Ett smalt väderfönster till Richards Bay.
Längs Moçambiques södra kust finns i dagsläget fem ankarplatser, där segelbåtar ankrar utan att riskera att möta några myndigheter. Jag fascineras av att i vår tid, anno 2016, den här typen av information inte finns i någon tryckt guidebok. Nej, man skaffar kunskapen på www.noonsite.com, eller via seglare som kommit före, till den eller den intressanta platsen eller till det eller det landet. För den delen så finns det ju också någon som känner någon, som man kanske också känner.
En sydafrikan vid namn Sam i Kapstaden kör en radionät på 8110 kHz morgon och kväll, och där vi kan checka in och få en väderrapport. Frekvensen är inte för radioamatörer, men är en av de marina kortvågskanaler som flertalet använder här. Förvånansvärt många har faktiskt kortvågsradio, “SSB”, ombord. Annars kan man idag ladda ner väderfiler med en satellittelefon, och det är vad många också gör. Men jag tror, att i dessa ruggiga farvatten värderar man särskilt mycket att få chans att lyssna till en lokal “väderman”, och att få hjälp med att tolka väderinformationen.
Vi låg nu fem båtar ankrade väster om ön Inhaca, i Maputos hamninlopp. Ankarplatsen var inget vidare, och långtidsprognosen såg dyster ut, fronterna blev bara starkare och starkare. Vi diskuterade situationen på VHF-radion, kanal 69, och tre av oss beslöt att ta chansen att jaga vidare söderut, de 190 sjömilen till Richards Bay. Om 36 timmar skulle nästa kallfront komma. Vi bestämde oss, och det blev motorgång en hel natt, ut mot en kraftig motström utanför Maputo. Väl därute blåste det inte 7 m/s emot, utan den dubbla. ‘This is ridiculous”, muttrade den gamle garvade seglaren Jack från Zorana på radion. Med motorns hjälp stångade vi oss alla ut mot vinden. Vi gav vädret en timme. Sen skulle vi ge upp. Men vinden vred från S mot SO, och vi kunde iallafall motorsegla. Fem på eftermiddagen kunde vi stänga av motorn. Den svaga motströmmen vände till medström, knop för knop 1, 2 och sen 3-4 knop. Andra natten blev vår fart 10-12 knop. Det blev en vild natt med vind och squallar, ganska ok, och vi surfade in i Richards Bay hela tolv timmar före fronten. Vi var tre lyckliga besättningar som kunde förtöja vid “international jetty”. Vi stapplade trettio meter in på restaurangen Dros och åt upp hela deras frukostbuffe för 3 USD/person. Jim och Helen från Gaia hjälpte till att ta våra förtöjningar. Det var min födelsedag, och som vanligt kunde jag inte låta bli att nämna detta, och då svarar Helen att det var hennes födelsedag också. Så det blev champagnefrukost!
Idag har vi varit i hamn i sex dagar och njuter fortfarande av detta enkla faktum! Vi ligger kvar vid samma kaj. ARC-rallyt som går jorden runt har fyllt upp Zululand Marina, så vi andra köar för plats. Flour Girl kom in igår från Maputo. Men det dåliga vädret har hindrat och hindrar fortfarande många av våra vänner att komma söderut, hit, dit alla vill. Vi lämnade alla hamn ungefär samtidigt, men ström och vind splittrade oss. Flera ligger kvar på ankarplatser, många hundra sjömil norrut. Ett par båtar har kommit in, främst från Reunion. Vi noterade tre söndertrasade försegel, en bruten arm och en båt med trasig motor, som blev bogserad in.
Vi fick en fyra meter lång reva i rullgenuan, så den är hos segelmakaren i Durban för reparation. Saltvatten kom in via rattpiedestalen till motorrummet, så en säkring gick i autopiloten, men efter handpåläggning tror vi nu den fungerar.
För övrigt har vi det såå bra. Det är väldigt socialt att ligga vid en allmän kaj. Vi gör underhåll på båten och äter massor av äpplen, rödbetor och majkolvar..! Barnen leker med andra barn här eller i Zululand marina varje eftermiddag. Marinan har stora gräsytor, lekplats och swimmingpool, perfekt för barn. Idag var det yoga, Lovisa har blivit yogafrälst.
Lite tråkigt är att Sydafrika har blivit ett mycket farligare land att vistas i. Vi bör inte gå utanför restaurang- och marinaområden nattetid, folk har varnat oss.
Shoppingmallen är enorm, och allt kan köpas. Nio av tio besökare är svarta, och de är mycket mer välklädda än de vita, som ger ett lite mer slitet intryck. Vi, som har sytt ihop våra gamla skor sista halvåret på Caminante, får nog styla upp oss lite.
Tina, Richards Bay, Sydafrika, 18 november 2016.