1 sep 2012 2012-09-01 19:31 2012-09-01 19:31

Segelmanet och blått hav

Vi har precis lämnat kontinentalsockeln och kommer nu ut på djupare vatten. Havet söder om Irland heter Celtic sea, är 200 sjömil i fyrkant och ca 100 meter djupt. Detta borde varit en bra fiskebank. Fantastiska vidder av havskräftor, plattfisk och annat. Men vi har endast sett ett fåtal fiskebåtar här och alltid på så långt håll att de endast visat sig på AIS-ens lilla skärm, aldrig i verkligheten, dvs mer än åtta och mindre än 50 sjömil bort. De har alla varit franska. Logiken talar sitt tydliga språk: man har fiskat skiten ur detta hav så det lönar sig inte att komma tillbaka. Sorgligt. Irländaren Bill, biologen i Roundstone sa oss att man ser allt större andel djuphavsfiskar i mataffärerna nu. Är detta nästa steg, att fiska ut djuphaven?

I min fantasi seglar jag ibland längs botten. Färdas fram i absolut tysthet. En grå-blågrön dager med oändliga vidder av lerfält. Havsbotten ser ömsom grå ut, ömsom chokladbrun av MnO2. Det är spännande att segla fram här nere längs kontinentalbrantens raviner, som att flyga. Lerfälten vi passerat de sista två dagarna har kanske varit lite enformiga, men nu, vid branten, här hisnar man inför naturens väldighet. Det är inte en slät kant, utan sönderskuren, vecked, med platåer, dalar och berg, flera tusen meter höga. Säkert finns här stup där det inte ligger sediment utan som är kala bergssidor täckta av hårdbottendjur. Uråldriga och långsamväxande varelser som sitter fast eller sakta kryper fram. Å, vad det hade varit spännande att vara där, 2000 meter rakt under oss just nu! Men sent i natt är vi framme vid bergets fot. 4817 meter står det på sjökortet där.

Föröver och om styrbord har vi nu Porcupine Abyssal Plain. Det är en stor lerslätt på ganska konstant 4200 meters djup. För femton år sedan var jag här som doktorand en månad och provtog sedimentprover. Man försökte då beskriva sedimentationens och biologins årstidsväxlingar på en djuphavsslätt. Abyssen, som vi kallade den. Avgrunden. Det tog över en timme att hissa ner provtagaren till botten och lika lång tid att få upp den. Och visst var där årstidsväxling. Visst finns här liv. Jättestora räkliknande djur som färdas långt för att finna något ätbart som når ner till botten, men utan att det kostar dem för mycket energi. Kanske kommer en död sjöfågel, fisk eller delfin som till sist når ner efter dagar av att långsamt falla. Här finns fiskar som mest har ett stort huvud med stora tänder och ögon, medan stjärten är mer sparsamt tilltagen. Vi vet fortfarande inte var och hur dessa fiskar fortplantar sig. Havsdjupen är fortfarande mindre utforskade än rymden.

Vi har haft flera flocker ganska små delfiner runt oss idag. Jag tror att det varit atlantisk vitsiding, men det kan mycket väl ha varit blandade flockar. De har hoppat högt, helt upp ur vattnet vid upprepade tillfällen. Eftersom havet är så lugnt ser man dem på flera kilometers håll där de hoppar. Man undrar varför?

I morse seglade vi förbi vår första segelmanet på resan. På håll ser den ut som en jättestor rosa såpbubbla som flyter på ytan. Fantasifulla varelser! Det är mer ont om fåglar nu. Några stomfåglar, en del havssulor, enstaka mindre lira och en storlabb medan jag tittat ut idag. Tina uppmärksammade mig på en flock silvertärnor som sträckte söderut imorse. De har lång väg, kanske ända till Antarktis, innan de når sin övervintringslokal, så jag unnar dem all lycka.

Vinden har stått sig, tack och lov, så vi har fortfarande sluppit starta motorn, men vi närmar oss högtrycksryggens kam. Där ska sydvästvinden bytas mot nordost, och det är säkert stiltje däremellan. Men ännu har vi fyra m/s, nästan ingen sjögång och hårdskotade segel för styrbords halsar.

Inatt tog Tina vakten nästan hela natten. Hon sa att hon njöt av tystnaden, att få läsa sin bok och att få vara med sina egna tankar. Det är ju alltid barn omkring oss eller så är det kanske jag som inte kan hålla snattran.

/Gustaf 17.15z 47 48’N 08 49’W 1a September 2012

1 sep 2012 2012-09-01 00:41 2012-09-01 00:41

Färd mot högtrycket

Sjön är lugn, vinden svag, fulla segel med ca 4m/s, från 70 grader styrbord om fören. Fullmånen skiner och sprider ut sin glittrande benvita och lekfulla väg på havet utanför fönstret där jag sitter.

Jag har just lagt Karin, så nu sover alla och här är tyst förutom kluckandet runt skrovet. Men innan hon la sig ville Karin gärna skriva till alla sina dagiskompisar, hon saknar dem mycket ibland. Så vi satt vid ett av våra små bord i aktersalongen sedan Tina och Lovisa somnat och hon präntade mödosamt ihop två brev på randigt skrivpapper med teckningar till. Sen blev hon för trött och sa att hon fick fortsätta imorgon. Hon är så full av känslor, lilla Karin.

Vi har återupptagit skolarbetet som låg nere igår. Karin jobbar med sin skrivning och läsning och Lovisa har hållit på med engelska och matte. I engelskan är det Harry Potter vi läser och vi har snart tagit oss igenom den första boken. Oj vad det gick trögt i början, det var ett år sedan nu, men idag hann vi flera sidor. Eftersom Lovisa gjort slut på veckans skolboksbeting i matten gör hon lästal som jag hittar på i långa rader i ett kollegieblock. Det är skoj. Hon gillar att klura och räkna. Vi har också haft högläsning i “Vi på Saltkråkan”, och det var många gånger det senaste dagarna som barnen skrek av skräck. Sälen Moses som skulle säljas, Båtsman som skulle skjutas och så Snickargården som de höll på att bli av med. Men när boken var slut ikväll i skymningen ville Lovisa genast börja om från början på den igen!

