vilket var ganska idealiskt så äntligen fick vi lätta ankar och segla vidare. Det tar sin lilla tid att få båten sjöklar när man legat stilla så länge som vi gjort, så detta har sysselsatt oss faktiskt ett par dagar. Även några halvfärdiga projekt som var bäst att göra klara innan de stuvades undan, bl.a. en 50 m2 genua i ganska grov duk jag sytt och sytt på till vårt inre förstag. Inget nätt litet handarbete precis..

Det är ofta starka strömmar här i området. Dels passadvindens, Amazonas och Orinocos vattenmassor som pressas in från Atlanten längs Sydamerikas kust och som når tre knop här ibland, så man måste hålla upp rejält mot vinden om man inte vill rumla vidare till Venezuela och missa Trinidad, så det blir nära nog bidevindsegling. Dessutom är här också hyfsade tidvattenströmmar som kan bli fem knop i sundet för att komma in till Chaguaramas och då är det säkrast att ta motorn till hjälp. Bocas del dragon heter det, drakmunnarna, och är öppningen mellan Trinidad och Venezuela. Så mycket fart var det dock ej i morse, tidvattnet höll på att vända, men det var ändå imponerande virvlar och små öar av växtlighet och stockar här och var. Vi fick väja då och då för detta skräp som flyter ut med flodvattnet från djunglerna.

På slutet av natten fick vi också hålla reda på squallar, åskmoln med kraftigt ösregn och kulingvind. Jag hade radarn på och följde dem runt om oss men blev lite övermodig för de första fyra jag oroat mig för missade oss på löpande band, så jag fortsatte glatt med nästan fulla segel, men till sist fick vi däng och seglade ner styrbordsrelingen under vatten så vi tog in lite vatten genom en däcksventilen i tvättstugan. Tricket är ju att slöra undan de där minuterna det tutar i som värst om man nu är för lat för att reva ner seglen (vilket jag är, det är ju 200 m2 segel som ska hanteras ensam på nattvakten och det går ju inte mellan varje moln som passerar), men det gäller då att släppa ut seglen och falla av i tid när det fortfarande går, för när det väl lutar tillräckligt tappar man styrförmågan och det blir ett jäkla kackalorum. Och regnar gör det, som en mur…  De följande två squallarna som slog till var jag mer beredd och föll av i tid. Men det väckte ändå upp barnen så de sista timmarna av natten var Karin och Lovisa med och tittade på självlysande delfiner som lekte runt båten i otroligt stark mareld och vi såg den taggiga bergkedjan på norra Trinidad växa upp i gryningsljuset. Lovisa skötte radarn och Karin pratade om allt mellan himmel och jord, hon älskar nattvakterna när pappa eller mamma har all tid i världen att lyssna.

Det var mycket riktigt varmt här i Trinidad, och liksom vi blivit förvarnade är det inte bara stockar och djungelväxter som flyter runt i hamnen, men också många drickaflaskor som väl pumpas ut med de stora floderna. Vattnet är för övrigt tefärgat av all humus. Hade varit skoj att köra en analys på det. Sticker man ner armen i vattnet ser man inte handen.

Det pumpas upp mycket gas och olja här i landet liksom i grannlandet Venezuela så priserna är låga, vilket såklart lockat oss att segla hit. Det var ungefär ett år sedan vi tankade senast. Det var på Irland förra sommaren och sen toppade vi upp lite på Kanarieöarna i oktober, så nu behöver vi 500 Liter diesel igen och även lite jollebensin. Här är rom och vin 100 gånger dyrare än diesel, på Martinique var det nästan samma pris på dessa vätskor. Där var mataffärerna överfulla med tre och femliters “bag in box” med 55-70% rom för en spottstyver medan bränslen kostar som hemma. Här kostar vin och sprit som hemma eller något dyrare medan dieseln kostar 1 kr 50 öre per liter. Det är märkligt hur olika myndigheter resonerar om hur skatterna ska styra vår konsumtion. När man seglar runt så här blir det väldigt tydligt, för man hamstrar såklart där det är billigt. Vi har t.ex. fortfarande en del vin, spagetti och lite ost kvar från Spanien.

/Gustaf 2.40Z 10Sept 2013 För ankar i Chaguaramas, Trinidad