8 dec 2013 2013-12-08 08:15 2013-12-08 08:15

Gran i kajutan

Här på Kuba satte alla upp sina julgranar redan förra veckan, så trycket från barnen blev till sist för stort. Nu har även vi den på plats med hemgjorda diodlampor etc. Den lokala kommunismen här på ön har gjort om ideologin rörande religionen, har vi fått lära. Det är numera inte fult att vara lite lagom kristen och att ha julgranar är också OK, men Che Guevara-ikonen är fortfarande att föredra framför Mariabilder och krucifix. I linje med detta har de också beslutat att restaurera den stora katedralen i Havanna som vi besökte, och som dessvärre var starkt nergången. När jag rotade lite i bråten såg jag att den har använts som skollokal. Där fanns fortfarande resterna av en del matteföreläsningar. Biktstolen kan inte ha använts på decennier, den var fylld med en meter damm och tegel. När jag frågade en kvinna som satt i kyrkan och bad, huruvida det var gudstjänster på söndagarna, fick jag ett undvikande men ändå svagt jakande svar. Den kvällen skulle det hållas saxofonkonsert där. Det har nyligen givits ut en bok i ämnet Fidel Castro och kristendomen, vad den nu månde innehålla…

Ja, det är en lite annorlunda värld de lever i här. Läste lite i dag i barnens serietidningar som Tina köpt. Alla historier handlar om onda militärer som förtrycker fattiga och utsatta människor, och här och var på bilderna skymtar en banderoll med ordet “Revolution”. Tina frågade en av cykeltaxikillarna, på väg in till stan i dag, varför man nästan inte ser några barn som leker ute på gatorna efter skolan. Var är de? -De tittar på TV såklart, kom svaret. Man måste ju säga att det är lite kusligt med den filtrerade och tillrättalagda informationen, som så effektivt går ut till alla i samhället. När de öppnar internet ändras så klart den saken, men när kommer det att ske? Som det nu är kan man få två timmar långsam uppkoppling per dag för 250 kr/månad. Det är ungefär hela lönen om man har ett toppjobb, så det är förstås bara de med släktingar utomlands eller de som har riktigt bra extrainkomster som har råd med det. Och då är ändå många sidor spärrade! Min känsla är att systemet inte kommer att öppnas särskilt snabbt.

Om de öppnar upp samhället och de diplomatiska förbindelserna, vad gör då alla de företag och arvingarna till de exilkubaner som blev av med sina egendomar vid expropieringen runt 1960? Om fastigheter, kapital och markområden återgår till de forna ägarna, vilken oändlig fattigdom hamnar då inte folket i när de måste börja betala hyror etc. Och vilken arbetslöshet det skulle bli, eftersom så många nu arbetar i den offentliga sektorn. Svåra frågor, och jag är säker på att politikerna är medvetna om vilka val som finns. Kanske lika bra att fortsätta att låta barnen titta på TV…? Enda lösningen, som jag ser det, är stabila exportinkomster, så att inte den offentliga sektorn behöver förslava folket så brutalt, utan att man sakta kan övergå till ett samhälle mer likt Svenssons i den höga nord. Men hur ska det gå till?

Det har musicerats en del i båten i dag, med några av alla de roliga instrument vi köpte i Havanna. Jag vet att Tina köpte ännu ett till julklapp till Lovisa i dag. Mycket skoj väntar!

Gustaf 7.12Z 8 december 2013 Cienfuegos

6 dec 2013 2013-12-06 08:03 2013-12-06 08:03

La Habana

Jag älskar Havanna!! Detta är Buenos Aires och ännu mer Val Paraiso, draget till sin spets. Elegant vackra, stolta och trygga människor som lever i en saga. -Men vilken saga?

En stad full av kärlek, skönhet, historia – och förfall.

Hundratals vänliga människor har nyfiket, varje dag, frågat oss varifrån vi kommer, medan vi har varit i Havanna. Som turist hamnar man lätt i centrum, på gott och ont. Musikerna spelar främst för oss och följer oss med blicken, skolbarnen tittar nyfiket på våra barn och vill gärna söka kontakt, men de är lite blyga. På nöjesfältet i dag fick våra barn allas oanvända biljetter, fastän de åkt i särklass mest, biljetterna kostar 12 öre per åktur, inget för oss men mycket för dem. Grönsaksförsäljarna är extra artiga, men vad vi sett har de faktiskt aldrig höjt priset för oss som turister. Än så länge mest trevliga iaktagelser. Men där är också hundratals taxichafförer (mest cykel, men även häst och bil), hundratals tiggare och gatuartister och många många inkastare till olika resturanger och barer som dyker på oss och vill berätta sin egen livshistoria och varför just deras erbjudande är unikt. Periodvis blir det lite för mycket. När man blir utmattad av uppmärksamheten tar man gärna ett par parallellgator längre in, och så kommer man bort från detta ståhej.

