Varmt, skramligt och högtidligt vid ekvatorn.
Caminante har kommit över ekvatorn och är uppe på 2 grader nordlig latitud. Vi seglar på i runt tre knop. Timme efter timme. Det skramlar och slår uppifrån rigg och segel var gång vågorna slår vinden ur våra fem segel. Vindmätaren visar 4-5 knops vind. Det motsvarar 2 m/s. Ingen storm precis. Vi har haft denna svaga vind i tre dagar nu, och så blir det kanske ytterligare en vecka. Ibland vrider vinden 90 grader eller försvinner helt, när ett svart regnmoln hindrar luftströmmarnas framfart. Sedan tar det lång tid för flödet att komma igång igen. Under tiden har vi ibland kört motorn ett par timmar för att komma in i en frisk luftström igen. Det är lätt att hamna i simpla mekanistiska spekulationer om vilken energi som behövs för att åter accelerera tvåhundra kubikkilometer luft (250 miljoner ton), vilket är ungefär vad som stoppas av molnskärmen, tillbaka till 2m/s. 5*10^11 Joule, 140 000 kWh dvs fem års elförbrukning för en villa. Och detta gör naturen hela tiden utan att tveka. Och där är oräkneliga moln runt oss. Att det går så långsamt att få fart på luften igen, är för att det nästan inte finns några tryckgradienter här, isobarer alltså. På ekvatorn finns inga cirkulerande vädersysten, högtryck såväl som lågtryck saknas, för det finns ingen corioliskraft här. Luften måste knuffas igång av annan luft, som har levande kraft (momentum) och som fått farten långt härifrån. Ändras eller försvinner luftströmmarna från avlägsna vädersystem hamnar vi i fullständig stiltje. Så, vi får vara glada för det lilla som är kvar, som Karl-Gerhard sjöng.
Det är varmt. 30-31 grader i vattnet såväl som inne i båten. På natten. På dan tio grader varmare, minst, när solen steker ner från zenit. Vi har slutat fiska, det går för sakta för det. Skoldagarna staplas på varandra, vi läser många böcker och vi går våra vakter. Den lagade autopiloten surrar muntert på. Luftade hydraulsystemet igår, det fanns en luftficka i en av slangarna.
På kvällen, när sista skärvan av solen försvinner i den obrutna horisonten, njuter vi av att solen blir blågrön den allra sista sekunden. Då brukar familjen samlas under andaktiga former för att uppleva denna höjdpunkt. Stjärnhimlen är magnifik på natten, luften är så klar så klar och här finns inget ljus från städer och lampor, inte ens månen som nu står i nedan.
Gustaf 26/4-2017