Liv på grund
“Gustaf?…” var ropet jag hörde från sittbrunnen, där jag låg i sängen i morse. Jag insåg snabbt att det var Bernard från Kendipi som tagit sig ombord, så det var bara att kvickt klä på sig och gå upp och ta reda på vad som hände därute. Snart stod det klart. En svensk segelbåt hade kört upp på ett rev några hundra meter från vår båt, och Gustaf som redan var uppe, försvann hastigt i väg i Bernards gummibåt för att assistera.
Det var en 39 fots Hallberg-Rassy som hette “Liv”, och det gjorde ont att se vilken slagsida hon redan hade i det allt mer sjunkande tidvattnet. Det blåste friskt, kanske 10 m/s. Patrik och Oliver från Litorina var redan där. Gustaf berättade sedan, att det kanske tog 30-40 minuter för dem att bestämma sig för vilken väg som var bäst att dra loss båten över revet den satt i. Patrik snorklade för att kolla vilken väg man skulle kunna ta ut båten, och de beslöt slutligen att ta den ner mot lä, det vill säga en annan väg än den som båten kom, när den gick på grundet. Vi har massor med långa linor ombord på Caminante, så vi tog med ca 300 meter lina och vårt 30 kg bruceankare. Från Litorina kom två ankare och Bernard hade en 16 kilos Rocna-liknande (Manson) ankare. Gustaf blev så förtjust i detta smidiga och bra ankare, att det står på hans önskelista nu som extra varp-ankare. Jollarna körde skytteltrafik och la ut och flyttade ankarna efter hand, Patrik snorklade för att inspektera att de låg bra och valde väg mellan korallhuvudena genom revet, och så vinschade man båten över revet. En lina sattes till masttoppen för att luta ner den, vilket höjde kölen kanske 40-70 cm. Med genuan utrullad och med vågornas hjälp och full gas på motorn kom så Liv loss. Det tog ett par timmar, riktigt låånga timmar. Jag hade svårt att fokusera på barnens skola – det är hemskt att se en segelbåt på ett korallrev, man vet att den slås sönder fort om den inte snabbt dras loss. Och visst tänker jag att det kunde varit vi, särskilt just här, där det var så svårt att navigera in.
I kväll ligger Liv för ankar mellan oss och Kendipi. Ägarna Stina och Jan var lättade över att mardrömmen inte blev mera långvarig. Stina har inspekterat skadorna under. Vad hon hittills kunnat se var bara färgen bortskrapad från kölen. Roder och propeller verkade oskadade.
Det kan ibland växla snabbt mellan glädje och skräck på sjön. Dagen före äventyret, i går kväll, rumlade vi hem ganska så sorglösa från Litorina vid halv tvåtiden på natten, efter Cassandras åttaårsfest. Barnkalaset var på eftermiddagen med allehanda vattenlekar, och så blev det middag för barn och vuxna för de barnbåtar som var kvar på ankarplatsen – tänka sig, fest på en helt vanlig onsdag! Bernard, Gustaf och Patrik ångrade sig kanske att de tog sig några extra glas rom, när de följande dag skulle rädda båt och släpa på tunga ankare hela förmiddagen i gassande sol.
Tina, Holandes Cays, San Blas, Panama, 03.11z, 24 jan 2014