Så varför? Jo, det var tyvärr korrekt att vanliga stats- och cooperativ-anställda (absoluta majoriteten av folk här) samt jordbrukare tjänar 8-10 US-dollar per månad. En läkare får 25-30 och en ganska hög politikler toppar på 35 dollar per månad. Det är ett spann på mellan 50 och 200 kronor per månad, och är man borta en dag räknas det av på lönen. Inte konstigt att många trånar efter de utlänska pengarna som är i omlopp. Det finns en otrolig uppfinningsrikedom för att nå fram till detta åtråvärda betalningsmedel.

Det finns väldigt mycket konst och konsthantverk av alla de slag. Många fantastiska leksaker gjorda av ölburkar, många vackra och fantasieggande träsniderier, smycken och kläder. Härliga hemsydda dockor! Allt av mycket hög kvalitet! Många säljer gamla men intressanta böcker samt en imponerande varietet av hemgjorda musikinstrument, målningar och planscher. Och så lockar massor av resturanger och “bed & breakfast”, Casa particula som det heter här. Taxinäringen är ett kapitel för sig, och i Havanna har den uppnått en stil och perfektion som är utöver allt man sett hittills. Oerhört välklädda, oerhört artiga och med fullkomligt klanderfria fordon. Hästskjutsen ser splitterny ut. Chevrolet modell -53 ser nästan ut som kommen direkt från fabriken. Det är bara när man låter ljuset falla längs lackeringen man inser att den plåten varit lagad många gånger och levt ett hårt yrkesliv i 60 år. Konkurrensen är stenhård och Ladorna (rysk bil) som är vanliga som taxi i Cienfuegos kan inte hävda sig här i Havanna. Här är det nästan uteslutande 40- och 50-tals lyxbilar i kanonskick som gäller. Älskar du dessa runda former, de blänkande generösa kofångarna, “dollargrinen” och det lite skramliga motorljudet, far genast till Kuba! Samtidigt är priserna därefter i Havanna. En entimmes häst-och-vagntur för vår familj genom stan med sightseeing kostar 130 kronor i det pianolackade och smokingutrustade ekipaget. “Hemma” i Cienfuegos är det fem kronor på en mager häst och utan smoking, och 15 kronor för turen med en 50-talsamerikanare, men då lite matt i lacken och kanske inte riktigt komplett. Skillnaden är att turistattraktionerna i Havanna granskas av staten, som bestämmer enhetspris, men kanske inte alla turer redovisas av den framgångsrike åkeriägaren. Men grundtanken på Kuba är: Inget prutande. Rättvist för alla. Och jämfört med andra länder är allt ändå dunderbilligt.

Vi hade stor tur med musiken på många av ställena vi besökte. Ett flertal klassiska kubanska liveband, mest bestående av äldre herrar, kanske någon dam, men ack vilken underbar musik. Sorgsen, ja. Lite brusten, mmm, med toner som går rakt in i hjärtat! Höjdpunkten var en timme med BuenaVista Social Club, i orginal. D.v.s. de fyra som ännu lever av dem men med bandet förstärkt av många superduktiga musiker. Där fyllde jag nästan hela minneskortet! Sånt här spelas som sagt på barer och resturanger. Man betalar en tia för en öl och sen är det bara att njuta!

Så är det då det där med palatsen, flärden, pelarna och ståten, som bildar en tvär kontrast mot bilden jag tidigare bar av kommunismen, d.v.s. betong och socialrealistiska, monumentala skulpturer. Nej, här är det finess, många härliga byggnader i tipptoppskick (men förstås också en del helt förfallna). Och en massa snygga tjejer som trippar fram, ingen Traktorina, modell Sovjet inte! Marmor och glaserade kupoler, sköna målningar överallt och exremt vacker akitektur. Massor av parker och katedraler. Här brukade Hemingway bo etc. etc. Detta var såklart societetens Kuba under “neoimperialismens” tid, d.v.s. 10-50 talets diktatortid. -Se där på mitt spontana ordval, propagandan har redan satt sina spår!

Vad hände då sedan, med revolutionen i januari 1959? Jo många rika flydde såklart till Florida etc., dem vi kallar exilkubanerna. Sedan behövde man inte längre betala hyra och det blev envars eget ansvar att hjälpa till och underhålla huset, oftast framgångsrikt, eftersom de gamla ägarna hade dunstat och “man själv” hade ansvaret. Staten ägnade sig främst åt massvaccinationer, fri tand- och sjukvård, med att bygga upp skolor och att få fram mat åt alla och åt att försöka bibehålla produktivitet och export från jordbruket trots bojkotter etc. Och så det kalla kriget, vi fick bl.a. höra att CIA lät släppa ut jordbruks- och kreatursepedemier. Man fick kämpa hårt. I många år var man sponsrad av Sovjet, men för 20 år sedan miste man sina sponsorer. Efter revolutionen var inte marmoränglarna och de fantastiska balkongerna längre så viktiga att satsa på, långt därifrån, det gällde för staten då som nu att prioritera.

