29 aug 2017 2017-08-29 22:25 2017-08-29 22:25

Caminante bryggseglar.

Det är nästan en månad sedan vi ankrade på svensk botten, i Boxvikskilen på västra Orust. Vi tillbringade där en vecka i familjens sköte. Det blev många glada återseenden, med syskon och föräldrar förstås, också med lite vänner som hittade ut. En vecka senare gick vi för motor, i stiltje, ner till hemmahamnen, GKSS, där vi legat alltsedan dess. Det sociala glammet har fortsatt och vi kramar fortfarande dagligen om vänner vi inte sett på många år. Katrien med barnen Fien och Seppe från belgiska båtan Nautilus var här och hälsade på ett par dagar. Båten är såld och familjen har varit hemma ett år. Oj, vad de saknade båtlivet.

Men dagarna är också hårdpackade av projekt, framförallt med renovering av båten, men också med alla housekeepingsysslor som krävs för att återvända till livet som “landlubber”. Karin och Lovisa går i skolan och ska utrustas med allt som hör det livet till, med dess fritidsaktiviteter och läxläsning. Caminantes navigationshytt har vi byggt om för att den bättre skall passa som ett ostört skrivrum. Före ombyggnaden hade vi ett stort navigationsbord i ståhöjd, samt ett mycket litet sittskrivbord till nav-datorn. Nu har det skrivbordet bytts ut mot ett större, där man kan breda ut sig lite mer med böcker och papper, allt på bekostnad av utrymmet för sjökläder.

Vi har också gjort väldigt mycket rutinmässigt underhåll, bland annat har vi gått igenom kölsvin och däck med vinkelslip och färgburkar. En 2×2 m fördäckslucka, som tidigare varit fastskruvad, har jag svetsat runt om för att slippa framtida rost från det hållet. Två skylights har demonterats och renoverats. Det var fortfarande 13 fönster i skrovsidorna kvar, av de drygt 30 som vi inte kunnat byta under resan på grund av brist på material, och dessa har nu upptagit mycket av min tid de senaste två veckorna. Sju är klara, ytterligare ett är på gång, och alltså återstår ännu fem fönster att byta under den kommande veckan. Vi har tagit ner otaliga block och linor som inte nyttar något till, eftersom vi ju mest har båten som hem nu under vintern och inte planerar några oceanseglingar den närmaste tiden. Tina jobbar hårt med att byta tyger på dynor och madrasser. Hon går också igenom oändliga mängder böcker och andra föremål som samlats i gömmorna. Våra grannar påpekar ofta att båten flyter allt högre, och många vändor till soprummet blir det. Tyvärr är det också en del transporter i motsatt riktning, kanske inte från soprummet precis, men vi kånkar ständigt hem lådor med pinaler vi gömt undan hos våra tålmodiga syskon och föräldrar, från deras vindar och källare. Biltema fick tillbaka en motorrumsfläkt som aldrig behövts, som fått segla med några år över haven. De knorrade lite över den mängd damm som hittat in i den nu inte helt jungfruliga kartongen. De får trösta sig med den imponerande mängd ting vi istället köper av dem.

För att åter kunna bli trogna skattebetalare har både Tina och jag sökt jobb, och vi väntar vi nu med stort intresse på vad bedömningarna av våra ansökningar ska innehålla. Bryggan är full av våra cyklar. Vi laddar på alla sätt för att bli nästan vanliga svenskar, med tider att passa och ont om tid, som man ska ha på landbacken.