Jag tog en lur efter lunchen och blev väckt av Tina som hade bryderi av en 294 meters containerbåt som låg stilla och snurrade rakt framför oss. Det var oklart vad de höll på med eftersom fartyget sakta gick i cirklar och Tina inte gärna ville att de plötsligt rännde in i oss där vi skulle passera ett par båtlängder om deras styrbordssida. Tina ropade till sist upp fartyget och fick den föga upplysande informationen att de låg och drev. På AISen stod det “ship not under command”. Vi fick iallafall bekräftat att det Liberiaregistrerade fartyget visste att vi skulle passera dem nära och att de såg oss.

Ett par timmar senare stod Tina och jag och barnen länge i fören och tittade på fina vitsidsdelfiner. Minst två mammor med små ungar och ett par större djur utan ungar. Oj vad små och söta delfinbebisarna är. Tillsammans med dem rör sig också mammorna sävligare och de simmar tätt samman. Sånt blir man glad av.

/Gustaf 10.20Z 31/8 -2012, 49 04’N 009 47’W

31 aug 2012 2012-08-31 02:00 2012-08-31 02:00

Adjöss och tack för fisken!

Det var fina dagar i Valentia. Men igår kväll fick vi ännu en kuling på 20 m/s som fick vågorna att återigen skölja över bryggorna. Det var en nordan som de utlovat, men i friskare tappning än vad vi trott. Nu var emellertid reparationen av revblocken till bommen klar och allt var sjösurrat och redo för avfärd. Morgonen kom med fint väder och vi språkade lite med våra nya vänner på bryggan och växlade epostadresser. Miles skulle hem och skörda vete på 80 hektar, och de övriga skulle hem till sina olika bestyr. Semestrarna var slut.

Vi har med jämna mellanrum fått en kasse fisk av våra irländska värdar här, och vi hinner omöjligtvis äta i den takten, så vi har minst tio middagar med fina fileer i frysen, mest pollak och makril. Men nu var det dags att kasta loss så en sista klättring i masten för att inspektera, lite sprintar som saknades fick åtgärdas och så tuffade vi ut från bryggan.

Men snopna konstaterade vi strax att autopiloten gav en rad olika felmedelanden, men först när självstyrningen aktiverades. Allt från att kompassen saknas till styrdatorn trasig. Hmm. Vad kan ha hänt. Jag har svetsat en del. Vi har laddat batterierna med landström sista dagen, kan de fått överspänning? De varnade för åska. Kan det vara bränt för det? Jag bröt strömmen, kopplade isär kontakter, satte ihop, försökte isolera bort olika moduler men varje gång man satte på strömmen till autopiloten funkade allt i 30 sek innan det åter konstrade sig. Och alla olika moduler hörde av sig och gav kompasskurs, vindriktning, rodergivare och det gick att köra hyrdaulpumpen. Började tro att styrdatorns flashminne tappat sugen så programvaran hänger sig när man aktiverar självstyrningen. Spänningarna på styrdatorkortet i motorummet såg ut som de skulle.

Suck. Vi fäller ankar igen och jag chansar på att skruva isär kompassen uppe i mesanmasten. Det är en liten vit låda som ser synnerligen välkapslad ut, men eftersom det regnat en del kanske det kan ha kommit in vatten?? Lite långsökt och nånting sa mig att det kanske gjorde mer skada än nytta att bryta upp vattentäta kapslingar. Den såg absolut inte skadad ut. Är detta korkat? Men vad gör man, nån stans sitter felet och vi känner ingen större lust att segla ner till Spanien utan självstyrning. Jag visste dock att det inte var vindinstrumentet, den hade jag provkört förutan, men eftersom den vägrar köra utan kompass så kunde det teoretiskt vara den. Den är ingen idé att koppla bort för felsökning. Och kablarna hade jag redan följt och de såg OK ut.

Och si. Ett stort komplicerat ytmonterat kort nersänkt i vatten. Dessutom ett av ärg något grönt vatten till min förfäran. Jag klättrar ner från masten med kretskortet och diskar det i sprit och börjar undersöka förödelsen med kikaren bakvänd som mikroskop. En mikroprocessor med många ben väldigt tätt, där ärg fyllde mellanrummen etc. Med en nål att skrapa med och mer skurande med sprit la jag till sist kortet i solen en stund på tork och käkade lite lunch innan kortet åter kopplades in uppe i masten. Spänning. Och si! Det fungerar! Kapslingen torkas ur minutiöst, skruvar dit kortet, kablage etc, silikon-silikon-silikon. Tätt och bra! Och vi tuffar ut ur hamnen högst två timmar försenade. Jag ville inte lacka kortet ifall jag måste löda på ev ruttnade lödpunkter. Det får vänta till senare.

Tre timmar från hamnen passerar vi Great Skellig på nära håll. Det är en 214 meter hög klippa som sticker upp ur havet. Ingen hamn, ingen strand. Men här bodde munkar under många hundra år. Från 700-talet och fram. Där kan inte varit mycket bränsle att värma sig med när snösormarna drog fram. Och inte mycket mat. Munkarna har byggt små terasser där de odlat lite. Det finns fortfarande iglo-lika stenhus kvar där man bott. Såna platser sätter fart på fantasin.

Nu skiner månen ner på oss. Vi har 4m/s från VNV, imorgon ska det nog vrida lite mer på syd. Båten seglar så find och sjön är lugn. Har berättat sagor för barnen några timmar, men nu gick de självmant och lade sig. De har inte fått nån skola idag, de har haft skola både lördag och söndag, så idag var det ledigt för avsegling. Tina sover nu, och hon får väl ta över vakten om nån timme.

