Kyla och värme i Valentia.
Sista halva dygnet till sydvästra Irland blev en skumpig bidevindssegling, svinkallt var det. Jag drog täcket över huvudet i min koj och överlämnade vakterna till Gustaf och Johan. Barnen var tämligen oberörda av både kylan och lutningen. Johan rapporterade att han fann ett barn inkilat mellan väggen och frysen, med nintendospelet i högsta hugg. Jag kröp inte ut ur sängen förrän det var dags att ta ner segel utanför Valentia. Där hjälpte jag till med utkiken i pisseregnet. Det både såg ut och kändes så förskräckligt kallt, grått och ruggigt – jag har nog glömt bort hur det är här i norra Europa ibland.
Vi ankrade och åt lunch, men vi ville ju så gärna iland, fastän vi var rätt trötta. Med viss handpåläggning av Gustaf beslöt sig vår utombordare till slut att ta oss över till land. Den gick då bara på en cylinder. Eftersom vinden mojnat något, tyckte vi då att vi ville flytta Caminante till den långa pontonbryggan som omger Valentias hamn. Vilken lycka, bara lite tidvattenström att ta sig förbi, och därefter fanns hundra meter fri brygga till vårt förfogande.
Åhh, vilket underbart ställe detta är att komma till, efter nästan två veckor till havs. Valentia är en ganska liten by, som lever partiellt på turism, vilken ännu inte riktigt kommit igång för säsongen. Johan bjöd oss på en kunglig middag på kvällen, på den lokala och fint belägna hotellrestaurangen Royal Valentia. Johan bekostade även ett lass med ved och kol Nu eldar Karin i vår båtkamin och det är så härligt mysigt ombord.
Tyvärr fick vi säga hejdå till Johan idag, hans familj ville ha tillbaks honom igen. Vår nyfunna vän Brida, en äldre irländsk lärarinna, tar hand om oss. Hon körde Johan till busshållplatsen och mig och flickorna till en stor mataffär. Vi märker att all mat smakar så gott. Det är nog så, att svalare väder gynnar aptiten. En teori.
Tina, Valentia, Irland, 27 juni 2017