Så, har resan varit lyckad? Gav den vad vi hoppades på? Vi svarar: O, ja!!! Mer än bra! Förra jorden-runtseglingen var vi utan barn. Den varade bara tre år och gick runt Sydamerika och Australien. Det gjorde att vi så klart upplevde många andra spännande och intressanta saker, men vi låg oftast ensamma på våra ankarplatser. Denna gången blev det fem istället för tre år och vi hade dessutom ett par barn med oss. Vi valde den här gången lite mer av samma rutt som alla andra lite äventyrligare jorden-runtseglare (förutom att vi undvek städer och marinor). Detta resulterade i att vi nästan alltid hade vänner omkring oss. Kompisar till barnen, kompisar att dyka med, kitesurfa och fota med. Och vänner att knata upp i bergen med! Vi har verkligen haft fem väldigt lyckliga år! Jag får hoppas att de kommande fem åren blir minst lika innehållsrika, med tonårsbarn och intressanta jobb, hobbisar, allehanda projekt och kanske drömmar om nya äventyr så småningom…

Gustaf, Långedrag i Göteborg, den 29 augusti 2017.

31 jul 2017 2017-07-31 12:54 2017-07-31 12:54

Caminante i Skagerack!

Ja, det blev till att segla så högt mot vind vi kunde från Skottland. Så gick det till över hela Nordsjön, med moroten framför oss, att det skulle vrida med, när vi skulle komma nära norska kusten. Men vindskiftet kom lite sent, så vi fick göra ett slag först, för att inte gå på reven utanför Jären. Men när så vinden äntligen växlat runt, utlovades ett nytt busväder med 20m/s motvind, om bara 10 timmar, så vi kom inte längre än till Egersund på den fina slören. Lite snöpligt, men alla tyckte det var skönt att få en natt för ankar efter fyra nätter till havs, hårdskotade nästan hela vägen från Uist på södra Yttre Hebriderna.

Vi hade för avsikt att slå runt lite och se oss om i Egersund, men det var söndag och nästan allt var stängt utom en kiosk och ett museum för den norska keramikindustrin. Det kändes som om flertalet Egersundsbor hade farit på semester, men vi hittade en öde och övervuxen lekplats, där våra barn bara hade att ta för sig av gungor, rutschbana och tämligen stor sandlåda. Kanske hade den glömts bort, nu när alla barn har gått över till elektroniska leksaker och alltför sällan syns till ute. Tack vare denna surfplattornas gyllene tid, hade vi dessutom obegränsade mängder hallon för oss själva. Dessa mumsade vi glatt på, innan det norska regnet kom och drev oss tillbaks ner till gummibåten och vidare hem till den varma kaminen. Några timmar senare vände vinden, även om det fortfarande blåste styv kuling, och vid tolvtiden på kvällen, när udden av västvinden bedarrat, lättade vi ankar och seglade ut på ett ganska livligt hav.

Tina hade förberett avresan med att göra pizza till nattvakten. När vi nått Lista, c:a 30 sjömil från Egersund, kom vi in i den varma strömmen som löper västvart längs Sydnorge. Farten sjönk en knop eller två och åskmoln tornade upp sig och gav oss ett riktigt tropiskt ösregn med nordlig kuling en stund. Sen blev det vindstilla bakom squallen, som det ju ofta blir, och båten rumlade om i det upprörda havet, piskat av ström och dyning, tillfälligt utan vind. Men snart seglade Caminante på fint igen och vi fortsatte kunde hålla ut från kusten. Åtta sjömil ut släppte motströmmen. Nu har vi forsat på fint i över sju knop mot Skagen och Göteborg. Men kanske blir det ett mellanspel på Orust på vägen.

Gustaf, 10 sjömil söder om Mandal kl 12 på dan den 31/7

28 jul 2017 2017-07-28 14:30 2017-07-28 14:30

Gamla Nordsjön…

Yttre Hebriderna är härliga öar! Vi började med Castle bay på Barra, men tiden, sedan vi var där senast, hade tickat vidare, och man tillät nu inte längre seglare att ankra i den inre hamnen bredvid slottet. Nu kommer en jättefärja varje dag, och den behöver mycket svängrum, och dessutom hade man byggt en liten marina i nordvästra hörnet. För mindre båtar går det fortfarande bra att smita in bakom slottet i den lilla hamnbassängen där bakom, men då blir det till att trängas med många lokala bojar. Vi ankrade ett par hundra meter söderut istället, vilket gick bra det med. Efter att ha sett oss omkring i byn, bänkade vi oss på den lilla puben, som såg lite öde ut. Utan förvarning strömmade ett helt begravningsfölje in, alla högtidsklädda och synbart allvarliga. Men ölkrusen vandrade sin gilla gång från bardisken, bandet Vatersay Boys plockade fram sina fyra stora dragspel, och stämningen steg allt högre, denna torsdag eftermiddag. Man klappade takten till de välkända lokala melodislingorna, och vi kunde ana vad som gjort livet gott under århundraden av rasande vinterstormar på denna isolerade ö.

