Förankrade i ett varmt paradis
Det blåser och regnar framförallt på nätterna här, fast det är ljummet regn som kommer. Vår termometer i akterruffen visar 27 grader på nätterna och 31 på dagarna. Svettigt. Det squalliga vädret verkar hålla i sig ett par dagar till. Skall det vara så i paradiset?! Jag sover oroligt, även om jag inte tror att just vi skall dragga, för man vet aldrig, och grannbåtarna draggar ju ideligen. Gustaf dök igår under båten för att leta languster. Han hittade inga stora, men noterade att ankarbotten består av ett ganska tunt lager sand.
Vi tycks ha slagit rot här på Bequia. Men varför röra på sig? Under oss simmar sköldpaddor (Meribelle-folket som är ivriga snorklare har sett två). Vid snorkelstället på stranden finns bläckfisk och muräna. Det finns pratglada människor från hela världen i grannbåtarna, många med barn. Iland lockar publivet och livemusiken på kvällarna. Som förälder kommer man dock inte iland kvällstid så ofta som man kanske hade velat. Samhället är väldigt litet men mycket annorlunda, jämfört med hemma. Innan jag åker härifrån skulle jag helst ha provat mig igenom alla frukter och grönsaker, många märkliga. Än så länge har vi bara haft med oss grapefrukt, bananer o mango hem till båten. Jag skulle vilja ha pratat med alla människor, tittat igenom alla hyllorna i affärerna för att bekanta mig med allt som inte finns hemmavid och tagit till mig stället som man gör, när stället har blivit riktigt genomsnokat, ett hemmaställe…
För några dagar sedan var vi på myskväll hos danska Emil och Line i segelbåten Cassiopeia. De måste vara de yngsta långseglare vi träffat hittills, runt 20 år. Vi träffade dem 2010 i Sverige, när de kom med ett helt gäng med ungdomar från Ebletoft i Jylland, för att titta på vår gamla båt som var till försäljning då, med siktet inställt på långfärdssegling. Det slutade med att kompisarna drog sig ur projektet, och Emils pappa köpte en billigare och mindre utrustad 14 meters stålbåt från Tyskland. Den lånade han så ut till sin son, mot att han “fixade” upp den. Att rusta upp en rostig stålbåt är ett riktigt skitgöra (jag såg bilderna!), det är slitsamt att jobba med rostig plåt. Jag mindes hur Gustaf och jag höll på när vi var yngre, först med Pecten och sedan den första Caminante. Nu är Cassiopeia jättefin, och allt väsentligt tycks fungera. Man kan inte annat än att bli imponerad av dem. De är dessutom otroligt pigga och positiva människor. Strålade man själv så mycket av energi när man var 20 år ? (jämfört med nu,dryga 40, ha ha)?!
Tina 02.50z 7/1 2013, Bequia