Uppbyggnaden av landet och förfallet av många byggnader fortsatte år efter år. När man ser detta ofattbara förfall från top-of-the-line-rikedom, till att våningsplanen till sist helt störtat in och det växer träd mitt inne i palats där monumentala marmorbalkonger hänger på trekvarten mitt i downtown, är det hisnande. -Som Liftarnes guide och mazarinen, ni vet. Historia får ett djup. Tidsdimensionen, och hur livet var innan, får pregnans och djup. Mjölutköraren bär 50-kg-säckarna på huvet, fortfarande! Muraren släpar fram tegel på en gnisslig kärra och siktar sin sand i mörkret på gatan, frukt säljs från skottkärror, slakteriet är inhyst i ett instörtat hus. Inga privatbilar, nästan alla går, cyklar eller åker cykeltaxi. Tittar man in i lägenheterna är det mörkt, nästan inga lampor lyser någonstans. Ström är dyrt, lampor ännu dyrare. -Bara TVn finns där som en märklig kontrast. Mmm. Bröd och skådespel… Förutom TVn hade tiden stått stilla i stan. Samma musik som förr, men musikantena är nu 70 år. Samma bilar och samma hus, också åldrade men underhållna. Tror knappt vi såg något nybyggt hus. Men mycket renoveras nu och så småningom har väl också “trashankshusen” gjorts iordning till slut. Det är ju på gång, hela tiden

Men ack vilken kärlek och stolthet att få visa upp och tala om sin historia!! -Vi kubaner vann! Överallt ser man frihetshjälten Che Guevaras karismatiska ögon blicka mot horisonten. På mynten förstärkt med devicen “Patria o Muerte” -Fäderneslandet eller döden. Han blev ju arkubuserad i Bolivia av militärjuntan i slutet på 60-talet. En martyr som perfekt ersätter Kristussymbolen. Offrade sig för människorna. Skrev flera helgade böcker som syns i varje bokhylla. Han är oerhört hyllad och tatuerad på många, blickar ner från nästan varje pub och affär. -Med orden “Ditt föredöme” på ett jätteporträtt över ett av husen inte långt härifrån. På många murar och busshållplatser står prydligt präntat “Viva la revolucion!” och där finns ofta också Che’s bild stilicerad.

-Men, vem skriver och ritar allt detta frågar jag så någon?? Är det vanliga människor som smyger i mörkret med penseln? Här finns annars nästan inget klotter alls! -Nej, det är Staten såklart!! Hmm… I skolan lär man sig om kommunismen. Alla tittar i mörkret på sin TV några timmar var kväll på de statliga kanalerna. Dessa liknar mycket svensk TV, så som den var på 70-talet. Pedagogisk. Goda råd om hur man tvättar sig för att slippa bli sjuk, i dag med ett långt reportage om 15-årsjubiléet av frihet i Venezuela med söta flickor som sjöng vackert om friheten och trygga bilder av den älskade hjälten Chaves som yttrar kloka ord. I en fantastisk bokaffär tittade jag länge på alla böckerna om föregångslandet Angola. De enda böcker som folk får tag på och har råd med är de statligt subventionerade, de kostar runt en krona styck, och är oerhört fina och lärorika böcker, ofta skrivna av pedagoger från de stora och fria universiteten. Barnen köpte många fina pysselböcker, bland de bästa
jag sett.

Jag frågade vår taxichauför vad staten gör med politiska motståndare, här finns ju bara ett parti. Svaret var att det finns i stort sett inga politiska motståndare, man har aldrig behövt tillgripa hårda tag. Folk är hyggliga och hjälper varann istället för att bryta ner vad man byggt upp. Är någon alltför obstinat och bråkig mister de jobbet i två-tre år, sedan blir de snart på rätt sida igen. Polisen vet vad som händer, det räcker. De håller ögonen öppna. Här finns för övrigt nästan ingen brottslighet och inga droger alls. Det klarnar långsamt för mig varför tullen inte letade droger hos oss, som de alltid gör i andra länder. -Det finns ingen marknad här och polisen har bra koll. Några få rån om året sammanlagt i hela landet. Kan inte låta bli att tänka på Orwells 1984 etc. Vad är fri vilja och vad är Meningen med politiken? Och, kan det vara diktatur i Paradiset?

Gustaf 6.42Z 6e dec 2013 åter ombord och för ankar i Cienfuegos

3 dec 2013 2013-12-03 04:40 2013-12-03 04:40

Häst och vagn genom stan på Kuba

När vi kämpade på med skolan i dag lovade jag Karin att om hon gjorde ett bra jobb skulle hon få åka hästskjuts. Hon har tittat så mycket på sådana när vi varit på promenad. Skolan gick utmärkt, så när vi knatat genom stan, tittat på många exotiska ting och slagit rekord i glass-ätning på Koppelia (uppe i fem kulor = 60 öre, börjar bli dyrt), avlevererat en klanderfri dricks och solen började gå ner – då var det dags.

