Partydagar på St. Helena.
Vi är nu fem båtar med totalt tio barn ombord här på St. Helena, så det blir roliga dagar för både barn och vuxna. Igår åkte många av oss iväg i en turbåt för att försöka snorkla med valhajarna, som varit stationära här en månad. Men vi hade inte turen med oss, de sista exemplaren som finns kvar ville inte visa sig.
I förrgår liftade vi några kilometer upp i bergen, bara för att komma ut och gå. Där uppe var det dimma och duggregnade. Vi frös, så det var till att inte stå stilla för länge! Vi tog oss till huset där Napoleon bodde, när han var fånge på St. Helena. Barnen fick en gratis guidad tur av de snälla damerna, medan Gustaf och jag strosade omkring i trädgården, lite för snåla för att kliva in. Vi åt vår medhavda lunch, sedan gick promenaden via golfbanan och den nybyggda flygplatsen. Ännu landar bara små flygplan som kan hantera vinden, som visst orsakar en del problem för större plan.
Det bor ca 4000 personer på ön. Jag hade nog en förutfattad mening att det var mycket mindre och lantligt här än vad det visade sig vara. Men jag blev överraskad. Jamestown har en flertal mataffärer, restauranger, cafeer och pubbar. Mycket mat är inte ens särskilt dyr, så vi behöver inte hushålla lika hårt med frukt, grönsaker, kött och choklad.
I dag seglade italienska ensamseglaren Marcello iväg mot Rio, alltid trist med dessa hejdå. Vi har haft kul tillsammans sedan Cocos Keeling, där han och Gustaf fann varandra i sin iver att skörda och konsumera kokosnötter. En charmig medelålders vilde med intensiva blå ögon. Han lärde Gustaf att torka fisk. Nu var hans plan att bosätta sig i Uruguay och förhoppningsvis träffa en dam där och bilda familj. Det går inte att bo i Italien, tycker han, folk är inte riktigt kloka där.
Vi hade pubkväll igår på Caminante, barnbåtsföräldrar samt Marcello, Peregrine och Zuleika. Det började rulla på ankarplatsen, så det blev svårt att komma i jollarna, och rullet har fortsatt i dag. Sista barnbåten, Flour Girl från Namibia, dök upp i morse, sonen Zack har varit och lekt med Lovisa och Karin. Deras autopilot dog efter tre dygn, så de tre familjemedlemmarna fick handstyra en vecka, dygnet runt. Jobbigt.
Tina, 25 mars 2017, St. Helena