/Gustaf 23.50z 30/8 2012, 51 00N 10 40W

29 aug 2012 2012-08-29 02:42 2012-08-29 02:42

Underhåll och underhållning

De slog på strömmen på bryggan i morse så Tina fick ta hand om skolarbetet med barnen medan jag tog chansen att svarva de nya trissorna till bommen. Jag köpte 1.5 meter 90mm nylonstång i höstas och nu återtsår bara 40cm, resten har blivit block av alla slag. Att demontera bommens ändbeslag var inte så lätt med 16 stycken, sedan 30 år fastkorroderade, försänkta skruvar. En del gick av, en del fick jag svetsa en plåtbit på för att skruva loss dem, men nu återstår till slut bara monteringen av det hela igen.

Så klart hade jag gärna passat på att göra andra saker också när man har landström, såsom fixat till våra spirbommar som behöver flyttas upp till masten från relingen. Men vädret har inte riktigt varit på vår sida. Återigen sköljer vågorna över bryggorna och det har regnat en del. Så att svetsa rostfria beslag får vänta.

I går dök det upp en malajsisk kvinna och frågade ytterst vänligt om hon kunde låna vår vattenslang, vilket hon så klart fick. Hon frågade också om vi ville komma över till deras båt, men vi bjöd dem raskt över till oss i stället. Vi stod för Popcorn och andra pubtillbehör medan de hämtade en riklig arsenal dryckjom. De visade sig vara ett litet gäng seglare som tillhörde en klubb som brukade hyra båt tillsammans, och den här gången hade de valt att hyra här på Irland. En 40-fotare för 1800 euro per vecka delat på sex var priset per person.

Det är ju alltid spännande att lära känna nya människor och det blev så att jag mest pratade med Mr Miles. Han är jordbrukare från en gård några mil söder om Edingburough i Skottland. Han är en bra bit över 60år och en riktigt festlig typ. Därhemma har han 200 hektar hygglig jordbruksmark, 200 kor med lika många kalvar, 100 får och några hästar. Han hade köpt 30 hektar när han var några och trettio och sedan sakta köpt till allteftersom pengarna från gården strömmade in. Han har nog varit både arbetsam, sparsam, försiktigt klok i affärer. De flesta av hans vänner hade varit “both clever and lazy”, så de hade fått lämna sina gårdar. Fiat-traktorer var det bästa han visste. Superenkla konstruktioner och, gissar jag, inte så dyra…

Eftersom de hade ett avsevärt försprång i går kväll kunde vi vara uppe tidigt och njuta av morgonen, medan åtminstone Miles såg ganska trött ut när han kom stapplandes i morse och skulle köpa bensin. Det finns ingen mack här på Valentia island så han fick ta färjan och sedan gå ett par kilometer. Han hade uppenbarligen låga tankar om sin egen förmåga att minnas vart han var på väg för han hade skrivit ortnamnet på byn dit färjan gick tvärs över hela vänsterhanden. Det finns bara en färja och den stannar bara på ett ställe, men ändå…

Återkommen till bryggan här ville han gärna vara med mig och laga bommen, så jag hade en riktigt trevlig dag i hans sällskap och vi gjorde även en jolletur för att köpa lite kol till samma ställe som han besökt tidigare på morgonen. Eftersom en sydvästlig kuling var i antågande blev det en spännande tur där det fräste om vågorna när vi åkte gummibåt. Vi fick också vandra någon kilometer genom delvis utdikad träskmark med ett virrvarr av kanaler och med 40 kg kol över axeln alltmedan vi berättade den ena skrönan värre än den andra för varann, så vi till sist nästan trodde oss själva.

Idag har Tina lärt våra flickor att sy för hand och de har haft väldigt roligt och gjort kläder till sina gossedjur. Lovisa har ju en ko som sitt älsklingsdjur medan Karin har ett får. Dessa båda kreatur är nu båda synnerligen väl ekiperade.

/Gustaf, 00.20z 29/8 -2012, Knightstown, Valentia Island

27 aug 2012 2012-08-27 00:37 2012-08-27 00:37

Bryggseglaren

Det fnissas våldsamt från stora kojen. Barnen har invarderat vår säng och alla kittlar varann därinne, till sist vann de över Tina tror jag, för hon flydde tillfälligtvis. Jag har berättat sagan om gamla draken, trollkarlen och de andra fantasivarelserna minst en halvtimme, men det har visst inte hjälpt ikväll, stämningen är ovanligt uppspelt tror jag.

Vi ligger vid en lång pontonbrygga, ganska oskyddade i en stor vik och det blåser 15-17 m/s syd och det gungar en hel del. Vågorna spolar över bryggan (En motorbåt sjönk här bredvid oss igår morse när det blåste upp ett par timmar, men motorn överlevde. De hade förtöjt med atern mot vågorna.) och vi hoppade över att gå på puben och lyssna på irlänsk musik utan valde att titta på en film istället. De spelar onsdagar och söndagar och det var ösigt förra gången, men det såg väl blött ut att kravla iland.

Återigen har vi blivit byns samtalsämne och många är de som traskar ut på bryggan för att titta och växla några ord. Igårkväll invaderades vi at ett gäng ungdomar som badade från båten. Dagen innan kom två fritidsledare och hälsade på med en hel barnkoloni. Efteråt kom en av dem, Rob, tillbaka med en fin desert han köpt till oss och bjöd oss till deras lek-och-bad attraktion nästa dag. Så igår var jag och barnen där. Vi fick låna våtdräkter och Karin och Lovisa simmade runt i hamnen och klättrade upp på den stora flytande studsmattan med rutchkana etc. Vi paddlade kajaker och hade riktigt skoj hela eftermiddagen. Efter ett tag kom Tina med fika till oss. Själv passade hon på att gå på en mycket trevlig second-hand bokaffär med gratis internet.