Hästskjutsarna står överallt i stan, och egentligen får nog inte turister åka med dem om man ska vara nogräknad. -Vad kostar en tur ut till marinan? undrade jag. Hmm, han visste inte var den låg, men 20 pesos tog oss vart vi ville. Det är fem kronor. Det är runt tre kilometer till marinan och när vi förklarat vägen var det bara glada miner. Vi bad honom stanna vid ett bageri på vägen. Tina slog till och köpte sex limpor. Fem kronor. Kusken berättade lite om sin familj, han hade en dotter som var mycket lik Karin, det blev en väldigt trevlig hemfärd. Moñeco, som kusen hette var elva år och travade på lugnt, men det blev stor munterhet ombord när den avlade en laddning gödsel i sin akterlåda. Vår ciceron berättade att han hade en liten häst till, som också jobbade mycket, Chicitita. Förstår att det är tungt jobb för hästarna att knega på från gryning till sent på kvällen, så då är det väl bra att vara två att turas om. Kärrorna används lika mycket för transport som taxi. En del har lufthjul, typ liten bil, andra har järnhjul med bara gummi runt hjulet så det inte skramlar. Jag frågade om det var dyrt att ha häst. Blev de ofta sjuka och så. Hemma kostar det ju en förmögenhet. -Nej, de blir nästan aldrig sjuka och behöver ju bara lite gräs. Faktum är att alla hästar vi sett i stan (och det är mer än hundra) är betydligt magrare än ridhästarna därhemma, samt ytterst väluppfostrade. De står blickstilla i väntan på nya kunder och gör precis vad de blir tillsagda. Men så värst snabbt fortskaffningsmedel är det ju inte. De flesta som tar sig fram i stan använder vanlig cykel, ofta skjutsande någon på ramen, ibland två. Det finns också en del motorcyklar, också vanligt med sidokärra eller släpkärra, typ vanligt släp fast aningen mindre, lastade t.ex. med en stor trave fyllda apelsinsäckar!

Det är härligt att se hur mycket konst man fått in överallt i samhället. Det är uppenbarligen en statlig angelägenhet att göra landet vackert. Överallt statyer, tavlor och väldigt mycket smideshantverk. Man får en uppfattning av att kubanen älskar att svetsa. Gungor, karuseller, klätterställningar och massor, massor av olika konstverk tillverkade av armeringsjärn, plåtremsor, ståltråd , galler etc etc, allt konstfärdigt sammansvetsat till sköna former livar upp stan. Ibland prydligt målat, ibland lämnat att rosta i skönt förfall. Men på något sätt innehåller konstformen moment av det mänskliga, med åldrande och den eviga kampen om existensen. Ett monument jag gillar är en fyra meter hög köttkvarn som spruckit inifrån och som jag tolkar som en tyst protest mot det monotona och bristen på reflexion. Men det finns så många. Varje sak på lekplatserna är handgjord och skiljer sig i utseende från andra. Ofta är de svetsade i tunt material i fantasifulla former. Rymdfarkoster, bilar och andra moderniteter är vanliga. Och det finns många lekplatser. Några tråkiga EU-direktiv om säkra lekplatser har de ännu inte fått. Här finns chansen att slå ut framtänderna om man inte aktar sig och rutchkanorna har minimalt med räcken (huh…). Vad som dock behövs är lite olja för det är ett jäkla gnisslande när många barn leker där.

I morgon tidigt åker vi till Havanna med en taxi och bor två nätter på bed-and-breakfast. Ska bli skoj. Det är tre timmars bilfärd och det ska bli med nån gammal 50-tals amerikanare. Inte så orginellt här kanske, minst hälften av alla bilar är 40- och 50-talare, även lastbilarna. Resten är ryska med få undantag. Natti-natti,

Gustaf 3.20GMT 3 dec 2013 CienFuegos, Kuba

2 dec 2013 2013-12-02 02:40 2013-12-02 02:40

Ekonomi i en annan värld

Karin är OK igen nu och kunde hålla armen uppe i dag, så mitellan hängde inte med på senaste utflykten. Skönt! Om det beror på antiinflammatoriska preparat eller trots dem är inte så lätt att veta. Vi är inte mycket för att knapra piller (högmod eller tro på evolutionens framgångar torde vara osagt).