Dagen därpå gick vi för motor i sol och vindstilla mellan skären söderut, ner till Vatersay där vi låg två nätter vid den långa, vita sandstranden. Ett i sanning vackert ställe. Flickorna sprang omkring och flög med drakar, medan vi samlade fina stenar som sedan målades till monster och prinsessor.

Så småningom gick vi vidare till en liten skyddad naturhamn på norra Barra, nordväst om ön Fuiay, med en massa små tångfyllda tidvattenskanaler mellan skären, och överallt simmade gråsälarna runt och glodde nyfiket på oss. Här paddlade vi och gjorde små strandhugg ett par dagar, besteg berg och knatade över torvhedarna. Det blev picknickar och grillmiddagar. Tina blev så småningom lite rastlös av all ödemarken och efter ett par dar gick vi för motor upp till Loch Boilsdale på South Uist. Här stannade vi också för fem år sen, på vägen ut på långresan som vi nu har bakom oss. Barnen lekte nu åter på samma gamla lekplats som då, och Mia bjöd på middag på värdshuset. Där satt vi några gånger och smuttade på gott öl. Bland alla goda matbitar Caminantes kök producerade, lyckades någon få i sig en handfull olivkärnor, som en kväll satte käppar i hjulen för ett av båtdassen. Skepparn svor som en borstbindare och fick en helkväll på tu man hand med olika äckliga toaslangar men löste till sist problemet.

Efter många dagar med nordostliga vindar, kom så ett fett lågtryck inrullande mot Skottland och det pratades om galewarning och sydliga vindar på radion. Då passade vi på att lätta ankar och seglade upp längs kusten, rundade Cape Wrath och gick ut genom Pentland Firth, så det skummade om Caminante. Väl ute på Nordsjön vred tyvärr vår goa sydvind på sydost och vi har nu kommit halvvägs över till Stavanger, betydligt längre norrut än vi först hoppats. Vi seglar på med ganska hård bidevind och Karin och Matilda har tillbringat morgonen idag här med att åka rutchkana på salongsgolvet, från den varma kaminen och ner mot köksbänken. Skratten är många och utanför fönstren susar oljeriggar och sjöfåglar förbi.

Gustaf 58 49’N 01 46’E 13.00 28/7 2017

19 jul 2017 2017-07-19 09:00 2017-07-19 09:00

Caminante seglar västerut.

Nu låter det som det blev nåt fel. Västerut?

Eftersom det inte finns plats i Oban för småbåtar, hamnen där är ju de stora färjornas hamn, ankrade vi på andra sidan bukten, en sjömil från stan, mellan en 60 meters lyxmotoryacht och marinans bojar. När vi vaknade på morgonen hade vinden svängt runt, så hade vi närmsta bojen, som var tom, tre meter bakom och den fasligt lyxiga motorbåten alldeles framför fören. Den såg ut att ligga på vårt ankare. Uppenbarligen var motorbåtens svängradie för ankar oerhört mycket större än vår. Vi hade haft hundra meter till den från början, och nu knappt tjugo. Jag tog gummibåten över och bad dem ödmjukt, att kanske de kunde köra bogpropellern lite åt sidan, så kunde vi ankra om, utan att riskera att komma för nära, eftersom de drev av och an med ström och vind. De var så vänliga så, och problemet var snart ur världen. Nackdelen med omankringen var att vi nu hamnade på 34 meters djup och fick lägga hundra meter kätting, men det var i alla fall gott om svängrum.