Så, här ligger vi ikväll vid bryggan och rycker i tamparna. Både jag och Tina hade föredragit att ankra just nu när det är busväder, det är lungt runt hörnet, men det var för jobbigt för oss. Vi är lite lata. Alla dessa linor och fendrar.. Imorgon ska det bli fint igen och då är det trevligt att ha lätt iland, men sedan kommer ännu en sydlig kuling i övermorgon. Men efter den syns faktiskt inga nya busväder på väderkartorna, så då hoppas vi komma ut på havet igen.

Idag har jag mekat med det lilla elverket som följde med båten. Det fanns inget avgassystem till så jag har kört huvudmaskin för att få ström och vinkelslipat och svetsat en del i sittrunn och nu är det nästan klart. Jag vågade inte kliva ner på pontonbryggan och jobba där som jag tänkte för vågorna sköljde över brygganibland. Återstår att se om den lilla dieselmotorn startar och om generatorn ger nån ström. Den är sjövattenkyld och ska ge 4kW enfas om allt fungerar.

Det ska bli skönt att till sist få alla mackapärer man släpat med sig att fungera. Får jag bättre och billigare ström till svarven får jag väl tålamod att bygga färdigt de sista delarna till watermakern också. Men det närmast förestående svarvprojektet är nya brytblock till storbommens revsystem, de i bommens aktre ände, de närmast masten bytte jag i våras. De sista orginalblocken på bommen blev mosade på sista seglingen. Det är nästan inget orginalblock kvar på båten nu.

Såklart går det att fortsätta köra huvudmaskin för att få ström till svarven, men jag förmodar att den lilla dieseln är både tystare och bränslesnålare än den stora 6-cylindriga perkinsmotorn. Hade vi haft vindsnurran uppe nu kanske man kunnat köra invertern och driva svarven med den strömmen, men jag väntar med att sätta upp vindsnurran tills vi kommit till Spanien, jag vet hur blåsigt det kan vara på vägen dit..

Ett annat litet fix som behövdes var att dirken, vajern som håller uppe bommen, nästan gått av. Så jag tog mig upp i stormastens topp igår och fick det gjort. Mesanens dirk hade jag redan bytt, så nu är det 10mm rep istället för wire på båda. Gillar inte wirar som flyttar sig med tanke på ändrad impedans på mina kortvågsantenner, en trimmningsdetalj som inte alla seglare tar lika hårt på.

/Gustaf 22.30z 26/8-2012 Knightstown, Valentia Island

26 aug 2012 2012-08-26 08:55 2012-08-26 08:55

Bildgalleri – Roundstone

24 aug 2012 2012-08-24 01:31 2012-08-24 01:31

Skolbåten

Det blev en ovanligt skumpig segling ner till Valentia igår natt. Vi var lovade väst 10m/s men det slutade med dikt bidevind hela vägen (ca 100 sjömil) med mycket sjöar över däck. De kallade det SW force 6 på radion, vilket inte lät så stimulerande. Kursen skulle vara 200 grader och vindriktningen var 250 grader, vilket är en svår ekvation när man har drygt två meters krabb sjö emot hela vägen. För att komma förbi Sybil Point och genom det spektakulara sundet mellan Dunmore head och great Blasket Island fick vi stötta med motorn eftersom det då började mojna till 6 m/s, så bara den stötiga sjön blev kvar. Det var underbart att kunna falla av 40 grader sen och plötsligt få god fart sista biten till Valentia.

Mitt i natten brast surrningen mellan vajern i vajerliket på “lillefocken” och fallhornet, så seglet kanade ner 1.5 meter och flaxade våldsamt. Fick gå upp och bärja seglet och surra ner det så gott det gick och fick då mitt andra ombyte dränkt. Gud vad det kan forsa vatten över fördäck i sån motsjö. Nästan varje våg gick till midjan på mig. Jag var inte så benägen i kolmörkret att forska i vad som farit i focken som gjorde att den kanade ner, så vi seglade vidare med 25 m2 av rullgenuan och full mesan och förstarevad stor. Det gav ca 20-25 graders lutning vilket behövdes för att hålla fart mot vågorna. Såklart att focken går bättre mot vinden eftersom den är väldigt hög och smal, men rullgenuan hade faktiskt bättre form än vad jag skulle gissat.

Innan jag går vidare måste jag nämna ett par ord om great Blaske island som vi gick förbi vid 11-tiden på förmiddagen. Här finns ingen hamn, bara en liten strand och i övrigt lodräta klippor med dånande bränningar. När man ser hur mycket husruiner, gärdsgårdar mm som ligger på denna frodiga ö, tom en kyrkoruin, tänker man på hur det måste varit att leva där för 100 år sedan, sommar som vinter utan telefon etc.

För att gå ut och fiska användes långa skinnklädda kanoter som bars ner och sjösattes, och det behövdes ett flertal karlar för det tunga arbetet. Här gällde det att vara sams med grannarna så de kommer och hjälper till innan havet krossar båten när man kommit åter från en tur. Grannön hyser europas näst största sulekoloni och fårskötseln och fisket är säkert utsökt, men tänk vilket utsatt ställe att födas till världen på. Om fisket är för farligt i de där kanoterna ser fårskötseln eller äggsamlandet ännu värre ut i mina ögon.

Lovisa och jag noterade att alla får vi såg på ön klamrade sig fast på ett till synes vertikalt stup mitt emellan toppen på ön och havet 200 meter nedanför. Där gick de i prydliga rader som bladlöss på en vertikal stam. Ska man fånga in dem för klippning kan man inte ha för mycket höjdskräck eller dödsångest. Ska man besöka släkt iland får det vara vackert väder i flera dagar för att få ner dyningen samt rätt tidvatten, annars förs nog lätt kanoten till havs av de mäktiga strömmarna. Men det är sagolikt vackert!