Vi har haft lite båtunderhåll de senaste dagarna. Vi hade fått fukt i skåpet med spelen, pusslen och musikinstrumenten och en massa annat. Ovanför sitter ett av fönstren som vi bytte i juli-augusti och ovanför det en mantågsstötta, som åtminstone teoretiskt sett också kan läckt. Fönsterramen togs bort, och inspektionen avslöjade att fönstret var monterat exemplariskt. Mantågsstöttan sitter inträtt i ett grovt rostfritt rör, c:a 50 mm yttermått, 30 mm inner. Det är svetsat direkt i däcket, så det skulle kunna ha rostat hål i mitten. Jag kapade bort röret och inspekterade. Korrosionen hade tagit ca 1 mm plåt på 30 år. Här är plåttjockleken 10 mm, så det borde återstå 270 år innan det verkligen går hål. Ämnesröret svetsades tillbaka, men mitten täpptes till med rostfri svets så jag besparar ägarna att år 2283 att göra om detta. Slutsatsen blev att det efter fönsterläckaget inte torkat ut helt och när vi sedan seglade hårt så det lutade kom lite av fukten fram. Skåpet skurades ordentligt, torkades ur, fick stå ett dygn tillslutet med en skvätt 100% ättikssyra på ett fat, vilket dödar ev. mikroorganismtillväxt. Sedan målade vi ett par strykningar med vit Pilot II från Jotun. Det är en jättebra alkydfärg som många träbåtar i Västindien målas med. Täcker bra (2 stryk tillräckligt utan grund), lättarbetad och torkar snabbt, samt är billig som all industrifärg, ca 100 kr/litern. I morgon kan vi åter packa undan den stora hög av pussel m.m., som nu belamrar salongen. När jag ändå vinkelslipade och epoximålade tog jag en fläckbekämpningsomgång på däck.

I går gjorde vi en heldagstur i staden och började med att ta taxi dit, cykeltaxi. De flesta taxiar är just “bici-taxi” här. Föraren var lite svettig när vi var framme, men vi har förstått att de som kör taxi här har den högsta månadslönen av alla yrkesslag, (möjligen undantaget politiker), och han såg väldigt nöjd ut när han fick tre dollar för prestationen. En ännu icke verifierad källa här påstod att läkarlönen är 25 us dollar per månad. Jag lovar att undersöka detta närmare, men det är helt klart att lönerna är låga och lägenheterna nästan gratis. Apelsiner kostar 1.50 kronor per kg, tomater 2-3 kr och 25 frallor får man för 5 kronor. Ost ligger på strax under 20 kronor kilot. Så vitt vi sett finns allt man kan önska sig att köpa, men allt som är importerat och lite onödigt eller lyxbetonat är betydligt dyrare än lokalproducerat. En vanlig 70 cl blended wisky typ Red label kostar 150 kronor medan en lokal enkel rom (mycket god!) kostar runt 20kr/liter och 40-50 kr för de lite finare märkena av långlagrad vara. När vi var på stan i går gick vi på glasskaffeet Koppelia där alla lokala går. Jättegod hemgjord glass på stora tallrikar. Pris 12 öre per kula! Ananas, apelsin, banan och kokos. Familjen köpte 12 kulor tillsammans och vi blev mycket mätta och belåtna och hade då spenderat 1.44 kronor tillsammans. Svårt att säga att de lokala är fattiga, när köpkraften ändå är såpass god, men ingen har ju råd med snitsiga datorer och BMW, något de handelsbalansansvariga lär vara mycket nöjda med. Vi brukar stanna på några olika fik på vägen hem när vi är på utflykt. Det är mycket kubaner ute på alla musikställena och ölkaffeerna. Där äts det, tas en öl eller smuttas på lite rom medan solen går ner. Ofta finns ett liveband (ibland lite smörigt, typ Julio Iglesas, ibland mer instrumentalt, men såklart många gånger musikanläggning och då ofta traditionell kubansk musik typ Buena Vista social club etc. I går käkade vi fin senlunch på en restaurant. Då hade vi egen gitarrtrubadur, jätteduktig! (19 dollar blev notan, 120 kr, för familjen, inte utan man blir lite extra generös med dricksen).

Gustaf 01.30GMT 2 Dec 2013, Cienfuegos

29 nov 2013 2013-11-29 02:53 2013-11-29 02:53

Dass, dass och dass

Den totala kostnaden för inklareringen i Kuba blev 135 USD för oss fyra och sen betalar vi 20 cent per fot och dag för att ankra vid marinan. Stämde väl med vad vi hört. 25 per visa, 5 för matinspektören, och 10 + 20 för immigration resp tull som vi träffade i går resp i morse. Genomgående mycket trevliga och pratglada människor. Ingen antydan om korruption. Tullaren hade gått tre år i skola i Tyskland. Det mindes han som ett väldigt kallt ställe…

Vi gled ner på stan en sväng i går efter att morgonens regniga och blåsiga kallfront dragit över. Väldigt speciell stadsbild, pelare överallt. Stan är UNESCO-minnesmärkt som renodlad 1830-tals spansk arkitektur. Avenyer var breda och byggnaderna som kantade dem lämnade efter sig en markant palats-känsla. Ganska pampigt och imponerande. På den typ av fik som vi är hemmastadda med var dock inredningen av enklare snitt. Pizza, glass och espresso kostade 6 dollar, för hela familjen. Kanske man kunde huggit till med ett lyxigare ställe, men det var gott, lokalt, trevligt och lagom mycket folk. På de finare ställena måste man klä upp sig. Suck.