Vi tog gummibåten till byn och provianterade, och snart kom Mia och Matilda med tåget. De hade varit på väg ett helt dygn från Sverige för att mönstra på här i Oban. Efter en matbit var det dags att följa med tidvattnet ut. Vi tog upp våra 700 kg kätting igen, nu väl marinerad i lera. Vi började med spänner, men kom ingen vart, så det fick bli stora brandpumpen på fördäck, med entumsslangen från maskinrummet. Eftersom vi sällan använder brandpumpen, krånglade kopplingen lite först, men snart forsade vattnet ur slangen och leran fick ge med sig. Vi länsade undan upp mot Mull Sound medan det sakta skymde. Karin och Lovisa tyckte det var väldigt trevligt att Matilda skulle segla med, och Matilda i sin tur fann seglingen oerhört spännande och exotisk. Då blev det blev svårt att krypa till kojs vid hyfsad läggtid. Framåt 12-tiden passerade vi Tobermory och styrde ut på öppet hav, med fören ställd mot Yttre Hebriderna, i smult vatten och med 6-7 knops fart, med vattnet muntert porlande runt skrovet.

Gustaf klockan tre på morgonen den 19:de juli, 30 sjömil kvar till Barra.

16 jul 2017 2017-07-16 22:58 2017-07-16 22:58

Hej Skottland.

Vi tillbringade våra sista dygn på Irland inne i Inishbofin harbour, mitt på sydsidan av ön. Nordliga vindar jagade oss in dit. Det var så trångt att ankra, vi låg tydligt mitt i vägen för de små färjorna från Galway. Jag skämdes, men färjekaptenen var en gladlynt man – inga problem, det finns gott om plats, tyckte han. Vi fick tag i en lokal turistpromenadkarta, så vi använde de sista dagarna på Inishbofin till att gå flera mil genom fårhagar, kors och tvärs över ön.

Det blev två dygns seglats över till Skottland, sydvästlig vind, 10-15 m/s, kallt och ruggigt, men inte så mycket trafik. Vi kunde ankra upp mellan några små öar strax söder om Oban, med skydd från de starka sydvästvindar som var på ingång. Sju knops ström kunde man få i Cuan Sound, så jag var lite tveksam till Gustafs val av ankarplats, men vi lyckades pricka slackvatten, våra elektroniska tidvattentabeller var helt ok, och vi gled igenom sundet och ankrade utan bekymmer.
Och sen kom regnet. Men mitt i detta kom också en glad överraskning, nämligen den svenska båten Agraff, med Fritiof och Hans från Hovås. Med sina små fem ton gick det galant att förtöja långskepps på vårt ankare. Vad roligt att få till ett rendevous på detta sätt. Fritiof och Gustaf känner varandra sen förr, för de jobbade tillsammans innan vi började vår resa. Det trista vädret fördrevs med mat, fin-öl och whisky, ungarna fodrades med Ahlgrens Bilar och Marabou Limited Edition, allt medan Skottlands lågtryck turades om med underhållningen utanför båten.

När vi äntligen bestämt oss för att ignorera duggregnet och sjösätta jollen för ett symboliskt strandhugg, fick vi plötsligt syn på en man en man i land. Han hade klargul tröja och ett stort, yvigt, vitt hår och skägg. Han vinkade ivrigt och inbjudande, tydligen till oss. Så vi satte kurs mot hans hus. Hans namn var Richard, och han kom att sätta ytterligare en glad färgton på våra dagar här. Det visade sig att vi hade gemensamma bekanta – hans syster har varit gift med Andy O’Brady, en engelsk långfärdsseglare, läkare och författare, som vi mötte i Patagonien 2001, och som vi fortfarande har lite kontakt med. Richard själv är pensionär, men har jobbat med båtar hela sitt liv. I hans engelska firma “Pierce Studios” har han byggt och testat tekniska modeller för tävlings- och lyxsegelbåtar, bland annat Americas Cup-båtar.
Richards väninna Maggie, en nyligen pensionerad rektor, var där med sina två hundar. Dessutom två gästande polska ungdomar, som Richard fiskat fram via en website, där man bjuder på mat och husrum mot några timmars hjälp per dag i trädgården. Ja, som ni hör, blev det förstås ett ganska roligt och brokigt sällskap. I dag kom hela skaran ut, dels i Richards hemmabyggda roddbåt och dels i en segeljolle, på fika hos oss. Medan de nya gästerna gjorde sig hemmastadda, vi vinkade hejdå till Agraff, som skall använda de sista semesterdagarna till att runda Islay (känt för sin whisky). På eftermiddagen tog Richard oss med på en rundtur i sin bil på ön där vi är (Luing). Den är uppskattningsvis fem km lång.