Vi ankrade norr om livräddningsbåten i hamnen i Valentia och satte strax igång med barnens skola som de längtat efter. Det lyser fortfarande i deras ögon av alla fina böcker vi packade upp i tisdags, det var en riktig julafton för dem båda. Sen tog vi oss in till puben och lyssnade på lite ösig irländsk musik och hade trevligt med en familj från Dublin som hade två döttrar jämnåriga med våra barn. Särskilt Karin var i sitt esse och sprang och busade med de andra barnen så hon blev alldeles svettig där bland alla ben och barstolar på puben. En Irländsk pub här ute på landsbygden är mycket mer ett samlingsställe för familjen än hemmavid, och även om det serveras mycket öl såg jag ingen som var direkt påverkad, annat än att de flesta män hade påtagliga ölmagar..

Sen vi var här senast har det byggts en fin liten hamn bestående av stabila pontonbryggor i en fyrkant. Därinnanför simmas det, man fiskar och umgås. Det är ett statligt bygge och trots att här finns vatten och kanske även el tas det inte ut några avgifter. Tanken är att det skall upp fler pontonbryggor i vinkel mot fyrkantens sidor och detta ska drivas av privata medel och då blir det väl hamnavgift. Men tills dess, “gratis är gott”, så i morse efter skolpasset flyttade vi in, och vi la oss på utsidan av pontonen och gladde oss åt att slösa med färskvatten. Det är några detaljer kvar på watermakern jag snickrat ihop, närmare bestämt sötvattensanslutningarna ut från membranstacken till flödesmätarna. Behöver svarva några anslulningar vilket inte blivit av ännu, men det är ingen brådska med tanke på att det är gott om friskt dricksvatten här och i norra Spanien. Så jag och Karin ägnade en stund åt att busa med vattnet och tvätta några baljor tvätt samt bada i sittbrunnen. Tina
insåg försent sitt misstag när hon satte på sig stövlarna nån timme senare, men hon har förlåtit oss nu..

/Gustaf 23.20z 23 augusti 2012, 51 56N 10 19W Valentia, Irland

21 aug 2012 2012-08-21 02:29 2012-08-21 02:29

Vackra Irland

Vännerna Bill och Helena med barn som bjöd oss på en fin lammkotlettmiddag med vin och goda ostar i förrgår erbjöd sig att skjutsa oss till Roundstone för att proviantera igår. Visst skulle det gå att ta sig dit med gummibåten, men eftersom vi inte får den att plana med packning med 8-hästaren tar det ta en timme och skvätter en del.

Så efter en lång fika i deras hus igår morse for vi längs de slingrande små vägarna där man får backa en bra bit om man får möte. Roundstone är en vacker by med utsökta små vita stenhus och väl omhändertagna små afferer och ett par kaféer. Vid den här årstiden utgör såklart sommargästerna an viktig del av byn, nästan att jämföras med Mollösund, med skillnaden att hamnen bara har traditionella fiskebåtar och ett par ekor. De flesta av ekorna är i trä, men några klassiska finns också där träspanten täckts med spänd canvas, förr läder istället. De känns igen på håll av att de flyter högt och rör sig livligt på vattnet. Men här finns inga vita plastbåtar med teakreling och kromade detaljer, även om där låg ett par mindre segelbåtar vid boj.

Vi sökte skydd för ett massivt störtregn i klostrets affär för musikinstrument där de klassiska irländska musikinstrumenten fanns att få. Vi tog oss sen ut till halvön som ligger söderut. Egentligen är det en ö som sitter ihop med fastlandet via en två kilometer lång sandbank som ackumulerats under åren till att bli ett par hundra meter brett näs med sandklitter kantat av två monumentala stränder, en på var sida. Det var inte särskilt mycket folk här och knappast några andra som badade. Men våra barn kutade runt nakna ett par timmar upp och ner ur vattnet och verkade inte bekommas av att det bara är ca 15 grader och lite blåsigt. Alla hjälptes åt att bygga en sandmur som skulle hålla tidvattnet ute, vilket såklart är ett omöjligt projekt nu i springflod med 4.5 meter tidvatten. Men kul var det, vilken kamp minutrarna innan den brast för det instörtande vattnet!

Martha och Maria hade våtdräkter som de badade med och även en fin drake med två linor man kan styra som de hade visade upp sina färdigheter med! Bill gjorde te till oss alla med sin volcano kettle, en irlänsk uppfinning där man eldar gräs eller vedpinnar i mitten av ett dubbelmantlat kärl i aluminium. Lätt, praktiskt och smart! Det enda som blir sotigt av elden och som potentiellt kan kladda ner packningen är i mitten av kärlet, mycket fiffigt. Helena stekte korv åt oss alla på sitt trangiakök. Sen promenerade vi ut runt udden och tittade på de gamla betade kulturmarkerna. Här fanns rester efter både stenålders och bronsåldersbosättningar fick vi lära oss, men framför allt är här fantastiskt vackert. En karikatyr på hur Irland ser ut. Sagolikt gröna hagar omgärdade av flertusenåriga stengärdsgårdar, inga hus, 10 meter stora flyttblock som för tankarna till mytologiska kraftväsen, knallblått hav som bryts till kritvitt dånande skum som flyger genom skrämmande bränningar. Och
monumentala berg i bakgrunden.

På hemvägen badade jag och Lovisa med Martha och Maria en halvtimme medan skymningen föll i bränningarna innan vi åter fick skjuts till familjens hus och bjöds på spaghetti och köttfärssås, goda ostar gjorda av holländka invandrare i trakten, och kvällen avslutades med att vi fick lära oss konsten att grilla mashmallows på torvglöd. Vi fick höra många historier om irländk historia, författare och natur innan vi åter fick irra hem i gummibåten i kolmörkret tillbaks till Caminante ute på redden.

Idag har vi haft tvättdag och pysslat om våra plikter lite och mjukstartat barnens skola lite halvofficiellt. Lovisa vill gärna ha ett schema och ordning och reda. Hittills har jag haft engelska med henne ca sex timmar per vecka och ca två timmar matte per vecka, men nu får vi väl öka på lite takten och få in också andra ämnen på schemat, nu när terminen startar för alla andra barn. Med Karin har jag haft ungefär två timmar läsning och skrivning per vecka och vi får väl öka på lite för också henne. Det viktigaste är såklart att det är skoj med skolarbetet, annars tror jag inte man kan lära sig något.