Vi köpte några flaskor rom på hemvägen för att ersätta dem vi bytt bort mot langustrar. Priset var 20 kr/liter för ljus rom, 45 kr/liter för mörk, god Havanna Club. På vägen såg vi en välkomnande skylt till Anonyma alkoholister (AA), så vi tänkte att en utmärkt användning för rommen är nog att vid tillfälle byta den mot goda humrar.

Väl hemma satte jag igång och servade en av våra två toaletter, som det varit halvstopp i en tid. Det tog några timmar att få allt rent och snyggt, men när jag åter monterade ihop allt insåg jag att en liten rostfri roterande kniv (hjärtat i makuratorpumpen) tydligen försvunnit i havet med allt grums i tvättprocessen. Elände. Det var alltför mycket jobb kvar för att att hinna lösa problemet denna kväll, så jag försjönk i min latinbok och Tina i sin Cuba guide. Då föll en bomb i golvet.

Det var Karin som trillat ur sängen. Endast en halvmeter högt, men tillräckligt för att hon verkade ha brutit armen eller nåt, för hon var helt otröstlig och det gjorde ont mitt på överarmen. Det blev till att läsa på och försöka klämma, trots protesterna. Det verkade inte vara vrickning eftersom axeln och armbågen inte gjorde ont. Eftersom klockan var över tio fick det bero till morgondagen liksom dasset. Tina fick sova hos Karin.

Efter avklarat tullbesök var det inspektion av Karin, och med socialistiskt röd mitella gick vi genom stan mot sjukan, dock endast två kvarter bort och läkare och sköterska stod redo att genast ta emot. Karin hoppades på gips och befrielse från skolan några månader åtminstone. Oturligt nog föll dessa drömmar, för inget var bruter eller ur-led-draget. Bara en muskelsträckning med inflammation. Även om vi trodde att vi nog hade sånt ombord, köpte vi Voltaren i både kräm och tabletter. Ordinationen blev dessa två plus paracetamol i fyra-fem dagar. Blir det inte bra på ett par dar skulle vi återkomma för att få det röntgat. Tyckte det var mycket proffsig och trevlig personal. Besöket kostade 25 dollar och medicinerna (som var tillverkade i Argentina) kostade ytterligare 25 dollar. Detta drar vi såklart av på veckopengen (hihi, skojar bara).

För att lösa dassproblemet fick jag montera sönder även den andra toaletten i molekyler och sedan kopiera den lilla rostfria, propellerlika delen. Klockan var sju på kvällen innan jag var klar med dassreparationerna, men nu är bägge toorna servade, så de står sig ett år igen nu. Som alla båtfixare vet, byggs det upp något som ser ut som kalksten på insidan av alla slangar, backventiler mm. Det hjälper att ha i ättikssyra över natten ibland, då ser man att det bubblar. En del av kalken löser nog upp sig, men allt är inte karbonat som kan lösas. Det finns troligen svårlösliga urinsyrasalter och annat också. Jag tror att vanemässig noggrann spolning är nyckeln till glesare servicetillfällen. Boven är de nattliga besöken, när besättningen vill göra en tyst affär utan att störa de övriga…
Detta om dass.

Gustaf 01.30Z 29 nov 2013 CienFuegos

27 nov 2013 2013-11-27 03:46 2013-11-27 03:46

Viva Cuba!

Bien venidos!

Vi har just haft besök av en hoper trevliga myndighetspersoner. Vi har undersökts om vi har några giftiga maträtter eller några bomber, men klarade oss förvånande bra på båda punkterna. Tur man har slutat göra nitroglycerin och sånt, redan för tjugo år sedan. För bombletningen kom en snäll liten hund (till Karins enorma förtjusning) som nosade ivrigt i varje vrå. Trodde såklart det var en knarkhund tills jag frågat. Nej, knark är vi inte så intresserade av, tyckte tullararen. Det växer redan ganja på Kuba var svaret när jag upprört tyckte att vi ju kommer ju från Jamaica där alla håller på med sånt, -så därför borde vi nog kollas lite extra. Men, nej, det är tydligen oron för antikommunistiska terrorister som skrämmer dem fortfarande. Att vi drällde en liten vecka på vägen före inklareringen fick vi ingen kommentar om. -Jaså, det tog åtta dagar…

Frågade lite mer om hur allt funkar, med skatter och staten och så. Jag berättade att om Astra där jag jobbat skulle betala mig 5000 dollar i månaden fick de först ge 2000 i skatt. Sedan betalar jag 2000 av mina 5000 i inkomstskatt, och när jag handlar för mina pengar är det 700 till i moms. Sålunda går nästan 5000 till staten och 2300 i köpkraft. Statens pengar går till skolor, sjukvård, dagis etc. Här på Kuba är det enklare. Man betalar inte skatt utom för egendom, men det verkar inte drabba vanligt folk, bara såna som driver privata rörelser, t.ex. hotell och sånt. Nånting säger mig att det i slutänden kommer på ett ut. Förutam att det onekligen dämpar exploateringen. Det var miltals av orörda stränder vi seglade förbi längs sydkusten. Klimatet ganska torrt, bete, buskar, några glesa åkrar och lite skog. Vi seglade förbi ett vackert bergslandskap och tänkte på Kanarieöarna. Ännu har vi inte sett ett spår av korruption, om man inte räknar att vi bjöd tullarna på varsin öl..