Solen har tittat fram, och världen är vackrare igen. Vi befinner oss bland “skifferöarna”. Det var här man förr bröt skiffer, och stränderna är alldeles fulla med skifferplattor. På en stor del av ön betar bruna kor av en ras, som bara finns här. Smala, smala asfaltvägar. Det finns en liten bilfärja, som går regelbundet under dagtid. I de två samhällena på ön finns gamla radhuslängor och fristående, vitkalkade hus, där familjerna som jobbade med skifferbrytningen bodde förr i tiden. Richard skojade att ön numera är full av pensionerade läkare.

Nu är dagen nästan slut. Efter allt sällskapsliv är det en lugn familjekväll ombord på Caminante. Gustaf läser Harry Potter för barnen och Lovisa gör chokladmousse. Vi har en matteuppgift kvar, tidvattenberäkningar för morgondagens förflyttning till Oban. Bäst att hålla sig nykter.

Tina 16 juli 2017, Skottland

9 jul 2017 2017-07-09 17:24 2017-07-09 17:24

Clifden och Inishbofin.

Vi ankrade några sjömil in i en flodmynning, nedanför Clifden Boat Club. Trots lite sjösjuka, verkade vår gast Emmett väldigt glad att få deltaga i ett båtäventyr, han tog till och med “min” nattvakt, fast jag fick gå ut och titta till läget regelbundet. Kanske kände han en viss stolthet när han klev in på båtklubben, fast han tog ingen öl med Gustaf och mig, utan spelade spel med sina unga kompisar Lovisa och Karin.
Jag gillar verkligen Irland. Folk är så pratsamma, vi kan gå fina promenader längs de smala stigarna och asfaltvägarna, det är grönt överallt, och vi plockar massor med blommor, blommor vi inte sett på länge! I Clifden fanns två stenslott, det ena ruin, det andra hotell, och vi besökte båda. Själva Clifden var också charmigt, med sina stenhus, kyrkor och små turistaffärer.
Idag seglade vi 16 sjömil norrut till östra sidan av Inishbofin, och fick vår beskärda del av hög dyning, kyla och duggregn. Det kändes så kallt, att jag tyckte synd om oss och om alla andra med, som måste bo häruppe, och jag suktade efter vantar.
Som kompensation kör vi med “god mat-diet” ombord. För eftermiddagens expedition har vi grundat med rabarberpaj med vispad grädde. RIKTIG rabarber och RIKTIG nordeuropeisk grädde. Jag tror inte ni förstår vilka goda råvaror ni har här uppe på nordkalotten.

Tina, 9 juli 2017, Inishbofin, Irland

7 jul 2017 2017-07-07 08:15 2017-07-07 08:15

På väg en bit igen.