Ikväll bjöd vi igen lite för våra gästfria vänner. jag gravade andra sidan av den vilda laxen vi fick i Broadhaven till förrätt med knäckebröd och Tina bjöd på mamma Birgittas köttfärslimpor med löksås, potatis och lingonsylt. Rätter som de inte provat förut. Tack Birgitta! Tina och barnen hade gjort en kryddstark mjuk pepparkaka och chokladbollar till efterrätt. Allt var mycket gott. Medan vi åt påpekade Bill att båten som just passerade styrdes av en kille som var i rakt nerstigande led till den fruktade och mytomspunna sjörövaren Grace O-Malley som lotsade och tog tull av alla och härskade över dessa hav på Elizabeth I:s 1500-tal. En kvinna man inte ville ha som fiende.

Efter middagen berättade Bill och Helena om Irlands frihetskamp på 1910-talet, vilken slutligen ledde till självständigheten. En lycklig saga trots alla avrättningar, bomber och ond bråd död på vägen. Det lilla landet som får en egen konstitution vid sidan av ett imperium.

Tyvärr grumlas denna saga nu av den usla politik landets banker och politiker drev på 2000-talet, vilken ledde till den katastrofala krasch och rescession som Irland nu befinner sig i. Utlandsskulden är ca 250 000 Euro per innevånare, vilket alltså är 10 miljoner kronor i utlandsskuld för en familj på fyra personer. Det går knappast att spara bort en sån skuld för en nation tänker jag. Statens räntor till utländska banker är självklart avsevärda årligen, så frågan är hur det ska gå med tex fria universitetsstudier framöver. Bill är säker på att det är en tidsfråga, mindre avgifter är redan införda. Fastighetsskatt är nyligen infört etc. Många har fått sina pensionspengar helt uppätna av bankkrashen eftersom de var placerade i aktier som ägts av banker precis som i Sverige. Ovanpå detta är många familjer hårt belånade eftersom de köpt hus för kanske 5 miljoner kronor när konjunkturen var god och alla hade jobb. Man uppmanades låna till bilar, hus och semestrar -Den keltiska ti
gern.. Nu är husen värda en tredjedel eller hälften. Om man inte kan betala sin ränta säljer banken huset, men skillnaden mellan vad de får för huset och vad man lånat kvarstår fortfarande som skuld till banken, med skillnaden att man nu är hemlös. Därför kämpar de allra flesta på trots att största delen av inkomsterna går till räntor. Inte så långt från den tid då grevar och småfurster levde på livegna arbetare. Men Bill och Helena är av sparsam natur, driver sin egen lilla rörelse och är stolta över Irland som det är även om man ser ilskan glimma i ögonen när de tänker på de 20-åriga juppisarna som spelade bord Irlands ekonomiska framtid på vanvettsaffärer, spekulationer mm. Jag försökte bli klok på vem som vann när så många förlorade, men det verkar mycket tveksamt om alls någon gick som vinnare ur denna ekonomiska bubbla.

Det var sorgligt att ta avsked till våra nya vänner, vi ska försöka segla vidare söderut imorgon. Vi fick en fin bok i avskedspresent skriven av Tim Robinson om denna trakt av Irland. Detta är Bills absoluta älsklingsförfattare, som går igenom plats för plats av denna fattiga glesbygd och broderar ut en vacker och otroligt detaljrik text om förhistoria, kultur, kartor och namn och den inbyggda skönheten i allt. -En otrolig kärleksakt till en hembygd som inte ens är författarens egen, han har bara bott här 25 år, säger Bill.. Boken heter “Connemara -listening to the wind”. Författaren har cyklat runt i många många år och samlat information tills han nått fulländning. Ska bli fin läsning och jag hoppas vi kan komma åter till denna vackra värld även om Tina på skoj kallade den “välkommen till Mordor2” när vi ankrade här i väntan på stormen och blickade ut över dess bruna oändliga torvvidder man ser härifrån.

Innan vi skiljdes la Tina emellertid upp ett gapskratt när hon fick deras adress. Glenflesk. Det kan det väl inte heta där ni bor heller!! – Glen Blobber. Haha ha..!!
/Gustaf 23.40Z 20 augusti-2012, 53 24N 09 53W

19 aug 2012 2012-08-19 02:09 2012-08-19 02:09

Gästfrihet utan gränser

Blir det inte ensamt här? Särskilt vintertid? – Nej vi känner oss aldrig ensamma!

Tina och jag står tysta ett ögonblick och smälter detta bestämda svar. En liten familj i ett lika litet vitrappat stenhus som smälter in i berget. Här bor de året om. Mannen är trädgårsmästare på ett slott någonstans och de ser lyckliga ut med alla hundar och katter och andra husdjur som redan blivit bästa vänner med Karin och Lovisa. Runt om är det mest ödemark, berg, hav. Regn och snålbåst året runt och så dessa oändliga blöta torvvidder. Men så finns här ett och annat hus där det verkar finnas desto mer värme och gästfrihet.

Vi var ute och traskade idag och jag pekade på en vattenslang vid ett hus och frågade om jag kunde få lite vatten eftersom Karin var törstig, och genast blev vi inbjudna. En stund tidigare hade jag hjälpt Karin att kissa nere i ett dike och en bil som passerade hade stannat och undrade om vi behövde nån hjälp med något. Sånt är man inte bortskämd med från Sverige.