I morgon bitti ska vi få våra visum, det var stängt på växlingskontoret eftersom vi kom lite sent. Tror det kostar 60 kr/peron och månad. Öh person menar jag. Inte så makabert dyrt, billigare än övriga västindien. Hittills mycket entusiastisk över Kuba! När ska vi avslöja det kommunistiska skelettet i garderoben?

Vi ankrar än så länge. Ska höra vad det kostar i marinan, men vi trivs ganska bra för ankar. Vattnet ser rent ut, inget flytande skräp, (men det hoppar mycket fisk) så det går nog fint att ta ett morgondopp.

Gustaf 02.20Z 27 nov 2013. För ankar i Cien Fuegos,pos 22-07.60’N 80-27.26’W

26 nov 2013 2013-11-26 17:05 2013-11-26 17:05

Länsar vidare

Vi seglar vidare i dag. Startade tidigt. Det är sista etappen mot Cienfuegos. Medvind, båda genuorna spirade plus stor och mesan. Kör watermakern i skrivande stund.

När jag skulle hissa mesanseglet hade fallvinchen skurit. Det var den grova rostfria stången i mitten, den man sätter handtaget i som skurit mot bronset trots fett. Fick driva ut den med hammare och sätta upp den i svarven och jämna till graderna. Det är inte första gången Andersen 40 (ej selftailing) vinchar, använda som fallvinch, nupit, men senast var det 10 år sedan. När man monterar dem platt på däck är de i stort sett underhållsfria. Vi älskar Andersenvincharna, men man ska nog välja de selftailande till fall, eftersom vevstången är kullagrade i dem.

30 sjömil kvar till inloppet i fjorden nu. Ska bli spännande att möta denna kultur!

Gustaf 16.00Z 26 nov 2013 Pos:21-44.9’N 80-03.9’W

25 nov 2013 2013-11-25 22:53 2013-11-25 22:53

At anchor again.

Ligger bakom en liten sandö med några palmer, 4 meter djupt. Vinden lugn. Krångel med kättingröret – krävde svett och blod (mest svett…). OK igen.

Inte en båt. Lustigt namn, Cayos Machos de Feuera. Tror det betydar ytterborrens rev. Ska kolla i ordboken.

Dags för lite mys och att beslå mesanen.

G 21.50Z 25/11 21-35.85N 79-46.84W

25 nov 2013 2013-11-25 19:42 2013-11-25 19:42

Hummerlunch

Urp.. Det var gott, men de flesta humrarna är kvar i kylen.

Våra kubanska vänner från igår kom och hälsade på oss i morse igen medan vi hade skola ombord. Vi pratade lite om hur man har det här. Fri skola och sjukvård. Ingen går hungrig och fiskekillarna var alla överens att allt styrdes på ett sunt och rättvist sätt. Fiskesesongerna efterlevdes, man skyddade arter som behövde skyddas och det var tryggt att vara fiskare. Derad båt ägdes av ett statligt företag och är två och ett halvt år gammal med ny fin Perkinsmotor precis som vi har, och det tre killarna pysslade om den och bodde på den som om den var deras egen.

Men kan man ha en privat fiskebåt, undrade jag? -Ja, såklart, men de kunde inte riktigt se poängen. De flesta privata fiskebåtar är ganska små. Jag frågade om man kunde åka utomlands som man ville, en fråga vi funderat en del på. Jajjemen, inga problem, kom det förvånande svaret, men man behöver en inbjudan om man ska arbeta utomlands. -Egentligen exakt samma som för svenskar, tänkte jag. Inte får man arbetstillstånd i tex USA utan en inbjudan från ett företag. Eller för en amerikan i Sverige. Exakt samma. -Men får ni åka utomlands som turister då, frågade Tina. Nja, det hade de inte funderat så mycket på, det kostar nog mer än det smakade. Jag tänkte på de över tio olika myndighetspersonerna på Jamaica jag pratade med i förra veckan. Inte någon enda av dem hade heller varit utanför sitt hemland, och då får man betänka att Jamaica är pyttelitet jämfört med Kuba, som ju är Västindiens i särklass största land.

