Ny besättningsman.
Igår kväll kom Broder Johan och mönstrade på ombord. Vi väger alltid ny besättning vid ankomst samt när de sedan mönstrar av, för att ur differensen beräkna lönen utifrån beräknad matkonsumtion versus uppmätt arbetsinsats…
Det var synnerligen trevligt att träffas igen. Vi hade mycket att prata om, men snart började vi planera små expeditioner inåt landet. Peter och Hester, några av våra lokala seglarvänner som har en hyrbil under ett par dagar, hjälpte mig hämta Johan från flygplatsen, som inte ligger långt från ankarplatsen. I sina väskor som Johan hade med sig fanns många svenska godsaker, som vi inte smakat på länge. Mycket uppskattat! I de närmsta mataffärerna på gångavstånd härifrån säljs bara sån mat som den lokala svarta befolkningen gillar, och det är inte lätt att hitta vad vi kallar julmat. Men i den största affären finns en stor delikatessdisk. Dit styrde jag mina förväntansfulla steg. Kanske finns här något att fresta min käre bror med, som rest så långt, tänkte jag. Hmm, fem meter med olika varianter av kycklinghjärtan. Grishuvuden? Nej. Men här är nåt såsigt och gott: “derm and tripe” (hud och tarm). Nej, icke, men här: Knaperstekta kycklingfötter i många olika kryddningar… Jag gav upp och förlitade mig på vår torkade fisk och vad som kan döljas i Johans väskor, som jag då ännu inte hade sett.
Hamnen här i East London är en flodmynning, som bildar en naturlig hamn. Trevlig, lite gammalindustriell med en torrdocka och tre bogserbåtar samt en liten containerterminal längst ut. Eftersom det finns en Mercedesfabrik i stan, skeppar man ut tusentals bilar härifrån. Fraktbåten, som kommer nån gång i veckan, backas då in och förtöjs inte långt från platsen där vi ankrar. Här finns också en liten marina med två dussin segelbåtar. De har varmvattensduschar och en trevlig grillplats, som vi är välkomna att använda utan kostnad. Där spelar barnen stringball efter skolan, deras nya julklappsspel, typ tennisboll i snöre, med var sin racket.
Häromdagen tog vi med barnen till djurparken, en av de få attraktionerna inom gångavstånd från båten. Efter tio dagar, instängda i vår hyrda bil i nationalparkerna, var det intressant att uppleva det omvända, hur de instängda djuren såg ut och hur relationen mellan den svarta befolkningen och djuren fungerade. I nationalparkerna fanns nästan bara vita, och vi tolkade det som om det var för dyrt för andra att komma dit. Tyvärr var intresset lika lågt för djurparken bland allmänheten, fastän det nu är skollov här. Eftersom det knappt fanns några andra besökare, blev vi bekanta med flera av dem som arbetade där. På så sätt fick vi en guidad tur bland djuren, och dessutom många anekdoter till livs. Vår gajd berättade, att de länge har haft problem med rånare, som smitit in över staketet och muddrat ensamma besökare. Nyligen flyttade man lejonfamiljen från ena sidan av parken till den andra, och första veckan var det två av rånarna som hoppade in över fel staket. De blev dessvärre uppätna. Man fann bara resterna av deras kläder i buren. Så barnen har nu bevittnat riktiga, människoätande lejon, något att berätta för kompisar. I Krugerparken hittade vi en liten minnestavla, som visade att det för tio år sedan varit en liten bosättning inom parkens gränser, och att när barnen skulle till skolan, fick de varje morgon gå ut genom grinden till parken. En dag saknades en liten flicka och nästa dag hennes syster. Sen var det pappans tur att bli attackerad, men han lyckades jaga bort lejonet med sin kniv, men dog nån dag senare av blessyrerna. Ett år efter dessa tragiska händelser flyttades de sista familjerna ut. Alla “gameparks” och nationalparker här har stora problem med tjuvjägare som sätter ut fällor för giraffer och många andra djur. En del av dem har avancerad utrustning för att jaga noshörningar, men de sågar bara av hornen. Också från andra djur tas värdefulla troféer, som likaledes exporteras tonvis av till Kina. Eftersom jägarna skjuter på den som försöker fånga dem, och eftersom det inte kan utmätas straff för den som jagar “för att de är hungriga”, skjuter nu specialutbildade rangers ihjäl tjuvskyttarna om de kan. Jag och Lovisa mötte ett par av sådana beväpnade rangers i Simangaliso Wetland Park i förra veckan.
Julaftonen var en blåsig dag här, men vi behövde inte surra granen, för ankarstället är väl skyddat för den våldsamma sydvästvinden. Mitt i Tinas fina jullunch kom livräddningsbåten inbogserande med en 37-tons 60 fots segelbåt i trä, helt utan motor eller motordrivet ankarspel och släppte av den så den hamnade rakt på oss, som en liten julklapp. Det var kanadensare som hade seglat hit från Mauritius och som sett mycket dåligt väder på vägen. Jag hjälpte dem klarera in, eftersom de inte hade nån dinge i ordning. Som tur var lyckades vi undvika att krascha ihop.
Gustaf 27/12-2016 East London