I förrgår var vi ute norrut med gummibåten. Långt in i denna ganska öde fjord. Mycket spovar och andra vackra fåglar på dessa stora vidder och tångbanker. Men så såg vi en riktigt grön hage som gick ner till vattnet omgärdad av uråldriga och monumentala gärdsgårdar täckta av svartprickiga björnbörssnår. Efter att ha traskat runt ett tag och barnen sprungit av sig i denna Edens lustgård träffar vi på en farbror. Han kan inte jättebra engelska, verkar mest prata irländska, det ursprungliga språk som talas här längs kusterna och som liknar keltiskan som talas av en del på yttre Hebriderna. Han vill gärna visa oss allt fint och skaffar fram hästar som barnen får klappa och mata. Han lever här året om med sin familj och jobbar enstaka dagar för att tjäna pengar, annars är han självförsörjande med lamm, några kor, samlar torv till bränsle för vintern mm. Han verkar inte ha bråttom i sitt liv, kan titta på medan mina barn pratar med hästarna i minst en kvart och jag frågar om ditt o
ch datt. Det är en konstig känsla för det tycker jag att jag alltid har haft hela livet. Han hade uppenbarligen gärna tillbringat hela dagen med att göra oss lyckliga, men Tina gick åt andra hållet så efter en halvtimme säger vi adjö.

Igår tog vi gummibåten åt andra hållet, åt sydväst. Vid en enorm kritvit sandstrand hade en familj just kommit iland med en liten tvåmastad segeleka. Blyg som man är ville jag gärna fortsätta till nästa enorma vita sandstrand en sjömil föröver, men Tina insisterade på att vi måste komma in och säga hej för att Caminante legat ankrad precis brevid deras lilla eka i två dagar. Tyst och motvilligt puttrade jag dit, men höll båten på en meters djup, så vi kunde utväxla några artighetsfraser utan att göra intrång på deras strand, de var ju där först och det fanns hur mycket plats som helst på alla andra ställen som var minst lika bra. Det slutade med att vi blev bjudna på en fantastisk strandlunch med många delikatesser och hade en underbar dag i deras samt deras vänners sällskap, vilka dök upp lite senare.

Familjen var Bill och Helena med barnen Marta och Helena. Föräldrarna är runt femtio år och jobbar som sötvattensbiologer i sitt eget företag. Han gör fältarbetet och Helena arbetar vid mikroskopet och de har levt så i många år. Fantastiska människor!
Ikväll kommer vi just från middag hemma hos dem där vi hört otaliga berättelser om livet här på Irland före modern tid. De är mycket intresserade av historia och berättar med glöd om klostren och eremitbostäderna som finns här längs kustenrna. De hade utbyte med öarna norrut ända upp till Island och troligen Nordamerika och såklart den latinska världen söder ut. Detta började på 600 talet och många gånger blev klostren plundrade av vikingar från tid till annan.

Vi har lärt oss om det hårda förtryck mot de katolska som England utövade och den omfattande smuggeltrafik som rådde harifrån till kontinenten av bla ull som egentligen måste skeppas via England. Det handlades mycket med Spanien och norra Frankrike där också präster utbildades. Till och med enkla familjer på landet här kunde latin på den tiden. Men det var hårda och mörka tider och här var det mycket sjöröveri och man drog på plundringståg precis som vikingarna, inte bara mot främmande kuster utan också mot det egna landet. På vissa historiska kort märktes denna kust endast ut med en varning för sjöröveri.

Ön där vi träffades igår, den med de fina stränderna, Inishlackan, ser på vårt sjökort synnerligen bebodd ut med många hus utritade och pir och vattentank och till och med en väg finns utritad. Det är bara det att den Admirality Survey:n som ligger till grund för kartan är från 1844-1896. I verkligheten finns ingen pir, ingen vattentank eller väg, men man kan se många ruiner av gamla stenhus. Ön var bebodd fram till 60-talet och ruinen närmast vårt landningsställe för gummibåten var öns skola för 50 år sedan. Det var nog blomstrande här när sillen gick till i början av 1900-talet, men liksom majoriteten av små stenhus här på västra irland är det nu bara ruiner kvar.

Jag fick berättat för mig om den otillgängliga ön Blasket island söder över. Det var också en blomstrande koloni med kyrka och allt. Eftersom där inte finns någonstans att förtöja en båt och de levde på fiske måste de ha lätta båtar med spjälverk i trä täckta av hudar, vilka de bar upp på land efter varje fisketur, så inte havets vrede krossade dem. När moderna tider kom lämnade kvinnorna ön undan för undan, befolkningen minskade och när öborna till slut blev för få för att bära båtarna upp på land var hela byn dömd att dö ut. Nu är många av dem vi pratat med sommargäster och lever ett liknande liv som vi svenskar har. De flesta hyr sina hus här, de har fina bilar och lider ingen nöd även om de fortfarande eldar torv i sina spisar. Dock är deras torv nu pressad till briketter och saluförs i snabbköpen.

Igår badade Karin och Lovisa åtskilliga timmar i det kristallklara men ganska svala vattnet och fick till och med simmat en del. Det var vindstilla och den vita sanden var solvarm. Till och med jag badade många gånger. Barnen älskade att rulla sig i sanden efter att ha badad så de blev jämngrå och mer såg ut som små sjölejon än som mänskliga varelser.

Hemma hos våra nya vänner i eftermiddags-kväll lekte de lyckligt med Marta och Helena som är 16 och 12 år. Lovisa pratar och pratar och är så nöjd med att hon kan engelska nu. Karin är lika lycklig, men han pratar svenska, och det verkar gå lika bra det. Det var svårt att få hem dem, de var ute hos hästen omväxlande med att de ritade med Marta och Helena som är jätteduktiga på att teckna. Till sist såg de ganska trötta ut efter alla lammkotletter, chokladtårta mm, och när vi tog oss tillbaka i gummibåten var det sedan länge kolmörkt och marelden flammade bakom propellern. Ännu en förtrollad kväll i ett förtrollande gästfritt land.

/Gustaf 23.50z 18 augusti-2012, 53 23.9N 09 53.2W

15 aug 2012 2012-08-15 03:11 2012-08-15 03:11

Med svansen mellan bena

Vi har haft jättefint sommarväder några dagar här nu. Varmt och svaga sydliga vindar. Naturen grönskar och blomster och bär prunkar. Här finns jättestora björnbärssnår och idag var äntligen de första bären svarta, så Lovisa och jag plockade några deciliter och Lovisa kunde stolt göra sin första burk med sylt. Igår gjorde hon rulltårta på frusna svenska blåbär som avnjutits som små bakelser. -Mycket lyckat!