Jag blev lite tankfull och berättade att hälften av alla amerikaner var utan sjukförsäkring liksom en tredjedel av alla barn, och att medicinerna där var väldigt dyra om man inte har försäkring. En av våra vänner betalar långt över 100 000kr per år för mediciner ur egen ficka för medicinerna, hon har astma. -På Kuba är de gratis, kom svaret. Hmm. -Så vad är problemet då funderade jag. Varför är kommunism paria? Stalin var ju ingen höjdare. Den saken är klar. Han var samtida med Hitler och de hade en hel del gemensamt, förutom att den ene vann kriget och den andre förlorade. -Men varför ska man belasta Kuba med Stalin?, följde mitt tysta resonemang… Jaa?, fortsättning följer. Ännu har vi inte sett mycket av landet.

Vi skänkte killarna ett paket tvättmedel och några tvålar, så blir fruarna därhemma kanske glada. Tina skickade också med en liten påse urvuxna barnkläder och barnen bidrog motvilligt med några leksaker. Vi har ju förstått att allt med minsta skimmer av lyx är svårt att få tag på på Kuba. De styrande har varit väldigt försiktiga med handelsbalansen i alla år. Inte lätt med stora importinkomster när vissa länder bojkottar landet sedan urminnes tider. Men de har på så sätt klarat sig bra ifrån att dra på sig gigantiska utlandslån. Så de har kanske en ljusare framtid än många andra, falskeligen till synes rikare länder. Tex på Irland där vi seglade förra sommaren var ju den statliga utlandsskulden uppe i en miljon kr/person plus alla de privata skulderna. Hmm. Ska man gnälla över styret av ett land, varför inte klaga på Irland då istället. De kommer alltid att förbli fattiga i framtiden. Kuba har inte utfiskade fiskevatten, de har hållbar ekonomi, inget skräp nån stans vad vi se
tt hittills. Nöjda människor. Hmm. Jag måste hitta SYSTEMFELET. Någonstans måste det onda i kommunismen dyka fram i ljuset. Vi söker vidare.

Ursäkta för denna långa introverta begrundelse, men Kuba är såklart det sista kommunistiska exprimentet, och det är klart man är nyfiken på en så rar planta.

Vi seglar norrut längs en turkos linje av korallrev. Det är vackert och solen skiner (som alltid). Det var en blåsig natt, 25 knop ungefär, men vi låg bra, och efter lite skola i morse hade det mojnat till 10m/s och vi lättade ankar. Struntade i fiskelinorna idag, frysen är full, liksom kylen. Tina läser högt för barnen i sittbrunn nu.

Gustaf 18.23 25 nov 2013 pos: 21-23.25’N 79-38.90’W

25 nov 2013 2013-11-25 01:03 2013-11-25 01:03

Frysen full

Det var bra fiske! Fyra barracudor på ett par kilo var och en stor snapper eller liknande, strax innan vi ankrade. Den första barracudan blev av med de aktre 40 centimetrarna, jag var lite sen med att få upp den, så nån annan fisk högg av stjärten. Också snappern fick långa djupa jack av vassa tänder. Men höjden (eller botten) var att min nyknutna fiskelina blev uppslitsad på längden. Det är 400 pundslina, d.v.s. 2 mm homogen nylonlina och vassa tänder förvandlade de sista tio metrarna till långa remsor, ungefär som bast. Denna arga fisk (haj?) hade huggit mot det stora kullagrade lekandet på mitten och all lina efter det var kass och det nyknutna draget borta. Därför vann draget jag målade rött häromdagen (ett urblekt chipspåsedrag) och tog fyra av de fem fiskarna. Tricket med fisket i dag var att varje gång vi seglade på grunt vatten nära revkanten (ca 6 meter djup) blev det napp. Lite läskigt att segla så nära botten så det gällde att hålla utkik väl. Ett par sjömil till vänster är det två tusen meter djupt, så det är en smal balansgång mellan reven och bråddjupet, men vattnet är så klart att man ser bottnen på 20 meters djup.

När vi ankrat och beslagit seglen kom en fiskebåt. Två killar rodde upp till oss för en pratstund. Så klart hade de med sig en laddning humrar och ett par finfina matfiskar och vi bjöd på öl och snackade lite. Vi fick bekräftat att det var fritt från siguatera här, så det gick bra att äta våra barracudor vi har i frysen. Men det är problem med giftig fisk på nordkusten. Vi försökte komma på något annat att byta humrarna mot än rom. Dels för att det var sista flaskan och dels för att det kändes nyttigare med nåt annat. De fick en fin förskärare, det kändes bra, men man vill ju inte vara snål, så de fick en dryg flaska rom också, och en rulle snöre. De var nöjda och fisken var kanongod. Har aldrig sett en sån fisk, såg ut som en stor färggrann revfisk. Det var mer än vi förmådde äta till middag. Andra omgången hummer kokar i grytan just nu, men vi får spara humrarna till i morgon. Det var sju stora stjärtar och de väger minst tre kilo tillsammans.

Prognosen säger att det skall vara en blåsig natt och det är redan 20-25 knop. Känns skönt att ligga ankrad just nu.

Gustaf 23.30z 24 nov 2013 pos 21-06.17’N 79-26.59’W

Older posts

Newer posts