Stiltjen och nordan tog slut och vi fick ett dygn med lagom sydvästvind, så vi är under alla våra fem segel igen, på väg mot Clifden, mitt på Irlands västkust. Väldigt trevligt, men det är kallt och rått därute! Skorstenen sticker upp lite lagom mellan mesanen och mesanstagseglet, och vi har satt på en bit extra förlängning med kaminrör så det inte ska sota på däck. Det fungerar förvånansvärt bra att elda i spisen, trots att vi går för babords halsar. Ved är inte så vanligt här, så vi eldar omväxlande lokal torv eller polsk koks. Det är natt där ute, månen syns inte för det duggregnar och är dimma, så vi måste kolla av runt om oss med radarn emellanåt. Vi är 30 sjömil från närmaste land utanför Galway-bukten och har två fartyg på c:a tre sjömils avstånd och två till, lite längre bort, så det gäller att hålla lite koll.
Vi har med oss en irländsk gast, tjugoåriga Emmett, som ville prova på det här med segling. Men när vinden vred emot och ökade under kvällen, blev han allt grönare i ansiktet. Tydligen har han inte ärvt morfars fiskarblod.

Gustaf 6 juli 2017, västra Irland

2 jul 2017 2017-07-02 23:03 2017-07-02 23:03

Lågt tempo ombord.

Vi har varit tio dygn här i Valentia. Inte har de många soltimmar här, mest har de mulet och duggregn. En nordlig kuling har vi hunnit med också. Vi letar efter 24 timmar med västliga – sydvästliga vindar i veckans väderprognos för att segla norrut, men vindarna snurrar – eller så är det vindstilla. Men egentligen vill ingen av oss åka härifrån just nu! Jag är urtrött på att segla, och vi har det alldeles för bra för att vilja byta ut livet här. Vi sover tio timmar varje natt. Gustaf och barnen tillbringar gärna dagarna med att elda i kaminen, pussla och läsa böcker. Inte blev heller intresset att dra iväg bättre av att vi hittade gratis internet. Vi har tillbringat tid med Brida, hennes föräldrar, samt sonen Emmett, och ungarna har lekt med Emmetts kusiner. Här finns en stor lekplats och lummiga trädgårdar, en fantastisk second-hand-bokaffär, och vi kan använda båtcykeln varje dag. Idag tog vi med oss en matsäck och gick en lång promenad längs en smal, lummig landsväg till fyren på Valentias nordudde.

Vi kämpar med att anpassa oss till kylan. Första problemet var att vi saknade alla slags kläder för kallt klimat. Brida körde oss till Cahersiveen ett par kilometer härifrån, men där fanns nästan inga klädaffärer. Irländare tycker att det är sommar nu, de vill bara ha tunna kläder, så jag fick gå igenom säckar med så kallade “vinterkläder” längst bak i en secondhandaffär, för att leta upp tröjor och mössor med lite ylle i.
Vi är så frusna jämfört med folk här. De går i shorts och T-shirt och badar i hamnen, medan vi eldar i kaminen konstant dagtid. Lovisa och jag har ofta ont i fötterna, det är som om fötterna inte är vana vid skor som klämmer på sidorna. Gustaf i sin tur går runt i sandaler, han blir alldeles för varm om fötterna, de kokar över av värme säger han. Han övningsgår varje dag i sina skaviga, “vanliga” långbyxor.

Igår kom irländska tullen och kollade båtpapper. De letar egentligen efter knarksmugglare. Men vi hade barn ombord och höll alldeles för lågt tempo för att falla i kategorin “misstänkta”. De berättade om ett fiffigt sätt att smuggla in knark idag, dykare svetsar fast torpeder fulla med knark under stora fraktbåtar, kapten och besättning helt ovetande. En sådan torped som kommit loss, flöt iland på Irlands västkust för ett tag sedan.

Tina, 2 juli 2017, Knightstown, Valentia, Irland

27 jun 2017 2017-06-27 19:28 2017-06-27 19:28

Kyla och värme i Valentia.

Sista halva dygnet till sydvästra Irland blev en skumpig bidevindssegling, svinkallt var det. Jag drog täcket över huvudet i min koj och överlämnade vakterna till Gustaf och Johan. Barnen var tämligen oberörda av både kylan och lutningen. Johan rapporterade att han fann ett barn inkilat mellan väggen och frysen, med nintendospelet i högsta hugg. Jag kröp inte ut ur sängen förrän det var dags att ta ner segel utanför Valentia. Där hjälpte jag till med utkiken i pisseregnet. Det både såg ut och kändes så förskräckligt kallt, grått och ruggigt – jag har nog glömt bort hur det är här i norra Europa ibland.