Mitt i bakivern tog vår första gasolflaska slut. Detta är ju ett återkommande problem för långseglaren. Alla olika standarder på gasol… Vi har två sk H11:or, dvs 11kg gas med snabbkoppling, inte den vanliga P-11an med vänstergänga. I stan, alltså Clifden, hade vi sett att ett “garage” förde gas, så i morse tog vi åter gummibåten upp längs vattenvägarna och lyckades trots att tidvattnet (4.4m) ännu var ganska lågt komma in till stan. Jag köpte en flaska medan Tina spelade fotboll med barnen och så planade jag hem och fann till min glädje att det var samma anslutning och samma mått, så jag tog även med den tomma och fick den bytt. 28.99 euro per flaska och ingen extra kostnad för att jag första gången inte gav en tom i inbyte. Betydligt billigare än hemma. Spelade mycket fotboll hela familjen och hade riktigt skoj.

Vi har ju haft ett stort stationärt lågtryck utanför Irland en längre tid. Det har gett sydvindar med små variationer. Nu hade våra Grib-filer, dvs de komprimerade väderkartor vi tar in dagligen lovat att en utbrytare från lågtrycket skulle glida in söder om Irland och ge ostliga vindar på 10-12m/s i ett dygn från imorgon, så vi har laddat för att segla vidare söderut. Men i morse ändrades i sista stund prognosen och sa att det hände redan i kväll och att ostan tog slut i morgon vid lunch följt av sydlig kuling. Stress stress. Så direkt efter turen iland gjordes klart skepp ombord och vi hissade mesan och styrde ut ur viken fast vinden ännu låg på syd. När vi efter ett par timmar nådde Slyne Head, en pampig fyrudde som sticker rakt ut i Atlanten med magnefika vågor runt sig gjorde jag ett uppehåll i högläsningen av “Vi på Saltkråkan” där barnen just hamnat i tjocka i en roddbåt och Melker skulle kalla på sjöräddningen. Jag smet ner och mixtrade med radion och tog in ännu en G
rib-fil, med väderkartor för var tredje timmes väder de kommande fem dygnen. Hupp! Helt plötsligt betydligt mer drag i utbrytarlågtrycket jämfört med prognosen för några timmar sen. 17 m/s i ostan imorgon förmiddag följt av 25 m/s sydlig vind någon timme senare. Kanske skulle vi hinna fram till Valentia som var vår destination innan sydan kom tillbaka, men för att tajmingen skulle hålla måste vi ta oss genom ett par passager som inte lämpar sig i dåligt väder, bla den innanför Blasket island med upp till 4 knop tidvatten. Så tänkte jag där jag satt vid datorn och spjärnade mig fast med ena foten i krängningarna, medan barnen tjoade därute och Tina höll utkik. På VHFradion var det hela tiden kommunikation mellan en räddningshelikopter och räddningssamordnaren om ännu en olycka till havs inte långt härifrån, men nu har det blivit vardagsmat, det enda vi kollar är om positionen är så nära att vi bör checka in och erbjuda hjälp. Det har varit minst en grej varje dag som vi varit
ute sedan vi lämnade Skotland

Det var fortfarande svag sydvind, sol och god sikt även om det förstås alltid är ett par meter dyning på ett sånt ställe som strax utanför Slyne Head. På ett 33 metersgrund byggde sjön kittlande hög så barnen tjoade och skrek, men det känndes lite overkligt att det om 15 timmar skulle vara en dödens häxkittel precis där vi nu befann oss. Eftersom vi ännu hade 96 sjömil kvar till Valentia hämtade jag en påse chips och sa att vi tar ledigt i kväll och slår till reträtt.

Vi hade två reträttplaner. Det ena var Aran island med en öppen bugt som ankarplats. Inte så mysigt i storm. Det andra var betydligt mer komplicerat, nämligen viken öster om Round stone Bay. Round Stone bay själv, där samhället ligger, är för grund för oss, men viken bredvid är djup nog, med undantag av en grundklack i en lång böjd passage med grund på båda sidor. Klacken är på 2.4m och det är som sagt betydligt grundare på var sida och sjökortet poenterar särskilt att man inte ska använda det för GPS-navigering eftersom det är gjort långt innan det fanns GPS. Den lilla illustrationen på kortet är från 1847 för att vara exakt. Eftersom vi sticker 2.5 meter lastade som vi nu är, gällde det att ha lite tidvatten på sin sida, annans skulle vi inte komma förbi även om vi navigerade precis på pricken rätt. Tyvärr var klockan nio på kvällen och lågvatten inträffar klockan tio, men en liten bit hoppades vi få hjälp. Bara man inte går på i sjunkande tidvatten medan det mörknar tänkte
vi och satsade friskt som vanligt.

Och nu ligger vi här. Fint ankrade med 80 meter kätting i en perfekt liten vik på 15 meters djup. Segelen väl beslagna och allt är redo för stormen om några timmar. Frid och harmoni. Vi såg lite av Aran-ön utanför Galway innan vi tog oss in, men detta känns betydligt bättre. Tidigare gånger vi seglat längs Irlands västkust har vi inte tänkt på hur få ankarplatser det faktiskt finns, men nu med en båt som går lite djupare är det verkligen inte så många ställen att välja på. Valentia är egentligen det enda stället söderut härifrån och det är över 90 sjömil dit. Havet har hamrat sönder det mesta under årmiljonerna. Det återstår mest branta klippor som stupar i havet och en och annan sandstrand. Nej, det är verkligen en spektakulär kust som kan skrämma skiten ur en besättning som tas på sängen med dåligt väder.

Gustaf 01z 15/8-2012 53 23.89N 9 53.19W För ankar vid Inishnee.

Older posts
Newer posts