1 mar 2014 2014-03-01 03:45 2014-03-01 03:45

Kjell ombord!

Turen var med oss i Colon, och vi blev uppmätta vid lunchtid ute på ankringsplatsen “The Flats”, av två representanter, en man och en kvinna från kanalbolaget. De mätte upp Caminante till drygt 22 m. Jag blev lite förvånad, de fick henne nästan tre meter längre än vad som står i våra båtpapper. De fick öl, läsk och lunchmackor av Gustaf, medan jag serverade barnen lunch under däck. Jag misstänker att de hade trevligt tillsammans med Gustaf, för när de sa hejdå var mätmannen på ett strålande humör, glad och charmig och ville också säga hejdå till Lovisa och Karin. Dessutom  talade de om vilken vacker familj vi var.

Vi gick för motor mot sjö och vind de 17 sjömilen tillbaks till Portobelo och kunde ankra precis i skymningen. I morse fick Gustaf ta bussen 1.5 timme in till Colon för att besöka Citibank och betala kanalavgift och deposition på 2375 US-dollar. Kvällen innan var jag på internetkafé och flyttade över pengar på våra kortkonton, och dessutom fått tag i Iban- och Swift-nr för tillbakabetalningen av depositionen. Gustaf hade stirrat med ångest på de två bankblanketter han måste fylla i. Majoriteten av pengarna tog han för säkerhets skull med i sedlar, ifall det inte det skulle fungera att ta ut tillräckligt med pengar i de uttagsautomater som fanns – eller om korten inte skulle fungera. Det är förstås lite pirrigt att dra iväg med så mycket kontanter, bankkort, pass, båtpapper, om man mot förmodan skulle bli rånad. Men busar sover länge på morgonen, har någon sagt. Gustaf blev inte rånad, nix, hans största problem var att han inte hittade någon toalett. Väl tillbaks kunde han så ringa till Kanalbolaget och boka tid för att gå genom Panamakanalen, vilket ser ut att bli på onsdag.

Vid femtiden i dag dök så Kjell, vår nye besättningsmedlem, upp i Portobelo, försedd med två tunga resväskor. Han hade bland annat med sig en reparerad Ipad (!), lego, lakrits och reservdelar till den trasiga invertern. Han är pigg och glad, trots att det är mitt i natten hemma nu. Men det är gott att sitta ute och prata och dricka öl i den ljumma kvällsluften, här på ankarplatsen. Vi själva kan behöva sänka tempot lite. Det är ansträngande att vara sina egen Panama-kanal-agent och sköta skola och bunkring samtidigt.

Lovisa och Karin tycker det är skoj med en kompis till ombord. Kjell saknar en hand, och det väcker funderingar och frågor. Hur olyckan gick till när han blev av med handen, det har han fått berätta tre gånger för Karin. Var är handen nu då? undrade de. Hur gör han när han spikar?, undrade sedan Karin. Lovisa grunnade också i jollen över olika manövrer där hon tycker att man bara måste ha två händer för att klara av sin dag. Att vara en-handad gör tydligen betydligt mer intryck på barn än att bli skjuten tre gånger.

Tina