Vi ankrade och åt lunch, men vi ville ju så gärna iland, fastän vi var rätt trötta. Med viss handpåläggning av Gustaf beslöt sig vår utombordare till slut att ta oss över till land. Den gick då bara på en cylinder. Eftersom vinden mojnat något, tyckte vi då att vi ville flytta Caminante till den långa pontonbryggan som omger Valentias hamn. Vilken lycka, bara lite tidvattenström att ta sig förbi, och därefter fanns hundra meter fri brygga till vårt förfogande.
Åhh, vilket underbart ställe detta är att komma till, efter nästan två veckor till havs. Valentia är en ganska liten by, som lever partiellt på turism, vilken ännu inte riktigt kommit igång för säsongen. Johan bjöd oss på en kunglig middag på kvällen, på den lokala och fint belägna hotellrestaurangen Royal Valentia. Johan bekostade även ett lass med ved och kol Nu eldar Karin i vår båtkamin och det är så härligt mysigt ombord.

Tyvärr fick vi säga hejdå till Johan idag, hans familj ville ha tillbaks honom igen. Vår nyfunna vän Brida, en äldre irländsk lärarinna, tar hand om oss. Hon körde Johan till busshållplatsen och mig och flickorna till en stor mataffär. Vi märker att all mat smakar så gott. Det är nog så, att svalare väder gynnar aptiten. En teori.

Tina, Valentia, Irland, 27 juni 2017

25 jun 2017 2017-06-25 09:53 2017-06-25 09:53

Valar, stormfåglar och havssulor.

Vi är inne på elfte dygnet sedan vi lättade ankar från São Miguel på Azorerna. Första fyra dygnen hade vi väldigt lätta medvindar, som sämst gjorde vi bara 24 sjömil på ett dygn, lite av ett bottenrekord. Därefter seglade vi bidevind med nordlig vind ett par dagar och slutligen har vi haft en tid med härliga medvindar och gjort fin fart.

På São Miguel hämtade vi upp Johan Sundell, en gammal kollega från Astra Zeneca. Han seglar med oss här på överfarten till Irland. Han är en stor seglarentusiast och lär sig raskt båtens alla segelsättningar och handgrepp. Vi ankrade en sjömil öster om hamnen i Punta Delgada över natten, efter att ha skrapat undervattensskrovet inne i hamnen. Det var rulligt med sydvästen som kom in från havet. Hamnkapten är snål och låter inte längre oss seglare ankra innanför pirarna. I stället måste vi numera lägga till i den nya och dyra marinan. Vill man stanna på São Miguel utan att lägga ett par tusenlappar i veckan på att få fendrarna skavda, får man nu därför gå till Rabo de Peixe på nordsidan, vilket blivit den enda hamnen på ön man får ankra i, och där man nu har en ny pir, som ännu inte är utsatt på sjökorten.

Johan är inte bara flitig med att hissa segel och pyssla om alla linor, han står nästan alltid och skådar över havet för att få se allt livet härute. Dagligen ser vi valar och massor av delfiner. Vi har sett flera sköldpaddor, två klumpfiskar och massor av fina havsfåglar. En oceanlöpare övernattade ombord och satt på navigationsbordet en tid, där den lät oss alla klappa den.

Tina har varit köksmästare och producerat den ena häpnadsväckande goda maten efter den andra. Gratänger, lasagne m.m. m.m. Det blir också ofta smaskiga efterrätter. Aptiten är god i det friska vädret och jag har bakat bröd varannan dag hela vägen. Det är nu oundvikligen uppenbart att vi lämnat tropikernas nätter med bar överkropp i sittbrunnen. Termometern visar ibland 15 grader, något vi inte upplevt på åratal, så ylletröjorna och till och med byxor måste plockas fram!

Gustaf 50-58’N 12-54’W 07.30 25/6 2017

Older posts